Jobbproblem och löneproblem kan priset bli för högt?

Jobbproblem och löneproblem kan priset bli för högt? En studie av lönespridningen i Sverige och dess samhällsekonomiska konsekvenser red. Fabian Wallen

Fabian Wallen, VD för det San Diego-baserade företaget Wallen Economics, har en magisterexamen i nationalekonomi från Stockholms Universitet. Han har tidigare bland annat arbetat som nationalekonom på Svenskt Näringsliv och som chefekonom på Näringslivets Internationella Råd. fabian@walleneconomics.com

Förord Samhällsdebatten har idag ett stort fokus på den ökande grupp, framför allt unga, som står utanför arbetsmarknaden. När ett stort antal enklare arbeten under en lång tid har prisats bort genom systematiska låglönesatsningar, saknas nu tillräckligt många jobb som kan leda in unga människor i arbetslivet. Även människor med svag anknytning till arbetsmarknaden och en kompetens som inte bedöms vara tillräcklig för att kunna bidra med den produktivitet som lönen motiverar, riskerar att hamna i ett utanförskap. För de flesta människor är det viktigt att vara synliga i det arbete de gör och känna att de genom sitt arbete kan påverka den egna löneutvecklingen. Men den sammanpressade lönestrukturen på den svenska arbetsmarknaden innebär att lönesättningen som en del i ett belöningssystem i hög grad är satt ur spel. När skillnaden i lön mellan den medarbetare som börjar i ett yrke skiljer sig marginellt i förhållande till den som har lång erfarenhet, finns ingen lönekarriär att se fram emot. Många löneavtal omöjliggör för företagen att stimulera medarbetare som gör bra och viktiga insatser genom att differentiera lönerna utifrån medarbetarnas bidrag till verksamheten. Företagen behöver bättre möjligheter att utveckla sina resultat genom att med lön stimulera medarbetare. Och det ska löna sig att göra ett bra jobb. I denna skrift undersöker nationalekonomen Fabian Wallen lönespridningens konsekvenser för arbetsmarknaden och samhällsekonomin. På ett pedagogiskt sätt redogörs för de senaste årens utredningar och ekonomiska forskning på området. Hur påverkar en låg lönespridning och höga lägstalöner sysselsättning och produktivitet? Vilken betydelse har så kallade instegsjobb för människors möjligheter att göra entré på förord 3

arbetsmarknaden? Skriften innehåller dessutom en omfattande genomgång av aktuell statistik, såväl ur ett historiskt som ur ett internationellt och även branschuppdelat perspektiv. Statistiken bekräftar bilden av Sverige som ett land med en synnerligen sammanpressad lönestruktur. Stockholm i juni 2013 Christer Ågren Vice VD, Svenskt Näringsliv 4 förord

Innehåll Sammanfattning...6 1. Inledning...10 2. Svensk lönebildning ur ett historiskt perspektiv...12 Den solidariska lönepolitiken...12 Löneinflation och arbetsmarknadsregleringar...13 Decentraliseringen av lönebildningen...14 Lönespridningens historiska utveckling...15 Från fallande till stigande reallöneökningar...18 Reallöneökningar...20 3. Svenska löneskillnader ur ett internationellt perspektiv...22 Små löneskillnader i Sverige...22 Låga löneskillnader inom och mellan branscher...24 Höga minimilöner...28 4. Lönespridningens samhällsekonomiska effekter...31 En låg lönespridning hämmar produktiviteten...31 Lönespridning och viljan att arbeta mer...33 Minimilöners effekt på sysselsättningen...35 Minimilöner och detaljhandelns storlek...40 Höga ingångslöner hämmar lönekarriären...42 Minskade löneskillnader driver upp kostnadsmärket...44 5. Instegsjobbens betydelse för arbetsmarknaden...46 En låg andel lågkvalificerade jobb...47 Lågkvalificerade jobb en fot in på arbetsmarknaden...48 Få löntagare fastnar i de lägsta lönerna...51 6. Policydiskussion och slutsatser...54 Det finns jobbproblem och löneproblem...54 Negativa samhällsekonomiska effekter av en låg lönespridning...55 Lågkvalificerade jobb ofta ett steg in på arbetsmarknaden...56 Det svenska jobbproblemet...58 7. Referenser...59 innehåll 5

Sammanfattning Sett ur ett internationellt perspektiv är den svenska lönestrukturen väldigt sammanpressad. Lönespridningen är lägre i Sverige än i samtliga övriga EU-länder, såväl avseende heltids- som deltidsanställda löntagare. Förklaringen handlar delvis om mycket små löneskillnader inom branscher och företag. I ytterst få länder är löneskillnaden mellan chefsyrken och yrken som inte kräver särskild yrkesutbildning lägre än i Sverige. En annan viktig förklaring handlar om att löneskillnaderna mellan olika branscher är väldigt låg i Sverige. Den genomsnittliga lönen inom industrin är exempelvis enbart sex procent högre än inom handeln. I våra grannländer Danmark och Finland uppgår motsvarande löneskillnad till 13 respektive 14 procent och i Tyskland är lönerna inom industrin cirka 23 procent högre än inom handeln. Den sammanpressade lönestrukturen i Sverige förklaras av de svenska kollektivavtalade minimilönerna, som i genomsnitt är betydligt högre än minimilönerna i övriga EU-länder. De svenska minimilönerna uppgår till i genomsnitt cirka 66 procent av den genomsnittliga månadslönen inom näringslivet, vilket kan jämföras med en genomsnittlig minimilön på lite drygt 40 procent av medellönen bland samtliga EU-länder. Den officiella lönestatistiken visar att lönespridningen inte har ökat i någon större utsträckning under de senaste decennierna. Den marginella ökning som har skett har i hög grad varit en följd av en växande andel tjänstemän. Sedan mitten av 1990-talet har reallönerna, för både hög- och låginkomsttagare, ökat med cirka 45 procent, vilket kan jämföras med en i det närmaste stagnerande reallöneutveckling under 1970- och 1980-talet. Den ekonomiska forskningen visar överlag att en låg lönespridning och höga minimilöner tenderar att medföra negativa effekter på samhällsekonomin och arbetsmarknaden. De negativa effekterna tar sig uttryck på en rad olika sätt: 6 sammanfattning

För det första pekar den empiriska forskningen på att höga minimilöner har en benägenhet att påverka sysselsättningen negativt, särskilt för lågkvalificerade individer och grupper med bristande erfarenhet från arbetsmarknaden, som exempelvis ungdomar och invandrare. En undersökning från Konjunkturinstitutet visar bland annat att nästan hälften av svenska företag skulle öka antalet anställda ungdomar och flyktinginvandrare om de så kallade ingångslönerna var lägre. De relativt sett höga minimilönerna är inte minst problematiska med tanke på att arbetslösheten bland dessa grupper är oroväckande hög. Inte i något annat EU-land är exempelvis arbetslöshetsgapet mellan utrikes födda och inhemskt födda större än i Sverige. För det andra stimulerar inte små löneskillnader medarbetares incitament att anstränga sig för att göra ett bättre arbete, vilket i sin tur påverkar såväl produktivitet som antal arbetade timmar negativt. Det totala antalet arbetade timmar är ofta lägre i länder med relativt små löneskillnader. En aktuell forskningsöversikt visar att i princip samtliga studier som har analyserat sambandet mellan lönespridning och olika mått på produktivitet och lönsamhet i svenska företag har funnit att en minskad lönespridning hämmar produktiviteten. För det tredje tenderar en låg lönespridning och höga minimilöner att påverka individers möjlighet till lönekarriär på ett negativt sätt. Det tidspremium som erhålles då lönen stiger i takt med anställningstiden på ett specifikt företag är lägre i Sverige än i något annat EU-land, vilket sannolikt kan förklaras av de höga minimilönerna. En nyanställd i Sverige kan förvänta sig en löneökning om lite knappt 15 procent under de kommande 6 9 åren på samma arbetsplats, vilket kan jämföras med en löneökning på över 50 procent för löntagare i Tyskland under motsvarande tidsperiod. Detta innebär i sin tur att utrymmet för att belöna prestation och yrkesutveckling är mycket litet i Sverige. För det fjärde, låglönesatsningar och minimilönehöjningar riskerar att driva upp det så kallade kostnadsmärket, det vill säga den genomsnittliga löneökning som arbetsgivare och fackföreningar kommer överens om är förenligt med en bibehållen internationell konkurrenskraft. I värsta fall kan kostnadsmärket omtolkas från att representera sammanfattning 7

den genomsnittliga löneökningstakten i ekonomin till att representera ett lönegolv i förhandlingarna, vilket för med sig negativa effekter på såväl den generella sysselsättningsutvecklingen som svenska företags internationella konkurrenskraft. Även om den svenska arbetslösheten inte är lika hög som i många andra EU-länder finns ett allvarligt jobbproblem, i den bemärkelsen att arbetslösheten är relativt hög för grupper med svag eller ingen arbetsmarknadserfarenhet. Ett skäl till detta är sannolikt bristen på lågkvalificerade jobb, vilket bland annat kan exemplifieras av det faktum att andelen jobb som inte kräver särskild yrkesutbildning utgör en lägre andel av den totala sysselsättningen än i något annat EU-land. Sysselsättningen inom branscher som traditionellt har en relativt hög andel lågkvalificerade jobb, som exempelvis handeln samt hotell- och restaurangbranschen, är mycket låg i Sverige jämfört med andra EU-länder. En ökning av andelen sysselsatta inom den svenska detaljhandeln till EU-genomsnittet skulle för Sveriges del till exempel innebära nästan 140 000 nya jobb. Flera studier visar att den långsiktiga inkomstutvecklingen för många människor skulle stärkas påtagligt om möjligheterna till inträde på den svenska arbetsmarknaden förbättrades, exempelvis till följd av ett ökat antal lågkvalificerade jobb. Trots att den högre lönenivån som är kopplad till tid i arbetet (tidspremie) är relativt i Sverige visar statistiken att en anställning i tidig ålder, även till relativt låg lön, ger bättre förutsättningar för en långsiktigt god inkomstutveckling. En studie över inkomstutvecklingen för individer som 1999 var i åldern 20 25 år finner till exempel att de som vid periodens början var anställda inom detaljhandeln eller hotell- och restaurangbranschen tio år senare hade en genomsnittlig lön som var 30-40 procent högre än de som vid utgångsläget var arbetslösa. Analyser över löneutvecklingen för dem med lägst inkomster under ett givet år visar dessutom att en mycket liten andel fastnar på låga lönenivåer. En studie från IFAU har exempelvis funnit att mindre än fyra procent av dem som år 2000 tillhörde den lägsta lönedecilen fortfarande tillhörde den lägsta lönedecilen efter elva år. 8 sammanfattning

I den svenska lönedebatten utgår ofta diskussionen från att det finns ett låglöneproblem. Det är också i det ljuset som LO-förbundens krav om särskilda låglönesatsningar bör granskas. Den ekonomiska forskningen och statistiken på området visar emellertid att det snarare förekommer ett jobbproblem. Även om den allmänna arbetslösheten är relativt låg, åtminstone jämfört med många andra EU-länder, råder det i Sverige en stor brist på enklare jobb. Detta är särskilt problematiskt då enklare jobb, exempelvis inom handeln samt hotell- och restaurangbranschen, kan fungera som utmärkta instegsjobb för många människor. Istället för att fokusera på höga löneökningar för den grupp individer som under ett givet år befinner sig inom intervallet för de lägsta lönerna bör därför större vikt läggas på en inkluderande arbetsmarknad. En arbetsmarknad där möjligheterna till anställning inte begränsas av lönenivåer som medför höga trösklar för att komma in på arbetsmarknaden. sammanfattning 9

1. Inledning Inom den svenska lönedebatten har det länge funnits en strävan från framför allt LO att i så stor utsträckning som möjligt jämna ut löneskillnader. Argumenten har ofta utgått från att det förekommer ett låglöneproblem på arbetsmarknaden, samt att detta bör åtgärdas motiverat av såväl rättvise- som tillväxtaspekter. Den solidariska lönepolitiken, som präglade lönebildningen under 1950- och 1960-talet, syftade exempelvis till att både minska löneskillnader och stärka produktivitetsutvecklingen med hjälp av en återhållsam löneutveckling inom högproduktiva branscher och företag kombinerat med en relativt god löneutveckling inom lågproduktiva branscher och företag. Men det skedde även en sammanpressning av lönerna mellan yrkesgrupper med högre lön och längre utbildning och grupper med låga löner utan eller med låg utbildningsnivå. Under senare år har retoriken ofta tagit utgångspunkten att löneläget inom en rad branscher, eller för vissa grupper, halkat efter andra branscher. Andra grupper kräver uppvärdering av sina yrken. Detta har i sin tur presenterats som en orättvis utveckling, som dessutom skadar den inhemska efterfrågan. Den fackliga retoriken har därför utgått från att extra lönepåslag inom så kallade låglönebranscher eller för vad man kallar låglönegrupper inte bara kan bidra till en jämnare lönespridning, utan även kan förstärka den inhemska efterfrågan med positiva effekter på den ekonomiska tillväxten. 10 inledning

I den här rapporten analyserar vi med hjälp av ny forskning och färsk statistik den svenska lönespridningen, såväl ur ett historiskt som ett internationellt perspektiv. Vi undersöker lönespridningens effekter på samhällsekonomin med särskilt fokus på sysselsättning och produktivitet. Då argument för en jämnare lönespridning i praktiken ofta mynnar ut i krav på höjda lägstalöner, behandlar vi i ett särskilt avsnitt vad forskningen säger om minimilöners effekter på sysselsättning och karriärmöjligheter. I ett avslutande avsnitt analyseras de så kallade instegsjobbens betydelse för människors möjlighet att komma in på arbetsmarknaden och för möjligheten att göra lönekarriär. inledning 11

2. Svensk lönebildning ur ett historiskt perspektiv Lönebildningen och lönesättningen på den svenska arbetsmarknaden har historiskt karakteriserats av en kombination av centrala avtal och små löneskillnader. I följande kapitel presenteras en kort historisk genomgång av de senaste 50 60 årens institutionella förändringar på lönebildningsområdet. Den solidariska lönepolitiken Under 1950- och 1960-talet präglades den svenska lönebildningen i stor utsträckning av den solidariska lönepolitiken, som hade utvecklats av de båda LO-ekonomerna Rudolf Meidner och Gösta Rehn och fastslagits i LO:s lönepolitiska program 1951. Löneutvecklingen inom branscher och företag med hög produktivitet skulle hållas tillbaka, samtidigt som lönerna inom branscher och företag med låg produktivitet skulle få öka minst i takt med den genomsnittliga löntagaren. Det fanns i princip två huvudsakliga syften bakom den solidariska lönepolitiken. För det första fanns ett fördelningspolitiskt syfte, då lönerna för anställda inom låglönebranscher på sikt skulle närma sig lönerna i övriga branscher. Det andra syftet handlade om att främja en väl fungerande strukturomvandling, där tanken var att de företag vars produktivitet inte ökade i takt med löneutvecklingen på sikt skulle slås ut från marknaden. Detta förväntades i sin tur resultera i att de som varit sysselsatta inom mindre produktiva företag successivt skulle börja jobba inom mer högproduktiva företag. Samtidigt pressades lönerna samman mellan hög- och lågutbildade. Den svenska arbetsmarknaden dominerades under 1950- och 1960- talet av relativt enkla industrijobb, där en hög utbytbarhet och en kort upplärningstid innebar relativt låga upplärningskostnader. Samtidigt medförde omvärldens starka efterfrågan på svenska industriprodukter, inte minst till följd av många europeiska länders uppbyggnad efter andra världskriget, en stor arbetskraftsbrist i Sverige. 12 svensk lönebildning ur ett historiskt perspektiv

Det fanns under dessa betingelser inte särskilt stor anledning för Svenska Arbetsgivareföreningen, SAF, att kritisera den solidariska lönepolitiken. Relationen mellan arbetsmarknadens parter präglades dessutom fortfarande av den så kallade Saltsjöbadsandan, som sedan slutet av 1930-talet hade inneburit att staten i princip inte blandade sig i lönebildning och arbetsrätt. 1 Löneinflation och arbetsmarknadsregleringar 1950- och 1960-talets lugna och ordningsamma lönebildning vändes tvärt under 1970-talet. Den svenska industrikonjunkturen påverkades kraftigt av oljeprischockerna, samtidigt som lönekraven eskalerade i hög takt. Snabbt stigande löner i kombination med höjningar av arbetsgivaravgifterna innebar exempelvis att arbetskraftskostnaderna ökade med cirka 60 procent under treårsperioden 1974 1976. Till följd av den svaga produktivitetsutvecklingen medförde detta att inflationstakten, som redan hade stigit i samband med 1973 års oljeprischock, späddes på ytterligare (se Figur 1). Figur 1. Nominell lön och konsumentprisindex, 1960-2012. Årlig procentuell förändring. 16 14 12 10 Källa: Medlingsinstitutet (2012) 8 6 4 2 0 2012 2010 2008 2006 2004 2002 2000 1998 1996 1994 1992 1990 1988 1986 1984 1982 1980 1978 1976 1974 1972 1970 1968 1966 1964 1962 1960 Nominell löneökning Inflation 1 Karlson och Lindberg (2009). svensk lönebildning ur ett historiskt perspektiv 13

Krismedvetenheten var stor bland såväl politiker som företag och ekonomer. SNS Konjunkturråds rapport 1976/1977 hade exempelvis den dramatiska titeln Klarar Sverige kostnadskrisen?. 2 Den svenska exportindustrin påverkades påtagligt av de snabba kostnadsökningarna och med syfte att stärka konkurrenskraften devalverades den svenska kronan i en rad omgångar under perioden 1976 1982. De återkommande devalveringarna sänkte emellertid inte bara Sveriges relativa kostnadsläge, utan tenderade även att påverka inflationen positivt och reallöneutvecklingen negativt samtidigt som industrins omvandlingstryck minskade. 3 Förutsättningarna för lönebildningen påverkades också av ett gradvis uppbrott från Saltsjöbadsandan, då såväl socialdemokratiska som borgerliga regeringar införde diverse arbetsmarknadsregleringar under 1970- talet. Några exempel på det är lagen om anställningsskydd (1974), lagen om facklig förtroendeman (1974), lagen om styrelserepresentation för de anställda i aktiebolag och ekonomiska föreningar (1976), samt lagen om medbestämmande i arbetslivet (1976). Sammantaget medförde detta att balansen på arbetsmarknaden tiltades till fackföreningsrörelsens fördel. Decentraliseringen av lönebildningen Ett viktigt fundament för den solidariska lönepolitiken var att det fanns en stor grad av samverkan på central nivå. I praktiken innebar det att såväl fackföreningar som arbetsgivarorganisationer inom olika branscher gav mandat åt LO respektive SAF att samordna förhandlingar om så kallade normavtal vid lönebildningen. Ett problem med den höga centraliseringsgraden var emellertid att det inte gav särskilt stora möjligheter för arbetsmarknadens parter att anpassa löneutvecklingen efter specifika branschers, företags och individers förutsättningar. En minskad lönespridning var i det sammanhanget överordnat möjligheten att anpassa löneutvecklingen efter hur produktiviteten utvecklades inom en bransch, ett företag eller för en individ. 2 Konjunkturrådet (1976). 3 Regeringen (1999). 14 svensk lönebildning ur ett historiskt perspektiv

Den tilltagande strukturomvandlingen på arbetsmarknaden, där antalet sysselsatta inom tjänstesektorn växte samtidigt som industrisysselsättningen minskade, bidrog till att systemet med centrala förhandlingar blev allt mer ifrågasatt. Under lönerörelsen 1983 lämnade Verkstadsföreningen och Metall den centrala samordningen, vilket blev ett första steg i en decentraliseringsprocess som kulminerade med ett principbeslut från SAF 1990 att inte längre medverka vid samordnade förhandlingar. Sedan dess har löneförhandlingar mellan arbetsmarknadens parter istället främst förts på branschnivå. 4 Det faktum att systemet med centrala förhandlingar har lagts ned innebär dock inte en frånvaro av samarbete inom och mellan olika branscher vid förhandlingar. Det i särklass största samarbetsavtalet inom dagens lönebildning är det så kallade Industriavtalet, som slöts mellan tolv arbetsgivarorganisationer och åtta fackförbund inom industrin i mars 1997. Avtalet, som förnyades i juli 2011, syftar till att främja industriell utveckling, lönsamhet och stärkt internationell konkurrenskraft och en grundläggande tanke är att det kostnadsmärke som etableras genom industrins förbundsavtal ska utgöra den norm inom vilken övriga parter på arbetsmarknaden håller sig. För att förhindra eventuella stridsåtgärder och konflikter på arbetsmarknaden ska parterna inleda förhandlingar senast tre månader innan det gamla avtalet löper ut. De förändrade formerna för den svenska lönebildningen har, i kombination med omläggningen av penningpolitiken med en oberoende Riksbank och prisstabilitetsmål, med största sannolikhet varit en viktig faktor bakom de senaste tjugo årens minskade ökningstakt av arbetskraftskostnaderna. Parallellt har också inflationstakten och inflationsförväntningarna minskat påtagligt. 5 Lönespridningens historiska utveckling Målsättningen för den solidariska lönepolitiken var, som nämndes tidigare, bland annat att minska löneskillnaderna mellan olika lönegrupper. 4 Lundh (2006). 5 Byggnadsämnesförbundet et al (2011). svensk lönebildning ur ett historiskt perspektiv 15

I det avseendet visar statistiken att den uppnådde sitt syfte under 1970- och 1980-talet, även om lönespridningen ökade försiktigt under andra halvan av 1980-talet. Ett vanligt mått då man analyserar lönespridningen är att analysera utvecklingen av den 90:e percentilens lön i relation till den 10:e percentilens lön. 6 I figur 2 nedan kan en gradvis ökning av lönespridningen skönjas från mitten av 1980-talet fram till millennieskiftet. Under de senaste åren har emellertid lönespridningen varit väldigt stabil och jämfört med 1975 är lönespridningen vid periodens slut näst intill oförändrad. 3,0 2,5 2,0 1,5 1,0 Figur 2. Lönespridning bland heltidsanställda, Sverige, 1975-2011 *. Kvot mellan 90:e percentilen och 10:e percentilen av alla löntagare. * Data för åren 1976, 1977 och 1979 avser uppskattade värden. Källa: Statistiska Centralbyrån. 0,5 0,0 1975 1980 1985 1990 1995 2000 2005 2010 Svenskt Näringsliv sammanställer årligen lönestatistik uppdelad efter avtalsområden. Utifrån den statistiken är det möjligt att studera och jämföra lönespridningen för arbetare respektive tjänstemän ur ett histo- 6 Den 90:e percentilen innebär kortfattat den procent av de sysselsatta vars lön är högre än 89 procent av de sysselsatta. Den 10:e percentilen innebär på motsvarande sätt den procent av de sysselsatta vars lön är lägre än 89 procent av de sysselsatta. 16 svensk lönebildning ur ett historiskt perspektiv

riskt perspektiv. Vid en närmare analys av statistiken för perioden 1970 2012 framgår ett antal intressanta observationer (se Figur 3 nedan). För det första följde utvecklingen av lönespridningen för såväl arbetare som tjänstemän den allmänna trenden med en minskad lönespridning från början av 1970-talet till mitten av 1980-talet, samt en viss ökning i lönespridningen från mitten av 1980-talet. För det andra var lönespridningen bland tjänstemän 2012 fortfarande lägre än vad den var 1970 och inom industrin var lönespridningen på ungefär samma nivå 2012 som 1970. För det tredje har lönespridningen bland tjänstemän varit större än inom industrin under hela perioden. Sammantaget kan man konstatera att lönespridningen under stora delar av perioden och i synnerhet under det senaste decenniet har legat relativt stabilt. 4,0 3,5 3,0 2,5 2,0 1,5 1,0 0,5 Figur 3. Lönespridning bland arbetare och tjänstemän, 1970-2012 *. Kvot mellan 90:e percentilen och 10:e percentilen av löntagarna. *Avser Svenskt Näringslivs medlemsföretag. Data för åren 1970-2004 baseras på femårsintervaller. Källa: Svenskt Näringsliv 0,0 1970 1975 1980 1985 1990 1995 2000 2005 2010 Tjänstemän Arbetare Parallellt med den utvecklingen har emellertid även den svenska arbetsmarknadsstrukturen förändrats påtagligt. Bland annat har andelen som är sysselsatta inom tjänstesektorn ökat markant, samtidigt som andelen som är sysselsatta inom industrin har minskat. 1975 uppgick exempelvis tjänstesektorns andel av den privata sysselsättningen till lite knappt 60 svensk lönebildning ur ett historiskt perspektiv 17

procent, vilket kan jämföras med en andel om nästan 80 procent 2011. Samtidigt har dessutom den socioekonomiska strukturen förändrats påtagligt, i den bemärkelsen att andelen tjänstemän gradvis har ökat samtidigt som andelen arbetare har minskat. 1980 uppgick exempelvis andelen arbetare till 53 procent, vilket kan jämföras med 42 procent 2011. Andelen tjänstemän har under samma period ökat från 45 procent till 54 procent. Med tanke på att lönespridningen är större bland tjänstemän än bland arbetare kan således en stor del av den ökade lönespridningen bland samtliga löntagare, som illustrerades i Figur 2, förklaras av den stigande andelen tjänstemän. 100 90 80 70 60 Figur 4. Arbetare och tjänstemän. Andel av antalet anställda i åldern 16-64 år. Källa: Statistiska Centralbyrån 50 40 30 20 10 0 1980 1985 1990 1995 2000 2005 2010 Tjänstemän Arbetare Från fallande till stigande reallöneökningar Om 1970- och 1980-talets solidariska lönepolitik kan anses ha varit framgångsrik vad gäller utjämnandet av löneskillnader ser kvittot sämre ut vad gäller den reala löneutvecklingen, det vill säga löneutvecklingen efter det att hänsyn tagits till den allmänna prisutvecklingen. Statistiska Centralbyrån (SCB) sammanställer statistik över den nominella löneutvecklingen för arbetare och tjänstemän inom industrin. Statistiken 18 svensk lönebildning ur ett historiskt perspektiv

för arbetare sträcker sig tillbaka till 1947 och statistiken för tjänstemän sträcker sig tillbaka till 1952. Genom att deflatera lönestatistiken med konsumentprisindex har vi beräknat reallöneutvecklingen under perioden 1955 2011 för de båda grupperna, vilket illustreras i Figur 5. Vid en närmare analys av statistiken har vi valt att dela upp perioden i tre intervall, närmare bestämt 1955 1975, 1975 1995, samt 1995 2011. Under det första intervallet, 1955 1975, mer än fördubblades arbetarnas reallöner, samtidigt som tjänstemännens löner ökade med drygt 80 procent. Den genomsnittliga timlönen för arbetare ökade från 54 kronor till 109 kronor, samtidigt som tjänstemännens genomsnittliga månadslön ökade från knappt 15 000 kronor till nästan 27 000 kronor (mätt i 2011 års priser). Detta innebär således att löneskillnaderna de båda grupperna emellan minskade något, vilket sannolikt kan förklaras av den arbetskraftsbrist som rådde under 1950- och 1960-talets starka industrikonjunktur. Detta stärker således hypotesen om att den solidariska lönepolitiken, åtminstone på ett ytligt plan, fungerade relativt väl under en period då den ekonomiska tillväxten var stark och koncentrerad till tillverkningsindustrin. Under det följande 20-årsintervallet, det vill säga 1975 1995, var utvecklingen desto sämre. Arbetarnas reallöner minskade med nästan tre procent, till en genomsnittlig timlön om 106 kronor. Tjänstemännens reallöneutveckling var rentav svagare än arbetarnas, då den genomsnittliga månadslönen sjönk med cirka sex procent för att 1995 uppgå till lite drygt 25 000 kronor. Den minskade lönespridningen sammanföll med andra ord med sjunkande reallöner för båda grupperna. Under denna period kan den svenska lönebildningen med andra ord inte anses ha varit särskilt framgångsrik. Sedan mitten av 1990-talet har reallöneutvecklingen varit positiv för såväl arbetare som tjänstemän. Sammantaget har arbetarnas timlön ökat med drygt 40 procent, för att 2011 uppgå till 151 kronor. Tjänstemännens månadslön har samtidigt stigit med drygt 50 procent till en nivå om 39 000 kronor. Det faktum att reallönerna har ökat något mer för tjänstemän än för arbetare medför att löneskillnaden grupperna emellan har ökat något. svensk lönebildning ur ett historiskt perspektiv 19

300 275 250 225 200 175 150 125 100 75 Figur 5. Reallöneutveckling, 1955 2011. Arbetare och tjänstemän inom industrin, index 1955 = 100. 1955 1960 1965 1970 1975 1980 1985 1990 1995 2000 2005 2010 Källa: Statistiska Centralbyrån samt egna beräkningar Tjänstemän Arbetare Reallöneökningar SCB publicerar sedan en tid tillbaka längre tidsserier över de reala arbetsinkomsterna uppdelat efter inkomstnivå. Statistiken sträcker sig från 1975 2011 och avser löneutvecklingen för den 90:e percentilen (P90), den 10:e percentilen (P10), samt medianlönen (P50). Även för den här statistiken har vi i analysen valt att dela upp perioden i olika intervaller, närmare bestämt 1975 1995 samt 1995 2011. Av Figur 6 nedan framgår att arbetsinkomsterna, justerat för inflation, var nästintill på samma nivå 1995 jämfört med 1975 för samtliga inkomstgrupper, vilket bekräftar den utveckling som illustrerades i Figur 5. En närmare analys visar att den 90:e percentilens reallön ökade med knappt fem procent, den 10:e percentilens reallön ökade med knappt två procent och den reala medianlönen ökade med tre procent. Detta kan jämföras med en reallöneutveckling på 46 procent för den 90:e percentilen, drygt 40 procent för den 10:e percentilen, samt 40 procent för medianen under periodens andra intervall, det vill säga 1995 2011. Under den delen av perioden som kännetecknas av en ökad lönespridning mellan arbetare och tjänstemän, det vill säga 1995 2011, ökade med andra ord reallönerna med en relativt snabb takt för samtliga 20 svensk lönebildning ur ett historiskt perspektiv

600 550 500 450 400 350 300 250 200 150 100 50 0 Figur 6. Reallöneutveckling *, Sverige, 1975-2011 **. Årslön, tusentals kronor, 2011 års priser. 1975 1980 1985 1990 1995 2000 2005 2010 *Avser arbetsinkomst för helårs- och heltidsanställda individer, 20-64 år **Data för åren 1976, 1977 och 1979 avser uppskattade värden. Källa: Statistiska Centralbyrån samt egna beräkningar P90 P50 P10 inkomstgrupper. Det är naturligtvis svårt att avgöra exakt vad som var den bakomliggande drivkraften till de stigande reallönerna för samtliga inkomstgrupper mellan 1995 och 2011. Med stor sannolikhet handlar det om en kombination av flera faktorer, såsom en återhämtning från 1990-talets lågkonjunktur samt en rad tillväxtfrämjande reformer som exempelvis omläggningen av penningpolitiken. Mycket pekar emellertid på att en lönebildning som inte lika nitiskt som tidigare fokuserade på löneutjämning och där en större hänsyn togs till den faktiska produktivitetsutvecklingen spelade en viktig roll i sammanhanget, inte minst i det avseendet att det bidrog till att dämpa inflationstakten. Omläggningen av lönebildningen kan därför vara ett exempel på vad nationalekonomer brukar kalla en paretosanktionerad åtgärd, det vill säga en situation där alla har fått det bättre utan att någon samtidigt har fått det sämre. 7 7 Inom nationalekonomin görs ofta antagandet att en ökad grad av jämlikhet sker på bekostnad av effektivitet. Det är emellertid inte svårt att finna undantag från denna regel. Ett sådant exempel kan vara en institutionell förändring som underlättar för arbetslösa att finna sysselsättning, vilket kan väntas ha en positiv effekt på såväl jämlikhet (i termer av minskade inkomstskillnader) som effektivitet (i termer av ett förbättrat resursutnyttjande). Även om vi antar att det finns en motsättning mellan jämlikhet och effektivitet behöver en effektivitetsfrämjande åtgärd inte nödvändigtvis innebära att mindre lyckligt lottade människor förlorar på åtgärden. En effektivitetsfrämjande åtgärd där allas situation förbättras, även om de mindre lyckligt lottade människornas situation förbättras mindre än övriga individers situation, kallas paretosanktionerad åtgärd. svensk lönebildning ur ett historiskt perspektiv 21