Dialog för Palestina Nio röster om tolerans och försoning
Dialog för Palestina Nio röster om tolerans och försoning Copyright Olof Palmes Internationella Center Boken ges ut av Olof Palmes Internationella Center med stöd av Sida. De intervjuade personerna ansvarar för de åsikter som uttrycks. Sida ansvarar ej för innehåll, form eller de åsikter som uttrycks. text och bild Pernilla Ahlsén projektledning Liselotte Olsson grafisk form Lena Öierstedt/fettmule tryckt hos Larsson Offsettryck AB isbn 978 91 86317 03 4
Förord På väggen hemma när jag var liten hade vi en tavla med tre apor: den första håller för ögonen, den andra för munnen och den tredje för öronen. Jag tänker ofta på den bilden när jag stöter på konflikter här i Sverige, men också i Mellanöstern. Ja, i hela världen gör bilden sig tyvärr påmind. Men tystnad och blindhet, eller att slå dövörat till, stoppar inga orättvisor. Och löser inga konflikter. Det gör däremot dialog. Liksom demokrati. De är de mest framgångsrika metoderna för att lösa konflikter fredligt. Dialogprojektet i Palestina genomförs av Palmecentret i nära samarbete med det palestinska civila samhället. Det samlar en lång rad palestinska organisationer, gräsrötter och politiska företrädare som deltar i utbildningar och möten om konflikthanering och dialog. Alla är välkomna. Syftet är att se sin granne, att prata och lyssna, och så lägga grunden för en inompalestinsk dialog. Målet är att skapa enighet om grundvalarna för ett fritt och demokratiskt Palestina. Det är en förutsättning för ett stopp av ockupationen och en rättvis och hållbar fred med Israel. Fred och rättvisa kräver att vi ser varandra, pratar och lyssnar. Men för att citera Sokrates: Naturen har givit oss två öron, två ögon, men blott en tunga av den anledningen att vi bör höra och se mer än vi talar. Jens Orback, Generalsekreterare Olof Palmes Internationella Center
Innehåll Historisk bakgrund 8 Behovet av dialog 12 Ibtihal Al Aloul, Gaza 15 Ahmad Abu Haija, Västbanken 22 Zakieh Masoud, Västbanken 28 Nidal Abu Ayyash, Västbanken 34 Sneen Al Tanani, Gaza 41 Hani Temraz, Gaza 47 Nisreen Takatkah, Västbanken 54 Ayman Abu Kriem, Gaza 60 Nelly Ne ameh, Västbanken 67 7
Historisk bakgrund Palestina har i tusentals år varit föremål för konflikt. Judiska grupper, kristna korsfarare och muslimska styrkor har alla krigat om det heliga landet. Mot slutet av 1800-talet växte sionismen fram, en rörelse som förespråkade en judisk stat i Palestina. Allt fler judar började flytta dit, särskilt under 1930-talet, då judeförföljelsen eskalerade i Europa. Staten Israel bildas I och med förintelsen ökade omvärldens sympatier för judarnas krav på ett eget land och 1947 beslutade FN om en delning av Palestina i en judisk och arabisk stat. De judiska invånarna som vid det laget utgjorde en tredjedel av befolkningen och ägde en tiondel av marken, tilldelades över hälften av landet. De accepterade, men palestinierna som skulle förlora stora delar av sin mark, sa nej. Då bestämde sig de judiska styrkorna för att själva ta kontroll över landet. Genom angrepp på palestinska byar fick de palestinierna att fly för sina liv, och den 14 maj 1948 kunde de utropa staten Israel. Det fick de omkringliggande arabstaterna att gå till attack, och under kriget som följde lyckades Israel tillskansa sig ytterligare en fjärdedel av Palestina. Palestinierna kallar åren mellan 1947 och 1949 för al-nakba, den stora katastrofen. 750 000 människor tvingades fly från sina hem och den tilltänkta palestinska staten delades upp mellan Israel, Jordanien och Egypten. Västbanken hamnade under jordanskt styre och Gaza egyptiskt. Resten av landet tillföll israelerna. Israel ockuperar Västbanken och Gaza 1967 ockuperade Israel även Västbanken och Gaza. I samband med det tvingades ytterligare 400 000 palestinier att fly. Västbanken och Gaza hamnade under militär 8
förvaltning, och den östra delen av Jerusalem införlivades i Israel. Ockupationen av Västbanken och Gaza, liksom annekteringen av Jerusalem fördömdes av omvärlden och anses fortfarande olagliga enligt internationell rätt. Över 60 år senare är den palestinska flyktingfrågan fortfarande olöst. I dag har antalet FN-registrerade flyktingar vuxit till 4,7 miljoner människor, varav många bor i flyktingläger i Gaza, på Västbanken och i de kringliggande arabstaterna. Efter 1967 började israeler flytta in på ockuperad mark och de första bosättningarna bildades. I dag bor drygt 475 000 israeler i bosättningar och har på så vis tagit stora delar av Västbanken i besittning. Första intifadan och de palestinska myndigheterna bildas I december 1987 bröt det första palestinska upproret (intifadan) ut. Intifadan ledde fram till fredsförhandlingar och Osloavtalet som skrevs under i Washington i september 1993 av Israels premiärminister Yitzhak Rabin och den palestinska befrielseorganisationen PLO:s ordförande Yasser Arafat. Osloavtalet innebar att PLO erkände Israels rätt att existera medan Israel gick med på att stegvis dra sig tillbaka och ge palestinierna självstyre. 1995 fick palestinierna tillbaka kontrollen över sina storstäder, men Israel fortsatte att ockupera marken runt omkring. Löftena om självstyre infriades inte och samtidigt fortsatte utbyggnaden av bosättningarna, vilket ökade missnöjet bland palestinierna. Den andra intifadan Missnöjet ledde till ett nytt palestinskt uppror. Hösten 2000 bröt den andra intifadan ut. Våldet trappades upp på båda sidor. Palestinska extremister utförde självmordsattentat inne i Israel medan den israeliska ockupationspolitiken blev allt brutalare och slog hårdast mot den palestinska civilbefolkningen. Fram till den andra intifadan arbetade många palestinier från Gaza och Västbanken på fabriker och vägbyggen inne i Israel, men nu drog Israel in deras arbetstillstånd. Plötsligt blev det i stort sett omöjligt för palestinierna att resa in i Israel, vilket innebär att människor inte längre kan resa mellan Västbanken och Gaza. I mars 2002 invaderade Israel flyktinglägren på de ockuperade områdena. Mot 9
slutet av månaden utförde palestinierna en serie självmordsattentat i Israel och efter det återockuperade Israel hela Västbanken och Gaza. I juni samma år började Israel bygga en mur genom Västbanken. Bygget innebar att ytterligare stora delar av de ockuperade områdena stals och hamnade på den israeliska sidan om muren. Ockupationen av Gaza ersätts av en blockad 2005 beslöt Israel att de skulle utrymma alla bosättningar i Gaza, medan de på Västbanken skulle vara kvar. Trots att Israel officiellt drog sig ur Gaza fortsatte de att kontrollera Gazas gränser så att ingen kommer in eller ut. Civilbefolkningen har drabbats hårt av blockaden. Över en och en halv miljon palestinier lever i dag i något som kan liknas vid ett jättelikt fängelse, helt utelämnade till Israels vilja att släppa in mat, bensin och mediciner. Konflikten mellan Hamas och Fatah I spetsen för palestiniernas kamp för en egen stat stod Yasser Arafats sekulära parti Fatah. Det var framför allt representanter från Fatah som förhandlade med Israel under 90-talet och bildade de palestinska myndigheterna 1995. Men redan i slutet av 1980-talet fick Fatah konkurrens av islamiströrelsen Hamas. Till skillnad från Fatah ville de helst se en palestinsk islamistisk stat i hela forna Palestina. När Yasser Arafat dog 2005, ökade spänningarna mellan de båda partierna. Många palestinier var besvikna och trötta på Fatah som betraktades som korrupt och inkompetent. Samtidigt vann Hamas starkt stöd genom att upprätta skolor, sjukhus, bibliotek och andra välfärdssatsningar, vilket ledde till att Hamas vann det palestinska parlamentsvalet 2006. Trots att Hamas gjorde vissa eftergifter när det gällde relationen med Israel, och sa att de kunde tänka sig en långvarig vapenvila om Israel drog sig tillbaka till 1967 års gränser, har Israel vägrat att föra samtal med partiets representanter. Eftersom Hamas militära gren har utfört flera självmordsattentat genom åren, ströp USA och EU sitt bistånd till den palestinska myndigheten när Hamas kom till 10
makten. Israel höll dessutom inne med tullavgifter, som tillhörde palestinierna, vilket ledde till en ekonomisk kris på de palestinska områdena. Något som ytterligare skärpte spänningarna mellan Hamas och Fatah. Under sommaren och året som följde drabbade anhängare av de båda partierna samman gång på gång, med kidnappningar och ett stort antal dödsoffer på båda sidor som följd. Striderna ledde 2007 till att Hamas tog kontrollen över Gaza och Fatah över Västbanken. Sedan dess har Israel infört strikta import- och exportförbud för Gaza, vilket slår hårt mot civilbefolkningen. Enligt FN lever över hälften av Gazas invånare under fattigdomsgränsen. Vid årsskiftet 2008/2009 invaderade Israel Gaza med avsikten att störta Hamas. Enligt FN dödades 1434 palestinier under Israels offensiv, varav merparten var civila. Källor: B tselem, FN, Nationalencyklopedin, Palestinska Centralbyrån för Statistik (PCBS) och UNRWA År 2002 började israel bygga en mur runt Västbanken. Muren byggs inte längs 1967 års gränser utan långt in på Västbanken, vilket betyder att palestinierna än en gång har blivit av med stora delar av sin mark. 11
Behovet av dialog De interna striderna mellan Hamas och Fatah har varit ett svårbearbetat trauma för den palestinska befolkningen och partierna har fortfarande inte kunnat enas om en gemensam lösning. Konflikten skär tvärs igenom det politiska ledarskapet och de geografiska områdena. Den splittrar bostadsområden, arbetsplatser och familjer. Motsättningarna mellan partierna har dessutom ökat polariseringen av Västbanken och Gaza. Skillnaderna mellan de två territorierna blir allt större när det gäller levnadsstandard, personliga friheter och medborgerliga rättigheter. Två vitt skilda och parallella samhällen är på väg att växa fram på ett sätt som hotar demokratisk utveckling och kampen för jämställdhet och mänskliga rättigheter. Särskilt i Gaza har situationen för organisationer som arbetar för jämställdhet och mänskliga rättigheter försvårats, eftersom Hamas utövar ett starkt tryck mot de organisationer som inte stöder dem. Det palestinska folket har även blivit lidande när välfärdssystemet har politiserats. Stora delar av det ekonomiska stödet till fattiga medborgare går via partierna, vilket betyder att de måste vara lojala mot sitt parti för att få hjälp. I Gaza har det gått så långt att personalen måste rösta på rätt parti för att få jobb på vissa sjukhus och skolor. Våldet har fått många palestinier att tappa tron på försoning. Samtidigt försvårar splittringen mellan Hamas och Fatah varje ansträngning för fred mellan palestinier och israeler. Därför är det av största vikt att det palestinska samhället börjar samtala och kommer fram till en gemensam agenda. Palmecentrets dialogprojekt Redan 2007 startade Palmecentret ett projekt med syfte att skapa dialog inom det palestinska samhället. Sedan 2009 har projektet bestått av två delar. 12
Den första syftar till att bidra till skapandet av en kultur av dialog inom det palestinska samhället. Efter decennier av ockupation och våld finns det ett stort behov av mer kunskap om dialog som metod för att lösa konflikt i Palestina. Därför har dialogprojektet arrangerat en mängd kurser, seminarier, offentliga möten och festivaler om konfliktlösning. Deltagarna är vanliga medborgare som på olika vis är knutna till de organisationer som Palmecentret redan arbetar med. Målet har varit att bygga en solid grund för dialog inom hela samhället, från gräsrötterna till den politiska ledningen. Tanken är även att förhindra konflikt i framtiden, genom att ge deltagarna de redskap de behöver för att lösa konflikter på fredlig väg. Den andra delen har fokuserat på att få till stånd en nationell dialog kring de problem och utmaningar som det palestinska samhället står inför i dag och att komma fram till en gemensam agenda för hur de ska lösas. Det har framför allt skett genom konferenser med representanter för olika sektorer inom samhället såsom politiker, akademiker, lärare och journalister. För att förhindra att någon politisk gruppering förfördelas, har deltagarna kommit från olika partier. I slutet av 2010 hade projektet nått hundratals palestinska organisationer, vilka i sin tur bedrivit verksamheter som involverat tusentals palestinier från olika samhällsgrupper, orter, släkter och politisk hemvist. Uppföljningar visar att många av deltagarna har ändrat inställning efter aktiviteterna och fått en starkare tro på betydelsen av dialog och samförstånd. Flera av deltagarna har även beskrivit hur de har fått bättre självförtroende och numera vågar diskutera kontroversiella frågor med familj och vänner. Dialog mellan vilka? Decennier av ockupation och förtryck har förhindrat det palestinska samhället att utvecklas i en demokratisk anda. I dag är det ett traditionellt och patriarkalt samhälle, uppbyggt kring ett antal större klaner med en stark och tydlig hierarki där kvinnor och unga har svårt att göra sina röster hörda. Palmecentret stöder sedan en lång tid tillbaka olika organisationer som syftar till 13
att stärka kvinnors och barns roll i det palestinska samhället. Dialogprojektet har därför handlat lika mycket om att bidra till dialog mellan könen, och över generationsgränserna, som mellan politiska grupperingar. Den här boken Efter många års fokus på ockupation och strandade fredsförhandlingar har Palestina kommit att förknippas med våld och konflikt. Men det finns många palestinier som arbetar för att förändra sitt samhälle till det bättre. Människor som tror på dialog och samförstånd, och kämpar för att skapa fred och försoning. I den här boken får du möta några av dem som på olika vis har deltagit i Palmecentrets dialogprojekt. 14
Ibtihal Al Aloul Ålder: 25 Bor: Gaza City, Gaza tiden efter att Hamas kom till makten i Gaza var hemsk. Plötsligt skakades vårt samhälle av en ny sorts våld och den här gången kom det inte från ockupationsmakten, utan från våra egna bröder. Det är fortfarande ett stort trauma för det palestinska folket. Det säger Ibtihal Al Aloul som bor mitt i Gaza City, där striderna efter valet var som värst. Trots att hennes pappa röstar på Hamas, bor familjen i ett höghusområde där majoriteten av grannarna tillhör Fatah. En stor del av våldet som följde efter valet utspelade sig just där, på gatan utanför hennes fönster. Jag såg människor som skjutits till döds. Det var prickskyttar uppe på taken och alla var rädda för att gå ut. Det är alltid fruktansvärt att gå runt och vara rädd för att bli skjuten, men att riskera att bli skjuten av sin egen granne är helt oacceptabelt. I Gaza är vi vana vid våld och att vara i konflikt. Men det brukar komma utifrån, inte från våra egna. Jag kan inte fatta att vi har gjort det här mot oss själva, säger Ibtihal. Hon är uppvuxen med vänner ur alla politiska fraktioner och är van vid att umgås med folk som tycker olika. Men under de där dagarna var det flera av hennes tidigare vänner som vände sig mot varandra. 15
Fatahanhängarna fick svårt att förlåta det Hamas gjorde och det blev svårare och svårare att mötas över partigränserna. Jag kände likadant. Jag har aldrig tillhört något parti, men när jag såg vad Hamas gjorde med Fatah, var det väldigt svårt att känna några som helst sympatier för dem. Jag kunde helt enkelt inte acceptera det jag såg. Hur skulle jag kunna umgås med vänner från Hamas, som inte tog avstånd från det som hände? Men jag bestämde mig för att göra det till en personlig utmaning att förlåta och gå vidare, fortsätter Ibtihal. Det är ju bara genom att fortsätta diskutera med människor som jag kan få dem att ändra sig. Ibtihal hade en stark förebild i sin pappa de där dagarna, som trots sina egna Hamassympatier, riskerade en hel del för att skydda sina grannar ur Fatah från Hamas våld. Jag minns särskilt en man i vårt hus som var känd för att ha drivit kampanjer mot Hamas. Nu ville Hamas döda honom. Min pappa tog honom under sitt beskydd och lät honom gömma sig i vårt hem. Han bodde hos oss i flera dagar och pappa gick till Hamas upprepade gånger och svor på att den här mannen inte var något hot. När Hamas till slut fick tag i honom släppte de honom efter bara några dagar, och jag tror att det delvis var pappas förtjänst. Ibtihal säger att för henne handlar hennes pappas agerande om medmänsklighet. Vi måste ställa upp för varandra. Det spelar ingen roll vad människor har för politiska åsikter. Vi är alla palestinier, säger hon. Sedan två år tillbaka arbetar Ibtihal för Palmecentret och är den som är ansvarig för dialogprojektet i Gaza. Jag intervjuar henne under en lunch på en fiskrestaurang ett par kvarter från stranden i Gaza City. På väggen hänger en uppstoppad svärdfisk och framför oss står ett stort fat med räkor och bläckfiskringar. Förr var det många Gazabor som livnärde sig på fisket, men i dag är fisken en dyr delikatess. Fiskebåtarna får bara åka en kilometer ut från stranden. Den israeliska armén skjuter mot alla båtar som kommer för långt ut, berättar Ibtihal mellan tuggorna. 16
Jag frågar vad hon tycker om att arbeta med dialogprojektet. Det är världens bästa jobb. Att arbeta för dialog och försoning inom det palestinska samhället känns som den enskilt viktigaste frågan just nu. De största problemen för palestinierna är naturligtvis den israeliska ockupationen och blockaden av Gaza, men vi kan inte göra något åt dem så länge vi inte står enade. Vi måste göra något åt våra egna interna problem först och dialog är enda sättet att komma fram till en gemensam lösning. Ibtihal tycker att dialogprojektet har varit en stor framgång i Gaza. Ett sådant här projekt behöver tid på sig för att man verkligen ska se resultatet, men vi har redan haft 150 seminarier, och har på så vis nått ut till tusentals människor. Våra utvärderingar visar att majoriteten av deltagarna har ändrat inställning och har fått en starkare tro på betydelsen av dialog och samförstånd. Under den första fasen har projektet framför allt vänt sig till människor på gräsrotsnivå. Men under hösten 2010 var det dags för den andra fasen: att sammanställa resultatet av seminarierna och börja konfrontera politikerna med folkets krav på dialog och försoning. Nu måste vi påverka makten att ta nästa steg. Folket vill ha fred, de vill ha en lösning, men det yttersta ansvaret ligger hos beslutsfattarna. När jag pratar med politikerna märks det att både Hamas och Fatah ångrar det som hänt. Det finns starka krafter inom båda partierna som förespråkar försoning, och det pågår en debatt inom ledningen, som vi sannolikt kommer att se resultatet av så småningom. Tyvärr är det fortfarande några som fortsätter att sätta sig emot. Vad tror du att det beror på? Det finns alltid en liten klick som tjänar på konflikten, och de är inte intresserade av att nå en överenskommelse, varken med israelerna eller inom det palestinska folket. Men Ibtihal har inte gett upp hoppet för det. Tvärtom är hon väldigt optimistisk. Jag är övertygad om att vi går mot förhandling och dialog. Det är bara en fråga om tid. I förlängningen vill hon se dialog med Israel också. Det betyder inte att vi inte vill ha en egen stat eller att vi inte vill flytta tillbaka 17
till våra hem i Israel, tvärtom, det är bara genom dialog vi kan uppnå det. Vi har levt med öppna gränser förut, det är inte omöjligt. Ibtihal bestämde sig tidigt för att hon ville ägna sig åt att jobba för att förändra den situation som palestinierna befinner sig i. Även om hon inte bor i ett flyktingläger, är hennes familj precis som majoriteten av Gazas befolkning flyktingar. Hennes moroch farföräldrar kommer från Ashkelon, en stad som har uppmärksammats mycket på senare år, eftersom många av Qassamraketerna som skjutits från Gaza har slagit ner just där. Jag är uppvuxen med min familjs längtan efter att få återvända till sina hem, och hela mitt liv har jag sett förtrycket och orättvisan i den palestinska vardagen, säger hon. Fram till år 2005 låg det ett antal israeliska bosättningar i Gaza och Ibtihal vande sig tidigt vid israeliska soldater på gatorna. Hon var bara fem år när de kom till familjens hem för att hennes åttaårige bror hade setts med en palestinsk flagga. Det här var 1990, och palestinska symboler var förbjudna. Soldaterna genomsökte hemmet och hittade teckningar av palestinska flaggor som Ibtihals bror hade ritat. Soldaterna ville straffa honom. Men min mor klev emellan och sa att hon skulle göra det i stället. Hon svor på att han aldrig mer skulle göra om sitt misstag och slog honom framför oss. Något gick sönder inom mig då. Hon gjorde det för att rädda honom från soldaternas våld, men det kändes så oerhört orättvist att hon skulle behöva göra det. Liksom att en pojke skulle få stryk för att han hade ritat en teckning, säger Ibtihal och fortsätter: Det var då det gick upp för mig att vi inte var som andra barn. Vi palestinier lever i en väldigt svår situation och måste alltid kämpa mot förtrycket. Ett av de bästa sätten att bekämpa ockupationen på, är att sprida information om palestiniernas situation till resten av världen. I sitt jobb för Palmecentret har Ibtihal fått möjlighet att resa ut från Gaza flera gånger, och hon ser det som en av sina viktigaste uppgifter, att alltid berätta för människorna hon möter om hur det palestinska folket har det. 18
2010 var hon i Sverige och deltog i en kurs för unga opinionsbildare i Mellanöstern. Kursen som kallas Young Leaders Visitors Program och arrangeras av Svenska Institutet, syftar till att stärka personer som arbetar för yttrandefrihet och mänskliga rättigheter i sina respektive länder. Bland annat får de lära sig hur de kan använda sig av sociala medier för att nå ut med sitt budskap. Efter kursen känner jag mig väldigt inspirerad att bekämpa blockaden med hjälp av sociala medier. Det passar bra ihop med mitt engagemang för dialog, eftersom sociala medier handlar om att människor ska mötas, säger Ibtihal. Tillsammans med några andra bloggare i Gaza har hon startat ett nätverk som håller kurser både för organisationer och privatpersoner i hur de kan använda sig av bloggar, Facebook, Youtube och twitter för att sprida information. Sociala medier är ett fantastiskt redskap för att nå ut till människor, både i och utanför Palestina. Så fort det händer något i Gaza börjar folk utanför att leta efter tillförlitlig information om vad som händer på plats. De traditionella medierna är så färgade av sin partitillhörighet att nyhetsförmedlingen är vinklad till det ena eller andra partiets fördel. Då tror jag att vårt bloggande och twittrande kan uppfattas som mer ärligt, säger Ibtihal. Hon menar att en av styrkorna med sociala medier är att de är så personliga. Jag tror att vi kan beröra på ett annat sätt genom att berätta om våra erfarenheter av att leva mitt i konflikten, om våra drömmar, rädslor och problem. På så vis får folk en helt annan insikt i vår verklighet. Själv har Ibtihal bland annat bloggat om sina erfarenheter av att åka in och ut ur Gaza. Jag har tur som arbetar för en organisation som kan ordna med utresetillstånd. Men att lämna Gaza är ändå en studie i förnedring, vare sig man åker genom Israel eller Egypten. Gränspersonalen i båda länderna behandlar oss som kriminella, säger hon. När vi har ätit upp lunchen, lämnar vi restaurangen för att promenera en bit genom staden. En mjuk vind från havet svalkar skönt i eftermiddagssolen. Det är redan en bra bit in på hösten, men Medelhavsklimatet gör att det aldrig blir särskilt kallt i Gaza. På vänster sida passerar vi rasmassorna av det som kan ha varit en familjs hem, ett kontor eller kanske en moské, innan det bombades sönder under den israeliska inva- 19
sionen i januari 2009. 3 000 hem totalförstördes under de där dagarna, och ytterligare 20 000 fick allvarliga skador. Även om Gazaborna har gjort sitt bästa för att lappa ihop husen, är det omöjligt att bygga upp dem helt, eftersom Israel inte tillåter import av byggmateriel. Fortfarande är många familjer hemlösa och sover i tältläger. Ibtihal säger att hon aldrig har varit så rädd som under den invasionen. Här vid kusten visste vi aldrig varifrån nästa attack skulle komma, från luften, havet eller marken. Inget område var säkert, så vi stannade hemma och hoppades att vi skulle klara oss. Enligt FN dödades 1 434 palestinier under offensiven. Ibtihal själv förlorade en farbror och en kusin. Vi svänger runt ett hörn där en ung man står och försöker sälja stora knippen mynta för några få kronor. Livet i Gaza är svårt, säger Ibtihal. Folk får lida alldeles för mycket av den politiska situationen. Många unga saknar framtidshopp och pratar om att fly till Europa. De är traumatiserade av allt våld och det finns inga jobb att försörja sig på. Tyvärr är det en perfekt grogrund för extremism. Aldrig har det varit så lätt för våldsamma rörelser att locka till sig anhängare som nu. Trots det, säger Ibtihal att hon trivs i Gaza. Jag tycker om människorna här. Men det handlar också om att folket i Gaza behöver hjälp och jag känner att jag kan bidra med det. Det känns meningsfullt att vara här, så länge jag kan förbättra mitt samhälle. Jag är väldigt privilegierad som har möjlighet att göra det. ibtihal Väljer fyra gazabloggar PÅ engelska http://livefromgaza.wordpress.com/ http://sameeha88.wordpress.com/ http://msuliman.wordpress.com/ http://ranabaker.wordpress.com/ ibtihal vill använda sig av sociala medier för att sprida information om palestiniernas situation till resten av världen. På http:// ibtihalinlife.blogspot.com/ bloggar hon på engelska om sitt liv i gaza. 20
21
Ahmad Abu Haija Ålder: 32 Bor: Jenin, Västbanken det palestinska folket behöver fler forum där vi kan mötas och diskutera de frågor som är viktiga för oss, säger Ahmad Abu Haija och öppnar sin dator. I den finns byggstenarna till det som ska bli en palestinsk version av Facebook. Tanken med Palface, som han kallar det, är att koppla samman palestinier över hela världen så att de kan interagera och kommunicera med varandra. Vi är ett splittrat folk. Då menar jag inte bara den politiska splittringen som delar samhället i två, eller den fysiska uppdelningen i Gaza och Västbanken. Vi har dessutom en stor befolkning i exil, både i länderna i Mellanöstern och runt om i övriga världen, säger Ahmad och fortsätter: Om vi ska komma fram till en gemensam lösning måste vi kunna mötas och prata. Vi måste sluta kasta anklagelser mot varandra och börja lyssna i stället. Om vi kan få gräsrötterna att diskutera så har vi i alla fall kommit en bit på vägen. Ahmad är ansvarig för dialogprojektets aktiviteter i Jenin och det märks att han brinner för att ena det palestinska folket. Det är svårt att inte bli smittad av hans entusiasm. Ahmad har tusen idéer på hur han kan förbättra sitt samhälle, och han är redan på god väg att genomföra dem. 22
Förutom Palface är han i färd med att skapa palestiniernas första partipolitiskt obundna digitala TV-station. Den ska heta Palestinier, och det i sig är en politisk markering mot splittringen mellan Hamas och Fatah. Vi vill visa att vi alla är palestinier trots att vi har olika åsikter i vissa specifika frågor. Vi borde inte bråka, tvärtom är det viktigare än någonsin att vi kommer överens. Ahmad och hans kollegor som står bakom projektet kommer från hela politiska spektrat, från vänster till höger, Fatah till Hamas. Det är något som aldrig har gjorts förut, säger Ahmad och tillägger: Kanske är det därför som projektet redan har stött på patrull från myndigheterna. Den palestinska säkerhetstjänsten är väldigt misstänksam och har vid flera tillfällen sökt upp mig och mina kollegor för att ställa frågor. De är osäkra på vad det är vi vill göra, eftersom de inte kan kontrollera innehållet. Men om de bara har tålamod och ser resultatet av det vi försöker åstadkomma, skulle de kanske inte vara så rädda. Ahmad har alltid kämpat för förändring, både i det lilla och i det stora. När han växte upp bodde familjen i Saudiarabien, och i deras område fanns det ingen fotbollsplan. Ahmad som gick i lågstadiet bildade en aktionsgrupp, letade upp en lämplig plats och såg till att anlägga en fotbollsplan där. Vart jag än går sätter jag ihop små kommittéer och aktionsgrupper, säger Ahmad och skrattar. Jag har alltid velat förbättra saker, det är min personlighet. Jag känner ansvar för min omgivning, och för andra människor. Om jag ser katastrofer på TV-nyheterna vill jag hjälpa till, även om det är långt bort. Han fortsätter: Jag är dessutom övertygad om att jag faktiskt kan göra skillnad. Om vi bara hjälps åt, är jag säker på att vi kan få ett vänligare, öppnare och generösare samhälle. När Ahmad gick i femte klass var han så missnöjd med undervisningen att han bestämde sig för att han skulle bli utbildningsminister när han blev stor. Mitt mål var att jag skulle vara minister vid 35 års ålder. 23
Oj, då har du bara tre år på dig! Jag vet, men det är fortfarande inte kört, säger Ahmad och skrattar. Han har flera idéer på hur han skulle förbättra skolan, om han fick för sig att verkligen satsa på en politisk karriär. Bland annat skulle han införa demokratiska val och elevråd, både för att utbilda eleverna i hur demokrati fungerar, och för att stärka elevernas ställning gentemot lärarna. Ahmad är även kritisk till den traditionella pedagogiken som mest går ut på att memorera färdiga fakta. Han vill att eleverna ska gå ut och ta reda på svaren och lära sig att analysera själva för att bli bättre på att tänka nytt. Om de får ta reda på kunskapen själva minns de den längre, och blir bättre rustade för livet utanför skolan. Dessutom vill jag se tydliga riktlinjer för vilka värdegrunder skolundervisningen ska vila på. När eleverna går ut skolan ska de vara goda medborgare som kämpar för dialog och demokrati, och säger ifrån när de ser våld och förtryck. Helst skulle jag vilja se att eleverna ställde upp som frivilliga hos olika organisationer för att de ska bli mer förstående och lyhörda för folk som har det sämre. När Ahmad var fjorton flyttade familjen tillbaka till Jenin, en stad som ligger på norra Västbanken, precis vid gränsen till Israel. Det var i slutet av den första intifadan och israeliska soldater var en vanlig syn på gatorna. Även efter Osloavtalet fortsatte den israeliska arméns närvaro, och för palestinierna var det en ständig påminnelse om ockupationen och förtrycket. När Ahmad var sexton år var han, precis som så många andra palestinska tonåringar ute med kompisarna och kastade sten mot pansarvagnarna. Trots att Ahmad var minderårig och stenarna egentligen inte hade gjort någon skada, sattes han i israeliskt fängelse i fyrtio dagar. Ett halvår senare hämnades en av hans vänner tiden i fängelset genom att knivhugga en israelisk soldat i en vägspärr. Fastän jag inte hade något med det att göra sattes jag och hela vårt kamratgäng i fängelse, som någon form av kollektiv bestraffning, säger Ahmad. Den här gången fick han sitta inne i nio månader och Ahmad säger att den tiden formade honom mycket. 24
Det var svårt i fängelset, maten var dålig och vi bodde trångt. Men jag lärde mig mycket under de där månaderna. Vi var så många som bodde tätt inpå varandra, och vi var tvungna att lära oss att komma överens och att organisera oss för att få något gjort. Den kunskapen har jag nytta av än i dag. Jag har försökt vända hela den erfarenheten till något gott. I dag är jag alltid lycklig, oavsett omständigheterna, och låter inte motgångar påverka mig så mycket. Ahmad skrattar till innan han fortsätter: Och jag klagar aldrig mer på maten. All mat är god i jämförelse med fängelsematen. Att ha mat på bordet är en gåva. När Ahmad studerade vid universitetet bröt andra intifadan ut och Jenin var en av de städer som drabbades svårast av den israeliska invasionen. Även om situationen är lugnare i dag, ligger de där årens händelser som en mörk slöja över staden. Folk är fortfarande deprimerade. Det finns inget riktigt framtidshopp. Även om fängslade barn sedan början av den israeliska ockupationen 1967 har en femtedel av den palestinska befolkningen på Västbanken och i gaza någon gång suttit i israeliskt fängelse. med några få undantag är det männen som grips, vilket innebär att runt 40 procent av de palestinska männen på de ockuperade områdena har suttit fängslade. Under åren har den israeliska armén även arresterat palestinska barn, som oftast anklagas för att ha kastat sten. israel skrev under internationella Barnkonventionen 1991, men tillämpar den bara på israeliska barn. för palestinska barn på Västbanken och gaza gäller särskilda militärlagar. enligt rapporter från rädda Barnen behandlas barnen ofta brutalt både vid gripandet och i fängelserna. Källa: Addameer, Palestinagrupperna i Sverige 25
vi börjar se en liten ekonomisk tillväxt är invånarna fortfarande väldigt fattiga och det är ont om jobb, säger Ahmad. Han menar att de unga i Jenin har två val. Antingen flyttar de till Ramallah och skaffar sig ett arbete, eller så stannar de kvar och försöka hitta något eget sätt att försörja sig på. Tusentals Jeninbor har valt det första alternativet. Eftersom palestinierna på Västbanken inte längre tillåts att besöka Jerusalem, har Ramallah klivit fram som Västbankens nya ekonomiska, politiska och kulturella centrum. Men Ahmad valde att stanna kvar och försöka göra något åt situationen i sin hemstad. Han hade nämligen fått en idé. Det palestinska samhället är fullt av frivilligorganisationer som arbetar för att stärka olika utsatta grupper, men många av dem saknar den kunskap som krävs för att söka pengar och föra ut sitt budskap. Så Ahmad startade en egen organisation som utbildar och stöttar de här grupperna i sitt arbete. Det fanns ett stort behov av en sådan verksamhet. Det säger sig självt att grupper som är marginaliserade i samhället har svårt för att göra sina röster hörda. Jag hjälper dem att lägga upp strategier för hur de ska nå ut på ett bättre sätt. I dag fungerar Ahmads organisation som en slags paraplyorganisation för 30 olika frivilligorganisationer. Det är framför allt verksamheter riktade mot kvinnor, ungdomar och barn. Men den grupp han känner starkast för är funktionsnedsatta. Jag har själv två bröder som behöver mycket hjälp av samhället för att klara sig. Jag har sett hela livet hur svårt de har haft det, säger Ahmad. Även i det här arbetet använder han sig av dialog och medier som verktyg. Ett bra exempel är när han kontaktades av en grupp funktionsnedsatta som förgäves försökt få till ett möte med myndigheterna för att handikappanpassa en del av staden. Myndigheterna ville inte träffa dem, eftersom de var rädda att de bara skulle vilja ha en massa pengar. Men funktionshindrade har samma rätt som alla andra medborgare att träffa myndigheterna och föra fram sina önskemål, säger Ahmad. Han gav gruppen en medieträning, och sedan lanserade de ett eget radioprogram i lokalradion. Programmet fick stort genomslag, och när de bjöd in beslutsfattarna till studion, vågade de inte längre tacka nej. I programmet kunde de diskutera sin situation på ett sansat sätt, komma fram 26
till lösningar och till slut fick de igenom sina krav. I dag är det tydligt att de har stärkt sin ställning i samhället, säger Ahmad. Förutom funktionshindrades brist på rättigheter är det splittringen inom det palestinska folket som bekymrar honom mest. Splittringen är vårt mest akuta problem. Vi kommer aldrig att bli av med ockupationen om vi inte kommer överens inom vårt eget folk, säger Ahmad. Med dialogprojektet, Palface och den digitala TV-stationen hoppas han kunna ändra på det. Vad nästa stora projekt blir vet han inte riktigt. Men han har redan en hel del idéer. Och vem vet, kanske blir han utbildningsminister i alla fall. I min värld finns det inget som är omöjligt. Man måste bara våga satsa för att komma någonstans. 27
Zakieh Masoud Ålder: 49 år Bor: Tulkarem, Västbanken den här, säger Zakieh Masoud och håller upp en bok om Pippi Långstrump, kan förändra världen. Hon lägger ned boken på bordet mellan oss och säger att hon är övertygad om att böcker kan göra människor till bättre samhällsmedborgare. Om vi får fler palestinska barn att läsa böcker, kan vi skapa ett samhälle som präglas av dialog och försoning. Det finns så mycket våld och hat i vårt samhälle. Överallt, i hemmet, i skolan, på gatan och i politiken. Våldet är en konsekvens av att vi har levt under ockupation och förtryck så länge. Men vi måste lära oss att hantera vår ilska över situationen på andra sätt. Vi måste helt enkelt börja prata med varandra. Och jag tror att vi kan lära oss det genom att läsa mer, säger hon. Zakieh Masoud är koordinator för dialogprojektets utbildningar i och runt staden Tulkarem på norra Västbanken. Resten av tiden arbetar hon på den Fatahstyrda fackföreningen Women s Union for Social Work. Det är på deras kontor i centrala Tulkarem som vi träffas en lite disig måndagseftermiddag i november. Det är ett trivsamt rum, inramat av bokhyllor fullproppade med barnböcker från hela världen. På de få tomma väggarna samsas bilder på läsande barn med spretiga 28
och färgglada teckningar. Det är barnen som har ritat dem utifrån de sagor vi har läst tillsammans, förklarar Zakieh. Kvinnoförbundet har en omfattande verksamhet för att få palestinska barn att läsa mer. Bland annat har de ett ambulerande bibliotek som åker runt i byarna i trakten och lånar ut böcker. När barnen har läst färdigt diskuterar hon handlingen med dem. Det här med läsningen går som en röd tråd genom vårt samtal. Zakieh menar nämligen att det är böckerna som har format henne och hennes eget engagemang för dialog och försoning. Hon har alltid läst mycket, så länge hon kan minnas. När hon själv var liten fanns det inget bibliotek i Tulkarem, så hon och hennes bästa vän brukade spara sina veckopengar och turades om att köpa en ny bok varannan månad, som de sedan lånade av varandra. Böckerna har betytt så mycket i mitt liv. De har varit mina vänner, fått mig att skratta när jag har behövt det, och tröstat mig när jag har varit ledsen, säger Zakieh. Men hur kan läsning leda till dialog och försoning i det palestinska samhället? Zakieh har flera svar på den frågan. När vi läser en bra bok kommer vi karaktärerna väldigt nära. Vi tränas i att förstå hur andra människor tänker och övar oss i empati och inlevelseförmåga. Det ett läsande folk Utbildning är centralt för det palestinska folket, som har den högsta utbildningsnivån bland den arabiska befolkningen i mellanöstern. analfabetismen minskar också för varje år. enligt Palestinska centralbyrån för statistik (PcBs) kan 95,8 procent av alla palestinier över 10 år läsa. 29
lär oss att respektera andra människor trots att de har andra åsikter och inte är som vi, säger hon. För några månader sedan lät hon en grupp ungdomar läsa en bok om en familj som får ett funktionsnedsatt barn. Funktionshindrade är väldigt diskriminerade i Palestina, och många barn skäms om de har ett syskon som är synskadat, eller en förälder som sitter i rullstol. Men när vi hade läst boken började ungdomarna prata om hur vi skulle kunna ta bättre hand om funktionshindrade i vårt eget samhälle. Det påverkade en flicka så mycket att hon började arbeta ideellt på en mottagning för barn med särskilda behov här i Tulkarem, berättar Zakieh. När barnen diskuterar en bok de har läst, lär de sig även att analysera innehållet. Zakieh menar att den förmågan går att applicera på verkligheten också. På så vis kan palestinierna bli bättre på att hitta nya lösningar på sina problem. Dessutom kan läsningen lära oss att lyssna. Om det palestinska folket ska komma överens måste vi lyssna på varandra, säger Zakieh och fortsätter: Min egen läsning har bidragit till att jag kan se och uppskatta olika förmågor hos andra människor och kan lära av dem, istället för att känna mig hotad. Det är en kunskap som jag har stor nytta av i dialogprojektet. Zakieh hävdar att böcker kan lösa andra frågor också, som ojämställdheten mellan män och kvinnor. I Palestina värderas söner högre än döttrar. Det är kvinnorna som har ansvaret för hemmet och medan flickor får hjälpa till med städning redan från barnsben, blir pojkarna uppassade och får leka. I böckernas värld kan vi ändra på de traditionella könsrollerna. Med rätt sagor kan vi ge barnen andra och bättre förebilder, säger hon. Problemet är att det inte finns så många genusmedvetna barnböcker skrivna av palestinska författare. Faktum är att det knappt finns några palestinska barnböcker över huvud taget. Palestinska författare är upptagna med att skriva böcker om den politiska situationen. Men genom Tamerinstitutet har vi fått böcker översatta från olika delar av 30
zakieh tycker om böcker med starka flickor i huvudrollen. Pippi långstrump och anne på grönkulla är två favoriter. världen, säger Zakieh och går och hämtar några vältummade exemplar av Alfons Åberg. Hon lägger dem bredvid Pippi Långstrump och drar fram en annan favorit. Böckerna om Anne på Grönkulla är bland de bästa jag vet. De behandlar smärta och lidande hos barn på ett fantastiskt sätt. Dessutom speglar de synen på flickor och pojkar i vårt samhälle. Den första boken handlar om ett par som vill adoptera en pojke och blir besvikna när den frispråkiga flickan Anne dyker upp. Men de lär sig att älska henne, säger Zakieh. 31
Hon är själv uppvuxen med tre systrar och en bror. Eftersom brodern var den ende pojken var föräldrarna extra rädda om honom. Min familj var bönder, och vi flickor fick slita hårt på fältet medan vår bror fick vara hemma och vila. Vi fick alltid höra att han var viktigare för att han var pojke. Så här i efterhand kan jag se att även han förlorade på det. Vi systrar har blivit öppna personer med stort umgänge, medan han fortsätter att hålla sig för sig själv och har svårt för att vara bland folk, säger Zakieh och fortsätter: Det fick mig att inse vikten av att behandla mina egna barn lika. Alla hjälps åt hemma hos oss. Jag har dessutom alltid varit noga med att mina två döttrar ska ha samma möjlighet att utbilda sig som mina fyra söner. Zakieh berättar att hon giftes bort när hon var 17 år. När hennes mans karriär tog honom till Saudiarabien och Kuwait, fick Zakieh sluta skolan för att följa med honom dit. Hon fann sig i att vara hemma under småbarnsåren, men hon ville inte ge upp sina egna drömmar för alltid. Så när barnen var tillräckligt stora för att klara sig själva, gick hon tillbaka till skolan och läste igen de år hon förlorat. Hon tog en examen och när familjen kom tillbaka till Palestina kunde hon ta sig ett jobb. Min man och mina barn har alltid stöttat mig. Vi behandlar varandra som jämlikar och står varandra väldigt nära. Min man dog i en njursjukdom nyligen och det har fördjupat de nära banden mellan mig och barnen, säger Zakieh och fortsätter: tamerinstitutet tamer institute for community education är en oberoende organisation som bedriver läsfrämjande arbete för barn och ungdomar på Västbanken och i gaza. tamerinstitutet grundades för att ge palestinska barn tillgång till böcker eftersom deras skolgång, fritid och liv blivit lidande av oroligheterna i området. År 2009 fick institutet motta det prestigefulla alma priset, ett svenskt litteraturpris som instiftats till astrid lindgrens minne. 32
Det är inte jag som bestämmer hemma hos oss. Vi diskuterar oss fram till lösningar som alla känner sig bekväma med. Jag lär barnen saker, men de lär mig mycket också. Till exempel har jag lärt mig allt jag kan om datorer av dem. Zakieh säger att hon är noga med att leva som hon lär. Jag kan inte predika vikten av dialog och försoning på jobbet om jag inte använder mig av det i praktiken. Jag vill vara en god förebild för mina barn. På så vis kan de sprida det vidare till sina egna barn och bekanta. Mina barn tillhör ju inte bara mig, de tillhör hela samhället. Så jag måste uppfostra dem på ett sätt som bidrar till att göra samhället bättre. Därför har hon även uppmuntrat sina egna barn att läsa från tidig ålder. Zakieh tycker att den traditionella skolan är dålig på att främja läslusten. Redan på lekis pressas barn att läsa alldeles för avancerade böcker i stället för att locka fram ett intresse genom att börja med lättsamma bilderböcker. Det gör att läsningen känns som ett tvång, istället för att bli något lustfyllt. Bara om barnen tycker att det är roligt kan vi göra läsandet till en vana, säger Zakieh. Det är för sent att försöka få äldre att läsa, men barnen kan vi fortfarande påverka. Det är dessutom barnen som är framtiden. Om vi lär dem att prata i stället för att använda våld, så kan vi vända palestiniernas situation. Det är jag övertygad om. 33
Nidal Abu Ayyash Ålder: 53 Bor: Beit Omar, Västbanken. huset ligger vackert, en bit upp i slänten, med utsikt över byn och det mjukt böljande landskapet. En säck cement står i trappan som leder upp till ytterdörren. Välkommen till mitt nya kungarike, säger Nidal Abu Ayyash och bjuder mig att kliva in. Nedervåningen saknar fortfarande inredning, men övervåningen har fått ett kök, ett sovrum och ett kontor. Det är här Nidal bor och arbetar. Han hinner både bjuda på granatäppeljuice och koka kaffe medan han redogör för allt han sysslar med. Nidal har jobbat med radio och TV, driver en egen journalistutbildning, har skrivit en bok om kommunikation och föreläser om konfliktlösning och den svåra konsten att föra dialog. Flera gånger har han varit med på dialogprojektets utbildningar och föreläst om hur människor kan leva i samförstånd. Vi kan inte leva ensamma, vi behöver andra människor, så vi måste lära oss att leva tillsammans. Det är inte konstigt att det uppstår konflikter, men det mesta går att lösa bara vi pratar med varandra, säger han. Det här är ingen ny insikt. Nidal växte upp i ett hem där diskussionen stod i cen- 34
trum. Alla beslut debatterades noga, och varje familjemedlems röst räknades. Barnen uppmuntrades att ha en egen åsikt, men fick också lära sig att respektera att andra tyckte olika. Vi var som vänner hela familjen. Det fanns inga tabun, vi kunde prata om allt. Jag kände att min åsikt var viktig, och det gav mig mod att ifrågasätta och säga ifrån när jag såg orättvisor och sådant som jag tyckte var fel. Men jag fick även lära mig att acceptera att inte alla tyckte som jag, och att man kan vara vänner för det, säger Nidal. När han hade gått ut skolan flyttade han till Polen för att studera journalistik. På den tiden tillät Israel inga palestinska radio- eller TV-stationer. Så Nidal stannade i Polen för att arbeta för en polsk TV-kanal. Han blev kvar i 18 år. Först 1995, efter Osloavtalet, återvände han till Palestina. Då fick jag massor av jobberbjudanden. De nya palestinska myndigheterna ville starta en egen TV-kanal, och det fanns inga andra journalister med min erfarenhet. Men jag tackade nej, för myndigheterna ville ha en station som spred deras politiska budskap, och det går emot min övertygelse om journalistikens roll i samhället, säger Nidal. Han häller upp kaffe i små koppar innan han fortsätter: En journalist ska vara neutral och oberoende. Mediernas roll är att granska makten och utbilda folket. Då kan de inte ha en dold dagordning. En journalist ska rapportera så objektivt som möjligt om det som händer, och låta flera röster komma till tals så att folket får höra olika perspektiv och kan bilda sig en egen åsikt. Eftersom det palestinska folket inte hade någon tradition av egna medier, fanns det heller ingen utbildning för TV-journalister. Så Nidal startade en egen kurs på Al- Aroob University utanför Hebron. Jag älskar journalistiken, men kunde inte arbeta som journalist under sådana förutsättningar. Så jag bestämde mig för att göra något åt det. Genom att utbilda journalister kan jag skapa nya och bättre villkor för ett framtida medielandskap. Jag tror att om man vill förändra något så är det lika bra att göra det själv, säger Nidal. Femton år senare har han utbildat 350 TV- och radiojournalister och i dag arbe- 35
tar de på olika medieföretag över hela Mellanöstern. Men även om Nidal lär sina studenter att vara neutrala, kvarstår problemet att de stora TV-stationerna styrs av politiska partier. Hamas har sina stationer och Fatah sina. För en journalist med bakgrund inom Hamas, är det helt otänkbart att arbeta för en Fatahstyrd kanal och tvärtom. Och även om det inte finns någon statlig censur, vet alla journalister vad de förväntas förmedla. Jag kan lära dem vikten av att vara oberoende, men vad spelar det för roll om arbetsgivarna förväntar sig något annat av dem, säger Nidal och skyndar sig att tillägga: Men jag tycker ändå att det finns stor anledning att vara optimist. Det har hänt mycket på senare tid. Folket har lärt sig att hantera medierna på ett bättre sätt. Tack vare Internet kan palestinierna hämta information från flera håll, och det gör det svårare för de partistyrda medierna att vinkla nyheterna på ett sätt som inte överensstämmer med verkligheten. Det är svårare i dag för makten att dölja något, än det var för tio år sedan. Nidal menar att vi även måste komma ihåg att de palestinska medierna verkar under ockupation. Det gör att den politiska situationen är annorlunda än i fria stater. Dessutom finns det flera exempel på hur israelerna har gripit palestinska journalister som de tycker är obekväma. Under den andra intifadan såg vi en systematisk ungt MeDielanDskaP fram till år 1994 kontrollerades de palestinska medierna av israel. ingenting kunde gå i tryck utan att först ha passerat den israeliska censuren. efter osloavtalet började palestinierna bygga upp sina egna medier, och i dag finns det många olika tidningar, radio och tv stationer. När det gäller den tryckta pressen finns det flera exempel på politiskt obundna dagstidningar. De tre största är al Quds, al ayyam och al hayat aljadeeda. De två största tv kanalerna är däremot politiskt färgade. fatah sänder Palestine tv på Västbanken medan hamas står bakom al aqsa tv i gaza. 36
attack mot medierna. Journalister som försökte skildra vad som hände dödades. Den israeliska armén såg även till att förstöra de palestinska myndigheternas TV-station i Ramallah. Hur ska vi kunna rapportera om det som händer under de förhållandena? Nidal säger att även om roten till palestiniernas problem är ockupationen, så är motsättningarna mellan Hamas och Fatah farligare. Konflikten mellan de ledande partierna splittrar hela det palestinska folket. Nidal ser det överallt, även på journalistutbildningen. När studenterna får välja själva föredrar de att samarbeta med elever som tillhör samma politiska parti. Men Nidal ser alltid till att de måste göra grupparbeten över partigränserna. Då får de en chans att mötas och diskutera. Det är bara så de kan de lära sig att kompromissa. Sedan säger Nidal att en av anledningarna till att splittringen mellan Hamas och Fatah har gått så långt, är att många palestinier har svårt för att acceptera andra synsätt än de egna. I vår kultur är du en fiende om du inte håller med mig. Det är knepigt, för det handlar om folks inställning, och den är oerhört svår att ändra på. Att tycka annorlunda, och att bryta mot normer är svårt i alla samhällen, men kanske särskilt svårt i mer traditionella samhällen som Palestina. Nidal menar att det finns ämnen som är helt tabu att prata om. Ta bara en sådan sak som att jag är singel. När jag blir intervjuad av journalister frågar de ofta varför jag bor ensam. Men när jag svarar att det är för att jag vill det, att jag trivs med det här livet och att det faktiskt finns andra sätt att leva på än i den traditionella kärnfamiljen, låter journalisterna bli att skriva det. Det är helt enkelt omöjligt att öppet ifrågasätta traditionen med äktenskap, säger Nidal. Han menar att den stora utmaningen är att göra det palestinska samhället mer tolerant mot oliktänkande. Det är något han pratar mycket om på sina föreläsningar för dialogprojektet. Jag försöker få deltagarna att förstå att det är helt naturligt att vara olika och tycka olika. Vi måste respektera varandra i alla fall. Hur kan medierna verka för ett mer tolerant samhälle? 37