På bilden: Elder Ramón Cruz Marín Berättelser från Nicaragua 8 nicaraguaner om sina liv
Introduktion Svalorna Latinamerika har tagit fram denna folder för ge en bild av hur verkligheten ser ut för många av de barn, ungdomar och kvinnor som vi dagligen möter i vår verksamhet i Nicaragua, och för att belysa det viktiga arbete som våra samarbetsorganisationer i landet utför sedan många år tillbaka. Alla intervjuerna i foldern gjordes under sommaren 2016 av Philip Krook, tidigare praktikant på Svalorna Latinamerika. Vårt arbete Svalorna Latinamerikas verksamhet i Nicaragua arbetar förebyggande mot barnsexhandel, ger barn och ungdomar kunskap om sina rättigheter och skapar skyddsnät i form av en vuxenvärld som upptäcker och motverkar sexuella utnyttjanden. Målgruppen för arbetet är barn och ungdomar samt deras vårdnadshavare och lärare. Vi vänder oss också till taxichaufförer, hotell- och barägare samt ägare till internetcaféer. Till hjälp har vi fyra nicaraguanska samarbetsorganisationer som arbetat med dessa frågor under många år. Kort om Nicaragua Nästan hälften av de som bor i Nicaragua är under arton år. Det är ofta de som drabbas hårdast av fattigdom och olika typer av våld. Många av landets barn och unga nekas dagligen sina rättigheter såsom utbildning. Hundratusentals unga arbetar och det är inte ovanligt att deras familjer är helt beroende av inkomsterna. Att arbeta som minderårig är en av riskfaktorerna för barnsexhandel. 2
Våra samarbetsorganisationer i Nicaragua Asociacíon Mary Barreda arbetar för att skydda barns, ungdomars och kvinnors rättigheter. Genom hembesök, vägledning och utbildning arbetar de för att förhindra situationer av våld och sexuellt utnyttjande inom familjen, barnsexhandel, barnarbete, prostitution och HIV. Club Infantil anordnar kurser för hundratals barn och ungdomar. De upplyser om frågor som barnsexhandel, HIV och våld i hemmet och sänder radio- och TV-program som skapas av organisationens unga medlemmar. Proyecto Miriam arbetar för att kvinnor och barn själva ska ha makten över sina liv och sin egen utveckling. De arrangerar utbildningar och kampanjer riktade mot föräldrar, beslutsfattare och unga om bland annat familjevåld och sexuell exploatering. Apeadeco arbetar med alternativa utbildningsmetoder för att prata om och främja mänskliga rättigheter. De anordnar bland annat samtal med familjer och utbildar lärare och nätverk i samhället inom områdena mänskliga rättigheter, förebyggande av våld och barnsexhandel. Vill du veta mer och stödja vår verksamhet? Läs mer på sista sidan eller på svalorna.se! Svalorna Latinamerika 2016 Text och foto: Philip Krook Redaktör: Zelina Nyhlén Layout: Matilda Lööv Denna skrift är producerad med ekonomiskt stöd från Sida genom Forum Syd. Forum Syd och Sida har inte medverkat vid utformningen av materialet och tar ej ställning till eventuella synpunkter som framförs häri. 3
Mormor ville inte att jag skulle lämna skolan, men jag ville hjälpa henne Raquel vill bli advokat Raquel Isabel Lopéz är tolv år och säljer dricka på Leóns bussterminal. Hon är en av de personer som Svalorna Latinamerikas samarbetsorganisation Asociacíon Mary Barreda är i kontakt med i sitt dagliga arbete på marknaden. När busspassagerarna går av står Raquel utanför med vatten- och läskflaskor i en plasthink med is. Bussarna tutar och folk skriker ut destinationer, de gamla amerikanska skolbussarna brummar och sprutar ut svart rök. Vi går en bit därifrån och hittar en bänk där vi kan prata. När Raquel var tio år lämnade hon skolan. Hennes mormor är svårt sjuk och Raquel var tvungen att hjälpa henne med försäljningen. Hon ville inte att jag skulle lämna skolan men jag ville hjälpa henne, berättar hon. Raquel bor varken tillsammans med sin mamma eller sin mormor, utan hos sin moster. Min mamma har ett annat hus, men jag gillar inte det. Jag trivs bättre hos min moster. Raquels relation till sin mor är inte den bästa. När hon var fyra år gammal tvingade hennes mamma henne att gå runt och tigga pengar på marknaden. Mamman träffade sedan en ny karl och flyttade med honom till hans hemstad. Raquel lämnade hon bakom sig. Mamman fick ett nytt barn med mannen och skapade ett nytt liv för sig själv. Min bror är sju år, bor med min mamma och går i skolan i San Felipe, säger hon. Han har aldrig behövt tigga. Hennes pappa har aldrig tagit något ansvar för henne. Hon vet vem det är men känner honom inte. Då och då ser jag honom på gatan, berättar hon. Raquel berättar att hon arbetar till klockan fyra på eftermiddagen innan hon får gå hem. Jag tittar på klockan och ser att det bara fattas några minuter innan den blir sju på kvällen men jag säger inget. Jag gillar att titta på teve när jag kommer hem, speciellt kanal 10. Men först måste jag diska och sopa rent huset. Vad vill du bli när du blir stor, Raquel? frågar jag. Advokat.
På bilden: Raquel Isabel Lopéz 5
På bilden: Heysell Hernández
Man hör kommentarer hela tiden Heysell kan försvara sig Heysell Hernández, 15, går inte i skolan. Nej, jag lämnade skolan det här året. Jag tjänar pengar här, det gör jag inte i skolan. Att arbeta här på terminalen var något min mamma lärde mig redan när jag var liten, säger hon. Precis som många andra unga tjejer jobbar Heysell på marknaden vid bussterminalen i León. Och precis som alla andra unga tjejer får hon dagligen utstå sexuella trakasserier från männen på terminalen. Man hör kommentarer hela tiden. De säger hej älskling, vad fin du är, sådana saker. Jag reagerar inte på kommentarerna men de får mig att känna mig illa till mods. När hon var tretton år var det en medelålders man som inte nöjde sig med att ge en flyktig kommentar. Han stirrade på mig och slutade aldrig. Jag blev rädd och försökte ta mig ifrån honom men han följde efter mig, berättar hon. Då blev jag riktigt rädd och ville ringa polisen. Men min mamma kom dit och skällde ut honom efter noter. Efter det störde han mig inte mer. Sådant här får alla tjejer här utstå, fortsätter hon efter några sekunders tystnad. Heysell gick med i Asociacíon Mary Barreda redan när hon var åtta år gammal. Nästan dagligen träffar hon personalen på organisationen som är på plats på terminalen dag in och dag ut. Ofta går hon på workshops som de anordnar. Jag har lärt mig vilka mina rättigheter är och hur jag ska försvara mig själv. Tilliten som vi känner till varandra är också väldigt viktig, säger hon. 7
Elder Ramón vill vara ett gott exempel Elder Ramón Cruz Marín, 19, spelar baseboll med några vänner på en grusplätt precis bredvid kyrkogården. Bakom dem reser sig Jinotegas bergsväggar. De som vanligtvis är gröna och frodiga har blivit bruna av sommarvärmen och bristen på regn. Vems tur är det? ropar han bort mot sina vänner. Hans blick har svårt att släppa basebollspelandet som pågår. Bland de tio unga killarna råder en grabbig stämning. Förr i tiden var jag också ganska grabbig. Jag brukade säga saker till tjejer på gatan och så, men nu försöker jag behandla dem med lite mer repekt, säger han och berättar hur synen på kvinnor länge har varit i landet. Tidigare var landet väldigt machísta. Man tänkte att hushållsarbete bara var ämnat åt kvinnor. Man såg dem som objekt och brydde sig inte om deras åsikter. Till viss del ser det fortfarande ut så. Väldigt ofta hör man folk säga vulgära saker till tjejer på gatan. Han tycker att det är respeklöst beteende, men att säga ifrån när det händer är inte alltid det lättaste. Ärligt talat så gör jag ingenting. Grabbarna på gatan blir ofta aggressiva och börjar tjafsa med dig om du ingriper, säger han. Elders kompisar ropar på honom. Det är hans tur att slå. Han springer bort, får på en fullträff, rundar snabbt den improviserade spelplanen och kommer tillbaka. Männen här tror att om de inte uppför sig macho så är de inte riktiga män, säger han och spänner sina armar för att visualisera tanken. Men det är inte svårt att inte vara machísta. Det handlar bara om att visa kvinnor respekt. Han har varit med i Club Infantil sedan han var en liten pojke. Han kollar upp mot himlen och räknar på sina fingrar. Sju år är det nu. Det började med att jag gick med i teatergruppen. Jag har lärt mig jättemycket under åren. Framförallt har jag fått bättre värderingar men även en tro på mig själv och en vilja att vara ett gott exempel i mitt område. 8
På bilden: Elder Ramón Cruz Marín Nu försöker jag behandla tjejer med lite mer respekt 9
Aurestela engagerar sig för kvinnor Aurestela Herrera, 26, föddes in i en fattig familj långt ute på landet i ett bergsområde utanför Jinotega. Hon levde ett lyckligt liv fram tills en dag i november 2004, en dag som skulle förändra hennes liv. Aurestela hade precis fyllt 15 år och var på väg hem efter att ha varit i stan och handlat. När jag klev av bussen träffade jag en bekant. Eftersom det bor så lite folk där känner alla varandra. Han frågade om han kunde hjälpa mig att bära något. Jag gav honom en säck med yuca som han sedan skulle leverera till mitt hus på moppe, berättar hon. Efter att ha vandrat en halv kilometer stöter jag på hans bror bland kaffeplantagen. Jag hälsade på honom och gick vidare. Sedan hörde jag ett par stövlar klampa bakom mig. Han hade följt efter mig och jag kommer ihåg att det kändes väldigt olustigt redan då. Han kom fram till mig och satte en kniv mot min hals. Jag var från landet och var hård så jag tänkte inte ge upp utan en fajt. Han slet upp min blus och försökte klä av mig men jag kämpade emot. Av desperation tog han kniven och högg mig i magen flera gånger. Aurestela var fortfarande vid medvetande när han sedan slängde ner henne i ett dike och täckte henne med löv och grenar från kaffebuskarna. En stund senare kommer en man dit, det var den tredje brodern. - Han frågade vem som hade gjort det och jag sa att det var hans bror. Den tredje brodern gav sig av mot Aurestelas hus. Han berättade för mamman att hennes dotter hade blivit påkörd av en buss. Ägaren till en kaffeplantage som mamman hade arbetat på och som kände familjen väl kom förbi. Han lyfte upp Aurestela och körde henne till sjukhuset. 10
Jag var från landet och var hård så jag tänkte inte ge upp utan en fajt På bilden: Aurestela Herrera I sex månder låg hon i koma. När hon vaknade upp sa doktorerna att hon skulle förbli i ett grönsaksstadium hela sitt liv. Men allteftersom tiden gick fick hon så sakteligen tillbaka känseln. Hennes förövare dömdes till tio års fängelse men efter ett och ett halvt år var han ute igen. Idag bor Aurestela i Jinotega tillsammans med sin mamma och sin son. Tidigare jobbade hon på Svalorna Latinamerikas samarbetsorganisation Club Infantil men sedan något år tillbaka arbetar hon med mikrofinansiering för kvinnor. Och Aurestela känner sig starkare än någonsin. Jag är en kämpe, jag ger inte upp. Jag känner mig stark och känner att jag kan klara av vad som helst. 11
Abigail vet sina rättigheter Där Abigail Briones, 15 år, jobbar finns ingen plats att sätta sig ner. Bakom henne står två av skoputsarnas bänkar tomma. Vi sätter oss ner på dem. Vi får göra det här snabbt för snart kommer de att köra bort oss, säger hon. Abigail säljer vatten och läsk med sin mormor utanför bussarna på terminalen. Förra året gav hon upp skolan, då var hon fjorton år gammal. En skoputsare med uppkavlad tröja kör bort henne. Han har skor att putsa. På terminalen utsätts kvinnorna dagligen för sexuella trakasserier. Det händer ett par gånger varje dag. Jag hanterar det genom att ignorera dem och det de säger. Hon vrider lite på sig. Hon har en skoputsare på var sida som sitter tysta och lyssnar på intervjun. Jag tycker inte om det. Det får mig att må dåligt, fortsätter hon. Abigail bor tillsammans med sin mormor i området Tómas Borges. Ett område med tomma tomter som människor började ockupera och göra till sina egna. Den som behövde en plats att bo på hittade en tom plätt och byggde ett skjul. Mina föräldrar gick bort när jag var liten, berättar hon. Sedan dess är det hennes mormor som har uppfostrat henne. Jag började sälja dricka här på terminalen med min mormor när jag var elva år. Tre år senare började en av de äldre busschaufförerna uppvakta henne och snart blev Abigail gravid. Busschauffören tog med henne till sin hemstad en och en halv timme därifrån. Sju månader in i graviditeten lämnade han henne och två månader senare födde hon en liten dotter. Redan två dagar efter förlossningen var hon tillbaka på terminalen och sålde dricka. Vad skulle du vilja jobba med när du är vuxen? frågar jag. Vad skulle du vilja göra när du är fyrtio? Hon tittar oförstående på mig. Jobba, säger hon lite på chansning efter en stund. Svalorna Latinamerikas samarbetsorganisation Asociacíon Mary Barreda jobbar tätt ihop med människorna på marknaden. Speciellt med de unga kvinnorna. Det jag framförallt fått ut av det är att jag har lärt mig mer om mina rättigheter, säger Abigail instinktivt. 12
Jag ignorerar dem och det de säger På bilden: Abigail Briones med baby
María Teresa är fri att göra som hon vill Jag har aldrig gått i skolan. Jag gillade det aldrig. Jag kan inte läsa eller skriva men jag kan matte. Det fick jag lära mig redan vid sju års ålder när jag började sälja plastmuggar med kallt dricksvatten här på marknaden, säger María Teresa Sandoval där hon sitter på sin stol på Leóns marknad. María Teresa, 44, växte upp med sin mamma och två systrar. Hennes mamma ville att hon skulle gå i skolan men María Teresa var inte intresserad. Hennes pappa lämnade dem när hon var sex år gammal. Men jag har aldrig saknat honom, säger hon och skakar lätt på huvudet. Hennes två systrar har även de varsitt stånd i marknaden. De valde dock att studera, men att hon själv inte valde det är inget hon ångrar. Eftersom jag aldrig har studerat känns det normalt för mig att inte ha gjort det. Det är inget jag saknar, säger hon och viftar frenetiskt med sin solfjäder. Det är 35 grader varmt i León idag och luften inne i marknaden är tjock av röken från matståndens öppna eldar och de svarta avgaserna från bussarna några meter bort. María Teresa har ett stånd framför marknadens toalett där hon säljer diverse produkter. Allt ifrån frukt via leksaker till underkläder. Hon går upp kvart i fyra varje morgon för att vara på plats vid sitt stånd tio minuter över fem. Och här stannar hon tills mörkret börjar falla vid halv sex på kvällen. Eftersom jag varken har man eller barn är jag fri att göra vad jag vill, säger hon nöjt. En gång i tiden var María Teresa gift. Men det var inget lyckligt äktenskap. Hennes man låste in henne i ett rum och försökte döda henne med en machete. Hennes syster som befann sig i huset lyckades ringa polisen som kunde komma dit och gripa honom innan han hunnit skada María Teresa. Innan detta hände hade hon gjort flera anmälningar mot honom hos polisen utan att något hände. Under rättsprocessen fick hon hjälp av Asociacíon Mary Barredas jurister men det dröjde ett år innan domen föll. Mannen dömdes till sex månaders fängelse. Någon ropar på henne och frågar om pris. Hon lutar sig bakåt för att se vad det handlar om. 20 córdobas! ropar hon tillbaka. 14
Eftersom jag varken har man eller barn är jag fri att göra som jag vill På bilden: María Teresa Sandoval
På bilden: Roxana González Hernández Roxana arbetar, studerar och tar hand om sin dotter När Roxana González Hernández var fjorton år brukade hon åka och lämna mat till sin bror som satt fängslad. På anstalten lärde hon känna en av poliserna. I början tyckte jag inte om honom, men han hjälpte oss mycket. I vanliga fall visiterar de alla besökare men han visiterade aldrig oss och lät oss smuggla in saker till min bror. Roxana började så sakteligen tycka om polisen och de två blev ett par. De försökte hålla relationen hemlig men kort därefter blev Roxana gravid. När hennes mamma fick reda på att en vuxen polis hade gjort hennes femtonåriga dotter gravid blev hon rasande. Hon sökte råd från Club Infantil. 16
Jag tycker inte att det är bra att bli mamma så ung som jag var Föräldrarna funderade på att anmäla honom för sex med minderårig. Av omtanke för barnet gjorde de till slut inte det och Roxana gavs möjligheten att flytta in hos honom så att de kunde starta en familj tillsammans. Men deras relation försämrades snabbt och efter två månader var hon tillbaka hos sina föräldrar. Vi bråkade mycket och så fick jag reda på att han hade skaffat sig en annan flickvän under tiden jag bodde där. Roxanas dotter föddes några månader senare. När hon föddes ville han inte ha något att göra med henne och vägrade betala barnunderhåll. Min dotter föddes med anemi och vi hade inte råd med medicinen. Roxana och hennes familj polisanmälde pappan och han satt fängslad under en tid. Nuförtiden har han dock en bra relation med både Roxana och sin dotter. Varje söndag tar jag med mig flickan till hans hus där vi kan umgås som en familj, säger hon och fortsätter: Han säger att han vill vara med mig, att han vill gifta sig med mig. Det skulle jag också vilja. Jag älskar honom fortfarande, han var min första kärlek. Idag jobbar hon som servitris på det lokala kasinot samtidigt som hon studerar på lördagarna. När hon inte är hemma tar hennes mamma hand om barnet. Jag saknar att kunna gå till skolan varje dag, och att ha en fritid där jag kan dansa eller umgås med mina vänner. Jag tycker inte att det är bra att bli mamma så ung som jag var. Det är bättre att vänta tills du har en karriär eller åtminstone har studerat klart. 17
Celina arbetar för Svalorna Latinamerika i Nicaragua Celina Lira García, 50 år, sitter framför datorn på Svalorna Latinamerikas kontor i Estelí. På åttiotalet såg det annorlunda ut för henne. Den sandinistiska revolutionen hade precis ägt rum och oppositionen förde gerillakrig mot den nya regeringen i landets norra delar. Celina arbetade som lärare i närliggande byar som inte hade skolor, med tonåringar som inte kunde läsa för att de aldrig hade haft en lärare. Hon hade kollegor som blev kidnappade och läget var osäkert men Celina fortsatte sitt arbete. Jag växte upp i en fattig familj ute på landet men min mamma var alltid noga med att jag skulle studera, trots det faktum att hon själv var analfabet. Jag tror det är därför jag känner mig så engagerad i frågan, säger hon. Celina har sedan 2012 varit landrepresentant för Svalorna LA i Nicaragua, vilket innebär att hon är länken mellan kontoret i Sverige och arbetet i landet. Programmet här i Nicaragua handlar om att förebygga barnsexhandel och utbilda barnen och ungdomarna så att de själva ska kunna agera mot den. Vi vill att de själva ska kunna sprida informationen de har fått av oss till både makthavare och andra ungdomar. Vi arbetar även för att stärka barnens självkänsla och sociala status i samhället, att de ska se sig som individer med egna röster och att vuxna ska uppfatta dem på det viset också. Och hon har noterat många förbättringar under åren som gått. Från början arbetade vi bara på skolor och i andra lokaler men sedan insåg vi att det är viktigt att även arbeta tillsammans med deras familjer i området där de bor, för det är trots allt där många av problemen uppkommer. Och i efterhand har det varit ett väldigt bra beslut. Utöver barnens kunskaper om hur de kan minska risken att utsättas för barnsexhandel har vi även sett ett ökat ledarskap och engagemang i deras närområde. Men det finns fortfarande ämnen som är svåra att arbeta med i landet. Homosexualitet och sexuell mångfald är svårt att arbeta med på grund av religionen. Och att tala om sexualitet är fortfarande lite tabu, säger hon och pausar i någon sekund. Det går framåt, men det är fortfarande mycket som behöver förbättras i landet.
Vi arbetar för att stärka barnens självkänsla och sociala status På bilden: Celina Lira García 19
Vi behöver dig! Svalorna Latinamerika arbetar sedan 1959 för att minska fattigdom och undanröja dess orsaker. Som medlem stödjer du det arbete vi utför tillsammans med våra samarbetsorganisationer på plats i Nicaragua, Bolivia och Peru. Du får nyhetsbrev, medlemsblad och möjlighet att påverka vår verksamhet via din rösträtt på årsmötet. Bli medlem idag Ordinarie medlemsavgift: 250 kr Pensionärer: 190 kr Ungdomar under 20 år, studenter och arbetslösa: 125 kr Swisha medlemsavgiften, ditt namn och e-post till vårt telefonnummer 123 9009 127. För att betala via Plusgiro, sätt in medlemsavgiften på vårt Plusgiro-konto 900912-7. Ange ditt namn och e-postadress eller ditt namn och telefonnummer. Skänk en gåva Swisha din gåva till vårt telefonnummer 123 9009 127. Ange gärna ditt namn och e-post. Du kan också sätta in en gåva på vårt Plusgiro-konto 900912-7. Ange ditt namn och e-postadress eller ditt namn och telefonnummer. Läs mer på svalorna.se Svalorna Latinamerikas verksamhet finansieras av Sida genom Forum Syd, tillsammans med de gåvor och bidrag som Svalorna Latinamerika får från privatpersoner, företag och medlemmar. Stödet är en förutsättning för vårt arbete i Latinamerika och för att vi ska kunna hjälpa kvinnor, barn och ungdomar att få sina mänskliga rättigheter tillgodosedda. Alla insamlade medel godkänns och kontrolleras av Svensk Insamlingskontroll genom Svalorna Latinamerikas 90-konto.