Hej, käre besökare! Västagötabygdens förstasida finns på nästa sida!

Hej, käre besökare! Västagötabygdens förstasida finns på nästa sida! Tycker du att tidskriften är läsvärd rekommenderas att du satsar på en tidningsprenumeration! Vid 1 ex. kostar 1-årsabonnemang 150:- Vid minst 10 ex. (i samma beställningslista) rabatteras priset till 130:- / ex. Listan skickas till Västergötlands Hembygdsförbund, Box 15, 534 21 VARA, Fax: 0512-33942, E-post:vasterg.hembygdsf@telia.com Avgiften erläggs på en inbetalning till Västergötlands Hembygdsförbunds bankgiro 378-5383. PS! Tips till föreningar etc. Ge en prenumeration till föreningarnas hela styrelse, alla trotjänare, skolor, äldreboende och inte minst läkar- och tandläkarmottagningar m.fl! Det kommer att uppskattas! Västgötabygdens redaktionskommitté

Rättelse sidan 10: Under bilden med Årets förening finns i Horred har en namnförväxling skett. Personen till höger i bild är inte Birgitta Åkesdotter utan det är Ingbrit Gunnarsson

Tidskrift för hembygdsarbete, natur- och kulturminnesvård utgiven av Västergötlands Hembygdsförbund Nr 3 Årgång 68 2013 Sommarbild från Ljurs damm. Från förbundsstämman sidan 5 Profilen - Tore Hagman sidan 16 Hänt på bögda... sidan 24 Foto Leif Brunnegård

HKH Kronprinsessan Victoria Västergötlands Hembygdsförbunds beskyddarinna Foto: Copyright Kungahuset.se Tidskrift för hembygdsarbete, natur- och kulturminnesvård. Medlemstidskrift för Västergötlands Hembygdsförbund Årgång 68 Utkommer med 6 nummer per år Avgift 2013 150:- Innehåll Till minne, Eva Bergström Hyenstrand...3 Tankar i tiden...4 Väl genomförd stämma...5 Bildsvep från stämman...8 Björn Lippold årets Tengelandsstipendiat...10 Årets förening...10 Ordföranden har ordet... 11 Vilda Varaslätten...12 En bit av Emelies Vänga...13 Sjötofta, ett maktcentrum...14 Åsa-Nisse har kanske västgötagener...14 Simningens dag i Gräfsnäs...15 Profilen - Tore Hagman...16 Mulens marker minskar snabbt...18 Hallå där... Inger Widhja...20 Vårkumla, Skaraborgs vackraste ortnamn 2013..22 Inbjuda till skrivarträff...23 Hänt på bögda, Tämta, Husaby, Skölvene, Vara, Alingsås, Växjö, Ornunga, Björketorp och Böckersboda...24 Läsvärt i korthet...30 Studiekommittén informerar...31 Svensk dammsugare 100 år...32 För redigering/layout svarar Leif Brunnegård, Asklanda Ekehagen, Vårgårda, och tidningen trycks hos Rydins Tryckeri AB, Nossebro. Utgivningstider är 22-28 februari, 25-28 april, 24-30 juni, 24-30 augusti, 26-30 oktober, 24-28 november. Senaste manusdag 6 veckor före utgivning. Hemsida: www.hembygd.se/vastergotland ISSN 0346-4954 Nästa nummer av Västgötabygden kommer i vecka 35. Manusstopp den 10 juli. Författarna i denna skrift är själva ansvariga för innehållet i sina artiklar. Redaktionen förbehåller sig rätten att korta och redigera insänt material. Om inget annat anges, är artikelförfattaren också fotograf. Bidrag och tips till tidningen mottas tacksamt av redaktionen, liksom tidskrifter och böcker som önskas anmälda. De flesta texter och bilder publiceras på vår hemsida. Insända texter och bilder anses som godkända för publicering på vår hemsida. Västgötabygden 3:13 2

Till minne Eva Bergström Hyenstrand När våren äntligen kom till Västergötland avled Eva Bergström Hyenstrand stilla efter en tids sjukdom. Hon skulle i september ha fyllt 72 år. Eva var född och uppvuxen på Jon Månsgården i Skultorp utanför Skövde, en gård som varit i släktens ägo sedan 1700-talet, kanske ännu längre. Dit återvände hon och maken Åke Hyenstrand när det vara dags att dra sig tillbaka från yrkeslivet. Maken var professor i arkeologi vid Stockholms universitet fram till 2003 och avled 2007. Eva Bergström Hyenstrand var filosofie doktor i arkeologi och var tidigare universitetslektor och administratör inom ämnet och tjänstgjorde både vid Göteborgs och Stockholms universitet. Hon bedrev arkeologiska fältarbeten vid Riksantikvarieämbetet och Västergötlands museum samt vikarierade som förste antikvarie på Statens Historiska Museer. Hon har skrivit ett fyrtiotal vetenskapliga artiklar, recensioner och tidningsartiklar förutom en akademisk avhandling. Hennes övriga intressen var bland annat musik, historia och landsbygdsfrågor och hon var också kyrkligt verksam i sin hemförsamling. I Eva hade hembygdsrörelsen en sann vän. Hon var här engagerad på alla nivåer. Vid sin bortgång var hon ordförande för Västergötlands hembygdsförbund, ett uppdrag som hon haft sedan 2008. På riksplanet var hon styrelseledamot i Sveriges Hembygdsförbund sedan 2005. Dessutom var hon styrelseledamot i Västergötlands Fornminnesförening. På det lokala planet var hon styrelseledamot i Skultorps hembygdsförening och ledamot av Skultorps kyrkoråd. Eva Bergström Hyenstrand var ingen de stora åtbördernas kvinna utan ganska lågmält skötte hon sina Eva Bergström Hyenstrand uppdrag. När det kom till att beslut skulle fattas hade hon bestämda åsikter, som ofta bottnade i hennes gedigna kunskaper. Många är vi som minns hennes och Åkes reaktion på den så kallade Arnfebern. Paret Hyenstrand skrev till och med en bok Arns rike - bäst utan Arn i vilken de pekade på de intensiva, men ytliga satsningarna som gjorde att mycket av Västergötlands medeltida historiearv glömdes bort när allt fokuserades på Arn. Hennes rötter i Skultorp och bygden runtomkring betydde mycket för Eva. Hennes mamma var under många år lärarinna i socknen och hennes morfar var Skultorps starke man under den tid Skultorp var egen kommun. Många gånger citerade hon sin mamma och kanske i ännu högre grad sin make, som Åke brukade säga har vi ofta hört henne säga. För drygt fem år sedan gick Åke bort, men ganska omgående drabbades Eva av sjukdom, som kom och gick i omgångar. Hon bar sin sjukdom med jämnmod in i det sista. Vi som arbetat tillsammans med Eva har förlorat en kollega och vän. Eva Bergström Hyenstrand lämnar ett stort tomrum efter sig. Våra tankar går till hennes nära släktingar och många vänner. För Västergötlands Hembygdsförbund Styrelsekamraterna, föreningarna och alla medlemmar genom Lars-Erik Kullenwall, vice ordförande Mona Lorentzson, sekreterare Hugo Isaksson, kassör och före detta ordförande 3 Västgötabygden 3:13

Tankar i tiden... Det är skimmer i molnen och glitter i sjön, det är ljus över stränder och näs, och omkring står den härliga skogen grön bakom ängarnas gungande gräs. Vi har alla en hembygd Hembygd är ett mångkulturellt begrepp som ligger i betraktarens öga säger Christer Wennerberg SV Västra Götaland. Christer Wennerberg arbetar på Studieförbundet Vuxenskolan i Västra Götaland som verksamhetsutvecklare. (Ur Strövtåg i hembygden, Stänk och flikar Gustaf Fröding 1896) Hembygd den bygd man härstammar från eller på annat sätt identifierar sig med. Vi har alla en hembygd. Att känna sin bygd, sin historia och sina rötter, är avgörande för förståelsen av vad som sker. I politiken och i samhället i övrigt. Hembygden och kunskapen om denna, att sätta ord på vad den innebär betyder allt mer för allt fler. Det är inte för intet som Mando Diao, ett av Sveriges största rockband, har en superhit med inspiration från Gustaf Frödings diktcykel Strövtåg i hembygden och att låten ligger på spellistorna i allas våra Smartphones. Att fundera över sin hembygd ligger i tiden! Hembygdsrörelsen är en av Sveriges största folkrörelser. Bygde- och släktforskning är snart ett begrepp i var mans familj. Många försök har gjorts, och görs, med att sätta fingret på vad begreppet betyder. Projektsatsningarna Ägd och Hembygd Någonstans i Sverige är exempel på försöken att ge och få svar. Det beror på vem som frågar och vem som ger svaret. Hembygden ligger i betraktarens öga. Högerextrema organisationer vill gärna ta över begreppet och sätta sin exkluderande stämpel på innehållet. Där de som kommer från annat håll blir de andra. De som inte är som vi. Vad ett sådant synsätt kan leda till behöver inte beskrivas mångordigt, det räcker att försöka stava till Screbrenica eller Jobbik. Då förstår vi alla! Därför, vi som vill annorlunda, vi som vill leva öppet, fritt och tillåtande: Fånga Hembygden medan tid är! Studieförbundet Vuxenskolan är Hembygdsrörelsen Studieförbund. Vuxenskolans värdegrund bygger på allas lika värde och rättigheter. Där mångfald är utgångspunkten. Tillsammans med Hembygdsrörelsen har SV jobbat fram ett antal studiematerial och utbildningar. Använd gärna dessa redskap i ditt engagemang för förståelsen av nutid och dåtid. Exempel är studieplanerna Hitta Historien och Det hände Här och Nyss. Det finns fler! Vill du veta mer? www.sv.se www.naganstansisverge.se www.konst-och-hembygd.se www.mandodiao.com Christer Wennerberg Västgötabygden 3:13 4

Väl genomförd stämma med nytänkande Västergötlands Hembygdsförbunds årsstämma har alltid lockat många deltagare. Förbundet är det största av Sveriges hembygdsförbund och omfattar över 200 hembygdsföreningar. Det kan bli trångt när alla ombuden samlas. Vid årets stämma i Tranemo hade arrangörerna lyckats lösa trängselproblemet på ett utmärkt sätt och allt flöt smidigt med logistiken. Stämman hade anordnats av hembygdsföreningarna i Tranemobygden och inleddes i Limmared, där Glasets Hus var huvudattraktionen. Flera visningar ägde rum under förmiddagen, och stämmodeltagarna kunde registrera sig från kl 8.30 i en närliggande lokal, vilket innebar att inga köer uppstod.. I lokalen hade också hembygdsföreningarna sina utställningar. Ljungsarp visade sina bleckslagartraditioner med till exempel en gammal bärplockare och en portör. Länghem visade 1950- och 1960-talets industri med textil och jalusier. Tranemo är känt för sin järnframställning med bland annat rödjord som råvara. Den kan innehålla 60-65 procent järn. Det finns olika typer av ugnar som grop-, schakt- och självdragsugnar. En utställning om kyrkoherden på 1800-talet i Tranemo Anders Elgqvist, som varit missionär i Kina och kunde 13 språk, väckte intresse liksom den nyutkomna boken om hans liv. Limmareds hembygdsförening visade kläder från mors och mormors tid. Ambjörnarps hembygdsförening berättade om scanning av glasplåtar och om äldre bilder och Mossebo om sin träkyrka och om Mossebo Stom. Glasblåsare i Glasets Hus. Glasets Hus i Limmared Glasets Hus i Limmared har blivit en stor framgång och har under det gångna året haft cirka 25.000 besökare. En kunnig guide berättade om Gustaf Ruthensparre på Limmareds säteri, som grundade glasbruket år 1740. Det är alltså Sveriges äldsta glasbruk. Det ägs i dag av irländska ArdaghGroup och har ca 500 anställda. Einar Ödman har varit eldsjälen i arbetet med att rädda glasbrukets historia och samla in föremål från olika tider och epoker, och Limmareds Hembygdsförening har under många år visat samlingarna. Tranemo Efter visningarna var det dags för lunch i Tranängsskolans matsal i Tranemo, och även där var tiden väl tilltagen. Man kunde se skolarkitekturens historia med tre byggnader från olika tider och besöka den intressanta kyrkan invigd 1889 och ritad av arkitekten Emil Langlet. Det är en sexkantig centralkyrka, en av de tolv sådana kyrkor som han skapade. Den har en altarmålning av Einar Forseth och kormålningar av Erik Abrahamsson. Musikskolan i Tranemo underhöll i aulan i väntan på stämmans öppnande och hade också medverkat med musik utanför Glasets Hus. Stämman inleddes sedan av förbundets vice ordförande Lars-Erik Kullenwall, som hälsade alla välkomna. Så följde Hymn till Västergötland och därefter en tyst minut för att hedra minnet av förbundets nyligen bortgångna ordförande Eva Bergström Hyenstrand. Crister Persson, kommunalråd i Tranemo, presenterade Tranemo kommun och betonade, att kommunen har en god arbetsmarknad med endast 5 procent arbetslöshet och relativt bra infrastruktur. År 2012-12- 31 hade Tranemo kommun 11.573 invånare, och 50 procent av de anställda arbetar i tillverkningsindustrin. Det finns också en viss inpendling till kommunen. De största industrierna är ArdaghGroup i Limmared och Nexans AB i Grimsås med vardera 500 anställda. Det finns ca 200 föreningar i kommunen och många möjligheter till engagemang och upplevelser. Crister Persson som också är ordförande i Mossebo hembygdsförening avslutade med att dela ut Sveriges Hembygdsförbunds hedersnål med lagerkrans till denna förenings tidigare ordförande Gudmar Lagerkvist. Årets hembygdsförening blev Horred-Istorps-Öxnevalla hembygdsförening, och tre medlemmar från föreningen fick ta emot utmärkelsen av Lars-Erik Kullen- 5 Västgötabygden 3:13

satt 100.000 kronor till denna tjänst. Besked huruvida ansökan bifalles väntas före midsommar. Ett yrkande av Göran Efraimsson, Knätte hembygdsförening, om oförändrad avgift ledde till omröstning medelst handuppräckning, där styrelsens förslag fick majoritet och blev mötets beslut. Även Sveriges hembygdsförbund har aviserat höjd medlemsavgift. Budgetförslaget för år 2014 antogs. Den ekonomiska ställningen är god. Lars-Erik Kullenwall hälsade stämmodeltagarna välkomna till förbundsstämman i Tranemo. wall. I Klockaregården med dess unika stenmangel har föreningen en omfattande verksamhet med till exempel snickarbod, vävstuga och aktiviteter för skollovslediga ungdomar. Björn Lippold från Skövde fick ta emot Tengelandsstipendiet. Han är känd för sin mångåriga soldatforskning och har byggt upp ett omfattande soldatregister. Vidare har han skrivit flera böcker och hållit många föredrag om de indelta soldaterna. I sitt tacktal framhöll han också soldathustruns stora roll och betydelse. Han uttryckte sin glädje över stipendiet, som han ansåg slå alla andra utmärkelser som han fått. I aulan samlades sedan in kollekt till Tengelandsfonden. Förhandlingar Förhandlingarna leddes av Karl-Göran Ekstener, tidigare kommunalråd i Tranemo, och sekreterare var Arne Willhammar, också från Tranemo. Till justerare valdes Per-Olof Graaf och Margareta Frid, som senare också fick fungera som rösträknare. Enligt röstlängden fanns det 183 ombud, som alltså var röstberättigade. Verksamhetsberättelse och revisionsberättelse godkändes och lades till handlingarna och styrelsen beviljades ansvarsfrihet. Frågan om en höjning av årsavgiften med två kronor vållade debatt. Förbundet har hos regionen ansökt om medel till en kulturarvskonsulent och i budgeten av- Jan-Olof Berglund, Odensåker, valdes till ny förbundsordförande. Val Ewa Vikingsson, sammankallande i valberedningen, framlade så beredningens förslag till styrelse. Jan-Olof Berglund, Odensåker, valdes till ordförande för nästa verksamhetsår. Vid valet av styrelse yrkade Tage Brolin, Främmestad, med instämmande av Göte Öberg, Tvärred, på votering vilket ledde till sluten omröstning, och efter rösträkning stod det klart, att styrelsens ledamöter för en tid av två år hade valts enligt valberedningens förslag. Det innebar omval av Ingrid Zackrisson, Tostared, och nyval av Harald Gradén, Mariestad, Monica Nyvaller, Herrljunga, Sven-Åke Mökander, Alingsås, Monika Moberg, Skövde och Birgit Carlsson, Istorp. Det blev flera reservationer mot beslutet och även ett yrkande att varje persons röstetal skulle räknas. I styrelsen kvarstår ett år Hans Menzing, Skara, Lena Gustafsson, Södra Härene, Göte Öberg, Tvärred, Västgötabygden 3:13 6

Historisk val. Att ett styrelseval leder till votering och sluten omröstning går nog till historien. Berit Stockvik-Lundin, Vänersnäs och Leif Larsson, Söne. Suppleanter är Tage Brolin, Främmestad, Lars- Erik Kullenwall, Gudhem, Björn Andersson, Väring, Per-Olof Graaf, Tidaholm och Inga-Lill Lundberg, Länghem. Som revisorer omvaldes Einar Smith, Alingsås och Anders Holmqvist, Kvänum, och som revisorssuppleanter Torvald Åberg, Lidköping, och Marianne Svensson, Alingsås. I den nybildade stadgekommittén invaldes Lars Bergdahl, Axvall, Monica Nyvaller, Herrljunga, Per- Olof Graaf, Tidaholm och Mona Lorentzson, Lödöse. I valberedningen nyvaldes Mona Lorentzson, Lödöse, som sammankallande och omvaldes Magnus Ronge, Vinninga, Gerd Eriksson, Kinna, Arne Johansson, Gällstad, Göran Efraimsson, Knätte och Britt Larsson, Skövde. Den nya styrelsen presenterades, och därefter behandlades en motion av Göran Efraimsson om stadgeändring för att möjliggöra förändringar av styrelsearbetet. Motionen var föranledd av valberedningens arbete. Karl-Erik Lerbro,Kinna Hembygdsförening yrkade avslag på motionen, men stämman beslutade enligt styrelsens förslag att överlämna den till stadgekommittén för att ta fram vidare stadgeförslag till nästa årsmöte. Verksamhetsplan Lars-Erik Kullenwall redogjorde för verksamhetsplanen, som innebär höstmöten på fyra platser. De äger rum måndagen den 9 september i Skepplanda, onsdagen den 11 september i Rångedala, måndagen den 16 september i Tibro och onsdagen den 18 september i Saleby. På mötena blir det diskussion om angelägna frågor, och de närliggande föreningarna skickar representanter till respektive möte. Förbundets styrelse arbetar för att föreningarna på sikt väljer ombud som känner ansvar för att aktivt delta i höstmötena. En kulturarvskonsulent skulle kunna bidra till att sprida goda idéer i arbetet. Andra hembygdsförbund har en eller flera sådana tjänster, och Västergötlands Hembygdsförbund är det största i Sverige. Vidare vill förbundet aktivt medverka i seminarier, temadagar och förbundsträffar som stärker och förnyar hembygdsrörelsens ställning i samhället. Leif Brunnegård, redaktör för förbundets tidning Västgötabygden, kunde meddela att tidningen nu utkommer i färg och uppmanade till prenumeration. Den kommer ut med sex nummer per år och är ett viktigt instrument för information och kommunikation mellan hembygdsföreningarna. Den 14 september 2013 anordnas en skrivarkonferens på Fristads Folkhögskola för alla som är intresserade av att skriva och dokumentera. En av förbundets uppgifter är att arbeta för att förbundet och hembygdsföreningarna arkiverar och dokumenterar för att bevara minnen, berättelser och handlingar för framtiden. Biskopsord. Bengt Wadensjö, Sjötoftasonen som blev Karlstadsbiskop, höll en betraktelse i musikgudstjänsten. Avslutning Till nästa stämma år 2014 inbjöd Olof Johansson från Bjurbäcks hembygdsförening och kringliggande föreningar. Det blir gudstjänst i Kölingareds kyrka, och stämman äger rum i pingstkyrkan i Mullsjö. Stämman i Tranemo avslutades med avtackning av mötesfunktionärer, arrangörer, styrelseledamöter och kanslist. En musikgudstjänst i Tranemo kyrka med betraktelse av bygdens son, förre biskopen i Karlstad Bengt Wadensjö, musik av organisten Morgan Blåberg och sång av solisten Gun Blåberg blev en fin avslutning på en väl genomförd stämmodag, som arrangörerna har all heder av. Text Ann-Britt Boman Foto Hans Menzing och Leif Brunnegård 7 Västgötabygden 3:13

Bildsvep från stämman Registrerade. Monica Nyvaller, Ewa Vikingsson och Lena Gustavsson njuter av medhavd kaffekorg efter registreringen. Textilkunnande. I Länghems monter visar Gunhild Engström upp textiler för Runa Eriksson. Guidad visning. Jessicka Olausson var en kunnig guide som hade mycket att berätta om Limmareds glas. Smaklig måltid. Tranängsskolans matsal var en trevlig restaurang med god mat och god service. Värdigt. Traditionsenligt inleddes förhandlingarna med Hymn till Västergötland som deltagarna sjöng stående. Eva Mann är vår kanslist sedan drygt 20 år tillbaka. Hon har full koll på det mesta och finns alltid till hands när vi behöver hjälp. Västgötabygden 3:13 8

Presidium. Lars-Erik Kullenwall, föredragande, Karl-Göran Ekstener, ordförande och Arne Willhammar, sekreterare. Tyst minut. Lars-Erik Kullenwall tänder ett ljus för att hedra Eva Bergström Hyenstrands minne. Votering. Tage Brolin begärde votering i styrelsevalet. Avslag. Göran Efraimsson yrkade avslag på styrelsens förslag på höjd medlemsavgift. Tack och beröm. De arrangerande föreningarna fick ta emot beröm och stort tack för ett fint jobb. Inbjudan. Olof Johansson från Bjurbäcks hembygdsförening inbjöd till stämman 2014. Västgötabygdens fotografer Ingemar Lundgren och Leif Brunnegård 9 Västgötabygden 3:13

Björn Lippold årets Tengelandstipendiat Ibland har han kallats knektarnas Västgöta-Bengtsson, och det är inte fel. Björn Lippold i Lundsbrunn har samma förmåga som Västgöta-Bengtsson att berätta levande så att åhörarna nästan ser de gamla människorna framför sig i glädje och sorg. Mustigt och med massor av humor målar han upp livet i de gamla soldattorpen och lyfter även fram soldathustrurnas hjälteinsatser när gubbarna är borta och slåss. Björn Lippold tilldelades 2013 års Tengelandstipendium i samband med årsstämman, och skälen är många. Framför allt förstås det soldatregister han startade 1983 med Stifts- och landsbiblioteket i Skara Björn Lippold som bas. Detta projektjobb blev så lyckat att det blev förebild för liknande forskning i hela landet. Hans mångåriga arbete med Garnisonsmuseet i Skövde, nu utlokaliserat till Axvall, är ett annat tungt argument och till detta kommer massor av föredrag som spritt kunskap om knektarnas liv. Detta har också skildrats i flera böcker, senast boken Soldatliv med illustrationer av Leif Holgersson. Björn Lippold presenterades i Västgötabygden nummer 2 år 2012. Den som inte har kvar papperstidningen kan läsa reportaget på förbundets hemsida. Text Hans Menzing Foto Leif Brunnegård Årets förening finns i Horred Vid årsstämman hyllades representanter för Horreds, Istorps och Öxnevalla hembygdsförening som Årets hembygdsförening. Föreningen bildades 1963 bland annat för att rädda ryggåsstugan Kilastugan från 1700-talet. Utöver den så har man torpet Kärleken, en skvaltkvarn, en backstuga samt Klockaregården i Horred. Där finns inte bara ett innehållsrikt museum med bland annat en stenmangel som kan vara världens största. Där finns även karolinen Nordstierna, i en skyltdockas gestalt. Denne karolin förknippas med den kulknapp som hittades på 1920-talet och som möjligen orsakade Karl XII:s död. Men framför allt är Klockargården ett kulturcentrum i Horreds kyrkby. I ladugården pågår studiecirklar i handvävning och där finns en snickarbod för kurser. I bostadshuset hålls möten av alla de slag. Föreningen fyller 50 i år och har gett ut en jubileumsskrift. Som vanligt kommer vi att presentera Lars-Erik Kullenwall överlämnar diplom och prispengar till Elis Elmquist, Gunilla Thingvall och Birgitta Åkesdotter i årets hembygdsförening. föreningen mer ingående i ett kommande nummer av tidningen. Text Hans Menzing Foto Leif Brunnegård Västgötabygden 3:13 10

Ordförande har ordet Tack, får jag säga och avser då artikelrubriken. Att bara några dagar efter förbundsstämman uttrycka någon form av personlig avsiktsförklaring vad det nya uppdraget som ordförande för Sveriges största hembygdsförbund ska formas till är inte att tänka på. Till det första styrelsemötet har inte ens mer än en kallelse gått ut i skrivande stund. Men, jag vill till en början påstå att vad en styrelse åstadkommer i positiv bemärkelse är inte ordförandens förtjänst utan ett resultat av en bra laginsats eller styrelsens gemensamma kraft som gett resultat. Är det tvärtom, en avsaknad av resultat eller på annat sätt klent med handlingskraft, blir det ordföranden som kan belastas. Med den funderingen är första uppgiften att tillsammans forma gruppen för att nå bästa verkan. En ledande tanke är då att förbundet ska åstadkomma så mycket medlemsnytta som är möjligt. En annan är att förbundet och föreningarna måste lära sig paketera innehållet i verksamheten för att attrahera både oss själva och besökare i olika åldrar. Det är en stor uppgift och den som sitter still, avvaktar eller inte ens tänker tanken på förnyelse, lär bli ganska ensam vid en slocknande lägereld. Kort presentation Troligtvis har det stora flertalet av medlemmarna ute i landskapet inte en aning om vem jag är. Ett kort försök att beskriva mig själv är att jag föddes några år efter 40-talets ofredsår och har hunnit bli 63 år. Föddes och växte upp i en bygd där jag fortfarande är bosatt. Mina föräldrar var lantbrukare på en liten gård i Odensåker som jag övertog och drev som fritidsjordbruk i ett antal år parallellt med utbildning och arbete inom verkstadsbranschen. Jag har formellt ingen högre utbildning men genom årens skiftande skeden lagras en kunskapsbank som vardagligen benämns som erfarenhet. Tycker att den utbildningen står sig hyfsat bra även när det ibland blåser. Försöker för det mesta ha fast mark under fötterna, men vill också gärna ta en vända på obruten mark för att av nyfikenhet få veta vad som kan finnas där. Inom hembygdsrörelsen är Odensåkers hembygdsförening min vanliga hemvist. Är sedan fyra år tillbaka verksam Jan-Olof Berglund i förbundet och har skött hemsidan några fler år. Jag är också med i redaktionskommittén sedan några år. Men, till sanningen att säga, hade jag ingen ambition eller ens tanke på att bli ordförande, det bara blev så. En av anledningarna till att vara engagerad har genom åren varit att få möta många olika personligheter i olika åldrar som vanligen möts på ett enkelt och otvunget sätt. Detta är också väsentligt för hembygdsrörelsen att fortsättningsvis slå vakt om, möjligheten att ge människor möjlighet att mötas och trivas i en allt mer hektisk tid med många måsten. Jag har medvetet utelämnat ord om vårens händelser, företrädaren Eva Bergström Hyenstrands bortgång. Även kommentarer om årsstämman hoppar jag över eftersom båda händelserna belyses på annan plats i detta nummer. Jan-Olof Berglund Förbundsordförande Visdomsord från Istorp Enget vär hindrar me, um ja vell. 11 Västgötabygden 3:13

Vilda Varaslätten slagfält för halmhack Den bördiga Varaslätten bar nya skördar för hundra år sedan. Ur den styva leran spirade industrialismen, och naturligtvis var det jordbruksredskap som producerades i det slättens Gnosjö som på kartan kallas Kvänum. Byasmedjorna växte och påhittiga bondpojkar byggde fläktar som blåste liv i företagsamheten. Varaslätten, platt som en lerpannkaka inklämd mellan platåbergen, var Sveriges kornbod, eller om det borde heta havrebod. Antalet sysselsatta inom jordbruket var rekordhögt, men snart kunde inte de ofta rätt små gårdarna försörja alla. Eftersom bönderna var vana att lösa problemen själva, först i gårdssmedjorna och senare i byasmedjor, var det naturligt att fortsätta på den linjen. Det växte fram små hemmaindustrier inriktade på jordbruket i lediga lokaler, inte sällan nedlagda mejerier. Stationssamhällen Industriboomen i Kvänumsbygden var stark, men har inte uppmärksammats ordentligt förrän nu av Lars Nyström i boken En industrialisering efter industrialiseringen. Industrialiseringsprocesser på landsbygden i västra Sverige under efterkrigstiden (Gidlunds), som ägnar stort utrymme åt Kvänumsbygden. Här handlar det mycket om efterkrigstiden, men industrialiseringen började tidigare. Och länge var det jordbruket som var kund, lämpligt för dessa lokala fabrikörer som ibland rentav hade gården kvar vid sidan om. Inte minst växte industrierna upp vid stationssamhällena utmed Västgötabanan, Öttum, Kvänum, Tråvad och Emtunga. Några blev snabbt stora som Kjällströms i Kvänum och Grönbergs i Öttum. Det är främst detta område boken handlar om, men jordbruksindustrier fanns på många håll. I min barndomsbygd, Arentorp, jobbade många av kompisarnas föräldrar på Bröderna Larssons tröskverksfabrik. Härmade efter De många företagen som siktade på jordbruket medförde förstås problem. Man gjorde som förr i smedjan, hittade man något bra så härmade man efter. Men det fungerar ju inte med patentlagar. Så det kunde bli lite av vilda västern med dueller om vem som varit först med nyheterna. Striden stod het kring halmhacken, en anordning för att förenkla hanteringen av halmen efter skördetröskorna. Jordbruk och industri samsas på skyltarna som välkomnar till Kvänum. Men visst växte det fram andra företag också, här satsades på kök, tvättmaskiner och kosmetika. Ofta även där utifrån egna behov, Karl-Erik Andersson med Junga tvättmaskiner byggde sin första maskin för att underlätta mammas arbete med tvätten. Och när mamma blev så nöjd så tyckte hon att andra mammor skulle få samma chans. Så kan en stor industri växa fram. Senare års ekonomiska oro har ställt till det även här med nedläggningar och arbetslöshet som följd. Inte minst verkar det vara problem när företagen blir internationella. Men länge var det bondebygdens egna idéer, egna pengar och egen arbetskraft som fick detta Västergötlands Gnosjö att blomstra. Hans Menzing Temanummer om skogen Västgötabygden nummer 5 2013 kommer att ha skogen som temanummer. Vill Du vara med och berätta så hör av dig. Kanske minns du hur det var före motorsågens intåg. Har Du gamla bilder är det också värdefullt. Hör av dig före den 1 augusti. Sänd materialet till vbn.red@tele2.se eller som vanligt brev till Leif Brunnegård, Asklanda Ekehagen, 447 93 Vårgårda. Telefon 0322-66 10 26. Västgötabygden 3:13 12

En bit av Emelies Vänga Under några veckor i mars var det en liten annorlunda fotoutställning i Vänga kvarn, som ligger mellan Vårgårda och Fristad. Det var Emelie Enochsson, tjugoårig vängatjej, som med ett knippe vackra foton visade upp en bit av sin hemsocken Vänga. Emelie gick tredje året på Ljud och Bildskolan, och hon läste foto i tvåan, i år har hon läst journalistik, men valde att koncentrera sig på foto i sitt projektarbete för det är det hon tycker är roligast. Vid en samling i missionskyrkan pratade man om att dokumentera bygden. Det var speciellt aktuellt eftersom missionsförsamlingen var på gång att sälja missionskyrkan. Då fick hon idén till sitt projektarbete. På väggarna i Vänga kvarn fick man träffa på olika vyer som hon fastnat för. Hon har varit och hälsat på några vänner som hon fascinerats över. För cirka 20 år sedan gick mamma Lisbeth runt i Vänga och fotograferade hus och folk. Nu har Emelie börjat gå i mammas fotspår och hon gav prov på några ställen där man kunde se hur det såg ut för 20 år sedan och hur det ser ut i dag. Till sommaren skall jag se till att alla hus blir fotade, berättade Emelie. Hon kunde glädja sig över många besökare och hon har fått mycket uppmuntran. Leif Brunnegård Bygden förändras. Emelie har börjat fota alla hus i Vänga. Hennes mamma gjorde samma sak för 20 år sedan. Det blir en fin dokumentation över hur Vänga ändrat utseende. Har Du gamla protokoll i byrålådan? För en tid sedan fick en arbetsgrupp i uppgift av förbundsstyrelsen att kolla upp förbundets arkiv. Gruppen har besökt Skaraborgs föreningsarkiv i Lidköping. Det verkar som en del material som borde finnas där saknas, berättar Birgit Carlsson som ingår i gruppen, Nu vill dom ha lite hjälp. Har Du själv varit förtroendevald i förbundet eller har någon anhörig som kan ha gamla protokoll eller antecknar liggande där hemma i byrålådan? Om Du hittar något som Du tror kan vara av intresse kan Du kontakta Eva Mann på kansliet i Vara 0512-10550 eller Birgit Carlsson i Istorp, 070-620 66 66. Text Leif Brunnegård Teckning Börje Brorson 13 Västgötabygden 3:13

Sjötofta, ett maktcentrum? Domarringsfältet i Sjötofta. När man kommer till Sjötofta, blir man imponerad av ett mäktigt domarringsgravfält inte långt från kyrkan. Domarringarnas storlek och antal tyder på att det varit en bygd av betydelse. Den ligger i dalgången till en å i Ätrans vattensystem, i dag kallad Kalvån, och troligen gick en väg i denna dalgång. Den tidigare biskopen i Karlstad Bengt Wadensjö, som är född i Sjötofta, har intresserat sig för sin barndoms trakt och dess historia. Socknen har tidigare ända fram till 1500-talet kallats Skäggetofta. År 1270 byter kung Valdemar, son till Birger Jarl, till sig en gård i Småland av den gode herr Arvid Skaghi i gengäld mot noga angiven skattebefrielse för Arvid Skaghi, hans mor och bror, som tydligen var stora jordägare i Sjötofta. Wadensjö vill ta reda på mer om bygdens utveckling från sen järnålder och framåt. Kanske finns det rester av den första kyrkan. Var det en gårdskyrka tillhörande en stormansätt? Tillsammans med representanter för bygden söker han medel för att göra en georadarundersökning bland annat på gårdens Stommens ägor vid Stomsjön. Gårdar med namnet Stommen var under medeltiden prästernas och kyrkans egendom. Den 25 februari 2013 hölls ett informationsmöte om projektet i Tranemo kommunhus. Det skulle vara intressant om detta projekt kunde kasta ljus över de gåtfulla domarringarna och deras funktion samt ättesamhällets utveckling mot centralmakt i tidig medeltid. Text Ann-Britt Boman Foto Bernt Bertilsson Åsa-Nisse hade kanske västgötagener De flesta av oss som nått mogen ålder har säkert sett Åsa-Nisse och hans vänner på film och TV. Vem som skrivit manuset har jag inte funderat på så mycket, men en smålänning var jag ganska säker på att det är. I början av februari 2012 fick jag tips om att läsa tidningen Kvällstunden, det handlar om Åsa-Nisse och Eskil Kylin. Eskil Kylin, en Ornungaättling Eskil Kylin har växt upp på gården Kyrkebol, den gård som idag är Svältornas Fornminnesförenings museigård. Han var född 1889 som nummer åtta av tio syskon. Eskil utbildade sig till läkare och avancerade till överläkare på sjukhuset i Jönköping. Eskil har skrivit små berättelser med anknytning till Ornunga. I vissa fall flödar förmodligen fantasin, så kanske är det inte så konstigt om han har ett finger med i texterna om Åsa- Nisse. Klipp ur Kvällsstunden Fredagen den 1 februari 2012 hade Kvällsstunden en artikel med rubriken Åsa-Nisse visar åter vägen till Knohult. Artikeln handlar om att man spelat in en ny Åsa-Nissefilm, man ger lite bakgrund både till de nya och till de gamla filmerna. Ett par avsnitt i artikeln är speciellt intressanta för oss i Ornunga med omnejd. I förtexterna till de äldre filmerna står att de bygger på historier av Stig Cederholm. Men det blev en del rättsliga processer. Det skulle i stället vara överläkaren Eskil Kylin, som för länge sedan hade varit jaktkamrat till Stig Cederholms pappa. Sanningen är nog den att det var Cederholm som gjorde Nisse på Åsen känd, men att han stulit/lånat en hel del från Kylins verklighetsbaserade jakthistorier. Sanningen är att Stig Cederholms far ingick i ett jaktlag, som leddes av just överläkaren Kylin. År 1971 berättade Stig Cederholm för Aftonbladet: - Femton år gammal följde jag min far och hans jaktkamrater ut i skogarna och då träffade vi på Nisse på Åsen och hans glada gäng. Kylin gav redan 1934 under pseudonymen Erik på Moatorpet ut novellsamlingen Jaktberättelser framför törebrasan. Men ingen kan ta ifrån Cederholm att han sammanlagt totade ihop över 1.200 historier. Nog är det festligt att Åsa-Nisse, Knohultarn och handlaren Sjökvist kan ha en gemensam beröringspunkt med vår museigård. Leif Brunnegård Källa: Tidningen Kvällsstunden Bloggen http.// josephzohn,blogspot.com Västgötabygden 3:13 14

De tre festgeneralerna Nils-Olof Lundgren, 1941-1949, Allan Rust, 1950-1967 och längst till höger Helge Gustafsson, 1968-1974. Nummer tre från vänster är Nils Persson, folkskollärare i Gräfsnäs från 1935. 1937 startade han en simskola i Gräfsnäs. Under alla år var han programledare och speaker. Affischerna från alla Simningens Dag är bevarade. Bild från Helge Gustafsson. Simningens Dag i Gräfsnäs slottspark Den 13 juli 1941 anordnade Gräfsnäs Idrottsförening den första Simningens Dag. Det utvecklades efter hand till Västsveriges största folkfest med omkring 12 000 besökare 1953. 1941 fanns bland annat konstsim, simhopp och Antenmästerskap i lagsim på programmet. Från alla håll cyklade man till Gräfsnäs. Under flera år sattes det in extratåg på Västgötabanan från Skara och Göteborg, vissa år med underhållning på tågen. Dessutom gick extrabussar från olika platser. Den legendariske Albin Ahrenberg och senare Ostermans Aero landade på sjön Anten med sina sjöflygplan och många gjorde sin första flygtur. Världens minsta ubåt förevisades. Rekordåret 1953 kom Lapp-Lisa och dottern Siv och redan klockan 11.00 hade 4 000 personer samlats i slottsparken. Senare på dagen kom Karin Juel och Folke Olhagen. Andra kända namn som uppträdde på Simningens Dag var Margareta Kjellberg, Åke Söderblom, Povel Ramel, Martin Ljung, Bertil Perrolf, Harmony Sisters, Sickan Carlsson, Carl Gustaf Lindstedt, Lennart Hyland, Ingeborg Nyberg, Charlie Norman, Lasse Lönndahl, Lill-Babs, Monkeys, Göingeflickorna, Stig Grybe, Thore Skogman, Artur Erikson, Sven Ingvars, Owe Törnqvist, Anna-Lena Löfgren, Carl Anton, Snoddas, Sten-Åke Cederhök, Lasse Holmqvist, Jan Sparring, Svenne och Lotta, Eva Rydberg, Family Four, Bosse Larsson, Eva Roos, Laila Westersund och Lasse Dahlqvist. När Simningens Dag startade fanns inte TV. Man lyssnade på de olika artisterna i radio och ville gärna se och höra dem på samma gång. Men så kom TV-åldern. Folk kunde se och höra sina favoriter hemma i soffan. Då sjönk publiksiffrorna och 1974 hade man den sista festen. Simningens Dag var hela bygdens angelägenhet. Utan den stora uppslutningen av frivilliga hade Simningens Dag aldrig gått att genomföra. Det fanns en arbetslista med omkring 150 personer och var och en fick ett kort med tilldelad uppgift. Bo Björklund Älvängen 15 Västgötabygden 3:13

Tore Hagman mycket mer än naturfotograf Två följeslagare. Tore Hagman och hans följeslagare Hasselbladskameran. I det här numret heter profilen Tore Hagman. De flesta av oss känner Tore Hagman som den skicklige naturfotografen som ser så mycket mer ute i naturen än vad vi andra gör. Har man dessutom haft förmånen att lyssna till honom när han visar sina bilder, då vet man också att han är en mycket god berättare. Att sitta ner med Tore och ställa frågor och lyssna är fascinerande. Vem är Tore Hagman Jag är född 1952 i Vårgårda och växte upp mitt inne i samhället. Jag brukar säga att jag är halvblod, mamma är norska och pappa är svensk. Min morfar var lite konstintresserad och jag kände väl också av det en del. När det var dags att välja linje på högstadiet berättade jag för yrkesvalsläraren om mitt konstintresse, men han kunde inte komma på någon passande utbildning som jag kunde leva på annat än yrkesmålare, så jag gick en Profilen Västgötabygden 3:13 16 4-årig utbildning i Borås. Så småningom fick jag anställning på en målarfirma, men jag tyckte inte jag fick tid över för mitt fotointresse, så jag beslöt mig för att starta eget. Jag trodde att jag skulle kunna disponera min tid som jag ville, men jag fick så mycket att göra så jag fick ingen fritid alls. Efter några år som yrkesmålare upptäckte jag att jag inte tålde vissa färger och lösningsmedel. En läkare rådde mig att byta yrke om jag ville ha ett drägligt liv. 1982 satte jag definitivt stopp för ett yrkesliv som målare. Nu skulle jag kolla om min hobby kunde bli mitt yrke. Trots allt hade jag hunnit med att bli lite kändis som naturfotograf och i samma veva som jag slutade som målare fick jag två uppdrag, dels att skriva naturreportage i Borås Tidning och dels att medverka i den största fototidningen, som hette Aktuell Fotografi. Du lär vara Hasselbladare Jag tillhör den generationen då alla grabbar gjorde lumpen. Jag blev uttagen till kock på en jagare med placering i Karlskrona. Det var inte min grej. Jag försökte byta, men fick nej. När jag begärde förflyttning till Göteborg blev det ja. Detta betydde oerhört mycket för mitt fortsatta liv. På det logement som jag först hamnade, fanns en kille som gjort sin militärtjänst som fotograf, han var nu färdig med sin tjänst. Försök att få efterträda mig, fick jag som råd av honom. Jag kanske inte övertygade cheferna fullt ut när jag redogjorde för mina kvalifikationer, men det blev en provtjänstgöring och då skötte jag mig tydligen. Jag blev antagen. Nu fick jag använda verkligt fina kameror. Men inte nog med det, jag fick låna med mig kameror hem. Till och med så fina kameror som Leica och Hasselbladare. När köpte Du din första kamera? Jag var 13 år. Kameran var en Practica Nova och kostade 395 kr. Efter några år bytte jag upp mig några snäpp. Under min militärtjänst blev jag förälskad i Hasselblads kameror, formatet 6x6 cm blev jag förtjust i. Och efter lumpen började jag leta efter en begagnad Hasselbladare, Jag hittade en för 1 600 kronor och den blev min. Sedan dess är det Hasselblad som gäller vid kameraköp. Hur kom Du på att bli naturfotograf? Mina föräldrar var naturintresserad så där finns väl

grunden. 1966 var jag med och startade Fältbiologerna i Vårgårda och något år senare Naturskyddsföreningen. Jag var den yngste medlemmen och ibland kändes det lite jobbigt. I dom här sammanhangen blev jag kompis med Åke Carlsson i Siene. Han lärde mig mycket om naturen. Genom Åke fick jag också lära känna Gunnar Arnborg. Genom åren har jag haft förmånen att jobba mycket tillsammans med Gunnar och Åke. Det har varit oerhört stimulerande samarbete. År 1988 fick jag åka med Gunnar Arnborg till Naturskyddsföreningens riksstämma i Stockholm. Då kom Stefan Edman fram till mig och frågade om jag ville hjälpa honom med bilder till en bok han höll på med. Det blev ja direkt och boken heter Solvarv. Samarbetet med Stefan har också fortsatt. Fotoklubben Även i Vårgårda Fotoklubb var jag den yngste medlemmen. Mina kamrater i klubben har betytt mycket för min utveckling. En av dem som betytt mest är Olle Atterbring. Han lärde mig att jobba i mörkrummet. Det gör man ju inte längre, men det var en speciell känsla som jag på sätt och vis kan sakna idag. I fotoklubben fick jag vara med i olika fototävlingar och jag minns den första fototävlingen jag vann, temat var Huset. Hur bilden såg ut minns jag inte. Hur många böcker har Du gett ut? Det beror på hur man räknar. Min första bok gav jag ut 1977. Den heter Bilder från skog, sjö och myr. Om jag minns rätt var tryckkostnaden 15 000 kronor, mycket pengar. Mina föräldrar var bussiga och ställde upp med ett lån på det som inte fanns på min bankbok. Till min stora glädje lyckades jag sälja så många böcker att det faktiskt blev ett litet överskott. Jag har varit med om att ge ut ett 30-tal böcker, de flesta är ett lagarbete där jag är fotografen och andra skriver texterna. Det känns tryggt att jobba så. En del av böckerna har blivit verkliga storsäljare och gett oss möjligheter att leva på vårt jobb och att utveckla våra företag. Att göra en bok tar tid, många år. Det första större projektet tipsade Åke Carlsson mig om. En bok som hade arbetsnamnet Betesmarker, men när den var klar blev titeln Mulens marker. Det tog fem år 1982-1987 från starten i en hage i Siene där jag träffade Gunnar Förbättra inte förvanska. För Tore Hagman innebär bildbehandling att han förbättrar en bild inte förvanskar. Arnborg och Åke Carlsson, till boken kom från tryckeriet. Av svenska folket blev den framröstad som en av 1900-talets viktigaste böcker. Ett spännande projekt håller Åke Carlsson och jag på med nu. Vi återvänder till brottsplatsen efter 25 år. Det handlar om bilderna i boken Mulens marker. Under 2012 återvände vi och tog nya bilder på exakt samma ställe som då, (se sidan 18). Boken Västkust är den bok som sålts mest, 70 000 exemplar, det kommer nog att vara mitt rekord. Naturfotograf eller? Jovisst är jag naturfotograf. Men jag förstår Din fråga. När jag började fotografera var det djur och landskap som gällde. Men allt efter vad tiden gick insåg jag hur väsentlig människan är i sammanhanget. Många av de människor som Du kan se på mina bilder är enkla människor som levde ett liv så rätt som tänkas kan, om vi tänker på miljön. Många av dem blev med tiden mina personliga vänner som gav mig mycket visdom. En del av dem fick jag en sådan relation till, att för mig var det viktigt att få följa dem till den sista vilan. Jag är glad över att jag fotograferade dessa människor. Älgar och tranor ser likadana ut idag som för 25 år sedan, men den typ av människor som jag fotade då, de finns inte idag. Säger en bild mer än tusen ord? Det är ett uttryck som man ofta hör, men jag tycker det är en sanning med modifikation. Ibland kanske det är rätt, men om Du ser i de böcker jag varit med och utformat upptäcker Du att en bild ofta blir mycket bättre när 17 Västgötabygden 3:13

den finns med i ett textsammanhang. Jag upplever det också så när jag visar mina bilder. Då kan jag med ord hjälpa mina åhörare att upptäcka små guldkorn i bilden som de annars kan gå lite för fort förbi. Gunnar Arnborg och Stefan har varit goda inspiratörer som föredragshållare När bytte Du den analoga kameran till en digital? Det definitiva genombrottet kom 2005 när jag började jobba med boken om Göteborg, Staden vid havet. Den boken är en trendbrytare för mig även i ett annat avseende. Naturfotografen Tore Hagman fick en förfrågan att göra en bok om storstaden. Vilken utmaning. Jag tackade naturligtvis ja, men det blev några sömnlösa nätter innan jag kunde strukturera upp arbetet. Jag började fotografera Göteborg 2005 och 2008 kom boken ut. Förr bildbehandlade Du i mörkrummet, nu sitter Du vid datorn. Ja, jobbet i mörkrummet kan man också kalla bildbehandling, men det var ju inte så mycket man kunde påverka. Bildbehandling i datorn ger oanade möjligheter. Personligen tycker jag att man skall förbättra en bild inte förvanska den. När jag håller på med kameran skall jag ha som mål att bilden skall vara så perfekt det går. Jag vill inte gärna beskära en bild, den biten skall jag klara av med kameran. Men att kunna rätta till färgnyanser, lätta upp skuggor och justera högdagrar det tycker jag är jättebra. Jag sparar nästan alla bilder, man vet aldrig, dom kan passa in i ett annat sammanhang än det jag håller på med just då. Mest publicerad. Den här bilden som är tagen i närheten av Åreskutan i Jämtland är Tores mest publicerade bild. bild? Och ett gott råd till oss amatörer. Min förebild heter Sune Jonsson, fotograf på Västerbottens museum. Jag har ingen bild som jag tycker är den bästa, men en bild från Jämtland är den mest publicerade av mina bilder. Det goda rådet jag vill ge är det jag själv fick som tonåring i Vårgårda Fotoklubb och det lyder Gå närmare Ditt motiv! Tre korta frågor Vem är Din förebild som fotograf? Vilken är Din bästa Leif Brunnegård Mulens marker minskar snabbt För ett halvsekel sedan var den svenska landsbygden full av ljusa, öppna marker fulla av blommor på vår och sommar. Något enstaka träd och en del buskar gav liv åt bilden, och vi var väl många som lät lura oss att detta var natur när den var som svenskast. Men dessa marker var inte naturliga, de hade skapats under sekler av odlare och deras djur. Så när betet minskade alltmer så mörknade det i markerna. Mulens marker Ingen missar kalhygget, det uppstår från ena dagen till den andra, men när marker växer igen smyger sig förvandlingen på och det dröjer innan man märker det. Åke Carlsson i Siene och Tore Hagman, Vårgårda, har insett det och slår larm om landskapets förvandling. Oftast till det sämre. För 25 år sedan gav de ut boken Mulens marker tillsammans med Gunnar Arnborg, en hyllning till de kulturhistoriskt så värdefulla betesmarkerna, för att inte tala om hur vackra de ofta är. Nu har de gett sig ut för att kontrollera hur landskapet ser ut 25 år senare. Det Västgötabygden 3:13 18