FÖRROMERSKA RUNOR? DRAGBY-KRUKAN OMPRÖVAD. Projektplan. Patrik J. Andersson MAGISTER-ARBETE ARKEOLOGI VÅRTERMINEN 2014 GÖTEBORGS UNIVERSITET

FÖRROMERSKA RUNOR? DRAGBY-KRUKAN OMPRÖVAD Projektplan Patrik J. Andersson MAGISTER-ARBETE ARKEOLOGI VÅRTERMINEN 2014 GÖTEBORGS UNIVERSITET 1

Abstract: Pre-Roman Runes? The Dragby-Pot Re-evaluated. This project aims primarily at a new dating of the rune-inscribed potsherd from the gravefield at Dragby in Uppland, Sweden. The grave was first dated to Pre-Roman Iron Age, but after the runes were discovered, was redated to Younger Roman Iron Age, on no grounds other than preconceived notions on the age of runic writing. The project builds on an earlier essay by the author, where it was shown, through a broad survey of findcontexts and material for Older Iron Age rune-finds, as analyzed with the theoretical concept of entanglement, that there is not enough reason to equate the sudden appearance of rune-finds about 150 CE with the emergence of the runic script itself, which could be much earlier. Keywords: Runes, Iron Age, Archaeology, Chronology, Dating, Ceramics, Graves, Scandinavia. * * * Populär sammanfattning: Förromerska runor? Dragby-krukan omprövad. De äldsta säkert daterade runfynden är från runt 150 e Kr, övergången äldre yngre romersk järnålder, och till största del från sydligaste Skandinavien. I allmänhet har man därför också förlagt runskriftens uppkomst ungefär där och då. I en tidigare undersökning visar förf. hur förändrade fyndomständigheter och bruk istället kan ha samverkat till att först då ha gjort runorna synliga i fyndmaterialet. Detta projekt syftar främst till att nydatera den runristade krukskärvan från gravfältet vid Dragby i Uppland. Graven tidfästes först till förromersk järnålder (500 0), men då runorna upptäcktes, omdaterades hela graven till yngre romersk järnålder, utan annat skäl än förutfattade meningar om hur gamla runfynd kan vara. Vidare syftar det till att utröna varifrån krukan kommer, samt till att belysa runskriftens sociala och kulturella roll, genom att sätta rungraven i sammanhang med övriga gravfältet. Och inte minst: Finns det fler oupptäckta runor från Dragby? Nyckelord: Runor, Järnålder, Arkeologi, Kronologi, Datering, Keramik, Gravar, Skandinavien. Bild framsidan & nästa sida: Dragby-krukskärvan. Från en kruka i en grav (Anl. 86) på gravfältet vid Dragby i Skuttunge socken, Bälinge härad i Uppland; vid fyrsockenmötet vid Starrmyren på Uppsalaåsen, en mil norr om Gamla Uppsala. 28x21x7 mm. Runorna läses ᚦᚾᚠᚢ þnfu eller ᚹᚾᚠᚢ wnfu. Foto: Mattias Schönbeck 1992. Fornvännen 88:4, 1993 (s. 235). Teckning: Lisbeth M. Imer (2007b), efter foto: Mattias Schönbeck, Fornvännen 89:2, 1994 (s. 108). Patrik J. Andersson, patrik.j.andersson@student.gu.se / knall@fea.st Förromerska runor? Dragby-krukan omprövad. Opponeringsversion. Magister-arbete i Arkeologi vid Göteborgs universitet, vårterminen 201 Kan laddas ned: knall.fea.st/skola Handledare: Elisabeth Arwill-Nordbladh. Satt i Junicode. P J Andersson knall.fea.st 2

INNEHÅLL INLEDNING...4 FORSKNINGSPROBLEM...5 Dragby: gravar, keramik och runor...7 SYFTE...8 Frågor...11 Förväntat resultat...11 FORSKNINGSLÄGE...11 TEORI...14 MATERIAL...16 METOD...18 GENOMFÖRANDE...19 Budget...20 CV...21 REFERENSER...22 Äldre järnålder Förromersk / Keltisk järnålder 500 f. Kr. 0 Äldre romersk järnålder 0 150/160 e. Kr. Yngre romersk järnålder 150/160 375/400 e. Kr. Yngre järnålder Äldre germansk järnålder / Folkvandringstid 375/400 560/570 e. Kr. Yngre germansk järnålder / Vendeltid 560/570 750/800 e. Kr. Äldre runraden (fuþarken) ᚠ ᚢ ᚦ ᚨ ᚱ ᚲ ᚷ ᚹ ᚺ ᚾ ᛁ ᛃ ᛈ ᛇ ᛉ ᛊ ᛏ ᛒ ᛖ ᛗ ᛚ ᛜ ᛞ ᛟ F U Þ A R K G W : H N I J P Æ Z S : T B E M L Ŋ D O P J Andersson knall.fea.st 3

INLEDNING Uppkomsten av en inhemsk germansk skrift, runskriften, under äldre järnålder var en händelse av avgörande betydelse, både för dåtidens människor och för nutidens utforskare av deras tillvaro. Inte bara genom de för den äldsta tiden mycket knappa upplysningar själva inskrifterna kan ge oss, utan än mer då blotta förekomsten av ett skriftspråk, och därtill ett inhemskt, anpassat till det egna språket, bör ha en hel del att säga om tidens kultur och samhälle i stort. Skrift uppstår inte under alla omständigheter. Väldaterade och allmänt erkända runfynd finns från runt 150 e Kr, mest i och kring Danmark. Detta har lett till en standardmodell för runskriftens uppkomst i dessa trakter och vid denna tid (eller något tidigare), under direkt inflytande från romarna vid Rhen och det latinska alfabetet. Denna modell är dock problematisk, då trots fyndbristen både lingvistiska och epigrafiska skäl snarare talar för ett äldre ursprung, som då inte heller behöver sökas i Danmark eller Norden. Även det arkeologiska stödet för modellen är svagare än vad som brukar antagas, vilket jag har visat i en tidigare undersökning (Andersson 2013): Många av de danska fynden kan visas ha kommit dit utifrån, men framför allt kan det plötsliga uppdykandet av runfynd vid övergången mellan äldre och yngre romersk järnålder lättare förklaras med ändrade bruk och fyndomständigheter vid den tiden än med själva skriftens uppkomst. Runskriften kan alltså vara betydligt äldre än de äldsta fynden; hur mycket är en öppen fråga. * * * Under utgrävningar av Dragby-gravfältet i Uppland hittades 1963 en trasig keramikkruka i en grav som daterades till förromersk järnålder. När man såg att det fanns runor på en av skärvorna avfärdades de som ett studentskämt(!), eftersom runor inte ansågs ha funnits så tidigt. När man trettio år senare visade att runorna var äkta, daterades istället hela graven om till yngre romersk järnålder, enbart på grund av detta. Argumentationen löper alltså i cirkel: redan gjorda fynd avgör högsta möjliga ålder av nya. Stämmer den första dateringen, är Dragby-krukan världens äldsta kända runristning. Även med den senare dateringen är den dock speciell på flera sätt: Den är den äldsta säkra runristningen i keramik, ett material som är ytterst och svårförklarligt sällsynt bland runfynd. Den skiljer också ut sig genom att komma från en ganska enkel grav. Ändå har Dragby-ristningen förblivit nästan helt obeaktad bland de fåtaliga runfynden från äldre järnålder. * * * Detta projekt skall från arkeologisk utgångspunkt söka ge svar på frågan om Dragby-krukans ålder och härkomst, och därigenom även bidraga till och kanske förskjuta bilden av skriftlighetens ursprung i norra Europa. Det skall även öka vår kunskap i stort om bruket av de äldsta runorna, och om deras sociala och kulturella betydelse. Genom min bakgrund inom inte bara arkeologi utan också historia och språkvetenskap, tror jag mig ha möjlighet att bidraga med nya infallsvinklar inom detta forskningsområde. P J Andersson knall.fea.st 4

FORSKNINGSPROBLEM Frågan om runskriftens ursprung när, var, varifrån, hur, varför? har dryftats på allvar åtminstone sedan sent 1800-tal, utan att samstämmighet har nåtts kring särskilt mycket av svaren. Och de beror också av varandra. Men det tycks mig som grundfrågan bör vara när (Antonsen 2002:49). Detta då denna lättast kan sätta ramarna för de övriga, och är var arkeologin bäst kan bidra, med sitt i förhållande till de få runfynden mycket större jämförelsematerial, och i bästa fall naturvetenskapliga dateringar (Ilkjær 1996:66; Imer 2007a:20f ). Och inte minst som det nu efter alla försök under halvtannat sekel bör stå klart att runraden som helhet är alltför olik alla tänkbara långivaralfabet för att någon jämförelse skulle kunna allmänt godtas i sig själv. Frågan om tiden har dock inte tillräckligt stått i centrum eller granskats kritiskt, utan man har ofta oreflekterat utgått från befintliga dateringar, en blandning av nya och ibland mycket gamla, arkeologiska, historiska, epigrafiska och lingvistiska; inte minst pga svårigheten i många fall att tidfästa, särskilt absolut, enskilda runfynd. Detta har både lett till och upprätthållit en apriori-föreställning om att runskriften inte kan vara äldre än vår tideräknings början (Morris 1988:1,7,49ff ). Runfynd i något större antal, allmänt erkända och mer noggrant daterade, dyker upp vid övergången mellan äldre och yngre romersk järnålder, runt 150 e Kr, till synes ganska plötsligt. De finns till största del i och kring Danmark. Det finns också några som kan vara äldre, men där dateringarna är vidare och osäkrare, eller där det tvistas om huruvida det alls är runor. Denna fyndbild har lett de flesta forskare att sluta sig till (eller utgå från) att runorna också skapades där, under äldre romersk järnålder, från det latinska alfabetet, under nära beröring med romarna vid Rhen. Emellertid är den bilden problematisk. Bortsett från fyndbristen, en givetvis besvärande omständighet, så talar mycket för att runorna är äldre. Dit hör såväl språk- (Antonsen 1996, 2002) som skrifthistoriska (Morris 1988; Mees 2006) skäl, liksom arkeologiska (Andersson 2013; äv. Ilkjær & Lønstrup 1982:60) (se nedan). Vidare har denna bild skapat en låsning, så att de få kanske äldre fynden ofta tämligen saklöst avfärdas som för gamla ; samma väg går då andra modeller, med ett äldre ursprung för runskriften. Modellen, redan gjorda fynd och dateringar, styr alltså dateringen av nya (Antonsen 1998:150ff; Lund Hansen 1998:176f ). Därtill kommer att runforskningen lider av slagsida: nästan all forskning har utförts på lingvistisk och epigrafisk grund; de arkeologiska insatserna har varit både färre och smärre (Imer 2007a: Forord). Samtidigt används givetvis arkeologiska rön i runforskningen, men då ofta osakkunnigt, utan insikter i det arkeologiska materialets begränsningar och möjligheter, och med okritiskt bruk av föråldrade och redan övergivna dateringar (Ekholm 1958:458,62; Makaev 1996:20; Stoklund 1995:317). Men på motsvarande sätt har ibland arkeologer använt runologiska (teckenformer o. d.) och språkhistoriska rön utan tillräcklig grund (Antonsen 1998:150ff ). Samtidigt blir det allt tydligare att kronologier byggda på teckenformer för äldre runraden till stor del saknar hållbar grund (Morris 1988:109ff; jfr Imer 2007a: kap. 2). Denna haltande tvärvetenskap som runforskningsfältet utgörs av, har ibland och särskilt vad gäller dateringar lett till rena cirkelresonemang, där åldern av runfynd och deras kontexter i slutändan kan visas ha byggts på ingenting (Haavaldsen 1991:54 ff; Williams 1992:195ff; Andersson 2013: ). P J Andersson knall.fea.st 5

Det att runforskningen till så stor del har uppburits av språkforskare, har också inneburit att mycket av forskningen har handlat om att läsa och tyda enskilda inskrifter, vilka ofta har behandlats som rena språkliga dokument, frikopplade från det arkeologiska, det samhälleliga och kulturella sammanhang de är del av; ja ibland nästan från själva föremålen de är ristade på. Detta har i sin tur fört med sig att uppenbart otydbara inskrifter, och de utgör ingen liten del av det ändå mycket knappa materialet med äldre runraden, i stor utsträckning har lämnats därhän. Ändå kan ju sådana fynd vara lika viktiga i andra avseenden än själva skriftens budskap och språkform: arkeologiska ålders- och härkomstbedömningar, spridnings- och kontextanalyser mm. * * * I en tidigare undersökning (Andersson 2013) visade jag hur den arkeologiska grunden är svag för tron att fyndbilden för de äldsta runorna motsvarar den dåtida verkligheten; det genom en jämförelse av alla runfynd med arkeologisk datering till äldre järnålder, och med hjälp av Hodders (2011, 2012) teori om entanglement (se Teori nedan). De äldsta runfynden kommer nästan alla från de stora krigsbytesmossoffren och från gravar. Detta slags offer sammanfaller i tid med runfynden, som även i dessa enorma massmaterial av välbevarade föremål är ytterst få. I gravarna dyker runorna ej upp lika plötsligt, i allmänhet senare och med vidare dateringar. Vid samma tid ändras också gravskicket, skelettgravar blir vanligare, liksom rika gravgåvor (se äv. Lund Hansen 1998:160ff ). Även under yngre romersk järnålder växlar faser med runfynd med faser helt utan, vilket är nära kopplat till mossoffrens dateringar (Andersson 2013:27f ). Vidare tyder fynden på utpräglad selektivitet. Inte bara har en försvinnande liten del av alla spjut bevarade runor; man tycks inte alls ha ristat svärd, men däremot svärdstillbehör och sköldar. Vi finner runor på fibulor, men knappt på andra smycken. De allra flesta runfynd från gravar under romersk järnålder är fibulor, så att det tycks som ett särskilt mode, som inte alls måste vara lika gammalt som runskriften i sig. Men det är inte bara skillnad mellan olika slags föremål, utan också mellan olika material. De flesta fynden är i metall. Man brukar ändå antaga att runor oftast ristades i trä, att deras säregna form är anpassad till det; detta fast trä är så ovanligt bland fynden, vilket skulle vara för att det är så förgängligt. Å andra sidan finns knappt alls runor i keramik, fast det är beständigt, fast det finns gott om keramik från tiden, och fast keramik är lättare än något annat att dekorera, och har dekorerats i alla tider. En sådan selektivitet kan givetvis ändras över tid. Har man valt bort att skriva på lera, kan man tidigare ha valt bort metall. Det ligger alltså nära till hands att det är pga. ändrade bruk, ändrade fyndomständigheter som vi har fynd först från denna tid, och inte för att runskriften skulle ha uppstått just då (jfr Thrane 1998); särskilt med tanke på de språk- och skrifthistoriska skäl som pekar i samma riktning. * * * Vimose-kammen från 140 160 e Kr är numera det äldsta allmänt erkända och arkeologiskt ganska väl daterade runfyndet. Det finns dock tre möjliga äldre fynd: Meldorf-fibulan från norra Tyskland, återfunnen i ett museimagasin 1979 utan uppgifter, men typologiskt hänförd till Ditmarschen 0 25 e Kr. Förslitningen tyder på att de fyra tecknen är lika gamla. Läsningen är omtvistad. Några föreslår att det är latin; fast det är en inhemsk tillverkning, långt från gränsen. Vissa att det är dekor, ej alls skrift, vilket tycks helt orimligt (se bild i Düwel 1981:8ff,15ff ). Oenigheten får många att bortse från den i arbeten om runor (Stoklund P J Andersson knall.fea.st 6

2006:361; Nielsen 2000:280f ). Men vore dateringen hundra år senare, men allt annat lika, skulle knappast någon ha sett det som annat än runor, kanske i tidig form (Andersson 2013:31f ). Osterrönenfeld-krukskärvan från samma område, ett boplatsfynd 1977, väl daterat till 0 100 e Kr. Inskriften utgörs av två bokstäver, tolkade som runor eller latinska, med vad som liknar ett bindestreck emellan. Imer (2007c:64f ) föreslår att den är del av en vikt, liknande romerska i metall. Det tredje nämns aldrig alls. Detta trots att det kan vara det äldsta av alla. Här har vi ett tydligt exempel på cirkelresonemang mellan arkeologer och runologer, där åldern på redan gjorda runfynd sätter gränsen för åldern på nya, vilket i sin tur styr dateringen av andra arkeologiska fynd. Dragby: gravar, keramik och runor Uppsala universitet höll åren 1958 till 1964 seminariegrävningar på Dragby-gravfältet i Uppland. År 1963 undersöktes en rund stensättning med fyra eller fem bisättningar. Primärgraven bedömdes vara från äldre, en sekundärgrav med en trasig kruka från yngre förromersk järnålder. Emellertid upptäcktes runor på en av krukskärvorna. Det skulle, om dateringen stämde, ha gjort detta till ett enastående tidigt runfynd. Men istället avfärdades runorna, utan undersökning: några av studenterna skulle ha ristat dit dem som ett skämt. I rapporten förtegs de; krukan betecknades som oornerad (Schönbeck 1994). Vilket ju om runorna verkligen vore falska, var som gjort att vilseleda framtida forskare, som upptäckte runorna i magasinet. Varpå skärvorna skickades till en tydligen ganska hårdhänt konservering. Först trettio år senare återupptäcktes Dragby-runorna så av en händelse av två studenter, Lindborg och Schönbeck (L. & S. hädanefter), i samband med en uppsats om gravfältskronologi utifrån keramik. De kunde efter undersökning i mikroskop fastslå att ristningen hade gjorts innan bränning, och alltså var äkta (1992:71). Något som ju lätt hade kunnat göras redan 1963 För datering av inskriften förlitade de sig på ett utlåtande av runforskaren Åhlén, som hänför den till yngre romersk järnålder (Åhlén, brev 1992-11-19, anfört i Schönbeck 1994:9). Åhlén skrev också en halvsides anmälan av fyndet (Snædal &al 1993:234f ), med uppenbart väsentligen samma innehåll som brevet. Ett utdrag (resten är en kort genomgång av själva inskriften): I samband med genomgång av fyndmaterialet från en år 1963 företagen seminariegrävning i Dragby, Skuttunge socken, Uppland, upptäcktes ristade linjer på en liten krukskärva. Skärvan hade påträffats i anläggning 86 i undersökningsområdet. Anläggningen daterades om än med viss osäkerhet till yngre förromersk järnålder. Den korta inskriften består av fyra runor. Vid granskning av linjerna i mikroskop syns att linjerna anbragts när leran var mjuk. Inskriften kan därför av allt att döma dateras till omkr. 400-talet e. Kr. och runorna måste därför tillhöra den urnordiska runraden. Här ser vi alltså att anläggningen först hade daterats till förromersk tid. Dock var det som ovan sagts sekundärgraven med runorna som hade daterats till yngre förromersk järnålder; anläggningen däremot till äldre. Sedan blir det svårbegripligt. Man undrar vad det första därför egentligen syftar på. Knappast vad det ser ut som, det att ristningen gjorts när leran var mjuk. Så varifrån kommer dateringen till runt 400-talet (som också är senare än den i brevet)? P J Andersson knall.fea.st 7

Själva inskriften ger ingen vägledning. Den lyder ᚦᚾᚠᚢ þnfu eller ᚹᚾᚠᚢ wnfu; inget tycks ha kommit före, men ristningen kan ha fortsatt efter skärvkanten. Vare sig man läser þ eller w kan inget germanskt ord ha börjat så. Teckenformerna är allmänna. Och Åhlén argumenterar heller inte utifrån dem. Tvärtom sluter hon sig till att det är urnordiska runor utifrån dateringen. Den enklaste förklaringen tycks vara att hon blandat ihop förromersk och romersk, både i bakgrunden hon fått om fyndet och i sina egna texter. Och att detta misstag har sin grund i en fast rotad föreställning om vilken tid runfynd finns från. Hon skulle så ha utgått från sin felförståelse av den första arkeologiska dateringen, ej funnit något som runologiskt talade mot den, men ej heller för den, och därför försiktigtvis dragit ut den till runt 400-tal, vilket då borde betyda nästan när som helst under äldre runradens tid (enl. gängse uppfattning), dvs innan vikingatid. I nästa steg tar de båda arkeologerna, L. & S., rundateringen för given, och ger den omotiverat företräde framför den arkeologiska: kärlet kan inte vara förromerskt, som tidigare antagits. Därför omdaterar de utan vidare hela graven från yngre förromersk till yngre romersk järnålder. De menar sig dock finna stöd för den nya dateringen i kärlets likheter med sådana från gravar på Fyn. Samtidigt som de menar att kärlet utifrån likhet med övrig Dragby-keramik bör vara lokalt (Schönbeck 1994). Givetvis är det vådligt att datera uppländsk keramik utifrån fynsk; men framför allt är det här en nödlösning grundad i förförståelsen att ett runfynd inte kan vara äldre än tidigare gjorda runfynd. Men denna rundgångsdatering har levt vidare, och är den man möter överallt, när Dragby-ristningen alls nämns, vilket som sagt ej är ofta. Den enda som har uttryckt tveksamhet är Lund Hansen (1998:176f ), men bara som ett kort exempel. Hon har inte följt upp det, och ingen annan tycks ens ha uppmärksammat hennes påpekande. I Imers arkeologiska avhandling om runfyndens kronologi (2007ab), som skiljer mellan arkeologiska och runologiska dateringar, listas den yngre, och klassas dessutom som arkeologisk. Detta med hänvisning till Lund Hansens text. Dragby-krukans fyndhistorik präglas alltså av en rad misstag. Noga talat finns ingen runologisk datering. Den yngre arkeologiska bygger på en föreställd sådan. Kvar står den preliminära äldre arkeologiska dateringen. Men om den håller, så gör det Dragby-krukan till det äldsta daterade runfyndet någonstans, och skjuter runskriftens tillkomst från romersk till förromersk järnålder. SYFTE Syftet med föreliggande undersökning kan delas i fem delar: närifrån är ristningen i Dragby; varifrån är den; vems är den; vad står på den; finns det fler? Datering: Det främsta delsyftet är att pröva möjligheten av en högre ålder för runskriften än i standardmodellen. Detta genom att med nutida arkeologiska metoder och rön, och utan förutfattade meningar om runskriftens högsta möjliga ålder, på nytt undersöka den runristade krukan i Dragby och graven den hörde till, satt i sammanhang med det övriga gravfältet, med särskild vikt vid keramiken. P J Andersson knall.fea.st 8

En datering av Dragby-ristningen, som utan tvekan utgörs av just runor, till förromersk järnålder, skulle alltså skjuta hela skriftligheten för det germanska området ett gott stycke bakåt. Detta skulle i sin tur få genomgripande följder för hela bilden av den äldsta järnålderns kulturliv och samhälle. Att något så komplext som en bokstavsskrift kan, inte bara uppstå, utan också spridas och förmedlas över stora områden och över århundraden, tämligen oförändrad, säger något viktigt om social struktur och kommunikation. Samtidigt som skriften omvänt också måste ha haft del i att forma det samhälle den var del av (Hodder 1986:6). En sådan datering skulle också öppna för en mer naturlig förklaring till runskriftens uppkomst. Allt skulle ha tytt på ett äldre ursprung, under det urgermanska språkskedet (Antonsen 1996:1.2 särsk. 10f ), och byggt på de arkaiska Medelhavs-alfabeten (Morris 1988: särsk. 150ff ), om det inte vore för bristen på mellanliggande fynd. Vi skulle, liksom i så många andra arkeologiska frågor senaste halvseklet, kunna byta bilden av det ensamma geniet och det plötsliga uppdykandet eller ensidigt förmedlande från högkultur till lågkultur, mot en rimligare bild av ett kontinuum av arkaisk skrift, en blandning av spridning och lokal anpassning under lång tid. Förhållandet mellan romerskt och germanskt, och även keltiskt, skulle te sig ganska annorlunda med en säkert belagd skriftlighet så långt innan man kom i mer omfattande förbindelse med varandra. Även en datering till äldre romersk järnålder skulle vara avgörande. Från tiden innan övergången mot yngre romersk järnålder har vi annars bara två fynd, bägge med vissa tveksamheter. Dessa ifrågasätts också särskilt i ljuset av den enastående tidiga dateringen, vilket ju skulle avhjälpas med en motsvarande från Dragby. Men också en bekräftelse av den hittills ogrundade gängse dateringen till yngre romersk järnålder vore betydelsefull. Det finns få inskrifter med äldre runraden överhuvud, och inte mer än ett femtiotal någotsånär allmänt godtagna med arkeologisk datering till äldre järnålder (67 i min katalog (Andersson 2013:20ff ), med även osäkra inskrifter); få av dessa har rimligt goda och snäva, moderna kontextbaserade dateringar (Haavaldsen 1991:79ff, 89ff ). Det är i sig skäl nog att pröva möjligheten av en sådan datering av detta fynd. Eftersom hela graven omdaterades efter det runologiska utlåtandet, är det omvänt av betydelse att få en riktig datering även av graven och keramiken, och därmed av övriga gravar av liknande utförande eller med liknande keramik, vars datering kan ha påverkats av denna. Oavsett datering är även varje annan upplysning värdefull som kan vinnas ur envar av de få inskrifterna med äldre runraden. Men Dragby-krukan har också i sig flera intressanta egenheter, som inte heller har uppmärksammats, men som jag ämnar söka belysa närmare i projektet: Ursprung: Nästa uppgift är att försöka utröna varifrån krukan och inskriften kom; om den är lokal eller har införts utifrån, och i så fall varifrån. Särskilt med en äldre datering är detta viktigt, eftersom det kan hjälpa till att lösa frågan om runskriftens ursprungsområde; men det gäller också om skriftlighet fanns i dessa trakter, eller om det var för lokalbefolkningen kanske obegripliga tecken på införda föremål. Även med en senare datering är detta av största betydelse. Bland de få runfynden från äldre järnålder finns bara ett till från Uppland, eller Svealand överhuvud (Andersson 2013:20ff ) (med arkeologisk datering; ytterligare några som saknar sådan, P J Andersson knall.fea.st 9

skulle språkligt sett kunna vara lika gamla, som Möjbrostenen (Antonsen 1975:33f )). Skriftlighetens utbredning så långt norrut är alltså långtifrån klarlagd ens för slutet av äldre järnålder. Sociokulturell kontext: Ett tredje syfte är att sätta Dragby-ristningen i sitt sociala och kulturella sammanhang. Hit hör huruvida krukan gjordes särskilt för begravningen eller för bruk i livet, och i så fall vilket bruk. Men också om kön och ålder på den döda, liksom social ställning och tillhörighet. Även här bör Dragby kunna bidra med intressant ny kunskap. Runinskrifter från romersk järnålder och folkvandringstid finns mycket oftare i kvinnogravar än i mansgravar. Men i kvinnogravarna är det nästan alltid fibulor, i mansgravarna spjut-/lansspetsar; själva runorna speglar kanske ett bruk i livet, snarare än vid begravningen, så att deras uppträdande i gravarna är tillfälligt. Och det är genomgående rika gravar, hög social ställning; dyrbara fibulor, och lansblad med silverinlagda runor (Roth 1981:62ff; Lund Hansen 1998:160f, 171f; Imer 2007a:105ff ). Men graven med runkrukan från Dragby tycks vara tämligen enkel: En sekundärgrav bland flera andra i en stensättning bland många liknande; och den saknade metallföremål. Den kan sålunda nyansera bilden att runor i äldsta tid främst var en högreskiktsföreteelse. Runor i keramik: Dragby-ristningen är näst intill unik i att vara just keramik. Utom det osäkra Osterrönenfeld-fyndet, finns bara ett annat sådant fynd från äldre järnålder, intressant nog också från Uppland: en vävtyngd från en boplats vid Norra Gärdet (Andersson 2013: 23). Och är Osterrönenfeld-tecknen runor, innebär det å andra sidan att två av de tre för gamla runfynden är i keramik, vilket sedan knappt förekommer alls. Detta är en annan viktig sida av Dragby-fyndet som inte har uppmärksammats, liksom överhuvud knappt materialval för runristande. Denna egenhet gör också Dragby-krukan extra intressant för alla dessa tre delsyften. Genom att ristningen bevisligen gjordes innan krukan brändes, kan man säga säkert att ristningen tillkom i samband med att det ristade föremålet tillverkades, och alltså är lika gammal som detta. Det är i det närmaste unikt. Kan det också visas att krukan är lokalt tillverkad, innebär det att runskriftlighet verkligen fanns i Uppland vid samma tid. Det betyder också att om det kan visas att krukan tillverkades för något annat bruk innan gravläggningen, så är det till detta första sammanhang som runorna skall knytas. Läsning och dokumentation: Ett särskilt delsyfte är att företa en ny och noggrannare granskning och dokumentation av själva inskriften och skärvan. Inget tyder på att någon efter Lindborg och Schönbeck, och sedan Åhlén som den enda runkunniga, ens har sett originalet, och hennes behandling är som vi sett högst summarisk. De enda fotografierna är några otydliga av Schönbeck i Fornvännen (1993:235, 1994:108f ); dessa ligger sedan till grund för Imers teckning (2007b:64). Gång efter annan understryks i forskningen vikten av att forskaren själv granskar inskriften i original, närhelst möjligt, och att det annars finns tillgång på goda beskrivningar och avbildningar, teckningar och fotografier (ex. Williams 1992:194f ). Man behöver skarpa fotografier med släpljus ur olika vinklar, för att upptäcka detaljer som kanske inte syns i vanlig belysning. En nygranskning skulle kanske kunna ge noggrannare svar på vad som står på skärvan, kanske rentav finna spår av ytterligare tecken står där þnfu eller wnfu, eller kanske något annat? Eller åtminstone uppslag till varför något alls står på krukan, vad för slags inskrift det är. P J Andersson knall.fea.st 10

Fler inskrifter: Ett ytterligare syfte är att undersöka om det finns fler oupptäckta runristningar i det utgrävda materialet från Dragby, särskilt i keramiken. Man bör vara öppen för möjligheten att runor i keramik var ett lokalt uppländskt bruk, särskilt som det enda andra säkra exemplet från äldre järnålder också är från Uppland. Återgenomgångar av magasinmaterial med nytt fokus har tidigare visat sig fruktbara; även skickliga och erfarna arkeologer och konservatorer ser många gånger bara det de förväntar sig att se (Düwel 1981:8,15; Imer 2007a:284ff ). Frågor 1. Hur gammal är krukan och runristningen från Dragby, graven med krukan, anläggningen med graven? Vilka dateringar ger olika metoder? Förklaring av eventuella skillnader? Har krukan med ristningen gjorts för begravningen, eller tidigare: är runorna äldre än graven? Är krukan av en typ särskilt brukad vid begravning, eller återanvänd vardagskeramik? 2. Varifrån är krukan? Den enskilda krukan, och typen? Är den lokal? Varifrån annars? 3 Vem eller vilka ligger i graven? Kön? Ålder? Ställning? Vad talar graven och dess fynd för? Hur förhåller graven sig till andra gravar i samma anläggning, och på övriga gravfältet? Är urnetypen i övrigt kopplad till högre- eller lägreståndsgravar? 4. Vad står på skärvan? Kan antingen þnf eller wnf bekräftas? Eller något annat? Eller mer? 5. Finns det fler oupptäckta runor i Dragby-materialet (särskilt keramiken)? Förväntat resultat Undersökningen förväntas kunna leda till ett breddat empiriskt underlag, en starkare arkeologisk grund för en fruktbar och mer mångsidig diskussion kring frågorna om runskriftens tillkomsttid och härkomst, liksom dess spridning, bruk och inordning i det sociala systemet i äldsta tid. FORSKNINGSLÄGE Det har skrivits mycket om runor genom åren; sannolikt mycket mer än vad som någonsin har skrivits med runor. Ändå är fältet i viktiga avseenden ofullständigt utforskat; särskilt arkeologiskt. Här begränsar jag mig till verk, särskilt arkeologiska, som mer övergripande behandlar kronologi eller bruk av runor under äldre järnålder ( jfr Imer 2007a: Forord, kap1.2). Som med humanvetenskaper i stort kom först under 1800-talet ett i någorlunda nutida mening vetenskapligt studium av runskriften. Då insåg man att det utom den sextontypiga runraden fanns en äldre tjugofyratypig. Huvudteorierna om dess uppkomst formades i årtiondena runt 1900, främst på filologisk och epigrafisk grund. De kan fördelas i tre grupper, efter ursprungsalfabet: grekisk, etruskisk/norditalisk, latinsk; men den egentliga grundfrågan synes mig vara runornas ålder, hur långt innan de äldsta fynden man är beredd föra den (Morris 1988: kap. 1). P J Andersson knall.fea.st 11

Från samma tid började utgivningen av de stora nationalutgåvorna av runfynd i de tre skandinaviska länderna. De verkar ofta som ett slags rikslikare för runkunskap, som källa till uppslagsverk och fornminnesskyltar, trots hög ålder och stora ojämnheter, tillkomna under generationer av forskare med skilda utgångspunkter. Haavaldsen (1991) granskar dateringarna och deras grundvalar i Norges Indskrifter med de ældre Runer (1891 1924). Hon visar hur en sammanhållen plan saknas för dateringarna, som bygger på en spretig blandning av filologiska och arkeologiska överväganden, och ofta på personlig känsla. I de båda första banden sattes en bakre gräns år 267 e Kr, då goterna kom till Mindre Asien, där de skulle ha skapat runorna; denna förutsättning upphävs i tredje bandet, men de tidigare dateringarna omprövas aldrig (1991:55). Behovet av arkeologisk nyvärdering av tidigare gjorda runfynd, av hela ramverket, tydliggörs därmed. Standardutgåvan av de äldre inskrifterna är ännu Krauses Die Runeninschriften im älteren Futhark, första utgåvan 1937, andra 1966. Den kritiseras dock av Williams (1992:95f ) för att ha varit föråldrad redan när den kom; för att okritiskt och oreflekterat blanda olika dateringskriterier, och för att därigenom ofta resonera i cirkel (äv. Morris 1988:109ff; Imer 2007a:4f.). Odenstedt (1990) är en bred studie över runskriftens grafiska system, med variationer och förändringar, vilken syftar till en relativ inre kronologi för runmaterialet, samt mynnar ut i en teori om runskriftens ursprung, som förläggs till romarna vid Rhen i början av vår tideräkning, i mycket utifrån den gängse bilden av de arkeologiska beläggen. Boken har dock kritiserats skarpt av bl a Williams (1992); se även Imer (2007a:7). Williams kritik av Krause ovan är hämtad ur hans anmälan av Odenstedts verk, som utan vidare har använt Krauses föråldrade dateringar, och därmed för dess cirkelresonemang ett varv till; hans resultat döms därför ut. Moltke (1985) behandlar runornas uppkomst på alfabetshistorisk grund. Han menar att de skapades från den klassiska romerska kapitalskriften. De stora skillnaderna mellan dem förklarar han med att runorna skulle ha skapats ett stycke från Romarriket, i Danmark, där de flesta av de äldsta fynden finns, genom kontakter med romarna vid Rhen. Han har dock anklagats för att alltför villigt förlägga uppkomsten till just sitt eget land, liksom uppkomsten av den yngre nordiska runraden: Moltke is so certain that the reform of the fuþark was initiated in Denmark like most other developments in runic writing that he does not even bother to argue the case (Barnes 1987:39). Antonsen (1975) är en genomgång av inskrifterna med äldre runraden och språket i dem. Den skiljer sig från tidigare (och många senare) arbeten genom en strikt genomförd lingvistisk hållning ( a modified American structuralist approach (2002:vii)). Han argumenterar (äv. 1996, -98, 2002) för att runskriften bör vara äldre än de äldsta fynden, snarare några hundra år f Kr. Till skälen hör främst den, nästan, perfekta passningen mellan runraden och dåtidens germanska språk; samt runan ᛇ, med omtvistat ljudvärde. Han visar att än bättre överensstämmelse mellan teckensystem och språk nås om man förlägger runskriftens tillkomst ett gott stycke innan de äldsta fynden, till ett återskapat äldre språkskede. Då måste språket ha haft ett /ä/-ljud, som skulle ha företrätts av runan ᛇ, men som hade försvunnit vid tiden för de äldsta runfynden. Morris (1988) visar hur forskningen kring runornas tillkomst i hundra år har styrts av den förutfattade meningen att de inte kan vara äldre än vår tideräknings början. Man har främst ägnat sig åt tecken-för-tecken-jämförelser mellan de klassiska alfabeten och runorna, och egentligen inte P J Andersson knall.fea.st 12

kommit någonvart. Själv jämför han istället runorna med de arkaiska grekiska och latinska alfabeten, men tar ett bredare grepp: inte bara de enskilda tecknen, utan skriftsystemet som system, dvs. även skrivriktning, sammanskrivna tecken, skiljetecken, stavningsnormer, inskriftstyper. Hans slutsats är att båda dessa alfabet kan ha legat till grund, de var såpass lika, men att det grekiska ändå ligger närmast till hands, och att runorna kan ha sitt ursprung flera hundra år f Kr. De arkeologiska studierna om de äldsta runorna och deras kronologi är oftast mer begränsade, över enskilda fyndplatser eller fyndtyper, men några mer övergripande finns också. Ilkjær har i många arbeten behandlat krigsbytesmossoffren från särskilt Illerup, den främsta enskilda fyndplatsen för runristade föremål från äldre järnålder, men också andra. Till de viktigaste insikterna hör att dessa offer är just offer av hela utrustningar från angripande men besegrade härar, och inte som man tidigare ofta tänkte sig, årliga mindre offer av egna föremål. De danska mossfynden har kunnat visas komma från såväl Norge/Västsverige som norra Tyskland. Mossfynd kan alltså komma utifrån, ibland långt bortifrån, medan gravfynd mycket sannolikare härrör från lokalsamhället. Det är därför viktigt att hålla dem isär selvom runologer ikke altid synes at have skelnet (Ilkjær & Lønstrup 1982:60f, Ilkjær 1996:63 (citatet), 66ff, 74, se äv. ex. 1976, 2008). Ilkjær har även nyvärderat några i äldre tid utgrävda gravar med runfynd. Spjutspetsen från Øvre Stabu i Norge, som länge hade setts som den äldsta daterade inskriften, flyttar han från mitten av 100-talet till runt 200. Annars har överlag dateringar för de äldsta inskrifterna skjutits bakåt (Morris 1988:150). Han påtalar också att explosionen av runfynd runt år 150 till stor del torde kunna förklaras av i första hand de stora krigsbytesoffren, men också förändringar i gravskicket (Ilkjær & Lønstrup 1982:60); en bild som alltså stöds av min undersökning (Andersson 2013). Stoklund, som är museifältrunolog, har behandlat främst de danska runfynden, ur både språklig, epigrafisk och arkeologisk synvinkel, och ofta hävdat att arkeologin bör ges större vikt i runforskningen. S. (1995) är en omfattande genomgång av romerska järnålderns runfynd, efter de många nyfynden och omvärderingarna sedan de stora korpusverken. Hon tar här dock ej ställning i större frågor som ursprung (s. 318f ). S. (2006) är ett försök att dra upp riktlinjer för ett nytt kronologiskt ramverk för hela det danska runmaterialet, föranlett av de alltmer uppenbara bristerna i det gamla, särskilt bristen på tydlig skillnad mellan absolut och relativ datering. Lund Hansen har som en av få arkeologer studerat det äldsta runmaterialet, särskilt gravar, och främst det nordiska, utifrån frågor om kön och sociala förhållanden (1995, särsk. 1998). Även Roth (1981, 1998) har, mer kortfattat, berört sådana frågor för sydgermanska folkvandringstida gravfynd. I båda fallen är runfynd avgjort vanligare i kvinnogravar, och kan överlag hänföras till de högre samhällsskikten. Detta senare tycks också gälla mossfynden (Ilkjær 1996:74). Imers avhandling (2007ab) behandlar runinskrifter fram till vikingatidens slut, utifrån tre huvudfrågor: Kronologi och regional variation; Social status; Runskriftens funktion. Den första gäller främst förhållandet mellan arkeologisk och runologisk datering, men är för de äldsta fynden ganska kortfattad. En allvarlig brist är att hon självklart och omotiverat utgår från att runskriften uppfanns nära de äldsta fynden i tid och rum; avhandlingen inleds rentav med orden: I løbet af de første par århundreder efter Kristi fødsel opfandt man runeskriften, utan vidare kommentar, P J Andersson knall.fea.st 13

och en artikel (2011) på samma vis. På liknande sätt framgår att hon tar för givet att Norden är ursprungsområdet. Samtidigt utelämnar hon i sin katalog, utan omnämnande, just de två föremål som mest har uppmärksammats som stöd för en tidigare tillkomst för runorna, Meldorf och Osterrönenfeld behandlingen av Dragby har jag redan berört. Jag menar att inte bara den första frågeställningen, utan även de andra blir lidande av denna ensidiga utgångspunkt, särskilt för den äldsta tiden. Frågor om skriftens roll i samhället, om bruk och status, bör ju kunna få väldigt olika svar beroende på om den är hävdvunnen eller nypåfunnen. Imer (2007c, -10, -11) menar också att de äldsta inskrifterna ofta är tillverkarmärken (ej minst de där tecknen är stämplade, ej ristade, och det alltså bör ha funnits många lika) med grekisk och latinsk förebild. Och att detta kan vara grunden till runornas uppkomst. Detta sista har jag kritiserat, och menar istället att det kan vara ett av de nya bruk som vid den här tiden gör runorna synliga (Andersson 2013:47f ). Av störst relevans för mitt projekt att bygga vidare på är därför Ilkjærs och Lund Hansens arbeten, liksom Stoklunds, men trots min kritik även Imers; detta med bakgrund i Antonsens lingvistiska och Morris epigrafiska studier. TEORI Düwel (2001:16f ) skiljer för studiet av runfynd på en inre och en yttre kontext, inom- och utomskriftlig. Den inre gäller tecknen som tecken, identifieringen som språktecken, särdrag i grafisk utformning, läsning samt språklig tolkning. Den yttre gäller det ristade föremålet och föremålstypen, fyndomständigheter, och den vidare arkeologiska kontexten. För runologiska dateringar används den inre kontexten, för arkeologiska den yttre. Vad jag här främst kommer att ägna mig åt, är runfyndens yttre kontext, men satt i samband med rön för den inre. * * * En teoretisk bakgrund jag tror vore värdefull i en undersökning av detta slag, om införandet av en viktig nyhet som skriftlighet i ett samhälle, är Renfrew (1973) (som också specifikt ägnat sig åt förhållandet mellan arkeologi och språkhistoria (1987)), och de nya förklaringsmodeller som utvecklades som svar på den andra kol-14-revolutionen och brytningen med diffusionismen, åren omkring 1970. Innan dess var den gängse förklaringen på utvecklingar i Europas forntid (och överhuvud) spridning från högre kulturer i sydöst, genom handel eller kolonisation. Genom kol-14 och än mer trädringskalibreringen, kom den bilden att visa sig omöjlig; de föregivet importerade innovationerna var i själva verket i många och viktiga fall långt äldre än de föregivna modellerna, och måste ha utvecklats lokalt och självständigt av de föregivet barbariska folken i Europa. Denna bakgrund kan hjälpa till att förhålla sig kritisk till den tidigare runforskningen och hypoteserna om runskriftens ursprung och roll, med sina ofta outtalade och ogrundade förförståelser ( jfr Barnes 1994), och ge redskap att se andra möjligheter. Detta må synas gammalt, men är relevant, då det är den senaste riktigt stora omvälvningen i arkeologiskt tänkande, grundad inte bara i teoretisk nybildning, utan sådan sprungen ur nödtvånget av ny och omvälvande empiri. Det är också relevant, då runforskningen, när den går utanför de rent lingvistiska frågorna till vidare samhällsföreteelser, i stor utsträckning synes stå P J Andersson knall.fea.st 14

kvar i det äldre ramverket, som om teoribildning som sedan minst fyrtio år är självklar och välintegrerad i arkeologin, inte har trängt in i denna del av det gemensamma studiet av förflutenheten. Det är alltför mycket betoning av kulturlån, en alltför självklar bild av ensidighet i utbytet mellan södra och norra Europa, alltför liten tilltro till originalitet och innovationsförmåga hos barbarerna, och alltför liten insikt om möjligheterna för rent lokala utvecklingar och särdrag. * * * En teoretisk grund, som jag hade stor nytta av i Andersson (2013), en ganska bred undersökning, och vars bruk bör kunna fördjupas ytterligare i en mer fokuserad studie som denna, är Hodders tankar om entanglement (2011, 2012). Detta är en modell av beroendeförhållandena mellan människor och ting i vid mening, med skillnaden från tidigare ansatser åt samma håll att vara mindre människocentrerad, mer inriktad på tingen. Utgångspunkten är att människor och ting (och ting och ting osv) hör ihop, påverkar, är beroende av varandra; de gör saker med varandra. Dessa band skapar så sammanflätade trådar, bildar omfattande och invecklade (och många gånger svårutredda) vävar. Dessa vävar är det sammanhang vi, och tingen, befinner oss i. Teorin hjälper till att förklara luckor och skevheter i det arkeologiska fyndmaterialet, skillnader mellan det förväntade och det funna, genom att hjälpa oss förstå hur många samverkande trådar som i själva verket krävs för att bilden av ett stycke förflutenhet alls skall framträda för oss. Ett av Hodders egna exempel kan kanske bäst visa dess tillämplighet. Det gäller den stora tidiga neolitiska bosättningen Çatalhöyük i Anatolien och dess keramik. I Çatalhöyük var keramiken länge odekorerad, och hittas från den tiden inte i gravar. Den användes till att bereda fett från tamdjur. Dessa ingick inte i platsens symbolvärld. Symbolvärlden, bilder och utsmyckningar, kretsade istället kring vilda djur, att jaga och äta dem, samt kring begravningar. Med andra ord ingick keramiken i samma set of entanglement som tamdjur och hushållstillverkning, medan historie- och bildskapande ingick i ett annat, ihop med vilda djur, död och begravning. Dessa uppsättningar flätor hölls åtskilda, så att inte ex.vis den annars ganska näraliggande tanken uppstod att pryda kärlet för fårfett med bilden av ett får. Fram mot slutet av bosättningen i Çatalhöyük blev dekorerad keramik däremot vanlig. Detta sammanföll med att mycket annat förändrades: Husen ser annorlunda ut, med härden mitt i huvudrummet. Keramikens användningsområde ändras. Den brukas nu till att laga mat, servera och äta ur. Ett nytt set of entanglement hade uppstått, där dekorerad keramik passade in (Hodder 2011:170ff ). Sådana resonemang är överförbara på runfynd och brist på runfynd under äldre järnålder. Men man får då skilja på de vävar som var den dåtida verkligheten, och de vi ser, kan återskapa av den. För att vi i en sådan bild av ett stycke förflutenhet alls skall se en viss företeelse, som förekomsten av skriftlighet, krävs många samverkande trådar, mellan människor nu och då, mellan ting med text och ting utan: Att skrift faktiskt fanns; att den skrevs med åtminstone viss beständighet i åtanke, och inte ritades i sand (som navajoindianerna (Renfrew 1973:199)); att de påskrivna föremålen var av en art som kunde bestå till våra dagar, och med skriften intakt eller åtminstone urskiljbar ( jfr Thrane 1998:220ff ), att de på ett eller annat sätt, genom medveten deponering eller slump, hamnade i en kontext, en miljö där de kunde bevaras, med kemiska förutsättningar att bevara just den sortens material (vissa mossar bevarar järn, andra ej). Samt att denna plats har grävts ut, eller plöjts sönder. Och därtill att vi har rätt fokus, som fallet med Dragby visar. I fall - P J Andersson knall.fea.st 15

et runor måste vi också känna igen det som runor, och inte förväxla det för någon annan skrift. I och kring Danmark vid mitten av romersk järnålder sammanfaller uppenbarligen alla nödvändiga trådar. Så, sagt på annat sätt, är frågan vilka av dessa trådar som var i sak nya, och vilka som bara behövde andra trådar för att vara synliga för oss? Hur kan det till exempel komma sig att keramik är så svagt företrätt bland de runristade föremålen? Och om nu runskriften verkligen skulle vara betydligt äldre än de äldsta fynden, vad kan en sådan fyndtom tid komma sig? Kan det vara så att runristandets entanglement å ena sidan, och å andra sidan offer- och gravritualernas entanglement helt enkelt inte sammanfaller innan romersk järnålder? MATERIAL Gravfältet: Dragby ligger i Uppland, en mil norr om Gamla Uppsala, i Skuttunge socken. Gravfältet ligger runt sumpmarken Starrmyren i en sänka i Uppsalaåsen. Flera andra gravfält finns alldeles i närheten, också på åsen. I själva verket ligger Dragby-fältet så gott som på gränsmötet mellan fyra socknar: Björklinge, Skuttunge, Bälinge, Ärentuna, i stort sett mitt på åsen, där den smalnar av mellan den bredare norra och södra delen. Det ser ut som om gränserna särskilt dragits för att alla fyra skall nå fram till denna plats (Stenberger 1960: 67, 84). Gravfältet har knappt uppmärksammats i äldre tid; det nämns ej i rannsakningarna på 1600- talet; antyds på en karta från 1765, men saknas åter på en från 1858. Vid kartering 1955 registrerade Riksantikvarieämbetet dock 328 anläggningar. Uppsala universitets arkeologiska institution höll så seminariegrävningar där 1958 64. Då undersöktes 142 gravar med 202 bisättningar. Dragby-gravfältet brukades länge. Där finns lämningar alltifrån senneolitikum till romersk och troligen yngre järnålder. Sannolikt äldst är en centralt byggd, troligen neolitisk rösetäckt hällkista (A88). De allra flesta daterade fynden hör dock till övergången mellan brons- och järnålder (Hjärthner-Holdar & Söderberg 1987:168ff; L.&S. 1992:20f; Schönbeck 1994). Rungraven: Runfyndet härrör från Anl. 86, utgrävd 1963; en rund stensättning med kantkedja och treskiktad stenpackning, och fyra eller kanske fem begravningar. Primärgraven är en urnegrop med skärvor av ett mindre, illa bevarat keramikkärl. Den hänförs till yngre bronsålder förromersk järnålder period I, efter jämförelse med danskt material. I en av sekundärgravarna, strax söder om anläggningens mitt, omedelbart under det övre stenlagret, återfanns en benurna i keramik, mycket skadad av rötter. Denna grav bedömdes alltså först till yngre förromersk järnålder. På en av skärvorna (28x21x7mm) upptäcktes runorna (L. & S. 1992:68,71f; Schönbeck 1994). Keramiken: Mycket av de tidigare studierna av keramiken från Dragby bygger på osäker grund. Det mesta av den anses vara av lokal härstamning, utifrån magring, färg och andra egenheter. Men dateringarna bygger ofta på jämförelser med material avlägset i rum, som ändå antas vara nära i tid; ofta danskt (L. & S. 1992; Schönbeck 1994). Överföranden av danska keramikindelningar redan till Sydsverige har kritiserats, för att inte ta hänsyn till regional variation (Lindahl &al 2002:93). Det gäller givetvis än mer om man överför till Uppland. Dessutom har arkaiska drag i delar av Upplands keramik från äldre järnålder påvisats, liksom inflytanden eller likheter P J Andersson knall.fea.st 16

såväl söder som öster ifrån, öster om Östersjön (Hjärthner-Holdar & Söderberg 1987:186ff). Bruket av danskt jämförelsematerial berodde givetvis på att tillräckliga lokala keramikkronologier saknades. Men läget är ganska annorlunda nu (ib.; se Metod ). Benen: Vid Lindborgs och Schönbecks undersökning låg merparten av benmaterialet från Dragby ännu nedpackat och oanalyserat, och kunde inte användas för deras gravfältskronologi (1992:1). Och senare tycks ingen ha använt det (utom det neolitiska i en mindre uppsats). Det bör nu kunna brukas för datering av de olika gravsättningarna i A86, jämte typologiska dateringar av gravar och keramik. Samt för köns- och åldersbedömning av den döda. Magasin: Materialet från Dragby omfattar 23 fyndbackar, samt lådor med osorterade ben, och finns tillgängligt på Museum Gustavianum i Uppsala (ebrev från museet 2014-01-07). Arkiv: Ett tämligen omfattade material om Dragby-undersökningarna finns arkiverat på ATA i Stockholm och Museum Gustavianum i Uppsala: rapporterna, anteckningar, brev med mera (över 300 sidor), jämte fotografier, ritningar och dylikt. Allt finns inte i båda arkiven, och mycket av det, särskilt det storformatiga, måste studeras på plats, kan inte skickas. Rapporterna färdigställdes sent, var ännu ej helt avslutade när L. & S. gjorde sin studie nära tre årtionden senare. De är överlag mycket korthuggna, till dels allmän skillnad då och nu, till dels då ambitionsnivån varierar mellan de olika rapportförfattarna (L. & S. 1992:1). Publikationer: Dragby valdes för utbildningsgrävning då man önskade ett gravfält från bronsålder (Stenberger 1960:66). Forskningen kring fältet har också mest handlat därom, samt särskilt röset med hällkista. Men den är inte omfattande: några artiklar i Tor 1960 62 (alltså inga efter de sista grävåren) och en opublicerad lic.uppsats (Lundholm 1969). Delar av materialet har senare nyttjats som del i bredare jämförande studier, men det har även då främst rört sten- och bronsålder. Järnåldersmaterialet har vad jag fått fram knappt rörts annat än av L. & S. 1992. Detta trots att det är ett stort och viktigt gravfält, med en mycket lång kontinuitet, som med sitt läge där fyra socknar möts tycks ha kunnat vara en gemensam anläggning för flera bebyggelseenheter. En nyundersökning av järnåldersmaterialet från Dragby skulle alltså utom att ge underlag för det specifika syftet här, runskärvan och skriftligheten, samtidigt också, oavsett datering av inskriften, kunna bidraga till en skarpare bild av Dragby-gravfältet i dess helhet. METOD Flera olika och samverkande, jämförande metoder kommer nyttjas, både egentliga arkeologiska och naturvetenskapliga. Inte minst för dateringar är ingen metod i sig själv tillräcklig, särskilt inte på enstaka föremål. Flera olika behövs, och skillnader måste förklaras, om resultaten skall bli tillförlitliga. Bestämningar av ursprungstid och -plats är också i hög grad beroende av varandra. Typologi: Reisborg (1997) är en metod för datering av keramik utifrån statistisk fördelning av formelement, särskilt för mynningspartiet, som hon menar bör vara kronologiskt särskilt känsligt. Den grundar sig i undersökningar av på annat sätt daterat material från brons- och järnålder i Mälardalen. Jag kan alltså använda hennes resultat ganska direkt, efter att ha kalibrer- P J Andersson knall.fea.st 17