Anmeldelse Maria Brännström, Bedömning av det muntliga nationella provet en mötesplats för metaspråk om muntligheten (Malmö högskola, 2011). Malmö Högskola, 2011. Bibliografisk Anmelder: Anne Palmér, Institutionen för nordiska språk, Uppsala universitet. Rhetorica Scandinavica 61 (2012), side 81-85. Anmeldelsen Den argumenterande Olof Palme, med undertiteln En argumentationsanalys av strukturer och strukturbrott i Olof Palmes inlägg i valdebatten mot Thorbjörn Fäll din i Scandinavium, Göteborg 1976, presenterar en analys av Palmes sätt att agera under en av de viktigaste valdueller som en socialdemokratisk ordförande deltagit i. Wikströms uppsats som djupgående argumentationsanalys av Palmes insatser i slutdebatten utgör en analys av en historiskt/samtidshistoriskt intressant händelse, där delar av den undersökta valdebatten brutits loss och underkastats en ambitiös granskning. Projektet att analysera debatt har redan tidigare påbörjats vid Örebro universitet, med Gudrun Weiners doktorsavhandling om tv-sända kulturdiskussioner. Och det finns egentligen inget som säger att en retoriska analys skulle vara reserverad för monologiska framställningsformer. Däremot är det oklart vilka metoder som kan/ska användas för att klarlägga dialogiska drag. Hur undersöker man exempelvis deltagarnas grad av samspel? I slutdebatten från valet 1976 var deltagarna konkurrenter till varandra, men kanske påkallade situationen ändå någon typ av samarbete för att kunna skapa en bra debatt som påverkade (och avgjorde) hur argumentationen kom att se ut. Olof Palme är ju en legendarisk politiker. Hans argumentationsförmåga är känd men förvånande nog inte närmare undersökt. Uppgiften är angelägen eftersom den ansluter till frågor som specifikt rör argumentationstraditioner inom arbetarrörelsen och allmänt framstående politikers retoriska förmåga. Tidigare studier av Palme visar på en komplex politiker: ett rättvisepatos som bryter fram i ett känslosamt och känsloframkallande språkbruk, men även en personlig ton som bryter mot genrekonventioner, som att framföra politiska tal i 1 / 7
diktform. Men Palme hade också en stridbar och stridslysten sida som gjorde att han ibland kunde uppfattas som arrogant. En utgångspunkt för Wikströms studie är att ordens känslokvaliteter är viktiga för det politiska språket och att de utnyttjas strategiskt, för att vinna fördelar. För politiker gäller det att förmedla förväntningar, attityder och värderingar lika mycket som kunskap och fakta. En av de valda analysmetoderna bygger på Stephen Toulmins modell. Den används för att undersöka argumentationen som mental process. Men hur förhåller sig den processen till dialogen? Det står inte riktigt klart. Wikströms analys baseras på kortare utdrag om någon eller ett par meningar. Varje utdrag har föranlett en reproduktion av den toulminska analysmodellen med begrepp som data, warrant och claim. Det finns dock ingen tydlig motivering av vilka kriterier som författaren haft för sitt urval av analyselement. De valda utdragen är inte heller enhetliga och de verkar främst representera argumentation på olika nivåer, så att övergripande frågor blandas med underordnade resonemang. Dessutom behandlas utdragen som avgränsade argumentationer, där ingen eller mycket lite hänsyn tas till den replik som utdraget är en del av eller till motståndarens föregående replik. Utdragen har analyserats kronologiskt linjärt från början till slutet av debatten. Debattförloppet utnyttjas däremot inte som analytisk resurs. Kanske skulle en hierarkisk analys fungera bättre, alternativt en analys som tydligt visar utvecklingen från en del av debatten till nästa. Uppsatsens viktigaste del är en fallasianalys, som bygger på en pragmadialektisk modell. Den är uttalat dialogisk och utgår från en normativ föreställning om en s.k. kritisk diskussion. Som exempel på vad Wikströms analys visar kan jag nämna att Palmes anklagelser om en borgerlig splittring kan kritiseras som en form av övergeneralisering. Anklagelser om borgerlig inkompetens slår också ofta över i personangrepp. Palme visar sig inte sällan tvärsäker, vilket kan uppfattas som arrogant. Han sår tvivel om borgarna med ad hominem-argument, med hot om nyval och med straw man-fallasier. Tillskrivandet av åsikter och problem är ett intressant drag. Det skulle dock vara intressant att få veta vilka fallasier som är vanligast och hur många gånger de utförs? Och framför allt vilka som är typiska för Palme? Fallasianalysen är ändå givande, eftersom den är normativ på två sätt: För det första behandlas fallasier som strukturbrott, dvs som avvikelser från ett idealt sätt att debattera på, och för det andra kan de tolkas som medvetna strategier i debatten. Syftet att kartlägga Olof Palmes argumentation i en debatt blir dock inte helt uppfyllt, eftersom många av resultaten lika gärna kan relateras till debattbeteende hos vilken partiledare som helst som till just Olof Palme. En komparativ analys av kontrahenten Fälldin skulle ganska enkelt kunna användas för att få en kontrast till Palmes agerande. Dessutom orsakar valet av analysobjekt problem: en slutdebatt blir ofta ensidig och polariserad, utan större utrymme för ideologisk diskussion, fördjupning eller problematisering av olika ämnen. Det handlar mer om att snabbt fastslå att den egna sidan förtjänar regeringsmakten medan motståndarsidan inte gör det. Det lämnar ett ganska litet utrymme för att undersöka vilka medel Palme behärskade och excellerade i. Undersökningen aktualiserar således frågor av metodologisk natur. Hur kan retoriska teorier omsättas i en empirisk analys? Vilka operationaliseringar och urval blir då nödvändiga? Hur ska man veta om de argumentationsteoretiska perspektiven håller för en empirisk tillämpning? Så blir också resultaten ibland otydliga: Palme antyder svagheter och sår tvivel om borgarna. Tonvikten ligger på negativa uttalanden om de borgerliga partierna. Argumenten är att borgarna är inkompetenta, splittrade, orealistiska och arbetarfientliga. Palme undviker 2 / 7
att försvara den socialdemokratiska inställningen till kärnkraften. Det är dock svårt att se vad som är specifikt för Palme i dessa avseenden. I en debatt utgör deltagarnas olika inlägg betydelsefulla delar av den retoriska situationen. Här uppstår många omedelbara problem, som avlöser varandra. Det motiverar en dynamisk syn på situationsbegreppet. Då kunde argumentationen direkt relateras till hur situationen förändras under debattförloppet. I Wikströms analys läggs istället Bitzers modell för den retoriska situationen som ett raster på debattens yttre omständigheter, t ex den inrikespolitiska situationen, socialdemokraternas partiprogram, arenan och den närvarande publiken generellt. Det är inte ointressanta faktorer, men de bidrar knappast till den närgångna analys av argumentationsteknik som Wikström är ute efter. En sådan analys skulle kunna utgöra en betydligt bättre grund och utgångspunkt i en stilistiskt orienterad argumentationsanalys. Det är en god idé att använda tre olika analysperspektiv, men kanske bör de relateras mer till varandra eller till och med bilda en sammanhållen modell där alla delar tydligare motiveras. Sammantaget kan sägas att analysobjektet ställer till med ganska mycket besvär, garderingar och tillbakataganden i förhållande till vad ana lysen egentligen ger. Analysen av den retoriska situationen framstår som lite överflödig, och Toulmin-analysen skapar otydlighet. Men en del av syftet är ju att pröva modellen så undersökningen har ändå inneburit en nyttig erfarenhet. Det ana lys arbete som ligger till grund för uppsatsen tyder på en hög ambitionsnivå, för här provas olika retoriska infallsvinklar som sedan jämförs med varandra. Jag vill av sluta med en förhoppning om att Wikströms undersökning kommer att stimulera till fler analyser av politiska storheter i nordisk (samtids-)historia med avseende på deras retoriska förmåga och argumentationskompetens. Vi har mycket att lära av den här typen av exemplum-forskning, som jag tror kan utveckla retorikämnet på många plan. I licentiatuppsatsen "Bedömning av det muntliga nationella provet en mötesplats för metaspråk om muntligheten" studerar Maria Brännström hur ett av delproven i det nationella kursprovet i svenska B genomförs i ett svenskt gymnasieklassrum. De nationella proven har varit en del av det svenska skolsystemet sedan mitten av 1990-talet. Provens betydelse och omfattning har ökat genom åren. Den reform av gymnasieskolan som just nu pågår, Gymnasieskola 2011, innebär t.ex. att elever i gymnasieskolan som läser till högskolebehörighet kommer att visa upp sina kun skaper i svenska två gånger under gymnasietiden, i både kurs 1 och kurs 3. Proven i svenska prövar förmåga att tala, läsa och skriva, och det är förstås de muntliga proven som är mest intressanta ur ett retoriskt perspektiv. Gymnasieskolans muntliga prov i svenska har en stark anknytning till retoriken genom att de innebär att elever bedöms i sin roll som offentliga talare, när de håller muntliga anföranden inför klasskamraterna. Prov i skriftlig framställning förekommer i princip i hela väst världen, men examensprov eller nationella prov i muntlig framställning är inte på samma sätt ett självklart inslag i ett nationellt skolsystem. Sverige skiljer sig från många andra länder genom att särskilt bedöma den muntliga språkförmågan. Hur fungerar då ett muntligt, nationellt prov i ett svenskt klassrum, och i vilken mån är provet knutet till den retoriska teorin? 3 / 7
Brännström vill bidra till kunskapen om hur muntlighetens komplexitet kan begreppliggöras. Det är alltså de teoretiska begreppen som står i fokus och Brännström visar redan i den teoretiska bakgrunden till undersökningen vilken över tygelse hon har: Metaspråk är nödvändigt för en språkbrukares medvetandegörande, reflektion och kommunikationskompetens, skriver hon. Det metaspråk hon främst syftar på är den retoriska arbetsprocessen, beskrivningen av talarens förberedelser i olika steg som hämtats från Cicero, och som är retorikens främsta arbetsredskap. Arbetsprocessens beskrivning av sex steg eller faser kan med fördel användas både för att förbereda ett anförande och för att bedöma det, skriver hon vidare. Brännström utgår här från en modell för respons av Olsson Jers (2010), som hon vidareutvecklar till vad hon kallar den retoriska bedömningsprocessen. De fyra forskningsfrågor Brännström ställer kan sammanfattas i frågan vilken plats retorikens metaspråk skulle kunna ha i det muntliga provet, vid själva genomförandet och i bedömningen. Genom sitt tydliga ställningstagande i den teoretiska bakgrunden har Brännström redan från början visat att hon anser att retorikens metaspråk bör ha en framskjuten plats i provet. Den empiriska undersökningen fungerar som en studie av hur detta kan gå till i praktiken. Det är en etnografiskt inspirerad metod som tillämpas. Materialet är insamlat genom deltagande observation i en klass under ett par månaders arbete med provet. Läraren är allmänt omtyckt och erkänd och undervisar i både svenska och retorik. Eleverna är 23 till antalet och de går naturvetenskapligt program med musikinriktning. Det ganska omfattande materialet består av fältanteckningar, film- och ljudinspelningar, intervjuer samt en del skriftligt material från lärare och elever. Det studerade provet ges i kursen Svenska B, som i och med gymnasiereformen nu håller på att fasas ut och ersättas av andra, motsvarande prov i muntlig framställning. Medan vissa detaljer i undersökningen därför blir mindre relevanta att belysa i detta sammanhang är undersökningens övergripande diskussion ändå av intresse, eftersom prov liknande det studerade kommer att ges i svensk gymnasieskola i fram tiden. Vad visar då den empiriska undersökningen? I den aktuella klassen får eleverna förbereda sig inför provet genom en kortkurs på tre lektioner då läraren går igenom den retoriska arbetsprocessen. Läraren använder i den första genomgången svenska termer för processens faser, men presenterar vid den andra genomgången de latin ska termerna intellectio, inventio etc. Här får alltså det retoriska metaspråket en framträdande roll, men Brännström problematiserar kursen utifrån begreppen techné, poiésis, copia och imitatio, och kommer fram till att kursen är alltför fokuserad på teori om talekonsten. Eleverna får inte möjlighet att tillämpa teorin så att de kan utveckla kreativ handlingsförmåga. De får inte heller möjlighet att via analys samla på sig goda exempel på talare. Vid bedömningen använder sig läraren inte direkt av provets bedömningsunderlag, en bedömningsmatris som enligt Brännströms analys har många beröringspunkter med den 4 / 7
retoriska arbetsprocessen. I stället använder läraren en mycket sammanfattande beskrivning av olika betygsnivåer från provets lärarinformation, och lärarens främsta arbetsredskap är hennes egna kriterier för bedömning, som hon använder i såväl retorikkurser som svenskundervisning. Vid själv framförandet tillämpas kamratrespons men därefter får eleverna vänta ett par månader på att få betygsinformation, vilket ges vid ett bedömningssamtal mellan lärare och elev. Brännström pekar bland annat på att metakunskapen om talandet under dessa samtal förblir outtalad genom att läraren uttrycker sig svepande och vardagligt i stället för att använda sig av retorikens metaspråk. I den studerade klassen används alltså retorikens metaspråk i förberedelserna inför provet, men i själva bedömningen får metaspråket en undanskymd plats. Läraren använder inte provets bedömningsmatris som skulle ha kunnat göra detta metaspråk tydligt, varken i den bedömning hon faktiskt gör eller i det samtal hon arrangerar för att kommunicera sin bedömning till eleverna. Den givna beskrivningen av provpraktiken i ett gymnasieklassrum lyfter fram ett problem i det muntliga nationella provet, och en fråga läsaren kan ställa sig är om problemet ska hänföras till den aktuella läraren eller till provets anvisningar. Å ena sidan kan empirin tolkas som att provpraktiken hade fungerat bättre om läraren hade följt dess anvisningar och faktiskt använt bedömningsmatrisen, som bygger på retorikens parteslära. Då hade retorikens metaspråk kommit till användning vid såväl förberedelser som vid bedömning. Problemet skulle alltså ligga hos läraren. Å andra sidan analyserar Brännström också de läraranvisningar som provet ger och kommer fram till att dessa är otillfredsställande genom att kännetecknas av ett vardagligt språkbruk i stället för det retoriska metaspråk som Brännström förespråkar. Problemet skulle alltså ligga i provets anvisningar. Brännström är kritisk till både provanvisningarna och lärarens sätt att genomföra det. I min läsning är jag naturligtvis påverkad av min egenskap av ansvarig för de natio nella svenskproven i gymnasieskolan, men Brännström lyckas inte övertyga mig om att provanvisningarna i sig utgör problemet. Provet bygger på retorisk teori även om detta inte annonseras explicit. Bedömningsmatrisen bygger exempelvis på den re toriska arbetsprocessen, det har Brännström själv visat, även om matrisen inte helt överensstämmer med Brännströms modell för retorisk bedömningsprocess. Bedömningsmatrisen borde, om den används som den ska, stärka den metaspråkliga dimensionen i bedömningen. Brännström menar dock att bedömningsmatrisen inte är tillräckligt vetenskaplig; de latinska termerna inventio, dispositio etc. används inte utan i stället ges svenska översättningar. Är det rimligt att tro att språk valet i sig medför att retorikens metaspråk urvattnas? Är inte det retoriska metaspråket möjligt att översätta till svenska? Brännströms problem att övertyga genom vetenskaplig bevisföring hänger sanno likt ihop med val av metod i förhållande till forskningsfrågorna. Ett klassrums etnografiskt material som det Brännström har lämpar sig för en öppnare undersökning som mer förutsättningslöst studerar en praktik. Den verklighetsbeskrivning som ges i undersökningen är intressant bland annat för att den visar på vilken komplex uppgift en svensklärare har i sitt arbete med det muntliga nationella provet. Men komplexiteten i den beskrivna situationen medför svårigheter att beskriva relationer av orsak och verkan. Vad hänger egentligen ihop med vad? Brännström visar hur läraren och 5 / 7
vissa av hennes elever agerar, liksom hur provets läraranvisningar är utformade, men hon kan inte bevisa t.ex. att en enskild elevs tillkorta kommanden beror på brister i kortkursen före provet, eller att lärarens val att bedöma efter sin egen modell i stället för provets beror på brister i detta. Med den färdiga uppfattning om hur verkligheten borde se ut som hon visar upp i uppsatsens teoretiska bakgrund och i forskningsfrågorna, skulle en aktionsstudie varit mer ändamålsenlig. I en sådan skulle Brännström som forskare i förväg ha gjort upp med en lärare om att pröva vissa metoder för att senare analysera utfallet. Andra anmärkningar av uppsatsen rör vissa brister i överblick över tidigare forskning, käll hantering och den språkliga utformningen av uppsatsen. Trots denna kritik menar jag att undersökningen är intressant genom att den lyfter frågan om metaspråk i muntliga nationella prov. Jag är enig med Brännström om att metaspråket är en viktig komponent i såväl själva lärandet som bedömningen av muntlig framställning. Metaspråk om muntlighet sätter ord på tekniker och strategier och ger möjlighet till medvetenhet om hur vi gör något och varför. Ett nationellt prov ska också granskas och ifrågasättas. Det kostar samhället en hel del och tar mycket tid och kraft av både lärare och elever. Därför måste det också vara väl utformat. En lärdom jag drar av Brännströms studie är att provets anvisningar borde vara ännu tydligare, för att elever i olika klasser ska bedömas på samma grunder. Om inte blir de betyg proven resulterar i orättvisa. I det nya muntliga provet i årskurs 3 enligt Gymnasieskola 2011 kommer också anknytningen till retorisk teori vara uttalad i provens bedömningsanvisningar, vilket hänger ihop med innehållet i de nya styrdokumenten, de så kallade ämnesplanerna. Något som inte tidigare nämnts i denna recension är det sidotema som Bränn ström utvecklar utan att nämna det i forskningsfrågorna, nämligen vad ett recep tionsteoretiskt metaspråk skulle kunna tillföra ett nationellt prov. Utifrån Adelman (2002, 2009) diskuterar hon hur kunskap om lyssnandet vid provet lärar ens/bedömarens och kamraternas/publikens lyssnande skulle öka förståelsen av hur ett muntligt anförande i provsammanhang tas emot. Detta sidotema används i analysen men inte så systematiskt att något pålitligt resultat framkommer. Perspektivet ger dock mersmak. Teoretiskt-metodiskt är det intressant att som Brännström gör försöka koppla ihop retorik och receptionsteori. Kanske är utmaningen alltför stor att få ihop dessa teoretiska fält i en så pass begränsad undersökning som en licentiatuppsats, men Brännströms rika material borde räcka till fler studier. En mycket intressant sådan kan vara möjlig att genomföra tack vare de många filmerna som samlats in (tre kameror igång vid varje anförande!). Jag ser fram emot en kommande receptionsstudie av klassens publik kopplad till retoriska strategier hos talarna. Litteratur Adelmann, Kent (2002). Att lyssna till röster. Ett vidgat lyssnandebegrepp i ett didaktiskt perspektiv. Malmö: Malmö högskola. Adelmann; Kent (2009). Konsten att lyssna. Didaktiskt lyssnande i skola och utbildning. Lund: Studentlitteratur. Olsson Jers, Cecilia (2010). Klassrummet som muntlig arena. Malmö: Malmö högskola. 6 / 7
7 / 7