Århundradets skattereform århundradets bidragsfälla!

Århundradets skattereform århundradets bidragsfälla!

Århundradets skattereform århundradets bidragsfälla! Hur familjebeskattningen kan reformeras Anne-Marie Pålsson* * Detta arbete har utförts inom ramen för Sparbanksprogrammet i Lund och författaren tackar Sparbanksstiftelsen i Malmö för finansiellt stöd. Fil dr Kristian Bolin, som är universitetslektor vid Nationalekonomiska institutionen i Lund, har utfört de statistiska beräkningarna. Timbro/CVV

FÖRFATTAREN OCH AB TIMBRO 2001 GRAFISK FORM: SILVER SÄTTNING: ATELJÉ TYPSNITTET L&R AB, STOCKHOLM TRYCK: ELANDERS GOTAB, STOCKHOLM 2001 ISBN 91-7566-494-1 ISSN 1404-3033. NR 25 CVV CENTRUM FÖR VÄLFÄRD EFTER VÄLFÄRDSSTATEN TEL 08 587 898 00 FAX 08 587 898 50 www.cvv.nu info@cvv.nu

INNEHÅLL SAMMANFATTNING 6 1. INLEDNING 10 2. ÅRHUNDRADETS SKATTEREFORM 14 2.1 Förmågeprincipen 16 2.2 Återtåget 19 3. HUR BLEV DET? 22 3.1 De skattepliktiga inkomsterna 25 3.2 Den disponibla inkomsten 30 3.3 Sparutrymmet 33 3.4 Blev skattetrycket lägre? 37 3.5 Marginaleffekterna 42 4. EN MODELL FÖR FAMILJEBESKATTNING 46 4.1 Avdrag eller bidrag? 49 4.2 Fastighetsskatten 53 4.3 Förmögenhetsskatten 57 4.4 Kapitalinkomst- och realisationsvinstskatten 59 4.5 Hur skulle det kunna vara? Resultat av några simuleringar 60 4.6 Effekter 67 5. SAMMANFATTANDE SYNPUNKTER 70 6. REFERENSER 76

SAMMANFATTNING

I samband med 1990/91 års skattereform ersattes den sedan länge bärande principen för svensk skattepolitik, nämligen förmågeprincipen, med likformighetsprincipen som innebär att en krona skall beskattas lika i princip oavsett hur den har intjänats och av vem. Olikheter i förmåga utjämnas i stället via socialpolitiken. Följden av denna omläggning blev nya och mycket höga marginaleffekter, 100 procent för stora befolkningsgrupper enligt våra beräkningar. Men dessa drabbar inte som förr hushåll med de högsta inkomsterna, utan barnfamiljer och låginkomsttagare. Den paradoxala situationen har därmed inträffat att stora grupper av hushåll har fastnat i en bidragsfälla, varför de inte kan förbättra sin ekonomiska standard genom eget arbete, ty i samma takt som inkomsten ökar minskar bidragen. Endast höginkomsttagare kan märkbart höja sin standard genom inkomstökningar. Mot bakgrund av detta föreslår vi att förmågeprincipen återinförs i svensk beskattning. För att inte skapa nya marginaleffekter föreslår vi att detta sker genom införandet av ett väl tilltaget grundavdrag som utgår efter försörjningsbörda. Samtidigt föreslår vi att samtliga bidrag på det familjepolitiska området, d v s barnbidrag, bostadsbidrag, underhållsbidrag och socialbidrag, avvecklas. Detta minskar både marginaleffekterna och det samlade skattetrycket, med ökad ekonomisk effektivitet som följd. De administrativa insatserna kan också reduceras med denna reform, genom att den invecklade bidragsstrukturen och rundgången avvecklas. De beräkningar vi har utfört för olika skattesatser och storlek på avdragen visar att kostnaden för statsbudgeten inte är avskräckande höga, utan i stort sett ryms inom ramen för de framtida överskott som bedömarna menar är realistiska. Ett borttagande av fastighetsskatten, förmögenhetsskatten och de bidrag som nämnts ovan, i kombination med att ett grundavdrag införs motsvarande 35 000 kronor per person barn såväl som vuxen minskar de samlade skatteintäkterna med ca 16 miljarder net- 7

SAMMANFATTNING to årligen förutsatt att övriga inkomster beskattas med en konstant skattesats om 35 procent. Effekten på enskilda familjetyper och inkomstgrupper är likartad, men den grupp hushåll som vinner mest är, föga förvånande, barnfamiljer. Detta talar för att reformen är praktiskt genomförbar också i fördelningspolitiskt hänseende. 8

1. INLEDNING For what reason ought equality be the rule in matters of taxation? For the reason that it ought to be so in all affairs of goverment. Och Equality in taxation means equality in sacrifice. John Stuart Mill, 1848.

Århundradets skattereform överlevde inte århundradet. Ja, den överlevde inte ens decenniet. Den korta hållbarheten är nu inte bara en följd av att de principer som utgjorde grunden för skatteöverenskommelsen från 1991 övergavs, utan också ett resultat av det tryck som globaliseringen utsatte framför allt beskattningen av de internationellt rörliga skattebaserna för. Det var naturligtvis inte ett utslag av allmän givmildhet som föranledde den socialdemokratiska regeringen att reducera vissa miljardärers förmögenhetsskatt till noll kronor, samtidigt som den fick ligga kvar på oförändrad hög nivå för måttliga förmögenheter, utan hotet om att dessa förmögenheter i annat fall skulle flyttas ut ur landet och därigenom helt undandra sig svensk beskattning. På samma sätt kan man peka på att den nyligen införda expertskatten på utländska experter som arbetar i Sverige under en begränsad tid, är en eftergift till det internationellt sett mycket lägre skattetrycket på arbetsinkomster. Men precis som fallet är med förmögenhetsskatten gäller denna anpassning bara sådana skattebaser som är internationellt rörliga, i det här fallet högutbildad internationell expertis. Svenska experter får även fortsättningsvis ha det tvivelaktiga nöjet att betala de höga svenska inkomstskatterna. Den princip för beskattning som gradvis tycks ha smugit sig in i den svenska skattestrukturen skulle därför, lite hårdraget, kunnat formuleras som att skattetrycket är omvänt proportionellt mot skattebasens rörlighet. Eller lite tuffare uttryckt: de individer som inte kan flytta ut sig själva, sina tillgångar eller avkastningen på dessa måste dessvärre räkna med att fortsättningsvis bli högt beskattade. Och alltfler har upptäckt globaliseringens förtjänster i skattesammanhang, varför en veritabel flyttcirkus av de svenska skattebaserna har startats. Riksskatteverket har uppskattat det framtida årliga värdet av dessa därmed förlorade skatteintäkter till 100 miljarder kronor. 1 1 Se Riksskatteverket, rapport 2000:9. 11

INLEDNING Eftersom politikerna saknat vilja att parallellt med denna process sänka också det allmänna skattetrycket, har skatterna ökat för de orörliga skattebaserna. Detta drabbar de grupper av individer som inte kan eller vill göra ett hot om utflyttning trovärdigt, och har ökat bidragsberoendet hos framför allt låginkomsttagare och barnfamiljer. Eftersom bidragen ofta är inkomstrelaterade har också marginaleffekterna ökat för de berörda grupperna. För många hushåll, även de med relativt normala inkomster, kan situationen närmast liknas vid att de har fastnat i en hopplös bidragsfälla. Det finns åtminstone två förklaringar till detta, det allmänt sett höga skattetrycket och utformningen av den svenska familjebeskattningen. Det höga skattetrycket har det skrivits åtskilligt om, och vi har inte för avsikt att bidra mer till den debatten här. Familjebeskattningen är däremot ett område som inte alls har tilldragit sig samma intresse. Utformningen av familjepolitiken debatteras, analyseras och utreds visserligen ständigt men den direkta kopplingen till skatteområdet har varit svag. Vi finner detta en smula förvånande eftersom en förklaring till de problem som beskrevs ovan ligger i att vårt skattesystem helt tagit avstånd från den självklara principen skatt efter förmåga. Det närmare syftet med denna studie är att föreslå några strategiska förändringar i skattesystemet som på ett enkelt sätt kan minska rundgången och öka effektiviteten. Den metod vi vill utnyttja är att utforma ett skattesystem som fångar upp också skatteförmågan. Ett skattesystem utformat efter denna princip har det goda med sig att marginaleffekterna minskas kraftigt och att de administrativa resurserna för att hantera ett allt krångligare skatte- och bidragssystem kan reduceras. Vi visar också hur detta kan ske utan att fördelningen av den ekonomiska välfärden blir mindre rättvis. Studien är upplagd på följande sätt. I avsnitt 1 diskuteras allmänna principer för skattesystemet med särskild fokus på 12

förmågeprincipen. I avsnitt 2 presenterar vi resultatet av våra empiriska undersökningar. Dessa visar situationen för svenska hushåll för åren 1987 och 1997 och speglar därför situationen såsom den tedde sig både före och efter krisen och skattereformen. I avsnitt 3 diskuteras hur ett alternativt skattesystem kan utformas och i anslutning till detta görs simuleringar på hur de disponibla inkomsterna skulle ha fördelat sig om det av oss föreslagna skattesystemet tillämpats. I anslutning till detta diskuteras också några konsekvenser av den föreslagna förändringen. Av särskilt intresse är att granska hur den påverkar det totala skattetrycket och marginaleffekterna. Sammanfattande synpunkter ges i avsnitt 4. Det skall understrykas att vi i denna studie inte tar upp frågan om hur verkningarna av en generell sänkning av skattetrycket kan gestalta sig även om de förslag vi presenterar innebär en sänkning av detta, inte heller hur fördelningen av skatteintäkterna mellan stat, kommun och landsting påverkas av vår skattemodell. Vi tar heller inte upp frågor som berör den indirekta beskattning och socialpolitiska frågor som gäller vård och omsorg av barn och gamla. Slutligen berörs inte heller de delar av transfereringssystemet som rör skattepliktiga ersättningar i samband med arbetslöshet, sjukdom, föräldraledighet, ålderdom etc. 13

2. ÅRHUNDRADETS SKATTEREFORM

1990/91 års skattereform motiverades i stora stycken av en strävan efter ekonomisk effektivitet. Den kom i hög grad att inspireras av tidigare erfarenheter som givit prov på hur olika skattesatser skapat skattearbitrage som lockat alltfler att ägna sig åt skatteplanering i takt med att skattetrycket ökade. Vägledande för den nya skattereformen var därför att införa enkla regler och enhetliga skattesatser, samt att sänka marginalskatterna och bredda skattebasen. Två skattesatser 30 respektive 50 procent infördes, där det lägre procenttalet togs ut på kapitalinkomster och på de inkomster som inte var föremål för statlig beskattning, d v s de som låg under brytpunkten. Inkomster ovanför brytpunkten, som vid reformens införande låg på så hög nivå att bara ett jämförelsevis litet antal svenskar träffades av den, skulle därutöver belastas med en 20-procentig statlig skatt. Århundradets skattereform kom också att utformas i harmoni med grundläggande ekonomiska principer. Således var de sänkta marginalskatterna tänkta att uppmuntra flit och sparsamhet, något som gladde framför allt individer med de högsta inkomsterna. Eftersom avdragsrätten för ränteutgifter samtidigt begränsades, blev sparande mer fördelaktigt och skuldsättning mindre attraktivt, vilket gav upphov till en omfattande frivillig skuldsanering från svenskarnas sida. Det var emellertid huvudsakligen hushåll med höga inkomster och, får man förmoda, betydande tillgångar som skar ner sina skulder. Enligt en rapport från nationalekonomiska institutionen i Lund visade det sig att merparten av de svenska hushållen inte klarade av att reducera sina skulder utan fastnade i stället i en situation med höga skulder och, åtminstone initialt, höga räntekostnader. 2 Situationen för dessa hushåll kom inte att förbättras förrän räntorna minskade, vilket inte inträffade förrän under senare delen av 1990-talet. 2 Se Pålsson (1999). 15

ÅRHUNDRADETS SKATTEREFORM 2.1 Förmågeprincipen Ett avgjort intressantare inslag var att förmågeprincipen, innebärande att skatten skall baseras på den skattskyldiges förmåga, helt och hållet försvann och ersattes av likformighetsprincipen. Förmågeprincipen hade i och för sig varit på reträtt ända sedan 1970 års skattereform, men den definitiva slutpunkten sattes alltså 1990/91. Innebörden av detta är att de aktuella skattesatserna 30 alternativt 50 procent togs ut av varje inkomsttagare oavsett dennes situation i övrigt, såsom försörjningsbördan. Utredarna var visserligen medvetna om att denna omläggning av skattesystemet skulle öka skattebelastningen för familjer med sämre skatteförmåga, exempelvis barnfamiljer, men man menade att genom att samtidigt öka sådana bidrag som var riktade mot dessa skulle de negativa skatteeffekterna kunna reduceras. Förmågeprincipen är nu inte den enda principen som kan utnyttjas som vägledning vid utformningen av den direkta beskattningen. Mot denna brukar ställas intresseprincipen, som närmast förknippas med vår internationellt kanske mest kände ekonom, Knut Wicksell. 3 Enligt intresseprincipen skall skatten relateras till den nytta det intresse den skattskyldige har av skattefinansierade aktiviteter. 4 Men även om Wicksell förordade intresseprincipen var han inte främmande för förmågeprincipen, utan i prop. 1919:259 finns som bilaga till Inkomstsakkunnigas förslag ett särskilt yttrande av honom där han betonar att ett absolut levnadsminimum bör lämnas skattefritt. Avsteget från förmågeprincipen är intressant eftersom den var ledstjärnan för den svenska skattediskussionen under praktiskt 3 Dessa tankar utvecklar Wicksell 1896 i Om en ny princip för rättvis beskattning som först ingick i Finanztheoretische Untersuchungen. Denna artikel finns i nytryck i Swedberg (1998). 4 Intresseprincipen är tilltalande därför att den sätter ett tak för hur högt skattetrycket kan bli, något som förmågeprincipen inte bidrar med. Tvärtom, enbart med tillämpning av förmågeprincipen skulle ett 100-procentigt skattetryck uppfattas som paretooptimalt förutsatt att skatterna primärt används för att omfördela från rik till fattig. 16

taget hela 1900-talet. 5 Utifrån denna princip kan såväl progressiva inkomstskatter, sambeskattning av makar som dubbelbeskattning av kapitalinkomster (inkomstskatt och förmögenhetskatt) härledas. Den praktiska utformningen av det svenska skattesystemet erbjöd också tidigare en rad exempel på hur olika skattemässiga avdrag har använts för att utjämna för olikheter i skatteförmåga. Ett exempel på detta är ortsavdraget, som fungerade som ett avdrag för barn och vuxna och var relaterat till kostnadsläget på den ort där den skattskyldige bodde. Argumentet bakom detta är inte svårt att förstå. Bor den skattskyldige på en ort med höga levnadsomkostnader krävs också större skattemässiga avdrag än för den som bor på en billigare ort. Ortsavdraget avskaffades i samband med att särbeskattning infördes 1970 och ersattes med ett dubbelt så stort grundavdrag, lika för alla vuxna med förvärvsinkomst. Detta kompletterades med det så kallade hemmamakeavdraget, eller skattereduktionen. Avdraget var konstruerat så att det medgav särskild skattereduktion för hemmavarande make som saknade statligt taxerad inkomst. Även ensamstående med hemmavarande barn under 18 år medgavs denna skattereduktion. Syftet med skattereduktionen var att göra övergången till särbeskattning mjukare för familjer där endast ena maken förvärvsarbetade och för ensamstående, som vad avser ortsavdraget tidigare hade behandlats som gifta. 1972 års utredare ansåg dock att hemmamakeavdraget var ett kvarstående sambeskattningsmoment och att det inte hörde hemma i ett renodlat särbeskattningssystem. 6 Det borde därför av principiella skäl avskaffas, men mot bakgrund av de ekonomiska problem ett avskaffande skulle kunna leda till för de kate- 5 Skatt efter förmåga är en princip med mycket gamla anor. Den tillämpades enligt Montesquieu redan i antikens Aten. En utmärkt framställning och sammanfattning återfinns i Lindencrona (1984). Förmågeprincipens praktiska tillämpning i Sverige har också på senare tid sätt granskats av Troedsson (1999). 6 Se SOU 1977:91. 17

ÅRHUNDRADETS SKATTEREFORM gorier som åtnjöt avdraget, rekommenderade utredarna att reglerna ej skulle ändras. Ett annat exempel på hur förmågeprincipen har tillämpats i svensk beskattning är förvärvsavdraget. Detta infördes redan 1919 och var från börjat konstruerat som ett rent omkostnadsbidrag för de kostnader förvärvsarbetande kvinnor hade för hemhjälp. Skattemässiga avdrag för köpta hushållstjänster, eller s k pigavdrag som det kom att kallas i den allmänna debatten, som föreslogs för några år sedan och blev hårt kritiserat av inte minst socialdemokratin, har uppenbarligen en ganska lång historia. 7 Men reglerna ändrades flera gånger efter avdragets införande. Likaledes ändrades motiven för förvärvsavdraget, men dess huvudsakliga funktion var att kompensera gifta kvinnor för barntillsynskostnader och uppmuntra dem till ökade insatser utanför hemmet. Diskussionen kring förvärvsavdraget är intressant att följa. Av särskilt intresse är att granska argumentationen som föregick den omläggning av avdraget som skedde 1952. Omläggningen innebar en väsentlig höjning av avdraget för kvinnor med barn i barnbidragsålder. Departementschefen påpekade (prop 1952:213, sid 93) att det var just för kvinnor med hemmavarande barn som en verklig kostnadsökning uppkom genom förvärvsarbete. Han ansåg att det inte var fråga om barnförsörjningskostnader i egentlig mening, utan närmast om kostnader för intäkternas förvärvande. En höjning av avdraget skulle enligt hans mening då få som följd att skattebördan mellan förvärvsarbetande och icke förvärvsarbetande utjämnades. 1962 utvidgades förvärvsavdraget till att gälla även ensamstående män och kvinnor under förutsättning att vederbörande hade hemmavarande barn under 16 år. Detta innebar ett avsteg från tidigare principer i det att avdraget kom att gälla även män, 7 1919 när förvärvsavdraget infördes ledde Nils Edén en liberal-socialdemokratisk koalitionsregering med socialdemokraten Fredrik Thorsson som finansminister. 18

och att den tidigare kopplingen till sambeskattningen släpptes. Förvärvsavdraget sågs nämligen som en kompensation för bortfallet av värdet på det arbete som hemarbetande kvinnor utförde. Nästa justering gjordes 1970, när förvärvsavdraget kom att renodlas på så sätt att det kopplades enbart till förekomsten av barn och betalades ut till individer med hemmavarande barn, och i fall av äkta makar enbart om båda makarna förvärvsarbetade och hade inkomst av tjänst. Även om den tidigare skattestrukturen innehöll en rad insatser för att fånga upp den skattskyldiges förmåga var man aldrig riktigt konsekvent i synen på förmågeprincipen. Som påpekades av många bör inte inkomster under existensminimum beskattas, ty individer med så låga inkomster saknar ju i princip skatteförmåga, vilket talar för ett högt grundavdrag. Grundavdrag hade förvisso funnits i form av ortsavdraget, men aldrig på en nivå som svarar mot existensminimum. I stället verkar det, för att citera Lindencrona:... som om skatteförmågeprincipen i Sverige fått en inskränkt tolkning. Lagstiftarna har främst tagit fasta på en del aspekter, som den progressiva beskattningen av inkomst och den särskilda beskattningen av förmögenhet. De möjligheter som till ett mer allsidigt beaktande av den skattskyldiges skatteförmåga som inkomstskatten ger har inte fullt ut utnyttjats i Sverige. I stället ha olika slags transfereringar kommit till användning. (Lindencrona, sid 344) 2.2 Återtåget Ett avgörande steg bort från förmågeprincipen togs i samband med 1970 års skattereform, när sambeskattningen ersattes med särbeskattning av makars arbetsinkomster. Att särbeskattningen begränsades till äkta makars arbetsinkomster hushållets förmögenheter sambeskattas exempelvis fortfarande berodde på att man bedömde att risken för skatteflykt genom inkomst- och 19

ÅRHUNDRADETS SKATTEREFORM kapitalöverföringar mellan makar var stor. Även i andra avseenden frångicks principen om individuell behandling, eftersom en rad bidrag, såsom bostadsbidraget, var baserat på familjens snarare än individens inkomst. Som motiv för särbeskattningsreformen anfördes visserligen rättvisekrav, men det tyngst vägande skälet var det arbetsmarknadspolitiska. Sverige stod nämligen i slutet av 1960-talet inför en situation med brist på arbetskraft. Som alternativ till att utnyttja en ökad arbetskraftsinvandring såg man möjligheten att stimulera kvinnorna till ökad förvärvsintensitet. 1970 års skattereform, och åren som därefter följde, innebar också att synen på de skattemässiga avdragen, som metod att utjämna skillnader i försörjningsbörda mellan familjetyperna, förändrades. 1972 års skatteutredare framhöll att det inte var skattesystemets uppgift att utjämna mellan olika familjetyper utan att stöd till barnfamiljer borde lämnas över det sociala området, d v s via bidrag. Denna skrivning förekommer på många ställen i utredningen och understryker den kursomläggning som var på gång. Trots detta rekommenderades ändå ingen förändring avseende vare sig skattereduktionen eller förvärvsavdraget, eftersom det skulle medföra oacceptabla kostnadsökningar för barnfamiljer. På samma sätt resonerade utredarna beträffande den särskilda skattereduktion som medgavs ensamstående med barn, och för det avdrag som ensamstående föräldrar med underhållsskyldighet medgavs. 8 Men det var bara en tidsfråga innan dessa skulle avskaffas. Först ut var förvärvsavdraget som avskaffades 1985. Skattereduktionen avvecklades först 1990/91, men hade förlorat sin ekonomiska betydelse långt dessförinnan, eftersom avdraget inte räknats upp i takt med inflationen. Ett viktigt steg i riktning mot bidrag och från avdrag hade för 8 Se SOU 1977:91 sid 143. Där konstateras följande: Vi anser att samhällets stöd till barnfamiljer bör lämnas på det sociala området och inte genom åtgärder vid beskattningen. 20

övrigt tagits redan 1947 när barnavdraget avskaffades och ersattes med ett barnbidrag. Argumentet bakom denna omläggning var att många barnfamiljer vid den aktuella tidpunkten hade så låga inkomster att de inte betalade någon skatt alls. För att öka stödet till barnfamiljer hjälpte det då inte att öka avdragen, utan för detta krävdes ökade bidrag. Andra skäl till att avdrag successivt ersattes med bidrag var att avdrag med progressiva marginalskatter blev mer värda för en individ med höga inkomster än för en med låga. 9 Stegvis förfuskades alltså principen skatt efter förmåga när skattetrycket successivt höjdes samtidigt som avdragen inte indexuppräknades fullt ut. Skattesystemet utvecklades i stället till ett alltmer komplicerat lapptäcke av regler och principer som motiverats utifrån diffusa rättviseaspekter, till glädje för alla skattekonsulter som kom att utgöra en mycket lönsam näringsgrupp i samhället. Situationen blev ohållbar, och den slutliga kursomläggningen, när man helt övergav förmågeprincipen, kom med 1990/91 års skattereform. Skattesystemet skall i enlighet med denna vara rent och enkelt, och en krona beskattas lika oavsett vem som har intjänat den. Sociala aspekter såsom skatteförmåga och försörjningsbörda skall fångas upp av andra ekonomiska ingrepp. 1990/91 års skattereform blev därmed genombrottet för likformighetsprincipen samma skattesats för allt och alla. Denna princip kan förvisso synas attraktiv, men har skapat nya effektivitetsproblem som sammanhänger med att det jobb som skattesystemet tidigare gjorde för att korrigera för olikheter i skatteförmåga, har övertagits av riktade och inkomstprövade bidrag. Därmed har marginaleffekterna ökat på ett ytterst påtagligt sätt för alla som mottar bidrag. I denna grupp hittar vi barnfamiljer och låginkomsttagare. 9 Se SOU 1943:3 för en diskussion om ändringar i beskattningen av barnfamiljer. I SOU 1946:5 diskuteras i mer utförliga termer som situationen för barnfamiljer, inklusive deras skattesituation. 21

3. HUR BLEV DET?

För att visa detta har vi gjort olika bearbetningar av den så kallad HINK-datan. Denna grundar sig på hushållens självdeklarationer och bygger på ett stort antal slumpmässigt urval av individer. Detta material föreligger årligen från tidigt 1980-tal. Vi har utnyttjat material för de tre åren 1987, 1992 och 1997. Dessa år har inte valts godtyckligt utan avser att spegla situationen före århundradets skattereform och efter skattereformen och saneringen av statens budgetunderskott. 10 Datamaterialet har delats in i olika grupper efter familjestruktur och inkomster. Gifta/samboende och ensamstående studeras var för sig. Likaså skiljer vi på barnhushåll (hushåll med barn under 18 år) och de hushåll som inte har barn. Anledningen till dessa distinktioner är att familjestrukturen påverkar den ekonomiska välfärden genom att den påverkar hushållets tidsallokering d v s fördelninegn av den sammanlagda tid som hushållet förfogar över och därmed dess inkomster. Dessutom är familjepolitiken inriktad mot barnhushållen. De fyra grupperna är mycket olika till sin storlek beroende på att det urval som SCB har gjort i görligaste mån skall spegla den fördelning som gäller för befolkningen som helhet. Gruppen ensamstående utan barn är den största och omfattar i vårt material 8 397 individer, sammanboende utan barn 6 632 hushåll eller 13 264 vuxna individer, ensamstående med barn 588 och sammanboende med barn 4 018 hushåll, eller 8 036 vuxna individer. Sammanlagt ingår således i vår studie 19 635 hushåll motsvarande 30 285 individer. Inom var och en av dessa fyra huvudgrupper har vi därefter delat in individerna i 10 lika stora grupper, så kallade decilgrupper. Individerna har i denna indelning sorterats efter den beskattningsbara inkomsten, vilket betyder att de 10 procenten individer med de lägsta inkomsterna har placerats i grupp 1. När 10 Med begreppet stat avser vi här, liksom i framställningen i övrigt, stat, kommun och landsting. 23

HUR BLEV DET? hushållet har bestått av två vuxna individer har vi delat den sammanlagda inkomsten med 2 för att spegla den genomsnittliga inkomsten per vuxen verklig eller potentiell inkomsttagare. Syftet med dessa beräkningar har varit att för de olika inkomstgrupperna och familjetyperna undersöka: 1) utvecklingen av den beskattningsbara och disponibla inkomsten per individ, 2) utvecklingen av sparutrymmet per konsumtionsenhet, vilket avser att spegla de olika hushållsgruppernas ekonomiska välfärd, 3) samt de sammanlagda marginaleffekterna inom varje grupp. Våra beräkningar skiljer sig i några avseenden från de som brukar redovisas. Vi har, för det första, kompletterat redovisningen av hushållens inkomstsituation till att även inbegripa uppgifter om deras sparutrymme. Sparutrymmet är ett något oegentligt begrepp och kan närmast beskrivas som det som återstår av den disponibla inkomsten efter det att kostnaden för att uppnå en rimlig levnadsstandard har räknats bort. Sparutrymmet mäter alltså den del av inkomsten som kan ge livet mer än just dess nödtorft, och kan därför användas som ett mått på den ekonomiska välfärden. Detta begrepp brukar inte ägnas någon större uppmärksamhet i de mer praktiskt tillämpade studierna, vilket är förvånande med tanke på att sparutrymmet är avgörande inte bara för den enskilda individens möjlighet att ackumulera eget kapital som buffert mot oförutsedda händelser, utan också för att ge livet en viss guldkant. 11 I denna studie beräknas sparutrymmet genom att kombinera de inkomstuppgifter som redovisas av HINK-datan med uppgifter från Konsumentverket angående kostnader för att uppnå rimlig levnadsstandard för olika familjetyper. 11 I mer teoretiskt orienterade arbeten är detta begrepp emellertid inte ovanligt. 24

För det andra har vi valt att mäta välfärden för varje konsumtionsenhet eller vuxenekvivalent i hushållet, och alltså inte bara i termer av hushållets sammanlagda inkomst. Detta har vi gjort genom att justera inkomsten för antalet individer i hushållet efter de nyckeltal som brukar användas, och som tar hänsyn till att individ två i ett hushåll kostar mindre än den första tack vare stordriftsfördelar i konsumtionen. Bostaden behöver inte fördubblas för att två personer bor där, hemförsäkringen dubbleras inte, och detsamma gäller kostnaden för TV, radio, tidningar etc. 12 Vi börjar med att studera individernas sammanlagda skattepliktiga inkomster, disponibla inkomster samt sparutrymmet per konsumtionsenhet för olika familjetyper och inkomstgrupper under åren 1987 1992. I anslutning till dessa beräkningar redovisar vi också nettoskattetrycket, som definieras som den sammanlagda effekten av inbetalda skatter och mottagna skattefria bidrag. Slutligen beräknas de samlade marginaleffekterna för de olika hushållsgrupperna. 3.1 De skattepliktiga inkomsterna De skattepliktiga inkomsterna inkluderar förutom arbetsinkomsten, kapitalinkomsten, inkomsten av näringsverksamhet också beskattningsbara transfereringar såsom pension, arbetslöshetsersättning, föräldrapeng etc. 13 Detta inkomstmått speglar därför värdet av individens samlade arbetsförmåga som här inkluderar också uppskjuten inkomst. I figur 1 visas medelvärdet på den skattepliktiga inkomsten 12 Sålunda har följande vikter givits till familjemedlemmarna; Den första personen i ett hushåll erhåller vikten 1,19, den andra vuxna personen 0,95, och varje barn i hushållet ges vikten 0,54. En familj som består av två vuxna och två barn motsvarar sålunda 3,22 konsumtionsenheter (= 1,19 + 0,95 + 0,54 + 0,54). 13 De skattepliktiga transfereringarna definieras mer exakt som summan av särskilt utbildningsbidrag (Kunskapslyftet) och utbildningsbidrag för doktorander, olika typer av studiestöd, pension, livränta, föräldrapenning, arbetsmarknadsstöd, vårdbidrag, närståendepenning samt olika typer av ersättning vid värnpliktstjänstgöring. Skälet till att vi här har inkluderat de skattepliktiga bidragen ligger i att vi genomgående betraktar dem som uppskjuten lön, varför individen genom tidigare inbetalda skatter har kvalificerat sig för dessa bidrag. 25

HUR BLEV DET? Figur 1. Genomsnittlig årlig beskattningsbar inkomst per vuxen individ för olika familjetyper och inkomstgrupper 1997. 600 000 500 000 400 000 kronor 300 000 200 000 100 000 0 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 decilgrupp 1 ub 2 ub 1 mb 2 mb 1997 för samboende (eller gifta) utan barn, samboende med barn, ensamstående utan barn och ensamstående med barn och för de 10 olika inkomstgrupperna. 14 Sammanlagt redovisas värden för 40 olika hushållsgrupper. Den viktigaste observationen som kan göras på basis av figur 1 är att fördelningen av inkomster hos de olika familjetyperna är förvånansvärt likartad. Ensamstående föräldrar, som brukar målas fram som de med den sämsta ekonomiska standarden, har ungefär samma inkomst som de individer som finns i någon av de andra familjetyperna. Faktum är att ensamstående föräldrars 14 Här, liksom i övriga figurer, har följande förkortningar använts. 1 ub = ensamstående utan barn, 2 ub = sammanboende utan barn, 1 mb = ensamstående med barn och slutligen 2 mb = sammanboende med barn. 26

inkomstkurva visar en förbluffande stor följsamhet till den inkomstutveckling som gruppen sammanboende utan barn har. En viktig slutsats som kan dras är därför att i den mån ensamstående föräldrar har en besvärlig ekonomisk situation så beror det inte på att deras inkomster är anmärkningsvärt låga i förhållande till den i andra grupper för det är de inte utan det måste i så fall finnas andra skäl till detta. Om någon grupp avviker så är det ensamstående utan barn. Detta ser man genom att inkomstkurvan för denna familjetyp ligger under de andra tre familjetypernas, vilket framför allt är fallet för de lägre decilgrupperna. Denna parallellitet gäller hyfsat väl, med undantag för de med allra högsta inkomsterna. Här drar kurvorna isär, den högsta inkomsten återfinns hos sammanboende med barn och den lägsta hos ensamstående med barn. Varför det ser ut på det viset är svårt att uttala sig om, men kan möjligen tyda på att en förutsättning för de riktigt höga inkomsterna är att en av makarna har en arbetstid långt över den genomsnittliga. Denna specialisering av arbetsfunktioner är bara möjlig inom ramen för en familj. Detta får också ett visst stöd av att den grupp som uppvisade de näst högsta inkomsterna är sammanboende individer utan barn. Figur 1 visar också på en ganska dyster inkomstbild för ett stort antal svenskar. Om vi låter en årlig beskattningsbar inkomst på 130 000 kronor, motsvarande ca 7100 kronor att disponera per månad, utgöra ett slags nedre gräns för det som ger en rimlig ekonomisk standard och som därtill gör att det är lönsamt att arbeta, ser vi att hälften av ensamhushållen har en beskattningsbar inkomst under denna nivå. 15 För sammanboende är situationen väsentligt bättre. Bara 3 av de 20 grupperna har en sammanlagd inkomst under den kritiska nivå som gäller för 15 I Lignell Du Rietz (2000) redovisas beräkningar av dessa s k lägstalöner. 27

HUR BLEV DET? dessa och som uppgår till 200 000 kronor per hushåll eller 100 000 kronor per individ. 16 Observera här att det relativt sett gynnsammare läget för sammanboende i jämförelse med ensamstående inte bara beror på att de sammanboende har något högre inkomster, utan också på att den kritiska inkomstgränsen är lägre för sammanboende på grund av stordriftsfördelar i konsumtionen. I figur 2 har vi beräknat skillnaden i den beskattningsbara inkomsten mellan åren 1987 och 1997 i syfte att fånga upp hur dels skattereformen, dels den ekonomiska utvecklingen, har påverkat inkomsterna för olika inkomstlägen och familjetyper. Observera att 1987 års siffror genomgående har räknats upp med 1997 års priser för att möjliggöra jämförelser över tiden. Stämmer det exempelvis, som ofta hävdas i den allmänna debatten, att klyftorna i ekonomin har ökat under 1990-talet? Figuren skall tolkas så att för exempelvis den lägsta inkomstgruppen (decilgrupp 1) föreligger ingen inkomstskillnad i gruppen sammanboende utan barn medan ensamstående föräldrars inkomster har sjunkit med ca 25 procent under den aktuella 10- årsperioden. Figur 2 ger onekligen stöd för tesen att klyftorna har ökat. I själva verket ger figuren en ganska dramatisk bild av utvecklingen i det att den beskattningsbara inkomsten tycks ha ökat mest för de grupper som redan tidigare hade den högsta inkomsten. Detta gäller genomgående för hushåll som består av två vuxna, medan bilden är mer splittrad för ensamstående. 60 procent av de ensamstående utan barn hade lägre beskattningsbar inkomst 1997 jämfört med 1987. För de ensamstående med barn var motsvarande siffra 20 procent. Slutligen kan konstateras att den genomsnittliga inkomstökningen var mycket måttlig. Av de 40 inkluderade grupperna är det egentligen bara 3 som har kunnat se sina inkomster öka substantiellt, och det är 16 Enligt beräkningar av Lignell Du Rietz (2000). 28

Figur 2. Skillnaden i årlig genomsnittlig inkomst 1987 1997 per vuxen individ och för olika familjetyper och olika inkomstgrupper. 250 000 200 000 150 000 100 000 50 000 0 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 50 000 1 ub 2 ub 1 mb 2 mb individer med de högsta inkomsterna, med undantag för ensamstående med barn. Detta skall nu inte tolkas så att flertalet enskilda individer bara har fått uppleva en svag utveckling av sina inkomster. Förklaringen till detta ligger i att en individ inte nödvändigtvis befinner sig i samma decilgrupp eller i samma familjetyp vid de två mättidpunkterna. Tvärtom, individer rör sig normalt mellan de olika inkomstgrupperna. De börjar ofta i en låg inkomstgrupp som ensamstående utan barn, och klättrar sedan mot högre inkomstgrupper och mot andra familjetyper. Men oaktat denna observation pekar materialet på att spridningen ökat i det att familjer med höga inkomster har ökat sina inkomster mer än andra grupper. 29

HUR BLEV DET? 3.2 Den disponibla inkomsten Uppgifter om den disponibla inkomsten har hämtats direkt från databasen och definieras som den beskattningsbara inkomsten minskat med den totala skatten och plus de skattefria bidragen. 17 Individerna har delats in i samma inkomstgrupper och familjetyper som tidigare. I figur 3 visas den årliga disponibla inkomsten per vuxen individ för de olika grupperna. Om faktorinkomsten kan sägas spegla individens förmåga att generera ekonomisk välfärd genom arbete på marknaden, speglar den disponibla inkomsten hur den faktiska ekonomiska välfärden ser ut efter det att staten, via skatter och bidrag, korrigerat för de förutsättningar som individen själv har skapat. Figurerna visar på betydande skillnader och indikerar att skatte- och bidragssystemet knappast lyckats utjämna inkomsterna särskilt långt, med undantag för de individer som har de allra lägsta och de allra högsta inkomsterna. I dessa båda grupper avviker de disponibla inkomsterna markant från de beskattningsbara. En individ i en familj bestående av två vuxna med barn, som befinner sig i den högsta inkomstklassen, har mer än 300 000 kronor till sitt förfogande varje år, medan den ensamstående låginkomsttagaren utan barn och i den lägsta decilen har knappt 25 000 kronor. Olika faller ödets lotter! Omfördelningen mellan familjetyperna är emellertid mer framträdande. Särskilt intressant är det att konstatera att gruppen ensamstående med barn 1997 hade den högsta disponibla inkomsten i alla inkomstgrupper, med undantag för de allra högsta inkomsttagarna. Denna relativa förflyttning är anmärkningsvärd mot bakgrund av att de ensamstående föräldrarnas skattepliktiga inkomster var lägre än de sammanboendes, oavsett om dessa hade barn eller ej. Precis som tidigare vill vi också undersöka hur de disponibla 17 Dessa inkluderar barnbidrag, bostadsbidrag, underhållsbidrag, skattefria studiebidrag, sjukersättningar, livräntor och ersättningar i samband med värnpliktsutbildning. 30

Figur 3. Genomsnittlig disponibel inkomst per år och vuxen individ i hushållet, 1997, för olika familjetyper och olika inkomstgrupper. 350 000 300 000 250 000 200 000 150 000 100 000 50 000 0 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 decilgrupp 1 u b 2 u b 1 m b 2 m b inkomsterna utvecklats under åren 1987 1997. Detta görs i figur 4, som visar hur transfereringarnas betydelse har ökat för framför allt individer med låga inkomster. Av dessa fick enligt figur 2 ca 25 procent sänkta skattepliktiga inkomster under åren 1987 1997, men bara 10 procent fick erfara sänkta disponibla inkomster. Inkomstökningen var dock bara blygsam för de allra flesta. 9 av 10 hushåll fick som mest en inkomstökning på 300 kronor per månad. Men precis som har påpekats tidigare skall detta inte tolkas så att varje individ fått nöja sig med denna standardökning, utan förflyttningar mellan grupperna kan ha varit betydande. Undantag från denna bild gäller ånyo i princip bara för individer med de allra högsta inkomsterna. För dessa var den aktuella 10-årsperioden avsevärt gynnsammare (förutsatt att det inte 31

HUR BLEV DET? Figur 4. Skillnaden i genomsnittlig årlig disponibel inkomst, 1987 1997, per vuxen individ i hushållet, för olika familjetyper och inkomstgrupper. 160 000 140 000 120 000 100 000 80 000 60 000 40 000 20 000 0 20 000 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 decilgrupp 1 u b 2 u b 1 m b 2 m b rör sig om en ensamstående förälder). Den årliga ökning i de disponibla inkomsterna som dessa individer kunde njuta av låg i intervallet 8 000 14 000 kronor, motsvarande ca 1 000 kronor per månad varje månad i 10 år. I vad mån denna inkomstökning är ett resultat av stigande timlöner eller ett ökat antal arbetade timmar är svårt att uttala sig om, det rör sig sannolikt om en kombinationseffekt. Den ensamstående föräldern, med den högsta inkomsten, har däremot inte haft mycket att glädja sig åt under denna period. Den disponibla inkomsten ökade för dessa med blott 1 200 kronor per år, eller 100 kronor per månad i genomsnitt. Denna siffra är intressant, för vi kan räkna med att eventuella inkomstökningar inte är resultat av en ökad arbetsinsats, ty det finns bara begränsade om ens några arbetskraftsreserver i denna grupp, utan speglar sannolikt den reallöneökning som har skett 32

under åren. Och den var inte stor för den aktuella gruppen, bara 0,6 procent per år. Det bör observeras att motsvarande inkomstökning för ensamstående utan barn är 4,3 procent. 3.3 Sparutrymmet Sparutrymmet har beräknats så att vi från den disponibla inkomsten har dragit bort utgifter för livets nödtorft eller existensminimum. Eftersom sådana utgifter knappast bidrar till att ge ekonomisk välfärd i egentlig mening, menar vi att detta mått bättre speglar den ekonomiska välfärden än den disponibla inkomsten. Sparutrymmet är intressant att beräkna också av ett annat skäl. Denna siffra visar ju vilken förmåga en individ har att skapa sådan ekonomisk buffert som behövs för att klara utgifter vid inkomstbortfall eller oväntade kostnadsökningar. Detta är en viktig aspekt när staten minskar sitt stöd till individerna. För att vi skall klara av att bygga upp en egen trygghet måste de disponibla inkomsterna i varje fall vara av en sådan storleksordning att de medger ett visst månatligt sparande. För att beräkna sparutrymmet för varje individ måste vi därför ha uppgifter om de utgifter som behövs till mat, kläder, boende etc. Vi har använt Konsumentverkets beräkningar av vad olika typhushåll behöver för att upprätthålla en rimlig levnadsstandard. Detta ges i tabell 1 och siffrorna gäller för 1997. Uppgifterna inkluderar inte kostnader för boende, bil, försäkringar, medicin, sjukvård och hushållsel och skall spegla en långsiktigt rimlig konsumtionsnivå som ej innehåller lyx, men ej heller utgör en absolut miniminivå. Genom att för varje hushåll subtrahera detta belopp samt boendekostnader, som är beräknade utifrån ett regionalt medelvärde för boendekostnaden för en bostad av en viss storlek, från de disponibla inkomsterna erhåller vi en differens som är ett mått på det ekonomiska utrymme som hushållet har till förfogande för sparande eller för att ge livet något mer än dess nöd- 33

HUR BLEV DET? Tabell 1. Minsta nödvändiga utgifter för olika familjetyper för att uppnå en skälig levnadsstandard. Ensam utan barn 2 900 Sammanboende utan barn 4 960 Ensam med 1 barn 4 390 Sammanboende med 2 barn 8 170 Källa: Konsumentverket torft. Denna differens justerar vi sedan för antalet konsumtionsenheter. Resultaten, som presenteras i figur 5, visar sparutrymmet per konsumtionsenhet och månad för de olika inkomstgrupperna och familjetyperna. Uppgifterna i figur 5 överskattar emellertid det verkliga sparutrymmet, eftersom vi förutom vad som sagts ovan, inte heller kunnat reducera de disponibla inkomsterna för barnomsorgskostnader. Skulle vi ha inkluderat effekten även av detta, skulle sparutrymmet varit ännu lägre än det här redovisade och sannolikt negativt för stora grupper, särskilt för låginkomsttagare och för ensamstående och sammanboende med barn. En första observation är att de flesta individerna, med de reservatiuoner som gjorts ovan, har ett positivt sparutrymme. Men figuren visar samtidigt att detta utrymme är mycket litet för ett stort antal individer. Sparutrymmet är noll eller mindre än noll för de 20 30 procenten ensamstående som har de lägsta inkomsterna. Bilden ser avsevärt ljusare ut för sammanboende, och störst utrymme för att ge livet en guldkant har sammanboende utan barn, och detta gäller för samtliga inkomstgrupper. Skillnaden tycks därtill växa i takt med att den beskattningsbara inkomsten växer. Således är skillnaden i sparutrymme liten för de allra lägsta inkomsterna, bara 350 kronor per månad, medan den vuxit till 7 000 kronor för sammanboende med de högsta inkomsterna, beroende på om de har barn eller ej. Förekomsten 34

Figur 5. Det genomsnittliga sparutrymmet per konsumtionsenhet och månad, 1997, för olika familjetyper och inkomstgrupper. 25 000 20 000 15 000 kronor 10 000 5 000 0 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 5 000 decilgrupp 1 ub 2 ub 1 mb 2 mb av barn tycks alltså innebära att sparutrymmet för sammanboende minskar och att skillnaderna stärkts med växande inkomster. Därefter kan konstateras att ensamstående med och utan barn generellt har ett mindre sparutrymme än gifta/samboende. För ensamstående med genomsnittliga inkomster rör det sig om mindre än 1 000 kronor varje månad. Ensamstående utan barn och med låga inkomster har vidare ett mindre sparutrymme till sitt förfogande än ensamstående med barn. Däremot har ensamstående utan barn och med höga inkomster ett större sparutrymme än de med barn. I motsats till vad som var fallet med de gifta/samboende har uppenbarligen förekomsten av barn inte någon entydig negativ effekt på sparutrymmet. Anledningen till detta kan vara att staten överkompenserar ensam- 35

HUR BLEV DET? stående föräldrar med bidrag i större utsträckning än som är fallet för ensamstående utan barn. Så tycks i alla fall vara fallet för ensamstående med de allra lägsta inkomsterna. Ensamstående med och utan barn hade enligt figur 1 ungefär lika stora beskattningsbara inkomster 1997, men trots det förelåg betydande skillnader i sparutrymmet. En annan förklaring ligger i att den beskattningsbara inkomsten faktiskt är högre hos ensamstående med barn än den är för ensamstående utan barn och detta gäller alla inkomstgrupper, utom den allra högsta. Detta visas också av figur 1. Det kan också vara intressant att konstatera att sparutrymmet för ensamstående föräldrar med de högsta inkomsterna som här motsvarar en månadsinkomst på ca 30 000 kronor har samma sparutrymme som sammanboende utan barn, och där var och en av makarna eller motsvarande har en månadsinkomst på knappt 13 000 kronor. Detta visar att det slentrianmässiga talet om höginkomsttagare och låginkomsttagare och fördelning av skattebördor innehåller fler dimensioner än den beskattningsbara inkomsten. En inkomst på 30 000 kronor ger i själva verket bara låg ekonomisk standard om den erhålls av en ensamstående med barn, medan den ger mycket hög välfärd om den i stället erbjuds sammanboende utan barn, och detta i synnerhet om partnern har samma inkomst. Familjestrukturen tycks alltså, tillsammans med förekomsten av barn, vara minst lika viktig för den ekonomiska välfärden som inkomsten i sig. Utvecklingen över tiden av sparutrymmet för de olika grupperna visas av figur 6. Precis som tidigare ser vi att det är individer med de högsta inkomsterna som fått erfara den största ökningen i sparutrymmet, förutsatt att det inte rör sig om ensamstående med barn. För dessa, liksom för alla övriga inkomstgrupper och familjetyper, har ökningen under 10-årsperioden varit ytterst måttlig. För gruppen ensamstående med barn tycks därtill skillnaden mellan de olika inkomstgrupperna ha varit mar- 36

Figur 6. Skillnaden i årligt genomsnittligt sparutrymme per konsumtionsenhet, 1987 1997, för olika familjetyper och olika inkomstgrupper. 160 000 140 000 120 000 100 000 kronor 80 000 60 000 40 000 20 000 0 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 decilgrupp 1 ub 2 ub 1 mb 2 mb ginell, vilket indikerar att de olika utjämnande inslagen använts flitigt. 3.4 Blev skattetrycket lägre? En av de uttalade målsättningarna med 1990/91 års skattereform var att minska skattetrycket för hushåll i allmänhet. Och skälet till detta är enkelt, genom att minska skatten framför allt marginalskatten förmodades enskilda individer vara villiga att arbeta mera till gagn inte bara för den egna ekonomin utan även för landets ekonomi som helhet. Men hur blev det med den saken? Ja, skattetrycket, mätt som skattesatsen, minskade förvisso men eftersom bidragen samtidigt påverkades är det inte säkert att 37

HUR BLEV DET? den samlade marginaleffekten, som inkluderar både effekten av ändrade skatteskalor och ändrade bidrag, har minskat. I praktiken blev det faktiskt tvärtom. Detta framkommer av figur 7 10 som visar hur mycket de olika hushållsgrupperna bidrar netto till statskassan. Detta kan sägas utgöra ett mått på det samlade skatte- och bidragstrycket, och har enkelt beräknats som skillnaden mellan total skattepliktig inkomst och disponibel inkomst i förhållande till den skattepliktiga inkomsten. Observera att nettoskatten för de lägsta inkomstgrupperna inte har redovisats i figurerna, eftersom de är så kraftigt negativa att de är ointressanta här. Till att börja med kan konstateras att de flesta inkomstgrupper och familjetyper 1997 hade en större skattebelastning än 1987. Detta gäller för samtliga ensamstående med barn, för de 50 procenten ensamstående utan barn men med högre inkomster, för Figur 7. Nettoskatten för ensamstående utan barn, 1987, 1992 och 1997, i procent av den beskattningsbara inkomsten. 0,6 0,4 0,2 procent 0 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 0,2 0,4 0,6 decilgrupp 1997 1992 1987 38

Figur 8. Nettoskatten för sammanboende utan barn, 1987, 1992 och 1997, som procent av den beskattningsbara inkomsten. 0,50 0,45 0,40 0,35 0,30 procent 0,25 0,20 0,15 0,10 0,05 Figur 9. Nettoskatten för ensamstående med barn, 1987, 1992 och 1997, som procent av den beskattningsbara inkomsten. 0,3 0,00 1997 1992 1987 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 decilgrupp 0,2 0,1 0 1 2 3 4 5 6 7 8 9 1 0,1 0,2 0,3 0,4 decilgrupp 1997 1992 1987 39

HUR BLEV DET? Figur 10. Nettoskatten för sammanboende med barn, 1987, 1992 och 1997, som procent av den beskattningsbara inkomsten. 0,50 0,45 0,40 0,35 0,30 procent 0,25 0,20 0,15 0,10 0,05 0,00 1997 1992 1987 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 decilgrupp sammanboende utan barn (med undantag för den allra lägsta inkomstgruppen) och för sammanboende med barn och låga inkomster. I vad mån detta beror på ökade skattesatser eller minskade bidrag kan vi emellertid inte uttala oss om på basis av detta material. Intressantare är kanske att jämföra utfallet 1992 med det för 1997, ty det ger en viss indikation på hur den stora skattereformen kom att se ut i verkligheten. För ensamstående och sammanboende utan barn var nettoskatten för samtliga grupper lägre 1997 jämfört med 1992. För ensamstående och sammanboende med barn tycks nettoskatten däremot ha ökat för de allra flesta! En annan intressant iakttagelse utifrån figurerna är att ett relativt stort antal individer inte bidrar alls till statens intäkter, tvärtom, de utbetalda bidragen är större än de inbetalda skat- 40

terna. För de ensamstående föräldrarna är denna siffra 60 procent (figur 9)! Motsvarande siffra för ensamstående utan barn är 30 procent (figur 7) och sammanboende med barn 10 procent (figur 10). Gruppen sammanboende utan barn är faktiskt den enda där samtliga hushåll bidrar positivt till statens intäkter. I figur 11 visas de olika familjetypernas nettoskatt som andel av de beskattningsbara inkomsterna för de olika inkomstgrupperna 1997. Ensamstående med barn bidrar, föga förvånande, minst och det största bidraget ges av sammanboende utan barn. Skillnaderna är påtagliga och illustrerar tydligt att den likformighetsprincip som 1990/91 års skattereform ville åstadkomma effektivt har motverkats av den uppenbarligen frekventa användningen av skattefria bidrag. Figur 11. Nettoskatten som procent av den beskattningsbara inkomsten för olika familjetyper och inkomstgrupper, 1997. 0,60 0,40 0,20 0,00 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 procent 0,20 0,40 0,60 0,80 1,00 1,20 decilgrupp 1 ub 2 ub 1 mb 2 mb 41