VÄTTERNS TILLFLÖDEN INOM JÖNKÖPINGS LÄN 2004

Provtagningsplats i Huluån (360). Foto: Ann-Charlotte Norborg, ALcontrol Karlstad VÄTTERNS TILLFLÖDEN INOM JÖNKÖPINGS LÄN 2004 (Version utan bilagor)

INNEHÅLL TEXTKOMMENTAR... 1 BAKGRUND.... 23 OMRÅDE OCH FÖRORENINGSKÄLLOR... 25 REFERENSER.. 33

TEXTKOMMENTAR På uppdrag av Jönköpings kommun har ALcontrol AB utfört 2004 års undersökningar av vattenmiljön inom ramen för den samordnade recipientkontrollen i tillflöden till Vättern inom Jönköpings län. Årets undersökningar omfattade vattenkemi, metaller i vattenmossa, sediment, planktiska alger och elprovfiske. I enlighet med gällande avtal är årets rapport en förenklad rapport. För perioden 2002 t.o.m. 2006 kommer en fördjupad rapport att tas fram med en utförlig utvärdering av de fem årens undersökningar. Årets rapport finns i en komplett version med bilagor och en version utan bilagor. Dessutom finns en populärversion i vikt A3-format. Efter några inledande avsnitt om väderförhållanden, vattenföring, ämnestransport och arealspecifik förlust, kommenteras resultaten delområdesvis. I Figur 12 (fosfor), Figur 13 (klorofyll), Figur 14 (grumlighet) och Figur 15 (syre) redovisas några vattenkvalitetsaspekter på färgkartor. Lufttemperatur och nederbörd Det åttonde varma året i rad År 2004 var det åttonde året i rad med årsmedeltemperatur över den normala (6,0 jämfört med 5,2 C för perioden 1961-90 vid SMHI:s meteorologiska station vid Jönköpings flygplats). Särskilt milda månader var februari t.o.m. april, augustiseptember och december. Januari, juni och juli var kallare än normalt. Största årsnederbörden sedan 1999 Efter tre år med nederbördsmängder något under de normala var 2004 års mängder 19 % större än vanligt (940 jämfört med 787 mm för perioden 1961-90 vid SMHI:s meteorologiska station i Jönköping). Årsnederbörden var den största sedan 1999. Den i särklass regnigaste månaden var juli, där nytt 1900-talsrekord noterades (229 mm mot tidigare 201 mm 1972). Även oktobernovember var regniga. I april, september och december föll däremot ovanligt lite nederbörd. Vattenföring och ämnestransport Största juliflödet på över 20 år Att 2004 var ett nederbördsrikt år avspeglades även i vattenföringen. För året som helhet var denna något större än normalt i alla delar av området. I Huskvarnaån var 2004 års medelvattenföring 18 % större än medelvärdet för perioden 1977-2004 och den största sedan 1998. I Tabergsån var årsmedelvattenföringen 5 % större än medelvärdet för perioden 1980-2004 och 2004 års vattenföring var den största sedan 2000. Den rekordregniga juli resulterade i det största juliflödet på över 20 år (se exemplet Huskvarnaån i Figur 1). Även i augusti och december var vattenföringen avsevärt större än vanligt. Januari och april t.o.m. juni hade däremot mindre flöden än normalt. Vattenföring (m 3 /s) 25 20 15 10 5 0 jan mars maj juli 2004 Medel Min Max sept nov Figur 1. Vattenföring i Huskvarnaån vid utloppet i Vättern (300). Månadsmedelvärden 2004 samt min-, medel- och maxvärden 1977-2004. 1

TOC (ton/år) 120 100 80 60 40 20 0 1992 1994 1996 1998 2000 2002 2004 TOC Flöde Flöde (m 3 /s) 0,4 0,3 0,2 0,1 0,0 Figur 2. Årsmedelflöde och ämnestransport av syreförbrukande organiskt material (TOC) i Lilllån vid utloppet i Vättern (600) 1992-2004. Större flöde gav större ämnestransporter I flera vattendrag gav 2004 års högre vattenföring något större transporter av näringsämnen och syreförbrukande organiskt material (TOC) än de närmast föregående åren. Tydligast var detta för organiskt material (se exemplet Lillån i Figur 2). Den större nederbörden och avrinningen medförde större ämnestillförsel från omgivande mark (större påverkan från diffusa källor, främst jordbruk) och ökad utspädning av utsläpp (mindre påverkan från punktkällor, t.ex. reningsverk). Höga fosforförluster i Lyckåsån, Nässjöån och Lillån (Bankeryd) De arealspecifika förlusterna av fosfor, d.v.s. årstransporten dividerad med avrinningsområdets areal (Figur 3), var högst (höga förluster) i Lyckåsån, Nässjöån och Lillån vid utloppet i Vättern (600). Denna nivå motsvarar normal förlust från åker i öppet bruk. Vid dessa provplatser var också avvikelsen från det beräknade jämförvärdet störst. Avvikelsen bedömdes som mycket stor i Lyckåsån och Lillån och stor i Nässjöån. Även i Huskvarnaån bedömdes avvikelsen som stor. Höga kväveförluster i Lyckåsån, Stensjöån, Huskvarnaån och Tabergsån Höga kväveförluster, motsvarande normal förlust från åker i slättbygd, uppmättes i Lyckåsån, Stensjöån, Huskvarnaån vid utloppet i Vättern (300) och Tabergsån vid inloppet i Munksjön (420) respektive utloppet i Vättern (400). Mycket höga kväveförluster i Lillån (Bankeryd) och extremt höga i Nässjöån De högsta kväveförlusterna, motsvarande normal förlust från odlade sandjordar ofta i kombination med djurhållning, hade Lillån vid utloppet i Vättern (600, mycket höga) och Nässjöån (extremt höga). Nässjöån bedömdes även ha den största avvikelsen Arealspecifik förlust av fosfor (kg/ha, år) 0,3 Faktiskt värde 2004 Beräknat jämförvärde 0,2 0,1 0,0 Kierydsån, utl. Ören Lyckåsån, utl. Landsjön Nässjöån, inl. Ryssbysjön Stensjöån, utl. Stensjön Huskvarnaån, utl. Vättern Lillån, utl. Tabergsån Tabergsån, inl. Munksjön Tabergsån, utl. Vättern Lillån, utl. Vättern Hökesån, utl. Vättern Knipån, utl. Vättern Figur 3. Arealspecifik förlust av fosfor i tillflöden till Vättern inom Jönköpings län år 2004 och beräknade jämförvärden. Streckad linje anger gränsen mellan låga och måttligt höga förluster. Över heldragen linje är förlusterna höga. 2

från det beräknade jämförvärdet (mycket stor). I Lyckåsån, Stensjöån och Tabergsån (400) respektive Lillån (600) vid utloppet i Vättern var avvikelsen stor. Jordbrukspåverkan i Lyckåsån I Lyckåsån orsakades den höga fosforförlusten med mycket stor avvikelse från det beräknade jämförvärdet troligen främst av jordbrukspåverkan. Påverkan från reningsverken i Nässjö och Bankeryd avspeglas främst i kväveförlust Även de höga fosforförlusterna i Nässjöån och Lillån vid utloppet i Vättern (600) med stor respektive mycket stor avvikelse från jämförvärdet kan delvis förklaras av jordbrukspåverkan, men sannolikt bidrog även utsläpp från reningsverken i Nässjö respektive Bankeryd. Påverkan från dessa båda reningsverk avspeglades i än högre grad i kväveförlusterna. I Nässjöån bedömdes kväveförlusten som extremt hög med mycket stor avvikelse från jämförvärdet. I Lillån var kväveförlusten mycket hög med stor avvikelse från jämförvärdet. I Stensjöån, Huskvarnaån (300) och Tabergsån vid inloppet i Munksjön (420) respektive utloppet i Vättern (400) var kväveförlusterna höga med tydlig till stor avvikelse från jämförvärdet. Även dessa vattendrag påverkas av jordbruk. I Stensjöån, Huskvarnaån och Tabergsån vid utloppet i Vättern bidrog sannolikt även utsläpp från Forserums, Huskvarna respektive Simsholmens reningsverk. Röttleåns avrinningsområde Jordbrukspåverkan gav mycket höga näringsämneshalter i Röttleån Medelhalterna av näringsämnet fosfor, som var måttligt höga i Kierydsån, minskade genom sedimentation till låga halter i sjöarna Ören och Bunn (sensommarprovtagning). Röttleån hade dock mycket höga fosformedelhalter till följd av påverkan från jordbruk. I mars uppmättes t.o.m. extremt hög fosforhalt (101 µg/l) samtidigt som slamhalten var mycket hög (13,6 mg/l). Även halterna av näringsämnet kväve var lägre i sjöarna Ören och Bunn (måttligt höga halter) än i Kierydsån (höga halter). I Röttleån var dock kvävemedelhalterna mycket höga, varav ca 70 % var nitrit- och nitratkväve. Svagt minskande fosforhalter i Röttleån I Röttleån har medelhalterna av fosfor minskat svagt från extremt höga halter på 1970-talet till mycket höga halter. Lägre fosformedelhalt än 2004 har bara förekommit 2001. Orsaker till minskningen kan vara utbyggnad av reningsverk, minskad befolkningstäthet i glesbygd och förändrad inriktning på jordbruket. Motsvarande haltminskning syns inte för kväve som har varierat inom klassen mycket höga halter under en 35-årsperiod. Sedan 1992 uppvisar dock kvävehalten en huvudsakligen minskande tendens. Växtplankton påvisade näringsfattigdom i Ören och måttlig näringsrikedom i Bunn Växtplanktonsamhället påvisade näringsfattiga förhållanden i Ören och måttligt näringsrika förhållanden i Bunn år 2004. I båda sjöarna bedömdes påverkan av näringsämnen som tydlig jämfört med ett ursprungligt tillstånd och risken för långvariga blomningar av potentiellt giftbildande blågrönalger bedömdes som liten. Låga halter av organiskt material i sjöarna och måttligt höga i vattendragen Medelhalten syreförbrukande organiskt material (TOC) var måttligt hög i Kierydsån, men minskade genom sedimentation till låga halter i sjöarna Ören och Bunn (sensommarprovtagning). I Röttleån ökade halterna något till måttligt hög halt. Årets högsta TOC-halt i Röttleån uppmättes i samband med intensivt regnväder i juli då vattnet även var starkt färgat (140 mg/l omräknat från absorbans). 3

0 5 Syre (mg/l) 0 5 10 15 20 25 Temp ( C) Fosfor (µg/l) 300 250 200 10 15 20 Djup (m) Temp Syre 150 100 50 0 1992 1994 1996 1998 2000 2002 2004 Figur 4. Temperatur- och syreprofil i sjön Bunn (125) den 1 september 2004. Syrefritt på 10 till 19 meters djup i Bunn Syreförhållandena var tillfredsställande med undantag för sjön Bunn där det vid provtagningen 1 september rådde ett syrefritt eller nästan syrefritt tillstånd mellan 10 och 19 meters djup (Figur 4). Det har varit syrebrist i bottenvattnet vid samtliga provtagningar under perioden 1992-2004. Kierydsån grundvattenpåverkad sommartid I Kierydsån påvisade något förhöjd konduktivitet och alkalinitet samt lägre halt organiskt material (TOC) och färgtal grundvatteninträngning vid litet vattenflöde i juni och augusti. Edeskvarnaåns avrinningsområde Jordbrukspåverkan gav mycket höga näringsämneshalter i Lyckåsån och Landsjön I den jordbrukspåverkade Lyckåsån bedömdes fosformedelhalten som mycket hög år 2004 och var i oktober t.o.m. extremt hög (140 µg/l). I Landsjön var fosforhalten (1 september) extremt hög i ytvattnet (120 µg/l) och mycket hög (91 µg/l) i bottenvattnet. Även fosfatfosforhalterna var mycket höga. I Lyckåsån var även medelhalterna av kväve mycket höga, varav i medeltal 76 % var nitrit- +nitratkväve, medan kvävehalten i Landsjön var hög. Figur 5. Fosforhalter (staplar) och glidande treårsmedelvärden (tjock linje) i Landsjön (205, ytvatten) vid sensommarprovtagning 1992-2004. Streckad linje anger gränsen mellan mycket höga och extremt höga halter. Fosforhalterna ökar inte längre i Landsjön I Landsjön ökade fosforhalterna i ytvattnet dramatiskt vid millenieskiftet till extremt höga halter från att ha varit mycket höga under 1990-talet (Figur 5). År 2003 och 2004 har dock halterna åter varit lägre (på gränsen mellan mycket höga och extremt höga). I bottenvattnet var 2004 års halt den hittills lägst uppmätta vid sensommarprovtagning. Stort kväveunderskott och hög klorofyllhalt visar stor risk för blågrönalgblomning Landsjön hade den lägsta kvoten mellan näringsämnena kväve och fosfor (6) av alla undersökta sjöar år 2004. Detta bedöms som ett stort kväveunderskott, vilket påvisar stor risk för blomning av potentiellt giftiga blågrönalger. Klorofyllhalten (mått på algförekomst) var hög (35 µg/l). Högre klorofyllhalt har bara uppmätts i augusti 2001 (170 µg/l). Den rikliga algtillgången i Landsjön medförde hög fotosyntesaktivitet, varför ph-värden över 8 uppmättes. Växtplanktonsamhället bekräftade stark påverkan av näringsämnen i Landsjön Undersökningen av växtplankton bekräftade näringsrika förhållanden i Landsjön år 2004. För den totala biomassan bedömdes avvikelsen jämfört med ett ursprungligt 4

tillstånd som mycket stor och påverkan av näringsämnen bedömdes som stark. Risken för långvariga blomningar av potentiellt giftiga alger bedömdes som stor. Kraftiga blågrönalgblomningar förekom på 1990- talet, men under senare år har mängden blågrönalger varit mindre. Starkt grumligt vatten i Lyckåsån Under större delen av året var vattnet i Lyckåsån starkt grumligt (medel: 11 FNU) till följd av erosion från jordbruksmark. Lyckåsån grundvattenpåverkad sommartid Förhöjd konduktivitet och alkalinitet samt lägre halter av organiskt material (TOC) i Lyckåsån i juni och augusti påvisade grundvatteninflöde vid litet vattenflöde. Större delen av den rörliga fosforn i Landsjön var järnbunden Med anledning av ökande fosforhalter i Landsjön togs i juni 2004 sedimenprover för en fosforkaraktärisering i Landsjön utanför kontrollprogrammet. Analyser och utvärdering (Emil Rydin) gjordes på Erkenlaboratoriet vid Uppsala universitet. Den största mängden aktiv fosfor i en sjö finns normalt i sedimenten. Att beräkna mängden fosfor som med tiden kommer att frigöras från sedimenten är viktigt för att kunna förutsäga en sjös framtida näringsstatus och bedöma effekten av olika restaureringsåtgärder eller åtgärder för att minska näringsämnestillförseln till sjön. Det kan också vara av intresse att beräkna mängden fosfor som med tiden kommer att nå nedströms belägna vattendrag. Resultatet av undersökningen var att mängden rörlig fosfor, d.v.s. den fosfor som med tiden kommer att frigöras från sedimentet som biotillgänglig fosfor, var 14-20 g/m 2, varav den största delen var järnbunden fosfor. Detta är ett större värde än vid motsvarade undersökning i Erken (ca 5 g/m 2, varav merparten organiskt bundet) och jämförbart med Mälaren (13-33 g/m 2 beroende på bassäng). Huskvarnaåns avrinningsområde Högst fosforhalter i Ryssbysjön, Huluån och Lilla Nätaren Flertalet provplatser hade måttligt höga medelhalter av fosfor. I Nässjöån, Stora Nätaren, Stensjön, Lillån vid Huskvarna och Huskvarnaån vid utloppet i Vättern (300) var halterna höga. Huluån och Lilla Nätaren hade mycket höga halter och Ryssbysjön extremt hög halt (170 µg/l). Jämfört med referensvärdet 14 µg/l i Lanån bedömdes avvikelsen som extremt stor i Ryssbysjön och Lilla Nätaren samt mycket stor i Nässjöån och Huluån. I Stora Nätaren, Stensjön, Lillån vid Huskvarna och Huskvarnaån vid utloppet i Vättern (300) var avvikelsen stor. Extremt höga kvävehalter i Nässjöån De lägsta medelhalterna av kväve hade Lanån (måttligt höga), men flertalet provplatser hade höga halter. I Ällingabäcken, Ryssbysjön, Huluån, Lilla Nätaren, Lillån vid Huskvarna och Huskvarnaån vid utloppet i Vättern (300) var kvävehalterna mycket höga medan det i Nässjöån uppmättes extremt höga halter. Jämfört med referensvärdet 612 µg/l i Lanån klassades avvikelsen som extremt stor i Nässjöån och mycket stor i Huluån. I Ällingabäcken, Ryssbysjön, Lilla Nätaren, Lillån vid Huskvarna och Huskvarnaån vid utloppet i Vättern (300) var avvikelsen stor. Växtplankton påvisade näringsrikt tillstånd i Ryssbysjön, Lilla och Stora Nätaren Undersökningarna av växtplankton bekräftar näringsrika förhållanden i Ryssbysjön, Lilla och Stora Nätaren. För den totala biomassan bedömdes avvikelsen jämfört med ett ursprungligt tillstånd som mycket stor och påverkan av näringsämnen bedömdes som stark. I Ryssbysjön och Stora Nätaren är blågrönalgblomningar vanliga och risken för långvariga blomningar av potentiellt giftiga blågrönalger bedömdes som mycket stor. I Lilla Nätaren pågick blomning av blågrönalger vid provtagningarna 5

2000 och 2001 och risken för långvarig blomning av dessa potentiellt giftiga alger bedömdes som stor. Växtplanktonsamhället i Stensjön påvisade måttligt näringsrika förhållanden. För den totala biomassan bedömdes avvikelsen jämfört med ett ursprungligt tillstånd som stor och påverkan av näringsämnen bedömdes som tydlig, vilket även gällde risken för långvarig blomning av potentiellt giftiga blågrönalger. Interngödning i Lilla och Stora Nätaren I Lilla Nätaren hade bottenvattnet (310 µg/) 3,6 ggr högre fosforhalt än ytvattnet (87 µg/l), varav 74 % som fosfatfosfor. Stora Nätarens bottenvatten (83 µg/l) hade 2,8 ggr högre fosforhalt än ytvattnet (30 µg/l). I båda dessa sjöar var bottenvattnet i princip syrefritt, varför de högre halterna i bottenvattnet förklaras av interngödning (fosfor som annars är bundet till järn i sedimentet löser ut vid syrebrist). Stora Nätarens bottenvatten (3700 µg/l) hade dessutom 4,2 ggr högre kvävehalt än ytvattnet (890 µg/l). Sannolikt orsakades detta av inskiktning av utsläppsvatten från Sunds reningsverk, vilket bekräftas av förhöjd alkalinitet och konduktivitet (salthalt). En ytterligare indikator på utsläpp från reningsverk är ammonium, som i nuvarande kontrollprogram tyvärr inte mäts vid denna provpunkt. Nässjöån kraftigt reningsverkspåverkad Haltförhöjningen av fosfor, och framförallt kväve, i Nässjöån orsakades av utsläpp från Nässjö reningsverk. För år 2004 redovisades utsläpp av drygt 700 kg fosfor och 87 ton kväve, att jämföra med transporten i Nässjöån vid utloppet i Ryssbysjön som för år 2004 beräknades till drygt 600 kg fosfor och 99 ton kväve. Av siffrorna framgår att Nässjöån var mycket kraftigt påverkad av reningsverket. Fosforläckage från Ryssbysjöns sediment Den extremt höga fosforhalten i Ryssbysjön och de mycket höga halterna i den strax nedströms belägna Huluån torde bero på fosforläckage från sedimentet i den övergödda Ryssbysjön. Påståendet styrks av att halterna var avsevärt högre under sommaren då syrehalten i sedimentet sannolikt var lägre. Till viss del kan de höga fosforhalterna förklaras av de höga halterna i Nässjöån p.g.a. utsläpp från reningsverket. Detta var än mer relevant för kväve. Tydlig närsaltsökning i Huskvarnaån Haltökningen i Huskvarnaån mellan Karlsfors (320) och utloppet i Vättern (300) var 54 % för fosfor och 61 % för kväve år 2004. Ökningen kan delvis förklaras med utsläpp från Huskvarna reningsverk, som år 2004 stod för 17 % av fosfortransporten och 31 % av kvävetransporten vid utloppet i Vättern. Mellan provpunkterna 320 och 300 tillkommer även Lillån (ny provpunkt i kontrollprogrammet fr.o.m. 2004) med höga fosforhalter och mycket höga kvävehalter. En viss skillnad kan också bero på att olika laboratorier utfört analyserna (prover från punkt 300 har analyserats vid SLU och prover från punkt 320 vid ALcontrol, Karlstad). Större flöde gav större påverkan från mark och mindre påverkan från punktutsläpp Den större nederbördsmängden och avrinningen år 2004 medförde större tillförsel av näringsämnen från omgivande mark (främst jordbruksmark). Därför var medelhalterna av fosfor och kväve vid flera provplatser något högre än de närmast föregående åren. Detta gällde bl.a. referenspunkten Lanån. Den högre vattenföringen gav ökad utspädning av utsläpp från punktkällor, varför t.ex. kvävehalten i Nässjöån var den lägsta sedan 1998. Oklart varför kvävehalterna i Ällingabäcken ökar tydligt Den tydligaste trenden gäller Ällingabäcken där medelhalterna av kväve mer än fördubblats under perioden 1992-2004 från strax över gränsen till måttligt höga halter till mycket höga halter (Figur 6). 2004 års 6

Kväve (µg/l) 1500 1000 500 0 1992 1994 1996 1998 2000 2002 2004 Figur 6. Medelhalter av kväve (staplar) i Ällingabäcken (378) 1992-2004. Streckad linje anger gränsen mellan måttligt höga och höga halter och heldragen linje gränsen till mycket höga halter. medelhalt var den högst uppmätta. Under samma period har nitrit-+nitratkvävehalterna ökat, men tyvärr mäts inte ammoniumkväve. Grumligheten ökade tidigare parallellt med kvävehalten, men har under de senaste tre åren åter minskat. Konduktiviteten (salthalten) och alkaliniteten uppvisar inte motsvarande ökning, varför det inte går att fastställa påverkan från punktkälla. Provtagningen i Ällingabäcken motiveras av en deponi. Kväve/fosfor-kvoten påvisade störst risk för blomning av giftiga alger i Ryssbysjön Kvoten mellan näringsämnena kväve och fosfor var lägst i Ryssbysjön (10). Detta bedöms som stort kväveunderskott och innebär mycket stor risk för blomning av potentiellt giftiga blågrönalger, vilket även bekräftades vid undersökningen av växtplankton. Lilla Nätaren hade en något högre kvot (16), vilket innebär kvävefosforbalans. Blomning av blågrönalger har dock förekommit och vid växtplanktonundersökningen bedömdes risken för långvarig blågrönalgblomning som stor. Kvoter kring 30 i Stora Nätaren och Stensjön påvisar kväveöverskott, vilket borde innebära liten risk för blomning av potentiellt giftiga alger. I Stora Nätaren är dock blågrönalgblomningar vanliga och vid undersökningen av växtplankton bedömdes risken för långvarig blomning som mycket stor. Högst uppmätta klorofyllhalterna någonsin i Stora Nätaren och Stensjön Klorofyllhalten (mått på algförekomst) var hög i Ryssbysjön och Stora Nätaren. Lilla Nätaren hade mycket hög halt (52 µg/l) och Stensjön måttligt hög halt. I Stora Nätaren och Stensjön var 2004 års klorofyllhalter de högst uppmätta i augusti sedan mätserien startade 1992. Störst humuspåverkan i Ällingabäcken, Fredriksdalaån och Lilla Nätaren Runnerydssjöns utlopp, Lanån och Lillån vid Huskvarna hade måttligt höga medelhalter av syreförbrukande organiskt material (TOC). Flertalet provplatser hade höga halter. Högst var halterna (mycket höga) i Ällingabäcken (21 mg/l), Fredriksdalaån (17 mg/l) och Lilla Nätaren (18 mg/l). Halterna var högre längre uppströms i avrinningsområdet, vilket förklaras av större tillförsel av humus från skogs- och myrmark. Längre ned passerar vattnet stora sjöar där det organiska materialet kan sedimentera och nedbrytningen påbörjas. Halterna minskar även p.g.a. utspädning från mindre humösa vattendrag. Variationerna följer vattenföringen För flertalet provplatser finns trender mot ökande medelhalter av organiskt material (TOC) under perioden 1992-1998/99, men t.o.m. 2003 minskade halterna något för att år 2004 åter vara lite högre. Variationen kan kopplas till nederbörd och avrinning. Mera nederbörd och därmed större avrinning ger större utlakning av humusämnen från marken. Nästan syrefritt i Lilla och Stora Nätaren Under år 2004 rådde ett syrerikt tillstånd vid samtliga provplatser med undantag av Lilla och Stora Nätaren. I Lilla Nätaren var det i princip syrefritt (0,1 mg/l) i bottenvattnet på 8 meters djup och i Stora Näta- 7

ren var det nästan helt syrefritt mellan 13 och 17 meters djup vid provtagningen 1 september. Den främsta orsaken till den dåliga syretillgången var troligen stor tillförsel av organiska ämnen från omgivande mark samt algproduktion i sjöarna i kombination med begränsade djuphålor. (Tillgänglig mängd syre under språngskiktet räcker inte till för nedbrytningen av det organiska materialet.) Syrebrist ger fosforläckage från sediment Syrebristen i Lilla och Stora Nätaren medförde haltförhöjning av fosfor i bottenvattnet p.g.a. läckage från sedimentet (fosfor som är bundet till järn i sedimentet går i lösning vid syrebrist). Ökande syrgashalt i Nässjöån Vid flertalet provplatser i vattendrag har det varit syrerikt under hela perioden 1992-2004. Undantagen är Huluån, Runnerydssjöns utlopp och Lanån där det ofta varit måttligt syrerikt. I Nässjöån har syrehalterna glädjande nog ökat från svagt syretillstånd vid mitten av 1990-talet till syrerikt tillstånd 2004 (Figur 7). I Ryssbysjön, Stora Nätaren och Stensjön har det ofta varit dålig syretillgång under perioden 1992-2004. Syrgas (mg/l) 8 6 4 2 0 1992 1994 1996 1998 2000 2002 2004 Figur 7. Årslägsta syrehalter (staplar) i Nässjöån (370) 1992-2004. Tjock linje anger gränsen mellan syrefattigt och svagt syretillstånd. Tunn linje anger gränsen till måttligt syrerikt tillstånd. Över streckad linje råder syrerikt tillstånd. Oftast betydligt grumligt vatten Minst grumligt (svagt grumligt) var vattnet vid referensstationen Lanån. Fredriksdalaån, Huskvarnaån vid Ylens utlopp (350) och Stensjöån hade måttligt grumligt vatten. Vid flertalet övriga provplatser bedömdes vattnet som betydligt grumligt med undantag för Ryssbysjön (13 FNU) och Lilla Nätaren (8,6 FNU) som hade starkt grumligt vatten. Det generellt grumliga vattnet beror huvudsakligen på erosion från jordbruksmark och riklig algproduktion i sjöarna. Fyra gånger så grumligt vid botten i Lilla Nätaren Bottenvattnet i Lilla Nätaren var mer än fyra gånger så grumligt som ytvattnet beroende dels på sedimentation av organiskt och oorganiskt material, dels på efterfällning av järn. Vid syrebrist sker utlösning av järn som annars är bundet till fosfor i sedimentet. Detta järn kan sedan efterfälla i provflaskan och ge högre grumlighet (och färg). Trendbrott för grumligheten På flertalet provplatser ökade grumligheten under senare hälften av 1990-talet och början av 2000-talet. Under de senaste åren har dock grumligheten varit avsevärt lägre, varför den uppåtgående trenden brutits. Sju decimeters siktdjup i Ryssbysjön Siktdjupet var mycket litet i Ryssbysjön (0,7 m) och litet i Lilla (1,0) respektive Stora Nätaren (1,3 m) och Stensjön (1,9 m). Mindre siktdjup förklaras av större algoch lergrumling samt högre färgtal. Mycket god buffertförmåga Buffertkapaciteten (motståndskraften mot försurning mätt som alkalinitet) var mycket god i hela delområdet under 2004. De övre delarna av avrinningsområdet är kalkningspåverkade. 8

Hög blyhalt i Huskvarnaån uppströms Kåvasjön i juni Uppmätta medelhalter av metaller i vatten var huvudsakligen låga eller t.o.m. mycket låga. Huluån och Huskvarnaån uppströms Kåvasjön (310) hade dock måttligt höga medelhalter av bly. Vid den sistnämnda provplatsen förekom en hög blyhalt i juni (4,0 µg/l). På samma plats var även medelhalten koppar måttligt hög. Orsaken kan vara nuvarande eller tidigare verksamhet vid den uppströms belägna metall- och verkstadsindustrin. Hög kobolt- och kromhalt i mossa i Huluån Också metallhalterna i vattenmossa var huvudsakligen låga. I Huluån uppmättes dock höga halter av kobolt och krom och måttligt höga halter av arsenik, bly, koppar och nickel medan Stensjöån hade måttligt höga halter av kobolt och krom. Orsaken till de högre halterna i Huluån kan vara läckage från Ryssbysjöns sediment. Ryssbysjöns sediment vid Nässjöåns inlopp tydligt påverkat av uppströms källor De högsta metallhalterna i Ryssbysjöns sediment uppmättes i området vid Nässjöåns inlopp (ALcontrol 2003b). I detta område var halterna av koppar, krom, kvicksilver, nickel och zink generellt höga. Mycket höga kromhalter uppmättes vid en provplats i sedimentnivån 5-30 cm. För dessa metaller var avvikelsen från jämförvärde generellt stor till mycket stor och sedimentet är tydligt påverkat av uppströms liggande källor. De höga halterna i området vid Nässjöåns inlopp har framför allt uppmätts i sedimentnivån 0-30 cm. Måttligt höga halter av krom, koppar, kvicksilver, nickel och zink återfanns i nivån 30-60 cm. I djupare sediment från detta område var halterna mycket låga till låga och bedöms vara av geologiskt ursprung. Vid vissa provplatser i området vid Nässjöåns inlopp var halterna högre i sedimentnivån 5-30 cm än i nivån 0-5 cm, vilket tyder på en minskande belastning. I övriga delar av sjön var metallhalterna förhållandevis jämnt fördelade med måttligt höga halter av krom, koppar, kvicksilver, nickel och zink. Avvikelsen från jämförvärdet var generellt måttlig och någon tydlig påverkan från uppströms liggande källor kunde inte styrkas. De måttligt höga halterna förekom framför allt i sedimentnivån 0-30 cm. För krom och nickel noterades dock måttligt höga halter i betydligt djupare nivåer 30-200 cm. För övriga metaller och nivåer var halterna mycket låga till låga. Generellt i hela detta område var halterna högre i sedimentnivån 0-15 cm än i nivån 15-30 cm, men inga skillnader kunde utläsas mellan nivåerna 0-5 och 5-15 cm. Måttligt höga halter av krom och nickel i ytsediment i Stora Nätaren och Stensjön I Stora Nätaren hade kromhalten i ytsedimentet ökat från låg 1992 (0-1 cm) till måttligt hög halt 1998 och 2004 (0-2 cm). Halten kvicksilver varierade från mycket låg 1992 till måttligt hög 1998 och låg 2004. Nickelhalten var måttligt hög samtliga år medan övriga undersökta metallhalter var mycket låga eller låga. I Stensjön var förändringarna i huvudsak desamma som i Stora Nätaren. Halterna i ytsediment (0-2 cm 2004) avvek obetydligt jämfört med djupare sedimentnivå (19-20 cm 1992). Måttligt höga halter koppar, krom och nickel i ytsediment i Kåvasjön Ytsedimentet i Kåvasjön hade måttligt hög halt av koppar och krom både 1992 (0-1 cm), 1998 och 2004 (0-2 cm) medan nickelhalten ökade från låg 1992 till måttligt hög 1998 och 2004. I övrigt var metallhalterna mycket låga eller låga. Alla metaller förekom i lägre halter i ytsediment (0-2 cm 2004) jämfört med djupare sedimentnivå (13-14 cm 1992). Korrelerat till halten organiskt material hade Ryssbysjön delområdets högsta halter av krom, kvicksilver och zink år 2004. Stensjön hade de högsta halterna av kobolt och Kåvasjön de högsta halterna av både arsenik, bly, kadmium, koppar och nickel. 9

Höga-mycket höga fosforhalter och måttligt höga-höga kvävehalter i Ryssbysjön Höga till mycket höga halter av fosfor noterades i så gott som hela Ryssbysjön i sedimentnivån 0-15 cm (ALcontrol 2003b). Som högst noterades en fosforhalt på 5,1 g/kg TS i området vid Nässjöåns inlopp. I sedimentnivån 15-30 cm var halterna generellt måttligt höga till höga, men i djupare nivåer var halterna låga och överensstämde med naturliga, ursprungliga halter (1-2 g/kg TS). Kvävehalterna var i likhet med fosforhalterna förhållandevis jämnt fördelade i Ryssbysjön. De högsta halterna uppmättes i sedimentnivån 0-15 cm. Kvävehalterna i denna nivån bedömdes vara måttligt höga till höga i så gott som hela sjön. Som högst noterades en kvävehalt på 28 g/kg TS i sjöns centrala delar. I sedimentnivån 15-30 cm var halterna låga till måttligt höga. I djupare nivåer var halterna generellt låga och överensstämde med naturliga, ursprungshalter (13-16 g/kg TS). Låga kväve- och fosforhalter i ytsedimentet i Stora Nätaren, Stensjön och Kåvasjön I Stora Nätaren bedömdes fosforhalten i ytsedimentet (0-2 cm) som måttligt hög 1998 och mycket låg på gränsen till låg 2004. I Stensjön var fosforhalten låg 1998 och mycket låg 2004. Kåvasjön hade mycket låga halter både 1998 och 2004. I alla tre sjöarna var fosforhalterna lägre 2004 än 1998. Kvävehalterna i Stora Nätaren och Stensjön var låga både 1998 och 2004. I Kåvasjön gjordes ingen mätning 1998, men 2004 var kävehalten mycket låg. Kvävehalterna var högre 2004 än 1998. Viss förekomst av PAH, PCB, nonylfenol och ftalater i Ryssbysjöns sediment Analys av organiska miljögifter utfördes på sediment från området vid Nässjöåns inlopp, sedimentnivå 0-5, 5-15 och 15-30 cm samt i en gradient ut till Ryssbysjöns djuphåla (ALcontrol 2003b). Alla tre proven från området vid Nässjöåns inlopp innehöll detekterbara halter av polyaromatiska kolväten (PAH), nonylfenol och PCB. Ftalater (mjukgörare) detekterades i två av proven. Generellt noterades de högsta halterna i den nedersta nivån. Inga halter var alarmerande höga. I mellanområdet och djuphålan detekterades endast spår av PAH-föreningarna fluoranten och pyren. I mellanområdet noterades också viss förekomst av ftalater. PCB-halterna minskade i gradienten från Nässjöåns inlopp till djuphålan. Halterna av PCB och PAH i ytsedimentet under rapporteringsgränsen Ytsedimentet (0-2 cm) i Stora Nätaren och Stensjön hade PAH-halter (summa 6) mindre än rapporteringsgränsen både 1998 och 2004. Detsamma gällde Kåvasjön 2004, men 1998 uppmättes 1,4 mg/kg TS (benso(k)fluoranten, fluoranten). Detta värde är lägre än Naturvårdsverkets riktvärde för PAH (summa 6) i avloppsslam 3,0 mg/kg TS. PCB (7 kongener) har bara analyserats i ytsedimentet i Kåvasjön (0-2 cm). År 2004 var resultatet mindre än rapporteringsgränsen, men 1998 uppmättes ca 0,02 mg/kg TS (PCB-101, PCB-138, PCB- 153). Resultatet innebär troligen ingen påverkan från punktkälla. Mycket låg öringtäthet i Stensjöån Vid elprovfisket i Stensjöån (330) påträffades tre arter: öring, elritsa och bergsimpa. Tätheten av öring var mycket låg. Antalet öringar har varierat en del mellan åren, men inte mer än vad som kan anses normalt. Provfisket 1999 avviker med en starkare årskull av öring än vid årliga fisken 2000-2004. Lillån viktig uppväxtbiotop för öring I Lillån (315) påträffades endast öring. Jämfört med tidigare elprovfisken 1987 och 1996 visade årets undersökning en kraftig ökning av ettåriga öringar. Fiskpopulationer uppvisar normalt relativt stora svängningar, varför det krävs långa tidsserier för att kunna dra slutsatser om ett bestånds utveckling. Utifrån tillgängliga data kan man dock konstatera att lokalen tycks utgöra en viktig uppväxtbiotop för öring. 10

Tabergsåns avrinningsområde Mestadels måttligt höga fosforhalter Vid samtliga provplatser i rinnande vatten var medelhalterna av fosfor måttligt höga, förutom i Lillån vid utloppet i Tabergsån (430) där halten var strax över gränsen till hög. Rocksjön hade låg fosforhalt och Munksjön hög. Munksjö AB (7%) Tabergsån (31%) Mycket höga kvävehalter i Kallebäcken, Munksjön och Tabergsån före Vättern I Kallebäcken, Munksjön och Tabergsån vid utloppet i Vättern (400) var kvävehalterna mycket höga medan samtliga övriga provplatser hade höga halter. Jämfört med referensvärdet 630 µg/l vid Vederydssjöns utlopp bedömdes avvikelsen som stor i Kallebäcken och mycket stor i Munksjön och Tabergsån vid utloppet i Vättern (400). Växtplankton påvisade måttlig näringsrikedom och liten risk för giftalgblomning Undersökningarna av växtplankton påvisade måttligt näringsrika förhållanden i både Rocksjön och Munksjön. För den totala biomassan bedömdes avvikelsen jämfört med ett ursprungligt tillstånd som liten i Rocksjön och ingen eller obetydlig i Munksjön, men påverkan av näringsämnen bedömdes ändå som tydlig. Risken för långvarig blomning av potentiellt giftiga blågrönalger bedömdes som liten. Kvävehalten i Tabergsån mer än fördubblades efter att ha passerat Munksjön I Munksjön sker ett stort tillskott av kväve och fosfor från främst Simsholmens reningsverk och till mindre del Munksjö pappersbruk. År 2004 ökade medelhalterna av fosfor och kväve med 14 % respektive 113 % mellan inloppet i Munksjön (420) och utloppet i Vättern (400). Reningsverket tillför Munksjön större mängder fosfor och kväve (Figur 8) än vad som transporteras med Tabergsån. Eftersom 2004 var ett år med högre vattenföring än vanligt var andelen från punktkällor något mindre Simsholmens ARV (62%) Totalt 289 ton kväve Figur 8. Tillförsel av kväve från olika källor till Munksjön år 2004. utspädningseffekt) medan andelen från Tabergsån var något större än föregående år. Syrebrist gav haltförhöjning av fosfor vid sjöbotten I Rocksjön och Munksjön hade bottenvattnet åtta respektive tre gånger så höga fosforhalter som ytvattnet vid provtagningen 1 september. Orsaken är att syrebrist i bottenvattnet gör att fosfor som normalt är bunden till järn i sedimentet utlöses. Giftigt höga ammoniumkvävehalter i Munksjön I Munksjön var även kvävemedelhalterna 2,5 gånger så höga i bottenvattnet som i ytvattnet. Främst var det halten ammoniumkväve som var högre. Vid nästan samtliga provtagningar under året uppmättes ammoniumkvävehalter över 1500 µg/l i bottenvattnet, vilket bedöms som mycket höga halter. I mars var ammoniumkvävehalten mycket hög även i ytvattnet. Vid halter över 2 mg/l anses ammonium vara giftigt för vanliga fiskarter som abborre och gädda. Halter i eller över denna nivå är frekvent förekommande i Munksjön. Ammonium är även kraftigt syreförbrukande och bidrar därför till syrebristen i Munksjön. Orsaken till de höga halterna av ammoniumkväve är inskiktning av avloppsvatten från reningsverket. 11

Periodvis grundvatteninflöde i Kallebäcken De mycket höga kvävehalterna i Kallebäcken, varav ca 80 % nitrit- + nitratkväve, indikerade tillsammans med bl.a. låg halt av organiskt material och låg temperatur, periodvis grundvattenpåverkan. Minskande halter av främst fosfor I Munksjön minskade medelhalterna av fosfor från höga till måttligt höga halter 1992-2003, men 2004 var halten åter strax över gränsen till måttlig. Även kväve uppvisar en tydligt minskande trend, dock var 2004 års kvävehalt den högsta sedan 1996. Kvävehalterna har hela tiden bedömts som mycket höga. Troligen har åtgärder för att minska utsläppen från främst Simsholmens reningsverk och Munksjö pappersbruk medverkat till haltminskningarna. I Rocksjön har fosforhalterna minskat från måttligt höga till låga halter 1992-2004 medan kvävehalterna varit stabilt höga. För flertalet provplatser i rinnande vatten syns trender mot minskande fosformedelhalter under perioden 1998-2004 även om 2004 års halt var den högsta på några år. Störst betydelse för haltminskningen har sannolikt minskad vattenföring haft. Kvävehalterna har varit mer stabila. Mindre fosfor ger mindre alger i Munksjön Klorofyllhalten (mått på algförekomst) var låg i Munksjön och måttligt hög i Rocksjön. Minskande fosforhalt i Munksjön har gett mindre algmängder och 2004 års klorofyllhalt var den lägst uppmätta vid sensommarprovtagning medan den i Rocksjön var i nivå med tidigare års halter. Från mycket hög halt av organiskt material i Sandserydsån till låg i Rocksjön Påverkan av humusämnen från skogs- och myrmark gav högst medelhalter av syreförbrukande organiskt material i de övre delarna av avrinningsområdet. Vederydssjöns utlopp (16 mg/l) och Sandserydsån (22 mg/l) hade mycket höga halter. Vid provplatserna i Tabergsån (440, 420) och Lillån (430) var halterna lägre och klassades som höga. Kallebäcken, Munksjön och Tabergsån vid utloppet i Vättern (400) hade måttligt höga halter. I Rocksjön uppmättes låg halt av organiskt material. 2004 års halter av organiskt material i nivå med maxvärden vid 1990-talets slut Halterna av organiskt material samvarierar tydligt med vattenföringen, eftersom ökad nederbörd och avrinning ger ökad transport av främst humusämnen från marken. För nästan samtliga provplatser syns en trend mot ökande halter under 1990-talet. Under 2000-talet minskade halterna t.o.m. 2003, men var 2004 åter nästan i nivå med maxvärdena 1998/99. Frekvent syrebrist i Rock- och Munksjön Vid provtagningen 1 september 2004 var det syrefritt eller nästan syrefritt på 10-12 meters djup i Rocksjön. Detsamma gällde 8-metersnivån i Munksjön, där det sedan rådde syrefattigt tillstånd på 10-20 meters djup. I Munksjön var det nästan syrefritt på 18-20 meters djup i mars, 14-20 meters djup i maj, 16-20 meters djup i september och 18-20 meters djup i december. I båda sjöarna har det varit frekvent syrebrist under hela perioden 1992-2004 medan syretillgången har varit god vid provplatserna i rinnande vatten. Den dåliga syretillgången i främst Munksjön kan åtminstone delvis förklaras av stora utsläpp av syreförbrukande organiska ämnen från Simsholmens reningsverk och Munksjö pappersbruk. Från reningsverket sker även utsläpp av stora mängder ammonium. Omvandling av ammonium till nitrat är starkt syreförbrukande (1 kg ammonium kräver 4,6 kg syre). Måttligt eller betydligt grumligt vatten Minst grumligt (ej eller obetydligt grumligt) var det i Rocksjön. Vederydssjöns utlopp och Tabergsån vid Bårarp (440) hade måttligt grumligt vatten medan vattnet vid övriga provplatser klassades som betydligt grumligt. Under perioden 1992-2004 har grumligheten vid flertalet provplatser vari- 12

erat med vattenföringen såtillvida att ökat flöde medfört ökad erosion från främst jordbruksmark. Rocksjön hade måttligt stort siktdjup (3,9 m) och Munksjön litet (1,4 m). Rocksjöns större siktdjup förklaras av lägre värden för grumlighet och färgtal. Surstöt i Sandserydsån i februari, annars mycket god motståndskraft mot försurning Motstånskraften mot försurning (buffertkapaciteten mätt som alkalinitet) var mycket god vid samtliga provplatser inom delområdet med undantag för Sandserydsån där den bedömdes som god. Där förekom en surstöt i februari då mycket svag buffertkapacitet upmättes (ph: 5,7, alkalinitet: 0,04 mekv/l). Kalkningsinsatser sker i de övre delarna av Tabergsåns avrinningsområde. Låga medelhalter av metaller i Tabergsån Samtliga medelhalter av metaller i vatten i Tabergsån vid inloppet i Munksjön (420) respektive utloppet i Vättern (400) var låga eller mycket låga år 2004. Som högst uppmättes måttligt hög kromhalt vid station 420 i juni och måttligt höga zinkhalter vid station 400 i januari och april. Från höga till måttligt höga nickelhalter i vattenmossa i Tabergsån vid Norrahammar I Tabergsån vid Norrahammar (480) var halterna av arsenik, kadmium och kvicksilver i vattenmossa låga medan halterna av övriga metaller var måttligt höga. Måttligt hög halt av flera metaller i ytsedimentet i Rocksjön Ytsedimentet i Rocksjön hade måttligt höga halter av koppar, krom, kvicksilver, nickel och zink både 1992 (0-1 cm), 1998 och 2004 (0-2 cm) medan kadmiumhalten ökade från låg 1992 och 1998 till måttligt hög 2004. Halterna av arsenik och bly har hela tiden varit låga. Jämförelse mellan halter i nivån 0-2 cm 2004 och 15-16 cm 1992 gav bara liten avvikelse för kadmium. Halterna av arsenik, bly, koppar och kvicksilver var högre i det djupare skiktet. Fortsatt hög kopparhalt, men minskande kvicksilverhalt, i Munksjöns ytsediment Munksjön har haft höga kopparhalter både 1992, 1998 och 2004. Kvicksilverhalten var hög 1992 och 1998, men hade minskat till måttligt hög 2004 (Figur 9). Vid samtliga dessa undersökningar bedömdes halterna av krom, nickel och zink som måttligt höga. Kadmiumhalten har varierat mellan låg och måttligt hög medan arsenikoch blyhalterna varit låga både 1992, 1998 och 2004. I sedimentnivån 19-20 cm 1992 var metallhalterna högre än på 0-2 cm 2004. Relaterat till halten organiskt material hade Rocksjön högre halter än Munksjön av alla metaller utom kvicksilver år 2004. Låga kväve- och fosforhalter frånsett mycket höga fosforhalter i Munksjön I Rocksjön bedömdes fosforhalten i ytsedimentet (0-2 cm) som låg 1998 och mycket låg 2004. I Munksjön bedömdes fosforhalten som mycket hög både 1998 och 2004. Vid båda undersökningarna var kvävehalten mycket låg i Rocksjön och låg i Munksjön. Med undantag av kväve i Munksjön var halterna lägre 2004 än 1998. Kvicksilver (mg/kg TS) 2,0 1,5 1,0 0,5 0,0 1992 1998 2004 Figur 9. Kvicksilverhalt i ytsediment i Munksjön (405) 1992 (0-1 cm), 1998 (0-2 cm) och 2004 (0-2 cm). Streckad linje anger gränsen mellan låg och måttligt hög halt. Över heldragen linje är halten hög. 13

Högre PAH-halter i Munksjön än Rocksjön Ytsedimentet (0-2 cm) i Rocksjön och Munksjön hade PAH-halter (summa 6) över rapporteringsgränsen både 1998 och 2004. Halterna (1,0 respektive 2,5 mg/kg TS) var något högre 2004 än 1998, men lägre än Naturvårdsverkets riktvärde för PAH (summa 6) i avloppsslam (3,0 mg/kg TS). Relativt höga PCB-halter i Munksjön PCB (7 kongener) har bara analyserats i ytsedimentet i Munksjön (0-2 cm). Halten var något lägre 2004 (0,14 mg/kg TS) än 1998 (0,20 mg/kg TS). Enligt bedömningsgrunder för förorenad mark antyder resultatet stor påverkan från punktkälla. Dieselolja eller annan olja i Munksjön Analysen av fraktionerade alifatiska och aromatiska kolväten ( olja ) i Munksjöns ytsediment (0-2 cm) år 2004 gav utslag i fem av sju fraktioner, men högst halt (550 mg/kg TS) i intervallet C16-C35 (alifater). Med största sannolikhet finns olja i provet. Det kan vara dieselolja, eldningsolja, smörjolja eller någon annan tyngre olja. En del i fraktionen C16-C35 kan vara humus. Bra öringbiotop i Kallebäcken Vid elprovfisket i Kallebäcken (460) påträffades öring och bergsimpa. Resultatet avviker inte nämnvärt från 2003 års resultat. Lokalen utgör en god biotop för uppväxande öring samtidigt som den innehåller ståndplatser lämpliga för större öring. Lillåns och Domneåns avrinningsområden Stor haltökning av näringsämnen i Lillån I Lillån ökade medelhalterna av näringsämnet fosfor från låga halter vid referensstationen Toveryd (620, ny sedan 2004) till mycket höga halter vid utloppet i Vättern (600). Kvävemedelhalterna ökade från mycket höga till extremt höga halter (5867 µg/l). Avvikelsen bedömdes som extremt stor för fosfor och mycket stor för kväve. Mycket höga kvävehalter, varav ca 90 % nitrit-+nitratkväve, mycket låga halter av organiskt material och låg temperatur avslöjar att provplatsen vid Toveryd var frekvent grundvattenpåverkad, vilket gör den mindre lämplig som referens. Vid de båda provplatserna i Domneån (710, ny sedan 2004, respektive 700) var fosfor- och kvävehalterna lägre och bedömdes som höga. Påverkan från jordbruk och reningsverk Haltökningen av näringsämnen nedströms i Lillån torde bero på inverkan från jordbruk och utsläpp från reningsverket i Bankeryd. Reningsverket bidrog år 2004 med 25 % av fosfortransporten och 44 % av kvävetransporten med Lillån till Vättern. Stabilt höga näringsämneshalter I Lillån vid utloppet i Vättern (600) har fosforhalterna med något undantag varit mycket höga och kvävehalterna extremt höga under perioden 1992-2004. Under samma period har halterna av både fosfor och kväve i Domneån (700) varit stabilt höga, frånsett senare hälften av 1990-talet, då de var mycket höga. Mycket låg halt organiskt material i Lillån vid Toveryd påvisade grundvatteninflöde Tillförsel av främst humusämnen från omgivande mark medförde att medelhalten syeförbrukande organiskt material (TOC) ökade från mycket låg vid referensstationen Toveryd (620) till måttligt hög vid Lillåns utlopp i Vättern (600). Domneån med sitt myrrika avrinningsområde hade hög halt vid station 710 och mycket hög vid utloppet i Vättern (700). Den mycket låga halten organiskt material i Lillån vid Toveryd vid samtliga provtagningar under året berodde sannolikt på stor andel grundvatten. Under perioder med stor nederbörd och avrinning sker större utlakning av humusämnen från marken. Därför varierade TOC-halten tydligt med vattenföringen (och färgtalet) både under år 2004 och i ett längre tidsperspektiv. 14

Bättre syretillgång i Lillån än Domneån Syretillståndet var gott vid alla provplatser inom delområdet, men något sämre (måttligt syrerikt) vid de båda provplatserna i Domneån än i Lillån (syrerikt). Betydligt grumligt vatten I Lillån ökade grumligheten från svagt grumligt vatten vid referensstationen Toveryd (620) till betydligt grumligt vid utloppet i Vättern (600). Även i Domneån (710) bedömdes vattnet som betydligt grumligt. Till grumlingen bidrog sannolikt främst erosion från åkermark. Den svaga, periodvis obetydliga, grumlingen vid Toveryd berodde sannolikt på grundvattenpåverkan. Mycket god buffertförmåga Buffertkapaciteten (motståndskraften mot försurning mätt som alkalinitet) var, liksom alla tidigare undersökningsår, mycket god i både Lillån och Domneån år 2004. I Domneån har dock buffertförmågan varit avsevärt mindre än i Lillån p.g.a. mindre påverkan från jordbruk och större påverkan från myrområden (Dumme mosse). Låga metallhalter i vatten i Lillån I Lillån vid utloppet i Vättern (600) var medelhalterna av samtliga undersökta metaller mycket låga eller låga. De enskilt högsta halterna var måttligt höga kopparhalter i april, juni och oktober. Nämnvärt vad gäller utvecklingen under perioden 1992-2004 är att halterna av aluminium, kadmium och bly minskat. Medelhalterna har för samtliga undersökta metaller varit mycket låga eller låga med undantag för koppar och bly, som även förekommit i måttligt höga halter. Måttligt höga halter av koppar, krom och nickel i vattenmossa i Lillån I vattenmossa utplacerad i Lillån uppströms Bankeryd (610) var halterna av koppar, krom och nickel måttligt höga medan övriga metallhalter var låga. Under perioden 1992-2004 har som mest måttligt höga halter uppmätts av arsenik, koppar, krom, kvicksilver, nickel och zink. En enda öring påträffades i Lillån Vid elprovfiske i Lillån nedströms den numera utrivna Sjöåkradammen (600) påträffades en enda öring och denna var inte årsunge. Detta trots att lokalen har fysiska förutsättningar att hålla öring. Vid fisket noterades avloppslukt från ån. Avrinningsområden inom Habo kommun Mycket höga fosforhalter i Malmabäcken Flertalet provplatser i tillflödena på den västra sidan av Vättern hade måttligt höga medelhalter av fosfor. De avsevärt högsta fosforhalterna (mycket höga) förekom i Malmabäcken där t.o.m. extremt hög halt (170 µg/l) uppmättes i februari. Pirkåsabäcken vid Habo (1050) och Knipån (1220) bedömdes ha höga halter medan Svedån hade låg fosforhalt. De högsta fosforhalterna uppmättes i samband med hög grumlighet, vilket är typiskt för påverkan av erosion från åkermark. Extremt höga kvävehalter i Fiskebäcken Vid hälften av provplatserna var medelhalterna av kväve måttligt höga. De i särklass högsta kvävehalterna (extremt höga) förekom i Fiskebäcken. Malmabäcken och de båda provplatserna i Pirkåsabäcken hade mycket höga halter, sannolikt beroende på inverkan från jordbruk. I Gagnån och Svedån bedömdes kvävehalterna som låga. Påverkan från punktkälla i Fiskebäcken? I Fiskebäcken uppmättes extremt höga kvävehalter vid samtliga provtagningar under år 2004. Medelhalten (28533 µg/l, varav 95 % var nitrit-+nitratkväve) var den högsta under mätperioden 1999-2004. De häpnadsväckande höga kvävehalterna i kombination med förhöjd salthalt (medelkonduktivitet: 129 ms/m) antyder påverkan från punktkälla (Figur 10). 15

Kväve (µg/l) 60000 50000 Konduktivitet (ms/m) 250 200 Totalkväve (µg/l) 3000 Övrigt kväve 2500 Ammonium 40000 30000 20000 10000 0 feb apr jun aug okt dec 150 100 50 0 2000 1500 1000 500 0 Kväve Kond 1986 1988 1990 1992 1994 1996 1998 2000 2002 2004 Figur 10. Kvävehalt och konduktivitet i Fiskebäcken (810) vid provtagningar år 2004. Minskande näringsämneshalter flerstädes I delområdet finns många trender mot minskande näringsämneshalter. Under perioden 1999-2004 gäller detta fosfor och kväve i Malmabäcken och fosfor i Pirkåsabäcken vid Furusjö (1060). Under perioden 1986-2004 har fosforhalterna minskat i bl.a. Knipån och Svedån medan kvävehalterna varit mer stabila. Flytt av utsläpp från Habo reningsverk gav lägre ammoniumkvävehalter i Hökesån I Hökesån vid utloppet i Vättern var 2004 års halter av både fosfor och kväve (Figur 11) de lägsta sedan 1986. Höga ammoniumkvävehalter har förekommit i Hökesån under perioden 1996-2003, men 2004 uppmättes som högst en måttligt hög halt i januari. Orsaken torde vara att utsläppet från reningsverket i Habo flyttats till en våtmark med avrinning direkt till Vättern. Ökande närsaltshalter i Pirkåsabäcken Under perioden 1999-2004 syns haltökningar i bl.a. Pirkåsabäcken vid Furusjö (1060) där kvävehalterna ökat från höga till mycket höga halter och i Pirkåsabäcken vid Habo (1050) där fosfor ökade från måttligt höga till höga halter medan kväve ökade från höga till mycket höga halter. Figur 11. Medelhalter av totalkväve (hel stapel) och ammoniumkväve (stapelns nedre del) i Hökesån vid utloppet i Vättern 1986-2004. Streckad linje anger gränsen mellan höga pch mycket höga kvävehalter. Liten självreningsförmåga ger höga halter av syreförbrukande organiskt material Vid flertalet provplatser var medelhalterna av syreförbrukande organiskt material (TOC) höga eller mycket höga. Fiskebäcken, Malmabäcken och Svedån hade måttligt höga halter. Vattendragen har små avrinningsområden med mycket liten sjöprocent, varför förutsättningarna för självrening av det organiska materialet (främst humusämnen från omgivande mark) genom sedimentation och utspädning är små. Efter att ha minskat under perioden 1999-2003 var 2004 års medelhalter av organiskt material vid nästan samtliga provplatser åter högre som en följd av högre flöde. Tillfredsställande syretillstånd Liksom tidigare undersökningsår 1999-2003 rådde med ett undantag syrerikt tillstånd vid alla provplatser under år 2004. Undantaget var Svedån där måttligt syrerikt tillstånd (5,9 mgl) uppmättes i september. I Malmabäcken har den årslägsta syrehalten varierat mellan 2,6 mg/l (syrefattigt) år 2001 och 9,6 mg/l (syrerikt) år 2000. 16