Stenåldern i Hölö En studie av lösfynd och landskap från mesolitikum fram till bronsålder Kandidatuppsats i arkeologi Stockholms universitet HT 12 Beatrice Krooks Handledare: Anders Carlsson
Innehåll 1. Introduktion 1 1.1 Inledning 1 1.2 Syfte 2 1.3 Frågeställningar 2 1.4 Teori och metod 2 2. Kvartsplatser 3 2.1 Kolonisationen 3 2.1.1 Metoder att slå kvarts 6 2.2 Praktiska platser 6 2.3 Symbolisk innebörd 7 3. Yxfynd 8 3.1 Mesolitiska yxfynd 8 3.2 Tidigneolitiska yxfynd 10 3.3 Mellanneolitiska yxfynd 14 3.3.1 Gropkeramiker 15 3.3.2 Båtyxekultur 16 3.4 Senneolitiska yxfynd 19 4. Bronsåldersrösen i Hölö 21 5. Stenåldern i Hölö 24 6. Sammanfattning 26 Tabell över lösfynden 27 Referenser 28 Abstract: This paper focuses on the Stone Age in the parish of Hölö in Södermanland. There are no known stone age sites in the parish but in neighboring Järna there is at least three excavated stone age sites ranging from the Mesolithic to the late Neolithic. By placing the axes on distribution maps you can see where in the landscape the different types of axes appear. By comparing the different distribution patterns for each axe type you can see which part of the landscape that was important during each period. Bilden på framsidan föreställer miniatyrbåtyxan(shm: 17343:704) funnen vid Malmen. Ritad av mig, utifrån bild från Historiska museet
1 Introduktion 1:1 Inledning Hölö socken ligger söder om Järna i östra Södermanland. I socknen finns inte några kända stenålderslokaler men en stor mängd lösfynd. Fynden består framförallt av yxor av olika slag, dateringen på yxorna jag är intresserad av sträcker sig från mesolitikum fram till bronsålder. Genom att placera in lösfynden på kartor kan man få en klarare bild över var i landskapet olika kulturer har varit verksamma under olika tider. Genom jämförelser med närliggande socknar kan man se om kolonisationen sker på samma sätt. Det kan tydliggöra landskapsanvändningen över tid och öka förståelsen för hur stenålderns människor använde sig av landskapet. Jag använder mig av sockenindelningen för att avgränsa mitt arbete och detta är av praktiska skäl då jag inte vet utbredningen av stenålderskulturerna. Anledningen till att jag har valt att arbeta med Hölös stenålder är för att jag är uppväxt i området och man fick snabbt lära sig var bronsålderslämningarna fanns och hur man levt i Hölö under bronsåldern. Intresset för forntiden utveckades ur detta. När jag sedan började fundera om stenåldern i Hölö började jag leta litteratur som berör området och insåg att det inte finns speciellt mycket skrivet. Detta tror jag kan kopplas till att de grävningar som gjorts i Hölö socken inte har uppvisat några stenålderslokaler. Det finns en plats raä 291 som benämns som en mesolitisk boplats men jag har inte hittat någon grävrapport om lokalen. Men det baseras endast på de yxor och avslag som upphittats på platsen. Jag tror att detta beror på en mindre grad av exploatering på de områden i landskapet där lokalerna kan ligga. I socknarna Ytterjärna och Överjärna finns det flera stenålderslokaler, några av dem är Pärlängsberget, Kallfors och Ene (Alenklev 2004: 14 ff). Pärlängsberget är daterat till yngre mesolitikum/början av tidigneolitikum, samma datering har Ene-lokalen. Kallfors-lokalen är daterad till mellanneolitikum/början av senneolitikum (Alenklev 2004: 14 ff). Alenklev visar i sin uppsats en kontinuitet i socknarna från mesolitikum fram till bronsåldern. De första spåren av människor i Södermanland har hittats 80 m ö.h (Åkerlund 1996:70). Åkerlund (1996) visar att strandförskjutningen ökade ytan som människor kunde röra sig på, detta ledde till kolonisationen av det sörmländska kustlandskapet. Den första kolonisationen bestod av en kvartskultur. Storleken på kvartsplatsernas ökar desto närmare den moderna kustlinjen man kommer, dessa platser användes för att ta det nya landet i anspråk. Kvartsplatserna följdes av en trindyxekultur då man deponerade hela/delar av trindyxor. Detta visar att yxan fick en symbolisk och rituell innebörd. Under tidigneolitikum kommer trattbägarkulturen som har en agrar markanvändning som skiljer sig från den tidigare jägar/samlar-ekonomin. Trattbägarkulturen hade enligt Carlsson (1998: 31ff) en kollektiv ideologi där förfäderna spelade en viktig roll. Den gropkeramiska kulturen bryter mot den tidigare trattbägarkulturen. Gropkeramikerna var en jägare/samlar- kultur och har keramikplatser vid stränderna (Carlsson 1998:41 ff). Gropkeramiska keramikstränder varierar mycket i storlek och är enligt Åkerlund (1996:72) 1
mycket mera bundna till stranden än tidigare och senare kulturer. Båtyxekulturen finns i samma område och fortsätter med ett agrart markanvändande, man hade en egen yxa. Båtyxan användes som gravgods i mansgravar. Skillnaden mellan gropkeramikerna och båtyxekulturen syns främst i gravskicket där gropkeramikerna begravdes på keramikstränderna och båtyxekulturen begravde sina döda på linjegravfält på åsar eller höjdsträckningar. Under senneolitikum får man en mer enhetlig kultur över ett stort område. 1:2 Syfte Syftet med uppsatsen är att förstå relationen mellan artefakter och landskap under loppet av stenåldern i Hölö. 1:3 Frågeställningar Var i landskapet finns de deponerade artefakterna? Varför var vissa platser viktiga under kolonisationen av Hölö socken? Vilka platser blev viktiga under introducerandet av den agrara markanvändningen hos trattbägarkulturen? Vilka platser i landskapet blir viktiga under mellanneolitikum för gropkeramikerna och båtyxekulturen? Var i landskapet finns de senneolitiska platserna? Var i landskapet finns bronsåldersrösena och hur relaterar de till de deponerade äldre yxorna? 1:4 Teori och metod Genom att placera in lösfynd på utbredningskartor vill jag se var i landskapet artefakterna finns. Artefakterna jag utgår ifrån är i första hand kvarts och yxor av olika bergarter, även annat material kopplat till de olika kulturerna kan vara relevant för att få en tydligare bild av det forntida landskapet. Yxorna kategoriseras efter vilken kultur de kopplas till. Genom dessa kartor bör man kunna se tydliga mönster över vilka platser i landskapet man vistades i och hur detta förändras över tid. Det kartorna visar kan även hjälpa till att problematisera jägar/samlar- kulturer och bondekulturens markanvändande. Resultatet kommer att redovisas i kartor. Kartorna kommer sedan att jämföras med de närliggande socknarna Överjärna och Ytterjärna för att visa likheter och olikheter i användningen av landskapet. Även om grundstrukturen av markanvändandet är likartad är den inte identisk på varje lokal. Jag vill visa att det finns lokala variationer inom samma kultur. För att kunna göra jämförelserna kommer grävrapporter, uppsatser och annan litteratur användas. Målet är att visa att samma kontinuitet som finns i Järna också finns i Hölö. Även om materialet inte visar att alla kulturer följer 2
samma mönster kan man säga att i de luckor som finns bör det ändå finnas någonting som överensstämmer med det som finns i Överjärna och Ytterjärna socknar. Inventering av landskapet ska göras efter att analysen av kartorna är gjorda för att få en uppfattning om hur platserna ser ut i förhållande till den omkringliggande miljön. Detta kan även hjälpa till att bekräfta om platsen passar in på den typiska platsen för en lokal av det slaget. Tanken med inventeringen är också att ta bilder som kan användas i uppsatsen för att få en rumslig uppfattning om hur platserna ser ut. De symboliska aspekterna av yxorna kommer även att diskuteras, i relation till de platserna i landskapet de hittas. 2 Kvartsplatser 2.1 Kolonisationen De första spåren av kolonisation av kustlandskapen i östra Mellansverige finns från runt 7000 f. Kr men det var möjligt att bo där tidigare än så (Åkerlund 1996:35). Strandförskjutningen skedde under vissa tider så pass fort att det var möjligt för människor att uppfatta den under sin livstid, det ständigt nya landet togs snabbt i anspråk av naturen. Eftersom det var den gamla havsbottnen innehöll den mycket näring (Åkerlund 1996:34). Åkerlund diskuterar förekomsten av två olika grupper under mesolitikum: en kvartsgrupp och en flintgrupp. Dessa finns i olika delar av landet och utnyttjar landskapet olika. Flintgruppen skulle vara en landbunden grupp och kvartsgruppen strandbunden (Åkerlund 1996:36f). Grupperna skulle vara två separata samhällen som utvecklats oberoende av varandra, det ena samhället hade kontakt med grupper där det funnits flinta och det andra hade inte kontakt med flinta. Problemet blir att det ibland hittas flinta på kustplatser dominerade av kvarts vilket betyder att någon form av kontaktnät har funnits (Gill 2003:32f). Kvartsådrorna är ofta tydliga i samband med att landet höjs, de syns tydligast då och över tid kommer växtligheten och annat material att täcka dem och de syns inte lika tydligt i landskapet (Lindgren 2004:24ff). Det är svårt att se var kvartsen kommer ifrån då man behöver ytbitar där kvartsen har suttit fast i det omkringliggande berget för att kunna se var kvartsen är bruten. Kvarts i svallad nodulform är lättare att urskilja än kvarts bruten ur en åder (Lindgren 2004:26). Det är svårt att datera kvartsbrott då de saknar material daterbart med 14 C som kan finnas på boplatser. Även kronologin på kvartsslagningen är svår att få en relativ datering på (Lindgren 2004:200), därför är kvartsbrott ofta utan datering. Det finns skillnader i materialet från äldre och yngre mesolitiska kvartslokaler i skärgårdslandskapet. De äldre platserna har kambrisk flinta, något som på de yngre boplatserna är utbytt mot Kristianstadflinta. Detta visar att de kontaktnätverk som man använde sig av för att skaffa de material man ville ha/behövde ständigt expanderade och utvecklades (Lindgren 2004:78f). På yngre platser hittas ibland skifferspetsar och hälleflinta, detta blir ovanligare närmare övergången till neolitikum. Visst material från trattbägarkulturen 3
kan ibland hittas på platser som tolkats som mesolitiska, men bör kanske istället ses som trattbägarplatser för jakt/fiske (Lindgren 2003:79f). Figur 1. Karta över kustlinjen i östra Mellansverige runt 5000 f. Kr (Lindgren 2004:59), beskärd; cirkel för att markera Hölö socken och riktningspil ditritad av mig. I Hölö saknas det registrerade kvartsplatser men vid flera ytinventeringar har man hittat slagen kvarts. Vid undersökningen av fastigheten Skilleby 4:59 hittades vid ytinventeringen kvarts, men man hittade den på gränsen till den undersökta ytan, men det finns troligtvis mer kvarts om man skulle fortsätta med inventeringen i det området. Problemet är att kvartsen troligtvis inte kommer från en mesolitisk kvartsplats då Skilleby ligger ca 35 m öh, utan kommer snarare från kvartsslagning under neolitikum. Jag väljer ändå att nämna Skilleby då det är den plats i Hölö där man har mer än en bit kvarts från samma begränsade område. Fynden vid Skilleby består av tre kärnor, ett avslag och en bit avfall, två av kärnorna har använts för plattformsmetod och en för städmetoden (Andersson 2010:1ff). I Överjärna socken ligger stenåldersboplatsen Pärlängsberget RAÄ nr 143 och när man grävde lokalen hittade man kvarts. Det fanns ungefär lika många bipolära som plattformsavslag, kategorin plattformsavslag innefattar både plattformsmetod/frihandsteknik och städmetoden (Bergström, Hallgren & Larsson 1995:22). När man ser till avslagens spridning inom boplatsen ser man en plats mellan hyddorna på en yta ca 15X15 m utan en tydlig funktion. Det skulle kunna vara en dump för kvarts och annat material men fosfatkarteringen på platsen visade att den hade lägst fosfathalt av hela boplatsen(bergström, Hallgren & Larsson 1995:22ff), se fig.2. Detta visar att platsen fungerat som slagplats. 4
Figur 2. Fosfatkarteringen av Pärlängsberget (Bergström, Hallgren & Larsson 1995:24). Cirkel ditritad av mig för att markera den yta där slagplatsen ligger. Pärlängsberget ligger 50 m öh jämfört med Skilleby som ligger ca 35 m öh. Varför jag då tycker att Pärlängsberget är viktigt att ta med är för att det är en väl undersökt lokal med en stor mängd kvarts(se fig. 3). Pärlängsberget ligger på en höjdsträckning som även går i den västra delen av Hölö socken och fortsätter sedan upp genom Överjärna socken. På Pärlängsberget hittades även ett rött skifferbryne, det enda kända fyndet av röd skiffer från en mesolitisk boplats i östra Mellansverige (Bergström, Hallgren & Larsson 1995). Figur 3. Diagram över stenmaterialet funnet på Pärlängsberget(Bergström, Hallgren & Larsson 1995:19). 5
2.1.1 Metoder att slå kvarts Plattformsmetoden/frihandsteknik är ett brett begrepp som innefattar alla avslag som är slagna från en kärna som hålls i handen och avslag lossnar från en plattform som kärnan har (Lindgren 2004:172f). Kärnan får alltid en plan yta och avslagen får en slagbula, alla avslag får en plattform och en slagbula men i kvarts är de ofta inte lika tydliga som i andra stenarter. När man slår kvarts får man primära och sekundära frakturer i kvartsen, de primära är de som får avslaget att lossna från kärnan och de sekundära gör att avslaget kan fragmentera. Fragmenteringen sker ofta vid plattformen och gör att det blir svårt att få fram information om den proximala delen av avslaget (Lindgren 2004:69ff). Den bipolära metodens avslag är ofta rektangulära. Stötkanterna som uppkommer vid kontakt med knackstenen/städet är liten, i början kommer avslagen ha en tydlig slagbula men senare kommer kärnan få en tydligare stötkant och slagbulorna kommer att utebli (Lindgren 2004:175). Man preparerade kärnorna för att kunna fortsätta använda dem. Lindgren menar att vissa kärnor inte klassificeras som bipolära kärnor då de saknar stötkanter, men de kärnor som har stötkanter går inte att få flera bra avslag ifrån (Lindgren 2004:176). Städmetod kan ses som en övergång mellan de andra metoderna, man har en plattformskärna och ett städ. När man knackar med knackstenen får man avslag med konisk form, man kan även lätt få flera avslag med samma slag då det uppkommer flera frakturer i kärnan(lindgren 2004:179f). 2.2 Praktiska platser Att se kvartsplatserna som en typ av industrilokal där man tillverkade de verktyg man behövde för att kunna jaga och samla mat är enligt vissa ett föreglat sätt att se dem, men man får inte ignorera att kvartsen hade en viktig funktion som redskap. Kvartslokaler finns oftast på platser mellan två olika naturområden/näringskedjor. T ex vid kusten, flod/åmynningar eller på sjöstränder. Att platserna återfinns här beror på att dessa platser ofta har goda förhållanden för jakt och fiske(åkerlund 1996:39f). Invid platser där två ekosystem möts är det lättare att få tag på föda och man behöver inte färdas långt för att jaga vilt som lever på land och man behöver heller inte färdas långt för att fiska. Åkerlund menar att platserna valdes så att man hade bra uppsikt över bytesdjuren, hon menar också att vid vissa årstider finns det rikliga mängder av en sorts föda och då bör man ha jagat den i jaktlag (1996:131). Som endast praktiska platser tillför kvartsplatserna inte oss så mycket ny kunskap om hur man levde i sin omgivning. Vi förstår bara vilka typer av metoder man använde sig av. För att till fullo förstå vilken roll kvartsen hade i det mesolitiska samhället behöver man också titta på kvartsens symboliska innebörd 6
2.3 Symbolisk innebörd Genom att slå kvarts på speciella platser i landskapet visar man att man har varit i området. Carlsson (1998:33f) menar att man tog det nya landområdena i anspråk, kvartsen blev då en viktig markör för de som vistades i området. På kvartsplatser finns det kvarts slagen på många olika sätt vilket inte hade skett om kvartsen främst sågs som ett funktionellt material utan någon kulturell betydelse. Hade kvartsen varit funktionell bör alla avslag vara av den typ som passar bäst för jakt och fiske (Lindgren 2004:143). Istället bör kvartsplatserna ses som uttryck för kulturell tillhörighet och kommunikation mellan olika grupper genom kvartsen. När man slår kvarts på de olika sätten har man kroppen i olika positioner och gör rörelser på ett visst sätt, genom rörelserna kan man vissa en social identitet (Lindgren 2004:149). Om du slår kvarts med plattformsmetoden/frihandsteknik har du vissa rörelsemönster som skiljer sig från det rörelsemönstret du har när du använder dig av den bipolära eller städmetoden. När man tar landet i anspråk vill man visa sin koppling till naturen och detta sker genom den transformationen kvartsen genomgår när den bearbetas. Den börjar som ett naturligt råmaterial som sedan genom tillslagning transformeras till ett föremål med både en praktisk funktion men också en rituell funktion. Lindgren(2004:205) menar att förflyttningen av kvartsen från brottet till boplatsen ökar kvartsens sociala dimensioner, kvartsplatserna blir markörer för landet som tagits i anspråk och kvartsen blir en social markör. Om man då tittar på kvartsen inom Pärlängsbergslokalen finns slagplatsen mellan de fyra hyddorna vilket skulle kunna ses som en gemensam yta. Om man nu slår kvarts på en sådan yta kan det visa att kvartsen är gemensam för gruppen, både som ett funktionellt material som kan användas för jakt men också som en tydlig social markör inom gruppen. Sammanfattningsvis i Hölö saknas kända kvartsplatser men det är rimligt att anta att kvarts faktiskt finns på platser som inte är undersökta. I Järna finns det flera lokaler som ligger på samma höjdsträckning som går genom Hölö upp till Överjärna. Kvartsen på mesolitiska platser är ofta slagen med olika tekniker och är transporterade från brottet till slagplatsen, genom förflyttningen och slagningen av kvartsen får den en symbolisk och social innebörd. Kvartsen är svår att datera utan annat material som man kan ta 14 C prover på då kvartsen inte har en tydlig typologi och man fortsätter att slå kvarts under neolitikum. Kvartsen funnen vid Skilleby 4:59 är troligare från neolitikum då platsen ligger 35 m öh, alldeles för lågt för en mesolitisk plats i det här området. 7
3. Yxfynd Jag har valt att utesluta lösfynd utan någon fyndplats och detta medför att alla lösfynd som finns med går att härleda till ett specifikt område eller en plats. Yxor utan någon datering eller osäker datering finns inte heller med då de inte tillför någon information relevant för uppsatsen. De mellanneolitiska flintyxorna är tolkade som tjocknackiga yxor utifrån det jag har hittat om dem i Sök i samlingarna och ATA. Kartorna som jag har använt mig av är från SGU.se och visar den ungefärliga strandlinjen för de olika perioderna, det står även Södertälje på dem vilket visar vilken kommun man är i och inte att staden Södertälje ligger där. 3.1 Mesolitiska yxfynd Trindyxor kopplas till senmesolitisk tid. Man saknar i östra Mellansverige gravar från mesolitikum och Anders Carlsson menar att depositioner av många trindyxor och framställningsmaterial s.k. yxplatser, kan visa på en plats för hantering av de döda (Carlsson 1998:32). Om yxorna hade en koppling till det rituella kan det förklara sönderslagningen av färdiga yxor och lämnandet av dem på vissa platser(gill 2003:40f). På samma sätt som kvartsen hade en funktion och symbolisk innebörd, kan trindyxorna också ha innehavt en speciell koppling till vissa sociala funktioner eller riter och fick därför bara finnas på vissa platser. Trindyxor kopplas till kustlandskapen och hittas sällan på inlandsplatser. Florin har föreslagits att de har använts för att klubba säl och det är därför de inte finns på inlandsplatser (Åkerlund 1996:36). Åkerlund diskuterar inte saken vidare, men det är viktigt att se att trindyxorna förekommer på inlandsboplatser men finns också deponerade i skärgården. Att de deponeras invid/i vatten kan visa på att de har en symbolisk innebörd och ska deponeras på platser kopplade till yxans symbolik. Men att de förekommer på inlandsplatser kan tyda på att den symboliska innebörden att den inte är endast kopplad till vatten utan till speciella platser i landskapet. I Hölö socken finns det 8 trindyxor spridda utan någon koncentration. I grannsocknen Ytterjärna finns det inga fynd av trindyxor men i Överjärna socken finns det 17 fynd. Att det finns en stor mängd yxor i Överjärna är inte så förvånande då man har två lokaler daterade till mesolitikum/tidigneolitikum. Det finns en eventuell mesolitisk lokal i Hölö, Hallgren nämner i Identitet i praktik att det ska finnas en mesolitisk lokal vid Hejsta RAÄ nr 291. Den här lokalen nämns också i Pärlängsberget - en kustboplats från övergången mellan senmesolitikum och tidigneolitikum, men det är ingen som för en diskussion varför det tolkats som en boplats. Den informationen jag har fått fram om platsen är att man har hittat yxor och avslag, vilken typ av yxor och avslag har jag inte fått fram någon information om. 8
Fig. 4. Karta över den ungefärliga strandlinjen under mesolitikum ca 50 m öh (SGU.se). Måttstock ditritad av författaren. Fynd av trindyxor i Hölö socken. 1,Åkerby en yxa. 2,Ekeby en yxa. 3, Stensäter en yxa. 4, Österby en yxa. 5, Lida en yxa. 6, Edeby två yxor. 7,Lämnäs en yxa. Yxan från Åkerby (SHM 14241:11) är hittad vid plöjning av åker vid torpet Karlsvik. På platsen finns egentligen inte så mycket mer än åkermark och några få bergsklackar. Yxan är starkt vittrad. Ekeby (SHM 8640:220) som ligger ca 2km från Åkerby har ett helt annat landskap då själva gården ligger mellan två större berg med många stora flyttblock och inlandsisavlagringar på. Stensäter ligger på en bergshöjd ca 45 m öh. Runt om är det skogsmark. Österby är det område som ligger lägst. Yxan hittades i ett grustag invid fornlämningen RAÄ 105 som är ett gravfält med 170 fornlämningar. Det finns 105 runda stensättningar, 49 resta stenar, fem högar och en skärvstenshög. Lida(SHM 8640:218). På den östra sidan av gården ligger ett berg ca 50 m öh. Resten av gården ligger på odlingsmark som inte är mer än 15-25 m öh. Edeby(SHM 13637:10) ligger på vad som under mesolitikum var ett gränsområde mellan land och vatten, om yxan är deponerad i vatten eller på land är oklart. Den andra yxan saknar SHM nummer. 9
Lämnäs (SHM 8640:223) ligger på ett område som inte har förändrats så mycket sedan mesolitikum. Platsen ligger vid Långsjöns strand. I det här området finns det fina naturligaterrasser på bergssluttningarna. En sammanfattning av senmesolitikum; Yxorna i Hölö finns främst i den mittersta delen av socknen som man ser på figur 4 var ett ölandskap. Yxor deponeras på viktiga platser i landskapet och behöver inte vara knutna till kust eller inland, detta kan variera beroende på vilka platser som var viktiga just här. Eftersom att Hölö var ett ölandskap kan man anta att yxorna som deponerats här har en symbolisk innebörd kopplad till ölandskapet. Hade yxorna hittats i den nordvästra delen av socknen hade man sett en tydligare koppling till lokalerna i Järna som ligger på en högre höjd över havet än Hölö. 3.2 Tidigneolitiska yxfynd Neolitiseringen ses som en avgörande process i vår utveckling, en ekonomi, en kultur och ett sätt att tänka. Dessa blandas ofta ihop och olika personer kan mena olika saker med samma begrepp (Gill 2003:43). Det är frågan om samhället är jordbrukare som avgör om det är ett jägar/samlarsamhälle eller bondesamhälle. Detta skapar problem som kan vara svåra att lösa med hjälp av det arkeologiska materialet. I och med att vi klassificerar grupper utesluter vi vissa aspekter, ett jägar/samlarsamhälle kan bruka jord för att dryga ut sin föda, men fortfarande få den största mängden av födan från jakt och samling. Är det då ett jägar/samlarsamhälle eller ett jordbrukarsamhälle? Gill menar att det inte finns någon anledning att skilja på mesolitiska och neolitiska samhällen genom deras ekonomi. Han menar att det kan vara så att man har ett gemensamt sätt att tänka och minnas som inte framkommer i ekonomin (Gill 2003:34ff). Figur 5. Kustlinjen under tidigneolitikum ca 35 m öh. Stjärnorna representerar trattbägarlokaler (Hallgren 2008:75). Mellan stjärna nr 27, Pärlängsberget och nr 28 Trössla ligger Hölö. (Jmf figur 4) 10
Kulturen som kopplas till de spets- och tunnackiga yxorna är trattbägarkulturen, den första keramikbärande kulturen i Sörmland. Gill menar att keramiken har en stark symbolisk innebörd kopplad till jordbruket då keramiken har ett enhetligt utseende i hela jordbruksområdet (Gill 2003:65). I slutet av tidigneolitikum använde man sig inte längre av keramiken i samband med trädgårdar utan på stränder. Då i övergången till mellanneolitikum, utvecklas den gropkeramiska kulturen i östra Mellansverige(Gill 2003:68f). Gropkeramikens symboliska innebörd kan ligga i transformationsprocessen från våt lera till kruka till bränd kruka till sönderslagen kruka(gill 2003:72f). Jag ser detta som en fortsättning på kvartsens transformation från råmaterial till färdig produkt till deponering. Keramikens oföränderlighet över så lång tid kan bero på att keramiken hade en stark koppling till den kulturella värden. Man hade berättelser för hur en kruka skulle se ut. Detta placerar människan i världen och ger henne en plats att leva på (Gill 2003:74f). Figur 6. Karta över de tidigneolitiska fynden, kustlinjen ritad efter 40 m öh (SGU.se). 1, Ör en tunnackig yxa. 2, Åkerby två spetsnackiga yxor. 3, Hejsta en spets- och en tunnackig yxa. 4, Stensäter en tunnackig yxa. 5, Lida en spetsnackig yxa. 6, Vrå en tunnackig yxa. 7, Tullgarn en spetsnackig yxa. 11
Som man kan se i figur 6 ser fördelningen av fynden ut ungefär på samma sätt som de mesolitiska yxorna. Det finns dock inga fynd av mångkantiga stridsyxor som ses som trattbägarkulturens praktyxa. Man saknar i Hölö fynd av keramik som tydligare skulle visa var boplatserna skulle kunna ha legat. Ör (SHM 8640:158) ligger vid områden med träsk/våtmark och åkermark, ca 30 m öh. Åkerby (SHM 14129:13) är åkermark med vissa bergsklackar. Yxorna är inte hittade tillsammans men inom samma område vilket kan tyda på att det var en plats med betydelse under TN. I Hejsta har man hittat en tunnackig och en spetsnackig yxa(shm 15325:8). Hejsta och Åkerby ligger ca 1 km ifrån varandra och skiljs åt av ett berg med en höjd på ca 40 m öh. Stensäter ligger på en bergshöjd som under tidigneolitikum var en ö. Lida (SHM 15344:12)ligger invid ett berg med åkermark runt om, yxan är hittad vid plöjning. Vrå ligger på åker/våtmark som under tidigneolitikum var under vattnet. Väster om Vrå ligger ett berg. Berget har varit över ytan under tidigneolitikum och yxan kan ha deponerats vid stranden på berget. Yxan som är hittad på Tullgarn (SHM 8640:249) är svårare att markera ut någon exakt plats för då den är hittad under arbete i skogen tillhörande Tullgarns slott. Under tidigneolitikum låg i princip hela Tullgarn under vatten så man kan anta att det var en yxa som deponerades i vatten. Hallgren delar upp de tidigneolitiska boplatserna i två grupper, landvända och strandvända och kopplar det till vad som skedde inom lokalen. Platserna visar på samma typ av fynd, men skillnader i strukturen (Hallgren 2008:91ff). Tillverkning av yxor och tamdjurshållning kopplas till de landvända platserna och säl och människoben kopplas till de strandvända. Det finns dock lokaler som inte passar in i någon av kategorierna, lokalerna kan då ha använts säsongsvis. Gravskicket under trattbägarkulturen i Sydskandinavien är megalitgravar, något man inte tog till sig i östra Mellansverige (Hulthén & Welinder 1981:157). Gravar i östra Mellansverige hittas på platser klassade som boplatser. Fågelbacken är den lokal där gravar dominerar fyndbilden. Brandgravar var det som förekom rikligast på Fågelbacken och man hittade brända ben tillsammans med trattbägarkeramik. Man har på flera platser sett ett samband mellan stenskodda stolphål och brända människoben, då benen hittas i eller i anslutning till stolphålen (Hallgren 2008:104ff). Det förekommer även möjliga långhögar, i dessa har man hittat ben, keramik och yxor av bergart (Hallgren 2008:108). Megalitgravarna i Sydskandinavien är kollektiva och brandgravarna i östra Mellansverige bör också ses som det, man betonar det kollektiva tänkandet som infördes med ett agrart samhälle. Skillnaden på landvända och strandvända lokalers begravningssätt delar Hallgren upp i tidsskillnader mellan några av lokalerna han undersökt och menar att strandvända lokaler är tidigare och har en koppling till uppfattningen om att anfäderna levt invid vattnet och därför bör man gravläggas där. De landvända lokalerna är senare och då är det i stället de markröjande och odlande förfäderna man vill gravläggas invid. Platserna är en viktig del i gruppens uppfattning om landskapet och sitt mytologiska ursprung (Hallgren 2008:112ff). 12
Att man anammade både jordbruket och tunnackiga yxor menar Gill betyder att man tyckte att hela processen med jordbruk var det som hade betydelse (Gill 2003:87). Tidigare hade man valt att inte ta till sig de sydskandinaviska yxorna utan hållit sig till kvarts och trindyxor. Deponering av tunnackiga yxor sker främst vid våtmarker och stränder. På samma sätt som kvartsplatserna ligger på gränsen till vattnet kan man tänka sig att yxorna deponerades på gränsen till vattendrag (Gill 2003:95). Detta har även kopplats till olika kulturers ursprungsmyter, då gudomen skapas på en plats och sedan förflyttar sig igenom landskapet och skapar olika grupper. Detta gör att vissa platser blir viktiga för gruppen. För att kontakta eller hedra guden kan man sedan deponera eller utföra olika ritualer på dessa platser (Gill 2003:96f). Man har även delat upp yxorna efter storlek och menar att stora yxor främst användes i rituella syften och mindre för jordbruket, de yxor som hittas i depåer är oftast praktexemplar. Man ville kanske ge det finaste man hade till gudomen för att få bättre jord att odla i (Gill 2003:99). De tunnackiga yxorna i Mälardalen skulle enligt dansk typologi kallas för spetsnackiga. Yxorna som är i bruk under hela tidigneolitikum i östra Mellansverige är ovanliga i början av tidigneolitikum i Danmark (Hallgren 2008:200f). Hallgren menar också att de tunnackiga yxorna under tidigneolitikum i Mälardalen inte är kopior av kopparyxor från kontinenten utan en fortsättning från trindyxorna från senmesolitikum (2008:201). Den tredje typen av yxor, de mångkantiga stridsyxorna, delas in i två huvudgrupper, med nackknopp och flacka, dessa kan sedan delas in i flera underkategorier (Hallgren 2008:215). Sex av dessa undertyper återfinns bara i Norden, yxorna har nackknopp och har U- eller V- formade urgröpningar längs ovan- och undersidan av yxans kropp (Hallgren 2008:215). Yxorna hittas både hela och fragmentariska, vissa yxor är eroderade. Detta kan bero på olika saker. Är yxan bränd eller har legat i sura vattendrag kan detta erodera yxan och om yxan har varit i en grav kan likvätskorna ha orsakat erodering på yxan (Hallgren 2008:218ff). Mångkantsyxor har ofta tolkats som ett försök att efterlikna kopparyxor, något Hallgren inte tror på då flera kopparyxor från Europa har daterats att vara samtida med de skandinaviska mångkantsyxorna i sten (Hallgren 2008:223). Sammanfattningsvis avseende Hölö socken är de tunnackiga och spetsnackiga yxorna funna mellan 40 och 45 m öh. Detta gör att yxorna ligger nära den tidigneolitiska strandlinjen. Om man då tänker sig att tillverkning av yxorna kopplas till de landvända platserna är det intressant att de yxor jag undersökt ligger nära till den dåvarande kusten. Detta tror jag beror på att Hölö var flera öar och inte ett sammanhållet landområde och yxorna tillverkats på en annan plats, och sedan förflyttats till de platser där de deponerats. Överjärna skulle kunna vara en sådan plats där yxorna har tillverkats för att sedan deponeras på någon av öarna som då utgjorde Hölö socknen 13
3.3 Mellanneolitiska yxfynd De mellanneolitiska fynden kommer både från MN A och MN B. Det finns inga fynd av dubbeggade stridsyxor i Hölö men det finns däremot en skifferspets som kopplas till gropkeramikerna. Här inträffar en återgång från det neolitiserade samhället till en jägar/samlarkultur, detta sker bara i östra Mellansverige. Man behåller keramiken från den tidigare trattbägarkulturen men man övergår till ett jägar/samlarsamhälle. Keramiken får en kollektiv laddning och krossas på gemensamma keramikstränder där man samlas (Carlsson 1998). Gropkeramikernas yxor är främst dubbeleggade stridsyxor och tjocknackiga yxor. Gropkeramiska kulturen finns under MN A men fortsätter även in i MN B. Båtyxekulturen dateras till MN B (Carlsson 1998: 47ff). Figur 7. Karta över den ungefärliga strandlinjen under mellanneolitikum ca 35 m öh(sgu.se). Måttstock och riktnings pil inritade av författaren. 1, Lövnäs en yxa. 2, Smedstad en flintyxa. 3,Hejsta två yxor i grönsten. 4, Broby en yxa. 5, Ekeby en yxa. 6, Nackunga prästgård en flintyxa. 7, Urvik en flintyxa. 8,Lida en yxa. 9, Sund två yxor. 10, Kattnäs en skifferspets. 11, Malmen två båtyxor varav en miniatyr. 14
Lövnäs (SHM 15416:5) ligger ca 50 m öh på skogsklädda berg. Området är lite exploaterat men bara invid den nutida stranden på St. Stensjön. Smedstad ligger på åkermark som det rinner en å igenom. Under mellanneolitikum var ån mera en vik. Yxan är en eggdel av en flintyxa(shm 8640:12). Eftersom flinta inte förekommer naturligt i Mellansverige är detta ett tecken på import. Hejsta har två tjocknackig yxor i grönsten(shm 8640:225 & 15325:9). Om man tittar på hur platsen ligger på kartan ligger den invid en dåtida sjö vilket skulle vara ett bra läge för en boplats. Vid Broby (SHM 13683:17) har man hittat en yxa i åkermark. Broby idag ligger mellan två minder höjder. Ekeby-yxan (SHM 8640:286) är hittad i åkermark, och ligger mellan två skogsklädda berg. Vid ett grävarbete vid Nackunga prästgård hittades en flintyxa(shm 8640:228). Prästgården ligger vid foten av ett berg på en terrass. Var grävarbetet skedde är lite oklart men någonstans invid garaget som ligger ca 5 m norr om bostadshuset. Urvik (SHM 8640:7) ligger i en vik av Långsjön, Här har man hittat en mittdel av en flintyxa. Under mellanneolitikum gick viken ca 1km längre in i landet än vad den gör idag. Placeringen långt in i en vik är en bra placering för en gropkeramisk lokal. Landskapet runt Urvik påminner om den gropkeramiska lokalen vid Korsnäs RAÄ 447. Lida (SHM 8640:219) ligger invid foten av ett berg omgiven av åkermark. Sund (SHM 8640:285 & SHM 8640:226) ligger på låglänt mark mellan flera berg, idag är det mesta åkermark. Men om man tittar på kartan så är Sund mellan öarna och yxorna skulle kunna vara deponerade på någon av öarnas strand. Det är noterbart att yxorna inte är hittade samtidigt. Vid Kattnäs har man hittat en skifferspets (SHM 8640:301) som kopplas till den gropkeramiska kulturen. Kattnäs ligger på ett berg invid Långsjön på samma höjd som Urvik. Malmen är ett speciellt område då man har hittat två båtyxor, varav en är en miniatyrbåtyxa (SHM 17343:704). Enligt kartan är Malmen inte mer än en liten smal strimma land men kartan visar början av mellanneolitikum och senare mot senneolitikum har landhöjningen fått Malmen att sitta ihop med det landområde som ligger norr om Malmen. Under kapitel 3.3.2 Båtyxekultur kommer Malmen behandlas vidare. 3.3.1 Gropkeramiker Gropkeramiken har en viktig roll i kronologin. Kronologin utgår ifrån säterlokalen som hade tre kronologiska stadier(ii-iv) och fagervikslokalen som sedan kompletterade säterlokalens kronologi då man där fann keramik från en tidigare fas än säterkronologins stadie II (Alenklev 2005:4f). Gropkeramik hittas i stora mängder på gropkeramiska stränder, det finns runt 200 kända platser i Södermanland där man har hittat gropkeramik. Alenklev visar på ett liknande gravskick mellan kamkeramikerna i Finland och gropkeramikerna som finns i östra Mellansverige. Det finns även likheter med den tidigare trattbägarkeramiken. Dekor på gropkeramiken kan ha influenser från kamkeramik och trattbägarkeramik (Alenklev 2005:5f). Yngre gropkeramiska stränder har en högre andel gravlaga individer än de äldre, detta kan ha med transformationen från en kollektivistisk ideologi till en mer individualistisk ideologi att 15
göra. Keramiken var en ideologisk markör som var kollektiv och återfinns inte som hela kärl i gravar utan krossade på de kollektiva stränderna. Det finns ibland bottnar eller miniatyrkärl i gravar (Carlsson 1998:52). Gropkeramikerna deponerade alltså sin keramik på stränder. Keramiken blir en viktig del av det rituella. Man använder även stränderna som begravningsplatser. Stränderna har länge tolkats som boplatser vilket gör att man inte har letat efter alternativa platser som boplatser. Detta gör att vissa platser som egentligen är dåliga platser att bo på har tolkats som boplatser tidigare. Ett bra exempel på detta är Alvastra pålbyggnad. Det finns i Hölö en skifferspets(se fig. 8) som kan kopplas till gropkeramamikerna. Figur 8. Skifferspetsen(SHM 8640:301) funnen vid Kattnäs. (bild Historiska Museet). Stenredskap som hittas på gropkeramiska stränder visar ofta kontinuitet från mesolitikum fram till mellan neolitikum, t. ex av kvarts och skiffer (Björck 2011:17). Björck menar också att ben och skiffer är material som kan användas på samma sätt, men proportionen av ben skiftar beroende på mängden skiffer(2011:14). 3.3.2 Båtyxekulturen Båtyxekulturen har fått sitt namn av yxorna som återfinns i mansgravar. Gravfälten ligger på åsar eller höjdryggar. Gravfälten kallas ofta linjegravfält då gravarna placeras på rader utmed åsen. Kopplingen till att gravfälten ligger på åsar kan kopplas till äldre aktivitetsytor från tidigneolitikum, man kan se det som ett socialt och ekonomiskt återbruk (Von Hackwitz 2009:56f). Individerna är placerade i hockerställning med huvudet åt öst. Båtyxekulturen har en stark koppling till Europa. 16
Båtyxor i miniatyr kopplas i Södermaland till gravar och gravgåvor men i Östergötland hittas de vanligen i våtmarksdepåer(von Hackwitz 2009:116). Här ser man en regional skillnad på ett material som till utseendet är likartat. I Hölö socken finns det sju fynd av tjocknackiga yxor och två båtyxor, det skulle eventuellt finnas en till båtyxa som inte är tolkad som det. Hade jag haft tid så hade jag undersökt yxan på Historiska museet. Enligt det jag läst på ATA och Sök i samlingarna om yxan är det en del av en yxa med skafthål. Den är lätt böjd i formen men det går inte att säga vilken typ av yxa det rör sig om. Men den är funnen nedanför Malmen, och med den platsen så finns det mycket som tyder på att det kan vara en båtyxa. De två båtyxorna funna i Hölö ligger båda på en ås kallad Malmen. Eftersom att yxorna är funna på en höjdrygg finns det mycket som talar för att det ligger ett båtyxegravfält på den platsen. Miniatyrbåtyxan(SHM 17343:704) (se fig. 9) tillhör yngre båtyxekultur och tillhör typen BF c:6 (Oldeberg 1952). Den andra båtyxan (SHM 16730:35) funnen vid Malmen är av samma typ som miniatyryxan men större. Tyvärr saknas det bild på den andra yxan. Figur 9. Miniatyrbåtyxan funnen i ett grustag vid Malmen(SHM 17343:704) (bild Historiska Museet). Malmen skulle kunna vara ett båtyxegravfält. Platsen i landskapet är väldigt bra, på en grusås som under MN B låg vid stranden. Den har dock några skillnader från ett traditionellt båtyxegravfält då det ligger så pass nära vattnet. Men man har sett på andra platser att yngre båtyxegravar förekommer i närheten av vatten. I Turinge socknen, Gläntan, finns det ett dödshus daterat till mellanneolitikum/senneolitikum, gläntan ligger också i ett strandnära läge (Kolker 2005:17). Detta är ytterligare ett tecken på att det finns ett båtyxegravfält på Malmen, ytterligare tecken på det är att miniatyryxor som ofta finns som gravmaterial på yngre båtyxegravfält (Kolker 2005:7ff). Vid min inventering av Malmen insåg jag att det var en speciell plats. Först går man på en bergshöjd, sedan upphör berget och det blir en rullstensås, sedan kommer berget igen (fig. 10). På vissa ställen är marken förstörd pga. dragning av kablar, men inga arkeologiska lämningar hittades under arbetet. 17
Figur 10. Foto av en av de flacka rullstensåsdelarna av Malmen. Fotat från norr (Foto taget av författaren den 01-12-2012). Edenmo (2008:72) diskuterar Malmers tolkning av båtyxekulturens utbredning och centralområde. Malmer menar att Skåne/Blekinge skulle ha varit ett centralområde som var aktivt och man utvecklade nya stilar, dessa skulle sedan spridas till de perifera områdena. Edenmo menar att Malmer är för mycket inne på sin centralområdesteori att han glömmer att diskutera de lokala och regionala skillnaderna. Figur 11. Karta över båtyxefynd i östra Mellansverige (Florin 1961:321). Cirkeln markerar Hölö, Ditritad av författaren, jmf med figur 7. 18
Som man ser på figur 11 ligger Hölö i utkanten av ett område med många fynd av båtyxor. Detta tyder på att det mycket väl kan finnas ett båtyxegravfält på Malmen. När man jämför Florins utbredningskarta över båtyxor med min ser man en skillnad i materialet. Florin har sju båtyxor inom samma utbrednings område som jag har två. Dessutom så har vi inga båtyxor på samma ställe, detta kan bero på att vi har jobbat utifrån olika källor. Jag har använt mig av ATA, Sök i samlingarna och Fornsök, Florin kan ha använt sig av länsmuseernas samlingar och andra källor. Detta öppnar för en ny och intressant möjlighet och om man lägger till mina fynd till Florins kan man bygga på och utöka förståelsen för båtyxekulturens utbredning i Hölö. Sammanfattningsvis kan de tjocknackiga yxorna knytas till båda kulturerna men om man ser till var i landskapet de hittas finns det några som har hittats på platser som mer troligt tillhör antigen gropkeramikerna eller båtyxekulturen. Flintyxan vid Urvik har hittats på en plats som påminner om andra gropkeramiska lokaler i Mälardalen. Malmen med två båtyxor tyder på att ett båtyxekulturs gravfällt finns i området. 3.4 Senneolitiska yxfynd Skiftet från mellanneolitikum till senneolitikum är den tydligaste brytpunkten under neolitikum, då man går från olika kulturer till en enhetlig kultur i hela östra Mellansverige. Det tydligaste är att man blir bofast i högre grad. Långa tvåskeppiga hus etableras. Man har valt andra platser än de mellanneolitiska platserna att bosätta sig på och i stället valt platser som kom att användas under bronsåldern (Gill 2003:200ff). Samtidigt som man slutade med gropkeramiska stränder och båtyxegravfält fick djuren en större roll i samhället. Långhusen och omkringliggande byggnader kan ha använts för förvaring av mat till djuren och som stallar (Gill 2003:204). Hällkistor blir den nya gravformen. I Södermanland låg de i ett skärgårdlandskap exponerade ut mot fjärden (Gill 2003:204f). I Skåne finns det flatmarksgravar från SN. Dessa tolkas som en fortsättning på de båtyxegravar som tidigare användes. Dock har positionen på den gravlagde förändrats. Man begravs i utsträckt ryggläge med en flintdolk i stället för båtyxan (Gill 2003:206f). I Hölö finns det även tre flintdolkar funna, dateringen på dem är senneolitikum bronsålder. Jag väljer att ta upp dem här. De är hittade på skyttorp, Erikslund och en som saknar plats. Erikslunds-dolken (SHM 14977:1) är en miniatyrdolk som är lancettlik med naggade eggar, dolken från Skyttorp (SHM 14977:4) har ett fyrsidigt utsvängt skaft. Den sista dolken (SHM 8640:16) är inte kopplad till någon plats och det saknas beskrivning av utseendet. Om man tänker att dolkar är kopplade till gravläggning och gravgåvor kan man se dolkarna som tecken på gravar i området. 19
Simpla skafthålsyxor: Yxan vid Ör kan vara hittad i åkermark eller i våtmark, då området runt Simsjön är blött. Smedstad är åkermark med en å som rinner igenom, yxan är funnen under plöjning. Åkerby ligger på åkermark med bergsklackar, yxan är hittad i en åker. Stensäter ligger på en bergshöjd med lite åkermark i dalarna nedanför. Nackunga ligger i en flack del med åkermark mellan två höjder. Yxan är funnen vid plöjning. Lida ligger på plan mark. På den östra sidan ligger ett berg på ca 50 m öh. Resten av gården ligger på 15-25 m öh. Vrå ligger på ett område med våt/åkermark invid ett berg. Edeby (SHM 8640:87) ligger på flat åkermark ca 20 m öh. Påtåker är skogsmark med några mindre sjöar och vattendrag. Sund ligger mellan två berg på åkermark. På kartan kan man se att platsen ligger vid ett av två inlopp till vad som idag är Kyrksjön. Figur 12, Karta över den ungefärliga strandlinjen under senneolitikum ca 25-30 m öh (SGU.se). Måttstock och riktningspil ditritad av författaren. 1,Ör en yxa. 2, Smedstad en yxa. 3, Åkerby en yxa. 4, Stensäter en yxa. 5, Nackunga en yxa. 6, Lida en yxa. 7, Vrå en yxa. 8, Edeby en yxa. 9, Påtåker en yxa. 10,Sund två yxor. Det finns inga hällkistor i Hölö socken, något som annars är starkt knutet till senenolitiska lokaler. Oftast finns det en hällkista i anknytning till boplatsen(gill 2003:205). Att det inte 20
finns någon hällkista betyder inte att det inte fanns någon senneolitisk bebyggelse utan kan visa på att man använde sig av andra gravritualer än vad man gjorde på andra platser eller att vi helt enkelt inte har hittat hällkistorna. Nu tror man att den första hällkistan i Södermanlands län kan ha hittats i Mellösa socken. Det rör sig troligen om en täckt stenkammargrav, runt om har man hittat yxor av senneolitisk karaktär. Om man tänker sig att de kistgravar som finns i Södermanland är täckta kistgravar kan man tänka sig att det finns ett stort mörkertal av gravar som inte har hittats. För att summera senneolitikum i Hölö så finns det elva simpla skafthålsyxor. Yxorna ligger något lägre i landskapet än yxorna från de tidigare perioderna. Detta kan bero på en helt agrar markanvändning där relationen till åkermarken fick en större innebörd. Platserna visar en tydligare koppling till hur man under bronsåldern levt och brukat landskapet. 4 Bronsåldersrösen i Hölö I Hölö socken finns det 43 bronsåldersrösen koncentrerade till den östra delen av socknen invid den dåtida kustlinjen. Under bronsåldern låg kustlinjen mellan 25-15 m öh. Rösena är koncentrerade till den östra delen av socknen där Norafjärden ligger. Rösena ligger på en genomsnittlig höjd på mellan 35 och 40 m öh. Många av dem ligger på uddar eller längsmed kanten på höjden. Under bronsåldern deponerar man föremål, detta ses som en fortsättning på stenyxedepåerna under stenåldern (Thedéen 2010:46) Figur 13. Visar den ungefärliga strandlinjen under bronsåldern ca 20 m öh (SGU.se) och var i landskapet rösena finns. Måttstock och riktningspil ditritad av författaren. 21
Det finns mycket bronsålderlämningar i socknen men de skiljer sig ifrån var i landskapet man hittar yxorna från de tidigare perioderna. Bronsålderslämningarna ligger i Järna lägre i landskapet och utnyttjar hela landskapet på ett sätt som är tydligare. Rösena ligger på en höjd av ca 40 m öh, skärvstenshögarna 30 m öh och hällristning/skålgropstenar ligger ca 25 m öh (Alenklev 2004:13). Alenklev diskuterar möjligheten att ristningarna ska representera födelsen och att man föds ur stenen(2004:18f). Rösena finns på liminala platser i landskapet och kan representera döden och människans återgång till stenen (2004:6). Skärvstenshögarna är en problematisk lämning och har ofta tolkats som bebyggelselämningar, men de har många liknande drag som rösena. Många skärvstenshögar har kantkedjor och innehåller ofta liknande saker som rösena (Alenklev 2004:10ff). Det finns 20 registrerade skärvstenshögar i Hölö socken. Figur 14. Bronsspänne hittat vid Hejsta. Hittades tillsammans med en holkyxa och en tjocknackig grönstensmejsel. SHM 13617:3 (bild Historiska museet). Figur 15. Holkyxan hittad med/invid det hjulformiga spännet. SHM 13617:2 (bild Historiska museet). Det hjulformiga bronsspännet hittades 1889 i Hejsta när man fördjupade ett dike, det hittades samtidigt med en holkyxa. Spännet ska vara funnet i en sluttning i närheten av högar. Spännet är 14, 2 cm i diameter och mitten är gjutet separat och sedan nitat på. Baksidan på spännet är lätt skålat. Holkyxan (se Figur 15) är 10,7 cm lång, eggen är 4,1 cm bred och har en holkdiameter på 2,8 cm. Yxan har en oval holköppning och en fragmentarisk ögla på kanten. Det finns gjutsömmar på kanterna. I Hejsta-området finns det tre gravfält med högar på; RAÄ 129, RAÄ 132 och RAÄ 139. RAÄ 129 har 61 registrerade fornlämningar, varav 4 högar. RAÄ 132 har 7 fornlämningar på sig, två högar och fem runda stensättningar. RAÄ 139 har 6 fornlämningar en hög och fem runda stensättningar. Det finns även en rombisk yxa (SHM 17343) hittad vid Malmen, området runt Malmen är åkermark. Nackunga har enligt Alenklev ett kulthus som inte är grävt (2004:6). Jag har försökt hitta detta kulthus och det Alenklev menar är troligen en fylld rektangulär stensättning på gravfältet RAÄ 6. För att det ska vara ett kulthus så ska den vara ofylld (muntligt Carlsson), vilket får mig att tro att det som har tolkats som ett kulthus egentligen är en grav. På den södra sidan om 22
Nackunga finns det en stor mängd lämningar från bronsåldern, både rösen på berg men också skärvstenshögar och skålgropar. Här har man alla delar av bronsåldersamhället koncentrerat. Wigren (1987) har delat in Sörmland i centrumbildningar som hon tycker sig se under bronsåldern. Hon har utgått från vissa kriterier för att urskilja dessa centrumbildningar, hennas kriterier är att det måste finnas 5 skärvstenshögar, det bör ligga vid en viktig farled, det ska finnas ett röse på minst 20 m i diameter i anslutning till boplatsen och avståndet till andra centrumbildningar bör vara runt 25 km(wigren 1986:9ff). Inom hennes centrumindelningar skulle Hölö hamna inom centralområdet Trosa-Vagnhärad (se Figur 16). Tanken med centrumindelningen är att försöka visa hur man kan ha levt under bronsåldern. Om man enligt Wigrens teorier om centrumbildningar se på materialet i Hölö finns det många fornlämningar som tyder på att det fanns en eller flera större bosättningar i området. Figur 16. Centrumbildningen Trosa-Vagnhärad (Wigren 1987:29). Det gråa området dittritat av författaren och visar Hölös plats inom området, bilden är även beskuren. 23
5 Stenåldern i Hölö Att tolka hela Hölös stenålder är ett stort projekt som kan delas in i flera delar med fokus på olika aspekter. Tanken med uppsatsen var att få en övergripande bild över fyndfördelning och möjliga koncentrationer av fynd och deras variation över tid. Om man då tittar på en möjlig tolkning av Hölös stenålder kan man tänka sig att de första mäniskorna under mesolitikum tog sig till de västra delarna av socknen och vidare till Pärlängsberget i Järna. Man höll sig i de västra delarna som i dag är de minst exploaterade och ligger högst över havet, man deponerade trindyxor på öarna längre österut i socknen. Även fast det saknas registrerade mesolitiska kvartsplatser finns det inget som säger att de inte finns. I den västra delen av socknen, som ligger högst över vattnet finns det flera områden som skulle kunna innehålla kvartsplatser. De mesolitiska yxorna hittas på platser som i dagsläget är åkermark och som under mesolitikum var öar, man kan tänka sig att yxorna har deponerats nära vattnet. Att de deponeras vid stränderna kan visa på en koppling till den rituella världen, yxorna kan ha en koppling till hanteringen av de döda. Att Hejsta 291 skulle vara en mesolitisk boplats är mycket möjligt men det finns inte mycket information om fynden eller platsen där de hittats. Det nämns bara att avslag och yxor är hittade på platsen, och Hejsta ligger ca 35 m öh vilket är lågt för en mesolitisk boplats. I slutet av mesolitikum börjar samhällsstrukturer förändras för att sedan omvandlas totalt under tidigneolitikum, den första keramikbärande kulturen kommer till östra Mellansverige; Trattbägarkulturen. Tidigare har man valt att inte ta till sig tekniker och föremål från de sydskandinaviska kulturerna men nu väljer man att göra det. Den agrara markanvändning påverkar var i socken man uppehöll sig, fynden rör sig mer österut i socknen där det finns mer bördig mark. Yxorna har fortfarande en viktig rituell innebörd och deponeras. De tunnackiga yxorna är vanliga att hitta flera stora praktexemplar tillsammans i depåer. Man kan dela in boplatserna i två grupper landvända och strandvända med olika fyndmaterial som dominerar på de olika platserna. Man skulle kunna tolka det som kulturdualism men de bör istället ses som platser med olika funktioner inom samma samhälle. Eftersom de landvända platseran tolkats som tillverkningsplatser för yxor och de strandvända som platser där yxorna deponeras kan tillverkningsplatsen för yxorna i Hölö ligga i områdena i Överjärna socken där lokalerna Ene, Pärlängsberget och Kallfors ligger. Ene eller Pärlängsberget skulle då ha kunnat fungera som en landvänd lokal där yxor tillverkades för att sedan användas och deponeras i Hölö. Men jag tror att yxorna kan ha tillverkats på de strandvända platserna eller på platser som klassas som strandvända av oss arkeologer. De tunnackiga yxorna har ofta setts som kopior på kopparyxor från kontinenten, men flera har argumenterat för att de är en fortsättning på mesolitikums trindyxor. De tunnackiga yxorna deponeras ofta i våtmarker och vattendrag. I Hölö ligger yxorna invid kustlinjen. Saknaden av mångkantiga stridsyxor är ett problem då det har en stark koppling till trattbägarkulturen, med det kan vara så att yxorna finns men att de inte är hittade. 24
Under mellanneolitikum sker en återgång till jägar/samlarsamhället, men den gropkeramiska kulturen finns det få spår av i Hölö. Det finns en skifferspets och en flintyxa som båda är hittade på platser i landskapet som skulle kunna vara gropkeramiska keramikstränder. Yxan är hittad vid Urvik som under mellanneolitikum var ett inlopp men som idag är en vik i Långsjön. Skifferspetsen är hittad invid samma sjö fast nära den nordöstra spetsen av sjön som under mellanneolitikum också var ett inlopp till den nutida Långsjön se figur 7. Det är därför inte omöjligt att det invid Långsjön finns en gropkeramisk lokal. Urvik har det bästa läget då det finns fina terrasseringar i skogsmarken. Läget och landskapet har många likheter med korsnäslokalen, i Grödinge. I närheten av Hölö flera gropkeramiska lokaler och det är inte omöjligt att anta att det finns gropkeramiska lokaler i Hölö. Skifferspetsen hittad vid Kattnäs är en indikator på att gropkeramiker har rört sig i området. Under mellanneolitikum B börjar båtyxekulturen etablera sig i områdena runt Hölö, de två båtyxorna funna vid Malmen visar att det bör ha funnits en båtyxeboplats i området. Speciellt yngre båtyxegravfält hittas nära stränder på åsryggar och Malmen har ett strandnära läge. Det finns flera saker som pekar på att det är ett gravfält i området från yngre båtyxkultur då yxorna är av en typ som kopplas till yngre båtyxekultur. Då en av yxorna är miniatyr görs kopplingen till ett gravfält ännu tydligare eftersom miniatyrbåtyxor i Södermanland är starkt kopplade till gravar. Det finns eventuellt en tredje båtyxa från samma område men då den är fragmenterad och eroderad går det inte att säga att det är eller inte är en båtyxa. Men eftersom den är hittad så pass nära fyndplatsen för två båtyxor är det rimligt att anta att detta också kunde vara det. I övergången till senneolitikum flyttar man sig längre österut i landskapet till de bördigare jordarna. De simpla skafthålsyxorna har hittats längre österut än några av de tidigare yxtyperna. Under senneolitikum ökar bofastheten och den agrara markanvändningen dominerar. Man väljer att bosätta sig längre ner i landskapet invid de bördiga åkrarna, tamdjuren fick en större roll och man byggde mer gårdsliknande boplatser. Praktyxor används inte längre utan arbetsyxor som simpla skafthålsyxor används i högre grad. Yxorna hittas ofta i åkermark eller under bronsåldersboplatser då man under bronsåldern bosätter sig i samma områden som under senneolitikum. Bronsåldern och senneolitikum har i många avseenden mer gemensamt med varandra än mellanneolitikum har med senneolitikum. För att tydligare kunna visa på att man bott i Hölö under senneolitikum är flintdolkar ett bra material, då man istället för att begravas med båtyxor som man gjorde under mellanneolitikum gravläggs i hällkistor. Men i Skåne finns det flatmarksgravar med individer med flintdolk i stället för båtyxa. Eftersom det inte finns hällkistor i Sörmlands län skulle man kunna ha flatmarksgravar liknande de i Skåne. Från bronsåldern finns det rikligt med lämningar i Hölö, platser som Hejsta med fynd av ett hjulformigt spänne och en holkyxa eller Nackunga med den rektangulära stensättningen tolkad som ett kulthus visar en tydlig koppling till bronsåldern i området. Bronsåldersrösena och skärvstenshögarna ligger i samma områden som många av de simpla skafthålsyxorna och man kan se en kontinuitet från senneolitikum till bronsåldern som är tydligare än den mellan mellanneolitikum och senneolitikum. Om man jämför Hölös bronsålderslandskap med Järnas så finns det flera rösen i Hölö men i Järna finns det flera hällristningar. Det är ca sju km 25
mellan Hölö och Järna så det är inte omöjligt att man under sten- och bronsåldern levde på vad som idag är konstruerade gränser som inte existerade i forntiden. Yxorna i Hölö har från mesolitikum fram till bronsåldern förflyttats från kustnära platser i den centrala delen av socknen under mesolitikum till den bördiga marken längre österut under tidigneolitikum. Under mellanneolitikum finns fynden spridda över en större del av socknen än tidigare, många av fynden ligger invid vattendrag och kustplatser, de senneolitiska fynden ligger på lägre platser i landskapet än tidigare och de ligger även längre österut än tidigare. Deras platser i landskapet är även längre ifrån vattendrag och kusten, vilket skiljer sig från yxorna från de tidigare perioderna. Men om man jämför de senneolitiska yxorna med bronsålderslämningarna i Hölö ser man att de simpla skafthålsyxorna hittas i samma områden som lämningar från bronsåldern. 6 Sammanfattning Jag har undersökt lösfynden från stenåldern inom Hölö socken för att försöka påvisa att det under stenåldern fanns människor som uppehöll sig i området. Då det finns många bronsålderslämningar i socknen var min tanke att det också bör finnas stenålderslämningar, speciellt från senneolitikum då bronsåldersbosättningar ofta placeras ovanpå eller i anslutning till senneolitiska bosättningar. För att få en förståelse var i landskapet stenålderslokalerna kan finnas har jag placerat in de lösfunna yxorna på utbredningskartor med den ungefärliga strandlinjen för den perioden yxorna kommer ifrån. Uppsatsen diskuterar yxornas rituella/symboliska innebörd och roll i samhället kopplat till platserna i landskapet de hittas på. Landskapsinventeringen gjordes för att få en tydligare bild av hur landskapet ser ut i relation till var yxorna hittades. Yxtyperna som behandlads är trindyxor, tunnackiga yxor, spetsnackiga yxor, tjocknackiga yxor, båtyxor och simpla skafthålsyxor. Man kan se att yxorna från de olika perioderna finns på olika platser i socknen yxorna från mesolitikum, trindyxor, finns framförallt i den västra/centrala delen av socken. De tidigneolitiska tunnackiga och spetsnackiga yxorna har en något östligare orientering än trindyxorna, de tjocknackiga yxorna och båtyxorna från mellanneolitikum finns mer spridda över socknen men med en tydligare orientering till den östliga kusten och Långsjön i väst. Fynden i den västra delen av socknen har en stark koppling till den gropkeramiska kulturen, fynden i den östra delen visar på en tydlig koppling med båtyxekulturen, då det finns ett möjligt båtyxegravfält vid Malmen. De simpla skafthålsyxorna finns framförallt i den östra delen av socknen och har en tydlig koppling till bronsålderslämningar i socknen då de hittas i samma område. 26
27
Referenser Alenklev, Zandra. 2004. Dödens berg & livets dalom bronsåldern i Järna, Södermanland. C-uppsats. Stockholms universitet. 2005. Gropkeramiker i grupp- en studie av de tre gropkeramiska lokalerna Sköttedal, Överåda och Djupvik, Södermanlands län. Magisteruppsats. Stockholms universitet. Andersson. Kjell. 2010. Arkeologisk utredning vid Skillebyholm. Arkeologisk utredning inom fastigheten Skilleby 4:59, Hölö socken, Södertälje kommun, Södermanland Rapport 2010:12. Stockholms länsmuseum. Nacka. Bergström, Åsa, Hallgren, Fredrik & Larsson, Åsa. 1995. Pärlängsberget - en kustboplats från övergången mellan senmesolitikum och tidigneolitikum. Arkeologikonsult AB. Björck, Niclas. 2011. De bortglömda- berättelsen om östra Sveriges neolitiska jägare och samlare. Sid 12-28. Ur Gropkeramikerna, rapport från ett seminarium 2011. Stockholm. Carlsson, Anders. 1998. Tolkande arkeologi och svensk forntidshistoria. Stenåldern. Stockholm. Edemo, Roger. 2008. Prestigeekonomi under yngre stenåldern gåvoutbyte och regionala identiteter i den svenska båtyxekulturen. Uppsala. Florin, Sten. 1961. Djupvik, eine ostschwedische fichersiedlung vom ende der steinzeit. Publication of the institute of quaternary geology, university of Uppsala. No 17, octavo series. Uppsala Gill, Alexander. 2003. Stenålder i Mälardalen. Stockholm. Hallgren, Fredrik. 2008. Identitet I praktik lokala, regionala och överregionala sociala sammanhang inom nordlig trattbägarkultur. Uppsala. Oldsberg, Andreas. 1952. Studien über die Schwedische Bootaxtkultur. Stockholm. Thedéen, Susanne.2010. Demostrativa depositioner- begravningspraktiker speglade i bronsålders depåer?. Bronsålder i Stockholms län - aktuell forskning. - [2010]. Sid 44-50 Von hackwitz, Kim. 2009. Längs med Hjälmarens stränder och forbid relationen mellan den gropkeramiska kulturen och båtyxekulturen. Stockholm. Wigren, Sonja. 1987. Sörmländsk Bronsåldersbygd en studie av tidiga centrumbildningar daterade med termoluminescens. Stockholm. Åkerlund, Agneta. 1996. Human responses to shore displacement. Living by the sea in eastern middle Sweden during the Stone Age. Stockholm. Övrigt ATA (Antikvarisk-topografiska arkivet) Stockholm. Hölö socken Fornminnesregistret RAÄ, inventeringsuppgifter för Hölö, Ytterjärna och Överjärna socken. Sök i Samlingarna, historiskamuseet.se Lösfynd i Hölö, Ytterjärna och Överjärna socken. SGU.se http://www.sormlandsmuseum.se/sormlandsmuseu m/kunskap-ochradgivning/arkeologi/arkeologerna-dagbok/en-tilli-mellosa/ Läst 13-12-2012 Hulthen, Birgitta. Welinder, Stig. 1981. A stone age economy. Lund. Kolker, liv. 2005. Mellan åsens kammar och sjöarnas kant- från stridsyxekultur till senneolitikum i mellersta Södermanland. Magisteruppsats. Stockholms universitet. Lindgren, Christina. 2004. Människor och kvarts. Stockholm. 28