2. Så råkade jag vara otrogen igen När Anna kom en kväll i februari och sa att vi skulle sätta oss och prata lite trodde jag att hon skulle fria. Jag hade fel. Jag har träffat en annan. Jag blev helt chockad, herregud vi som hade det så bra Hur kan hon ha träffat en annan? Vi hade ett perfekt förhållande, vi grälade ju inte ens. Hon sa att det var en jobbarkompis och att det hade börjat med ett snedsteg på julfesten som sedan blivit mer allvar. Jag fattade ingenting. Vi hade varit ett par i åtta år och hade det ju bra. När jag fyllde år i höstas gav hon mig en förlovningsring och vi började prata om att gifta oss. Lite sent tyckte flera av våra kompisar eftersom ingen av oss var direkt ung längre och vi redan hade fått Arvid, som nu var två år. Men för oss kändes det helt rätt. Min första impuls var att resa mig och lämna lägenheten, den andra var att supa mig full. Jag gjorde inget av det. Jag sov på soffan den natten eller sov och sov jag spenderade natten på
soffan och försökte komma på vad jag skulle göra. Det värsta var att jag inte förstod varför hon ville lämna mig. När jag frågade hade hon svarat undvikande, typ: Det är inte dig det är fel på, det är mig. Jag kände paniken växa och bestämde mig för att så fort som möjligt komma bort från lägenheten. Jag ville inte vara i vägen. Jag kunde inte tänka mig att bo kvar, och ville absolut inte riskera att svara i telefon i fall han ringde. Nästa morgon ringde jag en nyskild kompis. Han lät mig sova på en madrass i vardagsrummet. Ibland blev jag uppraggad Anna och jag kom överens om att bo i vår gemensamma lägenhet varannan vecka tillsammans med Arvid. Den andra veckan bodde hon hos sin syster och jag på kompisens madrass. Det krävs ingen Einstein för att förstå att det inte var en direkt hållbar situation. Efter två månader tröttnade min nyskilde kompis på att ha en inneboende i vardagsrummet. Han hittade en andrahandslägenhet nära Anna och Arvid som jag kunde hyra. Det var en perfekt lösning. Det jobbiga var den veckan jag bodde ensam i andrahandslägenheten. Jag har aldrig gillat att vara ensam, därför började jag att gå ut på kvällarna. För det mesta gick jag ensam, för de flesta av mina kompisar var sambos. Samtidigt som jag var desperat, vågade jag ändå inte ragga. Jag har alltid haft dålig självkänsla, och efter Anna var den helt körd i botten. Jag önskade att hon kunde berätta VARFÖR. Jag brukade ta en vinare hemma och sedan ta mig till någon pub och ställa mig i baren och dricka öl. För det mesta fick jag åka hem ensam, men ibland blev jag uppraggad och var väldigt nöjd med det. Hade de skydd körde vi på, hade de inte skydd körde vi antingen oralt, eller så drog jag mig ur när jag skulle komma. Jag träffade Åsa som ville mer än att bara ha sex. Vi träffades till ochfrån under ett år, men hon var alldeles för bra för mig. När jag tänker tillbaka skäms jag över hur jag velade med henne, ringde från någon krog när jag var full om ingen annan raggat upp mig. Hos henne var jag alltid välkommen, men jag gav nästan inget tillbaka. Hon ville till exempel gärna träffa Arvid, men jag vågade inte låta henne göra det. Någonstans långt i bakhuvudet hoppades jag fortfarande att det skulle bli bra med Anna igen. En hockeybag med kläder En dag blev jag erbjuden att köpa lägenheten jag hyrde i andra
hand, men jag hade aldrig gillat själva lägenheten. Den låg på första våningen och jag tyckte den var för mörk, så jag tackade nej. Min nyskilde kompis hade ingen större lust att ha mig inneboende på en madrass igen, men brorsan lät mig bo på en soffa. Det var helt ok, han bodde också ganska nära Anna och Arvid. Men det blev för tjatigt i längden att bo på det viset. Jag hade en hockeybag med kläder som jag flyttade fram och tillbaka mellan Annas och min lägenhet och soffan hos brorsan. Jag bad Anna köpa ut mig från vår gemensamma lägenhet, och det gjorde hon, vilket gav mig pengar till att köpa en egen tvårummare i området. Jag gillar att tapetsera och snickra själv, så jag kom över ett renoveringsobjekt vid en barnvänlig gård ganska billigt. När jag var ensam sov jag i Arvids rum som han hade fått välja tapeter och gardiner till. När han var hos mig sov jag i en bäddsoffa i teverummet. Fortfarande mådde jag inte speciellt bra, men jag kände att jag var på väg mot rätt håll. Jag fortsatte att bete mig som en 25-åring på olika krogar och dansställen där jag hoppades på att bli uppraggad. Men det kändes bra att ha en lägenhet där Arvid kunde bo och känna sig hemma. Jag tackade också ja till att jobba utomlands. Det innebar jobb två veckor utomlands, en vecka jobb hemma, och en vecka ledigt. Veckan som jag jobbade i Sverige hade jag Arvid, den andra hjälpte jag Anna om det behövdes, men i övrigt var jag helt ledig och kunde göra precis som jag ville. På morgonen försökte jag smita som vanligt En lördag satt jag och en kompis hemma hos mig och drack öl medan vi kollade trav framför tv:n. Vi losade. På kvällen gick vi på ett danshak och snacka om otur i spel och tur i kärlek. En otroligt snygg tjej kom plötsligt fram och började prata med mig. Vi dansade och pratade hela kvällen. Hon hette Marie och berättade att hon var arbetslös och inte skämdes för det. Det imponerade på mig att hon inte körde med något mellan-tvåjobb-kör eller andra ursäkter. Kvällen slutade med att vi åkte hem till henne, men jag sov på soffan. Hon ville inte, och det var helt ok för mig. På morgonen försökte jag smita som vanligt, men hon såg till att jag fick med mig hennes telefonnummer på en lapp. Men jag var inte redo för ett förhållande och kunde inte förmå mig att ringa. Dagarna gick, jag tänkte mycket på henne, men vågade inte ringa.
Efter en vecka ringde hon. Hej det är Marie, min mobil har varit trasig. Jag antar att du har ringt, men jag har inte kunnat se vilka samtal jag missat. Jag blev väldigt glad, smickrad och överraskad över att hon tog initiativet till att fortsätta. Speciellt som jag fattade att hon ljög. Vi kom överens om att gå ut och äta. Hon bodde nära mig, så jag hämtade henne och så tog vi bussen ner till stan. Det var en riktig Lady- och Lufsenmiddag med levande ljus och rubbet. Jag var kär och mådde riktigt bra för första gången sedan Anna mer eller mindre slängt ut mig. Vi drack lite vin och efter middan åkte vi hem till mig för att dricka en Irish Coffe. Vi älskade och det var så där fint som man önskar att det alltid ska vara. Jag var verkligen upp över öronen förälskad. Vi fortsatte att träffas de veckor jag inte hade Arvid. Jag kände hur jag växte, hur hennes glädje, skönhet och positiva kraft spred sig till mig och gav mig en enorm styrka. Jag kände mig osårbar och var helt besatt av Marie. Hon hämtade mig med limousine En gång kom hon till mitt jobb och hämtade mig med limousine, sedan åkte vi raka vägen hem till henne där hon förberett två humrar, skumpa och ett bad. Hon överraskade mig ofta med att dyka upp vid jobbet med en röd ros, två biobiljetter eller något liknande. Jag köpte ofta presenter till henne, eftersom jag alltid har gillat det. Och jag var noga med att ofta tala om för henne att hon var snygg och att jag gillade att hon alltid var så glad och positiv. Livet lekte verkligen, men så råkade jag vara otrogen en kväll. Jag hade varit på herrmiddag med ett kompisgäng. Vi träffades två-tre gånger om året, käkade middag badade bastu, drack en förfärlig massa sprit och hade det allmänt trevligt. På vägen hem tittade jag in på en bar, där jag blev uppraggad av en tjej som jag allvarligt talat inte minns någonting om, mer än var hon bodde. Det såg jag när jag smög ut vid 5-tiden på natten. Hon bodde nära Marie, så jag gick dit och lade mig. Jag är helt säker på att Marie inte märkte något, men det var ändå här vårt förhållande tog en annan väg än den jag sett framför mig. Hon hade börjat klaga på att jag var utomlands för mycket, och när jag väl var hemma, tyckte hon att Arvid tog för mycket av min tid. Vi började gräla om småsaker. Hon kunde komma ihåg samtal vi haft för flera veckor sedan och hon lyckades alltid missförstå andemeningen i det jag sagt och få det att låta som om jag struntade i henne och fortfarande var
kär i Anna. Varje gång jag skulle prata med Anna om Arvid eller så, var jag tvungen att vara någon annanstans än hemma. Annars var risken stor att jag skulle prata för länge med henne och att Marie skulle bli ursinnig. Hon hade ett hiskeligt temperament. I början tyckte jag att det var charmigt, men nu började det bli ett problem. Allt oftare reagerade hon på att jag lät för snäll när jag pratade med Anna, eller ägnade för mycket tid åt henne. Jag var tvungen att stanna Marie slutade äta p-piller, utan att diskutera med mig. Visst berättade hon det, men det var aldrig någon diskussion om vad jag tyckte. Hon sa att hon skulle sätta in en spiral, men det gjorde hon aldrig. Jag vet nu att hon slutade med skydd för att få mig att sluta arbeta så mycket utomlands och flytta hem till henne. Det berättade hon långt senare, men då förstod jag inte det. Första gången vi låg med varandra sedan hon slutat med skydd älskade vi helt utan preventivmedel. När det var dags för mig, drog jag mig ur och kom i lakanen. Då började hon gråta. Det känns inte som riktig kärlek om man avbryter, snyftade hon. Så efter det gjorde vi det ordentligt, även om jag vet att det var dumt. Hon lovade att sätta in en spiral och jag funderade inte ens på att använda kondom, för jag har aldrig gillat det. Jag fumlar och blir nervös och känner mig inte det minsta avspänd. Dessutom tror jag inte att Marie hade tyckt att det var en bra idé, med tanke på hur hon reagerade när jag kom i lakanen. Men något hade hänt. Hennes goda humör var som bortblåst. Du försöker göra mig till din prinsessa, men jag orkar inte vara så som du vill att din prinsessa ska vara, kunde hon fräsa åt mig om jag undrade varför hon var så arg. Tanken på att lämna Marie dök upp allt oftare. En dag ringde hon när jag var utomlands på jobb. Jag hörde direkt på rösten vad hon skulle säga. Jag är med barn. Det var ungefär det sista jag ville höra. Nu var jag tvungen att stanna hos Marie och det var nu det började gå riktigt snett. Det kändes som att vara med i någon slags film. Vi kunde sitta och prata om vad som helst, när det plötsligt slog om från grönt till rött. Hon blev helt hysterisk, skrek och gapade och kunde ta upp saker som hänt för flera veckor eller månader sedan och som hon gått och tänkt på sedan dess. En gång när vi satt och åt middag frågade hon med mjuk röst: Skäms du för mig?
Jag blev på helspänn. Jag visste att något var på gång, men inte vad. Hur skulle jag kunna veta det? Nä, det är klart jag inte gör. Är det säkert? Ja, det är klart. Men jag förstår om du tycker att jag börjar bli äcklig nu när magen börjar puta och min hy blivit så tråkig av hormonförändringarna. Det gör jag inte alls, det är ju vårt barn. Jag tycker att du är fin när du är gravid. Då tog hon tallriken som fortfarande var halvfull och slog sönder den mot bordet. Pasta, skinka och ärtor flög över hela köket tillsammans med porslinsskärvor från tallriken. Varför får inte jag följa med till badhuset då, skrek hon samtidigt som hon slängde vattnet från sitt glas över mig. Jag fattade ingenting. Hon gapade och gick på i ett helt besinningslöst raseri och betedde sig som en mentalpatient. Jag försökte lugna henne när hon skrek och försökte ta henne i min famn, men hon bara slog mot mig. Till slut förstod jag vad det handlade om. För några veckor sedan hade jag pratat om att Arvid gärna ville till badhuset och att jag lovat att ta med honom dit utan att fråga om hon ville följa med. Hon såg det som ytterligare ett tecken på att Arvid och Anna alltid kom i första hand. Den tanken hade aldrig slagit mig att hon inte skulle få följa med om hon hade lust. För mig var det hela tiden självklart att vi skulle åka alla tre. För bra för att vara sant När Arvid skulle fylla fyra år, bestämde vi att kalaset skulle vara på gården utanför min lägenhet. Jag pratade med Marie och sa att jag gärna ville bjuda Anna på kalaset hon är ju trots allt Arvids mamma. Jag blev lite förvånad när Marie accepterade det utan att bråka överhuvudtaget. Under kalaset var det lite spänt mellan dem, men båda ansträngde sig för att inte vara otrevliga. Deras leenden var tillkämpade, men de log i alla fall. Det var en fin försommardag, solen sken och vi hade dukat ute. Kalaset flöt på och det märktes att Arvid tyckte att det var roligt att Anna, Marie och jag var tillsammans. Han ville gärna sitta i såväl Annas som mitt och Maries knä. Jag tyckte nästan det var för bra för att vara sant. Och det var det. I trappan, när Marie och jag skulle gå upp till lägenheten för att hämta glass, small det. Om inte du skickar hem den där flinande kossan med en gång kommer jag att gå ner och skrika och gapa och göra bort dig inför dina grannar, släkten och dina kompisar så att de aldrig vill träffa dig igen.
Det var som att köra in en trubbig brevkniv i magen. Min adrenalintank tömdes rätt ut i systemet. Jag visste att hon inte skulle tveka att göra det, men jag kunde ju inte köra hem Anna. Jag vet egentligen inte hur jag bar mig åt, men det här var faktiskt den enda gången som jag någonsin lyckades lugna ner Marie. Men fortsättningen av kalaset var rena terrorn för mig. Jag visste att Marie skulle explodera om Anna sa något som kunde reta henne, eller log på fel sätt. Jag satt på helspänn och bad till någon högre makt att Anna skulle hålla sig på mattan. Som tur var gjorde hon det. efter mig i bara trosorna och skrika tills jag blev tvungen att gå tillbaka. Hon struntade i vad grannarna sa eller tyckte. Några gånger när jag skulle iväg och jobba utomlands passade jag på när hon var på toaletten och sprang ut med min väska åt olika håll varje gång. Så fort jag kunde andas normalt ringde jag en taxi från mobilen och stack till flygplatsen. Ibland gav jag mig av fyra-fem timmar innan planet gick bara för att hon inte skulle vara beredd. Hon visste ju när planet skulle gå. Hade hon inte varit gravid, hade jag inte åkt tillbaka till henne. Men när det nu var som det var kunde jag inte överge henne. Galen av svartsjuka Det blev värre och värre. Marie blev svartsjuk på allt och alla. Allt som gjorde att jag inte var tillsammans med henne gjorde henne rasande. Om jag var hos henne och skulle hem till min lägenhet kunde hon ställa sig i vägen i dörren och skrika. Jag menar verkligen skrika och blockera vägen. Du går inte härifrån! Jag har aldrig sett skymten av ett liknande raseri, hon var galen av svartsjuka. Om jag lyckades smita ut kunde hon rusa Jag behövde mycket tröst Mina veckor utomlands blev min räddning. Jag hade nog blivit tvungen att lägga in mig någonstans om jag inte kunde komma bort två veckor i stöten. Vi bodde på ett hotell som drevs av svenskar och bara hade svensk personal. Det bara blev så att jag började träffa olika tjejer i personalen. De flesta var yngre än mig, i trettioårsåldern och de stannade bara en kortare tid. Men jag kände mig aldrig som jag var otrogen. Det var ett sätt att få någon slags tröst, och jag behövde mycket tröst. För mig var det ett andningshål, en fristad där Marie inte kunde komma åt mig, ett ställe där jag kunde bestämma själv över mitt eget liv.
Jag kunde komma och gå som jag ville utan någon övervakning och ingen som skällde på mig om jag gjorde något som inte behagade. Hon sålde min lägenhet Jag kunde inte förmå mig att lämna Marie. Hon ville att jag skulle bo hos henne hela tiden när jag var i Sverige, så hon pratade med en mäklare och sålde min lägenhet, när hon var i femte månaden. Jag hade naturligtvis kunnat säga nej, men jag vågade inte. Jag fick i alla fall behålla pengarna. Marie var väldigt svartsjuk på mitt liv utomlands, så när jag var emellan två trösterskor, eller vad jag ska kalla det för, bjöd jag över henne och en av hennes kompisar en helg när vår firma skulle ha en liten fest där. Jag hämtade dem med bil på flygplatsen. Kompisens väska hade kommit fram, men inte Maries. Jag förstod att det inte var någon bra start. Marie vägrade följa med på festen eftersom hon inte kunde byta kläder, men hon övertalade kompisen att gå med. Det var en trevlig fest, men kompisen fick lite för mycket att dricka. När vi kom tillbaka till hotellet satt Marie vaken och väntade på oss. Vi blev båda förhörda och kompisen berättade att någon på festen skojat om att jag inte kunde med att visa upp Marie för jobbarkompisarna, utan hade tagit med hennes snygga kompis istället. Herregud vilket liv det blev! Marie skulle ha reda på vem det var som sagt så och tvingade oss att avslöja hans namn och telefonnummer. Klockan tre på natten ringde hon upp Bosse och skällde ut honom. Hon kallade honom saker som kötthuvud, idiot, fjolla och förståndshandikappad. Kompisen sprang in på sitt rum. Jag sprang efter för att trösta henne, men hon låste in sig på toaletten och vägrade öppna. Jag hörde hur hon grät genom dörren och vägrade att komma ut. När jag gick tillbaka till Marie satt hon med min telefonbok uppslagen framför sig. Hon hade hittat en Lisa med ett utländskt telefonnummer. Hon ringde naturligtvis upp Lisa också och skällde ut henne. Hon kallade henne för ännu värre saker än Bosse. Jag sov inget den natten. Jag skulle bli tvungen att träffa både Lisa och Bosse på måndag På något sätt gick ändå helgen. Kompisen låtsades att hon var så bakfull på lördagen att hon inte kunde lämna rummet och planet tillbaka gick vid 12-tiden på söndagen. På måndagen fick jag be Bosse och Lisa om ursäkt, men de undrade så klart vad det var för en konstig människa jag var
tillsammans med. Inget stoppade hennes ursinne Jag var med när Erik föddes och en kort tid lugnade allt ner sig. Det är klart att det var jobbigt, men lyckligtvis var Erik ett barn som sov och åt på någorlunda regelbundna tider. Ibland var det ok när jag skulle åka utomlands för att arbeta, ibland inte. Jag hade lyckats få ner arbetstiden till en vecka utomlands, då jobbade jag verkligen från morgon till kväll i sju dagar, två veckor jobb hemma och en vecka ledigt. Fortfarande hade vi helt meningslösa gräl. Marie kunde komma ihåg samtal vi haft för väldigt länge sedan, eller komma ihåg och komma ihåg Hon berättade om samtal som jag kom ihåg att vi haft, men jag kunde naturligtvis inte citera dem. En kväll när vi tittade på tv blev hon plötsligt sur över att jag tyckte att hon hade dålig smak. Jag fattade som vanligt ingenting och hon jobbade upp sig till en hysterisk nivå där hon skrek och grät om vartannat. Till slut förstod jag att det berodde på att jag hade köpt så många smycken och kläder till henne i början av vårt förhållande. Och det måste ju bero på att de smycken och kläder som hon hade köpt själv var för fula och inte dög eller hur? Jag försökte förklara att jag gav henne presenter för att jag älskade henne och att det bara var tecken på min kärlek men det var lönlöst. Jag var förtvivlad och visste inte vad jag skulle göra. Hur jag än argumenterade hittade hon luckor. Naturligtvis kom nästa gräl några dagar senare. Nu handlade det om att jag inte älskade henne, eftersom jag inte köpte lika många presenter till henne längre. Jag känner att mina ord inte räcker till för att förklara det ursinne och den hysteri hon lyckades jobba upp. Jag har aldrig sett något liknande i verkligheten, möjligen på film, men jag klarar inte riktigt att beskriva det. Hon struntade i om Arvid var hemma, eller om Erik sov. Var hon bara tillräckligt arg fanns det ingen säkring som stoppade hennes ursinne. Det var som en härdsmälta varje gång. I början försökte jag vakta mina ord och bara säga snälla saker, men det spelade helt enkelt ingen roll vad jag sa. Om jag frågade om hon var hungrig kunde hon svara ja eller nej 50 gånger och den 51:a explodera och anklaga mig för att tycka att hon var alldeles för fet. Hon bad aldrig om ursäkt efteråt heller. Det var aldrig hennes fel, bara mitt, eller möjligen Annas.
Hon slog mot mig När Erik var nästan ett år skulle jag följa med Anna när hennes systerdotter skulle konfirmera sig. Anna och jag var gudföräldrar till flickan och det var självklart för mig att åka. När Anna och Arvid tutade utanför ställde sig Marie och blockerade dörren, samtidigt som hon skrek hysteriskt att jag inte fick gå någonstans. Erik vaknade och började skrika. Då brast det i mig och jag gick in i lägenheten och plockade fram en hockeybag och började fylla den med kläder. Marie kom farande och försökte hindra mig, samtidigt som hon slog mot mig. Mest träffade hon ryggen och trots att hon inte var speciellt stor gjorde det ganska ont. När jag började bli färdig sprang hon och ställde sig framför dörren och skrek igen. Erik struntade hon i. Jag viftade helt enkelt bara undan henne och hon föll in i ett klädskåp. Sedan sprang jag ut med bagen till bilen och hoppade in, ungefär som bankrånare gör på bio och vi stack därifrån. Underligt nog följde Marie inte efter. Anna förstod att något var mer fel än vanligt. Men nu hade jag bestämt mig för att lämna Marie och frågade om jag kunde sova på Annas soffa i några nätter. Hon sa ja. På kvällen ringde Marie och ville att jag skulle komma tillbaka, men jag vägrade. Lite senare ringde en av hennes kompisar som ombud för Marie och ville att jag skulle komma över och prata, men jag sa nej. Hon fortsatte att tjata, så till slut gav jag med mig. Jag kommer över på ett villkor. Vilket då? Att du är med, för jag vägrar att vara ensam med Marie. Kompisen och Marie satt och fikade som om ingenting hade hänt när jag kom dit. När Marie reste sig för att gå och hämta mjölk såg jag att hon haltade. Hon måste ha skadat sig när jag knuffat undan henne. Jag log för mig själv. Det förklarar varför hon inte sprang efter mig. Det blev ett lugnt samtal. Marie frågade när jag skulle komma tillbaka och jag sa att jag aldrig skulle göra det. Då får du se till att ta Erik varannan vecka. Jag hade hoppats kunna ordna någonstans att bo först. Ok, jag tar honom nästa vecka också, sedan är det din tur. Tycker inte du att det är lite för kort tid? Det är inte jag som överger hemmet. Jag visste att det inte var någon idé att bråka utan gick med på det. På något sätt skulle jag fixa det.
Historien upprepade sig Jag gick tillbaka till Anna och hennes soffa. Någonstans hade jag hoppats att hon skulle vekna och låta mig komma tillbaka. Hon hade slutat träffa sin jobbarkompis och var singel för tillfället, men hon var inte intresserad. Därför fick jag samma svar som alltid när jag frågade varför: Det är inte dig det är fel på, det är mig. Jag klarar inte ett förhållande just nu. Jag sov på soffan och ringde brorsan nästa dag. Jag kunde bo hos honom tills jag hittade något eget. Allting upprepade sig. Jag köpte en ny lägenhet, hade barn varannan vecka, gick på krogen och blev uppraggad ibland men oftast inte. Hade de skydd så var allt frid och fröjd, hade de inte skydd körde vi oralt eller att jag drog mig ur. Kondom var inget som jag ens funderade på att skaffa. Det var aldrig någon som föreslog det heller. Egentligen är det ganska konstigt, eftersom både jag och de som raggade upp mig hade många olika partners, men jag hade tur som aldrig fick någon könssjukdom. På ett sätt ville jag ha ett förhållande, på ett annat var jag livrädd för det. Hellre levde jag så här än att riskera att släppa en ny människa utan självkänsla, men med stort ego in på livet. Livet med Anna och Arvid var relativt enkelt, men med Marie och Erik var det aldrig det. Ibland kunde Marie vägra ta emot Erik när jag skulle lämna honom hos henne. Och ibland kom hon inte och lämnade honom som vi kommit överens om. Jag lyckades få ett nytt jobb där jag inte behövde resa alls utan kunde jobba heltid hemma, annars hade det inte funkat med Marie. Om jag inte kunnat lämna Erik innan jag skulle sätta mig på ett flygplan, vet jag inte vad jag skulle gjort. Så småningom träffade jag Kristin. Hon var granne till en jobbarkompis som presenterade oss för varandra. Historien upprepade sig här också. Jag följde med henne hem, sov på soffan, fick hennes nummer, men vågade inte ringa. Efter en vecka ringde hon och vi började träffas lite mer regelbundet. I början var det väldigt jobbigt, eftersom jag var extremt rädd för att gräla. Kristin hade en tendens att dra igång gräl på samma sätt som Marie hade gjort. Jag kände igen grälen så väl. Även här handlade det om att jag la för mycket tid på mina exsambor och mina barn. Men skillnaden var att Kristin lyssnade och förstod varför det blev så. Hon hade också varit sambo och hade ett barn från det förhållandet. Nu har vi gift oss och precis flyttat in i en ny lägenhet. Men, fortfarande räcker det med ett litet bråk för att jag ska må dåligt, men det är sällan vi grälar. Jag förstår att hon måste träffa pappan till sitt barn och hon förstår att jag måste träffa Anna och Marie.