R 6168/2000 2000-05-02 Till Statsrådet och chefen för Justitiedepartementet Sveriges advokatsamfund har genom remiss den 15 februari 2000 beretts tillfälle att avge yttrande över Domstolsverkets promemoria Inställda huvudförhandlingar förslag till åtgärder. Med anledning härav anför advokatsamfundet följande. SAMMANFATTNING Advokatsamfundet avstyrker förslaget att införa förenklad delgivning i brottmål. Advokatsamfundet avstyrker förslagen att utöka möjligheterna till dom i den tilltalades utevaro. Advokatsamfundet avstyrker förslaget att förlänga den frist inom vilken huvudförhandling i brottmål med häktad tilltalad skall hållas. Advokatsamfundet avstyrker förslaget att återinföra den s.k. rallarparagrafen. Övriga förslag lämnas utan erinran. Några kommentarer återfinns dock i det följande. GENOMGÅNG AV PROMEMORIAN Genomgången följer promemorians disposition. Endast de avsnitt där synpunkter finns är omnämnda.
2 1. Inledning och 2. Promemorians innehåll Det är från många synpunkter angeläget att minska antalet inställda förhandlingar i brottmål. Man får dock inte överdriva kostnads- och effektivitetsaspekterna. Det som från domstolshåll ofta upplevs som ett tungrott administrativt arbete med bagatellartade brottmål utgör för den åtalade många gånger händelser med djupgående sociala konsekvenser. Att bli dömd för t.ex. vårdslöshet i trafik, snatteri eller rattfylleri är sällan en bagatell för den som döms. Så länge lagstiftaren väljer att upprätthålla kriminaliseringen av en viss gärning är det ofrånkomligt att domstolarna måste avsätta stora resurser för att genomföra det praktiska arbete som rättskipningen medför. Den vanligaste orsaken till att förhandlingar ställs in är delgivningssvårigheter. Det kan sättas i fråga om de möjligheter som gällande regelverk ger verkligen utnyttjas till fullo. Den mest adekvata åtgärden mot inställda förhandlingar i brottmål är därför att öka kunskaperna om hur man ska gå till väga för att öka antalet delgivningar. En sådan åtgärd väcker naturligtvis inte alls samma betänkligheter som att genomföra en rad reformer som syftar till att avgöra de brottmål varom här är fråga till priset av ingrepp i den tilltalades rättssäkerhet. 3. När den tilltalade uteblir från huvudförhandlingen I promemorian lämnas i huvudsak förslag i tre hänseenden när det gäller att avgöra mål i den tilltalades utevaro. Det första förslaget gäller den turordning i vilken rätten enligt den föreslagna bestämmelsen i 46 kap. 15 rättegångsbalken skall göra sina överväganden när den tilltalade inte inställer sig till huvudförhandling. Advokatsamfundet, som avstyrker att den s.k. rallarparagrafen återinförs och påpekar att häktning inte får ske enbart för att undvika administrativt krångel, avstyrker förslaget. Promemorian överdriver enligt Advokatsamfundets uppfattning effektivitetsaspekten. Häktning är en mycket ingripande åtgärd. Restriktioner förekommer ofta och klimatet på häktena är hårt. Sammantaget upplevs en häktningstid regelmässigt som svår för den åtalade. Promemorian synes förutsätta att de flesta tilltalade som uteblir gör det för att undandra sig lagföringen. Ofta är emellertid den egentliga orsaken en annan, t.ex. att det handlar om människor vars liv i största allmänhet är ostrukturerat på grund av missbruk eller psykisk sjukdom. Det andra förslaget går ut på att utöka möjligheterna att avgöra ett mål i den tilltalades utevaro genom att ta bort kravet på att saken skall kunna utredas tillfredsställande. Det kravet skall i stället ersättas med förutsättningen att den tilltalades personliga närvaro inte är nödvändig för utredningen. Härigenom, sägs det i promemorian, vidgas möjligheterna att avgöra mål i den tilltalades utevaro något.
3 Såvitt Advokatsamfundet uppfattar förslaget kanske inte så mycket av lagtexten som av dess motivering utgör det en rejäl ökning av de formella möjligheterna att avgöra mål i den tilltalades utevaro, något som Advokatsamfundet motsätter sig. Den restriktivitet som rekommenderats i förarbetena till de nu gällande bestämmelserna återfinns också enligt vad som sägs i promemorian inte i domstolarnas nuvarande tillämpning. Mot den bakgrunden framstår det som än mer äventyrligt med den förslagna utvidgningen. Promemorian tycks också på denna punkt ta för givet att all utevaro beror på att den tilltalade väljer att utebli (se s. 21 sista stycket). Om förenklad delgivning i brottmål införs måste man räkna med att ett antal personer kommer att utebli på grund av att dessa de facto inte har nåtts varken av stämningsansökan eller kallelse till huvudförhandling. Man måste vidare räkna med att en del av dessa människor egentligen vill vara med och tala för sin sak vid rättegången. Att då pröva målet i sak oavsett att saken inte utretts tillfredsställande och till och med döma till villkorlig dom i förening med böter är inte acceptabelt. Man måste även ta med i bedömningen att det i de mål varom här är fråga regelmässigt saknas försvarare. Det finns därmed inte någon som verkar för sakens riktiga belysning enbart från den åtalades utgångspunkter. Även i detta avsnitt gör promemorian misstaget att motivera inskränkningen i den tilltalades rättssäkerhet med att fråga bara är om måttlig påföljd. Det må vara så ur myndighetsperspektiv, men det är för en vanlig människa sällan en bagatell att dömas till villkorlig dom förenat med böter. För det tredje föreslås att det skall vara möjligt att döma den tilltalade till fängelse redan första gången denne uteblir från en huvudförhandling. I promemorian sägs att skälen för den nuvarande regleringen, dvs. att den tilltalade genom att utebli en gång visat sin bristande vilja att delta i rättegången, inte har tillräcklig bärkraft. Nödlösningen att avgöra målet i den tilltalades utevaro blir, sägs det, inte bättre för att man haft en sakligt obefogad extra huvudförhandling. Enligt Advokatsamfundets mening kan man lika gärna hävda att den korrekta slutsatsen av resonemanget i promemorian inte är att man tar bort kravet på ett tidigare utevarotillfälle utan att man helt och hållet tar bort möjligheterna att döma till fängelse i den tilltalades utevaro. Förslaget är svagt motiverat och betänkligt ur rättssäkerhetssynpunkt. Advokatsamfundet avstyrker det. 4. Tidsfristen för huvudförhandling i mål med häktad I promemorian påpekas helt riktigt att det är av vikt att den tilltalades frihetsförlust inte blir längre än vad som är absolut nödvändigt. I förtydligande syfte föreslås därför att en huvudförhandling i mål med häktad skall hållas skyndsamt. Förslaget innehåller emellertid också en förlängning av den angivna fristen till två veckor. Enligt Advokatsamfundets mening leder en reform i enlighet med den föreslagna otvivelaktigt till att tidsutdräkten mellan åtal och huvudförhandling i mål med häktad
4 tilltalad generellt sett förlängs. Advokatsamfundet, som ansluter sig till vad som anförs av arbetsgruppens minoritet, menar att de nu gällande reglerna ger tillräckligt utrymme för att bemästra de svårigheter som finns. Förslaget beträffande mål med frihetsberövade tilltalade avstyrks. 5. Häktning vid lindriga brott Förhållandena i häktena är regelmässigt sämre än i fängelserna. Restriktioner förekommer ofta. Promemorian bortser från dessa aspekter. Dessutom handlar de mål, som ska träffas av bestämmelsen, om gärningar som vid fällande dom leder till kortvariga fängelsestraff. Det kan därför befaras att ett antal som häktas kommer att få avtjäna större delen av eller rent av hela eller mer än hela fängelsestraffet i häktet. Detta strider mot proportionalitetsprincipen. Ett antal av de som häktas kommer givetvis också att frikännas och de kommer då att ha suttit häktade i onödan. Eftersom det rör sig om ett fåtal fall bör rallarparagrafen inte återinföras. 6. Uppdelning av handläggningen i brottmål Advokatsamfundet vill här bara göra det påpekandet, att 1999 års rättegångsutredning (dir. 1999:62) har i uppdrag att se över bl.a. frågor som berörs i detta avsnitt. 8. Förenklad delgivning i brottmål Frågan om förenklad delgivning i brottmål väcker många frågor. Det låter sig rent allmänt sägas att det är ett minimikrav att en tilltalad i ett brottmål bevisligen får del av vad som läggs honom eller henne till last. Särskilt mot bakgrund av de möjligheter till utökad handläggning av mål i den tilltalades utevaro som föreslås framstår det som betänkligt att huvudsakligen utifrån domstolens effektivitets- och kostnadsaspekter möjliggöra förenklad delgivning av stämningsansökningar. I promemorian listas ett antal krav som måste vara uppfyllda för att en ordning med delgivning hos polisen eller åklagaren om underrättelse om att förenklad delgivning kan komma att användas i tingsrätten skall vara acceptabel ur rättssäkerhetssynpunkt (s. 42). Vad som avses med det sista av dem att den tilltalade skall tillställas information om vilken tingsrätt som handlägger målet är inte helt klart. Att det i utfärdad stämning anges vilken tingsrätt det är fråga om är en självklarhet, och avsikten synes inte vara att informationen i ett tidigare skede skall lämnas av polisen eller åklagaren. Det andra kravet, att den misstänkte inte skall behöva hålla sig tillgänglig på det sätt som förenklad delgivning förutsätter längre tid än vad som är skäligt, behandlas vidare i promemorian på s. 44. Promemorian utgår därvid i från att hanteringen hos polisen och åklagarna av den typ av mål som det nu är fråga om är så snabb att några problem i detta avseende inte finns. Advokatsamfundet ifrågasätter om detta verkligen är fallet. Om förslaget genomförs uppstår risken att den tilltalade i ett antal fall rent faktiskt inte får del vare sig av stämningsansökan eller kallelse till huvudförhandling och att
5 domstolen avgör målet i den tilltalades utevaro. Möjligheterna till det senare skall ju också enligt promemorian utökas. Det uppstår således en risk att dom i vissa brottmål vinner laga kraft utan att den tilltalade ens känner till att ett brottmål har varit anhängiggjort mot honom eller henne. Ett sådant risktagande är enligt Advokatsamfundets mening inte acceptabelt. Kravet på att en stämningsansökan i brottmål alltid måste delges den tilltalade av domstolen bör därför upprätthållas. Förenklad delgivning av stämningsansökan i brottmål bör inte införas. SVERIGES ADVOKATSAMFUND Anne Ramberg