Socialförsäkring, arbetsmarknadsstatus och barnafödande

Socialförsäkring, arbetsmarknadsstatus och barnafödande En kunskapsöversikt Sara Thalberg Arbetsrapport 2015-1

2(30)

3(30) Innehåll 1 Inledning... 4 2 Syfte och tillvägagångssätt... 5 3 Bakgrund... 6 3.1 Den svenska arbetsmarknaden... 6 3.2 Socialförsäkringen, arbetslinjen och flexicurity... 7 3.3 Familjepolitiken och barnafödandets upp- och nedgångar... 9 4 Arbetsmarknadsanknytningens betydelse för barnafödande och föräldraledighet... 12 4.1 Tidsbegränsat anställda och tillsvidareanställda... 12 4.2 Företagare... 13 4.3 Arbetslösa, studerande och andra grupper utanför arbetskraften... 14 4.4 Inrikes- och utrikesfödda... 15 4.5 Arbetsförhållanden och anställningsskydd... 18 4.6 Arbetsinkomst... 18 4.7 Den lokala sysselsättningsnivån... 21 5 Slutsatser och förslag på framtida studier... 22 Referenser... 25

4(30) 1 Inledning Sedan socialförsäkringssystemet växte fram under efterkrigstiden har den svenska arbetsmarknaden förändrats i flera avseenden. Från mitten av 1960-talet har andelen förvärvsarbetande kvinnor ökat och i dag arbetar i stort sett lika många kvinnor som män utanför hemmet, även om kvinnor i högre utsträckning arbetar deltid. Till följd av 1990-talets ekonomiska kris steg arbetslösheten dramatiskt och än i dag är arbetslösheten högre än vad den var innan krisen. 1 Sedan början av 1990-talet har även andelen individer med tidsbegränsade anställningar ökat stadigt, medan andelen individer med tillsvidareanställning (fast anställning) har minskat. En annan förändring på den svenska arbetsmarknaden är att allt fler studerar allt längre och antalet studerande på högskolans grundutbildning har mer än fördubblats sedan början 1990-talet. Det har också blivit vanligare att varva förvärvsarbete med studier och perioder av arbetslöshet. Socialförsäkringens mål är att skapa ekonomisk trygghet vid olika situationer i livet för dem som bor och arbetar i Sverige. De flesta socialförsäkringar däribland sjukpenningen, arbetslöshetsersättningen, ålderspensionen och delar av föräldrapenningen grundar sig emellertid på individens inkomst och historia på arbetsmarknaden, snarare än på bosättning eller medborgarskap. Att föräldrapenningen i stor utsträckning är kopplad till förvärvsarbete och inkomst har gjort barnafödandet känsligt för konjunktursvängningar och arbetsmarknadsläget. 1 7,9 procent, november 2014 (SCB 2015).

5(30) 2 Syfte och tillvägagångssätt Syftet med denna rapport är att ge en bild av hur kunskapsläget ser ut när det gäller arbetsmarknadsstatus och barnafödande i Sverige. Den övergripande frågan är hur benägenheten att få barn påverkas av individens arbetsmarknadsanknytning, det vill säga om en person har en tillfällig anställning eller tillsvidareanställning, är egenföretagare eller står utanför arbetskraften. En närliggande fråga som kommer att beröras är hur individer med olika arbetsmarknadsstatus använder familjeförmånerna. Det finns naturligtvis många faktorer som har betydelse för människors beslut att skaffa barn och alla vill eller kan inte heller få barn. I denna rapport riktas fokus mot faktorer som har med arbetsmarknaden att göra. Materialet till översikten består av vetenskapliga tidskrifter och publikationer, svensk myndighetslitteratur såsom Statistiska Centralbyråns (SCB), demografiska rapporter, rapporter från Riksförsäkringsverket (RFV), Försäkringskassan, Statens offentliga utredningar (SOU) och Departementsserien (Ds), men även rapporter från fackförbund och andra intresseorganisationer. Efter systematiska litteratursökningar i ett flertal databaser och kompletterande kontroll av referenslistor, har den litteratur som har bedömts som relevant granskats och de viktigaste resultaten har sammanställts. Tidsmässigt har en avgränsning gjorts till studier som är publicerade efter 1990. När födelsetalen på 1990-talet sjönk till rekordlåga nivåer var intresset för barnafödande och under vilka förutsättningar människor vill skaffa barn stort bland forskare, utredare och politiker. När barnafödandet sedan ökade igen på 2000-talet, minskade snabbt uppmärksamheten och antalet studier på området.

6(30) 3 Bakgrund 3.1 Den svenska arbetsmarknaden 1990-talets ekonomiska kris förändrade den svenska arbetsmarknaden i flera avseenden. Arbetslösheten steg från 1,5 procent år 1990 till drygt 8 procent två år senare. Unga vuxna på väg ut på arbetsmarknaden drabbades hårt: mellan 1990 och 1994 sjönk arbetskraftsdeltagandet bland unga i åldern 20 24 år, från 80 till 55 procent (Försäkringskassan 2006a). Till följd av svårigheterna att ta sig in och etablera sig på arbetsmarknaden valde många unga att börja eller fortsätta studera (SCB 2011a). Även utbildningspolitiska insatser som kunskapslyftet bidrog till att antalet studerande ökade kraftigt under 1990-talet (SOU 2003:130). Mellan 1990 och 2003 fördubblades antalet studerande på högskolans grundutbildning, från 200 000 till 400 000. Den största ökningen skedde i åldersgruppen 20 24 år, men även bland 25 34-åringarna ökade antalet studerande starkt (SCB 2001a). Sedan 1970-talet har andelen kvinnliga studerande varit större än andelen män. I dag är ungefär 60 procent av alla studerande kvinnor (SCB 2014b). En annan förändring på den svenska arbetsmarknaden är att andelen utrikesfödda i befolkningen har ökat, från 9 procent år 1990 till 16 procent år 2013 (SCB 2014c). Globalisering, teknikutveckling och framväxten av kunskaps- och tjänstesamhället har inneburit ökad konkurrens och en mer oförutsägbar marknad. För att kunna överleva den allt hårdare konkurrensen har många företag strävat efter att öka omställningsförmågan och från arbetsgivarhåll har en större anställningsflexibilitet efterfrågats (Grönlund 2009; IFAU 2001). År 2001 förändrades den arbetsrättsliga lagstiftningen då turordningsreglerna i LAS luckrades upp för företag med högst tio anställda. Reformen innebar att två anställda som har särskild betydelse för företaget kan undantas från sist in, först ut-regeln, det så kallade tvåundantaget. En annan förändring i den arbetsrättsliga lagstiftningen skedde 2007 då allmän visstidsanställning infördes i sin nuvarande form i lagen om anställningsskydd, LAS. Syftet med lagändringen var att öka sysselsättningen genom att göra det lättare för arbetsgivare att anställa (Prop. 2006/07:111). Enligt Arbetskraftsundersökningen (AKU) har cirka 18 procent av alla anställda mellan 16 och 64 år en tidsbegränsad anställning i dag, att jämföra med 10 procent år 1990. Den vanligaste tidsbegränsade anställningsformen är visstidsanställning, följt av vikariat, provanställning och säsongsanställning. Tidsbegränsade anställningar är vanligast bland unga och fler kvinnor än män har tidsbegränsade anställningar. Bland unga anställda kvinnor 20 24 år har närmare 60 procent en tidsbegränsad anställning i dag. I åldersgruppen 25 34 år, den ålder då många unga människor får sitt första barn, har 24 procent av alla anställda kvinnor och närmare 18 procent av männen en tidsbegränsad anställning (SCB 2014a).

7(30) Trots förändringarna på arbetsmarknaden har antalet egenföretagare i befolkningen legat på ungefär samma nivå sedan 1980-talet. Eftersom antalet personer i arbetskraften har ökat innebär det att andelen företagare i befolkningen har sjunkit något. År 2014 var cirka 9 procent av den yrkesverksamma befolkningen företagare, drygt 5 procent av kvinnorna och 13 procent av männen (SCB 2014a). Andelen individer som står utanför arbetskraften har legat runt 20 procent sedan slutet av 1980-talet. SCB:s definition av individer ej i arbetskraften brukar omfatta studerande, hemarbetande, värnpliktiga, långtidssjukskrivna samt personer som vistas utomlands. Fler kvinnor än män och fler unga än gamla tillhör denna grupp (SCB 2001a). År 2013 var den andel av befolkningen 16 64 år som stod utanför arbetskraften cirka 18 procent. I de yngre åldersgrupperna är andelen betydligt högre och det är också den gruppen som står för den största ökningen, vilket till stor del beror på det ökade antalet studerande i dessa åldrar (SCB 2014a). En annan utveckling sedan 1990-talet är att inkomstojämlikheten har ökat (Bengtsson m.fl. 2014; Johansson 2006) och att det har skett en polarisering av arbetsmarknaden där låglöneyrken och i synnerhet höglöneyrkena har blivit fler, medan jobben på mellannivå har blivit färre (Goos m.fl. 2010). Den svenska arbetsmarknaden kan beskrivas som uppdelad i flera avseenden: de som är inne på arbetsmarknaden kontra de som står utanför, de som har tillfälliga anställningar kontra de med tillsvidareanställningar, samt de som arbetar i den formella sektorn kontra de som arbetar i den informella sektorn. Enligt insider-outsiderteorin som lanserades av Lindbeck och Snower på 1980-talet medför höga personalomsättningskostnader (till exempel kostnader för att nyanställa, utbilda och avskeda personal) för företagen att de redan anställda (insiders) kan utöva inflytande över bland annat lönesättningen på ett sätt som stänger ute dem som står utanför arbetsmarknaden (outsiders) (Lindbeck och Snower 1988). 3.2 Socialförsäkringen, arbetslinjen och flexicurity Välfärdsstatens institutioner vilar på politiska idéer som påverkar sociala normer såväl som beteenden. I den svenska välfärdsstaten är sociala rättigheter i hög grad kopplade till arbete och en viktig hörnsten i välfärdspolitiken är den så kallade arbetslinjen. Grundtanken är att så många som möjligt ska försörja sig genom arbete och att passiva, kontanta ersättningar och bidrag så långt som möjligt ska undvikas. Detta för att alla människors förmåga och vilja att arbeta ska tas tillvara och för att undvika marginalisering. Utifrån ett samhällsekonomiskt perspektiv handlar det förstås även om att välfärdssystemet ska kunna finansieras. Att ersättningar från de olika socialförsäkringarna är knutna till deltagande på arbetsmarknaden och arbetsinkomst innebär att medborgarna grupperas i insiders och outsiders inte bara på arbetsmarknaden utan även i de sociala trygghetssystemen. När man väl har kommit in på arbetsmarknaden och kvalificerat sig för SGI (sjukpenninggrundande inkomst) är systemet desto mer generöst (Junestav 2004; 2009; IFAU 2007). Mot bakgrund av socialförsäkringens utformning finns alltså, som bland annat Esser (2005) har påvisat, starka incitament att delta på arbetsmarknaden, vilket ju också är avsikten.

8(30) Om stora grupper av befolkningen inte omfattas av socialförsäkringen finns det en risk att legitimiteten hotas. För att medborgarna ska vilja vara med och finansiera socialförsäkringssystemet är det viktigt att det uppfattas som legitimt. Undersökningar visar att lågutbildade, låginkomsttagare och de som själva är eller har varit sjukskrivna eller arbetslösa har minst förtroende för socialförsäkringarna, både för egen del och i fråga om hur väl de fungerar i allmänhet (LO 2014; Svallfors 2011). Beroende på konjunkturläget uppskattas att mellan 10 och 15 procent av den arbetsföra befolkningen saknar en arbetsinkomst som kvalificerar till en sjukpenninggrundande inkomst. År 2010 saknade närmare 14 procent av den arbetsföra befolkningen en arbetsinkomst som kvalificerar till SGI (Försäkringskassan 2013a). Genom åren har arbetslinjen utvecklats både idémässigt och institutionellt. 1990-talets ekonomiska kris ledde till en försämrad offentlig ekonomi och ökad belastning på de sociala trygghetssystemen. Under 1990-talet skedde en idémässig förskjutning och arbetslinjen blev alltmer synonym med åtstramningar av sociala rättigheter. Från EU-kommissionens sida fördes workfare-ideologin fram, vilken innebär att alla ersättningar och bidrag ska vara villkorade med arbete eller annan aktivitet. Skillnaden mellan att arbeta och inte arbeta skulle göras mer ekonomiskt kännbar och den enskildes ansvar betonades. Socialpolitikens roll förändrades alltmer från att skydda individen från fluktuationer på arbetsmarknaden till att anpassa individen efter arbetsmarknadens krav och begreppet anställningsbarhet blev ett centralt policybegrepp (Junestav 2004; 2009; IFAU 2007). Att utforma socialförsäkringssystemet i enlighet med arbetslinjen och samtidigt värna medborgarnas sociala trygghet innebär flera svåra avvägningar där olika mål och värden måste ställas mot varandra. För att klara både tillväxt och välfärd har många beslutsfattare satt hoppet till en mer flexibel arbetsmarknad. Man brukar skilja på olika typer av flexibilitet. Numerär flexibilitet innebär att företagen varierar personalstyrkans storlek efter behov genom exempelvis korta, tidsbegränsade kontrakt, inhyrd personal eller ett svagt anställningsskydd som gör det möjligt att även säga upp tillsvidareanställda. Intern flexibilitet handlar i sin tur om att personalen antingen får växla mellan olika uppgifter (funktionell flexibilitet) eller att deras scheman varierar efter verksamhetens behov (arbetstidsflexibilitet) (Grönlund 2009). Enligt EU:s sysselsättningsstrategi ska medlemsstaterna främja flexibilitet på arbetsmarknaden i kombination med anställningstrygghet. Denna politik har lanserats under begreppet flexicurity, en sammanslagning av begreppen flexibility och security. En uttalad förhoppning med flexicurity är också att flexibla kontrakt ska fungera som lättillgängliga inkörsportar till arbetsmarknaden för kvinnor och på så sätt underlätta för dem som vill förena familj och arbete. Flexicurity-modellen har inspirerats av den danska arbetsmarknadsmodellen och Danmark lyfts ofta fram som ett framgångsrikt exempel då de har en högre rörlighet på arbetsmarknaden, lägre långtidsarbetslöshet och lägre ungdomsarbetslöshet än de flesta andra europeiska länder (Europeiska kommissionen 2007; Grönlund 2009; Rönnmar och Numhauser Henning 2008).

9(30) 3.3 Familjepolitiken och barnafödandets upp- och nedgångar En av målsättningarna för den svenska familjepolitiken är att göra det möjligt för både män och kvinnor att förena arbete med familj (RFV 2003a). Genom särbeskattning, en generös föräldraförsäkring, kraftigt subventionerad barnomsorg, rätt till deltidsarbete samt ett socialförsäkringssystem där varje individ kvalificerar sig till ersättning, har Sverige uppnått ett av världens högsta kvinnliga arbetskraftsdeltagande. En av hörnstenarna i familjepolitiken är föräldraförsäkringen. Försäkringen omfattar graviditetspenning (tidigare havandeskapspenning), föräldrapenning och tillfällig föräldrapenning och är utformad som en individuell försäkring som ska ge skydd mot inkomstbortfall. För att vara berättigad till en inkomstrelaterad föräldrapenning krävs att man har haft en sjukpenninggrundande inkomst under minst 240 dagar. De som inte uppfyller kriteriet kan istället få en lägre ersättning på grundnivån (Försäkringskassan 2014a). Även om föräldraförsäkringen skiljer sig från de övriga försäkringarna i den meningen att det är den enda försäkring där ett högt nyttjande anses positivt, har dess konstruktion betydande inslag av arbetslinjen genom inkomstbortfallsprincipen och kvalificeringsreglerna (SOU 2005:73). Under 2000-talet har föräldraförsäkringen emellertid utvecklats mot en mer allmän försäkring och inte endast en försäkring mot inkomstbortfall genom att grundnivån stegvis har höjts, från 60 kronor om dagen till 225 kronor om dagen. Sedan början av 1990-talet har pappornas andel av uttaget av föräldrapenningdagar ökat från drygt 7 procent till närmare 25 procent. Män ägnar även mindre tid åt förvärvsarbete i dag, medan kvinnor förvärvsarbetar mer. När det gäller det obetalda arbetet har kvinnor minskat tiden de ägnar åt hushållsarbete med en hel timme per dag. Män har däremot inte förändrat sitt beteende på området nämnvärt (SCB 2010). I den internationella litteraturen finns många studier som har visat på betydelsen av institutionella faktorer för ett lands födelsetal (se exempelvis McDonald 2000; Esping-Andersen 1999). Sveriges relativt höga födelsetal anses till stor del bero på den generösa familjepolitiken som gör det möjligt för båda föräldrarna att förena familj med förvärvsarbete (se exempelvis Sundström och Stafford 1992; Bernhardt 1993; Ferrarini och Duvander 2010; Oláh och Bernhardt 2008). Tidigare ansågs en hög kvinnlig förvärvsfrekvens och barnafödande stå i konflikt med varandra, men i dag är förhållandet det motsatta. De länder i Europa som har den högsta kvinnliga förvärvsfrekvensen har också de högsta födelsetalen (Brewster och Rindfuss 2000). På individnivå har familjepolitiken framför allt visat sig påverka vid vilken tidpunkt man får sitt första barn och tidsintervallen mellan barnen. Ett exempel som brukar nämnas är snabbhetspremiens införande i den svenska föräldraförsäkringen på 1980-talet. Denna regel innebär att den som får ytterligare ett barn inom 30 månader (tidigare 24 månader) efter födseln av ett tidigare barn får behålla föräldrapenningen på samma nivå som för det tidigare barnet. Reformen fick effekten att föräldrar valde att få barn med tätare mellanrum (Hoem 1993).

10(30) I Sverige, liksom i övriga Europa, har åldern vid det första barnets födelse stigit. År 2013 var medelåldern vid det första barnets födelse 29 år för kvinnor och 31 år för män, vilket kan jämföras med 26 respektive 29 år 1990 (SCB 2014d). Flera studier har pekat ut den kraftiga ökningen av antalet studerande, att unga människor studerar allt längre och etablerar sig på arbetsmarknaden allt senare, samt otrygga anställningar som viktiga bidragande orsaker till att unga människor får barn allt senare i livet (se exempelvis Billari och Philipov 2004; Gustafsson m.fl. 2001; Hoem 2000; SCB 2001a; Thalberg 2013). Under 1990-talet steg etableringsåldern, den ålder då tre fjärdedelar av en årskull har sysselsättning, från 21 till 30 år (SCB 2001b). Den starka kopplingen mellan arbetsinkomst och föräldrapenning ger ett starkt incitament att vänta med barn tills man har etablerat sig på arbetsmarknaden. Studier har också visat att unga människor helst vill fast jobb och ha en trygg inkomst innan de bildar familj (Bernhardt 2000; Ds 2001; Holmberg 2001; Kaufman och Bernhardt 2012; RFV 2001; SCB 1998; SCB 2001a). Den summerade periodfruktsamheten 2 har varierat kraftigt de senaste årtiondena i Sverige och fluktuationerna har samvarierat med den ekonomiska tillväxten. Perioder med stark BNP-tillväxt har sammanfallit med ökande födelsetal och tvärtom (Andersson 2000; Hoem och Hoem 1996). När det är dåliga tider och det är svårare att få arbete, i synnerhet fast arbete, är människor mindre benägna att bilda familj. I slutet av 1980-talet och i början av 1990-talet var barnafödandet högt. År 1990 1991 översteg den summerade fruktsamheten till och med reproduktionsnivån 3 med 2,1 barn per kvinna. Sedan kom 1990-talets kris med hög arbetslöshet och nedskärningar inom familjepolitiken och barnafödandet sjönk för att nå bottennoteringen 1,5 barn per kvinna år 1999. När ekonomin återhämtade sig steg födelsetalen igen och 2010 var den summerade fruktsamheten återigen nästan uppe i 2,0. Finanskrisen 2008 2010 verkar alltså inte ha haft samma negativa effekt på födelsetalen i Sverige som 1990-talskrisen. En skillnad kan vara att krisen på 1990-talet drabbade så gott som alla grupper av sysselsatta, medan den senare krisen främst drabbade industrin. Arbetslösheten steg heller inte lika högt och det gjordes inga nedskärningar i familjepolitiken så som skedde på 1990-talet (Andersson och Duvander 2010). I Sverige har födelsetalen varierat kraftigare än i de andra nordiska länderna. Trots att arbetslösheten var högre i Finland än i Sverige under 1990-talskrisen föll inte fruktsamheten lika mycket, vilket anses bero på att den svenska föräldraförsäkringen har en starkare koppling till arbetsinkomst (Björklund 2006). För kommunerna innebär de kraftiga fluktuationerna i födelsetalen problem då behovet av exempelvis barnomsorg och utbildningsplatser varierar så pass mycket. Variationerna i födelsetalen medför även på sikt problem på arbetsmarknaden i stort eftersom tillgång till olika typer av arbetskraft därmed också fluktuerar över tid. Det har även visats att stora variationer i storlek på kohorter som följer av fluktuationer i födelsetalen är kopplade till olika makroindikatorer, som till exempel ekonomisk tillväxt och inflation (se exempelvis Lindh och Malmberg 1999; 2000). 2 Den summerade periodfruktsamheten anger det antal barn som kvinnor och män skulle få i genomsnitt om det enskilda årets fruktsamhet i varje ålder skulle gälla i framtiden. 3 Den nivå vid vilken befolkningen reproducerar sig själv.

1970 1972 1974 1976 1978 1980 1982 1984 1986 1988 1990 1992 1994 1996 1998 2000 2002 2004 2006 2008 2010 2012 Summerad fruktsamhet Sysselsättningsgrad 11(30) Figur 1. Summerad periodfruktsamhet efter kön och sysselsättningsgrad, 1970 2013 2,2 2 1,8 1,6 1,4 1,2 1 86,0 84,0 82,0 80,0 78,0 76,0 74,0 72,0 70,0 68,0 66,0 64,0 Summerad fruktsamhet kvinnor Sysselsättningsgrad 16-64 år Summerad fruktsamhet män Källa: SCB 2014e; Ekonomifakta 2014/SCB AKU. Även om de årliga födelsetalen har fluktuerat kraftigt så har det slutgiltiga antalet barn per kvinna, den så kallade kohortfruktsamheten, legat stabilt runt 2,0 under lång tid. Hittills har senareläggningen av barnafödandet alltså inte lett till färre barn. Om medelåldern vid det första barnet fortsätter att öka finns det dock en risk att fler blir ofrivilligt barnlösa eller inte hinner få det antal barn de önskar (SCB 2011b; SCB 2002:5).

12(30) 4 Arbetsmarknadsanknytningens betydelse för barnafödande och föräldraledighet 4.1 Tidsbegränsat anställda och tillsvidareanställda Även om anställningsformen i sig inte har någon betydelse för föräldrapenningens storlek kan den påverka människors beslut om barn. En anledning är att visstidsanställda upplever en högre grad av social och ekonomisk otrygghet än tillsvidareanställda, något som bekräftas av SCB:s undersökningar om levnadsförhållanden (ULF/SILC) som visar på stora skillnader mellan tillsvidareanställda och visstidsanställda både på och utanför arbetet. Exempelvis uppgav 40 procent av de tidsbegränsat anställda att de oroade sig för hushållets ekonomi, i jämförelse med 20 procent av de tillsvidareanställda. En stor andel av de tidsbegränsat anställda oroade sig också för att bli arbetslösa (SCB 2001a; SCB 2014f). En annan skillnad mellan grupperna är att tidsbegränsat anställda har lägre inkomster och mer sällan har rätt till föräldralön eller föräldrapenningtillägg från arbetsgivaren (Försäkringskassan 2011). Det kan också vara betydligt svårare att få ett förstahandskontrakt eller bolån när man saknar tillsvidareanställning. I det följande sammanfattas de studier som har undersökt sambandet mellan anställningsform och barnafödande i Sverige. Alla visar att både manliga och kvinnliga tidsbegränsat anställda är mindre benägna att få barn. Två studier, baserade på SCB:s Arbetskraftsundersökningar (AKU) länkat till registerdata från 1987 1998 (SCB 2001a) respektive 1987 2004 (Lundström och Andersson 2012), har analyserat anställningsformens betydelse för benägenheten att få barn. Resultaten från studierna är samstämmiga: tidsbegränsat anställda kvinnor som är födda i Sverige hade cirka 24 procents lägre benägenhet än tillsvidareanställda att få ett första barn. Motsvarande siffra för tidsbegränsat anställda män var 28 procent. I båda studierna inkluderades företagare och medhjälpande hushållsmedlemmar i gruppen tillsvidareanställda och det standardiserades för utbildning, ålder, tidsperiod och samboendestatus. Även när visstidsanställda som samtidigt studerade exkluderades var skillnaden mellan tillsvidareanställda och visstidsanställda tydlig. För männen förändrades inte effekten överhuvudtaget. Då forskarna kontrollerade för hel- och deltidsanställning förändrades inte heller bilden särskilt mycket, vilket de tolkar som att anställningsformen faktiskt har betydelse. Något som däremot inte kontrollerades för är inkomst, vilket innebär att det är svårt att veta om de tidsbegränsat anställda var mindre benägna att få barn på grund av anställningsformen eller för att de hade en lägre inkomst (SCB 2001a).

13(30) En enkätstudie från 1999, med uppföljning 2003, baserad på 1 678 kvinnor födda i Sverige undersökte bland annat hur kvinnors arbetsmarknadsanknytning och arbetstid påverkade deras barnintentioner. Urvalet till enkäten var slumpmässigt och svarsfrekvensen var 65 respektive 78 procent. På frågan om de tror att de kommer att få (fler) barn svarade kvinnor som var arbetslösa, studerade eller hade en visstidsanställning oftare nej eller kanske, i jämförelse med kvinnor som hade en tillsvidareanställning. 4 Barnlösa kvinnor som arbetade deltid var också mer osäkra när det gäller barn än de som arbetade heltid. För kvinnor som redan hade barn hade utbildning och inkomst större betydelse för barnintentionerna än arbetstid. Författarna drar slutsatsen att trots en generös familjepolitik med syfte att möjliggöra förenandet av familj och arbete påverkar arbetsmarknadsanknytning och arbetsförhållanden kvinnors möjligheter att bilda familj (Fahlén and Oláh 2010; 2013). Hur påverkar då anställningsformen föräldrars uttag av föräldrapenning? Tidigare studier har visat att det finns stora skillnader i hur olika grupper använder föräldraförsäkringen. Exempelvis tenderar högutbildade pappor och pappor med hög inkomst att vara föräldralediga längre. För mammor är mönstret det motsatta: högutbildade mammor och mammor med hög inkomst tar ut kortare ledighet. För både mammor och pappor gäller att de som arbetar inom offentlig sektor tenderar att ta ut längre ledighet än de som arbetar i privat sektor. Sannolikheten att ett par ska dela jämställt på föräldrapenningdagarna ökar om både mamman och pappan arbetar i offentlig sektor. 5 Att pappan arbetar i offentlig sektor är det som ökar sannolikheten för ett jämställt uttag mest. Föräldrar som får extra ersättning från arbetsgivaren tar också ut längre ledighet (Bygren och Duvander 2006; Försäkringskassan 2006b; Försäkringskassan 2013b; ISF 2012a; ISF 2013; Sundström och Duvander 2002). När det gäller anställningsformens påverkan på föräldraledigheten finns det färre studier. En enkätstudie av 1 289 pappor i Stockholms län som fick barn 2003 2005 visade att det var 12 procents större sannolikhet att pappor med tillsvidareanställning var föräldralediga i mer än två månader i jämförelse med tidsbegränsat anställda pappor. Studien baserades på Stockholms läns landstings folkhälsoenkät 2002, med ett urval om 50 000 slumpmässigt valda individer och hade en svarsfrekvens på 62 procent (Månsdotter m.fl. 2010). 4.2 Företagare I studier om arbetsmarknadsstatus och barnafödande inkluderas ofta företagare i gruppen tillsvidareanställda, alternativt exluderas helt, varför det är svårt att veta hur företagande påverkar benägenheten att få barn. Ett undantag är RFV-rapporten När har vi råd att skaffa barn? från 2001. Där undersöktes egenföretagares benägenhet att få barn under perioden 1983 1998 med data från LINDA-databasen 6 och flergenerationsregistret (födda och adopterade barn till alla personer folkbokförda i Sverige). När forskarna hade kontrollerat för inkomst, ålder, period, invandringsår och transfereringar fann de att både manliga och kvinnliga företagare hade 4 Effekten var emellertid bara signifikant på 10-procentsnivån. 5 Ett jämställt uttag definierades i denna studie som att ingen av föräldrarna hade tagit ut mer än 60 procent av dagarna och ingen hade tagit ut mer än 40 procent. 6 En longitudinell databas med inkomstuppgifter för 1/30 av Sveriges befolkning.

14(30) cirka 20 procents större benägenhet att få ett första barn i jämförelse med den övriga befolkningen. Andelen företagare i datamaterialet var emellertid relativt liten: cirka två procent av kvinnorna och fyra procent av männen. Hade referenskategorin varit anställda istället för övriga befolkningen är det möjligt att företagare hade uppvisat en relativt lägre benägenhet att få barn. Likaså kan det faktum att forskarna kontrollerade för inkomst ha påverkat resultaten med tanke på att en viktig anledning till att många (i synnerhet kvinnor) väljer att avstå från företagande är den ekonomiska osäkerheten. Ett fåtal studier har undersökt företagares föräldraledighet. En enkätstudie på pappor i Stockholms län visade att egenföretagare hade 49 procents lägre benägenhet att vara föräldralediga mer än två månader i jämförelse med referensgruppen ej facklärda arbetare (Månsdotter m.fl. 2010). En tidigare rapport från Inspektionen för Socialförsäkringen har även visat att företagare utnyttjar den tillfälliga föräldrapenningen i lägre utsträckning än anställda (ISF 2012b). 4.3 Arbetslösa, studerande och andra grupper utanför arbetskraften Individer som står utanför arbetskraften tillhör den grupp som är minst benägna att få barn, men det finns stora variationer inom gruppen. En studie från SCB baserad på AKU-data från 1987 1998 och flergenerationsregistret visade att kvinnor utanför arbetskraften hade 56 procents lägre benägenhet att få ett första barn i jämförelse med tillsvidareanställda. De flesta i denna grupp var studerande och deras låga barnafödande drar ner genomsnittet (SCB 2001a). 7 En avhandling i sociologisk demografi från 2013 baserad på longitudinella registerdata över åren 1984 1999 visade att kvinnliga studenter var betydligt mindre benägna att få ett första barn i jämförelse med icke-studerande i samma ålder. Den negativa effekten av att vara student avtog emellertid med kvinnornas ålder. För det första barnet reducerade studier sannolikheten att få barn cirka 70 procent för kvinnor 20 24 år, cirka 50 procent för kvinnor 25 30 år och cirka 30 procent för kvinnor i åldern 30 35 år. För kvinnor över 35 år minskade studier benägenheten att få barn endast marginellt. När inkomst kontrollerats för minskade glappet mellan studerande och icke-studerande betydligt. Studerande över 30 år visade då i stort sett samma benägenhet att få barn som icke-studerande och de äldsta studenterna (36 44 år) hade till och med en högre benägenhet än icke-studerande. När det gäller benägenheten att få ett andra eller tredje barn var effekten av att vara studerande inte lika starkt negativ som för det första barnet. Även pars benägenhet att få ett andra eller tredje barn analyserades. Resultaten visade att par där mamman studerade var minst benägna att få ett andra eller tredje barn, medan par där ingen av föräldrarna eller bara pappan studerade var mest benägna att få fler barn. En annan könsskillnad som kom fram i djupintervjuer med studenter i avhandlingens kvalitativa del var att de kvinnliga studenterna hade mycket mer kunskap om föräldraförsäkringssystemet än de manliga studenterna. De kvinnliga studenterna tog också med föräldraledighet och föräldrapenningens ersättningsnivå i sina överväganden i betydligt högre utsträckning när de diskuterade sina barnintentioner (Thalberg 2013). 7 72 procent av kvinnorna och 62 procent av männen i denna grupp var studerande.

15(30) Ett flertal studier har visat att arbetslösa har en relativt hög benägenhet att få barn. Två olika studier baserade på registerdata från 1985 1995 respektive 1986 1997 visade att kvinnor som hade mottagit någon form av arbetslöshetsersättning var något mer benägna att få ett första eller tredje barn, och marginellt mindre benägna att få ett andra barn, i jämförelse med kvinnor som inte hade gjort det. En interaktion med arbetsinkomst visade att den positiva effekten av arbetslöshet var särskilt stark för unga kvinnor med låga inkomster. Separata modeller för 1980- och 1990-talet visade inga signifikanta skillnader när det gällde sambandet mellan arbetslöshet och barnafödande mellan tidsperioderna, trots stora skillnader när det gäller arbetsmarknadsläget. Att arbetslösa var mer benägna än de som stod utanför arbetskraften att få ett första barn förklaras med att arbetslösa som tidigare har haft arbete och får A-kassa även har rätt till föräldrapenning baserad på den tidigare inkomsten (Andersson 2000; SCB 1998). 4.4 Inrikes- och utrikesfödda Ett par studier har undersökt om arbetsmarknadsanknytning och inkomst har olika betydelse för benägenheten att få barn, beroende på om individen är född i Sverige eller i något annat land. Utrikesfödda är naturligtvis en väldigt heterogen grupp, men som grupp har de en sämre situation på arbetsmarknaden än inrikesfödda. Studierna visade inte på några väsentliga olikheter mellan grupperna i fråga om arbetsmarknadsanknytningens påverkan på barnafödandet, men däremot fann forskarna tydliga skillnader när det gäller hur inrikes- och utrikesfödda använder föräldrapenningen. En longitudinell studie baserad på registerdata över åren 1981 1997 och som inkluderade kvinnor födda i ett antal olika länder 8 visade att alla kvinnor, oavsett födelseland, hade en betydligt lägre benägenhet att få barn om de inte förvärvsarbetade. En låg förvärvsinkomst (35 700 107 100 kronor) 9 reducerade benägenheten att få ett första barn med cirka 25 procent i jämförelse med referenskategorin (kvinnor med medelhög inkomst) för alla kvinnor. Kvinnor med en hög årsinkomst (178 500 kronor eller mer) hade däremot en högre benägenhet att få barn. Detta gällde så gott som alla kvinnor, oavsett bakgrund, även om få utrikesfödda kvinnor tillhörde denna kategori. För alla grupper av kvinnor reducerade studier sannolikheten att få barn med minst 60 procent i jämförelse med förvärvsarbetande kvinnor med medelinkomst från samma födelseland. Att vara arbetslös reducerade benägenheten med 10 20 procent för både inrikes- och utrikesfödda. Den enda kategorin på arbetsmarknaden där utrikesfödda skilde sig från kvinnor födda i Sverige var socialbidragstagare. För svenska kvinnor och kvinnor från Finland, Tyskland och Thailand som hade mottagit socialbidrag påverkades inte benägenheten att få barn nämnvärt. För alla andra grupper var benägenheten att få barn betydligt lägre om de hade mottagit socialbidrag. För utrikesfödda var benägenheten att få ett första barn hög den första tiden efter ankomsten till Sverige, men ganska snart sjönk födelsetalen till samma nivåer som för kvinnor födda i Sverige (Andersson och Scott 2007). 8 Sverige, Finland, Tyskland, Polen, Grekland, Iran, Turkiet, Somalia, Thailand, Vietnam och Chile. 9 1995 års priser.

16(30) Samma studie analyserade även andra- och tredjebarnsfruktsamheten för inrikes- och utrikesfödda mammor och pappor. Resultaten visade att för alla grupper var en högre inkomst förknippad med en högre benägenhet att få ett andra barn. När det gäller tredjebarnsfödslarna var resultaten mindre entydiga, men generellt sett var kvinnor med hög inkomst mer benägna att få ett tredje barn och kvinnliga studenter den grupp som var minst benägen att få ett tredje barn. Detta gällde både inrikes- och utrikesfödda kvinnor. Par där pappan var född i Sverige eller Finland och var låginkomsttagare, studerande eller socialbidragstagare visade däremot en hög benägenhet att få ett tredje barn. 10 Varför inrikesfödda pappor med en svag arbetsmarknadsanknytning var de som var mest benägna att få ett tredje barn är omöjligt att veta, men en förklaring är att dessa pappor är mer familjeorienterade och mindre inriktade på att göra karriär än andra pappor. En annan tolkning som framförs är att detta mönster reflekterar en mer lättvindig inställning till fler barn bland vissa marginaliserade grupper av pappor. Studien visar att trots att invandrare har svårare att komma in och etablera sig på arbetsmarknaden har arbetsmarknadsanknytningen lika stor betydelse för deras barnafödande som för individer som är födda i Sverige. Författarna menar att detta tyder på att kulturella och idémässiga faktorer har en mindre påverkan på människors benägenhet att få barn än vad många tror och att institutionella faktorer har en relativt stor påverkan (Andersson och Scott 2007). Huruvida sambandet mellan arbetsmarknadsstatus och benägenhet att få ett första barn ser olika ut för kvinnor och män, och för inrikesfödda och utrikesfödda, har också undersökts i en senare studie baserad på AKUdata för åren 1987 2004. I denna studie grupperades utrikesfödda utifrån födelselandets Human Development Index (HDI). 11 Även dessa resultat visade att både svenskfödda och utrikesfödda kvinnor som stod utanför arbetskraften hade en betydligt lägre benägenhet att få ett första barn. Inrikesfödda män visade ett liknande mönster som kvinnorna. För utrikesfödda män var effekten av att stå utanför arbetskraften på benägenheten att få ett första barn svagare och icke-signifikant. För kvinnor födda utanför EU, i ett land med lågt eller medelhögt HDI, var benägenheten att få barn högre om de hade immigrerat till Sverige de senaste två åren innan enkätundersökningen. För män från dessa länder var sambandet det motsatta: de som hade varit i Sverige i mer än två år var mer benägna att få barn än de som varit här kortare tid. Författarna menar att detta kan vara relaterat till att bland par som emigrerar flyttar ofta mannen först och kvinnan kommer senare. Studien analyserade även om födelseland har någon betydelse för anställningsformens påverkan på benägenheten att få barn. Resultaten visade att kvinnor födda i Norden, EU eller ett annat land med högt HDI visade liknande beteendemönster som svenska kvinnor, men resultaten var inte signifikanta. För kvinnor från länder utanför EU och länder med lägre HDI påverkade inte anställningsformen benägenheten att få barn, men inte heller detta resultat var statistiskt signifikant. Både inrikes- och utrikesfödda män med tidsbegränsade anställningar visade en lägre benägenhet att bli pappor än tillsvidareanställda män. För inrikesfödda män minskade benägenheten med 14 procent medan motsvarande siffra för män födda utanför EU, i länder med medelhögt eller lågt HDI, var 40 procent (Lundström och Andersson 2012). 10 För män födda utanför Norden var resultaten blandade och icke-signifikanta. 11 Ett index som används för att jämföra välståndet i olika länder och som utöver BNP även inkluderar livslängd och utbildningsnivå.

17(30) Ett par studier har undersökt inrikes- och utrikesföddas uttag av föräldrapenning och föräldraledighet och funnit att de skiljer sig åt i flera avseenden, både i hur föräldrapenningen används och vilken ersättningsnivå som erhålls. Utlandsfödda föräldrar tar ut kortare föräldraledighet och fler föräldrapenningdagar per vecka än inrikesfödda. Utrikesfödda använder också flexibiliteten i föräldraförsäkringen i lägre utsträckning än föräldrar födda i Sverige (Mussino och Duvander 2014; ISF 2013). En rapport från ISF baserad på Försäkringskassans registerdata visade att utrikesfödda mammor igenomsnitt tog ut åtta veckors kortare föräldraledighet under barnets första fyra år (ISF 2013). 12 Det är också en större andel av de utrikesfödda föräldrarna som inte tar ut föräldrapenning överhuvudtaget. En SOU från 2006 visade att de allra flesta mammor tog ut föräldrapenning, medan variationen bland pappor var större. Bland de svenskfödda papporna hade 83 procent tagit ut föräldrapenning medan bara drygt hälften av papporna födda i Asien, Afrika eller Nordamerika hade gjort så. Mammornas föräldrapenninguttag påverkades inte av hur länge de hade varit i Sverige. För papporna gällde däremot att de som hade varit här längre tog ut fler dagar. Analysen visade även att andelen föräldrar med ersättning på grundnivå skilde sig kraftigt mellan olika grupper. Bland mammor födda i Sverige fick knappt 4 procent ersättning på grundnivå, vilket kan jämföras med 63 procent av mammorna födda i Afrika. För pappor såg mönstret ungefär likadant ut. Svenskfödda pappor hade lägst andel ersättning på grundnivå (0,7 procent) och pappor födda i Afrika, Asien och Europa (inte EU) hade högst andel. Andelen pappor med grundnivå var dock betydligt lägre i jämförelse med mammorna, vilket sannolikt beror på att pappor med en svag arbetsmarknadsanknytning väljer att inte ta ut föräldrapenning. Föräldrar födda i Sverige, i ett annat Nordiskt land eller EU-land, hade även den högsta dagliga ersättningen (SOU 2006:37). Det finns flera förklaringar till att utrikesföddas uttag av föräldrapenning skiljer sig från inrikesföddas. Utrikesfödda som grupp har svårare att komma in på arbetsmarknaden, är oftare tidsbegränsat anställda och har arbeten med sämre villkor. En osäker anställning kan göra att man väljer att ta en kortare eller ingen föräldraledighet. Att utrikesföddas svagare arbetsmarknadsanknytning kan förklara åtminstone en del av skillnaden i hur man använder föräldrapenningen bekräftas av att skillnaderna i uttagsintensitet minskar då forskarna kontrollerar för arbetsmarknadsstatus (Duvander och Mussino 2014). Även skillnaderna i ersättningsnivå är till stor del en spegling av olika gruppers situation på arbetsmarknaden. Utrikesfödda har lägre löner, vilket ger lägre ersättning som i sin tur gör att man inte har råd att sprida ut dagarna. För en del kan också en osäker framtid i Sverige leda till ett snabbare uttag av dagar (Duvander och Mussino 2014; SOU 2005:56; SOU 2006:37). 12 Måttet som används i studien är egentligen inte föräldraledighet utan föräldraledighetsepisod. Det innebär att episoder, eller fall, skapas utifrån föräldrapenninguttagets datum. Om det är högst sex kalenderdagar utan föräldrapenning mellan dagar med föräldrapenning, hör dagarna till samma episod.

18(30) 4.5 Arbetsförhållanden och anställningsskydd Inte bara anställningsformen utan även arbetsförhållanden och anställningsskydd har visat sig ha betydelse för människors benägenhet att få barn och för uttaget av föräldrapenning. På detta område finns dock inte särskilt många studier. En studie baserad på enkätdata som är länkade till registerdata från 2003 2006 undersökte om kvinnors och deras partners arbetsförhållanden hade någon inverkan på benägenheten att få (fler) barn. Tre indikatorer användes för att bedöma hur familjevänliga arbetsförhållandena var: 1) mycket övertid, 2) arbete på kvällar, nätter och/eller helger, 3) huruvida arbetet erbjuder goda möjligheter att vara föräldraledig och/eller arbeta deltid. Även om resultaten inte var signifikanta, tyder de på att kvinnor som arbetar mycket övertid eller obekväm arbetstid och inte har möjlighet att anpassa arbetssituationen till familjelivet är mindre benägna att få barn. Tydligast var effekten på mammors benägenhet att få ett andra barn. Även partnerns arbetsvillkor hade betydelse, men inte heller där var resultaten signifikanta. Analysen visade vidare att familjevänliga arbetsförhållanden hade större betydelse för kvinnor med låg utbildning eller låg inkomst. Bland lågutbildade kvinnor var benägenheten att få ett första barn fyra gånger högre och benägenheten att få ett andra barn 3,6 gånger högre om arbetsförhållandena var familjevänliga. Resultaten visade också att kvinnor med låg inkomst hade en dubbelt så hög benägenhet att få ett första barn om arbetsförhållandena var familjevänliga (Fahlén 2012). I en rapport från IFAU studerades huruvida anställningsskyddet påverkade anställdas uttag av föräldrarelaterad frånvaro genom att jämföra anställda i företag med två till tio anställda (som därmed kan tillämpa tvåundantaget) med anställda i företag med 11 50 anställda, före och efter införandet av tvåundantaget år 2001 (den så kallade difference-in-difference -metoden). Resultaten visade att anställda på företag med färre än tio anställda minskade uttaget av föräldrapenningdagar med drygt 10 procent och uttaget av tillfällig föräldrapenning med drygt 5 procent. För den vanliga föräldrapenningen verkar männens uttag ha minskat relativt mer än kvinnornas, men när det gäller den tillfälliga föräldrapenningen var sambandet det motsatta. Författaren framhöll att resultaten kan vara en beteendeeffekt såväl som en sorteringseffekt av anställda (IFAU 2013). 4.6 Arbetsinkomst Det finns ett starkt samband mellan arbetsmarknadsanknytning och arbetsinkomst. Ett flertal studier har därför använt arbetsinkomst som indikator för att få en bild av arbetsmarknadsanknytningens betydelse för benägenheten att få barn. Den goda tillgången till svenska registerdata har naturligtvis också betydelse. Alla studier som presenteras nedan är baserade på registerdata. Några av studierna omfattar enbart kvinnor medan andra studerar både kvinnor och män. De analyserar olika pariteter (barnens ordningsnummer) och använder sig av olika inkomstindelningar. Endast en studie sträcker sig in på 2000-talet, de övriga baseras på data från 1980- och 1990-talen. Alla studier kommer dock till samma slutsats: inkomst har stor betydelse för benägenheten att få barn.

19(30) En SCB-rapport undersökte sambandet mellan kvinnors arbetsinkomst och benägenhet att få ett första, andra eller tredje barn. Resultaten visade en mycket kraftig inkomsteffekt på benägenheten att få ett första barn. En kvinna med en årsinkomst på minst 100 000 hade tre gånger så hög benägenhet att få ett första barn som en kvinna utan någon arbetsinkomst alls. Inkomstnivåer över 100 000 kronor hade emellertid en svagare positiv effekt på benägenheten att få barn, vilket tyder på att det viktiga är att ha ett arbete medan inkomstens storlek är mindre betydelsefull. Även när det gäller benägenheten att få ett andra barn hade kvinnans inkomst en stark positiv effekt, även om effekten inte var fullt lika stark som för det första barnet. För det tredje barnet fann man ingen effekt av kvinnans inkomst. Studien baserades på data över åren 1986 1997 och inkluderade endast kvinnor födda i Sverige (SCB 1998). En annan studie visade att effekten av inkomst på benägenheten att få barn var starkast när det gällde första barnet och för kvinnor under 30 år. En kvinna på 21 30 år med en årsinkomst på 120 000 179 000 kronor 13 var 2,6 gånger mer benägen att få ett första barn som en kvinna i samma ålder med en inkomst under 60 000 kronor. Unga kvinnor i den högsta inkomstgruppen (179 000 kronor eller mer) visade emellertid en något lägre sannolikhet att få ett första barn i jämförelse med kvinnor i den näst högsta inkomstgruppen. Även för kvinnor över 30 år hade inkomst en positiv effekt på benägenheten att få barn. När det gäller andra barnet hade inkomst en något svagare positiv påverkan. Benägenheten att få ett andra barn var ungefär lika stor för kvinnor i alla inkomstgrupper över 59 000 kronor. Benägenheten att få ett tredje barn påverkades däremot inte nämnvärt av inkomsten. Även denna studie baserades på data för svenskfödda kvinnor och ungefär samma tidsperiod, men till skillnad från i SCB-rapporten ovan inkluderades även andra inkomster som studiebidrag och arbetslöshetsersättning i inkomstvariabeln (Andersson 2000). En rapport från RFV visade att benägenheten att få ett första barn ökade med förvärvsinkomsten för både män och kvinnor, men att inkomsteffekten över lag var starkare för kvinnor. En kvinna med en disponibel årsinkomst mellan 61 000 och 84 000 kronor 14 hade till exempel hälften så hög benägenhet att få ett första barn som en kvinna med en inkomst på 151 000 till 172 000 kronor. 15 Även denna studie visade att inkomst har större betydelse för kvinnor under 30 år. En förklaring som författarna framför är att kvinnor över 30 helt enkelt inte har tid att skjuta upp barnafödandet tills de har en högre inkomst. För män däremot hade inkomsten större betydelse efter 30. Även för yngre män ökade benägenheten att få barn med inkomsten, men effekten var starkare för de äldre männen. En man över 30 år med en disponibel inkomst över 194 000 kronor hade exempelvis fyra gånger så stor benägenhet att få barn som en man i motsvarande ålder med en inkomst på 85 000 106 000 kronor. Författarna hittade inga effekter av att kvinnor och män med inkomster över ersättningstaket i föräldraförsäkringen skulle vara mindre benägna att få barn. 13 1995 års priser. 14 2000 års priser. 15 I denna studie har forskarna velat få en bild av individens hela försörjning och skapat ett mått på disponibel inkomst genom att räkna ihop förvärvsinkomst och olika typer av transfereringar. Från detta belopp har man dragit 30 procent skatt och sedan lagt till eventuella bidrag som inte är skattepliktiga.

20(30) Undersökningen baserades på data över åren 1983 1998 och en jämförelse över tid visade att skillnaderna mellan olika inkomstgruppers benägenhet att få barn ökade under hela perioden, i synnerhet för männen. Författarna påpekar att inkomst till viss del speglar andra faktorer som inte inkluderas i analysen, till exempel utbildningsnivå, utbildningstyp, regionala skillnader, preferenser och sociala omständigheter som också påverkar människors benägenhet att få barn (RFV 2001). I en annan studie från RFV analyserades effekten av mäns och kvinnors inkomster på deras benägenhet att få ett andra eller tredje barn under åren 1981 1999. Resultaten visade att benägenheten att skaffa ett andra barn ökar med ökad arbetsinkomst för både män och kvinnor. Effekten av mannens och kvinnans inkomst gällde oberoende av varandra. Även effekten av parets sammanlagda arbetsinkomst på benägenheten att få ett andra barn var positiv. Ett par med en mycket hög sammanlagd inkomst (minst 550 000 kronor) hade cirka 30 procents högre benägenhet att få ett andra barn i jämförelse med ett par med en mellaninkomst (250 000 400 000 kronor). 16 När det gäller tredjebarnsfruktsamheten hade kvinnors arbetsinkomst en positiv effekt, medan de män som var mest benägna att få ett tredje barn var de med högst och de med lägst inkomster. Par med en mycket hög sammanlagd inkomst hade 50 procents större benägenhet att skaffa ett tredje barn som par med en mellaninkomst (RFV 2003b). I en avhandling i ekonomisk historia undersöktes sambandet mellan inkomst och benägenheten att få ett första, andra eller tredje barn för både kvinnor och män med hjälp av registerdata över åren 1968 2009. 17 Resultaten visade att en inkomst över medianen ökade benägenheten att få ett första barn för både kvinnor och män. En inkomst under medianen minskade benägenheten mer för kvinnor än för män. Studien visade även att effekten av inkomst på benägenheten att få barn har blivit allt starkare sedan 1990. Skillnaderna mellan män och kvinnor har å andra sidan minskat sedan 1990 då sambandet mellan inkomst och barnafödande blev linjärt (ju högre inkomst, desto högre benägenhet att få barn) även för kvinnor. När det var dåliga tider var de med lägst inkomster mer benägna att skjuta upp barnafödandet. Under perioder med låg efterfrågan på arbete hade män i den högsta (tionde) inkomstdecilen mer än dubbelt så hög benägenhet att få barn som män i referenskategorin (femte decilen). När det var hög efterfrågan på arbete reducerades skillnaden till 50 procent. För kvinnor i den högsta inkomstdecilen var benägenheten att få barn 50 procent högre under perioder av lågkonjunktur medan skillnaden försvann under goda år. Även effekten av parets sammanlagda inkomst på benägenheten att få ett andra eller tredje barn undersöktes. Resultaten visade att sambandet mellan inkomst och andrabarnsbenägenheten var u-format före 1990, men att det sedan blev linjärt. När det gäller tredjebarnsbenägenheten var sambandet u-format för hela perioden, det vill säga att de med lägst och de med högst inkomst var mest benägna att få ett tredje barn (Silva 2014). 16 1995 års priser. Här inkluderades även transfereringar som arbetslöshetsersättning, studiemedel och socialbidrag. 17 I denna studie inkluderades arbetsrelaterade inkomster som föräldrapenning och arbetslöshetsersättning, men inte studiemedel.