Barnboksförlaget Nimmi Östergatan 4b 272 31 Simrishamn nimmi.se Copyright texter Mi Tyler 2014 Copyright bilder Malin Ahlin 2014 Tryckt i EU 2014 ISBN: 978-91-87955-00-6
Mammas Liv av Mi Tyler med illustrationer av Malin Ahlin
Jag heter Liv och är fem år. Jag tycker om dinosaurier och cupcakes. Och så tycker jag om min mamma, pappa och lillebror förstås.
En dag blev min mamma sjuk. Doktorn sa att det var allvarligt och att det skulle ta lång tid innan hon blev bra igen. Jag blev ledsen och rädd, men doktorn sa att det finns bra medicin och att allt skulle bli bra. Doktorn skulle göra mamma frisk.
Medicinen skulle få mamma att tappa håret. Därför klippte frisören av mammas långa hår. Hon fick en kort frisyr istället. Efter tjugo dagar trillade det korta håret av. Jag blev lite rädd först, eftersom mamma inte såg ut som hon brukade. Men runt huvudet knöt hon färgglada sjaletter, det såg fint ut och höll henne varm. Mamma hade hur många sjaletter som helst! Ibland blundade jag och bara lyssnade på hennes röst. Då kändes allt som vanligt.
Medicinen fick mamma att må illa, det är ju lite konstigt eftersom den skulle göra henne frisk. Hon kräktes ofta. Ibland låg hon i sängen och kräktes i en spann. Lillebror brukade stå bredvid och heja på. Heja, heja, ropade han. Ibland härmade vi mamma och lekte något som vi kallade för kräkleken. Då sprang vi runt i en cirkel och låtsades kräkas i en spann. När vi kunde skratta åt det kände jag mig inte lika rädd.
Det var tråkigt när mamma bara sov. Ibland var hon så trött att hon kunde sova jättejättelänge. Det kändes hemskt att hon inte ens orkade äta middag med oss.
På kvällen brukade jag titta på stjärnorna och önska att mamma skulle bli bra igen. Jag hoppades att hon skulle bli frisk så vi kunde gå på muséet, sitta på café och leka i timmar med järnvägen. Jag ville att allt skulle bli som vanligt. Ibland var jag ledsen och rädd att det aldrig skulle bli så.
Men så vissa stunder var allting nästan som vanligt! Vi kunde leka i lekparken, gå till stranden eller baka cupcakes. Då glömde jag bort att mamma var sjuk.
Medicinen gjorde mamma extra känslig för infektioner. Doktorn sa att mamma inte fick åka buss eller vara inne i affärer. Det finns så mycket baciller där. När mamma ändå längtade efter att gå i affärer och titta på kläder tog mammas kompis Tess med oss till stan. Lillebror och jag stod utanför med mamma och tittade in, medan Tess visade upp kläder genom fönstret. Det var roligt och väldigt fiffigt tycker jag.
Ibland var mamma ledsen och grät, då blev jag också ledsen. Och rädd. Men jag förstod att också mammor kan gråta, och att det inte är farligt. Mamma berättade att gråten är is som smälter till vatten, och att efter gråten så känns det skönt. Även för mammor.
Med tiden blev mamma tröttare och sjukare. Hon fick hög feber och orkade nästan ingenting. Jag låg bredvid henne i sängen och där under täcket, mot mammas varma hud förvandlades mörker till ljus när vi pratade om Pysen. Pysen var en guldhamster som mamma haft när hon var liten. Han hade varit med om massor av äventyr berättade mamma. Han hade cyklat på en guldhamstercykel, varit med mamma i skolan, åkt skidor och rymt minst tusen gånger. Pysen kunde prata också, sa mamma. Fast det trodde jag nog inte riktigt på, men det var härligt att tänka på det.
När mamma var på sjukhuset väntade lillebror och jag bara på att hon skulle komma hem igen. Pappa sa att det skulle bli snart. Men när är snart egentligen? Tiden gick långsamt och jag väntade och väntade. Längtade efter min vanliga, friska mamma. Jag längtade efter att få höra henne sjunga godnattvisan, efter att få dansa med henne i vardagsrummet. Jag längtade efter mammas skratt, hennes nybakade bullar och buspussar.
Ibland var vi på sjukhuset och hälsade på. Där fanns sprutor och sjukhussaker. Det ville jag inte titta på. Jag tyckte synd om mamma som behövde vara där, så jag berättade en historia om Pysen för henne, en alldeles egen. Jag hittade på att Pysen åkte rutschkana på en regnbåge och att han kunde flyga med vingar som skimrade i blått. Och jag tror att mamma tyckte om det, för hon log så där varmt som hon brukade göra när hon mådde bra.
Så äntligen kom dagen när mamma kom hem! Hon var blek och ögonbrynen hade trillat bort, men det gjorde ingenting. Det viktiga var att hon var hos oss. Vad glada vi var. Som jag hade längtat!
Vi bakade bullar tillsammans, det var härligt att mamma orkade. Men efteråt blev hon lite trött, så vi tog med oss bullarna och la oss i sängen. Hon sjöng godnattvisan för lillebror och mig. Jag blundade och lillebror somnade. Så plötsligt hörde jag små tassande ljud. Det var Pysen! Han tittade på mig snällt med sina bruna ögon. Vill du ha en bulle? frågade jag.
Men Pysen log och sa: Jag kom bara hit för att se att ni har det bra. Tänk att han kunde prata! Sen tog han en bulle, fällde ut sina blå vingar och flög ut genom fönstret. Tack för att du finns! ropade jag.
Mammas Liv är en varm och kärleksfull berättelse. Här skildras ur barnets perspektiv hur vardagen blir annorlunda och främmande när en förälder får cancer. Men framförallt hur oron kan lindras av den kraft kärleken och fantasin ger. Detta är en bok att läsa tillsammans, titta på bilderna, invänta barnets frågor och tala om de tankar som väcks. Allan Comstedt, psykolog ISBN 9789187955006 9 789187 955006