Svenska Klätterförbundet #124 december 2004 Pris: 50 sek. TEMA: GRÖNLAND där äventyren aldrig tar slut VIVA LA REVOLUCIÓN! klättring och cigarrer på Kuba SPLIT PILLAR Squamish mest klassiska spricka ÅRETS KLÄTTERBILD fototävlingen Fototävlingen avgjord 36 11 28 41 SKF-SKVALLER när händer vad och var inom förbundet
Nisse på första bestigning av Ljuspelaren, Vaxholm (WI3). Bild: Mark Harris God jul och gott nytt år önskar redaktionen! Bergsport utges av Svenska Klätterförbundet, SKF Adress: Bergsport, Zetterqvist Förlag, Amalia Jönssons gata 16, 421 31 Västra Frölunda. Telefon: 031-743 21 70 E-post: bergsport@brant.se Redaktörerna är Alvaro Susena & Rikard Andreasson För layouten står Johan Ljungström Formgivningen togs fram av Alvaro Susena Prepress: SG Zetterqvist Annonsbokning: Raimo Wuollet, tel: 031-93 76 75, fax: 031-93 69 09, e-post: raimo@brant.se Produceras av: ZetterQvist Förlag AB, tel: 031-743 20 80, fax: 031-743 20 90 Vd, ZetterQvist Förlag AB, Thomas Molin, tel: 031-743 20 86 Trycket blir så snyggt på SG Zetterqvist, Göteborg BERGSPORT kommer ut med fyra nummer per år. Redaktionen ansvarar ej för icke beställt material. Texter redigeras och kortas efter behov. Åsikter i artiklar och debatt inlägg är författarens och inte redaktionens. Omslag: Andreas Spak klättrar Juvsöila WI6, Rjukan, Norge. Bild: Fredrik Sträng Uppslag/innehållsförteckning: Andreas Spak börjar leda Svingfossen WI4, Rein Fjord säkrar från sin bubbla. 2
Pelle Lång guidar dagligen klienter upp och ner för klipporna i La Grave och det kräver arbetsplagg som är lätta, rörliga och som andas bra. Shadow Jacket är en ultralätt 3-lagersjacka, tillverkad i Marmot Membrain med Photo Jonas Paulsson stretchpaneler. Pelle vet att klienterna litar på hans kunskap, och vi vet att Pelle litar på Marmot. Det är därför Pelle och de andra guiderna på Skiers Lodge i La Grave väljer att i år arbeta i Marmot Shadow Jacket. Count on it. Vad är det som är snyggt, smidigt och har grym andning? Klienterna på Skiers Lodge svarar nog Pelle Lång. Vi säger Shadow Jacket. Mad Rock Loco. Pris ca. 1.000 kr Loco. Revolutionen fortsätter. Loco är en av årets nyheter från Mad Rock. Om du bouldrar eller repklättrar brant är Loco rätt val. En ny patenterad sulkonstruktion ger en nedpekande och konkav form. Ovansidan är täckt med genomskinligt gummi och har en ny kardborrstängning med tre band. Loco är fodrad med bakteriedödande X-Static för minskad skunkfaktor och plösen är dämpad så att du kan tajta till skon ordentligt. Mad Rock Loco kommer att Marmot Shadow Jacket. 3-lagers skaljacka med stretchpaneler. Vikt ca. 450 gr. Ca-pris: 2.800 kr. göra dig till en bättre klättrare, punkt slut. Låter det för bra för att vara sant? Testa ett par själv. Mad Rock www.marmot.com finns nu hos Sveriges bästa klätterbutiker. Mer information om årets alla nyheter hittar du på www.granitbiten.com För mer information, kontakta: GRANITBITEN Tel 08-611 39 49 info@granitbiten.com www.granitbiten.com MARKNADSFÖRS AV GRANITBITEN TEL 08-611 39 49 info@granitbiten.com
Förbundsnytt & Nyheter Incidentrapport Rapport från 2004 års möte med UIAA Safety Commission
46 Höga block Norra Norrlands största boulderområde 44 Antalya Det nya resmålet för klättrare 41 Viva la revolución Klättring och cigarrer på Kuba 36 Split pillar Squamish klassiska spricka 34 Artikelserie: Nyturer Del 2 av 4 tradturer 28 Årets klätterbild 24 KEB Klassisk alpinkurs 20 Diga de Luzzone Dammklättring när den är som bäst 11 Tema Grönland Där äventyren aldrig tar slut 8 Bouldering i Köpenhamn Heta svenskar på pallen
förbundsnytt/notiser Kallelse till SKF:s förbundsmöte 2005 Härmed kallas klätterklubbar anslutna till SKF till svenska klätterförbundets årsmöte 2005. Mötet kommer hållas i Bohuslän den 23 april. Arrangör för förbundsmötet kommer vara någon av Stockholms klätterklubbar, vilken klubb är inte definitivt fastslaget ännu. Antalet röstberättigade per klubb avgörs av dess storlek. För varje nytt påbörjat hundratal klubbmedlemmar tillfaller ytterliggare en röst. Motioner skall vara inskickade till styrelse senast fem veckor innan förbundsmötet. Mer detaljerad information om upplägget av mötet kommer senare i Bergsport samt i utskick till klubbarna. Vid frågor vänder sig man till styrelsen alt. kansliet. Förbundsstyrelsen SKF Stefan Pettersson bouldrar. Svenska Klätterförbundet rapporterar: Resultat från Nordiskt Mästerskap i Klättring, Svårighet Tävling: NM i difficulty (lead) Arrangerande klubb: Dansk sportklätterförbund Plats: Köbenhavns Klatreklub Datum: 27 28 november 2004 Resultat, män 1. Tomi Nytorp Finland 2. Peter Bosma Sverige 3. Martin Mobraaten Norge 9. Mattias Hamin Sverige 12. Johan Gross Sverige 20. Said Belhaj Sverige, bröt efter kvalet Resultat, kvinnor 1. Linn-Karin Stendal Norge 2. Malin Folkestad Norge 3. Marianne Backe Norge För frågor kring arrangemanget, kontakta: Anna Furén, anna@blocstar.com, 073-679 34 63 Officiell hemsida för arrangemanget: http://www.nordisk2004.dk För frågor angående Svenska Klätterförbundets tävlingsorganisation, kontakta: Svenska Klätterförbundets kansli, kansliet@klatterforbundet.com Bra stick i Västervik I oktober var Stefan Pettersson, Chris Ellis och Dylan Smith i Västervik för att bouldra. De besökte först ett boulderställe i närheten av Gamleby där de sände följande: Dylan gjorde Prophesy 8A, Crell satte Goofhead 8B. Stefan satte Prophesy 8A, Den vita lejoninnan 8A+ och Goofhead 8B. Crell flashade både Prophesy och Den vita lejoninnan vid ett tidigare besök. Efter det åkte de till VO-stenarna, där Flashade Dylan September heat 8A och satte Cirkus 8A. Stefan och Crell satte också September heat och Cirkus. BlocStar, ny klubb för stjärnor! En ny klubb i förbundet, välkomna. Vad är det för typ av klubb? Tack! BlocStar är en klubb inriktad på tävlingsklättring med verksamhets ort i Stockholm, men vi vänder oss egentligen till alla i hela landet som vill tävla eller stödja tävlingsklättring. När startades klubben och av vem? Det var nu i somras i samband med boulder-sm och en tävling i Åre som Jenny Bäckström, Lotta Jansson och jag började prata om att starta en ny klubb. I september blev BlocStar officiellt en klubb och medlem i SKF och RF som första boulderklubb. Varför ville ni starta en ny klubb? Vi har känt ett behov av att tillhöra en klubb som är inriktad på tävling och där alla jobbar mot samma mål. Klättring är en så otroligt bred sport och det är svårt att tillgodose alla intressen genom en enda klubb. Vi kände varken stöd eller intresse från vår gamla klubb när det gällde tävlingar och valde därför att istället starta något 6
eget. På så sätt är vi helt fria att påverka verksamheten i den riktning vi vill. Vad har ni för förväntningar? Ett av våra främsta mål är att få fler tjejer att börja tävla. Jag tror att det finns ett stort intresse för att tävla, men det kan vara svårt att själv ta steget till att börja tävla nationellt. Vi kommer dessutom att jobba på att marknadsföra sporten genom BlocStar. Ju mer vi syns desto lättare är det förhoppningvis att hitta externa finansiärer. Målet är ju att kunna stödja alla medlemmar som vill tävla. Har ni några mer konkreta planer eller projekt? Ja, den 19 februari kommer vi att arrangera en tävling i svenska bouldercupen på Karbin i Stockholm. Vi kommer också att anordna boulderrelaterade tränings- och tävlingsseminarier till våren, bland annat på Klättercentret i Solna. Är det bara för tjejer? Kanske någon anmäler er till DO? Hehe, nej, det är ingen tjejklubb. Vi är tjejer som har startat den och vi jobbar för att få fler tjejer att delta i tävlingar, men klubben är öppen för alla. Tjejer, killar, bouldrare, repklättrare, de som tävlar och de som hellre tittar på. Tror faktiskt att det är fler killar som hittills visat intresse för klubben. Kollar man på tävlingsklättrarna som är aktiva i Stockholm just nu så är det flest tjejer, så på hemmaplan får vi nog lobba för att fler killar ska börja tävla. Vad är en Bloc Star? En skön klättrare som sänder grymma boulders ;-) Anja på Grit de Luxe i Magic Woods. Bild: Stefan Petterssons arkiv. Fakta: Namn: BlocStar Boulderklubb Startades: september 2004 Inriktning: tävlingsklättring Medlem i SKF/RF: Ja Mer info: www.blocstar.com 7
förbundsnytt/tävlingar Anja Hodann mot första plats. Svenskar på plats i danska bouldercupen 8 Den 11 september gick den fjärde och sista deltävlingen i Danska Abekatten Bouldercup av stapeln på Tivoli i Köpenhamn. Detta var den andra (och enligt Abekatten sista) säsongen av ett mycket lyckat och uppskattat arrangemang. Meteorologerna varnade för regn men dagen blev strålande med klarblå himmel. Det var stor uppslutning med 21 startande i damklassen och 34 i herrklassen. Ett gäng tävlingssugna svenskar hade tagit sig till Köpenhamn och totalt var sex damer och sex herrar på plats från olika delar av Sverige. Henrik Sennelöv och Jonna Alsén som har varit med i de tre tidigare deltävlingarna aspirerade för dagen på pallplatser i den totala cupen. Kvalet bestod av fyra problem som klättrades on-sight. De 12 bästa i vardera klass gick till final som bestod av sex problem onsight. Svenskorna var starka i kvalet och alla tog sig till final. Efter en mycket jämn kamp knep Anja Hodann förstaplatsen före Stine Østergaard. Jenny Bäckström placerade sig som näst bästa svenska på fjärde plats efter Rikke Ishøj. På herrsidan dominerade Stefan Pettersson i kvalet, men slutade på en andraplats efter Claus Vedel, följd av Henrik Sennelöv på tredje plats. Totalt i cupen efter fyra deltävlingar slutade Henrik på andra plats och Jonna på tredje plats. Danskarna visade sig från sin bästa sida och bjöd alla svenskar på stor fest med dans hela natten. Inte minst erbjöd de sovplats till de festglada svenskarna. Text och bild: Anna Furén, Anja Hodann och Jenny Bäckström Henrik Sennelöv slutade som trea på pallen. Nästa sida: Anna Furén
Resultatlista Resultat deltävling fyra - DAM 1. Anja Hodann, BlocStar boulderklubb 2. Stine Østergaard, Köpenhamn KK 3. Rikke Ishøj, Köpenhamn KK 4. Jenny Bäckström, BlocStar boulder klubb 5. Jenny Kjellberg, Linköpings KK 7. Josephine Rosenberg, Linköpings KK 8. Jonna Alsén, Jönköpings KK 10. Anna Furén, BlocStar boulderklubb Resultat deltävling fyra HERR 1. Claus Vedel, OSKK 2. Stefan Pettersson, Klätterverket KK 3. Henrik Sennelöv, Göteborgs KK 4. Fredrik Brännström, Göteborgs KK 12. Thorbjörn Olsson, Halmstad KK Resultat totalt cupen DAM 1. Rikke Ishøj, Köpenhamn KK 2. Stine Østergaard, Köpenhamn KK 3. Jonna Alsén, Jönköpings KK Resultat totalt cupen HERR 1. Claus Vedel, OSKK 2. Henrik Sennelöv, Göteborgs KK 3. Rasmus Nørgaard, Pløks 9
10
Grönland 11
Föregående sida: Martin vandrar i vacker miljö på väg upp till lägret. Bara fyra timmars vandring med packning. Överst nästa sida: Ola aidar på väg mot taket på fjärde replängden. Underst nästa sida: Ola påbörjar en av de många firningarna. Vi var ganska blöta och kalla när vi kom ner till marken. Magnifika Tasermiut Ola är en trevlig och ordningsam herre som sällan glömmer att smörja sina friends. Han har ordnat det mesta inför vår resa, allt från biljetter till utrustningslista. Själv har jag bara behövt packa min del av utrustningen och se till att jag infinner mig på Kastrup innan flyget avgår. Han är helt enkelt en kille som inte lämnar mycket åt slumpen. Men så plötsligt drar han från de mörkaste delarna av sin ryggsäck upp ett par gamla kalsonger. Här är visst de som jag saknat sedan Thailandsresan i julas, säger han. Min världsbild rämnar. Ola och sex månader gammal smutstvätt! Sedan hivar han även upp lite Thailändska souvenirer som grädde på moset. Jag är förstummad. Ola? Killen som aldrig rakar sig lite slarvigt och för den del aldrig har skådats göra ett klättermove utan noga övervägande, visar plötsligt upp en sida jag inte trodde fanns i samma stadsdel som honom. Min hjärna går på högvarv. Jag försöker lista ut om någon utomjording övertagit Olas kropp, eller om det är hans Mr Jekel som blommar ut efter tio minuter i vildmarken. Jag ser mig om efter en flyktväg, alternativt en sten att försvara mig med. Då drar Ola upp ännu en sak direkt från Thailand. Ett myggnät, modell att ha över huvudet. Han har två och jag sket i att skaffa mig ett, så jag får låna. Detta visar sig vara räddningen för min egen psykiska hälsa. Tasermiutfjorden är magnifik. På resan in passeras berg som Ketil och Ulametoruaq. Havet kyler luften och fartvinden från speedboaten biter i kinderna. Trots detta hänger vi över relingen och fotograferar. Vår styrman Cornelius, förklarar att det är hans pappas fiskenät som vi kör förbi lite här och där i fjorden. Han verkar inte riktigt förstå meningen med att tillbringa tre veckor i detta myggornas paradis, men verkar vara imponerad av de toppar vi ivrigt påstår att vi ska bestiga. Ola och jag pratar lite om att det bara bli jobbigare och jobbigare för varje gång att komma iväg. Vi kan inte enas om om det är tjejer, ålder, kolonilotter, lathet eller allt annat som hör en modern man till som är orsaken, men ju närmre bergen vi kommer, desto mer sprall får vi i benen. Sprallet kommer till sin rätt då vi får ägna flera dagar åt att bära saker upp till ett litet basecamp. Solen skiner, myggorna surrar och man känner lite frustration över den gassande solen. Blå himmel och vi bär grejer. Vi vill komma igång så fort som möjligt. Inte har vi valt ut något objekt heller. Alla väggar ser först heta ut men efter en stund finner vi lite fel här och där, det verkar löst, för svårt eller för lätt. Min avsikt med resan var att i ren och skär prestationsanda prestera en nytur. Ola tyckte även han att en nytur ska man ha i bagaget så målet med resan var snart avklarat. Avklarat var däremot inte var vår nytur skulle leta sig upp. Första tanken föll på Ketil men sållades efterhand bort. Den egentliga orsaken till detta minns jag inte. Idéen föddes istället att åka till vad som fick ha projektnamnet Massihdalen. Detta är 12
13
dalen längst in i Tasermiutfjorden. Ola har varit där innan då han kravlade omkring på inlandsisen och menade att det finns massa objekt där, så vi hade dal att leta linjer i. Den ursprungliga planen att prestera en hårig linje kom att bytas mot ett försiktigt sökande efter fina linjer på fin klippa där sannolikheten att komma upp var överhängande. Denna mer estetiska approach fann en linje på Tinninertup Quaqqat, vilket är den klippa som Erik Massih, Mårten Blixt och Björn Krane klättrade 2002. Börjar med att fixa två repor. Hissa och jugga upp dagen efter. Första morgonen och Ola är redan trött på konserverad ananas, jag får halva hans frukostranson, jippi. Hälften av vårt vatten har läckt ut. Min idé med alternativa flaskor visade sig vara sådär. Vattnet som inte kramats ur flaskorna tar vi i en ryggsäck och jumarerar med. Klippan är solid och solen fortsätter att skina och vi förvandlar jungfrulig granit till replängder. Efter 13 avklarade är vi uppe på en stor hylla, perfekt att bygga läger på och här finns snö att smälta. Här slutar det fina vädret och en period av varannandagsväder står för dörren. Detta ger oss en vilodag och vi beslutar att lämna den mesta utrustningen på hyllan och fortsätta lätt. Nästa dag klarnar det upp, typiskt för varannandagsväder, och vi ger oss av mot toppen med lite kex och vatten i en ryggsäck. Klättringen är utsökt och reporna försvinner under våra fötter. De sista fem reporna bjuder på avsevärt smulig klippa men brantheten avtar så det hela avlöper okej. På toppen blåser det och är kallt. Vi sitter ett tag och kollar utsikten. Det är natt, vildmark så långt ögat når och vi hör ett konstant muller från kalvande glaciärer. Tröttheten gör sig påmind och det är långt till sovsäckarna. Vi börjar snart nedfirningen. Utan ett enda reptrassel är vi tillbaka på hyllan efter sammanlagt 16 timmar. Nu visar det sig att varannandagsvädret slutar och ett ihållande regn driver in över vår hylla. Två dagar regn och allt börjar bli blött. Tredje morgonen börjar det snöa och allt blött blir kallt. Hög tid att fira. Repet fastnar så Ola får klättra och ta loss dem. Till slut kommer vi euforiska och blöta ner på marken. Här väntar kaffe, torra kläder, sommardeckare och en miljon satans atommyggor, vilket för stunden framstår som paradiset på jorden. I baslägret sänker sig en stämning av belåtenhet och endast kaffe- och toalettbestyr avbryter bokläsandet. Adam och Eva valde visdomens äpple framför paradiset, för mig räcker det med färsk frukt. Vårt paradis tappar efter ett par dagar sin glans och pulvermaten börjar ge fadd eftersmak. Vi är mentalt på väg hem. Under vägen hittar vi en affär där vi köper choklad, och sista dagarna i dalen ägnar vi åt att göra tio-i-topp-lista över godsaker att äta. Tillbaka i civilisationen träffar vi en dansk mossprofessor. Han samlar mossa vilka han skickar till ett museum i Köpenhamn. Ola och jag hakar på. Sista dagarna på Grönland leker vi mossassistenter. Sedan går vårt flyg. Text: Martin Jakobsson Bild: Ola Knutsson Nedan: Ola följer på 18:e replängden när vi satsar mot toppen. Vår portaledge syns på hyllan i bakgrunden. Nästa sida: Martin ska precis börja jumarera tredje och sista fixrepet när vi lämnar marken för gott.
Fakta: Tasermiutfjorden och Nanortalik Klättring på södra Grönland handlar framförallt om Tasermiutfjorden där man klättrar samt Nanortalik som är sista utposten för proviantering. Resa Flyg till Narsarsuaq med Air Greenland (4 000 10 000 DKK t/r beroende på biljettyp). Vidare till Nanortalik finns två alternativ: Helikopter med Air Greenland tar en timma (cirka 3 000 DKK t/r). Båten kan ta 1 2 dagar (ca 1 300 DKK t/r). I Nanortalik chartrar man lämpligen en båt för sista etappen in till Tasermiut. Turistkontorets båt tar tolv personer och är utrustad med överlevnadsdräkt, toalett och andra nödvändigheter men kostar 6 000 DKK enkel resa till Ketil och lika mycket för att bli hämtad. Turistkontoret hjälper annars till att arrangera ett billigare alternativ med en öppen speedboat för cirka 2 000 DKK (enkel). Resan tar ca 2 5 timmar beroende på väder och båt. Frakt av utrustning Royal Arctic seglar från Aalborg till Nanortalik cirka två gånger i månaden. Resan tar cirka två veckor men kan försenas upp till en månad p g a packisen utanför Sydgrönland så var ute i god tid. Frakten dit kostar cirka 700 DKK/m 3 och hem kostar cirka 400 DKK/m 3. Kontoret i Nanortalik har endast öppet vardagar. Klättersäsong Säsongen sträcker sig från juni när isen bryter upp till mitten av september. Juli och augusti bjuder på milda temperaturer. Soliga och vindstilla dagar går man i T-shirt och svettas medan stormiga dagar kräver mössa och varm tröja. Vädret är relativt stabilt med bra väder men man får även räkna med dåliga perioder då det kan komma snö på hög höjd. Klättring i Tasermiut Här handlar det i första hand om big walls. Det mest välutvecklade området inkluderar Nalumasortoqs 600 meters vägg (kallas även Vita väggen) och Ulamertorssuaqs 900 meters vägg där den mesta aktiviteten sker. Här finns även ett antal mindre väggar och toppar. Ketils 1 400 meters vägg är den största och ligger längre in i fjorden. Tininnertuup som ligger långt in i fjorden har ännu bara två leder (upp till 1 300 meter långa). Här finns ett flertal väggar med viss potential för nyturer (mest friklättring). Räkna med långa anmarscher. Området kryllar av stenblock så det finns gott om möjligheter att bouldra. Övriga sydgrönland På senare år har engelska klättrare varit aktiva vid Torssukatak sound, ett område öster om Nanortalik som bjuder på stora väggar, t ex 1 350 meter höga The Thumbnail. I området norr om Nanortalik och väster om Tasermiut finns möjlighet till aktiviteter av alpin karaktär. Apostelens Tommelfinger vid den svårtillgängliga Lindenows fjord har en mäktig vägg på 2 000 meter! Nanortalik I Nanortalik finns ett hotell (600 1 200 DKK), två vandrarhem (cirka 300 respektive 175 DKK) samt möjlighet att campa utanför ett av vandrarhemmen (cirka 90 DKK). Affärerna har vad som behövs i matväg men speciell mat får man ta med själv (t ex frystorkat och powerbars). Av de tre mataffärerna har Brugsen bäst sortiment. Gas, fotogen och bensin finns men det är lämpligt att kontrollera tillgången i förväg. Turistkontoret hjälper till med det mesta. De säljer gas, vykort och hyr även ut satellittelefon och gummibåt. De brukar köra väskor till och från båt/helikopter/vandrarhem. De har även en uppsättning topos och expeditionsrapporter för kopiering samt Internet. Uttagsautomat finns på postkontoret som har öppet vardagar. Turistkontoret erbjuder också möjligheten att ta ut mindre summor med VISA-kort. Andra aktiviteter i Tasermiut Vandring. Här finns många otrampade stigar och massor att upptäcka. Fiske. Här finns gott om öring, många Nanortalikbor tillbringar lediga dagar här. Leta guld! På västra sidan av Taser miut ligger Kirkespiret med en av Grönlands större guldfyndigheter. Andra aktiviteter i Nanortalik Bouldering. Flaggstångsblocket utanför vandrarhemmet är en klassiker. Kajakpaddling går fint bland isflaken. Museer. Vid vandrarhemmet ligger några gamla byggnader som visar Nanortaliks historia. Dessutom fiske och vandring. Övrigt En viktig detalj att komma ihåg är MYGGNÄT. I Nanortalik som ligger vid kusten är det ok men inne i fjorden kryllar det av mygg och flugor. Myggen blir fler ju längre säsongen går. Ibland följer de efter en bit upp på väggarna också! Myggstift är inte lönt. Tidningen High Magazine innehåller mycket information och bru kar ha en årlig sammanfattning om klätterverksamheten på Grönland. Annars finns en del att hämta på internet:www.greenland.com/ Towns_and_Regions/South_ Greenland/Nanortalik har information om Nanortalik med adresser till turistkontor, hotell, Air Greenland m m. Text: Ola Knutsson 15
Tasermiutfjorden, södra Grönland HJÄLP TILL SJÄLVSVÄLT Fragmentariska minnen från en storvägg på Grönland När båten börjar närma sig och vi kan se väggen börjar det plötsligt göra ont i magen. Undrar om vi skulle ha låtit bli de där chokladcroissanterna? Morgon. Eriks t-shirt är prydd av en bajs klutt. Rävjäveln har varit framme. Napp igen! Det blir färsk fisk till både frukost och lunch idag. Fattar inte hur de andra kan bada i forsen, det gör ju ont när man fyller på vatten bara. Fjorden är bättre, även om den är lite salt. Kungsörnen flyger förbi med den lilla räven i klorna. Somliga straffar Gud med detsamma! Vi häller upp bulgur i den sista plastpåsen. Det ser allt annat än gott ut men vi vet att det kommer att smaka. Vad vi inte vet är att vi kommer att vara på väggen ett och ett halvt dygn längre än vad maten är beräknad för. Den söta fransmannen tillbringar hela dagen med att fotvandra 25 km fågelvägen, över sten och genom ström, för att ringa till sin flickvän. Det går inte att få ned den stora, varma, lånade sovsäcken i hissäcken. Nonchalant bestämmer jag mig för att sova i dunjackan i stället. Vi säger hej då till grabbarna och ger oss kavat iväg. Att korsa en fors på en spång med en slak lina att hålla i blir allvarligare när man är tyngd av en hissäck. Efter en nära-forsenupplevelse väljer vi att gå en lång lång omväg. På vägen upp går det olycksfritt, till skillnad från när vi senare ska hämta tillbaks utstyret, då blodvite uppstår och vi får lära oss att det kan ligga vassa saker på bottnen samt att man inte kan känna något om man är grymt nedkyld. Tjugo steg till. Sedan ytterligare tjugo. Och igen. Och igen. Hissäcken blir bara tyngre och tyngre och insteget som hela tiden verkar vara bakom nästa krök kommer inte närmare. Att börja rätt är essentiellt: i det ingår inte att bära upp sakerna till nästan-insteget (som visar sig vara låååångt från det riktiga insteget), gå tillbaka till base-camp, få en sen start nästa morgon samt att börja hissa där man egentligen borde bära... Det hade kanske varit smart att göra det här tillsammans med någon som har gjort det förut... Det blir spurt upp till insteget den sista omgången. Utstyret behöver skyddas från de tunga droppar som har börjat falla från himlen. Vi låter oss inte nedslås och nästa morgon är det mycket riktigt strålande sol. Vi klättrar såklart fel i början. Route- 16
findingen är allt annat än uppenbar, delvis på grund av en mycket välbultad närliggande led. Det kan ju inte vara vi som är sopiga på att läsa topos...(senast i år lyckades i och för sig en av oss med konststycket att klättra åt skogen fel på en helbultad långtur). Oerhört rutinerat att tappa portaledgefodralet! På det här gymet kan man inte maska. Upp ska den, säcken. Jag räknar igen. Tjugo benpress till. Och så vidare. Ska vi inte åt höger? Det ser ut att vara ett ankare där. Vi hamnar på fel stand ett par meter ifrån där vi borde vara... tror vi i alla fall. Hurra! Vi har med oss renköttsost jättegott på de kokta äggen. Väderkarman är det inget fel på. Kamerakarman är det sämre med. Det här är vår tredje långtur tillsammans, och det är tredje gången som vi inte har några bra bildbevis. Kameran pajade några replängder upp. Vansinne! Hur har vi hamnat här, hängande i ett fjuttigt rep ovanför en avgrund? När jag kommer hem ska jag ta upp en harmlös hobby i stället. Utan handskar skulle det inte gå. The pain, the pain. Skulle behöva handskar åt tänderna också. Hur tänkte de nu? En fet borrbult jämte en perfekt Camalotspricka... Snälla goa skitportaledge vi är så glada att vi har dig men kan du sluta trassla. Tur att en av oss har lite portauppfällningserfarenhet från en etta i Sundbyberg, det hjälper lite och egentligen är det inte så svårt men vi är trötta och hungriga och varför hamnar den upp och ned? En arm får tag i ett av alurören när portan viker sig. Det är skönt med en liten adrenalinrusch så här på kvällen. Polish style: Dunjacka, dubbla långkalsonger, dubbla regnbyxor och en tröja virad runt benen. Det går inte så bra att sova men när morgonen kommer tar det ändå emot att gå upp. Det går ganska bra att få upp värmen igen om man jumarerar i dunjackan. På de lätta replängderna finns massor av grepp och steg. Några av dem sitter fast. Varför gör vi det här? Jag vill att min mamma ska komma och hämta mig! Det är jobbigt att behöva gå på toa när inga hyllor finns. Dessutom blåser det uppåt: vi blir tvångsintroducerade till the golden showers. Har penisavund för första gången. Sug på den farbror Freud! Säcken rör sig knappt. Hur i helvete gör man för att bygga en stand med tillräckligt mycket slack för att hissa bekvämt? Ännu en dag med sol. Börjar ta vädret för givet nu. Mums fillibabba, havregryn med torkad frukt och vatten äntligen frukost igen! Undrar om historien om han som hade sex i portan verkligen är sann? Det verkar fruktat obekvämt. Till slut blir klättringen lika vacker som omgivningen. Synd bara att vi är så trötta. Vi pratar knappt med varandra. All energi går åt till att ta oss vidare uppåt. En replängd i taget. Pasta rosso skulle smaka underbart i nuläget, eller ravioli för den delen, eller pölsa från högstadiets skolmatsal. Mmm, vi har ravioli i base camp. Klätterskon försvinner i avgrunden. Telekinesin verkar inte fungera för tillfället så den får lov att ligga kvar. Men nu har vi toppvittring... Typiskt, när jag har aidat 50 meter 7C+ i gympaskor så kräver de sista meterna friktionsskor. Jag gör stand före ankaret, efter att ha premiärpanikfallit ur översta stegsteget. Sitter på hissäcken och hoppas på att det finns ett ankare där nere någonstans. 32 replängder på två sorters gelé. Det är förbannat härligt att nå toppen. En av oss glädjetjuter (men ingen hör), den andra sparar sig till moder jord. Vi äter våra havregryn och tittar sorgset på de två sorters gelé och den halva vattenflaska som återstår. Vi känner stor sympati med Frodo och Sam i Mordor. Saker sedda i snöfälten på andra sidan: Lenin, ett kors, skriket, en narr (alt bäver), världskartan, Stalin Hur är det nu man gör när man firar med säck? Halvvägs ned har vi bara en sorts gelé kvar om man bara kunde äta repsallad... 17
Tappade saker Nu är det fjärde gången som repet fastnar. Nåja, det är inte tråkigt i alla fall. Man får hitta på en ny lösning för att få ner det varje gång. Vi gillar problemlösning men det finns faktiskt bättre och sämre lägen. Vi försöker förklara det för repet, men det verkar inte vilja lyssna på det örat. Shit vad jag tycker att det är äckligt att fira med hissäck! Enligt klockan är det 35 grader i dag igen. Kan det verkligen stämma? Och var är nu nästa stand? Repet är snart slut... Äckliga dumma skidspetsmoln försvinn!!! Repet fastnar inte på de sista firningarna. Vi blir lika tacksamma varje gång vi drar ned det. Vi stapplar och släpar. Ingen av oss börjar grina. Jag ser en serieteckning målad på undersidan av en sten. Om man titter efter ordentligt så finns den inte där. Vi ser ut som två fulla pensionärer när vi wobblar och snubblar hela vägen ner. Nästan hemma blir vi stoppade av en snacksalig och en mindre snacksalig britt. De ska hämta något. Vi tror att det är mat. Det är en kamera. De tar kort på oss och vet allt om vår klättring eftersom de har spejat med kikare hela tiden. Alla goda ting är tre: BADA ÄTA SOVA. Men i vilken ordning? Inga grabbar är hemma. De har gått för att klättra en annan tur. Och de har tagit raviolin med sig! Den snacksaliga britten har 171 kamsäkringar hemma fick vi veta idag bland annat. Måtte grabbarna komma tillbaka snart... Det var inte gräs i påsen, det var bara te! Vi smörade förgäves. Fransmännen fick en stor sten rakt igenom sin porta! Skräck! Bakar supergott bröd i stekpannan. Eftersom grabbarna envisas med att aldrig komma tillbaka bjuder vi amerikanerna i stället. De blir imponerade. Tänk att man kan tycka att äppelmos på burk är helt fantastiskt gott som efterrätt!!! Ett stort tack till Svenska Klätterförbundets expeditionskommitté samt Stiftelsen Svenska Himalyafonden till Daniel Bidners minne för ekonomiskt bidrag Text och bild: Annika Bergqvist och Sofia Sandgren Hittade saker 18
Moby Dick-leden, Ulamertorssuaq Annika och Sofia lagrar energi Bild: Erik Massih 19
Diga de Luzzone
en annorlunda klätterupplevelse! Alperna är fulla av kraftverksdammar i alla möjliga former och storlekar. Grundprincipen för alla är dock densamma en hög vägg med massor av vatten på ena sidan och inget vatten på den andra. I Schweiz finns en damm som skiljer sig från de övriga. Diga de Luzzone ligger i närheten av Bellinzone i södra Schweiz och är egentligen inte något märkvärdigt. Den är varken högst eller bredast. Omgivningarna är inte heller något exceptionellt, snöklädda berg och blåa sjöar hittar man överallt i Schweiz. Kanske det som gör Diga de Luzzone så speciell är att det finns en klätterled på dammväggen! 600 färgglada grepp är fastbultade i väggens gråa betong och standplatserna är välutrustade med firningsankare och en bräda att stå på. Står man på gräsmattan nedanför och tittar upp syns bara en slät, konkav yta som välver sig över dalen. En rad med röda, gröna och gula prickar försvinner upp i det grå betonghavet mot himlen. Det är så brant att man nästan trillar baklänges i försöket att skymta toppen. 150 m låter inte så högt. Men 150 m brant, konturlös sten utan några som helst formationer känns svindlande. Nedanför några skarvar på väggen är det blött, var kommer vattnet ifrån? Läcker väggen eller är det bara regnvatten som samlats i en spricka och sipprar ut Med tanke på hur många miljoner kubikmeter vatten som finns på andra sidan kittlar det lite i magen när man tar på sig klätterskorna och knyter in sig. Första replängden är inte ens vertikal, och tittar man upp och jämför med vad som väntar så känns det helt plötsligt väldigt flackt. På andra repan börjar det helt plötsligt kännas högt men det är fortfarande inte särskilt brant och greppen är stora. På tredje repan börjar det dock hända saker. Nu är väggen vertikal och man befinner sig mitt i ett hav av grå betong. Till höger och vänster, överallt denna släta kompakta yta. Den konkava formen på väggen förvränger perspektivet, man blir nästan snurrig och tappar referenspunkterna, vad är upp och vad är ner? På fjärde repan är klättringen fortfarande lätt men är å andra sidan verkligen brant, och exponerad, man har mycket luft under fötterna! På sista standplatsen innan toppen börjar man få toppkänning men det är lite nervöst. Hela sista repan är överhängande och den svåraste enligt föraren. Tekniskt sätt visar det sig inte vara särskilt svårt, det är bara pumpande upp till det sista lilla taket som skall forceras för att nå tryggheten på toppen. Där är det bara att koppla in sig i räcket och njuta av utsikten medan andremannen klättrar upp. Vill man då för ett ögonblick glömma hur fult det är med stål och betong i bergen är det bara att vända ansiktet mot sjösidan och vyn med snöklädda bergstoppar ovanför gröna ängar. Att klättra på plastgrepp brukar inte vara så spännande men det här är verkligen en exponerad och annorlunda klätterupplevelse som kan rekommenderas om man råkar befinna sig i området. Tyvärr så kostar det en slant men det kan det vara värt. Fakta: Diga de Luzzone Text och bild: Ola Knutsson Ledinfo: 6a+, fem replängder. Utrustning: 12 quickdraws, 50 meter dubbelrep om man skall fira. Kostnad: CHF 20/person betalas i restaurangen på toppen. OBS! Priset var aktuellt sommaren 2001. Förare: Plaisir Sud av Jürg von känel. Insteg: För att nå de första greppen behöver man en stege. Nyckel till stegen hämtas i restaurangen efter en deposition på CHF 100. Retur: Fira eller gå ner. Resa: Med bil: Autobahn Gotthard-Chiasso, Avfart Biasca -> Lukmanier-Pass -> Olivione -> Campo (Blenio) -> Aquilesco -> Diga de Luzzone (29 km) 21