Hnrlcrrmri. 97 Sd, /. orrbeskär i(j /./l 5 -; - ' B J Ö R K Ö /&fggen? :16\ä ruridj-i g u f.1). 'kj«*e....... ; :,x.»iaisiiiiiaias Jfred e både! (CL U S B> G O TEBO RG B (2) 30 sek.. 19 MS.3 ta/<2, v.ztrutl..-. 27 LS.SS.FSJS.VS.StrS io/ SVS / 25 ' S ts ö ^ e t 'li-k. i '. i 11/' n 17 Å WWHJeJarL Jfr KlåveskarKl, é Tv! S ifortskörsl Känsö fjärskäi ]ff>h 2008:3 18 \ { 'Yämgr. fe- i 1 8 *.:råj&åkob. lsl -p \ 17 sa.
Den här sidan sidan är för läsekretsens synpunkter på tidningen. Den används även för information från redaktionen och Göteborgsavdelningen Bernt Fogelberg in memoriam En av Klubb Maritims grundare Bernt Fogelberg, Lidingö, avled den 6 maj 2008 efter en längre tids sjukdom. Han skulle ha fyllt 83 år den 16 juni. Bernt föddes i Stocka 1925 där han växte upp. I hamnen låg båtarna, inte minst bogserbåtar, som intresserade honom och han började rita av dem. Under kriget fick han smyga med sitt ritblock för att kunna rita av båtar vilket han höll på med till 1945. Han började jobba som kontorist i Stocka, men hans far rådde honom att söka sig söderöver. Detta råd löd han och flyttade till Stockholm 1947 där han började jobba på Svenska Diamantborrnings AB. Efter jobb hos Salén & Wikander började han 1959 som kamrer hos Neptunbolaget, som han var trogen till sin pensionering. Denna anställning var perfekt för Bernt som nu kunde odla sitt stora intresse bogserbåtar. Bernt var den som tog foton av Neptunbolagets bogserbåtar och såg till att det blev rederi vy kort av bilderna, till glädje för många båtologer. Neptunbolaget ägdes av Röda Bolaget/Broströms och nu fick Bernt börja resa till Göteborg, på arbetsuppdrag hos Röda bolaget. Han berättade för mig när han första gången kom till Göteborg: -N är jag kom ut frän Centralstationen gick jag ner mot hamnen som låg på gångavstånd. Kommen en bit på väg fick jag höra en kakofoni av ljud. Vad kom detta ifrån? När jag såg Lilla Bommens hamn förstod jag att det var hamnens ljud. Hamnen var full av liv och rörelse som gav ifrån sig detta ljud inte minst från varven som var i full gång, tåg på kajerna och all godshantering, blandat med ängfärjornas ångvisslor och alla bogserbåtar som stretade och drog på pråmar eller fartyg. Något liknande hade jag aldrig upplevt tidigare. Jag var verkligen fascinerad av Göteborgs hamn. För mig var Bernt en båtolog i ordets rätta bemärkelse. Hans stora intresse var bogserbåtar men han var även Foto Gunnar Friberg. allmänt sjöfartsintresserad. Bernt var mycket generös med att dela med sig av sin kunskap och det han forskat fram ur speciellt Sjöfartsinspektionens arkiv. Det är ju de mindre fartygen som inte var registrerade som är så svårt att få uppgifter om. Dessa uppgifter skrev Bernt av för hand och samlade på sig till alla båtologers glädje som intresserar sig för just de mindre båtarna. Han reste runt i Norden och fotograferade alla båtar han såg på resorna. Jag kom i kontakt med Bernt i början av 1960-talet. Eftersom min fru är från Stockholmstrakten, var jag flera gånger årligen i Stockholm. Bernts gästvänlighet och viljan att dela med sig av sina insamlade uppgifter samt foton blev för mig till mycket glädje. Detta kunde jag delvis återgälda när han var i Göteborg, och vi då åkte runt i hamnarna för att fotografera. Den vänskap som uppstod utvecklades och blev livslång. Besöken hos Bernt blev många under åren och sista gången jag besökte honom var på Lidingö sjukhus i slutet av mars i år tillsammans med hans hustru Stanislava. Bernt var dä mycket sjuk och jag förstod då att det var nog sista gången jag såg honom i livet. För att återgå till Bernts fartygsritningar så frågade jag honom många gånger om jag fick se på dessa. Svaret var alltid ett vänligt men bestämt nej, för det var inget att titta på tyckte Bernt. Men så i mitten på 1990-talet visade han mig dem och det var trevligt att få se. Tack Bernt för all den vänskap och glädje du gav mig i nästan 50 år. Bertil Söderberg Bernt var en av pionjärerna inom Klubb Maritim. Jag kom i kontakt med Bernt redan i slutet av 1950-talet då han besvarade en fråga jag ställt i Svensk Sjöfarts Tidning. Han svarade inte i tidningen utan ringde upp mig. Så var kontakten knuten. Bernt hade redan da ett stort kontaktnät av båtologer. Han bjöd mig att komma till honom i Stockholm och bo hemma hos honom. Han bjöd då in många av de båtologer som senare skulle bli drivande i Klubb Maritim. Det var stort för en tonåring. Bernt var en stor förebild för mig. Han berättade ofta hur han farit land och rike runt och letat efter båtar vid snart sagt varje brygga. Resultaten varierade men ingen inom Klubb Maritim har väl rest i båtologins tjänst mer än han? Själv reser jag fortfarande runt Sveriges kuster i sann Fogelbergs-anda. När Klubb Maritim bildades 1963 var Bernt en central gestalt i Östra Avdelningen. Bernt borde ha fått medlemsnummer 4, men fick i stället 33. Han sörjde ofta över det. En brist av social lyhördhet från vår sida. Efter tio år av nära samarbete tunnades kontakterna ut och blev under senare år mer sporadiska. Men det förtar inte Bernts betydelse. Han var min stora idol som i hög grad formade mitt båtologiska liv. Vila i frid, Bernt! Krister Bång 2
v;..:. TIDSKRIFTEN LÄNSPUM PEN GES UT AV KLUBB MARITIM-GÖTEBORG FÖR MEDLEMMAR I KLUBB MARITIM. Argäng 35. Nummer 142 från starten. ISSN 0281-4242. Årsavgift för Länspumpen 2008: 220 kr till plusgiro 81 57 68-7. Huvudredaktör och ansvarig utgivare: Krister Bäng tel 031-26 38 38, e-post: krister.bang@comhem.se Övriga i redaktionen: Lennart Bommalm tel 031-23 07 02, e-post: leimart.bornmalm@dpes.gu.se Eric Hallberg tel 046-12 26 45, e-post eric.hallberg@cob.iu.se lan Johansson tel 031-12 26 14, e-post jan.johansson@dof.se Bertil Söderberg tel 031-45 91 98, e-post: bsg.soclerberg@telia.com Tidningen får citeras om källan anges. För återgivande av signerade artiklar och illustrationer erfordras dock författarens och redaktionens tillstånd. Förutom tidningen Länspumpen har Klubb Maritim-Göteborg klubblokalen KAJUTAN, m ed ett stort och om fattand e fotoarkiv sam t bibliotek. Tryck Eländers, Falköping. Redaktionens postadress: Lanspumpen, Box 2156, 433 02 SÄ VEDALEN Nästa nummer utkom m er i slutet av novem ber 2008 och sista manusdag är den 14 oktober 2008 Redaktionellt Tack för allt fint material till Länspumpen som kommit in under sommaren. Nu gäller det för redaktionen att bearbeta allt detta och portionera ut det i lämpliga doser i tidningen. Men sluta inte och skriv för det. Vi ordnar plats på något vis. Angenäma bekymmer. Från Arne Sundström har vi fått berättelsen om Svenska Amerika Liniens Östersjötrafik. När S.A.L. har beskrivits är det nästan alltid de stora fartygen som presenterats. Vi kommer nu med den efterlängtade kompletteringen. Artikeln är så lång och genomarbetad att vi har beslutat att göra den till ett årsnummer. Det är vår förhoppning att numret skall vara klart till jul. Bertil Söderberg skall ägna hösten åt att göra numret klart. Vi återkommer när det är dags att beställa. Som Du kanske har sett är det Länspumpen som säljer Klubb Maritims collagetröjor och kepsar. Välkommen med Din beställning. Redaktörerna Omslaget Danska färjan Bergensfjord kränger våldsamt i stormen när hon skall ta sig in i hemmahamnen Hanstholm. Foto K rister Bäng den 24 juni 2008. Ungdomsminnen från min tid som sjöm an...4 Edmond Bäck Sem esterbetraktelser... 11 Krister Bång Till flydda tider... 18 Bertil Palm Hamnbygget i G lom m en...20 Bernt Johnsson Paragrafbåtarna... 25 Krister Bång/Bertil Söderberg Persisika viken tur och retur... 41 Ingvar Rylander Vad kan man få ut av ett tjänstgöringsbetyg... 44 Olle Gustafsson Om vatteninsprutning...46 Sture Äppelblom Kustångaren A lbrektsund...49 Terje W. Fredh Tyska pansarkryssaren Prinz A dalbert...50 Kenneth Larsson Klubb M aritim -U ddevalla... 52 Krister Bång Sigvard Andersson - m odellbyggare...53 Terje W. Fredh Bilder ur gamla fotoalbum... 54 Bertil Söderberg Horisonten ru n t... 56 Jan Johansson red Böcker på frivakten... 62 Lennart Bornmalm M edlem sinform ation...64 Nya gåvor till Kajutan Svenska Amssika ifsics Medlemmen Wåge Ericsson besökte Kajutan i augusti och överlämnade då som gåva en mycket fin emaljskylt från Svenska Amerika Linien. Dessutom en träbit med inbrända bilder på S.A.L:s första och sista fartyg samt ett inramat tryck på senaste Kungsholm. Föremålen kom från hans son Bengt-Olle Ericsson, befälhavare på Stena Freighter och medlem, som avled den 17 mars i år. Stort tack för de fina gåvorna till KM-Göteborgs samlingar. Bertil Söderberg Foto Lennart Ramsvik. 3
Transatlantics Klipparen vid leveransen från Götaverken 1935. Foto Götaverken. Ungdomsminnen från min tid som sjöman Berättat av Rolf Langhard för Edmond Bäck Vid mina otaliga besök på Toftaåsens sjukhem kom jag i kontakt med en sjöman, som började samtalet med: -Ja g har varit stuert i 22 år och det ångrar jag djupt. A nledningen till detta drastiska u t talande var det stora an svar och den arbetsbörda ombord, som oftast vilade på en enda man. Mer om detta senare i artikeln. Den jag kom i samspråk med, var göteborgaren Rolf Langhard. Schweizisk medborgare Han berättade att han till en början var schweizisk medborgare, vilket medförde att han inte fick någon sjöfartsbok i början av sin sjömansbana. - Jag är född i Christiania i Norge, samma dag som Greta G arbo, d v s den 18 september 1920. Mina föräldrar var Jakob (1889-1967) och Martha (1889-1947). Min mor var norska, född Olsen, och hennes far var chef för Pelerins M argarinfabrik i Göteborg. Släkten Langhard, som har anor från 1400-talet, hette ursprungligen M atteu s-l an ghard. M in farfar, Teofil, kom från staden Dornbirn, en gränsstad mellan Schweiz och Österrike. Han kom till Sverige 1907 och var spinnmästare på R o lf Langhard g ick till sjöss 1937 som stuert- biträde och g ick iland efter 22 är. Foto Edmond Bäck. Gamlestaden Fabriker i Göteborg. Farmor hette Lina. M ina föräldrar köpte sig ett litet hus i Paradiset i Partilie, och huset gick allmänt under nam net Ä ngstugan. Hit flyttade även min farfarl928. Pappa hade två bröder, Viktor som ham nade i Landskrona och Kurt, som bosatte sig i Norrköping. Vi var fyra barn i familjen, mina tre systrar, Ann-Marie f 1922, Randi f 1924 och Karin f 1933 och jag. Både jag och min far gick pa Östra Real, men i motsats till min far, avbröt jag mina studier och ville börja arbeta och tjäna pengar. Min mor tyckte att jag borde lära mig ett riktigt yrke och tog mig med till Petersen på Lorensbergs Restaurang. Där blev jag anställd som "com iss" och fick lära mig grunderna i köket under två år. Under den tiden hade vi fem olika köksmästare. Äret var 1935. H östen 1937, innan jag m önstrade ut på Klipparen, var jag anställd på Grand Hotel. Där hade de en helt suverän köksmästare, Jean Renault, den bäste jag mött i den här branschen. 4
Min första båt Jag m önstrade på Klipparen i Göteborg den 18 oktober 1937 som stuertbiträde med en hyra av 45 kronor i månaden. Skepparen hette Cederström. Livet ombord blev inte riktigt vad jag hade tänkt mig. Förste kocken, Håkansson var en bra karl, men andre kocken var för djävlig. Ett tag trodde jag att han skulle mörda mig. Det hände vid flera tillfällen att han följde efter mig in i förrådet och slog till mig med knytnäven. Han satte mig på de sämsta tänkbara jobben. Bl a hade vi stora bingar med potatis, som säkert rymde 100 hl, och längst ner i dessa ruttnade en del potatis. Dessa skulle jag ta bort, ett riktigt äckligt jobb. Vid ett annat tillfälle hade jag gjort ordning en hummer för en sittning ombord. Vi hade nämligen även passagerare med ibland. Den förstörde han helt och hållet. Han led av förföljelsemani. Han var både dum och elak. På drift i Sydafrika När vi kom till Durban den 9 december 1937 skulle jag gå iland för att klippa mig, eftersom timmerman vägrade göra detta. Där träffade jag på Lennart Carlegård, som sade att han hade rymt från Klipparen. -F ö lj med mig, sa Lennart och så blev det. En impulsiv handling som på intet sätt var planerad från min sida. Första natten bodde vi på Durban Mens Home. Vi blev efterlysta av polisen, förmodligen på uppdrag av agenten. Vi låg och tryckte i gräset ute vid pirhuvudet och kollade när fartyget lämnade hamnen. Vi började promenera västerut och kom till Pieterm aritzburg, tre mil väster om Durban. Det var den första byn vi kom till. Vi hade fått för oss att vandra upp till Kairo, en tripp på 800 mil, och skriva en bok, "Sea to Sea", det vill säga från Kapstaden till Kairo. Men vi kom inte så långt. Vi hade bl a en härlig resa på ett lastbilsflak, Lennart och jag. På flaket fanns även ett piano, och eftersom Lennart kunde spela piano, började han spela på detta. De infödda, som körde lastbilen, hörde detta och saktade in och skrattade gott åt det hela. Den färden gick med ett stort leende till befolkningens stora glädje. De tyckte också, att det var konstigt med två vita på lastbilsflaket iförda infödingskläder. Vi hade sålt våra egna kläder för att få pengar till mat. Det var många som kom och tittade på oss. Vi träffade på en inföding, som hade ett blödande sår, 5-6 cm djupt in vid sidan av knäet. Där han hade stoppat in rådiamanter till ett stort värde. Såret var infekterat och varade. Han hade vandrat enda från Port N olloth, där de stora diam antgruvorna fanns. Det var en färd på omkring 40 mil med livet som insats. Hans namn var Habib Sullivan. Vi kom fram till Barberton, där tyskarna hade stora saltgruvor. Långa karavaner av lastbilar med rövade saker, som gömdes i de långa gångarna. Lastbilarna var gamla och anskrämliga. Vi vandrade och vandrade och kom till Nelspruit och Newport, från Johannesburg till Pretoria, gick över Lim -Po-Po River åtskilliga gånger vid gränsen till Mozambique vid en tullstation som hette Comati Fort - Resano Garcia. Bron över floden var omkring 200 meter. På denna stod Lennart och jag och beundrade alla flodhästarna i Lim-Po-Po River. Det fanns massor av dem. Oerhört imponerande. Tulltjänstemannen kände till slut igen oss och skakade på huvudet åt oss och bara skrattade. Det fanns även krokodiler i massor i floden. En underbar natur i Sydafrika. Vi fortsatte våra vandringar under cirka tre månader, men värmen blev tillslut för svår. Vid låg vi ofta över hos infödingarna i deras hyddor, sk craller. Jag blev riktigt Sydafrikafrälst. Ett vackert land med trevliga och vänliga människor vid denna tid. Med bil och båt tog vi oss ner till Lourenco M arques. På flodbåten, som hade sam m a nam n som flod en, L im -Po-Po, bjöds vi bl a på vaniljpudding med vaniljsås. En egendom lig kom bination. Skepparen ombord, som bar på en slags taxilastbilsskärm m össa, var galen med alla sina upptåg. En riktig spjuver. På beachen i Lourenco Marques hade jag lagt mig för att vila och somnade. Vaknade av att en dam och en herre talade norska. Jag trodde jag drömde. De hade en dotter med sig också. Det var familjen Schramm från Norge. Jag brevväxlade med dottern ett tag, men det rann ut i sanden. Men när jag vaknade, svettades och frös jag om vartannat. Jag hade fått en släng av malaria, som än i dag tidvis kan besvära mig. Familjen berättade att här fanns åtskilligt med giftiga ormar, som svart och grön mamba. Det var otrevligt at få veta detta. Vi besökte en zoologisk trädgård, liknande den vi har här i Slottsskogen, när Lennart plötsligt blev pä fyllan. Hur han fick tag i sprit vet jag inte, men han kom i krakel med en infödd och blev tagen av polisen. I fängelset var det så, att det var släktingarnas uppgift att förse dem som satt i fängelset med mat. För i fängelset fanns ingen mat till internerna. Jag hade all möda i världen att bomma bröd och annat hos bagerier, konditorier och restauranger. Men jag hade en viss framgång med detta. Vid flera tillfällen fick jag stora påsar med bröd där bästföredatum hade gått ut, utan att brödet hade möglat eller var dåligt på annat vis. Aie d Vaalaren kom jag äter till Sverige den 7 m ars 193S. Nu blev det Inndjobb till septem bei 1939 Negntivrkiv Fotopum pen. änspump Hemma Vi fick order av konsulatet i Durban, förmodligen kontaktad av polisen, att ta oss dit ner. Där fick vi hjälp av svenske konsuln Lindholm, som hade sitt kontor på Smith Street, att ta oss ner till Cape Town, och mönstra på Vaalaren. Vi tog oss ombord på en coaster och fem dygn senare var vi i Cape Town, där vi fick mönstra ombord som övertaliga. Jag som skanskalle (Kalle Akter) och Lennart som salongsuppassare midskepps, d v s som reserv. Lennart var från Norrköping där hans far var redaktör på Norrköpings Tidningar. 5
A n d ra v ä r 1ds k rig e t hade brutit ut när jag m ö n s tra d e i Sa goland den 30 septem ber 1939. A rkiv bild Bertil Söderberg. I Sydafrika hade jag tagit tre rullar film med min Kodak-kamera (12 bilder i varje rulle). Underbara bilder på bl a flodhästarna i Lim -Po-Po River. Kameran sålde jag för att få pengar till m at. Film erna lämnade jag in på en fotofirma i Durban för framkallning. När vi kom tillbaka till Durban efter nära tre m ånader hittade vi inte affären, trots att både Lennart och jag letade febrilt. En militärklädd person, möjligen polis, förklarade för oss, att tvåvåningsbyggnaden i tegel, som hade inrymt fotoaffären, var riven. Med Vaalaren var vi åter i Sverige 7 mars 1938. Jag hade varit hemma ett tag, då jag fick ett telefonsamtal från Lennart Carlegård. Han befann sig i Genua, dit han tagit sig på egen hand. Han ville att jag skulle ta mig dit ner och att vi skulle vi kuska runt i Europa. Han hade fått tag på diverse lexikon som, ungerskt-svenskt och tjeckoslovakisktsvenskt. Men jag tackade nej. Lennart låg inte sä bra till hos mina föräldrar. De tyckte han var lite väl äventyrlig för mig. Han var ju också fem år äldre. Jag var oftast hemma på somrarna och jobbade då på olika restauranger. Bl a var jag förste kock i fyra somrar på Lisebergs Värdshus. Annars, när man var i land i Göteborg, fick man lov att ta ströjobb för att kunna försörja sig. Vid ett tillfälle jobbade jag på restaurang Commerce. På vissa ställen t ex, behövde de kanske bara en person en dag i veckan för att steka vittling. Innan kriget var det ofta jobb som kockelev pä de olika restaurangerna i Göteborg. Vid ett annat tillfälle gick jag till Lusasken och fick jobb som tallyman, d v s en man som medelst handrörelser ger anvisningar till kranmannen hur han kunde sätta ner godset på rätt plats. Min tid på Sagoland Den 30 september 1939 mönstrade jag på Sagoland som stuertbiträde (mässuppassare) med en hyra av 60 kronor i månaden. Skeppare ombord var Bang-Melchior. Jag hade som jag sagt förut, ingen egen sjöfartsbok, för jag var fortfarande schweizisk medborgare. Därför fick passet duga. Men efter några år ringde min far mig och sa: -N u är vi svenska medborgare. Det var den 6 maj 1943. -D u vet, det kostade far min 480 kronor per termin, att gå till schweiziska ambassaden för att få mig frikallad från schw eiziska arm én, där jag hade blivit krigsplacerad vid ett schweiziskt strålkastarkompani. Det lyckade varje gång. Men det var en dryg kostnad för min far. Han fick hjälp av ambassadsekreteraren Jansson i Göteborg med att ordna det svenska medborgarskapet för hela familjen Langhard. För att återgå till Sagoland, så var tjocke Lindberg stuert ombord. Förste kocken hette Karl-Erik Persson, stuertbiträde liksom jag själv, var Jonas Zandén. Man fick tjänstgöra där det behövdes. Ibland i babordsmässen där maskinister och motormän åt. Ibland i styrbordsmässen hos matroser och jungmän, men även i salongen där skepparen och övrigt befäl intog sina måltider. Städning och diskning sam t bäddning ingick även i arbetsuppgifterna. Ordinarie styrkan ombord var 34 man. Men vid ett tillgälle till sjöss var vi 39 man. Då måste vi ta ombord bl a tre fripassagerare i USA, på myndigheternas order. Vi låg på reparation vid G ötaverken och gjorde en del konstiga reparationer som ingen i besättningen begrep sig på. Det var en konstig stämning ombord. Vi blev tillsagde att hålla tyst med det hela. En extraförstärkt smal gäng efter treans och fyrans lastningsskott på babordssidan föröver pa strongrummet, långt föröver, sattes det upp förstärkningar. Skepparen Bang-Melchior lät första, att eventuell information om allt detta arbete skulle ges av honom vid lämpligt tillfälle. Besättningen anade oråd. I Frihamnen lastade vi in en förfärlig massa trälådor. Vi lämnade Göteborg i hemlighet klockan 17.00 den 8 december 1939 för resa till Port Said-Calcutta osv. En tröstlös resa. Överstyrman hette Gustafsson och var från Lerum. En riktig brottartyp med helskägg. Om jag kommer ihåg rätt blev John Böckman från Skurup i Skåne andrekock ombord sedan ordinarie andre kocken M almström m önstrat av i Yokohama i april 1940. Vi var över nästan hela världen, bl a i Kobe och Osaka i Japan. M ånga var de turer längs den amerikanska västkusten som Los Angeles, San Diego osv, innan vi hamnade i New York och pir 8. Har aldrig sett så många poliser på en gång. På kajen fanns det pansarvagnar. Hela besättningen ställdes upp på däck, medan beväpnade soldater genomsökte hela fartyget i jakt på fripassagerare. Besättningen stod så uppställda, att vi inte skulle se vad som pågick, men vi såg ryggarna på män som bar iland små trälådor. Vad de innehöll 6
berättade man inget om. Men på något konstigt vis, så läckte det hela ut. Hur vet jag inte? Vi hade haft guld för 40 miljoner dollar ombord, d v s, Riksbankens guldreserv. För mig verkar det dock mycket r nstigt med tanke på var rutt runt halva jordklotet, innan vi nådde New York. Det måste ha varit en skenmanöver helt enkelt. I februari 1940 räddade vi besättningen pä en tremastare som hette Chisholm. Det var i Karibiska sjön. Chiefen ombord pä Sagoland, Gustafsson från Fiskebäckskil, försvann spårlöst den 17 november 1940. Antagligen hade han hoppat överbord. Jag säg det inte själv, men man har berättat för mig att man funnit ett par skor ståendes vid relingen och att man hittade ett par strumpor på lejdstången. Det hela utspelades under resan San Pedro-Balboa. Vid ett tillfälle hade vi ett par liggedagar vid Seven Islands. D et ligger vid New Foundland. Besättningen lånade en livbåt och fiskade stor torsk med framgång. Det blev över 250 kg fin torsk, som rederiet via skepparen, köpte för 2 kronor kilot. Det var några underbara dagar med fint väder. Ny båt Jag mönstrade av Sagoland i Long Beach i Kalifornien den 30 augusti 1940.1 USAfick man inte gå iland om man inte hade en viss summa pengar på sig, eller hade en bekant i land. Vi var mer eller mindre internerade, M ed Gripsholm var ja g m ed om att m öta en s k m onstervåg 1953. Vykort från S.A.L. men fick dock röra oss fritt i stan. Vi sjömän var försedda med blåa sk "Seamans-Card". Vi blev ofta haffade på stan av poliserna, som ville kolla våra papper. Det var hårda bud i USA. En tuffhet som tillnärmelsevis inte existerade i Sverige. Det var sommar och fint väder. Jag var där i cirka en månad, innan jag blev tvingad att mönstra på Vasaholm den 30 september 1940 i San Pedro. Myndigheterna i USA meddelade att antingen tar du den här båten eller så burar vi in dig. Och detta utan någon som helst orsak. Vi hade inget brottsligt gjort, men sådan var tiden där över. Vi var sju man som mönstrade på i San Pedro. Vi kunde ha varit åtta, men kocken kom aldrig. Med Vasaholm råkade vi ut för en helvetesorkan. Det var utanför England. På den resan var jag andre kock och Söderberg förste kock. Skeppare ombord var Hjalmar Bergm an. Förste styrm an hette Gedda och andre styrman Svensson. Skorstenen knäcktes från fundamentet. Lejdaren, som var fastsatt med 3 nitar, böjdes uppåt från båtdäck och uppåt. Vi såg vrakrester från flotten flyta förbi och dä sa vi -D är gick vår chans. Det var ett oväder som ingen livbåt kunde tåla. Men det gick bra till slut. En händelse som etsat sig fast från tiden med Vasaholm var, att chiefen ombord gav sig på skepparen och slagsmål uppstod. Efteråt ståtade skepparen Bergman med en praktfull blåtira. Monstervågor Jag frågade Rolf om han hade varit med om sk monstervågor under sin sjömansbana? Rolf berättade. Jag var med Gripsholm 1953 och vid ett tillfälle råkade vi ut för en sådan våg. Man beräknade vågens höjd till 28 meter, därför att den hade krossat fönstren på bryggan. Ett stort piano i musikrummet slet sig och klämde fast en amerikansk dam som befann sig där. Hur det gick för henne vet jag inte. E fter en m ånad i USA blev ja g tvingad att m önstra på Vasaholm den 30 septem ber 1940. Åter på Vasaholm Vidare frågade jag var Lennart Carlegård tog vägen under åren 1938-1942, dä han enligt sjömansregistret inte var till sjöss. -Ja, sa Rolf, han var med i finska vinterkriget och klarade sig. Den 16 september 1942 mönstrade jag och Lennart Carlegård på Vasaholm som förste respektive andre kock med en hyra av 205 kronor respektive 135 kronor. Men jag blev tvungen att mönstra av redan efter 8 dagar, eller rättare sagt i Göteborg den 23 september 1942. Orsaken till detta var att jag fortfarande var schweizisk medborgare och att man måste vara svensk medborgare i de farvatten som Vasaholm skulle besöka. Lennart stod ombord till den 11 januari 1943. Det var tråkigt, för jag hade sett fram emot denna resa. När vi låg i Göteborg fanns det en stuveriarbetare som var en överdängare på att bomma mat från båtarna. Det var en 7
storväxt och kraftig karl i stor hatt. Oftast stack han in näsan i kabyssen och frågade om det möjligtvis fanns något över, som en kött- eller korvbit, bröd mm. Han hade ett öknamn som vad vida känt i hela Göteborg på den tiden, nämligen "Knutte-Knopp". Han hette egentligen Gösta Wendel och hade tidigare seglat i maskin. Han var en legend ibland sjömännen i Göteborg. Annars var det ett vanligt sätt att hjälpa sina kamrater, som gick utan jobb, att ta ombord dem, sä att de fick äta upp det som blivit kvar i karotterna. Det kunde komma en 5-6 man på en gäng. Resor på Tyskland Jag mönstrade på Hemland i Oxelösund som kock med en hyra av 215 kronor i m ånaden den 27 decem ber 1942 och vi gjorde sju resor till Hamburg. Lasten bestod av järnmalm till Tyskland. Skeppare ombord var Einar Nöring, som vikarierade för J.A. Steen. Vid ett tillfälle skulle jag gä fram till backen, där vi förvarade potatis i stora lårar, och hämta en pyts potatis. M edan jag stod där och fyllde spannen hördes plötsligt ett väldigt smatter över båten. Jag kände att det sved till i sidan av mig, men tänkte inte så mycket på det, utan gick tillbaka till kabyssen med hinken fylld av potatis. När jag kom tillbaka sa överstyrman; -H u r ser du ut egentligen. -V adå sa jag? - Du är ju alldeles blodig. Så nära döden hade jag aldrig varit under min tid som sjöman under andra världskriget. Det var ett jaktplan, av vilken nationalitet vet vi än i dag inte, men flera röda ränder finns på min kropp än idag efter de kulorna. Jag mönstrade av i Oxelösund den 2 mars 1943. Jorden runt med SOL-fartyg Den 9 september 1943 mönstrade jag som M ed Hemland gick vi i m alm fart på H am burg 1942. A rkivbild K rister Bång. kock med en hyra av 220 kronor i månaden på Boreland. Skepparen hette Lorentzon. Under resan blev jag plötsligt väldigt sjuk och blev tvungen att mönstra av i Callao i Peru den 3 januari 1944. Jag bars iland och hamnade pä Hospital Daniel Careon i Lima. Läkaren där satte sedan en spruta i ryggmärgen på mig, som nästan gjorde mig lam. På grund av dåliga förbindelser mellan fartyget och rederiet i hemorten, uppfattade m ina föräldrar att jag hade blivit lam, och var ordentligt oroliga. Vad det var för sjukdom fick jag aldrig veta. Kanske mitt efterhängsna magsår. Efter det att jag hade tillfrisknat, flög jag ner till Buenos Aires och m önstrade åter på Boreland den 31 januari 1944 och nu som förste kock med en hyra av 280 kronor i m ånaden. Jag m önstrade av i Göteborg den 18 mars 1944. Jag m önstrad e på S u n n an lan d den 23 augusti 1945 som förste kock med en hyra av 285 kronor i månaden. Skepparen ombord hette Seeman. Stuert ombord var Axel Dock och förste kocken hette Folke Nösman. Min födelsedag firade jag i Istanbul, d vs IS september 1945. Jag mönstrade av den 6 november 1945 och mönstrade på nytt i Göteborg den 9 november samma år, och dä pä Boreland som kock med samma lön och den bestämde Ola Hansson inom Broströmskoncernen. Han var kökspersonalchef. Det var bara att lyda order. Han efterträd d es sederm era av Sahlén och denne i sin tur av en som hette Thorin. Dessa bestämde vilken båt som man skulle tjänstgöra på. Men tiden ombord Boreland blev inte så läng, för jag blev tvungen att mönstra av på grund av mitt magsår den 14 november 1945. Med dessa båtar bestod lasterna huvudsakligen av styckegods och fruktlast. En gäng satt vi på Sjömanshemmet vid Stigbergsliden i Göteborg. En man som allmänt gick under namnet Kubiken kom in och sa att man sökte en kock till ett fartyg som låg i hamnen. Jag sa att jag var intresserad. Tyvärr sa Kubiken, han där hade anmält sig före dig, så han får gå före. Det visade senare att det fartyget förliste i Sydatlanten. Jag vill minnas att det var Vaalaren. Tur får man ha. B o rela n d i Göteborgs hamn vintern 1942. A rkivbild Bertil Söderberg. i* Tankbåt Jag m önstrade i stället på Julius, ett av världens största tankfartyg, i Göteborg den 24 novem ber 1945 som förste kock med en hyra på 290 kronor i m ånaden. Skeppare ombord kapten Lindahl. Vi hade lossat en del av lasten i Göteborg och skulle fortsätta till M almö, där resten av oljan skulle lossas. Jag var inne i min hytt och bjöd tim m erm annen på en öl sam tidigt som han hälsade mig välkommen ombord. Han satt i min koj och jag stod bredvid, när
Sunnanland var min första båt efter kriget. A rkivbild Bertil Söderberg. Resor i Medelhavet Den 15 mars 1948 mönstrade jag som stuert på Fernebo och det skedde i Venedig. Vi hade våra trader i Adriatiska havet och gick som oftast T rieste-v en ed ig -Izm ir (Sm yrna)-istanbul. Som stuert var min uppgift bl a att inhandla förnödenheter till fartyget. Jag blev bekant med en skeppshandlare som hette Hadidura i Trieste, och där gjorde vi våra inköp. Vi var ofta i Izmir, dvs Smyrna i Turkiet. När vi var lediga gick vi alltid till samma bar och blev på det sättet kända och vänligt bemötta. Mänga gånger var det överstyrman, andrastyrman, kocken och jag. Det blev oftast vid åttatiden på kvällen. Vi tog oss ett par öl och hade det trevligt. Stället hette Kafé Alastasione. Men trivseln avtog. Orsaken var att skepparen var svår att samarbeta med. Jag kontaktade rederiet och bad att få mönstra av och gjorde även så i Venedig den 17 maj 1948. Där ringde jag min gode vän och granne det plötsligt blev tvärstopp. Jag ramlade omkull i hytten liksom timmermannen. Det visade sig att vi hade gått på vid Göteborgs port, d v s på Vallholmen vid Valö, söder om Vrångö. Vi grundstötte så kraftigt, att 10 m eter av fartyget midskepps blev en meter hoptryckt. Grundstötningen var så häftig att huvudm askinen rubbades ur fundamentet liksom tre stycken hjälpkärror (som alstrar ström) i maskinrummet. Det fanns ingen ombord som stod upp efter den smällen. En del tankar sprang naturligtvis läck och en massa olja läckte ut. Skadorna var så stora att fartyget fick tas in för reparation. Dagen efter eldade man upp oljan utanför Vrångö. Ett enormt moln av tjock svart rök steg upp mot himmelen och ett rykte började gå att fartyget brann med besättningen om bord. Våra anförvanter blev naturligtvis oroliga, men rvktet var ju inte sant. Mitt magsår gjorde sig påmint igen och iag blev tvungen att mönstra av i Durban den 19 mars 1947. Jag blev kvar i Durban och gick på diet i tre veckor och var inlagd pä Konvoy Inn. Sedan mötte jag upp igen i Nynäshamn och då som stuert med en hyra av 465 kronor i månaden. Det var den 30 juni samma år. Min tid pä Julius varade i nästan tvä år och fartyget fördes av trenne olika skeppare, Lindahl, Fovoust och Sandstig. Vid ett tillfälle tappade vi propellern och blev liggande i tre månader utanför Willemstad, i närheten av Aruba, utanför Venezuelas kust, i väntan på en ny frän Götaverken. Ombord hade vi en hund som födde ungar. Hunden hette Ceasar, och blev omgående döpt till Julius Ceasar av besättningen. I Julius var jag m ed om att gå på grund 1945. Foto G ötaverken. Fernebo var byggd 1945 på Lindholm en för Ä ngbåts AB Ferm. H on seglade i M edelhavet då ja g var m önstrad. Foto Skyfotos.