Jyväskylä Kyrkans problem o Minskande antal medlemmar minskade intäkter minskande inflytande och minskande intresse i samhället. o Inre strid: konservativa mot liberala? o Men jag tror det finns en viktigare indelning som kan komma att bli avgörande för kyrkan i framtiden, nämligen mellan Fredags, lördags och söndagskristna. Söndagskristna ser högmässan som det viktigaste i kyrkans liv. Lördagskristna ser kyrkans förrättningar som det viktigaste, dop, bröllop och begravningar mycket vanligt bland präster men också bland många så kallade vanliga medlemmar av kyrkan. I numerär är med säkerhet denna grupp störst i vår kyrka. Fredagskristna är de som ser kyrkans övriga verksamhet, här symboliserad av ungdomssamlingen på fredag kväll, som det viktiga, alla de grupper, körer, kretsar som kyrkan håller igång. o Jag tror vi alla kan se att med krympande ekonomiska ramar är det här en potentiellt mycket svår indelning för kyrkan, för det kan handla om var kyrkan skall spara: ska församlingen sparka ungdomsledaren, börja ta betalt för dop i hemmen, eller börja fira högmässa varannan söndag? o På ett teoretiskt plan är det inte svårt att få ihop dessa tre Vi kan alla se att alla dessa uttryck för vad kyrkan gör har något slags samband. Ändå verkar dessa tre grupper allt mera glida isär. Och det är katastrofalt för kyrkan. Hur komma vidare från dessa problem? o Olika grupper inom kyrkan intalar sig att lösningen är att de vinner och de som de är emot förlorar. Vi måste vara tydliga här och vara på det klara med att sådant beteende är skamligt för en kyrka som tror på en Gud som är kärlek. o Så hur kan vi tänka kring kyrkan på ett sätt som 1. Hjälper oss komma ur känslan av att allt håller på att gå illa 2. Förmår förena oss snarare än splittra oss 3. Är teologiskt genomtänkt 4. Är möjligt för framtidens kyrka att genomföra Jag tror att jag inte är kontroversiell när jag säger att människorna i Norden mer än något annat lider av brist på sammanhang. o Brist på sammanhang finns åtminstone i tre dimensioner. 1
Inte bara är fler människor än någonsin ensamma, de som lever i nära relation lever i rätt små nätverk där engagemanget snabbt minskar när vi går utanför de närmaste familjerelationerna. Det här innebär att människorna är väldigt sårbara, och att vissa centrala personliga relationer, som den mellan föräldrar i en kärnfamilj, utsetts för orimligt hård press. Men vi lider också av en brist på sammanhang i ett tidsligt perspektiv vi känner inte att vi är del i något pågående skeende som är större än oss själva, något som ger våra liv en mening och en riktning, utom möjlighen att se våra barn och barn-barn växa upp. Ni vet den postmoderna klichén om de stora berättelsernas död hur förtryckande och begränsande vissa av dessa stora narrativer än må ha varit, så hade de en central funktion för människan, nämligen att ge folk något som de kunde relatera sin egna liv till. Alternativet vi har idag, den ständiga tävlan mellan individer som försöker projicera intressanta personligheter är med säkerhet roten till att så många människor mår dåligt idag. För det tredje lider vi av något slags filosofisk brist på sammanhang. Vi håller på att bli en civilisation av nördar, där en vet allt om progressiv 70-tals rock, en annan vet exakt hur man skall äta när man tränar för att springa maraton, en tredje har perfekt koll på alla förvecklingarna i Game of Thrones, ytterligare någon är expert på surdegsbakning eller hur man bör brygga öl. Men vi vet inte hur vi ska kunna foga samman all denna kunskap till något som skulle kunna ge oss en adekvat förståelse av vår värld, oss själva eller varandra. Det är därför konspirationsteorierna börjar få en så skrämmande stor betydelse i vår tid, om det så handlar om klimatskeptiker, Tea Party-rörelsen i USA eller Breivik och andra liknande figurer här hos oss. Det är lätt att ta till sig idéer som tycks förklara allt utifrån några få påståenden, så kallade silver bullet-lösningar. Det som slarvigt brukar kallas religiös fundamentalism sorterar väl också in här. 2
o Jag tror ni alla inser att om vi tänker oss att vi lever i ett samhälle där det råder brist på sammanhang så är kyrkan, kristendomen, den kristna traditionen, är väldigt relevant. Kyrkan som Kristi kropp är fundamentalt en gemenskap av människor, men den är också en tradition som sträcker sig tillbaka tusentals år i tiden, och den förfogar över en teologisk tradition som precis handlar om detta: att se helheten hur allting hänger ihop: det här är ju orsaken till att teologin en gång kallades för vetenskapernas drottning inte för att den gick in och bestämde vad de andra vetenskaperna skulle komma fram till, även om det hände några gånger, utan för att det var den vetenskap som hade som uppgift att foga ihop alla vetenskaper till en helhet. Bakgrunden var förstås tron på att skapelsen det vill säga det som alla andra vetenskaper studerade ytterst gav oss kunskap om dess skapare, Gud. (11:15) Orsaken att jag vill lyfta fram den här bristen på sammanhang och kyrkans möjlighet att vara ett sammanhang för människor i en splittrad tid är att vi på det här sättet kan komma vidare från det här låsta diskussionsklimatet i kyrkan, där vi på ena sidan har de som villa att kyrkan skall vara kyrka vilket iofs kan betyda väldigt olika saker, och de på andra sidan, som vill fokusera på hur kyrkan kan betjäna människorna. Om vi ser att det kunde vara kyrkans uppgift att skapa dessa sammanhang kan vi se att de här två i sig goda tendenserna behöver varandra. Det här är också ett sätt att lösa problemet med fredags, lördags och söndagskristna, vilket jag nu ska försöka visa. o Biskop Björn Vikström har beskrivit folkkyrkans dillemma som en balansgång mellan öppenhet och tydlighet, en dubbel lojalitet mot dels mot kyrkans bekännelsetraditionen, dels mot de människor som hör till kyrkan och bor på dess verksamhetsområde. Jag tänker mig att de flesta känner igen sig i detta. Men går det att förena dessa två strävanden efter en å ena sidan tydlig och å andra sidan öppen kyrka? Går det att möta människornas behov utan att det leder till kompromisser med kyrkans identitet som Kristi kyrka? 3
Jag tror att den här frågan har fått status av evighetsfråga för att den grundar sig på två andra dilemman som folkkyrkan dras med och som är relaterat till frågan om öppenhet och tydlighet. Men dessa problem diskuteras mycket mindre. o Det handlar för det första om frågan om hur medlemskap och kristen identitet är relaterade till varandra. Folkkyrkan har ett evigt problem kring frågan om vem som egentligen är kristen, där man hela tiden riskerar att dra gränsen antingen för snävt eller för vitt, ibland båda sakerna på en gång. o Direkt uttryckt: kommer man till himlen bara för att man betalar kyrkoskatt? o Kopplingen till frågan om öppenhet och tydlighet torde vara uppenbar: skall kyrkan ha en öppen syn som välkomnar alla och bejakar alla uttryck av tro, oberoende av hur svaga de må se ut; eller skall kyrkan vara tydlig om frälsningen som något som hänger samman med ett liv i Jesu fotspår? Folkkyrkan är av förståeliga skäl ovillig att ta i denna frågeställning, helt enkelt för att det är en fråga som klart visar på de teologiska spänningar som finns inom kyrkan. Om vi för mycket börjar peta i denna fråga kanske splittringar och spänningar som vi inte vill kännas vid kommer upp i ljuset. Men det vi diskuterar mer än något annat är en annan fråga, nämligen frågan om det minskande medlemsantalet. Och det är givetvis också en viktig fråga. Men medan diskussionen om gränsen mellan de som är kristna och de som inte (ännu) är det mest förs i slutna rum, så har frågan om var gränsen mellan de som är medlemmar och de som inte (mera) är det, blivit en fråga som kommit att bestämma mycket av kyrkans verksamhet allt fler vittnar om att olika verksamhetstyper bedöms utgående från vad man tror kan bidra till att människor väljer att lämna eller inte lämna kyrkan. Men det finns en annan indelning som jag tror är både viktigare och mer problematisk för kyrkan men som nästan inte diskuteras alls, nämligen frågan om gränsen mellan de som är anställda i kyrkan och de som inte är det. Jag tror att en viktig orsak till att den här frågan om vem som egentligen är kristen blir så svåra att hantera på grund av att den här indelningen mellan anställda och icke-anställda, som helt saknar teologisk motivering, tas för given. 4
Den här gränsen handlar ju rätt långt om gränsen mellan dem som gör och dem som inte gör, mellan de aktiva och de passiva. Det betyder att frågan om vem som är kristen, och frågan om vem som hör till kyrkan, med nödvändighet handla om andra saker än sådant som har med konkret handlande att göra. T.ex. om tro som en personlig, inre verklighet, personlig moral, och vissa övertygelser. En stor del av kyrkans problem i vår tid går tillbaka på denna problematik. När det är kyrkans anställda som förväntas vara aktiva så får frågan om öppenhet och tydlighet sin speciella karaktär. Tydlighet blir då mera fråga om hur dessa anställda kommunicerar med omgivningen än en fråga om hur kyrkans tradition och teologi formar och formas av kyrkans verksamhet. Öppenhet blir snarare fråga om en attityd hos de anställda än om gästfrihet som en kristen dygd. Annorlunda uttryckt: öppenhet och tydlighet blir svåra att förena när de blir egenskaper som en individ skall prestera, en individ som i kraft av sin yrkesroll skall representera kyrkan. Så: eftersom kristen identitet inte kan handla om hur vi handlar eftersom det är de anställda som har ansvaret för att göra kristna saker, måste kristen identitet handla om något annat än handlingar. Det här passar väldigt bra ihop med den moderna synen på religion som något inre, personligt och privat och det är också där vi tenderar lokalisera vår kristenhet. Så här är folkkyrkans dilemma i ett nötskal: den här betoningen på kristen identitet som något inre i kombination med en betoning på att alla döpta medlemmar är kristna innebär att en sådan här minimalistiska syn på kristen identitet blir norm. Kyrkan tvingas in i en situation där man måste säga att kristen tro inte alls kan synas utåt. Eftersom kristna handlingar är uteslutet blir det enda yttre tecknet på kristen tro kyrkan kan peka på dopet och medlemskapet i kyrkan. o Problemet här är inte att kyrkan vill bejaka små glimtar av tro på oväntade ställen det är en viktig och sann aspekt av kyrkans uppgift Jesu verksamhet är full av sådant bejakande. o Problemet är att när denna minimalistiska syn på kristen identitet blir norm så kan kyrkan inte förklara varför människan skall exempelvis gå i kyrkan, be eller läsa bibeln denna typ av sysselsättningar kan bara förstås som personliga preferenser, ja, som konsumtionsval jämförbara med coka-cola eller pepsi, mac eller pc. o Följaktligen blir den kristna identiteten otydlig eftersom vi lokaliserar den i människor inre, som vi per definition inte kan se. Och: vi ser att den skrala uppslutningen vid kyrkans gudstjänster har en grundläggande teologisk orsak. 5
Orsaken till att folkkyrkorna börjat fungera med denna starka fokus på de anställda som de som är aktiva kan vi inte behandla uttömmande här jag diskuterar frågan närmare i min bok. Men det kanske lite överraskande svaret är att det handlar om hur vi ser på gudstjänsten. o Kort kunde man säga att det hela går tillbaka ungefär 1000 år i tiden när kyrkans syn på gudstjänsten förändrades, så att den mer och mer blev en angelägenhet för prästerna, i stället för något som engagerade hela församlingen. o I den tidiga kyrkan var gudstjänsten något man gjorde tillsammans, och den var denna gemensamma handling som skapade församlingen, gjorde den till en unik gemenskap. Det är till den här synen på gudstjänsten och kyrkan som vi behöver hitta tillbaka och jag kommer berätta mera om det här i min grupp efter den här sessionen. Jag tror alltså att för att vi ska komma åt hela detta komplex av problem som jag talat om här idag så måste vi alltså våga sätta gudstjänstgemenskapen i fokus för kyrkans liv, men inte som objekt för verksamheten utan som subjekt. Det vill säga, vi måste gå från en kyrka där de anställda är subjektet som handlar och gudstjänstgemenskapen är ett av objekten för de anställdas handlande, till att utgå från att när något i kyrkan behöver göras så är det gemenskapen som samlas till gudstjänst som skall göra det. Jag vill försöka vara tydlig här, för detta med att sätta gudstjänsten i fokus kan betyda väldigt olika saker. Det handlar uttryckligen inte om att kyrkan vänder sig inåt, eller ger upp sin ambition att tjäna hela samhället. Inte heller handlar det om att fokusera på det andliga i motsats till mera politiska sidor av det kristna budskapet. o Snarare handlar det om att betro vanliga kristna att i högre grad utföra kyrkans arbete och i förlängningen se att kyrkans viktigaste arbete kanske är just sådant som kan utföras av vanliga kristna, nämligen skapandet och uppehållandet av gemenskaper som bjuder in människorna att finna ett sammanhang för sina liv. o För det är ju i sådana gemenskaper, som gör något, som förs samman av en gemensam vision och ett gemensamt arbete som alla dessa tre dimensioner av sammanhang som jag pratade om finns närvarande. Kyrkokören (social grupp, sjunger sånger ur kyrkans tradition, deltar i kyrkans liturgiska liv som binder samman). 6
Loppis (social grupp, praktiserar kyrkans tro på att skapade saker är viktiga, visar på samband mellan vår konsumtion, fattigdom i samhället och miljöfrågor). Det här innebär en förändring i de anställdas sätt att arbeta, som jag tyvärr inte hinner säga så mycket här om idag. Det handlar givetvis om att stöda gudstjänstgemenskapen i dess arbete, att stå för kontinuitet och helhetsblick. Det här är säkert ett område där ni kan vilja diskutera när jag talat färdigt. Det mera omgripande förändringen handlar om synen på kristen identitet. Vi är vana att se på kristen identitet som något relativt statiskt, något som jag har i lägre eller högre grad, men ungefär i lika hög grad hela tiden. Mitt förslag är att vi i stället för att koppla identitet någon inre kvalitet som jag har eller inte har, skulle fokusera på kristna handlingar som det viktiga. Vad är en kristen handling? o Det kan vara väldigt olika saker. Det är viktigt att vi inte skapar onödiga problem här, det vi kallar kristna handlingar behöver inte vara unikt kristna handlingar. Att ge mat åt fattiga blir inte mindre en kristen handling för att också andra gör det. o Det mönster vi har för hur en kristen handling ser ut är ändå nattvarden, och det är orsaken till att det är den gudstjänstfirande gemenskapen som måste vara fokus och subjekt i kyrkan. Det är den gemenskapen som söndag efter söndag tränar sig i att känna igen kristna handlingar, kristet liv, och tillsammans eftersträvar att leva så i sin vardag, och därmed uppfyller folkkyrkotraditionens med rätta högt ställda ideal att vara en kyrka som tjänar hela samhället. o Det är alltså nattvarden som skapar kyrkan Det är när vi firar nattvard tillsammans som kyrkan blir kyrka. Det kanske är mera sällan vi tänker på kyrkan så i praktiken, vi tänker mera på kyrkan som en institution med byggnader och anställda men tänk om vi skulle pröva? Vad händer till exempel när vi med det perspektivet återvänder till frågan om folkkyrkans dilemma med tydlighet och öppenhet? o Till att börja med bryter tanken på kristna handlingar som det som är grunden för kristen identitet upp tudelning kristen/icke-kristen till en glidande skala där inte bara olika människor placerar sig utgående från i hur pass stor grad de utför kristna handlingar, utan där varje människa för sig i olika tidpunkter placerar sig på olika ställen. 7
o Och här är det väl värt att understryka att jag talar om kristna handlingar som grunden för kristen identitet, inte som det som frälser oss det är en annan, om än inte orelaterad fråga, som vi får ta en annan gång. Ett sådant synsätt innebär att folkkyrkan kan fortsätta bejaka det värdefulla och kristna i relativt anspråkslösa handlingar, så som t.ex. att betala kyrkoskatt, men utan att denna minimalistiska syn på kristen identitet blir normerande för kyrkan som helhet. Tvärtom blir i detta perspektiv gediget kristna handlingar, framför allt nattvardsfirandet, normerande, men inte så att den som regelbundet firar nattvard automatiskt är en sann kristen. o Eftersom det är handlingen som är normerande, så kan ingen göra anspråk på en fullkomligt stabil kristen identitet eftersom ingen firar nattvard varje stund hela sitt liv. Våra liv förblir styckverk. o Och handen på hjärtat motsvarar inte detta bättre vår vardagserfarenhet av vad det är att vara kristen? Vissa dagar och vissa perioder är vi mindre kristna än andra i betydelsen att vi är bättre eller sämre exempel på hur ett kristet liv der ut. Kanske vi borde fundera mindre på vem som är kristen och vem som inte är det det är ju sist och slutligen inte vår sak att avgöra. Men det vi som kyrka behöver är att kunna peka på vissa typer av handlingar, vissa sätt att bete sig, som är tydligt kristna. Vi måste kunna säga: så här ser kristet liv ut. Det innebär att den är kristen som gör kristna saker, med denna aktivitet kommer delvis ta sig andra uttryck än de kristna handlingar som är förebehållna kyrkans anställda. I stället blir det den gudstjänstfirande församlingen som blir kyrkans kärna, den gemenskap som utgör kyrkans subjekt och lever för att tjäna hela samhället. Det här betyder alltså att en öppen folkkyrka jag tror faktiskt att vi kan hålla fast vid det uttrycket inte behöver ha karaktären av en myndighetskyrka eller en tjänstemannakyrka. Det behöver inte finnas någon motsats mellan öppenhet och tydlighet eller gemenskap och välkomnande. Tvärtom det är bara in i en gemenskap man kan välkomna och välkomnas. En öppenhet som inte förenas med tydlighet är bara en tomhet. Däremot är det möjligt att ha både gemenskap och tydlighet utan välkomnande och öppenhet och det är frestelsen som kyrkan måste bygga upp strukturer för att motarbeta. I sista hand är kyrkan just detta: en tradition, en organisation, ett sammanhang som gör det möjligt att välkomna främlingen in i gemenskapen. 8
o Framför allt: Vi måste komma ihåg vad som är kyrkans syfte: att vara en bild av Guds rike. o Tack. Inte att berätta om Guds rike, inte att undervisa om Guds rike, utan att i alla sin bristfällighet och tvetydighet visa världen hurudan Guds tanke om kärleksfull gemenskap ser ut. Hur jag än vrider och vänder på det kan jag inte se annat än att den process kyrkan nu är inne, där vi förlorar pengar och makt, är en process mot en kyrka som har större möjligheter att vara den bilden. Inte mindre. Och hur skulle jag kunna se annat? Det vore att förneka att Guds Ande leder sin kyrka. 9