Arbetsterapeuters erfarenhet av att arbeta inom svensk kriminalvård en kvalitativ studie

Institutionen för neurobiologi, vårdvetenskap och samhälle Sektionen för arbetsterapi Examensarbete, 15 hp Vårterminen 2016 Arbetsterapeuters erfarenhet av att arbeta inom svensk kriminalvård en kvalitativ studie Occupational therapists experience of working within the Swedish prison a qualitative study Författare: Alexandra Karlsson Jessica Ledin

2 Sammanfattning I tidigare studier har det framkommit att arbetsterapeutens roll inom den svenska kriminalvården är diffus och att arbete utanför den egna arbetsbeskrivningen förekommer. Denna studie syftar därför till att beskriva hur arbetsterapeuter arbetar inom svensk kriminalvård, beskrivet utifrån arbetsterapeuters egna erfarenheter. Författarna kontaktade 46 anstalter i Sverige via mail, varav fem svarade och ville delta i studien. De fem deltagare som är med i studien är legitimerade arbetsterapeuter som har erfarenheter av att arbeta eller har arbetat inom/mot den svenska kriminalvården. Deltagarna blev intervjuade vid ett tillfälle, där författarna använde sig av en semistrukturerad intervjuguide. En kvalitativ metod genomfördes där intervjuerna transkriberades och analyserades. Därefter kom författarna fram till sex olika teman. Dessa namngavs till 1. Samtal med klienten, 2. Meningsfulla aktiviteter, 3. Struktur och strategier, 4. Att tänka och arbeta kreativt, 5. Bristande information och kunskap om arbetsterapeutens roll och 6. Arbetsterapeutens roll att föra in vårdperspektivet inom svenskkriminalvård. I det sammanställda resultatet kom författarna fram till att deltagarna arbetar inom sin yrkesram och förhåller sig till kriminalvårdens vision bättre ut. Det görs genom att tillsammans med klienten sätta upp mål och utveckla kompetens samt färdigheter för att undvika återfall till kriminalitet vid frigivning. Slutsatsen av studiens innehåll är att arbetsterapeutens kompetens behövs inom den svenska kriminalvården. Författarna anser att kompetensen kan användas i större utsträckning om andra yrkesgrupper inom kriminalvården är mer bekant med professionen, vilket leder till att de kan använda arbetsterapeutens kompetens mer och yrka på ett bättre samarbete mellan all personal. Sökord: interventions, occupational therapy, prison

3 Abstract In previous studies the occupational therapist s role in the Swedish prison and probation is diffuse and they work outside the job description. The aim of this study is to describe how the occupational therapists work in the Swedish prison and probation described by occupational therapists experiences. The authors contacted 46 institutions in Sweden by e-mail, whereof five people responded and wanted to participate in the study. The five participants which are included in the study are licensed occupational therapists with experiences of working/have been working within or towards the Swedish prison and probation. The participants were interviewed only at one occasion, where the authors conducted a semi-structured interview guide. A qualitative analyze was conducted where the interviews were transcribed and analyzed. Then the authors concluded six different themes. The names given to these themes was, 1. Conversation with the client, 2. Meaningful activities, 3. Structure and strategies, 4. To think and work creatively, 5. Lack of information and knowledge about the occupational therapist s role and 6. The occupational therapist s role to introduce the health perspective within the Swedish prison and probation. The results of the study that the authors concluded was that the participants are working within their framework and relate to the Swedish prison and probations vision better out. The occupational therapists talks to the clients about goal setting and develop competence and skills, to avoid relapses into criminality after liberation. The conclusion of the study is that the occupational therapists competences are needed within the Swedish prison and probation. The authors consider it could be used in a larger extension if other professionals within prisons and probation were more familiar with the profession, which leads to a better use of the occupational therapists competence and a better cooperation between all professions. Keywords: interventions, occupational therapy, prison

4 Innehållsförteckning 1. Inledning... 5 2. Bakgrund... 5 2. 1 Kriminalvården... 5 2. 2 Arbetsterapi... 6 2. 3 Aktivitetsbalans (Occupational balance)... 7 2. 4 Occupational deprivation... 9 2. 5 Occupational justice... 10 2. 6 Interventioner... 11 2. 7 Problemformulering... 12 3. Syfte... 13 4. Material och metoder... 13 4. 1 Deltagare... 13 4. 2 Datainsamling... 14 5. Forskningsetiska överväganden... 15 6. Resultat... 16 6. 1 Samtal med klienten... 16 6. 2 Meningsfulla aktiviteter... 17 6. 3 Struktur och strategier... 18 6. 4 Att tänka och arbeta kreativt p g a begränsningar... 19 6. 5 Bristande information och kunskap om arbetsterapeutens roll... 19 6. 6 Arbetsterapeutens roll att föra in vårdperspektivet inom den svenska kriminalvården... 21 7. Diskussion... 21 7. 1 Resultatdiskussion... 21 7. 2 Metoddiskussion... 25 7. 3 Förslag på studier... 27 8. Slutsatser... 27 9. Tack... 28 10. Referenslista... 29 11. Bilagor... 33 Bilaga 1... 33 Bilaga 2... 34 Bilaga 3... 35

5 1. Inledning Under vår utbildning har vi förstått att vår framtida yrkesroll kan användas inom väldigt många områden, då det är ett mångsidigt arbete. Ett av dessa områden är inom den svenska kriminalvården. I tidsskriften Arbetsterapeuten (Förbundet Sveriges Arbetsterapeuter, 2010) tror även Sharon Brintell, ordförande för World Federation of Occupational Therapists (WFOT), att fängelseväsendet potentiellt kommer att ha ett stort behov av arbetsterapeuter i framtiden. Detta p g a att många som sitter fängslade idag har psykisk ohälsa och behöver habilitering för att lära sig sociala färdigheter och hur man sköter ett jobb. 2. Bakgrund Ett examensarbete om arbetsterapeuters erfarenhet av att arbeta med intagna som har ett kognitivt funktionshinder, Attention Deficit Hyperactivity Disorder (ADHD), beskriver att arbetsterapeutens roll ter sig väldigt diffus och arbetsterapeuterna utförde ofta arbetsuppgifter som inte låg inom deras yrkesram (Persson & Lindh, 2011). Arbetsterapeutens erfarenheter av att arbeta inom kriminalvården behöver därför beforskas vidare. För att kunna förstå arbetsterapeutens erfarenheter av arbete inom kriminalvården kommer bakgrunden att belysa occupational balance, occupational deprivation och occupational justice. Dessa begrepp har författarna valt att ta upp i bakgrunden, p g a att det är relevant för att förstå studiens syfte och utförande. 2. 1 Kriminalvården Kriminalvården är en statlig myndighet och deras ansvarsområden är frivård, fängelser och häkten. Runt om i Sverige finns det 33 häkten, 46 anstalter och 34 frivårdskontor (Kriminalvården, 2016a). Inom kriminalvården finns det intagna med olika bakgrunder, vad gäller ålder, inkomster, hälsa, utbildning och sjukpensionärer (Ekbom, Engström & Göransson, 2011). Kriminalvårdens främsta uppdrag är att minska återfallen till brott. Det gör kriminalvården på olika sätt för att förbättra deras klienters förmåga att klara sig i samhället, genom att t ex ha motiverande samtal med intagna, erbjuda sysselsättning av olika slag, använda olika utformade behandlingsprogram samt att ge möjlighet till att förbättra sina betyg (Kriminalvården, 2016b). Då många dömda saknar fullständiga betyg, framförallt på gymnasial nivå, får intagna möjlighet att studera under sin fängelsetid för att få fullständiga betyg och får därmed en större chans till arbete när fängelsetiden är över (Kriminalvården,

6 2016c). Kriminalvårdens klienter är skyldiga att delta i sysselsättningen som de blir hänvisade till, däremot är de inte skyldiga att delta i en behandling. För att en förändring ska ge effekt hos den intagne bör denne vara motiverad till förändringen, därför är deltagandet frivilligt (Ekbom, Engström & Göransson, 2011). Ekbom et al. (2011) menar därför att det är viktigt att personalen arbetar professionellt, klientnära, rättssäkert och pålitligt, för att motivera till förändring och deltagandet i behandlingsprogrammen som finns på anstalten. I vissa fall är inte ett behandlingsprogram optimalt för den intagne, då straffet är för kort (Kriminalvården, 2016d). Då finns det möjligheter till annan sysselsättning som t ex matlagning, tvättning, olika kurser som exempelvis drama, lära sig att sy, skriva eller musik. De kan också lära sig att finna lugn och ro genom yoga (Kriminalvården, 2016e). Kriminalvården arbetar utifrån en vision som lyder bättre ut, vilket innebär att den som är dömd ska vara i bättre skick vid sin frigivning än när den intagne kom in. Det är alltså viktigt att kriminalvårdens klienter får träna på sociala färdigheter och annan användbar kunskap som t ex studier eller annan strukturerad verksamhet, vilket ger ökade chanser till ett liv utan återfall i kriminalitet. Det vill säga att de ska vara stabila på fötterna och kunna klara av ett liv utan att fortsätta begå brott (Kriminalvården, 2016f). Ekbom, Engström och Göransson (2011) nämner att i fängelselagen i en av målparagraferna för varje intagen ska det göras en individuell plan för att förebygga återfall tillbaka i brottslighet, detta kallas en verkställighetsplan. 2. 2 Arbetsterapi Arbetsterapi beskrivs som en profession som arbetar med att främja hälsa och välbefinnande genom aktivitet. Det huvudsakliga målet är att hjälpa människor att utföra vardagsaktiviteter. Det beskrivs också att arbetsterapeuter uppnår detta resultat genom att aktivera människor i aktiviteter som kommer förbättra deras förmåga till deltagande, eller genom förändring av miljön, för att på ett bättre sätt stödja deltagandet. Som arbetsterapeut kan deltagandet stödjas eller begränsas av kapaciteten som den egna individen besitter, aktivitetens egenskaper, eller de fysiska, sociala, attitydmässiga och lagstiftande miljöer. Därför kan arbetsterapi handla om att ändra personen, miljön, aktiviteten eller någon kombination av dessa för att öka deltagandet (Molineux, 2010).

7 För över 25 år sedan, återberättar Eggers, Muñoz, Sciulli och Hickerson Crist (2009) att en person vid namn Penner gav en historisk överblick av det straffrättsliga systemet i USA och drog slutsatsen att arbetsterapeuten har ett unikt bidrag till rehabilitering av den fängslade befolkningen. Där förses intagna med tjänster som fokuserar på deras kompetensutveckling som betonar färdigheter för att förhindra återfall samt återanpassning till samhället och arbete. Arbetsterapeuter arbetar efter att alla människor ska uppleva ett så meningsfullt liv som möjligt och att de känner sig delaktiga i sina vardagsaktiviteter (Förbundet Sveriges Arbetsterapeuter, u.å.) och i fängelsemiljön ska intagna även ha rätten till delaktighet i sin planering av behandlingsplan (Ekbom, Engström & Göransson, 2011). Internationella studier inom området kriminalvård finns, dock saknas det svenska studier. Exempelvis anser den skottska fängelsereformen att aktivitet definieras som en målmedveten verksamhet vilket innefattar någon aktivitet eller konstruktiv samverkan som främjar medborgarskap, som utvecklar lärande- och anställningsfärdigheter, vilket skapar livskunskap, motståndskraft, som i sin tur ger välbefinnande och motivation till personligt engagemang. Den skottska fängelsereformen menar på att alltför ofta ges de intagna aktiviteter utan något definierat mål, istället för att ta hänsyn till vad de intagna har för intressen och vad de kan utföra. De intagna anser att en aktivitet bör vara målmedveten för att deras vardag ska kännas meningsfull (Prisonreformtrust. u.å.). Detta är något som arbetsterapeuterna i Skottland arbetar utifrån. Som arbetsterapeut ser man till varje enskild individ, vilka resurser, förutsättningar, hinder och mål individen har eftersom alla människor är olika. Arbetsterapeuten arbetar genom att utveckla eller genom att ta tillvara en persons sociala, kognitiva och fysiska färdigheter, beroende på vad den egna individen behöver, kan och vill utföra (FSA, 2015). 2. 3 Aktivitetsbalans (Occupational balance) Inom arbetsterapi förekommer aktivitetsbalans som ett centralt och viktigt begrepp. Enligt Förbundet Sveriges Arbetsterapeuter (2012) är detta något arbetsterapeuter lägger en stor vikt vid. Det nämns också att aktivitetsbalans är viktigt i förhållande till människans hälsa. På frågan hur man ska undersöka begreppet aktivitetsbalans och hur det kan definieras, är svaren ganska oklara och obestämda. I boken Introduction to Occupation (Backman, 2010) definieras occupational balance som en upplevelse av tillstånd av ett tillfredsställande deltagande i

8 värderade, obligatoriska och frivilliga aktiviteter, vilket uppstår när effekten av aktiviteten får en att känna harmoni, sammanhållning och att man har det som sker under kontroll. Inom arbetsterapin anses det att tidsanvändning och balans av aktivitetsengagemang är avgörande för hälsa, välbefinnande och möjlighet för individer att delta i den mån man kan och vill i samhället. Aktivitetsbalans och obalans i aktiviteter, för lite eller för mycket av något, kan orsaka mental/psykisk ohälsa och upplevelse av minskad tillfredsställelse kan förekomma. Arbetsterapeuter kan genom att engagera personer individuellt eller i grupp genom olika bedömningar utgå från att fråga personer vad de vill/behöver göra för att uppleva sig hälsosamma och engagerade i meningsfulla aktiviteter. På så sätt kan de uppleva occupational balance (Backman, 2010). Occupational balance uppfattas ofta som en känsla av jämnvikt mellan tid som är fördelad mellan produktivitet, fritid och egenvård. Dessa vanor och rutiner skapar mönster av aktiviteter som stödjer människans rollfunktion. Vi människor ser oss själva i olika grupper och vi beter oss som vi förväntas göra i en specifik roll. Om en person skulle bli frånkopplad från sociala sammanhang och istället bli placerad i en grupp där möjligheterna för roller och aktiviteter är mycket begränsade, skulle det troligtvis ha en stor effekt på det vardagliga livet. I fängelserna begränsas ens meningsfulla aktiviteter och möjligheten att utveckla vanor och roller är små (Farnworth & Muñoz, 2009). I en studie skriven av Farnworth & Muñoz (2009) beskrivs ett exempel om några australiensiska intagna med psykisk ohälsa hade olika uppfattningar om sitt aktivitetsbehov samt olika prioriteringar för tidsanvändande och rutiner. De intagna identifierade målsättning, användning av sina förmågor och upprätthållande av vanor som det mest viktiga i deras vardag. I det här fallet var det inte roller som hade stor betydelse, utan det var mer vanor som sattes i fokus hos de intagna (Farnworth & Muñoz, 2009). Det finns inget korrekt facit på hur aktivitetsbalans kan uppnås, då alla människor är olika och har olika uppfattningar, varierar detta. Det går heller inte att tala om hur ofta och hur länge en aktivitet ska utföras för att uppnå balans. Det är något som varje individ själv kan svara på, då det är dennes uppfattning och känsla som räknas. Något som passar för en person passar troligtvis inte på andra personer. Detta begrepp är alltså individuellt och det är bara den egna individen som kan svara på när den upplever sig ha aktivitetsbalans (FSA, 2012).

9 Aktivitetsbalans innehåller tre perspektiv; aktivitetskategorier, aktiviteternas karaktär och tidsanvändning. För att förtydliga detta är aktivitetskategorier något som förekommer ofta, som t ex skola, arbete och fritid. Aktivitetens karaktär är själva upplevelsen av aktiviteten, om upplevelsen att utföra den är ett måste eller om den utförs för att känna glädje. Tidsanvändning har sitt fokus i hur tiden spenderas i aktiviteten (FSA, 2012). 2. 4 Occupational deprivation Vi beskriver ofta oss själva genom det vi gör, t ex olika aktiviteter i vardagen som skapar struktur, ens identitet och mening med våra liv. Vi berättar också vilka erfarenheter vi har genomgått, genomgår eller skall genomgå i framtiden. Men vad händer när vi inte har möjligheten längre, att göra det vi vill och behöver göra en längre tid för att exempelvis se en mening med livet? Whiteford (2010) nämner att Ann Wilcock uttalar sig om att alla inte har samma möjligheter att delta i aktiviteter som har en speciell mening, som t ex beror på individuella, familjära eller kulturella förhållanden. Faktorer som leder till occupational deprivation kan vara socialt, ekonomiskt, miljö, geografiskt, historiskt, kulturellt eller politiskt. Occupational deprivation uppstår när någon eller något främmande för individen skapar förhållanden som leder till förlust av en meningsfull vardag, som t ex geografisk isolation, arbetslöshet eller att bli frihetberövad (Whiteford, 2010). Att vara frihetberövad innebär att personer förlorar sin rätt till frihet och tas bort från samhället om de har begått något som döms som brott. Logiken i det hela är att den kriminelle avlägsnas från samhället, för att den inte skall kunna upprepa sina förbindelser till kriminaliteten samt att de nekas sin bestämmanderätt. Utifrån ett aktivitetsperspektiv, återtas intagnas möjligheter till att delta i eller välja sina sysselsättningar. På grund av dessa rättsliga påföljder, bestämmer samhället vilka människor som kommer berövas sina aktiviteter genom att bli fängslade (Whiteford, 2010). Whiteford (2010) menar att intagna upplever en annan nivå av occupational deprivation, beroende på olika faktorer i större eller mindre utsträckning. Det finns bl a olika bestämmelser på olika anstalter, exempelvis geografisk isolation, som begränsar någon i att interagera med utsidan. Dessa bestämmelser av isolation kan ge negativa effekter hos intagna, t ex förvirring och potentiella psykoser på grund av isolationen, lägesändringen och inaktiviteten.

10 Att inte få utföra olika aktiviteter på anstalterna som utförs på utsidan, kan vara skadligt för den psykiska hälsan (Whiteford, 2010). Även Polatajko et al. (2007) konstaterar att occupational deprivation kan bl a leda till dålig hälsa, passivitet och depression. Sammanfattningsvis kan frihetsberövande leda till ett tillstånd av occupational deprivation som kan variera mellan intagna. När begränsningarna av aktiviteter är för svåra är effekterna väldigt skadliga, allt från psykoser till självmord kan förekomma. Då frihetsberövning växer internationellt och tillstånd av occupational deprivation kvarstår, behövs en fortsatt forskning och dialog kring detta (Whiteford, 2010). 2. 5 Occupational justice Occupational justice innebär rätten för alla människor att kunna tillgodose grundläggande behov samt att de ska ha samma möjligheter och livschanser att kunna sträva mot sina mål (Wilcock & Townsend, 2013). Även en intagen ska ha lika rätt till stöd och service som andra medborgare, detta kallas normaliseringsprincipen (Ekbom, Engström & Göransson, 2011). Begreppet innebär även att alla människor ska ha rätt till delaktighet och aktivitet. Occupational justice sammanställer moraliska, etiska och politiska idéer om rätten till delaktighet, samt att dess fokus innebär att se till olika aktivitetsbehov, styrkor och möjligheter för både individer och grupper. Occupational justice erbjuder ett nytt sätt att se och agera på lokala/globala problem från ett annat perspektiv, där utgångspunkten ligger i vad människor vill, måste och kan göra i förhållande till deras livsförhållanden (Stadnyk, Townsend & Wilcock, 2010). I en studie skriven av Karen Whalley Hammell (2015) menar hon på att begreppet occupational justice har tagits upp som förslag att förespråkas av arbetsterapeuter. Det de vill förespråka är rätten för människor att kunna delta i meningsfulla aktiviteter som bidrar positivt till deras eget välbefinnande. Avslutningsvis kan occupational justice förklaras att det har sitt syfte i att beakta orättvisor som finns i förhållande till aktiviteter som människor vill göra i samhället. Det ska finnas resurser till att hjälpa människor att kunna utöva aktiviteter de vill och önskar, för att på så sätt uppleva delaktighet i samhället.

11 2. 6 Interventioner Arbetsterapeuten ska hjälpa och stödja klienten i att engagera sig i aktiviteter. Detta för att maximera dennes förmåga att kunna delta fullständigt i aktiviteter och försäkra dem att uppnå tillfredsställelse med hjälp av den kompetens som arbetsterapeuten besitter (Gillen & Boyt Schell, 2013). Arbetsterapeuterna besitter ett holistiskt tänkande i förhållande till klienterna, vilket hjälper dem att upprätthålla sin produktivitet samt meningsfulla sociala roller. Arbetsterapeuterna anses vara ett komplement till den existerande kriminalvården och deras insatser kan användas för internerna. Forskning visar på att majoriteten efter frigivning faller tillbaka till kriminalitet inom tre år. De faller oftast tillbaka p g a avsaknad av olika sociala och kognitiva färdigheter för att kunna integrera sig i samhället efter frigivning (Eggers et al., 2009). I Singapore är det endast ett psykiatriskt sjukhus som ger slutenvård av rättspsykiatrisk vård. För ca fem år sedan lanserade sjukhuset tillsammans med Singapores fängelse ett rehabiliteringsprogram för att ge terapi för manliga intagna med neurologiska störningar i fängelser. På sjukhuset i Singapore finns det riktlinjer för arbetsterapeuter att arbeta aktivitetsfokuserat och de rekommenderas att underlätta meningsfulla aktivitetsval för patienter. I den säkra miljön där arbetsterapi erbjöds kunde det innebära en utmaning att utföra verkliga aktiviteter. Till skillnad från en psykiatrisk vårdavdelning, kunde arbetsterapeuterna inte bedriva aktiviteter som matlagning, utflykter eller användning av internet. Därmed är det nödvändigt att arbetsterapeuterna är innovativa och kan komma på liknande lösningar för klienterna samt att de är villiga att ta risker. Enligt förordningar i fängelset i Singapore kunde inte intagna med psykisk ohälsa som medicineras vara tillräckligt säkra för att delta i fängelsets regelbundna rehabiliteringsprogram (Tan, Kumar & Devaraj, 2015). För att hjälpa till med intagnas målformuleringar, t ex strävan mot en anställning, kunde arbetsterapeuten ge en utmanande träning med hjälp av instrumentet General Workers Programme (GWP). Instrumentet innehåller tre olika nivåer, där intagna placeras utifrån vilken typ av bakgrund de har gällande våld, hur mycket övervakning de behöver och hur de kan ta sig an flera arbetsuppgifter. Instrumentet handlar om att få den intagne att lära känna sig själv och hantera situationer där personen har triggats igång och tidigare använt sig av våld. När de har mer kontroll över sig själva går de upp en nivå och får mer ansvar gällande

12 olika sysselsättningar, t ex städning, servering av mat och hjälpa till vid medicinronder (Tan, Kumar & Devaraj, 2015). Ekbom, Engström och Göransson (2011) nämner att en sysselsättning som exempelvis utbildning ska vara schemalagd, då målet är att utveckla färdigheter och ge förberedelse för en strukturerad vardag efter frigivning. Detta stödjer även Kielhofner (2011), då han menar på att arbetsterapeuter har bl a i uppgift att strukturera klienters vardagliga aktiviteter genom att skapa ett utformat schema utifrån klientens behov och resurser. Detta kan då resultera i att klienten upplever att det ställs krav på personen, t ex att utföra schemalagda aktiviteter och att de känner att de har en roll att leva upp till i samhället. Swinth (2013) upplever att arbetsterapeuter i allmänhet kan arbeta med utbildningsinterventioner, genom att först ta reda på vilka styrkor och svagheter personen har kopplat till utbildningen. Därefter observerar arbetsterapeuten personen i fråga, för att på detta sätt se vad som kan utföras och vilka svårigheter som finns. Sedan skapas en individuell interventionsplan. Detta kan handla om att ta itu med miljön runt omkring eller personerna som vistas runt personen. För att uppnå socialt deltagande finns det två slags interventioner att tillgå för arbetsterapeuter generellt. Det kan vara att ha ett socialt deltagande som ett slutmål av en intervention, eller vara en del av ett mångfasetterat interventionsprogram. Arbetsterapeutiska interventioner gällande detta kan vara att förbättra en klients sociala deltagande. Detta kan göras genom att skapa ett program som är utformat efter klientens profil. Likaså finns det interventioner som är utformade för att personer som är socialt isolerade, som t ex sitter i fängelse, ska lära sig att delta i sociala sammanhang (Khetani & Coster, 2013). 2. 7 Problemformulering Författarna har tidigare nämnt att en tidigare studie visat att arbetsterapeutens roll inom den svenska kriminalvården är mycket diffus och att deras arbetsuppgifter faller utanför ramen som arbetsterapeut. Internationella studier finns när det gäller arbetsterapi och kriminalvård, däremot saknas det svenska studier inom ämnet. Därmed har författarna valt att undersöka mer kring hur arbetsterapeuter arbetar/har arbetat inom/mot den svenska kriminalvården, beskrivet utifrån deras erfarenheter.

13 3. Syfte Syftet med studien är att beskriva hur arbetsterapeuter arbetar inom svensk kriminalvård, utifrån arbetsterapeuters erfarenhet. 4. Material och metoder Författarna till studien har valt att använda en kvalitativ metod för att besvara studiens syfte av två anledningar. Den första anledningen till att denna metod valdes var för att vid användning av en kvalitativ studie är frågeställningen mycket oklar vid studiens start (Malterud, 2009). Den andra anledningen var för att på ett mer trovärdigt sätt kunna beskriva hur arbetsterapeuter arbetar inom den svenska kriminalvården, då deltagarna talar utifrån egna erfarenheter. Trovärdigheten kan öka om deltagarna som arbetar inom/mot den svenska kriminalvården själva får berätta sina egna erfarenheter av hur de upplever att de får använda sin kompetens. Viktig information som kan kopplas till studiens syfte kan gå förlorad om endast svar från deltagare ges via en enkät, d v s kvantitativ studie. 4. 1 Deltagare För att ta kontakt med relevanta deltagare för studien valde författarna att kontakta alla anstalter i Sverige via Kriminalvårdens hemsida, där författarna frågade om de hade några arbetsterapeuter som arbetade hos dem. Författarna fick sedan kontakt med fem personer via e-post. Samtliga valde att delta i studien. Kriterierna för att delta i studien var; legitimerad arbetsterapeut och arbeta inom/mot kriminalvården eller på något sätt haft kontakt med dem. Författarna kunde inte ha några specifika inklusion- och exklusionkriterier, d v s inriktning på anstalt eller om deltagarna skulle vara män eller kvinnor. Detta berodde på att personer som arbetar eller har arbetat inom/mot kriminalvården är relativt få. Dock är det ändå procentuellt sett högt att fem personer är med och deltar i studien. De fem deltagare som deltar i studien är antingen anställda av kriminalvården och jobbar på en anstalt, har tidigare jobbat på en anstalt eller jobbar externt mot kriminalvården. Författarna har valt deltagare som skulle kunna besvara frågeställningen och vara relevanta för studien, detta kallas en målinriktad sampling (DePoy & Gitlin, 1999). Det kan också förklaras genom att författarna medvetet har valt att ta kontakt med personer som de tror skulle kunna besvara studiens frågeställning. Detta menar Polit och Beck (2011) vara det

14 typiska urvalet som görs i studier. Deltagarna som deltagit i studien är i olika åldrar och det varierar mycket i hur många år de har arbetat som arbetsterapeut. 4. 2 Datainsamling Deltagarna intervjuades vid ett tillfälle. Författarna förseslog för deltagarna eventuell kontakt under studiens gång för att eventuellt komplettera med frågor eller om de själva ville tillägga något. Detta gjordes inte, då författarna ansåg att de fått innehållsrik information vid intervjutillfället. Ingen av deltagarna hörde av sig och ville tillägga något. Författarna i studien valde att träffa deltagarna personligen för att skapa ett bättre band och för att ha ett ansikte på vem som deltagit i studien. Lantz (1993) nämner att vid en intervju kan den som intervjuar se respondenten och få en uppfattning samt upplevelse genom dennes ansiktsuttryck. Författarna använde sig av en semistrukturerad intervjuguide. Det innebär att författarna har skapat frågor som de vill ta upp under intervjun i en viss ordning, men att den intervjuade även har möjlighet att uttrycka sig fritt (Hartman, 2004). Författarna var flexibla i intervjusituationen, då frågorna i intervjuguiden inte följdes i strikt ordning. Intervjuerna varade i en timme eller mer, detta beroende på till vilken grad deltagarna utvecklade sina svar. Vid alla intervjuer var båda författarna närvarande. Upplägget av intervjuerna var då att den ena författaren presenterade författarna till studien och ställde bakgrundsfrågor om deltagaren medan den andra författaren höll i huvudfrågorna. Det gavs även möjlighet för den andra författaren ställa följdfrågor vid behov. Intervjuerna spelades in digitalt. Detta för att underlätta transkribering och för att erhålla rätt information (Bryman, 2008). 4. 3 Databearbetning Då alla intervjuer genomfördes väldigt tätt efter varandra valde författarna att börja transkribera allteftersom en intervju har genomförts, detta kallas för löpande transkribering (Patel & Davidson, 2003). När alla intervjuer genomförts skrevs de ut ordagrant, dock uteslöts hummande och andra irrelevanta ljud i transkriberingen. Transkriberingen resulterade i 55 sidor. Därefter läste båda författarna igenom samtliga utskrifter av intervjuerna. I nästa steg valde författarna att gå emot Lantz (1993) metod och valde istället att lägga varje fråga med

15 svar i en grupp. Detta gjordes då författarna lättare skulle finna likheter och skillnader kring respektive fråga. Därefter fortsatte analysen enligt Lantz metod med att reducera text som var irrelevant för frågeställningen och rådatan som återstod blev underlaget för analysen, vilket var ca 25 sidor. Även information som rensats bort i början av analysen granskades återigen, där författarna fann information som hade relevans för studiens syfte. Därefter läste författarna igenom rådatan och jämförde sedan detta med den ursprungliga texten för att se om de fortfarande fick samma bild och uppfattning. Datan som återstod kodades till beskrivande koder för att få en enklare tolkning av det som sagts, t ex genom att finna sammanfattande ord. Den kodning som författarna kom fram till var t ex samtal kring mål, tidslinje över klientens liv, arbetsterapeutens diffusa roll och den etiska koden. Författarna fann sedan mönster mellan koderna i respektive grupp, vilket sedan ledde till att författarna fann likheter och skillnader. Allt lästes sedan igenom och slutligen bildades sex olika teman som beskrivs på ett tydligare sätt i resultatdelen med tillkommande citat från deltagarna. 5. Forskningsetiska överväganden Deltagarna som är med i studien fick en kopia av ett informerat samtycke som de godkände muntligt och skriftligt med en underskift. Författarna behöll samtycket med en underskrift och deltagaren fick behålla ett eget exemplar av samtycket. Författarna informerade deltagarna om studiens syfte, att all data hanteras konfidentiellt och att den avidentifieras, vad som krävs av dem under studiens gång, vilka som har tillgång till datan och att de när som helst kan dra sig ur (Vetenskapsrådet, u.a.). Då det är få som arbetar som arbetsterapeuter inom/mot den svenska kriminalvården, kan det vara möjligt att identifiera deltagarna, därför har författarna valt att inte uppge någon arbetsplats och undvikit att ställa frågor som är ledande till deltagaren. Författarna har också valt att inte ta med citat som kan vara allt för relaterade till deltagaren. På anstalterna finns vissa regler, t ex att telefoner inte får vistas inne på anstalten p g a att ingen ska kunna koppla upp sig till internet eller liknande. Därför behövde författarna i studien använda sig av en diktafon under intervjuerna på grund av ovanstående säkerhetsskäl.

16 Namn och arbetsplats raderades efter transkriberingen. Detta gjordes för att deltagare inte ska kunna identifieras och för att det inte ska vara möjligt att se vem som har sagt vad, detta kallas för avidentifiering (Kristensson, 2014). Ord som han och hon kommer ersättas med hen och yrken som kan kopplas till specifik arbetsplats kommer ersättas med X. Ordet klienter syftar till intagna. Mer om deltagarna kan författarna inte berätta då det skulle kunna identifiera dem till vilken anstalt eller verksamhet de kommer ifrån. 6. Resultat Resultatet ifrån studien baseras på deltagarnas erfarenheter av vad de som arbetsterapeuter kan hjälpa intagna med. Under intervjuerna med deltagarna framkom det olika typer av interventioner, olika svårigheter i det praktiska innanför murarna, varför arbetsterapeuter behövs inom den svenska kriminalvården och vad arbetsterapeuten kan bidra med inom kriminalvården. Resultatet beskrivs utifrån sex olika teman; samtal om klienten, struktur och strategier, bristande information om arbetsterapeutens roll, meningsfulla aktiviteter och arbetsterapeut inom den svenska kriminalvården. 6. 1 Samtal med klienten I studien framkom det att deltagarna använde sin kompetens genom möten med klienterna under ett samtal. Under dessa samtal betonade deltagarna för de intagna att de utgick ifrån vilka deras svårigheter var. De arbetade utifrån ett top-down perspektiv, d v s att de skaffar sig en bred bild av vem klienten är, vilka behov som finns och vad som är meningsfullt för klienten att utföra. Arbetsterapeuterna diskuterar och åskådliggör även klienternas tidigare liv - innan de hamnade på en anstalt, för att på detta vis komma vidare i deras behandlingsplan. Det diskuteras även om vad klienterna själva vill med sina liv och vilken aktivitetsidentitet de har och vill ha. För att åskådliggöra klienternas tidigare liv var det vanligt att använda sig av en tidslinje. Då kunde arbetsterapeuten göra det mer tydligt för klienten, d v s att se över hur klientens tidigare liv sett ut och vad de har haft för liv innan domen. Mål och målbilder brukade också skissas upp för att försöka hitta något som klienten kan bli motiverad av.

17 Det var väldigt viktigt att sätta upp mål som var utformade utifrån den enskilda individen; vad den kan och vill uppnå, som baserades på deras intressen, styrkor och svagheter. En annan aspekt som också var viktig var att målen som sattes upp skulle vara SMARTa mål, d v s att det ska vara specifikt, mätbart, accepterande, realistiskt och tidssatt. Det sattes upp på detta sätt eftersom till stor del av klienterna är vana med att misslyckas, därför är det viktigt för intagna att med hjälp av tydlighet, göra små framsteg i taget. Att uppmärksamma det som fungerar hos klienten är viktigt att arbetsterapeuten lägger märke till, för att då kunna ge återkoppling. Syftet med att sätta upp mål var främst för att skapa en aktivitetsidentitet för klienten. Målen som oftast sattes upp med klienten handlade om att lära sig planera och skapa rutiner för sin vardag, som t ex kunde handla om att passa tider. Deltagarna pratade mycket kring att få ner information svart på vitt för att tydliggöra för klienten att här är nutid och det här måste göras för måluppfyllelse. Tydlighet inom anstalterna var ett upprepande begrepp som det arbetades mycket kring. Anledningen till detta var att klienterna hade svårigheter ta till sig information och handla utefter det. Försöka att ha ett sådant kit, med lite visualisering liksom, att visualisera mål och visualisera, hur kan jag komma hit, vill jag det, att göra det tydligt. Deltagarna menade också på att det gällde att visualisera verkligheten för de intagna, berätta att det här är deras situation nu, vill de fortsätta i samma spår vid frigivning eller vill de komma bättre ut och skaffa sig ett jobb med en god framtid? Det kunde vara personer som hade en familj på utsidan och målet kunde vara att återgå till att ha rollen som en närvarande pappa eller make. Detta utgick från MOHO s begrepp; vilja, vanor och roller. Vilken roll strävar de efter, vad vill de, hur kan de ändra sina vanor för att uppnå målen de satt upp. 6. 2 Meningsfulla aktiviteter Deltagarnas syn på aktiviteter var att även om personen sitter innanför murarna ska den även ha rätten till att utföra meningsfulla aktiviteter. Personen i fråga ska utföra något som gör att personen utvecklar olika färdigheter, exempelvis sociala, kognitiva eller fysiska färdigheter. Det kunde bl a innefatta att utveckla social kompetens och samarbete med andra. Detta kan utföras individuellt eller i grupp beroende på vilken slags aktivitet det är. En gruppaktivitet kunde exempelvis vara matlagning. Deltagarna menar att aktiviteten klienten utför ska leda till någonting, inte bara utföras för utförandets skull. Svagheter, styrkor och intressen som

18 diskuterats mellan arbetsterapeuten och klienten ska tas hänsyn till i utförandet av meningsfulla aktiviteter. Deltagarna menar att som arbetsterapeut mäts intressen och värderingar utifrån en persons arbetsförmåga. Det kan göras igenom att observera en person som utför en aktivitet, vilket i sin tur mäts hur väl den kan utföra aktiviteten och att det leder till något i personens liv. Att hitta en meningsfull aktivitet kan även handla om att uppleva samma känsla av något där det tidigare har getts god respons. Det kan handla om att en person är väldigt duktigt på något olagligt, men vet precis hur det ska utföras. Där är det viktigt att som arbetsterapeut försöka finna en annan aktivitet som personen kan känna sig duktig på och uppleva som meningsfull, samt få en identitet ifrån, som inte är kopplat till kriminalitet. Detta gavs i uttryck enligt följande: Det är ju ändå det som är arbetsterapins mål, ett aktivt meningsfullt liv. Deltagarna menar också att när en person blir dömd förändras livet och tidigare aktiviteter som utförts inte längre kan utföras. Detta kan leda till en känsla av isolering och förlust av tidigare meningsfulla aktiviteter. 6. 3 Struktur och strategier Under samtliga intervjuer återkom begreppen struktur och strategier. Deltagarna berättade att en stor del av de intagna har svårigheter med att strukturera upp sin vardag, gällande planering av sin dag och kommande dagar. Detta problem var återkommande och löstes i princip på likadant sätt på samtliga anstalter. Vilket uttrycks med följande citat: Ja, men mycket samtal om strategier faktiskt och att jag inte tror många har kommit så långt med sig själva att det faktiskt satt sig ner och tänkt, vad är det som jag gör med mitt liv, dem aktiviteter jag utför i mitt liv påverkar hur samhället ser mig och påverkar sen också hur jag ser mig själv. Vad blir min identitet? Gällande klienter som hade problem med att planera sin vardag, kunde arbetsterapeuten hjälpa till genom att sätta sig tillsammans med klienterna för att göra upp ett schema med hjälp av exempelvis tavlor och post-it lappar. Detta för att klienterna ska kunna känna kontroll över sin vardag och veta vart de ska befinna sig på specifika tider under veckan. Det kunde även göras för att undvika överraskningar i form av möten senare i veckan, vilket resulterade i att

19 klienten hade god tid att förbereda sig, antingen själv eller tillsammans med arbetsterapeuten. Ett annat exempel som beskrivs var att arbetsterapeuterna använde sig av tidshjälpmedel som t ex: Det kan vara allt från hur man strukturerar vardagen, med eller utan hjälpmedel, t ex tidshjälpmedel och konkreta scheman. Att hjälpa dem att pussla ihop, hjälp för dem att följa rutinerna som finns här inne då. För vi har ju en fyrkantig vardag här inne, men de personerna behöver ju en annan typ av hjälp då. Att strukturera kunde även handla om att se till att intagna hade kontinuerliga raster i sina arbeten. Detta för att få raster gjorde att det var svårt för de intagna att arbeta. Det var viktigt att som arbetsterapeut få in aktivitetsbalans hos intagna, för att de skulle kunna utföra ett bra arbete, då med kortare perioder av arbete och flera mikropauser. 6. 4 Att tänka och arbeta kreativt p g a begränsningar Under intervjuerna togs det även upp att det fanns svårigheter att utföra vissa praktiska interventioner som arbetsterapeut inom den svenska kriminalvården. Det gällde främst hjälpmedelshanteringen, p g a de säkerhetskäl som finns. Det medförde vissa svårigheter för deltagarna att hjälpa intagna, exempelvis med scheman eller liknande. En deltagare nämnde att svaren från kriminalvården kunde lyda enligt följande när en intervention föreslogs av arbetsterapeuten: Men kul för dig, det blir så här. Där skär det ju sig när man skulle vilja göra lite mer. Då det finns många skäl till varför vissa föremål inte får tas in innanför murarna, gäller det för arbetsterapeuten att vara kreativ och finna något likvärdigt med det som var tänkt från början. Arbetsterapeuten får t ex inte använda whiteboardpenna eller häftmassa bland intagna, för det kan de sniffa på eller liknande, för att skapa ett schema. Däremot är post-it lappar tillåtna för att skapa ett schema åt de intagna. 6. 5 Bristande information och kunskap om arbetsterapeutens roll Det återkommande svaret under intervjuerna var att majoriteten av deltagarna nämnde att varken kollegor eller chefer visste vad arbetsterapeuten hade för roll eller vilken kompetens de besitter samt vad de kunde bidra med. Deltagarna hade också varit tvungna att hävda sig

20 för att få kollegor och chefer att förstå syftet med sin yrkesprofession. När författarna ställde en fråga om deltagarens chef löd svaren bl a på följande sätt: Det svåra är ju och förhålla sig till all personal faktiskt. Och motivera för dem varför vi ska vara där och kanske också motivera för cheferna som kanske inte, som kanske har en slags syn på vad du ska göra men som kanske inte är realistisk liksom, som kanske inte kan professionen heller, det är mycket saker och många människor att förhålla sig till. Deltagarna har fått uppfattningen om att personal inom området inte alltid har förståelse för vad de faktiskt gör som arbetsterapeut. Det har förekommit att deltagarna har fått en arbetsbeskrivning ifrån sina chefer, som inte riktigt innehåller allt som arbetsterapeuten gör. Deltagarna har behövt lägga till arbetsuppgifter i sin arbetsbeskrivning som de också utför. Ibland har det varit en utmaning att hävda sig som arbetsterapeut, för att förklara vad som faktiskt är arbetsterapi och inte arbetsterapi. I andra fall har förståelsen för vad en arbetsterapeut gör varit lite enklare, där kunskapen om vad en arbetsterapeut utför funnits. Arbetsterapeuterna som arbetade på anstalterna var ofta tvungna att hävda sig, stå på sig och själva visa på vad en arbetsterapeut gör. Kollegorna till deltagarna visste inte vad arbetsterapeuten kunde bidra med och vad yrket egentligen gick ut på. Det som upplevdes svårast bland deltagarna, var att få kollegorna att förstå vad en arbetsterapeut gör. Det är inte bara hanteringen av hjälpmedel som många trodde att det främst handlade om, vilket resulterade i att en stor del av deras tid gick åt att hävda sig och få dem att förstå att det är inte det enda som arbetsterapeuten gör inom yrket. Arbetsterapeuterna menar på att personal helst behöver se på vad arbetsterapeuterna gör för att de ska skapa en förståelse och se innebörden med arbetet. Angående bristen av förståelsen hos kollegorna ges med följande citat: Det som är svårigheten, att ha den här tryggheten, att vända saker till sin fördel skulle jag tycka är svårt, eller till sin grej. Arbetsterapeutens kompetens kunde även användas gentemot kollegor. Detta kunde gälla hjälpmedelshantering, d v s hur hjälpmedlet fungerar samt handleda och lära ut rätt förflyttningsteknik för personal respektive intagna för att undvika skador. Deltagarna har bl a låtit personalen att praktiskt få bli upphissade från golvet med hjälp av en golvlyft. Kompetensen kunde även användas för att få personalen att se intagna på rätt sätt. Detta gällde exempelvis att få personalen att förstå deras diagnoser, hur de ska bemötas, samt vilka verktyg de kan använda för att arbeta motiverande med dem intagna och vilka problem de

21 intagna med diagnoser faktiskt har. Det kan sammanfattas i att ge personal den information som behövs för att öka sin förståelse för dem intagna. Vilket illustreras med följande exempel: Personalen har väldigt svårt att hantera patienterna när de inte är helt som vanliga människor. Om de har någon funktionsnedsättning, där behöver de också personalen, för personalens skull ha lite stöd att tänka lite annorlunda. 6. 6 Arbetsterapeutens roll att föra in vårdperspektivet inom den svenska kriminalvården Den sista frågan som ställdes vid intervjuerna handlade om varför de ansåg att arbetsterapeuter ska arbeta inom den svenska kriminalvården. Den respons författarna fick då var att få in ett större vårdperspektiv i kriminalvården och att ha ett professionellt förhållningssätt gentemot klienterna, vilket var upprepande svar från deltagarna, samt att arbetsterapeuten ser till hela människan. Detta uttrycktes enligt följande exempel: Det är just för att få in ett större vårdperspektiv faktiskt och även för att de ska kunna lyckas att komma ut bättre när de väl kommer tillbaka till samhället, (...) sen även att det finns någon som kanske har förståelse för, ja de som faktiskt kanske har en väldigt allvarlig utvecklingsstörning (...), så finns det inte riktigt någon som har en förståelse eller så, det behövs någon som har förståelse för det. Det diskuteras mycket kring att arbetsterapeuterna ofta behöver anpassas in i formerna inom kriminalvården. Däremot anses det att kriminalvården behöver lära sig sig mer om vad olika funktionsnedsättningar är, då majoriteten av dem intagna har någon typ av funktionsnedsättning, t ex ADHD. Detta är även något som psykologerna på anstalterna brottats med under en längre tid - att få personalen införstådd med vad olika funktionsnedsättningar innebär. Vilket exemplifieras enligt nedan: Det finns konkreta saker att göra och jobba på inför framtiden. Men även att kriminalvården lär sig förstå vad funktionsnedsättning är. (...), det finns ju de som har inställningar, men de intagna är ju bara lata med att komma igång och jobba liksom. Förståelsen för funktionsnedsättning finns inte alltid. 7. Diskussion 7. 1 Resultatdiskussion Resultatet baseras på deltagarnas erfarenheter av att arbeta inom/mot kriminalvården. Det innefattar vad deltagarna anser att de kan bidra med för interventioner till dem intagna och varför de anser att en arbetsterapeut ska arbeta inom kriminalvården.

22 Flera av deltagarna berättar att de använder sig av samtal med intagna till att sätta upp mål och försöka hitta deras aktivitetsidentitet. En arbetsterapeut kan till att börja med fråga personen om dennes mål. Likaså bidra genom att erbjuda hjälp att uppnå målen som är av intresse för personen och som den önskar få hjälp med. Framsteg i andra områden kan också användas som en riktning för den personliga återhämtningen, d v s en känsla av att ha en identitet samt ett syfte med livet (Lloyd, Waghorn & Williams 2007). Deltagarna beskriver likt som i studien som nämnts ovan, att det är viktigt att klienten upplever att den utvecklas och på så sätt skapa en slags identitet. Det vill säga att det är viktigt för intagna att uppleva en känsla av att kunna bidra till samhället med sin roll och sina kunskaper. Ett viktigt resultat från den utförda studien var att det var viktigt för arbetsterapeuterna att intagna hade rätten att utföra meningsfulla aktiviteter. Detta kan kopplas till begreppet occupational justice, vilket innebär att alla människor ska ha rätten att utföra aktiviteter och ha samma möjligheter att sträva mot sina mål. Utvecklingen bör vara individuell då alla aktiviteter inte passar alla, precis som utanför murarna. Vidare beskrev arbetsterapeuterna att klienterna kunde uppleva en känsla av isolering och förlust av aktiviteter, detta kan kopplas till begreppet occupational deprivation. Därmed var det viktigt för arbetsterapeuterna att hjälpa intagna att finna meningsfulla aktiviteter, för att exempelvis motverka occupational deprivation. När intagna blir frigivna behövs mycket stöd för att återgå tillbaka till samhället. De förlorar ofta sina tidigare jobb, hem och ibland sociala kontakter, vilket kan medföra svårigheter att få något likvärdigt. Detta grundas på deras kriminella register. Det finns även intagna som inte har haft något arbete, eller har haft det för väldigt länge sedan, vilket även medför svårigheter att återgå till samhället (Jude, 2011). Deltagarna menar att arbetsterapeuterna inom kriminalvården fungerar som ett stöd åt intagna och hjälper dem att öka sina chanser till ett liv utan kriminalitet efter frigivning. Detta kunde vara genom att erbjuda intagna att delta i olika aktiviteter som finns inom kriminalvården eller att informera om att det finns möjlighet att studera. I studiens intervjuer har detta konstaterats vara positivt, då intagna har skaffat sig arbeten efter frigivning. Att kunna ha en arbetsterapeut inom fängelsen är en stor möjlighet. Om t ex målet är att bli frigiven inom två år är behovet att utveckla hälsosammare mönster och roller viktigt för att

23 undvika återfall. Även att öka aktivitetsutföranden och livskvaliten är viktigt hos intagna (Crist et al., 2005). Detta är även något deltagarna tagit upp under intervjuerna. De menar på att det arbetsterapeutiska synsättet är viktigt då det kan hjälpa intagna att komma bättre ut, vilket är kriminalvårdens vision. I en pilotstudie som gjordes 2005 hade de som avsikt att börja försöka förstå den potentiella roll och effekt arbetsterapeuten besitter, riktad mot människor som sitter i fängelse. Arbetsterapeutens roll i denna studie var då att genomföra en intervention som gick till på följande sätt, att utveckla ett program i form av livsfärdigheter i samhället, med fokus på att minska den intagnes återfall i brott efter frigivning. Arbetsterapeuterna i studien hade utformat en strategi som är till för att minska återfall i brott, vilken är grundad ur ett arbetsterapeutiskt perspektiv. Perspektivet betonar att sudda ut det gamla och börja om på nytt med en god livsstil. Det menas med att bygga upp något nytt som innefattar livskunskap med nya mönster, vanor och roller, för att på ett framgångsrikt sätt kunna återanpassa sig in i samhället. I studien använde de sig av ett klientcentrerat instrument, The Occupational Self Assesment (OSA). Det började med att de intagna blev försedda med en lista som innefattade uttalanden om aktivitetsfunktion samt deras egen bedömning av förmåga av att samarbeta, samt värdet för att utföra den aktiviteten. Där använde de sig av en två-gradig skala vilket innefattade att de skulle säga sina styrkor och svagheter. Arbetsterapeutens roll var sedan att administrera resultaten (Crist, Fairman, Muñoz, Witchger, Sciulli & Eggers 2005). Detta går hand i hand med svaren från våra deltagare, då de också tar reda på vilka styrkor och svagheter intagna besitter. Arbetsterapeuterna gör även upp program för att utveckla de intagnas färdigheter, för att de på ett lättare sätt ska kunna anpassa sig till samhället vid frigivning. Något som deltagarna berättade var att de designade individuella scheman för intagna, vilket är något som inte nämns i ovanstående artikel. En av deltagarna berättade om att det fanns olika grupper inom kriminalvården, som syftade till att utveckla olika färdigheter. Gruppaktiviteterna var mer till att få intagna att samarbeta och utveckla social kompetens. De skulle även få återkoppling för att få bekräftat att det de utför är bra och att de duger för att t ex kunna klara av en utbildning. I en studie hade de olika grupper inom fängelset som var inriktade på hur de ska söka jobb, sätta upp mål, hur de ska använda social kompetens på arbetsplatser, arbetsstrategier och hantering av pengar. Med detta menar de på att dessa olika grupper minskar risken för återfall i kriminalitet, till skillnad från de som inte deltog i grupperna (Farnworth & Muñoz, 2009).