Särskilda spaningsmetoder (SOU 2010:103)

Sida 1 (13) ÅM-A 2011/0453 Chefsåklagare Ingela Sörgård Ert datum Er beteckning Ju2010/10019/L4 Justitiedepartementet Enheten för allmän ordning och säkerhet 103 33 Stockholm Särskilda spaningsmetoder (SOU 2010:103) Allmänna synpunkter Med hänvisning till artikel 8 Europakonventionen och det utökade grundlagsskyddet i 2 kap 6 regeringsformen föreslår Polismetodutredningen en lagreglering av vissa särskilda spaningsmetoder som polis och åklagare använder sig av i dag. Utredningen har funnit att flera av de metoder som används i dag i och för sig inte strider mot Europakonventionen eller regeringsformen men har eftersträvat en ordning som med viss marginal uppfyller de krav som följer av dessa regelverk. Även om jag inte delar utredningens principiella ställningstagande att s.a.s. lagstifta med marginal, vill jag framhålla att utredningens förslag och ställningstaganden i stora delar är väl genomtänkta samt att betänkandet innehåller en värdefull genomgång av rättsläget vad gäller de brottsbekämpande myndigheternas rätt att samla in information, inte minst genom den praxis från Europadomstolen som redovisas. Det är självfallet en eftersträvansvärd ordning att det finns lagstöd för åtgärder som innebär ett påtagligt intrång i den personliga integriteten. Jag vill ändå framhålla att integritetsskyddsintresset alltid måste vägas mot andra samhällsintressen som t.ex. kravet på att samhällets brottsbekämpande åtgärder är effektiva. Den grova och organiserade brottsligheten har under senare år växt sig allt starkare och utgör i dag ett allvarligt samhällsproblem. En grundläggande förutsättning för en effektiv bekämpning av denna brottslighet är en väl fungerande kriminalunderrättelse- och spaningsverksamhet. Regelverket till skydd för den personliga integriteten får därför inte medföra att polisens och övriga myndigheters verksamhet avseende övervakning och kartläggning av kriminella grupperingar försvåras på ett icke önskvärt sätt. Postadress Gatuadress Telefon E-post Box 6202 200 11 Malmö Östra Promenaden 7 A 040-66 46 800 Telefax 040-30 17 05 Webbadress www.aklagare.se

Sida 2 (13) Den tekniska utvecklingen går allt snabbare. Det kan därför förutsättas att det även i framtiden kommer att utvecklas nya tekniska metoder vilka kan användas i brottsbekämpande syfte. Det vore enligt min mening olyckligt om en ny sådan metod som är effektiv vid spaning mot t.ex. kriminella grupperingar inte kan användas av de brottsbekämpande myndigheterna förrän saken blivit föremål för lagstiftning. En sådan ordning skulle hämma kampen mot den grova och organiserade brottsligheten på ett omotiverat sätt. Lagformen är således en mindre lämplig form för reglering av myndigheters arbetsmetoder som över tid är föränderliga. Grunderna för den lagreglering som utredningen föreslagit är alltså Europakonventionen och skyddet enligt 2 kap 6 regeringsformen. Det utökade skydd enligt den senare bestämmelsen som nyligen har trätt i kraft är tillkommet med hänsyn till de krav som Europakonventionen ansetts ställa. Det är självklart att Sverige ska uppfylla de krav som följer av konventionen. Samtidigt, vilket utredningen är inne på, är praxis i fråga om konventionens tillämpning och räckvidd på många sätt oklar och pekar kanske inte alltid åt ett och samma håll i en viss fråga. Det är i och för sig rätt naturligt med tanke på att ländernas lagstiftning och praxis ser olika ut och ska prövas mot vad som enligt utredning närmast kan beskrivas som en samling allmänna principer. Men det manar samtidigt enligt min mening till en viss försiktighet vid tolkningen av hur långt konventionen kan anses sträcka sig, särskilt vid avvägningen mot effektiviteten i brottsbekämpningen. Att det inte är en helt enkel uppgift att tolka Europakonventionen och Europadomstolens avgöranden framgår tydligt av Högsta domstolens prövning (NJA 2010 s. 168 I och II) av huruvida det svenska parallella systemet med skattebrott och skattetillägg är förenligt med det s.k. dubbelbestraffningsförbudet i Europakonventionen i ljuset av de avgöranden som Europadomstolen meddelade år 2009, bl.a. Zolotukhin mot Ryssland. Vid överväganden om vilka utredningsmetoder som ska vara tillåtna, bör en första utgångspunkt vara att de myndigheter som har till uppgift att beivra brott ska förfoga över samma redskap som är tillgängliga för envar. Det framstår inte som en rimlig ordning att exempelvis journalister, säkerhetsföretag eller privatdetektiver skulle ges större faktiska möjligeter att uppdaga och dokumentera allvarlig brottslighet än de myndigheter som har samhällets uppdrag att utreda och bekämpa brott.

Sida 3 (13) Detta skulle dock kunna bli en realitet om utredningens förslag genomförs, bland annat genom begränsningen av polisens möjlighet att använda handmanövrerade kameror och att uppta ljud av samtal där den som gör ljudupptagningen själv deltar. En sådan, till synes omotiverad, skillnad skulle på sikt kunna undergräva förtroendet för de brottsbekämpande myndigheternas förmåga att fullgöra sitt uppdrag. Dessutom finns en risk för en utveckling där privata aktörer i större utsträckning tar på sig rollen som brottsutredare, vilket knappast skulle gagna den enskildes rättssäkerhet och integritet. Enligt min mening bör därför andra vägar prövas för att säkerställa att konventions- och grundlagskrav uppfylls när det gäller uttryckligt lagstöd för åtgärder som kan anses känsliga från integritetssynpunkt. En möjlighet som då bör övervägas är att i lagtext generellt föreskriva att de metoder för att inhämta information som står öppna för envar också är tillgängliga för de brottsutredande myndigheterna inom ramen för sina respektive uppdrag. En sådan regel kunde förslagsvis placeras i polislagen och kompletteras med en erinran om kraven på proportionalitet och skydd för den enskildes integritet i varje enskilt fall. En reglering i linje med den som utredningen föreslår medför också otydligheter om gränserna och kan sägas inbjuda till kringgåenden. Enligt utredningen skulle således en målsägandes inspelning inte falla under bestämmelserna oavsett om de tekniska hjälpmedlen för inspelningen tillhandahållits av polisen eller inte (s. 343). Detsamma gäller inspelningar som görs i skydds- eller dokumentationssyfte. Mot den bakgrunden är det enligt min mening viktigt att en lagreglering endast avser de särskilda spaningsmetoder som når upp till den nivå av integritetskränkning som artikel 8 Europakonventionen eller det utökade grundlagsskyddet i 2 kap 6 regeringsformen tar sikte på. Att vissa spaningsmetoder behöver regleras utesluter givetvis inte att de kan regleras på annat sätt än genom lag. Enligt min mening kan spaningsmetoder lämpligen regleras genom föreskrifter etc. utfärdade av Rikspolisstyrelsen eller Åklagarmyndigheten. Även en ändring av 8 polislagen (1984:387) som i dag anses utgöra lagstöd för vissa av polisens spaningsmetoder är ett möjligt alternativ eventuellt förenat med närmare bestämmelser i förordningsform.

Sida 4 (13) Samtidigt som förslaget till lagstiftning i varje fall enligt min uppfattning sträcker sig för långt, är den å andra sidan inte fullständig. Detta bidrar till oklarhet och behov av en närmare analys och klargöranden av gränsdragningen. Det gäller t.ex. i vilken omfattning polisen ska kunna ta biträde av enskilda vid infiltrationer och närmast vilka åtgärder som ska anses innebära att den enskilde biträder i något avseende. Enligt förslaget om särskilda provokativa åtgärder får inte dömas för påföljd för brott som någon förmåtts att begå genom en sådan åtgärd. Till synes gäller detta utan några begränsningar. Att ansvarsfrihet inte kan gälla villkorslöst är självklart t.ex. vid misshandel - och berörs också av utredningen men endast mycket kortfattat i författningskommentaren (s.379). De begränsningar som ska gälla såväl för brottsprovokation som för ansvarsfrihet måste dock klargöras på ett tydligare sätt. Som jag återkommer till i det följande medför förslaget också otydligheter om vad som ska gälla i den utsträckning en reglering inte föreslås. Innebär det att oreglerade åtgärder i fortsättningen blir otillåtna? I varje fall uppstår här oklarheter om gränserna för vad som är tillåtet eller inte. I förslaget redogörs kortfattat för vilka konsekvenserna blir av att bestämmelserna som föreslås överträds i något hänseende (s.350). Det är önskvärt att konsekvenserna klargörs ytterligare med avseende på möjligheten att åberopa bevisning som hämtats in på ett otillåtet sätt och när den misstänktes rätt till en rättvis rättegång ska anses ha blivit oåterkalleligen undergrävd och denne därför inte får lagföras för brottet. Jag vill mot bakgrund av det anförda framföra följande ytterligare synpunkter på vissa enskildheter i förslaget. Vilka särskilda spaningsmetoder kräver inte lagstöd? Med ledning av bl.a. professor Iain Camerons expertrapport har utredningen redovisat vilka särskilda spaningsmetoder som utifrån Europadomstolens praxis torde kräva lagstöd. Vid den prövningen har utredningen funnit att de föreslagna reglerna i 2 kap lagen om särskilda inhämtningsåtgärder i de brottsbekämpande myndigheternas verksamhet (inhämtningslagen), dvs. ljudupptagning, bildupptagning och lokalisering av person, inte kräver lagstöd.

Sida 5 (13) Utredningen har dock ansett att det trots det finns skäl att lagstifta om metoderna för att på ett tydligare sätt och med viss marginal uppfylla de krav som följer av internationella åtaganden eller av regeringsformen. I likhet med utredningens uppfattning anser jag att de aktuella spaningsmetoderna inte behöver regleras i lag utifrån de krav som följer av Europakonventionen och regeringsformen. Jag har i och för sig förståelse för utredningens resonemang i denna del men med hänvisning till vad jag anfört ovan anser jag att det är en felaktig väg som utredningen valt. Enligt min mening bör således inte reglerna om ljudupptagning, bildupptagning och lokalisering av person införas. Spaningsmetoder som inte omfattas av förslaget Den föreslagna inhämtningslagen innehåller endast vissa spaningsmetoder som ansetts vara särskilt integritetskränkande. Det är givetvis svårt att skapa ett heltäckande regelverk som omfattar alla tänkbara spaningsmetoder. Ett införande av inhämtningslagen föranleder dock frågan om hur man ska se på de spaningsmetoder som inte omfattas av lagen. Utredningen anför (s. 338) i och för sig att lagen inte utesluter att andra åtgärder i den brottsbekämpande verksamheten fortfarande kan användas med stöd av annan lag, t.ex. polislagen. Den föreslagna lagen påverkar med andra ord inte tillåtligheten av andra åtgärder än de som uttryckligen regleras. Jag är inte övertygad om hållbarheten i utredningens resonemang eftersom de implicit underkänt polislagen som stöd för de särskilda spaningsåtgärder som nu föreslås få ett uttryckligt stöd. Detta talar enligt min mening för att polislagen, framförallt 8, bör ändras så att ett mer direkt och utryckligt stöd för inte bara de nu aktuella spaningsmetoderna utan även de som inte omfattas av inhämtningslagen införs. Bestämmelsernas placering Inhämtningslagen innehåller ett regelverk som ska tillämpas både på förundersöknings- och underrättelsestadiet. Mina synpunkter i det följande utgår från att det blir en något mer återhållsam reglering och inte på det sätt som utredningen föreslagit. Om regleringen däremot skulle införas i allt väsentligt på det sätt utredningen föreslagit har jag inget att erinra mot att reglerna infogas i en och samma lag trots mina principiella invändningar nedan.

Sida 6 (13) Enligt min mening är det normalt sett mindre lämpligt att placera regler som ska tillämpas under förundersökningen i en särskild lag. Sådana regler bör i stället vara placerade i rättegångsbalken om det inte finns tungt vägande skäl emot det. Några sådana skäl finns inte här. Det är en systematik som tidigare tillämpats under lång tid och som underlättar överblicken av regelverket. Bestämmelser avseende underrättelseverksamhet bör tas in i polislagen men det är också möjligt att vissa bestämmelser kan infogas i den föreslagna lagen om inhämtande av uppgifter om elektronisk kommunikation i de brottsbekämpande myndigheternas underrättelseverksamhet. Särskilt ingripande åtgärder I lagförslaget anges att för bl.a. ljud- eller bildupptagning, lokalisering av person och identifiering eller störning av mobil elektronisk kommunikationsutrustning ska en annan beslutsordning gälla om åtgärden är särskilt ingripande. I dessa fall beslutar rätten på ansökan av åklagare om det är en åtgärd i en förundersökning och Nämnden på ansökan av polismyndigheten om det är en åtgärd i underrättelseverksamhet. Enligt min mening är definitionen särskilt ingripande inte tillräckligt exemplifierad i utredningen. Detta medför gränsdragningssvårigheter som innebär osäkerhet om vem som ska besluta. Jag ifrågasätter också behovet av att skilja ut vissa åtgärder som särskilt ingripande. Finns det behov av att en åtgärd pågår under längre tid och är intensiv ska den prövas kontinuerligt mot proportionalitetsprincipen. Jag avstyrker således att det införs en annan beslutsordning för särskilt ingripande åtgärder. Inrättandet av en nämnd Utredningen har föreslagit att det ska inrättas ett nytt oberoende beslutsorgan inom underrättelseverksamheten som benämns Nämnden och som bl.a. ska pröva tillståndsfrågor vid särskilt ingripande åtgärder på underrättelsestadiet. Mot bakgrund av att jag anser att det inte ska införas en särskild beslutsordning vid särskilt ingripande åtgärder anser jag att den föreslagna nämnden inte ska inrättas. Jag vill även tillägga följande.

Sida 7 (13) I propositionen Åtgärder för att förhindra vissa särskilt allvarliga brott (prop. 2005/06:177 s. 64. f.) uttalade regeringen att ett system med en särskild nämnd hade nackdelar t.ex. genom att det kunde uppstå svårigheter att med kort varsel samla nämnden för föredragning och beslut. Regeringen ansåg att övervägande skäl talade mot införandet av en nämnd. Regeringen gjorde samma bedömning i lagrådsremissen De brottsbekämpande myndigheternas tillgång till uppgifter om elektronisk kommunikation där frågan diskuterades. Jag delar regeringens bedömning i denna fråga och avstyrker således att den föreslagna Nämnden inrättas. Övergång från underrättelseverksamhet till förundersökning I allmänmotiveringen till Annars brottsliga gärningar (s. 202 f.) har utredningen redogjort för hur åklagaren bör agera när det redan beslutats om en infiltrationsoperation på underrättelsestadiet som övergår eller mynnar ut i en förundersökning. Enligt utredningen bör tiden för tillståndet löpa vidare och åklagaren behöver inte fatta något nytt beslut enbart på den grunden att infiltrationsoperationen nu rör sig inom ramen för en förundersökning. Om infiltrationsoperationen inte längre bör gälla har dock åklagaren en skyldighet att häva beslutet. Jag delar utredningens uppfattning att detta är en rimlig ordning och att det inte finns några behov av särskilda regler som tar sikte på relationen mellan tillstånd inom ramen för underrättelseverksamhet och tillstånd inom ramen för förundersökning. Utredningens resonemang i denna del torde även vara tillämpligt beträffande övriga särskilda spaningsåtgärder där samma situation kan uppstå, dvs. att beslut om en särskild spaningsåtgärd fattats under underrättelsefasen som sedan övergår till förundersökning. Det krävs dock att 6 kap 6 i inhämtningslagen ändras så att åklagaren även kan häva ett beslut fattat av Nämnden om en sådan inrättas. Detsamma torde även gälla motsvarande regler i 2 kap 13, 3 kap 13 och 4 kap 11 i inhämtningslagen. Störning Enligt 3 kap 3 i inhämtningslagen ska det bli möjligt att störa kommunikation med mobil elektronisk utrustning eller annan utrustning för radiokommunikation.

Sida 8 (13) Det är i dag inte tillåtet för de brottsbekämpande myndigheterna att inneha störningsutrustning som kan hindra mobil elektronisk kommunikation med radiosignaler, se 14 förordningen (2003:396) om elektronisk kommunikation. Det grundläggande problemet är att möjligheten att använda störsändare kommer att störa ut också fullt legitim kommunikation. Det är också bakgrunden till att det idag inte är möjligt för polisen att använda sådan utrustning på det sätt som föreslås. Hur problematiken ska lösas anges inte i förslaget. Jag förordar att frågan blir föremål för fortsatt beredning. Infiltrationsverksamhet Enligt utredningen avses med begreppet infiltration dolda undersökningar där det förekommer interaktion med målpersonerna genom ett aktivt vilseledande och där infiltrationen har viss varaktighet. Begreppet infiltration bör enligt utredningens mening inte lagregleras särskilt eftersom det vare sig ur svenskt eller internationellt perspektiv krävs någon lagreglering. Utredningen har i stället föreslagit en reglering av vissa ageranden som kan komma ifråga under en infiltrationsoperation, t.ex. att infiltratören bereder sig tillträde till bostad eller annat ställe som inte är tillgängligt för allmänheten. Jag delar utredningens bedömning att det inte finns något krav på att infiltrationsbegreppet måste lagregleras. Enligt min mening föreligger dock en risk att den föreslagna regleringen av själva agerandet och inte infiltrationsoperation i sig försvårar arbetet för infiltratören som redan befinner sig i en riskfylld position. En typisk situation vid en infiltration är att infiltratören blir bekant med personer som ingår i den organisationen som han ska infiltrera. Av det följer att infiltratören ska umgås med personerna och bl.a. vistas i deras hem. Jag är tveksam till i vilken utsträckning infiltratören i praktiken kan inhämta tillstånd enligt 4 kap inhämtningslagen att få tillträde det aktuella utrymmet. Han eller hon blir då hänvisad till att själv fatta beslut med hänvisning till att fara i dröjsmål föreligger. En typ av beslut som ska användas restriktivt. Jag vill även peka på närbesläktade situationer, som av den berörde kan uppfattas som lika integritetskränkande, men som inte omfattas av det föreslagna regelverket:

Sida 9 (13) En informatör, som inte fått något uttryckligt uppdrag från polisen mer än uppgiften att det finns ett visst intresse från polisens sida beträffande en viss person, besöker denne i sitt hem och rapporterar om iakttagelserna till polisen. Eller polismannen som blir inbjuden till en grannfest där grannen är kriminell, som inte känner till polismannens yrke, och sedan nedtecknar iakttagelserna. Mot den bakgrunden bör det övervägas om inte ett särskilt beslut om en infiltrationsoperation ska fattas med krav på dokumentation av de åtgärder som ingår i operationen. Det innebär att det ska finnas behov av att förebygga, förhindra eller upptäcka allvarlig brottslighet och att behovs- och proportionalitetsprincipen ska beaktas. Genom ett sådant beslut uppställs de rättsliga och faktiska ramarna för infiltratörens agerande. Mot denna bakgrund avstyrker jag de förslag som utredningen lagt fram avseende infiltrationsverksamhet. Installation av lokaliseringsutrustning I betänkandet föreslås att installation av lokaliseringsutrustning ska innefatta en rätt för polisen att sätta larmanordningar ur funktion, t.ex. genom att använda störsändare. Jag förordar att befogenheten att använda störningsutrustning uttryckligen ska framgå av lagtexten. Provokativa åtgärder Utredningen har föreslagit att provokation som sker i bevissyfte under en förundersökning och som kan leda till att någon förmås att begå en brottslig gärning ska lagregleras och att framprovocerade brott inte ska få åtalas. Av Högsta domstolens avgöranden (NJA 1985 s. 544 och NJA 1989 s. 498) framgår att om ett brott ska lagföras eller inte är den avgörande frågan om det finns skäl att tro att brottet skulle ägt rum även om polisen inte genomfört provokationen. Europadomstolens rättspraxis bygger på samma resonemang. Det finns således inte heller med hänvisning till Europakonventionen och Europadomstolens praxis skäl att införa en generell straffrihetsregel.

Sida 10 (13) Om den tilltalades rätt till en rättvis rättegång ska anses ha blivit oåterkalleligen undergrävd är en bedömningsfråga som får avgöras från fall till fall med hänsyn till omständigheterna i målet. Trots att det kan innefatta svåra överväganden och gränsdragningsproblem bör huvudregeln fortsatt vara att åtal ska väckas för det framprovocerade brottet. Det finns en uppenbar risk att den föreslagna ordningen kan få stötande konsekvenser om framprovocerade brott aldrig får lagföras. Jag vill gärna ge ett exempel på en situation som tydliggör detta. I NJA 2008 s. 915 fälldes en krog för att ha diskriminerat vid insläpp från krogkön. Målet drevs av Diskrimineringsombudsmannen och inte som brottmål. Bakgrunden i målet var att några personer ledsnat på att bli särbehandlade och därför riggat besök som tydligt åskådliggjorde diskrimineringen. Med rättsfallet som utgångspunkt kan man tänka sig att någon anmäler att en näringsidkare återkommande diskriminerar människor av visst ursprung. För att kunna leda det i bevis krävs dock att man kan dokumentera förhållandena på platsen (faktisk klädkodex, att det inte är fullsatt, m.m.). Antingen riggar polisen själva ett besök som tydligt åskådliggör diskrimineringen eller också tipsar polisen den enskilde om hur han eller hon ska gå tillväga för att polis och åklagare ska få ett material som bevisar särbehandlingen. Båda dessa alternativ (där det första onekligen framstår som rättssäkrare än det senare) innebär dock att polis och åklagare framprovocerar ett brott ett brott som, med utredningens förslag, således inte kan utkrävas ansvar för. Det kan tilläggas att de framprovocerade uppgifterna svårligen torde räcka som bevisning om diskriminering om den eller de händelser som var den ursprungliga anledningen till anmälan. Jag avstyrker därför att straffrihetsbestämmelsen i 5 kap 4 i inhämtningslagen införs. En straffrihetsbestämmelse bör under alla händelser vara placerad i 24 kap brottsbalken och inte i en lag rörande särskilda spaningsåtgärder. En förutsättning för att provokativa åtgärder ska kunna granskas och bedömas är att de blir kända. I 20 förundersökningskungörelsen (1947:948) anges vilka uppgifter som ska antecknas i ett förundersökningsprotokoll. Enligt min mening bör bestämmelsen kompletteras så att det finns en skyldighet att även ange att provokativa åtgärder vidtagits i ärendet.

Sida 11 (13) Annars brottsliga gärningar Utredningen har föreslagit att inom ramen för en infiltrationsoperation ska polisen kunna ges tillstånd att begå gärningar som annars är brottsliga, om det är nödvändigt för att kunna genomföra eller fullfölja operationen. Den föreslagna ordningen att domstol ska besluta om tillstånd att utföra straffbelagda gärningar framstår som främmande för både svensk rätt och det allmänna rättsmedvetandet. Jag avstyrker därför förslaget. Biträde av enskilda Enligt utredningens föreslag ska polisen kunna ta biträde av enskilda. Den föreslagna regleringen utgör en kodifiering av den praxis som bygger på Justitiekanslerns och Justitieombudsmannens uttalanden. Det är i många situationer riskfyllt att anlita enskilda i en infiltrationsoperation eller vid provokation eftersom utvecklingen kan ta en annan vändning än planerat och det är vanskligt att förutse de situationer den enskilde kan försättas i. Det innebär att det finns en inbyggd risk när en enskild person anlitas. En reglering kan bidra till att minska risken för misstag och felaktigheter när de brottsbekämpande myndigheterna biträds av enskilda. Jag tillstyrker att polisen får ta biträde av enskilda. En förutsättning bör dock vara att det ska stå klart att polisen inte själv kan utföra åtgärden. Det är ett något högre krav än utredningens förslag men markerar att bestämmelsen ska tillämpas restriktivt. Särskilda bestämmelser för Säkerhetspolisen Utredningen har föreslagit att Säkerhetspolisen enligt 9 kap 1 i inhämtningslagen, till skillnad mot den ordinarie polisverksamheten, ska få rätt att genomföra provokationer inom ramen för underrättelseverksamheten. Rent principiellt har jag svårt att se att polisväsendets organisatoriska indelning ska vara avgörande för vilka polisiära metoder som får användas. Enligt den förslagna bestämmelsen får provokation beslutas om det behövs för att få fram uppgifter som det finns särskild anledning att anta kan bidra till att förebygga, förhindra eller upptäcka den allvarliga brottsligheten.

Sida 12 (13) Enligt min mening förutsätter den föreslagna bestämmelsen att man har en relativt klar uppfattning om vilken brottsligheten är. Vidare kan i de flesta fall misstanken riktas mot någon eller några i en bestämd grupp eller återigen någon i en obestämd grupp. I det övervägande antalet fall som bestämmelsen tar sikte på torde skyldighet att inleda förundersökning föreligga. Jag ställer mig mot denna bakgrund tveksam till behovet av den föreslagna regleringen. Avslutningsvis noterar jag att utredningen (s. 166) anfört att i arbetet med att förebygga brott mot rikets säkerhet är gärningsmannen ofta straffrättsligt immun. Brottet kan då endast beivras på så sätt att gärningsmannen förklaras inte önskvärd i landet. I sådana fall är det inte ändamålsenligt att inleda en förundersökning. Här vill jag påpeka att om det bedrivs en förundersökning avseende spioneri eller olovlig underrättelseverksamhet kan de misstänkta vara personer med eller utan diplomatisk immunitet. Oavsett om någon har diplomatisk immunitet eller inte ska misstankarna utredas. Det förhållandet att diplomatisk immunitet föreligger och att åtal inte kan väckas utgör inte en grund för att underlåta att inleda förundersökning. Överprövning Utredningen föreslår att ett beslut enligt inhämtningslagen under förundersökningen ska kunna överklagas på samma sätt som rättens beslut om åtgärder enligt 25-28 kap rättegångsbalken. Eftersom det ligger i sakens natur att de berörda personerna inte ska ha kännedom om att de är föremål för de särskilda spaningsåtgärder som regleras i inhämtningslagen framstår möjligheten att vända sig till domstol som ett tämligen ineffektivt rättsmedel. Jag ser i stället att rättssäkerheten kan tillgodoses genom en väl ordnad tillsyn över verksamheten. Tillsyn Utredningen föreslår att Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden (SIN) ska utöva tillsyn över de brottsbekämpande myndigheternas användning av åtgärder enligt 2-7 och 9 kap inhämtningslagen.

Sida 13 (13) Mot bakgrund av att polis och åklagare förfogar över tvångsmedel som är långt mer integritetskränkande än de nu aktuella särskilda spaningsmetoderna som inte är föremål för SINs tillsyn avstyrker jag förslaget i denna del. Det är tillfyllest med den tillsyn som de brottsbekämpande myndigheterna själva samt även Justitieombudsmannen och Justitiekanslern bedriver. Under alla händelser bör inte SIN bedriva tillsyn över spaningsmetoderna som regleras i 2-4 kap inhämtningslagen. I detta ärende har riksåklagaren Anders Perklev beslutat. Chefsåklagare Ingela Sörgård har varit föredragande. I ärendets handläggning har också överåklagarna Jörgen Lindberg, Nils Rekke och Lennart Guné samt byråchefen Johan Lindmark deltagit. Anders Perklev Ingela Sörgård