RIKSDAGENS BANKFULLMÄKTIGES BERÄTTELSE FÖR ÅR 1968 * TILL RIKSDAGENS BANKUTSKOTT HELSINGFORS 1969
RIKSDAGENS BANKFULLMÄKTIGES BERÄTTELSE FÖR ÅR 1968 * * TILL RIKSDAGENS BANKUTSKOTT * HELSINGFORS 1969
INNEHÅLL Sid. Finlands Banks verksamhet... 3 Den ekonomiska utvecklingen under 1968... 3 Stabiliseringsavtalet och åtgärderna i anslutning därtill... 4 Finlands Banks penningpolitik... 4 Upphävandet av penninginrättningarnas indexbindningar... 4 Utlåningsräntorna... 6 Inlåningsräntorna... 6 Slopandet av indexbindningen för privata obligationer och debenturer... 6 Nya specialkreditarrangemang... 7 övriga åtgärder... 7 Den allmänna utvecklingen av Finlands Banks och penninginrättningarnas ställning 8 Valutakurserna och bankens utländska förhållanden... 9 Förhållandet till staten... 12 Förhållandet till privata kunder... 12 Förhållandet till penninginrättningarna... 13 Sedelstocken... 14 Sedelutgivningsrätten och dess användning... 14 Bokslutet... 15 Helsingfors 1969. Statens tryckericentral Sid. Av bankfullmäktige handlagda ärenden... 17 Revisionen... 17 Granskningen av lånerörelsen och valutahandeln 17 Inventeringen och inspektionen av avdelningskontoren... 17 Fonder underställda bankfullmäktiges övervakning... 17 Fonden för Finlands självständighets jubileumsår 1967... 17 Provision på checkräkning med k r e d it... 17 Ändringar i reglementet för Finlands Bank... 17 Ändring av 7 i instruktionen för Finlands Bank... 18 Ändring av pensionsstadgan för Finlands Bank 18 Tillägg till familjepensionsstadgan för Finlands Bank... 19 Tillstånd till ändring av Industrialiseringsfondens bolagsordning... 19 Tillstånd till försäljning av jordområde till Rovaniemi stad... 19 Ändringar i avlöningsstaten för Finlands Bank 19 Höjning av befattningshavarnas avlöning... 19 Utländska agenturbanker... 20 Beviljade familjepensioner och understöd samt beviljad begravningshjälp... 20 Direktionen... 20 Kontrollanterna vid avdelningskontoren... 21 Bankfullmäktige... 22 Revisorerna... 22 Den ekonomiska utvecklingen under 1968 Finlands Banks verksamhet Den ekonomiska tillväxten var alltjämt långsam under 1968 och ett uppsving inträdde först under årets sista månader. Totalproduktionens volym blev 2 % större än under 1967. Tack vare att bytesbalansen uppvisade ett överskott, blev utvecklingen av betalningsbalansen betydligt gynnsammare än ett år tidigare. Det i mars ingånga stabiliseringsavtalet och den därtill anslutna s. k. stabiliseringslagen, vilken trädde i kraft i april, tryggade en stabil prisnivå under senare delen av året. Den alltjämt långsamma ökningen i totalproduktionen var inte tillräcklig för att förbättra sysselsättningsläget efter dess försvagning under hela 1967. De arbetslösas andel av arbetskraften var i genomsnitt 4.1 % mot 2.8 % år 1967. Störst var arbetslösheten inom industrin, husbyggnadsverksamheten och skogshushållningen. Mot slutet av året framträdde dock vissa tecken på en förbättring av läget, isynnerhet inom de två sistnämnda näringarna. De privata investeringarna fortsatte att sjunka under första halvåret för att mot slutet av året börja stiga långsamt. För hela året blev volymen av de privata investeringarna drygt 6 % mindre än ett år tidigare. Kraftigast reducerades investeringarna i bostadsbyggnader, vilkas volym sjönk med nästan 10%. Det förbättrade finansieringsläget och specialarrangemangen för bostadsproduktionens finansiering åstadkom en uppgång inom byggnadsverksamheten först under årets sista månader. Volymen av den offentliga administrationens investeringar växte med c. 1 %. Den privata konsumtionens volym blev 7669/69 ungefär lika stor som ett år tidigare. Hushållens disponibla realinkomster förändrades inte under 1968 och inte heller konsumtionsbenägenheten. Även volymen av detaljhandelsförsäljningen bibehöll i genomsnitt sin nivå från föregående år. Varuexportens volym steg kraftigt redan under första kvartalet och blev för hela året över 10 % större än ett år tidigare. Störst var ökningen för metallindustriprodukterna och vissa s. k. nyexportprodukter. Exporten av träindustriprodukter ökade med c. 13 % och av pappersindustriprodukter med c. 6 %. Varuimportens totalvolym sjönk under 1968. Importen av bränslen och smörjmedel växte med c. 5 % och av råmaterial och produk- tionsförnödenheter med c. 1 %. Inom alla andra av importens huvudavdelningar förekom en volymminskning, som emellertid var störst eller omkring en fjärdedel för personbilarna. De internationella priserna för exportvarorna sjönk något under 1968, men då devalveringen höjt exportpriserna i mark mot slutet av 1967, blev dessa i genomsnitt c. 18 % högre för 1968 än för 1967. Importvarornas internationella priser hade under redogörelseåret ungefär samma nivå som ett år tidigare, men priserna i mark blev likaså till följd av devalveringen i genomsnitt 20 % högre än under 1967. Utrikeshandelns bytesförhållande försämrades sålunda med c. 2 % under året. Värdet av varuexporten blev 6 870 och av varuimporten 6 689. Handelsbalansen uppvisade sålunda ett överskott på 181 mot ett underskott på 563 året innan. Då de andra posterna i bytesbalansen dessutom gav ett överskott på 139, blev hela bytesbalansens överskott 320. överskottet i bytesbalansen ledde tillsammans med importen av såväl lång- som kortfristigt kapital till en avsevärd förbättring av den utländska likviditeten. Sedan valutareserven förstärkts, kunde landet under senare halvåret betala tillbaka båda kreditdelama om sammanlagt 262.5 av föregående års stand by-kredit från Internationella Valutafonden.
4 5 Det oaktat fördubblades Finlands Banks guldoch valutareserv under året från 626 till 1 290. Bankens hela utländska nettotillgodohavande steg under året med 1 011. Finlands Banks och penninginrättningarnas sammanlagda valutareserv växte med 597. Lönerna höjdes på basen av stegringen i levnadskostnadsindex under januari november 1967 med 2.8 % vid början av 1968. Därtill kom en av kollektivavtalen förutsatt höjning med 3 %. Vid början av juni höjdes lönerna med 3.5 %. I genomsnitt blev den nominella förtjänstnivån för 1968 c. 10 % högre än för 1967, men den reella förtjänstnivån steg med endast c. 2 %. Prisnivån steg snabbt under årets första månader beroende på devalveringens efterverkningar, löneförhöjningarna och justeringen av lantbrukspriserna. Levnadskostnadsindex var i april 4 % högre än i december 1967. Tack vare det i mars ingångna stabiliseringsavtalet och prisregleringen stabiliserades emellertid prisnivån, så att stegringen i levnadskostnadsindex från april till december blev knappt 2 %. I genomsnitt låg emellertid levnadskostnadsindex 8.5 % högre år 1968 än år 1967. Motsvarande uppgång i årsgenomsnittet för partiprisindex blev 10.9 %. Stabiliseringsavtalet och åtgärderna i anslutning därtill De bindningar av inkomster och priser som hade förekommit på olika områden höll efter devalveringen i oktober 1967 på att leda till en kraftig inflationsspiral. Då resultatet härav hade blivit, att de fördelar som uppnåtts genom devalveringen snart hade gått förlorade och att möjligheterna för en aktiv tillväxtpolitik hade försvunnit, inleddes på regeringens initiativ förhandlingar mellan de viktigaste intresseorganisationerna om stabilisering av inkomst- och prisutvecklingen. På basen av dessa förhandlingar slöts den 27 mars det s. k. stabiliseringsavtalet, vilket undertecknades av 12 intresseorganisationer. Enligt avtalet skulle de tidigare indexklausulerna i löneavtalen slopas och den allmänna löneförhöjningen vid ingången av 1969 bli 16 penni per timme. Vidare skulle riktpriserna på lantbruksprodukter höjas med 2 % den 1 juni 1968 och likaså med 2 % den 1 januari 1969. Intresseorganisationerna ställde emellertid som villkor för att avtalet skulle vara bindande, att regeringen av riksdagen skulle få fullmakter att reglera priser, hyror, löner och olika avgifter och att avbryta bindningssystemen. Vidare förutsattes bl. a., att regeringen skulle upphöra med försäljningen av indexbundna obligationer. Redan innan avtalet undertecknats hade penninginrättningarna beslutat att inte mera motta depositioner på indexbundna depositionskon ton. Lagen om tryggande av den ekonomiska utvecklingen, vilken var en förutsättning för stabiliseringsavtalet och i det följande kallas stabiliseringslagen, godkändes den 9 april och trädde i kraft följande dag. Genom lagen slopades indexvillkoren i alla förbindelser och avtal till den del de gäller tiden efter lagens ikraftträdande. Vissa undantag från denna allmänna regel stadgades emellertid, och innebörden av dessa har senare preciserats i olika statsrådsbeslut. De viktigaste undantagen var sådana statliga obligationer och skuldförbindelser, som emitterats innan lagen trädde i kraft, försäkringsavtal och pensioner. Indexbundna depositioner samt obligationer och debenturer som emitterats av andra än staten innan lagen trädde i kraft bibehöll indexklausulen till slutet av november 1968. Finlands Banks penningpolitik De viktigaste av Finlands Banks penningoch kreditpolitiska åtgärder under redogörelseåret var att bidra till uppkomsten av stabiliseringsavtalet och att därefter fullfölja och övervaka de åtgärder avtalet och stabiliseringslagen förutsatte. Samtidigt vidtog banken flera kreditpolitiska specialarrangemang, som syftade till att stimulera investeringarna inom produktionsområden viktiga för den ekonomiska tillväxten och för sysselsättningen. Upphävandet av penninginrättningarnas indexbindningar Ett av de viktigaste målen för stabiliseringsförhandlingarna var slopandet av indexbindningarna, vilket förutsattes gälla även depositioner och olika former av krediter. Man kunde emellertid konstatera, att även om en nedfrysning av depositionernas indexbindning genomfördes, skulle de penninginrättningar, som hade mottagit indexbundna depositioner, på grund av den redan inträffade stegringen i prisnivån ha blivit tvungna att av sina kredit kunder alltjämt uppbära ett relativt högt indextillägg för att kunna erlägga återstående indexgottgörelser på depositionerna. Den eftersträvade sänkningen av de faktiska kreditkostnaderna skulle alltså i själva verket inte ha uppnåtts. Med hänsyn härtill och i syfte att få i gång de praktiska åtgärder, med vilka indexbindningarna skulle avvecklas och hela stabiliseringsavtalet förverkligas, beslöt direktionen med bankfullmäktiges samtycke den 20 mars, medan förhandlingarna ännu pågick, att Finlands Bank, om penninginrättningarna sänkte det s. k. indirekta indextillägget till 1 procentenhet, utan ränta skulle finansiera hela den skuld, som uppstod i penninginrättningarna på grund av de återstående indexgottgörelserna. Penninginstituten beslöt samma dag att upphöra med att motta depositioner på indexbundna konton. I det egentliga stabiliseringsavtalet, som slöts den 27 mars, konstaterades, att penninginstituten redan upphört att motta indexbundna depositioner, varjämte det förutsattes, att dessa inte skulle tas i bruk ånyo. Samtidigt godkändes det förfarande, enligt vilket penninginstituten skulle uppbära en årlig tilläggsränta om 1 % till dess det på de av Finlands Bank övervakade indexutjämningskontona hade influtit ett belopp motsvarande gottgörelserna på de indexbundna depositionerna. På grund härav beslöt Penninginstitutens delegation den 28 mars, att landets samtliga penninginrättningar den 1 april skulle frångå det dittills tillämpade systemet med indexbindning av krediterna och på dessa krediter börja uppbära en tilläggsränta om 1 % utöver den egentliga räntan; denna tilläggsränta skulle användas till återstående indexgottgörelser. En förutsättning för att det nya systemet fortlöpande skulle tillämpas var, att stabiliseringsprogrammet slutgiltigt förverkligades. På motsvarande sätt och under samma villkor ändrade Finlands Bank genom ett cirkulär av den 30 mars sina tidigare direktiv till penninginrättningarna om indexbindningen och lämnade mera detaljerade anvisningar om indexutjämningssystemet. Samtidigt ändrade banken rediskonteringsvillkoren så, att en penninginrättnings indexutjämningsskuld till Finlands Bank skulle jämställas med dess rediskonteringar, när det gäller beräkningen av utnyttjad rediskonteringskvot och eventuell tilläggsränta. Då stabiliseringslagen fastställdes den 9 april, blev dessa beslut av penninginstituten och Finlands Bank av bestående karaktär. Genom statsrådets beslut av den 27 juni bestämdes, att sista justeringsindex för de indexbundna depositionerna skulle vara index för november 1968. Då detta indextal enligt depositionsvillkoren skulle komma att tillämpas på i januari 1969 förfallande depositioner, beslöt penninginstituten å sin sida, att depositioner med förfallodag den 1 februari 1969 eller senare fr. o. m. detta datum genast skulle kunna lyftas. Det återstående beloppet av indexbundna depositioner i penninginrättningarna den sista december 1968 uppgick till 1 410. Penninginrättningarnas indexutjämningsskuld till Finlands Bank var vid samma tidpunkt 107. Enligt uppskattning skulle penninginrättningarna i de flesta fall komma att debitera den med indexutjämningssystemet förbundna tilläggsräntan om 1 % till slutet av 1970. Att de indexbundna depositionerna med stöd av Finlands Banks indexutjämningsarrangemang slopades, innebar för penninginrättningarnas kreditkunder en kännbar minskning av kreditkostnaderna. Då stabiliseringsavtalet ingicks, hade för indexgottgörelserna på de indexbundna depositionerna uppburits ett s. k. indirekt indextillägg om 4 % i andelskassornas och om 3 V2 % i sparbankernas utjämnings- pooler. Affärsbankerna åter hade uppburit ett indextillägg om 2 %. Enligt Finlands Banks tidigare direktiv hade affärsbankerna dessutom tillämpat en s.k. direkt indexklausul om 50 % på en del av kreditbeståndet vid denna tidpunkt på sammanlagt c. 1 miljard mk och denna indexförhöjning uppgick på grund av den kraftiga prisstegringen till 5 6 % per år under våren. Då man vid ingången av april i alla dessa penninginrättningar helt frångick indexbindningen och övergick till en temporär tilläggsränta om 1 % på det nominella kreditkapitalet, sjönk kreditkostnadema sålunda beroende på penninginrättning och kredittyp med 1 5 procentenheter. Det bör här konstateras, att den direkta indexbindningen av krediter beviljade av staten, kommunerna, Folkpensionsanstalten, de privata försäkringsinrättningarna etc., liksom motsvarande indexklausul i kreditavtal mellan enskilda, enligt stabiliseringslagen inte slopades utan endast nedfrystes till index för mars 1968. Detta innebar, att kostnaderna för dessa krediter i själva verket inte sjönk utan endast hindrades växa.
6 7 Utlåningsräntorna Enligt stabiliseringslagen skulle under lagens giltighetstid för krediter inte få avtalas eller uppbäras högre ränta eller annan gottgörelse än den som tillämpas av penning- och försäkringsinrättningar under offentlig tillsyn. På Finlands Bank skulle ankomma att publicera dessa räntesatser i Officiella tidningen. Avtalstexterna eller lagen berörde inte de räntepolitiska förhållandena mellan Finlands Bank och kreditinrättningarna, men i samband med själva stabiliseringsförhandlingarna framhölls från arbetsmarknadsorganisationernas sida, att slopandet eller nedfrysandet av indexklausulen inte skulle få leda till en höjning av räntan på utlåningen i allmänhet eller bostadskrediterna isynnerhet. Den 11 och 16 april och den 24 juni publicerade Finlands Bank tillkännagivanden om räntesatserna i Officiella tidningen och konstaterade bl. a., att de genomsnittliga utlåningsräntorna i penning- och försäkringsinrättningar under offentlig tillsyn utgjorde 7 Vi 8 V2 % per år och att den högsta tillämpade räntan, som sålunda blev bindande maximiränta i alla avtal slutna utanför dessa inrättningar, utgjorde 10 % per år. Med försäkringsinrättningarna fördes redan i maj särskilda förhandlingar om vilka räntor de skulle tillämpa under stabiliseringsavtalets giltighetstid. Affärsbankernas utlåningsräntor hade redan tidigare i detalj övervakats av Finlands Bank, och det sedan 1965 gällande direktivet, enligt vilket en rediskonterande penninginrättnings vägda genomsnittliga utlåningsränta fick vara högst 7 Vi % per år, bibehölls oförändrat. Det kunde under sommaren och hösten konstateras, att vissa sparbanker och andelskassor hade företagit justeringar av utlåningsräntorna, vilket hade lett till en uppgång i medelräntan. Orsaken var, att överföringen av indexbundna depositioner till depositionskonton med högre ränta just för dessa grupper av penninginrättningar medförde de relativt sett största räntabilitetssvårigheterna. Uppgången i medelräntan befanns emellertid i vartdera fallet ha varit endast 0.2 procentenheter i genomsnitt och ha skett inom de gränser som angivits i bankens tillkännagivanden. Då det tydligen bland såväl sparbankerna som andelskassorna rådde oklarhet om de diskussioner som förts och de principer man enats om i samband med stabiliseringsförhandlingarna, sände Finlands Bank de båda centralförbunden närmare direktiv den 14 december. Enligt dessa skulle medelräntan framdeles inte få höjas utan respektive centralförbunds och Finlands Banks godkännande. I fråga om bostadskrediterna förpliktades penninginrättningarna att i de fall höjningar inträffat sänka sina räntor till den nivå dessa haft vid slutet av mars 1968. Inlåningstäntorna Såsom Finlands Bank förutspått redan i samband med stabiliseringsförhandlingarna, kom överföringen av de indexbundna depositionerna till konton med högre ränta att avsevärt försvaga räntabiliteten i penninginrättningarna, och då relativt sett mest i sparbankerna och andelskassorna. Penninginrättningarna inledde därför redan på våren förhandlingar om en justering av inlåningsräntorna. Finlands Bank förutsatte emellertid, att justeringsförslaget skulle föreläggas banken för godkännande. Förhandlingarna hann inte slutföras ännu under redogörelseåret. Slopandet av indexbindningen för privata obligationer och debenturer Genom ett med stöd av stabiliseringslagen givet statsrådsbeslut (2 0 9/6 8) bibehölls indexbindningen temporärt för privata obligationer och debenturer och för utlåningen i de hypoteksinrättningar, som hade anskaffat sina kreditmedel genom emission av indexbundna obligationer eller debenturer. Avsikten var att under en viss övergångsperiod förvandla dessa obligationer och debenturer till värdepapper utan indexklausul. Finlands Bank konstaterade emellertid efter att ha undersökt saken, att de redan upplupna indexförhöjningarna på utelöpande privata indexbundna obligationer och debenturer, vilkas totalbelopp befanns vara 521.5, uppgick till 10.5 % eller 54.9. Att t. ex. genom utbyte förvandla dessa indexbundna värdepapper till icke indexbundna hade alltså mött betydande svårigheter. Finlands Bank föreslog därför en annan lösning, som godkändes av statsrådet den 14 november. I enlighet därmed nedfrystes indexbindningen för dessa värdepapper och för hypoteksinrättningarnas utlåning till index för november 1968 eller samma nivå som indexbindningen för depositionerna. Emittenterna skulle på obligationerna och debenturerna kunna erlägga en extra ränta för att sålunda hålla dem gång bara. Hypoteksinrättningarna överenskom vid förhandlingar med Finlands Bank, att de skulle erlägga en sådan extra ränta uppgående till 1 V4 % på skuldens nominella kapital och debitera en lika stor extra ränta på sin utlåning. Nya specialkreditarrangemang Banken beslöt den 20 mars i samband med sitt beslut om indexutjämningsarrangemanget, att dessutom befrämja stabiliseringsåtgärderna och de tillväxt- och sysselsättningspolitiska målen genom att med specialåtgärder underlätta finansieringen av bostadsbyggnadsverksamheten och industriinvesteringarna. Banken meddelade sålunda, att den genom förmedling av penninginrättningarna med 60 skulle delta i byggnadskrediter för att bidra till att få i gång bostadsbyggnadsverksamheten under den inkommande höstsäsongen. Beloppet skulle i första hand användas till bostadsbyggen finansierade genom statliga bostadsproduktionslån, speciellt hyresbostadsbyggen. Vidare meddelade banken, att den skulle reservera c. 100 för finansiering av industriinvesteringar, som är ägnade att stärka betalningsbalansen och kan betraktas som lönsamma. Banken höjde senare det för bostadsproduktionen reserverade kreditbeloppet till 70.5. Dessutom beslöt banken den 20 juni, att detta kreditstöd skulle kunna användas även för att täcka statens andel i finansieringen under byggnadstiden av projekt finansierade genom statliga bostadsproduktionslån och berörda av kreditarrangemanget. Detta tilläggsarrangemang skulle emellertid vara temporärt och upphöra när 1969 års statsanslag för bostadslån kunde disponeras för ifrågavarande byggnadsprojekt. Bankens kreditarrangemang upphjälpte faktiskt läget för kreditfinansieringen av dylika byggnadsprojekt. Då det emellertid av andra orsaker dröjde rätt länge innan de egentliga byggnadsarbetena kunde påbörjas och då penninginrättningarnas finansieringsläge för övrigt lättade avsevärt, hade före utgången av 1968 inte mera än 4.9 av bankens krediter behövt lyftas. Den 20 juni beslöt banken vidare, att penninginrättningarna redan under september december 1968 skulle kunna lyfta det belopp kassareservdepositioner på sammanlagt 45.7, som enligt kassareservavtalet annars hade betalts tillbaka först den 20 februari 1969. Banken förutsatte därvid, att penninginrättningarna i första hand skulle använda de så frigjorda medlen till krediter under byggnadstiden enligt kreditarrangemanget för finansiering av bostadsbyggnadsverksamheten samt till finansiering av spannmålshandeln. Finlands Bank utförde under hösten tillsammans med penning- och kreditinrättningarna och industrins organisationer en kartläggning av industriprojekt, som skulle kunna igångsättas snabbt och hinna förbättra vintersäsongens sysselsättningsläge, vilket syntes utveckla sig ogynnsammare än väntat. Om finansieringen av en planerad investering, som väntades bli lönsam, befanns alltför betungande för en enskild finansieringsinrättning, skulle Finlands Bank helt eller delvis dirigera kreditansökan till andra kreditinrättningar, inklusive Postsparbanken och Industrialiseringsfonden (Teollistamisrahasto O y). Samtidigt blev det belopp på 100, som banken beviljat för industriinvesteringar, i sin helhet reserverat. Av detta belopp hade emellertid före slutet av året endast 18 lyfts, då lyftningsplanerna var beroende av i vilken takt byggnadsarbetena för dessa ofta fleråriga investeringar avancerar. Banken förde under höstens lopp även förhandlingar med representanter för statsmakterna och de olika penninginrättningsgrupperna om kommunernas allt trängdare finansieringsläge. Då banken som valutamyndighet inte ansåg sig kunna bevilja kommunerna tillstånd att uppta utländska lån, försökte den skapa ett inhemskt kreditsystem, som skulle hjälpa att sätta i gång kommunala investeringar, som befrämjar näringsverksamheten och sysselsättningen, och alltså även komplettera det ovan nämnda kreditarrangemanget för industrin. Förhandlingarna slutfördes först i januari 1969. övriga åtgärder Banken fortsatte under redogörelseåret det i april 1967 skapade finansieringsarrangemanget med inhemska leveranskrediter. Då beloppet av godkända projekt ökade kraftigt och penninginrättningarnas egna finansieringsmöjligheter hela tiden förbättrades tack vare den allmänna lättnaden på penningmarknaden, beslöt banken den 20 november att sänka sin egen finansieringsandel från 50 till 30 % av den kreditfinansierade delen. Affärsbankernas fi-
8 9 nansieringsandel växte alltså i gengäld från 50 till 70 % av kreditbehovet. Totalvärdet av varuleveranser, för vilka kreditreserveringar beviljats inom ramen för detta arrangemang, var vid slutet av året sammanlagt 305.7 mot 78.5 ett år tidigare. Finlands Banks kreditreserveringai* för dessa projekt uppgick till 118.5. Kreditreserveringarna gällde 39 olika leverantörer och fördelade sig på 59 beställare. Av Finlands Banks kreditreserveringar hade emellertid vid slutet av året inte mera än 17.8 lyfts, eftersom huvudparten av finansieringsbehovet, vilket är beroende av leveransavtalens betalningsschema, infaller år 1969. Det tidigare, år 1963 påbörjade kreditarrangemanget med medellånga leveranskrediter till metallindustrin, befinner sig redan i sin helhet i återbetalningsstadiet, och beloppet av dessa krediter sjönk under redogörelseåret från 56.7 till 38.8. Banken fortsatte under redogörelseåret att bevilja s. k. nyexportkrediter på samma villkor som tidigare, även om banken, då läget på penningmarknaden lättade, efter hand började kräva större finansieringsandel av de egentliga finansieringsbankerna. Det lyfta beloppet av nyexportkrediter uppgick vid slutet av året till 74.4 och fördelade sig på 161 företag. Banken deltog såsom förr i programmet för finansiering av skogshushållningen (det s. k. Meraprogrammet) och tecknade hela det nya statliga skogsförbättringslånet på 20 för att till största delen sälja obligationerna vidare till penninginrättningarna. De krediter som banken föregående år beviljat för finansieringen av spannmålshandeln, betalades tillbaka före slutet av juni. Vid förhandlingar med penninginrättningarna och centralaffärerna om den nya skördeperiodens finansieringsbehov meddelade banken, att den helt avstår från denna finansieringsuppgift, som ursprungligen i själva verket endast var avsedd att vara tillfällig. Banken ansåg, att finansieringen av spannmålshandeln hör till penninginrättningarnas normala säsongfinansieringsuppgifter, vilka genom lättnaden på penningmarknaden inte mera nödvändigtvis kräver Finlands Banks speciella stöd. Såsom tidigare nämndes, kunde penninginrättningarna även använda en del av de i förtid återbetalda kassareservdepositionsmedlen till finansiering av spannmålshandeln. Å andra sidan bör det konstateras, att överskottet av spannmål och mejeriprodukter medförde ett stort kreditbehov i de inrättningar, som å statens vägnar sköter centrallagringen. Finlands Bank måste därför genom olika åtgärder skaffa dem avsevärda kortfristiga krediter. Såsom förutsattes i kassareservavtalet upphörde penninginrättningarnas depositionsskyldighet den 15 juni, då 182.7 hade influtit på kassareservkontona i Finlands Bank. Den förtidiga återbetalningen av depositionerna sänkte deras belopp, så att det vid slutet av året var 137.0. Den allmänna utvecklingen av Finlands Banks och penninginrättningarnas ställning Ett utmärkande drag för utvecklingen av Finlands Banks ställning under redogörelseåret var, att valutaläget betydligt förstärktes. Om man utöver ökningen av guld- och valutareserven även beaktar minskningen av valutaskulderna, steg bankens hela utländska nettotillgodohavande med 1 011, vilket till sitt fulla belopp ökade utbudet av centralbankspengar. Alla andra väsentligare förändringar i bankens balans hade emellertid motsatt effekt. Den faktor som framför allt verkade minskande på utbudet av centralbankspengar var de i samband med devalveringen införda exportavgifterna. En del av dessa avgifter användes samtidigt inom ramen för det s. k. tillväxtpaketet för budgetära ändamål, och nettobeloppet på statens exportavgiftskonto växte under året med 346. En krympande effekt hade även statens återbetalning av 100 av det lån som den erhållit av Finlands Bank vid slutet av 1966. Även bankens kreditgivning i olika former till det privata näringslivet minskade, vilket egentligen endast berodde på att banken mot slutet av föregående år beviljat rikligt med tillfälliga krediter för att underlätta en säsongmässig åtstramning på penningmarknaden. Om man vidare beaktar, att sedelstocken växte med 108, kan det konstateras, att den ökning i utbudet av centralbankspengar som stegringen i de utländska tillgodohavandena medförde, motsvarades av en lättnad i de privata penninginrättningamas ställning med 258. Detta tal anger då nettot av förändringarna i dessa penninginrättningars checkräkningar, kas- sareservdepositioner och rediskonteringar. I verkligheten var förbättringen ännu större, då penninginrättningarna vid slutet av 1968 inte var i behov av liknande tillfälliga krediter, som Finlands Bank vid slutet av 1967 på grund av den säsongmässiga åtstramningen beviljade mot obligationer och växlar. Vad utvecklingen av penninginrättningarnas ställning beträffar, kan det konstateras, att deras nyutlåning blev betydligt mindre än ett år tidigare. I samtliga penninginrättningar, inklusive hypoteksinrättningarna, växte utlåningen med 776 eller 5.9 %. År 1967 var motsvarande siffror 1 016 och 8.4 %. Den långsamma ökningen förklaras av den alltjämt lama kreditefterfrågan och av penninginrättningarnas strävan att nedskära sin centralbanksskuld, vilken fortfarande var rätt stor. Vid jämförelsen bör det dessutom observeras, att tillväxtsiffrorna för 1967 innehåller 154 av devalveringen föranledda värdeökningar för lånen i utländskt mynt. ökningen i penninginrättningarnas hela inlåning från allmänheten var däremot betydligt kraftigare än ett år tidigare, dvs. 1 545 eller 12.2 %, mot 1 108 eller 9.5 % år 1967. Dessa siffror omfattar även allmänhetens depositioner i hypoteksinrättningarna och handelslagens sparkassor jämte allmänhetens postgirokonton. Äv inlåningsökningen under 1968 föll 1 205 på de egentliga depositionerna och 340 på avistadepositionerna. Avistadepositionerna steg betydligt snabbare än de egentliga depositionerna, och deras andel av hela inlåningen ökade från 9.2 till 10.6 %. Allmänhetens egentliga depositioner undergick radikala strukturella förändringar. Sedan penninginrättningarna den 21 mars upphört att motta indexbundna depositioner, började beloppet av dessa sjunka i samma takt som depositionerna förföll. De indexbundna depositionerna minskade därför under året med 2 587, och deras andel av de egentliga depositionerna nedgick från 34.6 till 11.1 %. Största delen av de härvid frigjorda medlen placerades på högräntekonton, så att beloppet av högräntedepositionerna steg med 2 475 och deras andel av de egentliga depositionerna från 5.3 till 24.2 %. En granskning av utvecklingen i de olika slagen av penninginrättningar visar, att inlåningen från allmänheten i affärsbankerna, exklusive Sparbankernas Central-Aktie-Bank, växte med 323 mera än utlåningen. Å andra sidan ökade placeringarna i övriga tillgångar i balanserna med 92 och i aktier och bankfastigheter 42, medan obligationsinnehavet växte med 97. Affärsbankernas utländska skulder steg med 53. Återbetalningen av kassareservdepositioner sänkte beloppet av affärsbankernas kassareservdepositioner med 13, och av krediten för indexgottgörelser föll 50 på affärsbankerna. Med hjälp av sitt finansiella överskott kunde affärsbankerna minska sin rediskonteringsskuld med 155. I sparbankerna var inlåningsökningen 165 större än utlåningsökningen. Dessutom sjönk sparbankernas kassareservdepositioner med 8. Sparbankernas Central-Aktie-Banks rediskonterings- skuld reducerades med 44. I andelskassorna blev inlåningsöverskottet 111. Andelskassornas Central Ab:s utlåning växte däremot med 12 mera än inlåningen, medan rediskonteringarna i detta fall sjönk med 54. Sparbankernas andel av Finlands Banks räntefria indexutjämningskredit var vid slutet av året 33 och andelskassornas 24. Valutakurserna och bankens utländska förhållanden Valutakurserna på de internationella valutamarknaderna var stabilare under 1968 än ett år tidigare. I Europa höll sig förändringarna inom de av Internationella Valutafondens fördragsartiklar förutsatta gränserna, frånsett den isländska kronan, som devalverades i november 1968. De tilltagande störningarna i det internationella valutasystemet under de senaste åren fortsatte emellertid, och endast ett målmedvetet internationellt samarbete kunde rädda systemet från kanske mycket radikala förändringar. Spekulationstrycket mot guldpriset under våren och mot den franska francen under hösten orsakade vissa avbrott i aktiviteten på den internationella valutamarknaden. Följande sammanställning visar Finlands Banks officiella säljkurser vid slutet av 1967 och 1968. Som synes var utvecklingstendensen för de rörliga kurserna i allmänhet sjunkande under 1968 beroende på den kraftiga stegringen i valutareserven. Clearingvalutorna vid bilaterala avtal var alltjämt rubel och clearingdollar, vilkas kurser bibehölls oförändrade hela året. 2 7669/69
10 11 30. 12. 1967 31. 12. 1968 rak rak New Y o r k...... 1 $ 4.206 4.1870 Montreal...... 1 Can $ 3.893 3.9020 London...... 1 10.125 9.9850 Stockholm...... 100 Skr 81.55 80.95 Oslo...... 100 Nkr 58.88 58.63 Köpenhamn...... 100 Dkr 56.41 55.86 Frankfurt a. M...... 100 DM 105.25 104.70 Amsterdam...... 100 Hfl 116.95 116.07 Bryssel...... 100 Bfr 8.470 8.3600 Ziirich...... 100 Sfr 97.33 97.40 Paris...... 100 FF 85.70 84.60 Rom...... 100 Lit.674.6710 Wien...... 100 Sch 16.29 16.22 L issabon...... 100 Esc 14.78 14.65 Reykjavik...... 100 Ikr 7.38 4.76 Madrid...... 100 Ptas 6.05 6.02 Moskva, clearing...... 1 Rub 4.6799 4.6799 Clearing-!...... 1 4.212 4.212 Utländska konton kunde Helsingfors stad, Outokumpu Oy och Industri-Hypoteksbanken i Finland Ab emittera ett lån var på den västtyska finansieringsmarknaden. Det ovanligt stora antalet västtyska lån och deras höga sammanlagda värde, 300 miljoner DM, återspeglar den aktivt gynnande inställning de västtyska myndigheterna av betalningsbalanspolitiska skäl hade till den utländska låneverksamheten. I Schweiz upptogs ett lån, som emitterats av Oy Stockmann Ab. Dessutom fick Amer-Tupakka Oy ett obligationslån från Schweiz; obligationerna såldes emellertid direkt till de slutliga köparna och noteras inte på börsen. Om man från den nya upplåningen avdrar amorteringarna under året (exklusive amorteringen till Internationella Valutafonden), blir nettoökningen i Finlands långfristiga utländska upplåning 640. Det totala beloppet av Finlands långfristiga utländska skuld var vid slutet av året 4.6 miljarder mark. Nettobeloppet av de av Finland beviljade långfristiga exportkrediterna växte under året med 167. Bankens utländska konton utvecklades under redogörelseåret på följande sätt: Vid utgången av 1968 hade Finland bilaterala avtal, vilka förutsätter transaktioner över clearingkonto, med åtta länder (Bulgarien, Kinesiska Folkrepubliken, Polen, Rumänien, Sovjetunionen, Tjeckoslovakien, Tyska Demokratiska Republiken och Ungern). Avtalet med det sista av Internationella Valutafondens medlemsländer, för vilket bilateralt avtal förekommit (Colombia), löpte ut vid slutet av 1967. Av Finlands skuld på clearingkontot var en del ännu oreglerad vid slutet av 1968. Vid slutet av 1967 hade beslut fattats om vissa lättnader i valutaregleringen, och dessa trädde i kraft vid ingången av redogörelseåret. Enligt dem skulle man inte mera för någon varugrupp behöva Finlands Banks tillstånd för att få uppta kortfristiga högst sex månaders importkrediter. Det högsta tillåtna beloppet resevaluta per person höjdes till 1 000 mark, och skillnaden härvidlag mellan de skandinaviska länderna och andra resemål avskaffades. Samtidigt höjdes maximivärdet av vissa före avresan inköpta resetjänster till 1 000 mark, dock så, att det sammanlagda värdet av dessa resetjänster och resevalutan inte skulle få överstiga 1 500 mark. Sedan regeringen i december 1967 beslutat, att man skulle inleda förberedelser för Finlands associering med Organisationen för Ekonomiskt Samarbete och Utveckling (O ECD ), företog man vid ingången av 1968 även några andra förändringar i valutaregleringsbestämmelserna för att bringa dem i överensstämmelse med organisationens liberaliseringskoder. I detta syfte höjdes vissa maximibelopp för valutaanvändningen samtidigt som den minimitid, under vilken utomlands bosatt person kan överföra sina kapitaltillgångar från Finland, förkortades från fem till tre år. I april slopades specialbestämmelserna om köp för utomlands bosatt persons räkning av obligationer emitterade före den 1 september 1939 och om överföring av amorteringar på dylika. Ehuru valutareserven steg kraftigt under året, ansåg Finlands Bank, att detta inte ännu skapade en tillräcklig säkerhetsmarginal för att man i större utsträckning skulle kunna avveckla valutaregleringen. G iltighetstiden för lagen av den 4 december 1959 om reglementering av valutan förlängdes genom en lag som gavs den 29 november 1968, till utgången av år 1970. Finlands Banks valutareserv fördubblades under 1968 trots att de två kreditdelarna på sammanlagt 262.5 av den under föregående år lyfta stand by-krediten från Internationella Valutafonden, dvs. hela den del som upptagits för att förstärka valutareserven, betalades tillbaka i juli och december. Valutareservens ökning kunde delvis tillskrivas den utländska kapitalbalansen. Allt som allt åtta långfristiga obligationslån med ett sammanlagt värde av 367 kunde under årets lopp upptas på den utländska kapitalmarknaden. Staten emitterade ett lån på 50 miljoner kronor i Sverige och två lån på 75 miljoner DM i Förbundsrepubliken Tyskland. Dessutom 30.12.1967 31. 12. 1968 Förändring 188.8 189.5 + 0.7 Guldtranchen i Internationelia Valutafonden. Utländska v alu to r... 512.3 1 163.0 + 650.7 Utländska växlar... 72.5 76.1 + 3.6 Utländska obligationer... 25.2 48.8 + 23.6 798.8 1 477.4 + 678.6 Utländska valutakonton... 74.7 62.1 12.6 Utländska m arkkonton... 14.1 12 4 1.7 Tidsbundna utländska förbindelser... 339.5 21.4 318.1 428.3 95.9 332.4 Nettotillgodohavande i u tlan det... 370.5 1.381.5 + 1 011.0 Finlands Bank följde den politik, som världens ledande industriländer i samband med den internationella guldkrisen i mars sinsemellan utstakat, och avstod från guldköp på de internationella marknaderna liksom från guldförsäljning till inhemska eller utländska köpare. Bankens guldreserv höll sig därför så gott som oförändrad under året. Förbättringen av den utländska likviditeten visar sig sålunda på aktivsidan som en ökning i utländska valutor och utländska obligationer. Bland passiva skedde den största förändringen i bankens tidsbundna utländska förbindelser, som sjönk med 318.1. Nedgången beror till största delen på att de båda kreditdelarna av den år 1967 upptagna stand by-krediten från Internationella Valutafonden betalades tillbaka, varigenom Fondens motsvarande tillgodohavande i mark minskade med 262.5. Resten av nedgången fördelar sig på flera andra långfristiga utländska förbindelser. Orsaken tul minskningen av de utländska valutakontonas saldo var framför allt, att valutaskuldema bundna vid bilaterala avtal sjönk. Den rapport om valutaläget som Finlands Bank månatligen publicerar visar, att bankens egen nettoreserv under redogörelseåret steg med 664 till 1 290, medan de andra valutainnehavarnas, dvs. valutabankernas, nettoskuld till utlandet växte med 67 till 363. Finlands Banks och valutabankernas sammanlagda nettoreserv steg sålunda med 597 till 927 ; ökningen gällde nästan uteslutande de konvertibla valutorna.
12 13 Valutaställningen Reserven 30. 12. 1967 Reserven 31. 12. 1968 Förändring Finlands Finlands Finlands Bank övriga Summa Bank övriga Summa Bank övriga Summa Guld.... 189 -- 189 190 --- 190 + i + i Konvertibla valutor... 458 295 163 1 113 368 745 + 655 73 + 582 Bundna valutor...,. 21 1 22 13 5 8 + 8 + 6 + 14 Sum m a...,. 626 296 330 1 290 363 927 + 664 67 + 597 Förhållandet till staten Kontoförhållandet mellan banken och staten framgår av följande sammanställning. Växlar i mark... Checkräkningar... Växlar i utländskt m y n t... övriga fordringar... Aktiva... Checkräkningar... övriga avistaförbindelser... Tidsbundna inhemska förbindelser Passiva... Privata kundkonton 30. 12. 1967 31. 12. 1968 Förändring 140.7 147.5 + 6.8 4.0 1.9 2.1 122.5 25.1 97.4 195.8 205.0 + 9.2 463.0 379.5 83.5 1.8 2.2 + 0.4 1.0 1.8 + 0.8 36.6 27.0 9.6 39.4 31.0 8.4 Nettoutlåning till företag... 423.6 348.5 75.1 Statens konton 30. 12. 1967 31. 12. 1968 Förändring Aktiva: IBRD-växel...... 8.3 6.7 1.6 Checkräkning...... 4.4 3.0 1.4 Exportavgiftskonton...... 1.4.8 361.0 + 346.2 P a ssiv a...... 19.2 364.0 + 344.8 Statens nettotillgodohavande..... 10.9 357.0 + 346.4 Staten avkortade i januari 1 miljon dollar eller 4.2 av den växelskuld, som uppkommit i samband med höjningen av medlemsandelen i Världsbanken. Finlands Bank erlade i juni å statens vägnar till Världsbanken den höjning av medlemsandelen med 2.6 som devalveringen 1967 föranlett. Beloppet av statens motsvarande växel höjdes därför, så att växelns slutliga förändring blev 1.6. Denna växel är i balansen bokförd bland övriga fordringar. På det nya exportavgiftskontot, som baserade sig på den i oktober 1967 stiftade lagen om exportavgift, inflöt under redogörelseåret 523.0. Då beloppet från 1967 var 13.7, blev totalsumman vid 1968 års slut 536.7. Härav utnyttjades under året 176.8, varigenom kontots saldo blev 359.9. Dessutom fanns alltjämt på det gamla exportavgiftskontot 1.1. Dessa konton ingår i balansen bland tidsbundna inhemska förbindelser. I sammanställningen ingår inte bankens innehav av de statliga obligationer, som banken köpt av penninginrättningarna eller direkt av staten. Där finns inte heller det lån på 300, som Finlands Bank hade beviljat staten i december 1966. Staten amorterade avtalsenligt 100 av detta lån i augusti. Resten erläggs under 1969 och 1970 i två årliga poster, i februari och augusti. På grund av terminstransaktioner hade banken den sista december skuldsedlar tillhörande detta lån, vilka bokförts bland inhemska obligationer, i sin ägo till ett värde av endast 105. Förhållandet till privata kunder Följande sammanställning belyser kontoförhållandet mellan Finlands Bank och privata kunder. Bankernas konton Krediterna till privata kunder mot växlar i mark ökades under året med ett nettobelopp av 6.8. Det utnyttjade beloppet av nyexportkrediterna, vilka förmedlas av affärsbankerna och Andelskassornas Central Ab, växte från 55.0 till 74.4. De för spannmålshandeln beviljade krediterna, som vid årets ingång uppgick till 38.7, betalades avtalsenligt tillbaka före slutet av juni. Nettobeloppet av de övriga växelkundernas sammanlagda skuld steg under året med 26.2. En del av växlarna i utländskt mynt utgör täckning för de krediter, som erhållits från Världsbanken och av Finlands Bank förmedlats vidare. Beloppet av dessa växlar sjönk under året programenligt. Nedgången i beloppet av andra växlar i utländskt mynt berodde närmast på att de tillfälliga krediter som banken beviljat mot slutet av 1967 betalades tillbaka. Till ökningen i övriga fordringar bidrog Finlands Banks placeringar i låneandelar i IBRD. Tidsbundna inhemska förbindelser reducerades med 9.6. Till denna post hör gruvindustrins investeringsdepositioner, av vilka 4.4 lyftes under året. Vidare omfattar posten i lagen om investeringsfonder föreskrivna investeringsdepositioner, vilkas belopp under 1968 sjönk med 5.6 till 14.9. Förhållandet till penninginrättningarna Förhållandet mellan Finlands Bank och penninginrättningarna belyses i nedanstående sammanställning. 30. 12. 1967 31. 12. 1968 Förändring Rediskonterade växlar... 867.5 617.7 249.8 Indexutjämningskonton... 107.4 + 107.4 867.5 725.1 142.4 Postsparbankens checkräkning... 17.2 3.4 13.8 Privata penninginrättningars checkräkningar. 9.8 39.2 + 29.4 Kassareservdepositioner... 162.2 137.0 25.2 Mortgage Bank of Finland Oy... 0.0 1.6 + 1.6 189.2 181.2 8.0 Bankernas nettoskuld... 678.3 543.9 134.4
14 Sedelutgivningsrätt Ordinarie täckning... Supplementär täckning Sedelutgivningsbalansen Beloppet av rediskonterade växlar sjönk under året med 249.8. Å andra sidan uppstod till följd av det redan tidigare redovisade, i samband med stabiliseringsavtalet införda systemet med indexutjämningskrediter en skuld på 107.4 i penninginrättningarna. Indexutjämningskrediten, som Finlands Bank beviljat penninginrättningarna utan ränta, ingår i balansen bland övriga fordringar. Penninginrättningarnas största tillgodohahavande var kassareservdepositionerna. Deras belopp var störst eller 182.7 den 15 juni, då depositionsskyldigheten upphörde. Såsom nämnts, betalade Finlands Bank den del av kassareservdepositionerna, som annars hade förfallit till betalning i februari 1969, tillbaka till penninginrättningarna redan under de sista månaderna av 1968. Beloppet av kassareservdepositionerna hade därför vid slutet av redogörelseåret sjunkit till 137.0. Penninginrättningarnas ansvar gentemot Finlands Bank är i själva verket större än vad ovanstående sammanställning antyder. Banken har i anslutning till olika kreditarrangemang av penninginrättningarna köpt växlar, som dessa bär ansvaret för. Sådana är de s. k. nyexportväxlarna, vilka vid slutet av 1968 fanns i bankens ägo till ett belopp av 74.4, exportväxlarna i utländskt mynt, vilkas motsvarande belopp var 66.2, och de inom ramen för 1963 års leveranskreditsystem för metallindustrin köpta växlarna, vilka vid slutet av 1968 belöpte sig till 38.8. Penninginrättningarna bär även ansvaret för den växelkredit, som Finlands Bank mot respektive penninginrättnings garanti beviljat inom ramen för 1967 års leveranskreditsystem. Beloppet av dessa växlar var vid slutet av året 17.3. Till ansvarssumman hör slutligen de obligationer, som Finlands Bank på terminsvillkor köpt av penninginrättningarna. Sedelstocken Den utelöpande sedelstocken vid årets slut var enligt balansen 1 159.6. Det bör dessutom observeras, att sedlar i den gamla myntenheten ingår bland övriga avistaförbindelser i balansen. Beloppet av dessa sedlar av gammal typ, vilka inte just mera finns i rörelsen, minskades under året från 10.5 till 10.0 miljoner nymark. Hela sedelstocken uppgick sålunda till 1 169.6 vid årets slut, mot 1 062.6 vid föregående årsskifte. Sedelstocken hade alltså under året stigit med 107.0 eller 10.1 %. Enmarkssedlar tillverkades inte under 1968 liksom inte heller under 1967 och deras utelöpande belopp sjönk från 2.8 till 2.4. Sedelutgivningsrätten och dess användning Sedelutgivningsrätten och dess användning illustreras i följande sammanställning. 30. 12. 1967 798.8 700.0 Summa 1498.8 31. 12.1968 1 477.4 700.0 Förändring + 678.6 2 177.4 + 678.6 Sedelutgivning Utelöpande sedlar... 1 052.1 1 159.6 + 107.5 Vid anfordran betalbara förbindelser... 139.6 136.5 3.1 Innestående på checkkredit... 3.1 5.6 + 2.5 Sedelutgivningsreserv... 304.0 875.7 -f 571.7 Summa 1 498.8 2 177.4 + 678.6 Den ordinarie sedeltäckningen, vilken består av bankens utländska tillgodohavanden, ökades under året med 678.6. Den sedelutgivningsrätt, som överskrider den ordinarie täckningen och som bör motsvaras av s.k. supplementär täckning, hade genom lagen om temporär ändring av reglementet för Finlands Bank av den 18 november 1966 höjts från 500 till 700 fram till slutet av 1968. Den utelöpande sedelstocken och bankens vid anfordran Aktiva 30. 12. 1967 31. 12. 1968 188.8 189.5 Guldtranchen i Internationella Valutafonden... Utländska valutor... 512.3 1 163.0 Utländska växlar... 72.5 76.1 Utländska obligationer.. 25.2 48.8 Ordinarie sedeltäckning. 798.8 1 477.4 Diskonterade inh. växlar I utländskt mynt... 122.5 25.1 140.7 147.5 Rediskonterade växlar.. 867.5 617.7 Supplementär sedeltäckning 1 130.7 790.3 Inhemska obligationer.. 370.5 135.7 Checkräkningar... 4.0 1.9 Skiljemynt... 12.3 11.7 övriga fordringar... 320.9 321.2 övriga tillgångar... 707.7 470.5 Summa 2 637.2 2 738.2 Balansräkningen betalbara förbindelser ökade med sammanlagt 106.9. Sedelutgivningsreserven steg därför med 571.7 och var vid slutet av året 875.7. Bokslutet Som komplettering till redogörelsen för bankens ställning återges nedan hela balansräkningen. Passiva Utelöpande se d la r... 30. 12. 1967 1 052.1 31. 12. 1968 1 159.6 Utländska valutakonton. 74.7 62.1 Utländska markkonton.. 14.1 12.4 Checkräkningar Postsparbanken... 4.4 3.0 17.2 3.4 Priv. penninginrättningar 9.8 39.2 Övriga... 1.8 2.2 övriga avistaförbindelser 17.6 14.2 Vid anfordran betalbara 15 139.6 136.5 Utländska... 339.5 21.4 213.6 525.0 Tidsbundna förbindelser. 553.1 546.4 Värderegleringsräkningar. 422.0 400.3 Reservfond... 300.0 300.0 129.5 150.0 Resultaträkning... 40.9 45.4 470.4 495.4 Summa 2 637.2 2 738.2 Bankens synliga egna medel exklusive redogörelseårets vinst utgjorde enligt bokslutet 450.0, dvs. 20.5 mera än vid föregående årsskifte. Ökningen berodde på att hälften av vinsten för 1967 överfördes till reservfonden. Utöver dessa medel äger banken sådana förmögenhetsobjekt, som inte kommer till synes i balansen. Till dem hör förutom de reserver, som uppkommit genom att obligationernas värde har nedskrivits, även huvudkontorets och avdelningskontorens byggnader, sedeltryckeriet, vissa andra fastigheter, som banken behöver, och aktier, främst aktiemajoriteten i Tervakoski Oy. Bankens resultaträkning och dess utveckling framgår av följande sammanställning.
16 17 Resultaträkningen mark Intäkter 1967 1968 Räntor på inhemsk utlåning... 55 485 304,35 52 155 300,53 Räntor på konton i utlandet... 5 968 689,53 15 686 568,37 Räntor på obligationer... 7731 938,60 13 535 100,43 Provisioner... 1 841 871,92 2 848 783,60 Agiovinst...... 2 522 483,48 1 059 651,60 Övriga intäkter......... 2 104 107,97 2 377 121,06 Summa 75 654 395,85 87 662 525,59 Kostnader Löner och arvoden... 8 399 692,36 9 717 565,45 Pensioner, familjepensioner och understöd... 1 199447, 1 431 428,61 Socialskyddsavgifter... 560 226,67 645 336,95 Räntor på depositioner... 9 156 706,48 12 694 230,34 Räntor på utländska krediter...4 366 578,47 5 401 381,87 Avskrivningar......6 515 489,23 5 957 047,82 Sedeltillverkning...2 315 557, 3 710 845, Övriga kostnader...2 279 879,10 2 681 195,43 Räkenskapsårets vinst......40 860 819,54 45 423 494,12 Bankens totala intäkter var 12.0 större än under 1967. Räntorna på inhemsk utlåning sjönk med 3.3, och räntorna på konton i utlandet steg med 9.7 beroende på ökningen i valutareserven. De totala kostnaderna var 42.2 eller 7.4 större än föregående år. Mest ökades räntorna på depositioner. Räntorna på kassareservdepositioner uppgick till 11.9 och räntorna på investeringsdepositioner till 0.8. Stand by-krediten från Internationella Valutafonden medförde räntekostnader på 4.2. Summa 75 654 395,85 87 662 525,59 Lönerna och arvodena steg med 1.3, närmast till följd av löneförhöjningar. Avskrivningarna, som föregående år hade stigit, sjönk med 0.6. Utgifterna för sedeltillverkningen ökades med 1.4, då antalet tillverkade sedlar steg. Bankens vinst belöpte sig till 45.4. Enligt bankens reglemente har till reservfonden överförts hälften av nettovinsten, dvs. 22 711 747,06 mark. Den andra hälften har förts till kontot för odisponerade vinstmedel och om dess användning besluter riksdagen. Bankfullmäktige föreslår, att detta belopp, 22 711 747,06 överförs till statsverket. mark, Av bankfullmäktige handlagda ärenden Revisionen De vid 1967 års riksdag utsedda ordinarie revisorerna, bokföraren Sylvi Siltanen, kommunalrådet Yrjö Sinkkonen, ekonomen Erkki Kivimäki, vicehäradshövdingen Jaakko Kemppainen och byråchefen Heikki Hykkäälä, verkställde den 19 23 februari senaste år revision av bankens räkenskaper för år 1967. I enlighet med revisorernas udåtande beviljade bankfullmäktige direktionen ansvarsfrihet för bankens förvaltning under 1967. Granskningen av lånerörelsen och valutahandeln Bankfullmäktige har under året i enlighet med sin instruktion granskat bankens lånerörelse och övriga placeringar ävensom valutahandeln vid följande tidpunkter: den 6 februari, den 30 april, den 28 juni, den 30 augusti, den 31 oktober och den 10 december. Inventeringen och inspektionen av avdelningskontoren a) I huvudkontoret Bankfullmäktige har i enlighet med 6 i sin instruktion verkställt inventering av huvudkontorets kassor och kassavalv ävensom lånehandlingar och säkerheter samt panter och depositioner. Inventeringen gav icke anledning till anmärkning. b) I avdelningskontoren Bankfullmäktige har övervakat, att avdelningskontorens handkassor och kassavalv en gång i månaden samt växlar, skuldsedlar och panter minst tre gånger under året har inventerats av kontorens kontrollanter. Den i 2 i bankens instruktion stadgade inspektionen har verkställts vid samtliga avdelningskontor. Fonder underställda bankfullmäktiges övervakning Bankfullmäktige har godkänt räkenskaperna för 1967 för Längmanska och Rosenbergska fonderna ävensom sänt avskrifter av räkenskaperna till riksdagens bankutskott. Enligt direktiven i riksdagens skrivelse av den 1 juni 1965 skulle bankfullmäktige åt 1968 års riksdag uppgöra ett förslag till fördelning av de disponibla räntemedlen i Längmanska testamentsfonden Litt. B. Vid ansökningstidens utgång hade 38 ansökningar om understöd lämnats till bankfullmäktige, vilka därefter hos bankutskottet hemställde om att 26 300 mark av det för utdelning disponibla beloppet om 26 367,26 mark måtte fördelas bland närmare angivna föreningar, inrättningar och samfund. Sedan riksdagen på bankutskottets förslag hade beslutat om fördelningen av sagda räntemedel och delgivit bankfullmäktige sitt beslut, verkställdes utdelningen av understöden. Fonden för Finlands självständighets jubileumsår 1967 Bankfullmäktige har godkänt 1967 års räkenskaper för fonden för Finlands självständighets jubileumsår 1967 (SITR A ) och tillställt riksdagens bankutskott avskrifter av inventariet och balanserna. Provision på checkräkning med kredit På framställning av direktionen beslöt bankfullmäktige vid sitt möte den 10 december med stöd av 17 i bankens reglemente, att på checkräkning med kredit debiteras en årlig provision om högst 2 % av det beviljade kreditbeloppet. Ändringar i regementet för Finlands Bank I en skrivelse av den 26 mars föreslog direktionen, att antalet direktionsledamöter skulle utökas med en och att bankfullmäktige på grund härav skulle göra en framställning om ändring av 1 momentet av 16 i bankens reglemente så att den andra meningen i momentet skulle få följande lydelse: Direktionen består 3 7669/69