Gunnar Svensson S J Ö M A N S B O K S A I L O R S B O O K

Gunnar Svensson S J Ö M A N S B O K S A I L O R S B O O K Dikter, kortprosa och teckningar Översättning till engelska: Gunilla Boquist och Lars Nordström Heidruns Förlag

Heidruns Förlag Fensbol 39 685 93 Torsby Tel 0560 421 26 info@heidruns.se www.heidruns.se Av Gunnar Svensson: Med forsbåt uppför Klaräven 1991 Röster från Finnskogen 1993 Från Finnskogen till Pinar del Rio 1994 Söta ord 1996 Pilgrimstapeten 1997 Fåglars läten och andra dikter 1999 Med soluppgången på pakethållaren 2000 AmourÖ/Luciernagas, på svenska/spanska 2003 Pilgrim 1498, en resedagbok 2006 Livet ett spektakel 2008 Gunnar Svensson och Heidruns Förlag Översättning: Gunilla Boquist och Lars Nordström Tryck: Bulls Graphics, Halmstad ISBN 978-91-86699-08-6

I Några blöta ord samlade från hav, bäckar, åar, fyrtorn, rostig väderlek, Gud och bråd död.

Vem kan segla förutan vind Vem kan ro utan åror Vem kan skiljas från vännen sin Utan att fälla tårar Jag kan segla förutan vind Jag kan ro utan åror Men ej skiljas från vännen min Utan att fälla tårar (Åländsk folkvisa)

OLIKA HAV Du har Gud bakom ryggen, hur du än vänder dig, sa far tidigt till mig. Han var resandepredikant, kanske mer resande än predikare. Faderns skolgång var fem år, dock förstärktes hans bokliga kunnande genom hans tragglande med mina läxor. Vi var sex ungar, jag den lataste och mest okristliga. Därav hans möda med mig och min skolgång. Då han allvarligt misstänkte att jag tillhörde de svarta fåren drog han med mig på tåg-, cykel- och predikoresor i Norrlands inland, allt för att stärka min tro. Vid femton hade jag fått nog av religion och skola. Det Högre Allmänna Läroverket i Härnösand och dess lärare drog en suck av lättnad när jag fick målsmans intyg på att dra till sjöss. Erhöll sjömansbok från Härnösands sjömanshus. Mönstrade på i Lugnvik uppefter Ångermanälven, kolbåten S/S Bifrost gick med massa och annat styckegods runt Nordsjön, neråt Engelska kanalen till Boulogne-sur-Mer. Första hamn Aberdeen, träffade den rödhåriga och mycket fräkniga brandchefens dotter på fjorton vårar. Vi åkte ut på landet med dubbeldäckare och delade på världens första kokosbollar. Blev dock sjösjuk innan jag såg havet, dyningarna från Bottenviken kändes ända in i älvmynningen. Min chef var båtens kock vilket betydde att jag var mässpojke. Då kocken var gravt alkoholiserad, låste han ofta in sig i sin hytt och jag fick ta matlagningen. När vi lämnade hamnen i Aberdeen kom min rödhåriga flickvän 7

skuttande över rälsar bland lyftkranar och vinkade med armar och ben. Rörd blev jag, kastade många slängpussar tillbaka. Min hytt höll god standard, lyxigt med ensamhytt. Dock skvalpade det saltvatten på durken hela tiden, ett par decimeter högt, när båten rullade stänkte det bra. Vattnet försvann inte hur jag än öste, men det ökade inte så jag lät det bero. Hyttventilen gick inte att stänga. Råttor hade vi inga ombord däremot mängder av kackerlackor och vägglöss. Jag hade inte ansvaret ombord, låg längst ner på rangskalan. Jag skulle laga mat åt befälet och diska samt bädda och städa deras hytter. Manskapet lagade själv sin mat. Då båten var en steambåt var allt svart av sot och kol. Eldaren, lämparen, smörjaren, alla var de svartare än kamraterna från Mali. En morgon skulle jag bädda maskinistens koj, som vanligt drog jag undan sängens förhänge. Förskräckt avundsjukt såg jag den underbaraste flicka ligga naken med den likaså sovande nakne maskinisten. Skamligt tänkte jag, hon så ung med denne gamle, säkert 50-årige gubbe. Bädda kan han göra själv. Försiktigt stängde jag förlåten. Laga mat vid sjögång på järnspis eldad med kol utan slingerstöd är inte så lätt, någon hade slängt dessa behövda stöd överbord. Ingen idé att fråga varför. Vem skulle jag fråga. Är man dessutom sjösjuk gäller det att hålla tungan rätt i mun. Oftast blev det ärtsoppa. Jag blötlade i saltvatten kvällen innan, kokade dan därpå några timmar och soppan var fullt ätlig. Ugnspannkaka gjorde jag också när inte sjön gick för hög. Ägg och 8

kondenserad mjölk hittade jag. Efter ett tag kom jag på att stewarden ordnade mat åt kaptenen. Styrmännen och maskinisten höll sig med konserver liksom den ständigt fulle kocken. Därmed drog jag ner på omfånget på maten. Min egen aptit var noll, dessutom var jag bortskämd hemifrån. Maten hemma var inte exklusiv men allt var rent och prydligt: strömming, böckling och surströmming varvades med lingon och mandelpotatis. Ibland dagen-efter-bröd från Granérs bageri. Mor min var ofta sjuk och hembiträdet tog lätt på måltiderna. Håller med henne fortfarande. Andlig spis är viktigare, bara det inte gäller religion. Efter några månader bytte jag upp mig vad gäller båt och trader. Fick en transare, M/S Wangaratta, vid upprop på sjömanshuset i Göteborg. Motor Ship vit och grann, gick på värmen neråt Australien, blev jungman avancerade till lättmatros, hängde med länge, klev sen ombord på andra båtar. Jag hade fått nog av SteamShip. Kamraterna var bra både manskap och befäl, utom en matros som jag delade hytt med alltför länge. Tyvärr. Han var från Bornholm och väldigt stursk, värre än odräglig. Han hade överslafen, när han skulle ut klev han alltid på mig som låg inunder, trots att jag tryckte mig in mot väggen. En bedrövlig typ. Det finns säkert värre ord. Kom inte på nåt annat än att jag skulle ge honom stryk. Nu var han dubbelt så stor som mig både i tyngd och muskelmassa. Tjockt elak. Indiska oceanen, hettan var outhärdlig, inte minsta bris 9

att uppbringa. Vi var på väg upp mot Röda havet till Aden i Jemen. Äldre timmerman från Åland klädde sig fint i vit skjorta nya rena khakibyxor på frivakten en afton. Kanske han fyllde år eller firade nåt. Sa inget. Lugnt klättrade han upp i aktermasten högst upp och hoppade. Inte ut i havet utan rakt ner i järndäcket, dog direkt. Blodfläcken ångade bort snabbt. Det måste ha slagit runt i huvut på honom. Förmiddagen dan efter begravde vi honom. Båtsman, blåögd tårögd bohuslännig visste en hel del om segelsömnad, gjorde en svepning av segelduk, la i ett par tunga schaklar. Andre styrman förrättade jordfästningen. Kom ihåg att han la om orden: av hav är du kommen till hav skall du åter varda. Sen sjöng vi psalmen: Härlig är jorden, härlig är Guds himmel. En estländare mimade försiktigt. Ingen av manskapet sa nåt, istället anlade vi en tyst minut påbjuden av styrman. Kunde min hjärna ha påverkas av hettan. Jag hade försökt bygga upp mina muskler med skivstång men det gav klent resultat. Två grabbar från Redbergslids boxningsklubb, tyckte att jag hade bra räckvidd när vi träningsboxades, jag borde dock ha mera muskler. Jag hatade denne Bornholmare som fortsatt behandlade mig som simpel råtta. Klockan blev midnatt och han skulle gå på 12 4 vakten. Jag hade just somnat in då han skrattande klev på min mage, ont gjorde det mentalt mer än fysiskt. Bestämde mig kvickt. Tyst följde jag efter honom, tungt stånkade han uppför lejdaren. En grov märlspik hade jag gömt undan, en sån man splitsar 10

hårda stålwirar med. Innan han gick midskepps för att gå upp på bryggan ställde han sig akterut och pissade i havet. Jag smög mig fram, propellerdunket tog bort alla ljud. Ställde mig på tå bakom och drämde till honom i skallen med den tunga märlspiken. Utan ljud säckade han ihop, min ilska försvann lika snabbt. Första tanken var att få honom överbord, där akterut skulle ingen märka nåt. Dock han var för tung och tjock, jag fick inte ut honom i mellanrummet på relingen. Lyfta upp honom orkade jag inte. Märlspiken slängde jag ut i havet, smög mig ner till hytten, la mig och låtsades sova. Efter några minuter kom vakthavande styrman och frågade var min kamrat höll hus. Ingen aning, sa jag. Han återvände upp på däck för att leta. Hyttkamraten hittades, han hade inte dött, bara ett större krossår i huvut, troligtvis hade nåt ramlat ner i skallen på honom när han gick upp på däck. Han mindes inget. Jag ville helst glömma. Gud vare lov, denne tjockskallige man överlevde och hans krossår läktes. Dessutom blev han som en lammunge efter denna mystiska olycka. Behandlade mig som en jämlike, hans prat ödmjukt, manskapet tyckte sig märka en slags frälsning hos båtens mest råbarkade sälle. Någon ånger känner jag fortfarande inte. Kanske är jag en ond människa. Kunde väl inte ha Gud bakom ryggen just då. Även om jag läst i Gamla Testamentet att Gud är hämndens Gud. Träffade en jänta i Lissabon på nerresan. Vi blev kära, brevväxlade mellan olika hamnar. Hon skickade en lock av sitt hår, jag skickade söta ord på engelska 11

några portugisiska. Vi skulle köpa litet jordbruk uppe i Duoros dalgång, utanför Lamego. Hon hade redan köpt två bruna höns och en vit som hon hade hos sin moster. När jag hade sparat ihop till en hel årshyra mönstrade jag av i Marseille och tog nattåg ner till Lissabon. Det värsta var att när jag väl kom fram hade hon dött dagen innan i lungblödning. Hon var liten och svag men borde ha fått leva längre. Hennes kamrater ville begrava henne där hon just då bodde, alltså i Barreiro, men jag lyckades övertala dem att hon måste begravas uppe i sin hemby. Samma kväll tog jag godståget uppefter kusten till Oporto och vidare till Lamego, hon i sin lilla kista och jag sov intill fast jag hade sittplatsbiljett, konduktören tyckte jag var knepig. Under färden öppnade jag kistan, la ner några blomkvistar av jasmin jag knyckt i en park i Coimbra när tåget gjorde kort uppehåll. Smekte henne varligt på pannan, hon var lika vacker som i livet. Väl framme träffade jag min tänkta svärmor och andra släktingar. Värst var prästen, en okristlig sniken typ som var svår att hantera. Pengar begrep han sig dock på. När han fick ordentligt betalt lovade han att förrätta jordfästning men ingen rökelse eller klockringning. Jag sörjer henne fortfarande. 12

GDYNIA 1950 Båten den sämsta, full av rosthål, tål inte styv kuling, ofta tvungen att dreja bi. Besättningen gravrostigt alkoliserad, full av smuggel, missbruk och loppor. Maten utgången burkmat, glåmig står jag vid relingen ser inåt staden förstörd av krig, hamnbassängen full av fartygsvrak. Min själ svag av sjösjuka. Äntligen lägger vi till, ångpannan pyser lättad S/S Bifrost söndriga wire runt anfrätt pollare. Kaj med taggtrådslukt, bråte, ruttet tågvirke. Grå kalasjnikovvakt ser lömskt på mig. Ånej, stopp min unge man! Jag smugglar cigaretter åt stewarden, visitation, skranglig bil till arresten. Kvittar lika tänker jag, inlåst funderar jag över livets fula gråhet, inte ens en tom liten blomvas i plåt, grå filt med mörkgrå ränder och takets 15 watt utan ström. Någon knackar på cellens dörr, nyckeln vrids om, in kommer ljus, rund kvinna i sextiårsåldern, hennes varma ögon ler. På brickans ljusgröna duk två smörgåsar och skinande talgljus. En kanna te, doft av nybakad rågkaka, aldrig har jag känt mig så hemma. Musica? Säger hon, hittar dammig radio, knaster och ljuv musik: Mozart? 13

EN GRÅ NOVEMBERNATT PASSERAR VI ZUIDER ZEE På Nordsjön på bryggvingen vid utkiken en ensam grådimmig natt saknar jag henne plötsligt, henne från Rotterdam den bleka diakonissan från Norska sjömanskyrkan med de spröda händerna Hon som gav mig dessa fina raggsockor Doft av lamm norska sjöbodar Hennes ögon såg mig mina fötter tänker på henne 14

TORNEÅ SKÄRGÅRD Längst ut står vi, längst ute vid havet Högst upp på hopptornet senhöstens tvåsamhet Ljummen septemberafton med mild bris från Österbotten Hon är retsam och fräck: Hoppar du, får du hela mig! Tio meter ner till havets vågor som ett grönt trevåningshus Alldeles naken är hon med flimrande sommarsolbränna Denna luftfärd, vågar jag den, ner till havets djup Stranden tom och övergiven, endast hon den sköna och han som skall offras till havets gud Ut i det okända slänger jag mig, det brusar genom luften en fiskmås skriker, det dånar under vattnet Frustande som en säl dyker jag upp tittar efter henne, högt däruppe i det blå vinkar hon med ett finger Uppför alla stegar, störtande som en galning Flåsande når jag ända upp, där ligger hon lugnt utan att skyla sin nakenhet Kisande med leende ögon, säger hon: Jag skojade bara! 15

YTVA VOTKINSK Tysta står vi vid diskhon När jag tar tallriken Möts våra händer nere i baljan Hon diskar, jag torkar Våra händer möts under vattnet I det ljumma diskvattnet smeker våra händer varandra I köket är det fullt av folk Vi är ensamma nere i diskbaljan Ensamma med vår kärlek Nere i det ljumma vattnet 16

VÄDER EJ TILLGÄNGLIGT Ingen bris, ingen tåke allt regn har upphört åskan slår inte Det vita regn vi kallar snö har försvunnit Ändå skall: skeppsljus iakttagas i alla väder från solnedgång till soluppgång Ordet synligt: används om ljussken betyder synligt under mörk natt med klar kall luft fortsatt har vi både ljus och mörker 17

ÖST UTSIRA Ingen vind, ingen styv kuling tyst, bara den oändliga Atlanten ligger blank västöver Maskindrivet fartyg står på grund skall föra tre svarta klot lodrätt över varandra. På natten bör samma fartyg föra två röda ljus över varandra Den tysta blåvalen är befriad från signaler vare sig den simmar dag eller natt liksom späckhuggaren ingen tillämpning av gällande regler Om inte vederbörande regering utfärdar föreskrifter om ytterligare positions- eller signalljus Vår svarta själ är befriad från blossande sken liksom signalljus akterut 18

FISKEBANKARNA Stora vidder, liksom hos Frälsningsarmén bjuder klockbojen hornmusik om babord. Världens rikaste land har en statsskuld på 14 tusen miljarder dollar och 40 miljoner fattiga Tidvis god sikt, min kompis Lasse säljer Situation på Söders gator. Träffade honom på tåget mot Fruängen vi skakade hand, han är 60 och ett halvt Medelvattenstånd råder i hela Bottenhavet

HIRONDELLE En svala gör ingen sommar fransmännen säger hirondelle svävar liksom: precis det nya ordet Det gamla ordet var liksom vi har blivit mera exakta nu när svalan svirrar inomskärs Vad tänker vi då, denna sommars ensamhet döden i hälarna, Kuggörens fyr ropar Skagsudde tar in vatten, surströmmingsfabriker härligt doftande över Nordins gråa hav 20

RUNT FINSKA VIKEN Båten till Tallinn, isen skaver mot själen, lansförvisad irrar jag i staden Tågstationen tom, spårvagnen förbarmar sig, kvinna vänligt: ta bussen! Bussen till Narva, över den frusna floden går vi, långsamt rullar bussen efter: Passkontroll! S:t Petersburgs gråa förstäder Uteliggarna fryser, hittar adressen till slut Zjukovskovo 6, bakom Nevskij Ser filmen: 12.08 Öster om Bukarest Träffar rysk skodesigner med fru, engelsk litteraturprofessor, Dmitriy ung man från Jekaterinburg, filmkvinna från Toulouse, flicka från Novgorod som läser norska: ett så enkelt språk, skrattar hon. En cirkusdam övar accordion Tolvårig jänta spelar fiol på Nevskij dag efter dag i kyla och snålblåst trotsigt till sena kvällen Uteliggarna fryser Ensam lämnar jag staden, de ensamma lämnar mig Pusjkins stad med Fontankabron med, de fyra kopparhästarna, buss till Helsingfors: Dostojevskij sitter längst bak med snö på rocken, bussfilmen Notting Hill med Julia Roberts hesa ryska. Två timmar försenade avgår vi från Oktobraiskaija, ungt par kysser varandra ända till gränsen Midnattspisspaus i Viborg 21

Rullar in i svart finsk huvudstad, tre timmat för tidigt 16 C, klockan fyra på morgonen, utesovarna står och fryser. Centralstationen öppnar med ett brak Himlens Sankte Per: skallig vakt i läder och pistol Grabb, långt hår sprejat blårakt ser dunkelt igenom mig Två svarta män från Senegal slängs ut i snön, blåvit finsk snö, himlen färgas blodröd 22

BAO NINH Sitter i ett buddhistiskt tempel inbjuden av prästen, vaktmästaren och bonden Vi är fyra till bords, prästen vår värd plockar fram utsökt måltid framdukad på golvet Vaktmästaren liten, tärd, trött, bonden intellektuell prästen ung, glad, lärd och jag som är ute och cyklar Vi sätter oss ner, pratar om barn, blommor, böcker skymning i templet, oljelampa lyser upp De viker ihop sina ben, likt eleganta fällknivar mina rostiga moraknivar vill inte vinkla sig Försiktigt lägger jag mig till bords, innan soppan: Pho, prästen, bjuder på risbrännvin: gud ske lov! Mina knän begåvas av detta risbrännvin plötsligt blir jag en av dem, elegant viks mina ben Våra tungor säger visa ting, säger prästen, säger bonden säger vaktmästaren och jag: ett uppbyggelsemöte Vi är varandras spegel, som i en damm av lotus ser vi våra olikheters gemensamhet Vi berömmer varandra, våra tankars klarhet detta goda risbrännvin välsignar mina knän Ute på landet långt borta likt en passionsfrukt ligger buddhistiskt tempel 23

Buddha stor guldskimrande, tittar ner på oss människor ser vår kvällsvard, ler inåtvänt Prästen lutar sig mot mig, viskar: låt cykeln stå, har hämtat ny bastmatta, pagoden är ditt hem i natt Buddha längtar efter sällskap 24

RÖDA FLODEN Tidig morgon under bron Long Bien fiskade vi, den gamle mannen och jag Fiskarna blänkte som silver Röda floden kommer från Yunnan alls inte röd, mer åt café au lait

II Some wet words, gathered from the sea, brooks, small rivers, lighthouses, rusty weather, God and sudden death.

Who can sail without the wind? Who can row without oars? Who can apart from their only dear, without shedding tears? I can sail without the wind, I can roe without oars, but I can t part from my only dear, without shedding tears (Trad. folksong from Åland)

DIFFERENT SEAS You have God at your back, however you turn my father said to me in my early years. He was a touring preacher, more a touring person than a preacher, who had gone to school for just five years. His scholarly knowledge was greatly expanded by plodding along with me in my homework assignments. We were six children in the family. I was the laziest and the most ungodly, which explained his efforts with me and my schooling. Seriously believing I belonged among the black sheep, he would take me along with him, by train or bicycle, on his sermon tours through the inland of Norrland, in the north of Sweden, to fortify my faith. At the age of fifteen I d had enough of religion and school. The teachers at Härnösand grammar school heaved a sigh of relief when I presented them with my parents permission papers allowing me to go to sea. Having received my sailor s book from the seamen s house in Härnösand, I signed on at Lungvik along the Ångerman river, to the cargo-boat S/S Bifrost. She sailed with pulp and general cargo around the North Sea, down to the English Channel, and beyond to Boulogne-sur-mer. At my first harbour, in Aberdeen, I met the red-haired, and very freckled daughter of the head of the fire-brigade. She had just turned 14. On a double-decker bus we rode into the countryside and 63

shared the first candy coconut-balls. I was sea-sick before I even saw the sea. The swell from the Gulf of the Bothnia could be felt all the way into the mouth of the Ångerman river. My boss was the ship s cook, which meant that I was the messboy. Beeing a drunk, he would often lock the door to his cabin, and I would have to take over the cooking. As we left Aberdeen harbour my red-haired girlfriend came skipping along the rails among the loading cranes, waving her arms. I was moved by this display, and blew her many kisses. My cabin was of a good standard, with the luxury of a single berth. But the floor was awash with saltwater, which splashed about all the time as the boat rolled, sometimes an inch or two deep. The water did not disappear. However much I baled I could not stop the flow of water, but then it didn t increase either, so I left it at that. My cabin s porthole would not close, and althought we had no rats on board there were lots of cockroaches and bugs. I got used to that. With the lowest rank among the crew, I had no responsibility on board exept to cook for the officers, to wash up, make their beds and clean their cabins. Other crew members cooked for themselves. As ours was a steam-ship everything was black with soot and from the coal fire. Our stoker, trimmer and greaser were all darker than chaps from Mali. One morning when I went to make the berth of the engineer, I had a surprise as I pulled back the curtain as usual. Afraid, but also jealous, I saw the most wonderful girl lying naked with the naked, also 64

still sleeping engineer. A shame I thought, she was so young to be with this old man, surely in his fifties. He can make his own berth. I said to myself, as I carefully let down the curtain. It is not easy to cook on an iron-stove with charcoal, without backing, in a rough sea. Somebody had thrown what I needed over board, but who knew why, or whom to ask. I d have had more than being seasick to worry about, if I didn t mind my P s and Q s. Mostly I d make pea soup. The evening before I d soak the peas in saltwater, then boil them a few hours the next day. The soup was quite palatable. I also made a batter pudding when the sea was not rough, with eggs and condensed milk I d found. After a while I realized that the steward cooked for the captain. The mates and engineer kept tins of food and so did the constantly drunken cook. So I reduced the quantity of food I prepared. My own appetite was zero, besides I was spoiled from home. Our food was not fancy but everything was clean and neat: Baltic herrings, smoked herrings, or fermented herrings were put on with layers of potatoes and mountain cranberries. Sometimes one-day-old bread from the Granér s bakery. My mother was often ill and our maid didn t put too much effort into the meals. I still feel, as she did, that spiritual food is as beneficial as that which is religious. After a few months at sea I traded my old ship and routes, for a big starboat during our stopover at the seamen s house in Göteborg. The M.S. Wangaratta, was a motor- 65

ship, white and fine, that journeyed down through hotter climates, to Australia. Here I became an ordinary seaman, then advanced to deckhand. I stayed at this for some time aboard many other ships, but before long I d had enough of steamboats. My mates were good men, both officers and crew, except one sailor, with whom I shared a cabin for too long from Bornholm He was and extremely arrogant, and I found him worse than unbearable. Climbing down from his topberth, he always trod on me as I lay in the berth beneath him no matter how hard I pressed myself against the wall. I considered him a deplorable character, though I m sure there s a stronger word. I wanted badly to beat him up, but he was twice my size, both in weight and strength, so I had to endure him, in spite of my hostility. On the Indian Ocean, the heat seemed unendurable, with no breeze to be found for relief. One evening, on our way towards the Red Sea, an elderly carpenter, from Åland on off-duty watch, dressed himself in a white shirt, and freshly clean khaki-trousers. We thought perhaps it was his birthday or some other reason for celebrating. Saying nothing, he calmly climbed to the very top of the stern and jumped, not into the sea but straight down to the iron-deck, and died immediately. The bloodstain steamed away quickly. Something in his head must have gone wrong. The next morning we buried him in a shroud of canvas weighted with heavy shakles, made by the tearful blue-eyed boatswain from Bohuslän, who knew a lot about sewing sails. 66

I remember the second mate, officiating at the burial, changing the earth to earth to sea to sea. Then we sang the hymn Härlig är jorden, härlig är Guds himmel (Lovely is our earth, lovely is God s sky), the one we knew best. An Estonian mimed discreetly. None of the crew said anything, so instead we had a minute s silence, requested by the mate. Could my sanity have been affected by the heat? With the use of barbells I d tried to build my body, but I d had little sucsess. Two chaps from the Redbergslid boxing club in Göteborg had said I had a good reach when we sparred in boxing, but they suggested I needed more muscles. I was still suffering the abuse of the hated man from Bornholm, who continued to treat me like a common rat. One midnight as he was going to his 12 to 4 watch, just as I had fallen asleep, he trampled on my stomach, and laughed at me. My pride was more injured than my body, but I quickly decided to follow him quietly as he, breathing heavily and snorting loudly made his way up the ladder. I had hidden a marlinespike, used for splitting a coarse steal cable, which now felt good in my hand. Before going midships to the bridge he stood astern to pee into the sea. I crept up quietly ahead, but the noise of the thumping propellers covered any sounds I made. Standing on tip toe behind him, I walloped him across his skull with that thick marlinespike with all the accumulated rage that burst from me at that very moment. Without a sound he collapsed. My anger evaporated just as quickly. My first thought was to heave him 67

overboard. Being aft as we were, nobody would notice a thing. But he was too heavy and fat to lift, and I was unable to drag him through the space past the gunwale. With no other options, I threw the marlinespike into the sea, tiptoed to my berth, went to bed and pretended to be asleep. After some minutes the watch mate came to ask where my comrade was. I had no idea, I said. He returned on deck to look, and found my berth-comrade. He was not dead, but had a big bruise on his head. Probably something had fallen on him as he went on deck. But he couldn t remember anything, and I rather wanted to forget. Thank goodness, this thick-headed man survived and his injury healed. Moreover, he was like a lambkin after this mysterious accident. From that time he treated me as an equal, spoke humbly, and was considered by other members of the crew to be a redeemed character instead of the most boorish fellow on board. Strangely I still feel no remorse. Perhaps I am an evil man. I suppose I didn t have God at my back just then. Even so, I ve read in the Old Testament that God is also the God of Revenge. I met a lass in Lisbon on our way southwards. We fell in love, corresponded between different harbours. She sent a lock of her hair, and I sent sweet words in English, some in Portuguese. We made plans to buy a small farm in the valley of Duoro, near Lamego. She had already bought two brown hens and a white one which she kept with her aunt. I had saved my salary for 68

a whole year when I signed off in Marseille and took the night train down to Lisbon. The day I arrived was one of the worst in my life to find she d died the day before, of pulmonary tuberculosis. She was small and frail but she should have been allowed to live longer. Her friends wanted to bury her where she just then lived, in Barreiro, but I succeeded in persuading them to have her buried in her home village. The same evening I took the goods train along the coast to Oporto and from there to Lamego, along with my love in her small coffin. I slept close to her even though I had a seat reservation, and the ticket-collector thought me strange. During the journey I opened her coffin, and put in some sprays of jasmine, which I had pinched in a park when the train stopped in Coimbra. I gently caressed her forehead and thought her as beautiful as when she had been alive. On my arrival I met my intended mother-in-law and other relatives. The worst part was my encounter with the priest, an unchristian, greedy and difficult character. But he understood money and after beeing generously paid he promised to read the burial service, but with no incense and no ringing of bells. I still mourn her. 69

GDYNIA 1950 The worst ship imaginable covered with rusty holes, can t take a moderate gale, often forced to heave to. The crew, badly corroded alcoholics, full of smuggling, abuse and lice.tinned food past the expiration date, gloomily I stand by the gunwale looking at a city destroyed by war, the harbour filled with wrecked ships. My soul weak from seasickness. Finally we dock, relieved the boiler gives off steam S/S Bifrost throws its worn hawsers around corroded bollards. Dock smelling of barbed wire, rubbish, rotten ropes, grey kalashnikov guard watching me slyly: Oh no, stop there young man! I am smuggling cigarettes for the steward. Patted down, rickety car to the guard house, does not make any difference to me. Locked up I contemplate life s ugly greyness, not even a small empty metal flower vase. Grey blanket with dark grey stripes, no power to the 15 watt ceiling bulb. Someone knocks on the cell door, a key is turned, light enters. A heaviest woman in her sixties, her warm eyes smile. A tray with a light green table cloth, two sandwiches and radiant tallow candles. A teapot and the fragrance of newly baked rye bread. Never have I felt at home like this. Musica? She says, finds a dusty radio crackling and delightful music emerges: Mozart? 70

A GREY NOVEMBER NIGHT WE PASS THE ZUIDER ZEE On the North Sea on the wing of the bridge by the lookout a lonely grey foggy night I suddenly miss her She was from Rotterdam a pale laywoman with delicate hands working for the Norwegian Sailors Church It was she who gave me these nice woollen socks Fragrance of lamb Norwegian boat houses Her eyes saw me my feet think of her 71

THE TORNEÅ ARCHIPELAGO We stand at the far edge, at the far edge of the sea On top of the diving tower The two of us together in late autumn Mild September evening, gentle breeze from Österbotten, she is teasing and bold: If you jump, you can have all of me! More than thirty feet down to the waves of the sea like a green, three-storey building She is completely naked with a flickering summer tan Do I dare, this flight through the air down into the depths of the sea The beach is empty and abandoned No one but her, the beautiful one and he who is to be sacrificed to the god of the sea I throw myself into the unknown The air makes a rushing sound A seagull cries, there is a roar under the water I come up to the surface, snorting like a seal looking for her High up there in the blue, she waves a finger I climb like a madman up all the ladders Panting I reach the top, she lies there calmly without hiding her nakedness Squinting with smiling eyes she says: I was just kidding 72

YTVA VOTKINSK Silent we stand by the sink When I grab a plate Our hands meet down in the in the washing-up bowl She cleans the plates, I dry them Below the water our hands meet In the lukewarm dishwater Our hands caress each other The kitchen is filled with people We are alone down in the washing-up bowl Alone with our love Down in the lukewarm water 73