Bilaga 3. Fördelningspolitisk redogörelse

Bilaga 3 Fördelningspolitisk redogörelse

Bilaga 3 Fördelningspolitisk redogörelse Innehållsförteckning Sammanfattning... 7 Inkomst- och lönefördelningen... 7 Vad är fattigdom?... 7 1 Hushållens inkomster... 8 1.1 Inkomstutveckling... 8 1.1.1 Förändring av ekonomisk standard... 9 1.1.2 Fördelningspolitiska nyckeltal... 9 1.2 Fördelning av ekonomiska resurser 1991 2001... 10 1.2.1 Lönespridning 1992 2001... 10 1.2.2 Inkomstspridning... 11 1.2.3 Ekonomiskt utsatta... 12 1.2.4 Utveckling för olika grupper... 12 Ungdomar... 13 Barn... 13 Ålderspensionärer... 13 2 Fattigdom... 14 2.1 Fattigdom ett svårt begrepp... 14 Kapitlets uppläggning... 14 2.1.1 Synen på fattigdom förr och nu... 14 Från överlevnad till att ta del i samhällslivet... 14 Indirekta skattningar väl etablerade... 16 Ökat intresse för direkta skattningar... 16 2.2 Fattiga enligt olika mått 2000/01... 16 2.2.1 Låga inkomster som mått på fattigdom... 17 Låg inkomst innebär inte nödvändigtvis låg standard... 17 2.2.2 Brister i materiell standard som fattigdomsmått... 18 Många metodologiska frågor... 18 Brister i materiell standard i ULF... 19 2.2.3 Socialbidragsmottagande som fattigdomsmått... 20 Socialbidragsmottagare i ULF... 21 2.2.4 Stora skillnader beroende på val av mått... 21 Sällan samma individer som betraktas som fattiga... 21 Likartad bild av utveckling över tid... 22 2.2.5 Olika fattigdomsmått ger delvis olika riskgrupper... 22 Familjetyp... 22 3

Ålder och kön...23 Sysselsatta och utrikes födda...24 2.2.6 Kompletta mått på fattigdom saknas...24 2.3 Inkomströrlighet...25 Vilka grupper är långvarigt fattiga?...26 2.4 Svensk fattigdom i ett internationellt perspektiv...27 Inkomströrlighet i ett internationellt perspektiv...28 Underbilaga 3...30 Begrepp och definitioner...30 Avsteg från den officiella inkomststatistiken...31 Datamaterial...31 4

Tabellförteckning 1.1 Fördelningspolitiska nyckeltal 1991 2001... 9 2.1 Andel fattiga enligt tre inkomstgränser... 17 2.2 Antal fattiga individer samt fördelning på olika kategorier år 2000... 18 2.3 Indikatorer på levnadsförhållanden... 20 2.4 Indikatorer på levnadsförhållanden fördelat efter socialbidragstagande... 21 2.5 Andel fattiga enligt olika mått... 21 2.6 Parvis överlappning av fattiga enligt olika mått... 21 2.7 Fattiga enligt ett eller flera mått... 22 2.8 Relativ risk för fattigdom fördelat efter familjetyp... 23 2.9 Relativ risk för fattigdom för kvinnor respektive män... 23 2.10 Relativ risk för fattigdom fördelat efter ålder och kön... 23 2.11 Relativ risk för fattigdom fördelat efter födelseland och sysselsättningsstatus... 24 2.12 Andel personer som är kvar respektive flyttat mellan olika inkomstgrupper 1991 1995 och 1996 2000... 26 2.13 Andel med svag ekonomi år 1991 95 och 1996 2000... 26 2.14 Relativ risk för att bli långvarigt fattig fördelat efter familjetyp 1991 1995 och 1996 2000... 26 2.15 Relativ risk för att bli långvarigt fattig fördelat på ålder och kön år 1991 1995 och 1996 2000... 27 2.16 Andel långvarigt fattiga fördelat efter födelseland 1991 1995 och 1996 2000... 27 2.17 Andel med låga inkomster... 28 2.18 FN:s index över fattigdom... 28 2.19 Andel fattiga som blir kvar i fattigdom under 1 6 år... 29 Underbilagetabell 3.1 Individernas disponibla inkomst justerad för försörjningsbörda 1991 2001 samt förändring 2001 2003. 2002 års priser. Medianer samt medelvärden för inkomstgrupper (deciler)... 32 Underbilagetabell 3.2 Relativ risk för låg inkomst fördelat efter familjetyper, beräknat enligt två olika ekvivalensskalor... 33 Underbilagetabell 3.3 Andel med svag ekonomi enligt tre olika definitioner fördelat efter ålder och kön... 33 Underbilagetabell 3.4 Sen-index vid 1990-talets mitt... 33 5

Diagramförteckning 1.1 Lönespridning 1992 2001...10 1.2 Kvinnors lön i relation till mäns lön 1992 2001...11 1.3 Spridning i justerad disponibel inkomst 1991-2001...11 1.4 Andel med svag ekonomi 1991-2001...12 1.5 Ekonomisk standard för barn, ungdomar och ålderspensionärer i förhållande till hela befolkningen 1991 2001...13 1.6 Andel barn (0 17 år) som lever i familjer med svag ekonomi 1991 2001...13 2.1 Fattiga enligt olika mått år 1986/87, 1994/95 och 2000/01...22 2.2 Andel med låg inkomst under 6 års tid samt andel med låg inkomst under minst 1 av 6 år...29 6

Sammanfattning På riksdagens uppdrag lämnar regeringen fördelningspolitiska redogörelser i anslutning till budgetpropositionen och/eller vårpropositionen. Denna bilaga innehåller dels en redovisning av inkomstfördelningens utveckling över tiden, dels en fördjupad analys av hushåll med svag ekonomisk standard. Analyser av utsatthet och fattigdom är ofta behäftade med ett antal mätproblem. I denna bilaga redovisas därför en fördjupad analys av olika mätmetoder i syfte att förbättra de beslutsunderlag som ligger till grund för utformningen av fördelningspolitiken. Inkomst- och lönefördelningen Hushållens ekonomiska standard 1 ökade med 9 procent mellan 1991 och 2001. Ökningen är ungefär lika stor för kvinnor och män. Sammantaget har inkomstökningen varit högre än genomsnittet för den högsta inkomstgruppen, för ålderspensionärer och för samboende utan barn. Ungdomar och ensamstående med barn beräknas ha haft en svagare ökning av inkomststandarden än genomsnittet. Under perioden 2001 2003 beräknas standarden öka med ytterligare 4 procent. Lönespridningen visar tydliga tecken på att öka genom att månadslönerna växer snabbare i den övre delen av fördelningen för både kvinnor och män. Månadslönen vid 9:e decilen är dubbelt så hög som vid 1:a decilen. Lönerelationen mellan kvinnor och män är i stort sett oförändrad. Skillnaden ökar med stigande lön. Bland dem med lägst lön är kvoten 94 procent, dvs. kvinnors löner utgör 94 procent av männens löner år 2001. För medianlönen är kvoten cirka 87 procent och bland dem med högre löner är kvoten cirka 72 procent. Inkomstspridningen 2 ökade med ca 12 procent mellan 1991 och 2001. Under den första delen av 1990-talet var inkomstspridningen i det närmaste oförändrad. Ökningen förklaras huvudsakligen av att hushåll med högst ekonomisk standard ökat sin inkomst mer än övriga efter 1995. 1 Medianvärdet för disponibel inkomst justerad för försörjningsbörda. 2 Inkomstspridningen mäts med GINI-koefficienten för justerad disponibel inkomst. Definition finns i underbilaga 3. Andelen hushåll med svag ekonomi är drygt 4 procent och denna nivå har varit i stort sett oförändrad under hela 1990-talet. Sett i ett internationellt perspektiv är detta en låg nivå. Vad är fattigdom? För att på ett så effektivt sätt som möjligt kunna stötta de mest utsatta i samhället krävs goda kunskaper om omfattning av och bakgrund till utsatthet. Någon tydlig skiljelinje mellan fattiga och icke-fattiga människor finns inte. Det finns inte heller någon allmänt accepterad teoretisk definition av fattigdom. Varje försök att undersöka fattigdomen bygger oundvikligt på ett normativt ställningstagande om var gränsen går för vad som kan anses vara en acceptabel levnadsnivå. Det är ytterst viktigt att, utöver ekonomisk utsatthet, undersöka andra former av välfärdsbrister som ohälsa, arbetslöshet, otrygghet och sociala relationer samt att ta fram indikatorer som speglar dessa förhållanden. Men det finns starka skäl att skilja mellan ekonomisk fattigdom och ofärd eller social exkludering. Beskrivningar av ofärd gör det dock möjligt att få en bättre förståelse för fattigdomens olika dimensioner. I denna bilaga används en definition av fattigdom, där fattigdom ses som en låg konsumtion av varor och tjänster som beror på begränsade ekonomiska resurser. För att mäta fattigdom används tre alternativa mått; andel med årsinkomst under 60 procent av medianinkomsten, andel som har brister i sin materiella levnadsstandard och andel som fått socialbidrag någon gång under året. Analysen visar att: Risken för fattigdom under ett år varierar mellan 4 procent (socialbidrag) och cirka 10 procent (låg inkomst). Risken för långvarig fattigdom mätt som låga inkomster under en femårsperiod är knappt 1 procent. Det är delvis samma grupper som i högre eller lägre grad riskerar fattigdom, oavsett vilket mått som väljs. Ensamstående löper större risk än samboende att ha en låg materiell standard eller att bli socialbidragstagare. Ensamstående med barn löper större risk att ha brister i materiell standard eller att motta socialbidrag, medan ensamstående utan barn löper störst risk att 7

ha låg inkomst. Samboende med mer än två barn riskerar att i högre grad motta socialbidrag och att ha lägre inkomster. Yngre riskerar oftare än äldre att ha låg inkomst eller vara socialbidragstagare, medan de i lägre grad än de äldre riskerar brister i materiell standard. Hur många som är fattiga varierar, vilket i stort är en följd av att gränser ofta måste sättas normativt. Det blir egentligen fruktlöst att försöka jämföra skillnader i hur många som är fattiga enligt de olika måtten. Det är ovanligt att samma individer räknas som fattiga utifrån samtliga mått. Cirka 70 procent av dem som har låg inkomst, har varken fått socialbidrag eller upplever brister i materiell standard. Cirka 70 procent av dem som har brister i materiell standard har varken låg inkomst eller har fått socialbidrag. Socialbidragstagare är de som oftast är fattiga enligt övriga definitioner. Samtidigt är det viktigt att notera att drygt hälften av dessa varken har låg årsinkomst eller upplever brister i materiell standard. Både direkta mått som mäter levnadsstandarden och indirekta mått som mäter ekonomiska resurser, har sina svagheter vad gäller att mäta fattigdom. Datamaterial och indikatorer på levnadsstandard behöver ses över så att de bättre fångar in situationen för de sämst ställda. En möjlig lösning skulle kunna vara att kombinera en låg inkomstgräns med ett mått på låg materiell standard. Ett sådant mått kan rättfärdigas teoretiskt då det tar hänsyn till att en fattig människa har en låg levnadsstandard som orsakats av bristande ekonomiska resurser. Med trovärdiga mått på fattigdom kan analyser av utsatta gruppers situation förbättras och de samhälleliga insatserna sättas in där de är som mest effektiva både ur individens och samhällets synvinkel. Historiskt har risken för fattigdom varit mest uttalad för barn, för småbarnsföräldrar samt vid ålderdomen när man inte längre kunnat arbeta. Genom det generella välfärdssystemets utbyggnad har mönstren i stora delar förändrats. Nya riskgrupper är ungdomar och utrikes födda, framförallt som ett resultat av att de har svårt att komma in på arbetsmarknaden. För ungdomar är problemen av övergående karaktär. Men för utrikes födda kvarstår problemen. Långvarig fattigdom är ovanlig, knappt en procent av befolkningen var fattig hela perioden 1996 2000. Särskilt utsatta är utrikes födda, ensamstående, unga kvinnor och de äldsta kvinnorna samt män i åldersgruppen 30 39 år. En förklaring till de förändrade mönstren är att skatter och transfereringar nu i högre grad utjämnar människors inkomster över livet. Även offentliga tjänster som barnomsorg, skola och vård bidrar till detta. Internationella jämförelser visar att länder som har en utbyggd generell välfärd också tenderar att ha mindre fattigdom. Detta visar sig också i att Sverige oavsett hur mätningarna görs ligger på de absolut lägsta nivåerna beträffande fattigdomens utbredning. 1 Hushållens inkomster 1.1 Inkomstutveckling Inkomstfördelningen följs regelbundet i SCB:s undersökning av hushållens ekonomi, HEK. 3 Fördelningsanalyser av disponibla inkomster ger en god bild av hur den ekonomiska standarden varierar mellan hushåll. Bilden är emellertid ofullständig eftersom en stor del av hushållens resurser omfördelas genom offentlig konsumtion via utbildning, hälso- och sjukvård, äldreomsorg m.m. I föregående års fördelningspolitiska redogörelse gjordes en fördjupad fördelningsanalys, där värdet av offentlig konsumtion adderades till den disponibla inkomsten. Resultaten visade att den offentliga konsumtionen har en kraftigt utjämnande effekt på inkomstfördelningen. Redovisningen av inkomstutvecklingen avser analys av årliga tvärsnitt, dvs. det är inkomstutvecklingen för olika grupper som studeras. Sammansättningen av dessa grupper förändras över tiden, dvs. det är inte nödvändigtvis samma individer som befinner sig i samma grupp vid olika tidpunkter. Enskilda individer förflyttar sig mellan inkomstgrupper, åldersgrupper etc. Hushållssammansättningen förändras och samboende med barn kan separera för att vid nästa mättillfälle ingå bland ensamstående med barn. 3 Tidigare Inkomstfördelningsundersökningen (HINK). Undersökningen bygger på kontrolluppgifter till taxeringen, myndigheters register och telefonintervjuer. 8

Tabell 1.1 Fördelningspolitiska nyckeltal 1991 2001 1991 1992 1993 1994 1995 1996 1997 1998 1999 2000 2001 Lönespridning (Decil9/Decil5) - 1,40 1,43 1,45 1,44 1,46 1,46 1,52 1,55 1,55 1,59 Lön (D5kvinnor/D5män) - 0,87 0,87 0,86 0,88 0,86 0,86 0,88 0,88 0,86 0,87 Inkomstspridning (Gini) 0,221-0,219 0,244 0,214 0,228 0,246 0,232 0,252 0,287 0,248 Gini exkl. kapitalvinster 0,203 0,207 0,211 0,210 0,205 0,210 0,214 0,217 0,220 0,235 0,232 Förmögenhetskoncentration 1% - 19,5 - - - - 20,3-29,8 26,1 25,8 Andel med svag ekonomi (%) 3,4-4,1 4,0 3,3 3,7 3,5 3,7 4,0 4,4 4,2 Andel barn (0 17 år) med svag ekonomi (%) 2,9-2,7 3,3 2,9 3,8 3,4 2,9 4,1 3,8 3,7 Barns relativa standard (%) 95,0-94,4 94,9 93,7 92,2 92,2 93,8 93,1 93,9 94,9 Regional spridning 1,18 1,16 1,16 1,17 1,14 1,16 1,17 1,19 1,17 1,21 1,18 Inkomströrlighet (M) - 0,048 0,043 0,042 0,042 0,041 0,041 0,042 0,045 0,046 0,047 Marginaleffekt (%) - - - - - 53,2 53,4 52,2 50,1 47,7 45,9 Ekonom. marginaliserade (%) 5,9 6,3 7,5 8,7 9,8 9,9 9,8 9,9 9,5 9,0 8,9 Anm. Förklaringar till nyckeltalen finns i underbilaga 3 samt i avsnitt 1.1.2 och 1.2. Gruppen ålderspensionärer kompletteras med yngre personer samtidigt som äldre personer dör. En individ kan sälja sitt hus och göra en kapitalvinst och därmed tillfälligt hamna i den högsta inkomstklassen. I underbilagetabell 3.1 redovisas utvecklingen för olika grupper under 1990-talet fram till 2001 samt en framskrivning till 2003 med hjälp av ekonomisk och demografisk utveckling samt ändrade regler i skatte- och transfereringssystemen. Vid redovisning av vissa nyckeltal som inkomströrlighet och ekonomisk marginalisering följs enskilda individers rörlighet på inkomstskalan med hjälp av longitudinella uppgifter i SCB:s databas LINDA. 1.1.1 Förändring av ekonomisk standard Den senaste statistiken visar att medianen för hushållens ekonomiska standard 4 ökade med 9 procent mellan 1991 och 2001. Ökningen för kvinnor och män under perioden är ungefär lika stor. Ålderspensionärers medianinkomst ökade kraftigt (mellan 12 och 16 procent), medan utvecklingen för övriga åldersgrupper och hushållstyper var mer blandad. Svagast inkomstutveckling har ungdomsgruppen 18 24 år bland 4 Disponibel inkomst justerad för försörjningsbörda. annat som följd av att en större andel studerar allt längre. Medelvärdet för ekonomisk standard ökade med 12 procent i fasta priser. Alla inkomstgruppers medelvärden har ökat under perioden. Störst var ökningen i gruppen med de högsta inkomsterna, 23 procent, främst genom inverkan av stora kapitalvinster men även till följd av ökande löneinkomster. Ökningen är minst i den lägsta inkomstgruppen men där är inkomsten ofta svår att mäta. Att medelvärdet ökar mer än medianvärdet beror på att fördelningen blir mer ojämn genom en större ökning i toppen av fördelningen. Under perioden 2001 2003 beräknas hushållens reala disponibla inkomst öka med 4 procent i genomsnitt. Såväl ökade löner och företagarinkomster som sänkta skatter och ökade transfereringar bidrar till förändringen. Sett över hela perioden 1991 till 2003 beräknas inkomstökningen vara högre än genomsnittet för den högsta inkomstgruppen, för ålderspensionärer och för sammanboende. Ungdomar och ensamstående med barn beräknas få en svagare ökning av inkomsten än genomsnittet. 1.1.2 Fördelningspolitiska nyckeltal I tabell 1.1 redovisas utvecklingen av ett antal fördelningspolitiska nyckeltal under 1990-talet. Ungefär hälften av nyckeltalen analyseras mer noggrant i denna bilaga medan övriga endast kort kommenteras här. 9

Förmögenhetskoncentrationen visar hur förmögenheten är fördelad men följs inte regelbundet. De observationer som finns visar ändå tydligt att förmögenhetsstocken har blivit betydligt mer ojämnt fördelad under 1990-talet. Regional spridning: Skillnaderna i inkomstnivå mellan rika och fattiga regioner har varit i stort sett konstant under perioden. De regioner som studeras är lokala arbetsmarknadsregioner enligt NUTEK:s gruppering. Inkomströrligheten minskade något i början av perioden men har vänt uppåt igen mot slutet. Marginaleffekter: Den genomsnittliga marginaleffekten i befolkningen har minskat från 53,2 procent 1996 till 45,9 procent 2001. Tendensen förväntas fortsätta genom lägre arbetslöshet, skattejusteringar och införandet av maxtaxa i barnomsorgen. Ekonomiskt marginaliserade: Efter en kraftig ökning under 1990-talets krisår har trenden vänt och andelarna börjat avta. Fortfarande är det 9 procent för vilka mer än halva den disponibla inkomsten kommer från sjukförsäkring, förtidspension, arbetsmarknadsstöd, bostadsbidrag eller socialbidrag tre år i rad. 1.2 Fördelning av ekonomiska resurser 1991 2001 1.2.1 Lönespridning 1992 2001 I detta avsnitt redovisas spridningen av månadslön med uppgifter från SCB:s årliga lönestatistik. 5 Med lön avses den överenskomna månadslönen vid heltidsarbete och både heltidsoch deltidsanställda ingår. Individerna delas in i tio lika stora grupper (deciler) sorterade efter lön. Lönespridning beräknas sedan här som kvoten vid gränsen för den tiondel som har högst månadslön i relation till medianen (decilgrupp 5) och i förhållande till gränsen för tiondelen med lägst lön. Som framgår av diagram 1.1 har kvoten mellan de med högst lön och medianen respektive de med lägst lön ökat i stort sett kontinuerligt 5 Lönestatistiken grundar sig på uppgifter från företagets personalredovisning och har från och med 1998 kompletterats av SCB med uppgifter för urvalspersoner i LINDA. Även den statistiska täckningen av branscher och personal i ledande befattningar har förbättrats avsevärt så att fler personer med höga månadslöner ingår i statistiken. under de senaste tio åren. Även medianlönen ökar något jämfört med de med lägst lön. Medianlönen 2001 har beräknats till 18 900 kronor, den nionde decilen till 30 000 kronor och den första decilen till 14 800 kronor. Medelvärdet på månadslönen ligger strax under 21 300 kronor. Tendensen till ökad relativ lön i de högre löneskikten har blivit starkare efter 1998. Diagram 1.1 Lönespridning 1992 2001 Decilkvoter 2,2 2,0 1,8 1,6 1,4 1,2 1,0 0,8 0,6 1992 1993 1994 1995 1996 1997 1998 1999 2000 2001 Källa: LINDA, SCB, Finansdepartementets beräkningar Decil 9/decil 1 Decil 9/decil 5 Decil 5 /decil 1 I diagram 1.2 jämförs kvinnors lön med mäns lön för olika decilgränser när lön för kvinnor respektive män har sorterats i två olika lönefördelningar. Relationerna har varit påfallande konstanta under tioårsperioden. Löneskillnaden är emellertid stor mellan könen, särskilt vid den högre lönegränsen där kvinnors månadslön endast uppgår till ca 72 procent av mäns lön. Vid den lägre lönegränsen är skillnaden mindre och kvinnors lön uppgår till ca 94 procent av mäns månadslön. Medianlönen för en kvinna är cirka 87 procent av mannens medianlön. En del av förklaringen till dessa skillnader är att kvinnor och män har olika ålder, utbildning och befattning och arbetar inom olika yrken och sektorer. Efter standardvägning för ett antal av dessa faktorer har kvinnors lön som andel av mäns lön beräknats till 92 procent. 6 Innan standardvägning är kvoten mellan kvinnors och mäns månadslön 82 procent. Den resterande skillnaden kan vara uttryck för olika sorters diskriminering, bl.a. för befattning och lön, men innehåller också olika typer av oförklarade restposter. 6 Lönestatistisk årsbok 2001, Medlingsinstitutet och SCB. 10

De lönerelationer som redovisas avser månadslöner vid arbete på heltid (deltidslön omräknad). Då väsentligt fler kvinnor än män arbetar deltid blir skillnaden i ekonomiska resurser större mellan könen än vad dessa relationer visar. Diagram 1.2 Kvinnors lön i relation till mäns lön 1992 2001 Decilkvoter 1,0 ligt denna serie ökade Gini-koefficienten från 0,221 till 0,248 mellan 1991 och 2001. Ett högre värde betyder en mer ojämn inkomstfördelning. Ökningen med 0,027 enheter motsvarar drygt 12 procent. Detta mönster stämmer väl överens med vad som redovisas i offentlig statistik. Diagram 1.3 Spridning i justerad disponibel inkomst 1991-2001 Gini 0,31 0,9 0,8 0,7 0,6 Decil 1 kvinnor/decil 1 män Decil 5 kvinnor/decil 5 män Decil 9 kvinnor/decil 9 män 0,29 0,27 0,25 0,23 0,21 Inklusive kapitalvinster Exklusive kapitalvinster 0,5 1992 1993 1994 1995 1996 1997 1998 1999 2000 2001 Källa: LINDA, SCB, Finansdepartementets beräkningar 0,19 1991 1992 1993 1994 1995 1996 1997 1998 1999 2000 2001 Källa: HEK, SCB, Finansdepartementets beräkningar 1.2.2 Inkomstspridning När inkomstfördelning och dess utveckling över tiden ska analyseras måste ett antal val avseende metod och definitioner göras. Det gäller t.ex. hur inkomsten beräknas, om det är hushåll eller individer som ska analyseras och hur man ska jämföra hushåll med olika storlek och sammansättning. Analyserna i denna redogörelse avviker från SCB:s officiella statistik. Syftet är att uppnå en mer rättvisande beskrivning av fördelningen av konsumtionsmöjligheter bland hushåll med olika försörjningssituation. Ytterligare ett syfte är att följa internationell praxis. De avsteg som gjorts från SCB:s metoder redovisas i detalj i underbilaga 3. I diagram 1.3 visas hur inkomstspridningen, mätt som Gini-koefficienten (se underbilaga 3) för justerad disponibel inkomst, utvecklats under 1990-talet. 7 Nivån varierar kraftigt mellan enskilda år. Inkomstspridningen ökar de år då hushållen väljer att realisera stora nominella värdeökningar i aktier och andra tillgångar. En- Kapitalvinsternas 8 stora genomslag på inkomstspridningen beror på att de är mycket skevt fördelade. År 1999 stod en procent av befolkningen för 70 procent av kapitalvinsterna och tio procent av befolkningen för 99 procent av desamma. Kapitalvinsternas omfattning har ökat trendmässigt under perioden men varierar kraftigt mellan åren, t.ex. uppgick de 1992 till 18,4 miljarder kronor jämfört med 130 miljarder kronor år 2000. Trenden bryts dock 2001 då kapitalvinsterna uppgick till 75 miljarder kronor och den nedåtgående trenden väntas fortsätta även 2002. När kapitalvinsterna exkluderas tydliggörs att fördelningen av övriga inkomster varit i stort sett oförändrad under perioden 1991 1995, därefter ökar ojämnheten. Denna ökning beror främst på att de med högst inkomst har ökat sin inkomst snabbare än övriga mot slutet av 1990-talet. 9 Även denna trend bryts 2001, då inkomstspridningen minskar. De förändringar i inkomstfördelningen som skett under 1990-talet kan alltså i stor utsträckning förklaras av kapitalvinster. Anmärknings- 7 Data avseende 2001 är preliminära och kommer att revideras. Kapitalvinsterna underskattas i det preliminära materialet. Prognosen för Gini-koefficienten inklusive kapitalvinster underskattas därför. 8 En kapitalvinst uppkommer då en tillgång som ökat i värde avyttras. Dessa vinster kallades tidigare realisations- eller reavinster. 9 SOU 2003:20, Fördelningspolitikens mål och medel, Bilaga 8 till LU 2003. 11

värt är att inkomstfördelningen i stort tycks vara helt opåverkad av den ekonomiska krisen och den höga arbetslösheten i början av decenniet. Att inkomstfördelningen var så stabil i början av 1990-talet betyder inte att enskilda hushåll och individer inte drabbades hårt av den ekonomiska nedgången och arbetslösheten under perioden. Det kan ske stora förändringar inom en given fördelning genom att hushåll byter plats med varandra, utan att fördelningens sammantagna utseende påverkas. 1.2.3 Ekonomiskt utsatta Att utifrån inkomststatistik beräkna hur många personer som har en svag ekonomi är svårt. Det är på intet sätt självklart vilket eller vilka mått som är mest rättvisande och det finns en mängd felkällor i statistiken. Resultaten blir svårtolkade och måste bedömas med stor försiktighet. I kapitel 2 diskuteras mer ingående mätproblem samt för- och nackdelar med olika tänkbara mått på låg inkomst. När omfattningen av låga inkomster ska beräknas utgår man vanligen från en inkomstgräns och betraktar alla individer eller hushåll vars inkomst understiger denna gräns som ekonomiskt utsatta. Inkomstgränsen kan vara absolut eller relativ. I SCB:s officiella statistik används två relativa mått på svag ekonomi: andelen hushåll som har en justerad disponibel inkomst som understiger 50 respektive 60 procent av medianinkomsten. De följande analyserna utgår från samma relativa mått som i den officiella statistiken, men med de korrigerade beräkningsmetoder som redovisas i underbilaga 3. En egenskap hos dessa relativa mått är att inkomstgränsen varierar över tiden. I en lågkonjunktur sänks gränsen genom att medianinkomsten sjunker och resultatet kan då bli att andelen med svag ekonomi minskar i takt med att ekonomin i landet försämras. I en konjunkturuppgång kan resultatet bli det omvända, det ekonomiska uppsvinget leder till att fler hamnar under gränsen för svag ekonomi. Därför redovisas även ett absolut mått, andelen med inkomst under hälften av 1991 års medianinkomst. Istället för att beräkna en ny gräns varje år används 1991 års medianinkomst uppräknad med prisutvecklingen. Diagram 1.4 Andel med svag ekonomi 1991-2001 Procent 10 9 8 7 6 5 4 3 2 1 0 1991 1992 1993 1994 1995 1996 1997 1998 1999 2000 2001 Källa: HEK, SCB, Finansdepartementets beräkningar Relativ 60% Absolut 50% Relativ 50% Relativ 40% De relativa måtten 40, 50 och 60 procent av medianinkomsten 10 utvecklas i stort sett parallellt, men på olika nivåer, vilket framgår av diagram 1.4. Andelen med svag ekonomi minskade i början av 1990-talet när ekonomin var svag och arbetslösheten var hög. Mot slutet av perioden ökar andelen i takt med att ekonomin blir bättre. Med det absoluta måttet ökar tvärtom andelen i början och minskar i slutet av perioden. Sett över hela perioden har andelen med låg inkomst enligt det absoluta måttet minskat. Inkomsterna för gruppen med lägst inkomst har alltså ökat, men ökningen har varit mindre än ökningen i medianinkomst. Därför ökar andelen med inkomst under den relativa gränsen. Slutsatsen blir att den nedre delen av fördelningen har varit förhållandevis stabil trots den dramatiska ekonomiska utvecklingen. Det som styr utvecklingen av hur många som hamnar under gränsen för låg inkomst är istället den valda gränsen i sig. 1.2.4 Utveckling för olika grupper I diagram 1.5 redovisas hur barns, ålderspensionärers och ungdomars relativa inkomst varierat över tiden. Relativ inkomst definieras som medianen av justerad disponibel inkomst i gruppen i förhållande till motsvarande median för totalbefolkningen. För att underlätta jämförelser av utvecklingen har nivån år 1991 satts till 100 för samtliga grupper. 10 Den justerade disponibla medianinkomsten 2001 var 142 400 kronor, de tre gränserna var då 57 000, 71 200 respektive 85 400 kronor. 12

Diagram 1.5 Ekonomisk standard för barn, ungdomar och ålderspensionärer i förhållande till hela befolkningen 1991 2001 Index 1991=100 115 110 105 100 95 90 85 80 75 70 Ålderspensionärer (65+) Barn (0-17) Ungdomar (18-24) 1991 1992 1993 1994 1995 1996 1997 1998 1999 2000 2001 Källa: HEK, SCB, Finansdepartementets beräkningar Ungdomar Ungdomarnas (18 24 år) medianinkomst var 1991 på samma nivå som befolkningen i övrigt men därefter försämrades deras relativa position påtagligt. De drabbades särskilt hårt av den sjunkande sysselsättningen i början av 1990-talet och deras relativinkomster sjönk därför kraftigt fram till 1994. Därefter vände trenden uppåt men avstannade redan 1995 för att sedan ligga i stort sett still. Nivån är fortfarande lägre än 1991. Utbyggnaden av gymnasieskolan med ett tredje studieår i kombination med den svaga arbetsmarknaden har medfört att allt fler valt att studera, med en svagare inkomst som följd. Barn Barnfamiljernas ekonomiska situation försämrades fram till 1997. Detta kan till stor del förklaras av stigande arbetslöshet samt att de drabbades hårdare av saneringsprogrammet än andra grupper. Efter bottennoteringen 1997 har en återhämtning skett. Den förbättrade situationen på arbetsmarknaden gynnar dessa familjer och under de senaste åren har även insatser gjorts för att förbättra barnfamiljernas situation, bl.a. har barnbidragen höjts successivt åren 2000 2001 och år 2002 infördes en maxtaxa i förskoleverksamhet och skolbarnsomsorg. Andelen barn i familjer med svag ekonomi ökade fram till 1996 eller 1997 beroende på vilket mått som används. Ökningen är dock liten utom för 60-procentsmåttet som ökar signifikant från 5,8 till 9,4 procent mellan 1991 och 1997. Andelen med så låga inkomster att de understiger 40 eller 50 procent av medianen var stabil men andelen mellan 50 och 60 procent ökade alltså påtagligt. Mot slutet av perioden är nivåerna stabila eller minskar beroende på studerat mått, tydligast är minskningen när det absoluta måttet används. Diagram 1.6 Andel barn (0 17 år) som lever i familjer med svag ekonomi 1991 2001 Procent 10 9 8 7 6 5 4 3 2 1 0 1991 1992 1993 1994 1995 1996 1997 1998 1999 2000 2001 Källa: HEK, SCB, Finansdepartementets beräkningar Ålderspensionärer Relativ 60% Absolut 50% Relativ 50% Relativ 40% Ålderspensionärers relativa ekonomiska standard förbättrades fram till 1996, därefter har deras relativa position återgått till 1991 års nivå. Sedan 1991 har gruppens medianinkomst ökat kontinuerligt varje år. Den snabba relativa förbättringen i början av perioden har flera förklaringar. För det första ersätts äldre pensionärer successivt med yngre pensionärer med högre ATPpension. För det andra påverkas pensionärer inte direkt av situationen på arbetsmarknaden. Slutligen drabbade konsolideringen av de offentliga finanserna inte pensionärsgruppen i samma utsträckning som övriga grupper. När ekonomin vände uppåt i slutet av perioden så återvände pensionärerna till sin ursprungliga relativa position. ATP-systemets konstruktion medför att pensionärernas inkomst inte varierar med den makroekonomiska utvecklingen på samma sätt som de förvärvsaktivas inkomst. Det är därför naturligt att deras relativa inkomstposition förbättrades i den inledande lågkonjunkturen och att positionen försämrades när ekonomin tog fart igen. I det reformerade pensionssystemet kommer även pensionärers inkomst att på ett tydligare sätt vara beroende av tillväxten i ekonomin. 13

2 Fattigdom 2.1 Fattigdom ett svårt begrepp Att vidta åtgärder för de i samhället som har det sämst ställt kräver goda kunskaper och stor insikt kring omfattning av och orsaker till utsatthet. I den aktuella debatten förekommer många och skiftande uppgifter om hur många som är fattiga. Media rapporterar om ökande nyfattigdom och bland barn uppges den vara alarmerande hög. Den bild som ges av SCB i den offentliga statistiken är inte lika mörk. Olika rapporter och mätmetoder förmedlar därmed vitt skilda bilder av förekomsten av utsatthet och fattigdom. Någon allmänt accepterad teoretisk definition av vad som menas med fattigdom finns inte. För att på ett så effektivt sätt som möjligt kanalisera samhällets resurser till de mest behövande krävs kunskaper om hur och varför dessa uppgifter varierar. Ordet fattigdom är värdeladdat och förekomsten manar till att åtgärder bör vidtas. I Sverige är det i första hand en generell utjämnande välfärdspolitik som ska bidra till att minska förekomsten av ekonomisk utsatthet och därmed fattigdom. Åtgärder riktade mot särskilda grupper finns, men är inte lika centrala som i många andra länder. Kapitel 2 syftar till att reda ut olika sätt att mäta och undersöka det som i olika sammanhang kallas fattigdom. Två motsatspar är centrala i denna diskussion: direkt indirekt och absolut relativt. Direkta mått bygger på observationer av hur människor har det, dvs. den faktiska levnadsstandarden. Indirekta mått på fattigdom baseras på ekonomiska data. De hushåll och individer vars ekonomiska resurser faller under en given inkomstgräns betraktas som fattiga. Absoluta mått innebär att man har en på förhand bestämd norm/gräns som inte ändrar sig över tid (förutom efter prisnivå). Relativt betyder att normen ses i relation till inkomsten eller levnadsstandarden i det samhälle man studerar och att denna norm/gräns förändras i takt med att samhället gör det. fattigdom är och hur den på bästa sätt kan förstås och undersökas. Det följande avsnittet redogör mer detaljerat för olika mått på fattigdom och de praktiska svårigheter som är förknippade med att använda dem. Måtten används därefter för att jämföra hur andelen fattiga varierar beroende på vilket mått som används och om det är samma människor som betraktas som fattiga när man använder olika mått. De avslutande avsnitten tar upp tidsperspektivet i fattigdom och den svenska fattigdomen i ett internationellt perspektiv. Frågan om människor är fattiga kortare tid eller om de fastnar i den situationen är viktig. Risker för problem på samhälleligt och individuellt plan ökar ju längre tid människor lever med knappa resurser. I de empiriska avsnitten används begreppet fattigdom för att beskriva en situation där människor har en låg konsumtion av varor och tjänster som följd av bristande ekonomiska resurser. 2.1.1 Synen på fattigdom förr och nu I de tidigaste undersökningarna från 1800-talets början likställdes fattigdom med att höra till arbetarklassen. Vid mitten av 1800-talet började man dock uppmärksamma att det fanns skillnader inom arbetarkollektivet och att inte alla arbetare kunde betraktas som fattiga. De tidigaste studierna byggde i huvudsak på direkta observationer av levnadsförhållanden. Från överlevnad till att ta del i samhällslivet Det första steget mot att främst använda brist på ekonomiska resurser som ett mått på fattigdom togs på 1880-talet. Lönearbetet hade fått en allt större betydelse för försörjningen. 11 Den första systematiska undersökningen av fattigdom gjordes i England år 1899. Som fattiga räknades de som hade inkomster under den gräns som motsvarade lägsta möjliga kostnad för mat, kläder, bränsle och bostad. 12 Studien syftade till att visa det orättfärdiga i de faktiska minimilöner Kapitlets uppläggning En kort historisk genomgång får inledningsvis ge en bild av vilka idéer som ligger bakom de fortfarande motstridiga uppfattningarna om vad 11 Charles Booth. 12 Seebohm Rowntree. Metoden att direkt definiera fattigdom har stått modell för konstruktion av miniminormer inom socialpolitik i flera länder, däribland för den svenska socialbidragsnormen. 14

som betalades. Studien bidrog till att sociala reformer genomfördes. Under efterkrigstiden förbättrades levnadsstandarden kraftigt och forskningen om fattigdom kom lite i skymundan. På 1960-talet började det dock ifrågasättas om fattigdomen verkligen hade försvunnit och intresset för fattigdomsforskning tog fart igen. I USA beslutade man om politiska insatser för att minska fattigdomen. I samband med detta konstruerades den officiella fattigdomsgräns som fortfarande används i USA. Avsikten med gränsen är att avgöra när inkomsterna definitivt är för låga. Gränsen relaterar inte till en skälig levnadsnivå. Beräkningen utgår från normer för ett minsta näringsintag. Gränsen har i princip endast räknats upp med inflationen och ingen hänsyn har tagits till att den allmänna levnadsstandarden ökat under perioden. Den amerikanska fattigdomsgränsen är därmed en absolut fattigdomsgräns. I Storbritannien kom synen på fattigdom som ett relativt fenomen att dominera. Man menar då att fattigdom måste förstås som en påtvingad avvikelse från den allmänna livsstilen. Med allmän livsstil menas inte bara konsumtion och boende utan även arbetsförhållanden, hälsa, fysisk miljö i bostadsområdet, utbildning och sociala relationer. När en person på flera punkter avviker från vad som är allmänt förekommande talar man om fattigdom. Med denna syn närmar man sig därmed ett direkt sätt att mäta fattigdomen via observationer av faktisk levnadsstandard. 13 Det renodlat relativa sättet att se på fattigdom har ifrågasatts. Det finns kritiker som menar att fattigdom är något mer än att ha relativt mindre än andra. 14 Enligt dem har fattigdom både absoluta och relativa inslag. De ser en fara i att ett rent relativt synsätt leder till att begreppet fattigdom mister sin betydelse och istället blir ett uttryck för jämlikhetssträvanden i stort. 13 Peter Townsend, som kritiserade både indirekta och absoluta sätt att definiera fattigdom, utgick från hur människors livsstil avvek från den allmänna livsstilen men använde detta för att komma fram till en inkomstgräns som sedan kunde användas för att skatta andelen fattiga i befolkningen. Undersökningen gjordes 1968/69 och rapporten publicerades 1979. 14 Nobelpristagaren Amartya Sen och professor Stein Ringen. Faktaruta 1 Amartya Sens syn på fattigdom Sen fick nobelpriset i ekonomi 1998 för sitt arbete kring fattigdom och välfärd. Fattigdom är enligt Sen att inte kunna tillgodose fysiska behov och att inte kunna uppfylla sociala konventioner som är nödvändiga för att inte känna skam. Han anser att det finns en absolut kärna i fattigdomen. Svälter man så är man fattig även om alla svälter. Men fattigdomen är också beroende av sociala konventioner, dvs. det finns ett relativt inslag. Är det skamligt att gå naken är man fattig om man saknar kläder, även om man inte fryser. Sen skiljer på begreppen resurser, förmågor och behovstillfredsställelse. Med resurser menar han de materiella förutsättningar som behövs för att uppleva välbefinnande. Men det är inte tillräckligt med resurser, man måste även ha förmåga att kunna använda resurserna. Med sina resurser och sina förmågor uppnår människor vad Sen kallar behovstillfredsställelse. Avsaknad av behovstillfredsställelse betecknar han som fattigdom. Om man uppnår behovstillfredsställelse eller inte är alltså beroende av vilka resurser och förmågor man besitter. Men individer behöver olika mycket materiella resurser för att uppnå välbefinnande, och dessutom varierar det hur mycket resurser som krävs för att uppnå välbefinnande mellan samhällen med olika konsumtionsmönster. Sen anser därför att fattigdomsgränser i inkomstfördelningen bör vara relativa. Sen menar också att människors fria och medvetna val måste beaktas. En person som har både de resurser och förmågor som krävs för att uppnå ett visst mått av välbefinnande, men ändå väljer att avstå, ska inte betraktas som fattig. Sen har bidragit till ökad tydlighet i hur man teoretiskt kan se på fattigdom. Det är dock svårt att tillämpa hans tankar i empiriska undersökningar. Man måste skatta resurser, förmågan att omsätta resurser till behovstillfredsställelse, behovstillfredsställelse i sig, samt avgöra om det observerade levnadssättet beror på fritt val eller tvång. I Sverige har intresset främst varit riktat mot välfärdens fördelning. Det finns stora likheter 15

med t.ex. Sens tankegångar i den svenska välfärdsforskningstraditionen. Begreppet välfärd används som en samlingsbeteckning för olika levnadsförhållanden som hälsa, utbildning, arbete, trygghet, social förankring och politiska resurser. Dessa levnadsförhållanden ses som resurser av grundläggande betydelse för människor att styra sina liv. Huvudintresset ligger på ofärd, snarare än välfärd. Argumentet är att det är lättare att enas kring vad som inte är ett gott liv än vad som är ett gott liv. I Välfärdskommittén definieras välfärd med utgångspunkt i individuella resurser med vars hjälp medborgarna kan kontrollera och medvetet styra sina livsvillkor. 15 Det finns få svenska studier som explicit diskuterar fattigdom. Dessa har ofta likställt fattigdom med socialbidragstagande. 16 Ökat intresse för direkta skattningar Intresset för att finna direkta indikatorer på fattigdom har ökat under en rad år. Med direkt menas att man försöker observera den faktiska levnadsstandarden. En förklaring till det ökade intresset är att ett flertal undersökningar i olika länder har visat att man inte helt kan identifiera människor med låg levnadsstandard genom att enbart beakta deras inkomster. Inom EU är social exkludering ett begrepp som kommit i fokus och som innebär en förskjutning från ekonomisk fattigdom till ett bredare synsätt. 17 Under 1990-talet har forskningen kring direkta indikatorer på levnadsstandard medfört nya insikter. Jämfört med den indirekta ansatsen är metoden att utgå från direkta indikatorer fortfarande outvecklad. Det finns inga generellt accepterade lösningar på hur man ska gå till väga. Indirekta skattningar väl etablerade De flesta torde hålla med om att fattigdom är ett tillstånd där levnadsstandarden är under en lägsta acceptabel nivå. Men denna definition innebär också betydande mätproblem. Hur ska levnadsstandarden mätas? Vad är en lägsta acceptabel levnadsstandard? Många empiriska undersökningar går förbi dessa frågor genom att definiera fattiga som människor med inkomst under en viss andel av medianinkomsten i samhället. Denna ansats har sina fördelar. Det finns data som beskriver hushållens och individernas ekonomi och det finns vedertagna definitioner av hur inkomster kan definieras och med vilka mått andelen med låg inkomst ska mätas. Det är möjligt att på ett tydligt och relativt enkelt sätt jämföra fattigdom i olika länder och över tid. Den relativa aspekten att fattigdom måste ses relativt det samhälle som beskrivs beaktas också med denna ansats. När medelinkomsten i ett samhälle ökar, höjs också gränsen som avgör vilken inkomst som krävs för att man inte ska betraktas som fattig. Detta är en indirekt ansats eftersom att man fokuserar på ekonomiska resurser, och inte direkt på levnadsstandarden. 2.2 Fattiga enligt olika mått 2000/01 Syftet med detta avsnitt är att visa hur omfattning och sammansättning av dem som kan räknas som fattiga 18 varierar beroende på vilket mått som väljs. Med hjälp av direkta och indirekta mått studeras om samma människor räknas som fattiga oberoende av mått. Om så är fallet kan begreppet fattigdom ses som relativt homogent och således fånga upp olika aspekter av utsatthet. Om olika mått däremot fångar upp olika individer kommer bilden av fattigdom att vara beroende av det valda måttet. Politiska åtgärder måste noga utformas efter omfattning och sammansättning av den aspekt på utsatthet som fångas upp i det mått som valts. I avsnitt 2.2 beskrivs tre typer av relativa mått: låga inkomster (indirekt) brister i materiell standard (direkt) socialbidragstagande (indirekt) Det datamaterial som används är SCB:s undersökning av människors levnadsförhållanden (ULF). Det är ett riksrepresentativt urval av 15 SOU 2001:79, Välfärdsbokslut för 1990-talet, Kommittén Välfärdsbokslut. 16 Halleröd, B. (1991), Den svenska fattigdomen. En studie av fattigdom och socialbidragstagande. Studentlitteratur, Lund och Salonen, T. (1994), Välfärdens marginaler, Gotab Stockholm. 17 Martinez, R. och Ruiz-Huerta, J. (2000), Income, multiple deprivation and poverty : An empirical analysis using Spanish data, www.stat.gov.pl 18 Människor med en låg konsumtion av varor och tjänster som följd av bristande ekonomiska resurser. 16

befolkningen och omfattar 5 680 individer år 2000 och 5 804 individer 2001. Det finns mer tillförlitliga uppgifter om hushållens ekonomi i HEK-undersökningen, men det är bara ULF som har uppgifter om människors levnadsförhållanden. Dessa uppgifter behövs för att kunna ta fram direkta mått. För att kunna göra en relevant jämförelse mellan de olika måtten och studera överlappningen görs därför även analysen av de övriga måtten utifrån ULF. I analyserna ingår vuxna 20 84 år. Det är viktigt att undersöka situationen även för barnen, men undersökningen omfattar inte barn upp till 15 år. Eftersom det ändå inte är möjligt att beskriva barnens situation har även 16 19-åringar exkluderats. Personer som är äldre än 84 år ingår inte heller i ULF. 2.2.1 Låga inkomster som mått på fattigdom Indirekta skattningar av fattigdom baseras på ekonomiska data. De hushåll och individer vars ekonomiska resurser faller under en given inkomstgräns betraktas enligt detta mått som fattiga. Den valda inkomstgränsen kan vara absolut eller relativ. Små ekonomiska resurser antas leda till en relativt låg levnadsstandard. Huruvida detta antagande speglar faktiska levnadsförhållanden är emellertid svårtolkat. I detta avsnitt används tre olika inkomstgränser för att klassificera andelen fattiga; socialbidragsnormen, halva medianinkomsten och 60 procent av medianinkomsten. Andel under halva medianen och 60 procent av medianen är fattigdomsmått som historiskt sett ofta har använts i internationella sammanhang. OECD redovisar regelbundet såväl 40, 50 som 60 procent av medianen som mått på fattigdom. I Sveriges officiella statistik används både halva medianen och 60 procent av medianen som inkomstgräns för att beräkna andel med svag ekonomi i samhället. Dessa mått är viktiga att relatera till socialbidragsnormen som är den av samhället fastställda inkomstnivån som ska möjliggöra en skälig levnadsstandard. Andelen personer som klassificerades som fattiga enligt något av dessa mått framgår av tabell 2.1. Socialbidragsnormen är det mått som generar flest fattiga (12 procent) och halva medianen ger den lägsta andelen fattiga (5 procent). Tabell 2.1 Andel fattiga enligt tre inkomstgränser Procent/Kronor Andel fattiga Inkomstgräns (årsinkomst) Halva medianen 5 71 000 60 procent av median 11 85 200 Socialbidragsnormen 12 Anm.: Andel med svag ekonomi (halv median) avviker från det som redovisas i kapitel 1 på grund av olika datakällor och hushållsbegrepp. Källa: ULF, SCB, Finansdepartementets beräkningar Låg inkomst innebär inte nödvändigtvis låg standard Även om dessa mått är internationellt vedertagna och vanligtvis används för att beskriva fattigdomens omfattning i samhället, bör de tolkas med försiktighet. Att försöka uppskatta förekomsten av personer och hushåll med svag ekonomi utifrån ekonomiska data medför en rad generella problem. Registrerade årsinkomster fångar exempelvis inte upp ekonomiska resurser i form av förmögenhet, arv och liknade överföringar inom familjen eller mellan olika hushåll, och inte heller inkomster från svart arbete. Detta kompliceras ytterligare av att en del personer frivilligt väljer att tillfälligt sänka sina inkomster i samband med studier, föräldraledighet eller resor i hopp om eller med vetskap om att högre inkomster väntar i framtiden. En stor del av de människor med så låg registrerad inkomst att de klassificeras som fattiga hör till grupper där det är tveksamt om låg inkomst är likställt med svag ekonomisk standard eller ekonomisk utsatthet. Vissa individer har t.ex. inte sökt bostadsbidrag trots att deras inkomst indikerar att de skulle kunna vara berättigade till detta, vilket kan tyda på att de har tillgångar som inte registrerats. För många näringsidkare mäter inkomststatistiken inte den ekonomiska standarden särskilt effektivt. För ungdomar som bor hemma är den disponibla inkomsten i ULF en dålig mätare av ekonomisk standard. Enligt denna hushållsdefinition räknas de som egna hushåll från och med det år de fyller 18 även om de bor kvar hemma. Andra grupper med låg inkomst är studerande och frivilligt deltidsarbetande som tillfälligt valt att sänka sin inkomst. I tabell 2.2 framgår hur många som klassificeras som fattiga enligt respektive fattigdomsmått. I tabellen framgår också hur många av dessa som de ovan nämnda grupperna utgör. Avslutningsvis redovisas också hur stor del som 17

återstår bland de fattiga då individer med någon av dessa egenskaper räknats bort. Grupperna i tabellen är inte ömsesidigt uteslutande och beräkningen gör därför inte anspråk på att utgöra någon exakt beskrivning av hur antalet fattiga i samhället fördelar sig mellan de olika grupperna. Syftet är istället att peka på de fällor som finns i de vedertagna mått som normalt används vid beskrivningar av antalet fattiga i samhället. Bland de hushåll som räknats upp finns med all sannolikhet en hel del människor med svag ekonomi, t.ex. studerande som lever enkelt under studietiden eller personer som är i ett startskede av den egna rörelsen båda i förhoppning om högre inkomst längre fram i livet. Kalkylen visar dock att då gruppen med riktigt låga registrerade inkomster närmare analyseras finns en hel del människor där låg registrerad inkomst inte nödvändigtvis är förknippat med låg ekonomisk standard. Av det ursprungliga antalet fattiga återstår ca 20 25 procent som inte tillhör någon av de tveksamma grupperna. Tabell 2.2 Antal fattiga individer samt fördelning på olika kategorier år 2000 Antal under halva medianen Antal under 60 procent av median Antal under norm Totalt 352 500 684 900 747 000 Av dessa: Har inte bostadsbidrag 218 400 401 800 419 200 Förmögenhet 13 300 31 200 25 700 Näringsidkare 71 300 101 900 104 900 Hemmaboende ungdomar Studerande/ Militärtjänst Deltidsarbete (frivilligt) Antal med minst en av ovanstående egenskaper 72 900 91 900 98 000 97 000 167 100 192 000 32 400 59 200 65 800 288 100 526 600 555 400 Återstår 64 400 158 300 191 600 Källa: ULF, SCB, Finansdepartementets beräkningar Slutsatsen är därför att det är förenat med stora svårigheter att mäta förekomsten av individer med låg ekonomisk standard och jämföra hur denna grupp utvecklas över tid. Om exempelvis fler börjar studera, arbeta i eget företag eller arbeta deltid osv. kan dessa mätmetoder generera en ökning av antalet fattiga hushåll. Samma gäller om normen för socialbidrag höjs. Detta kan dock rimligtvis inte tolkas som att fler hushåll blivit ekonomiskt utsatta. Svårigheterna att på ett relevant sätt mäta ekonomisk utsatthet illustreras också av det faktum att det är en förhållandevis liten andel av alla hushåll med inkomst under socialbidragsnormen som faktiskt söker och beviljas socialbidrag. 2.2.2 Brister i materiell standard som fattigdomsmått Svårigheterna med att identifiera vilka människor som är fattiga via deras registrerade årsinkomst är ett viktigt skäl till att man mäter levnadsstandarden direkt. Många menar också att fattigdom har fler dimensioner än knappa ekonomiska resurser. Direkta mått på levnadsstandarden bör därför ersätta eller komplettera de fattigdomsmått som enbart bygger på inkomst. Ett centralt begrepp vid direkta studier av fattigdom är deprivation. Deprivation innebär att man saknar det som ingår i vad som allmänt uppfattas som en acceptabel levnadsstandard. 19 Det är inte särskilt vanligt att människor har tillgång till allt som kan tänkas ingå i vad som ses som acceptabel levnadsstandard. Det förekommer naturligtvis att man saknar vissa saker utan att det beror på bristande resurser. Men grundtanken är att när samma individ upplever deprivation på flera punkter kan man tala om fattigdom. Många metodologiska frågor Det vanligaste sättet att hantera information om levnadsstandardens många dimensioner är att skapa ett deprivationsindex. Deprivationsindexet visar i vilken grad en människas levnadsstandard avviker från den allmänna levnadsstandarden. Flera metodologiska problem och frågor måste dock hanteras (se faktaruta 2). 19 I vissa fall avses snarare det som ingår i allmän levnadsstandard. 18