Remissvar över Miljömålsrådets fördjupade utvärdering av Sveriges Miljömål 2008, Nu är det bråttom.

2008-08-15 sid 1 (34) Miljödepartementet 103 33 Stockholm Remissvar över Miljömålsrådets fördjupade utvärdering av Sveriges Miljömål 2008, Nu är det bråttom. Sveriges Sportfiske- och Fiskevårdsförbund kompletterar härmed sitt remissvar och lämnar sina slutliga synpunkter över Miljömålsrådets utvärdering av och förslag över Sveriges Miljömål. Remissvaret fokuserar främst på de Miljömål som Förbundet normalt arbetar med, dvs. miljömålen Bara naturlig försurning, Levande sjöar och vattendrag och Hav i balans men även t.ex. miljömålet Giftfri miljö. Vi har också valt att särskilt lyfta fram de delar av Miljömålsrådets redovisning där Förbundet har en avvikande uppfattning samt motiven för våra synpunkter. Inledningsvis vill vi särskilt betona behovet att lyfta upp fisken som den vid sidan av dricksvatten tydligaste indikatorn på livet under ytan och sportfisket som den viktigaste nyttjaren såväl när det gäller antalet utövare som det ekonomiska smhällsvärdet. För sportfiskets framtida utveckling som är en av de viktigaste hörnstenarna i Svenskt friluftsliv är allemansrätten, det fria handredskapsfisket och strandskyddet av vital betydelse vid sidan av miljökvalitetsmålen. Förbundet menar att Miljömålsrådet inte tillräckligt uppmärksammat allemansrätten, strandskyddets och särskilt det fria handredskapsfiskets betydelse i det här sammanhanget. Förbundet vill poängtera att goda fiskbestånd är en förutsättning för upplevelseoch rekreationsvärden genom t.ex. sportfisket. Närmare 2 miljoner svenskar har sportfiske som fritidsintresse och för dessa är utfiskningen och krisen för kustfiskbestånden en stor tragedi. Möjligheten till fiske för rekreation och nöje utmed kusterna är idag starkt begränsad eftersom fiskbestånden på många håll har raderats ut. På västkusten återstår endast ca 5% av det bottenfisksamhälle som tidigare utgjorde basen för fisket och på ostkusten har sötvattensarter som gädda och abborre gått kraftigt tillbaks till följd av kaskadeffekter i fisksamhället och ekosystemet efter att östersjötorsken fiskats ut. 1

Detta innebär inte bara att fiskets försämrats utan även att sportfisket drabbas oförtjänt hårt när restriktioner i fisket införs. Det finns flera aktuella exempel på att restriktioner i sportfisket införs för att motivera möjligheten till ett fortsatt yrkesfiske trots att det är detta som är det största hotet mot fiskbeståndet som t.ex. beslutet att förbjuda allt ålfiske utom för yrkesfisket. Utbyggnaden av vattenkraften utgör det största hotet mot miljökvalitetsmålet Levande sjöar och vattendrag. Här pågår en stor målkonflikt som Miljömålsrådet helt missat och som Förbundet finner anmärkningsvärd. Lyft upp fisken, försvara allemansrätten, det fria handredskapsfisket och strandskyddet Förbundet vill särskilt poängtera vikten av att resursen fisk ges en mera explicit och tydlig roll i det fortsatta miljömålsarbetet. Enligt Livsmedelsverkets rekommendationer saknas det idag fisk i sötvatten som kan ätas fullständigt utan restriktioner till följd av alltför höga halter miljögifter som kvicksilver och dioxin. För Östersjön och Västerhavet gäller utifrån Livsmedelverkets kostrekommendationer att man kan äta torsk, bleka, piggvar och vissa andra plattfiskar. Men flertalet fiskar är arter som t.ex. WWF avråder från att äta av i sin konsumentguide avseende fisk till följd av att de är utrotningshotade eller att bestånden ligger utom biologiskt säkra gränser. Mot bakgrund av att närmare 2 miljoner svenskar fiskar för nöje och rekreation varje år, där möjligheten att tillreda en egen måltid från egenhändigt fångad fisk är en viktig ingrediens, är detta naturligtvis förödande. Samtidigt saknas explicita hänvisningar till fiskens prekära situation vad avser användbarheten som livsmedel i hela miljömålsarbetet. Detta är förvånande och inte acceptabelt. Förbundet uppmanar därför Miljödepartementet att med omedelbar verkan uppmärksamma frågan och lägga ut lämpliga uppdrag som gör att frågan på ett tydligare och mätbart sätt kommer in i miljömålsarbetet inom målet Levande sjöar och vattendrag, Hav i balans och/eller Giftfri miljö. Miljömålet Levande sjöar och vattendrag beskriver explicit att förutsättningar för friluftsliv värnas. Förbundet vill i sammanhanget uttrycka stor oro över de signaler som finns från regeringen att urholka strandskyddet och differentiera allemansrätten. Detsamma gäller särintressena som ifrågasätter det fria handredskapsfisket. För den sportfiskande allmänheten är det av yttersta vikt att allemansrätten och det fria handredskapsfisket inte rörs och att strandskyddet, som gör att vi alla kan komma ner till vattnen och fritt röra oss utmed dessa, snarare förstärks än urholkas. Småskalig vattenkraft ett hot mot miljökvalitetsmålen 2

De naturligt strömmande vattnen i Sverige krymper i antal och omfång i takt med att vattenkraften byggs ut. Mot bakgrund av den extremt stora betydelse som särskilt små, outbyggda strömmande vatten har för friluftslivet i allmänhet men den biologiska mångfalden i synnerhet, har Naturvårdsverket tidigare presenterat ett förslag att sådana vattendrag (med en särskild definition som inte återges här) kollektivt skall skyddas mot utbyggnad enligt lag. Vad som istället skett är att regeringen i december 2006 beslutat om nya subventioner för att stödja utbyggnaden av just småskalig vattenkraft. Subventionerna har lett till en mycket stor ökning i intresset för utbyggnad av just sådana oerhört värdefulla små vattendrag samtidigt som energitillskottet beräknas som mycket ringa. Minimal nytta till maximal skada alltså! Följden av denna politiskt beslutade subvention innebär enligt Energimyndigheten att mer än 300 miljoner kr per år används för att stödja den småskaliga vattenkraften - en åtgärd som går stick i stäv med flera av miljökvalitetsmålen, tydligast Levande sjöar och vattendrag. Följdeffekterna blir att hela prövningsprocessen i miljödomstolen förskjuts till förmån för utbyggnad, eftersom skyddsvärdena är desamma men lönsamheten genom subventionerna blir närmast dubbelt så hög. I Naturvårdsverkets underlagstexter slås fast att elcertifikaten motverkar miljökvalitetsmålet Levande sjöar och vattendrag och att Naturvårdsverket står fast vid sin ståndpunkt att vattenkraft bör undantas från elcertifikatsystemet. Förbundet vill i detta sammanhang särskilt framhäva att elcertifikaten snedvrider miljöprövningen. Något som inte ens nämns i Miljömålsrådets analys. Förbundet uppmanar regeringen att tydligt markera hur subventionerna motverkar miljömålsarbetet. Förutom att beräkningen av utbyggnadens lönsamhet vid en utbyggnad innebär att denna blir dubbelt så hög som om subventionerna inte funnits, fördubblas också kostnaden för utköp av vatten från anläggningar som stöds av elcertifikatsystemet. Exempel på utköp av vatten i restaureringsarbetet av vattendragen är t.ex. normalt förekommande åtgärder för att skapa ökade minimitappningar i naturfåror eller genom fiskvägar. Kontentan är således att staten först sätter upp ett miljömål om Levande sjöar och vattendrag. Därefter instiftar man subventioner som motverkar målet genom att man först skänker bort flera hundra miljoner per år till, såväl inhemsk som utländsk, kraftverksindustri som redan gör mångmiljardvinster, för att därefter köpa loss vatten med de mycket begränsade statliga medel som finns till vatten- och fiskevård från samma kraftverksägare till dubbla priset. Förbundet finner i det här sammanhanget det direkt stötande att Miljömålsrådet lyfter fram de något ökade medlen för vatten- och fiskevård som positivt för 3

utvecklingen. Utan att ens nämna att dessa äts upp av de statliga subventionerna av vattenkraften när vatten skall köpas loss för restaureringsåtgärder som ökade minimivattentappningar eller till fiskvägar vid sidan av kraftverksturbinerna. Sportfiskarnas menar att regeringen i den kommande miljöpropositionen har en moralisk och för sakfrågan skyldighet att tydliggöra effekterna av denna miljöskadliga subvention. Förbundet menar också att regeringen bör föreslå ett avskaffande av subventionerna till vattenkraft genom att undanta vattenkraft från Lagen om elcertifikat. 4.7 Miljöorganisationer och de enskilda medborgarna. Miljömålsarbetet och friluftspolitiken är sammanflätade och av vital betydelse för miljö- och friluftsorganisationernas arbete i samhället. I allt högre grad förutsätter samhället att miljö- och friluftsorganisationer som Sportfiskarna skall delta i och bidra till miljö- och fiskeripolitikens genomförande och också överta ett samhällsansvar från myndigheter och kommuner. Förbundet är positivt till en sådan utveckling och tar redan ett stort sådant ansvar. Tyvärr har samhället mycket långt från i samma utsträckning i handling visat att det är villigt att stödja de ideella organisationerna. Miljömålsrådets tar upp frågan i sin rapport. Miljömålsrådet konstaterar att de ideella organisationerna har ett stort ansvar för genomförande av miljömålsarbetet men nöjer sig med att föreslå att regeringen ser över på vilka sätt ett ökat stöd kan ges till organisationer i samhället för att de ska öka kunskaperna om miljöfrågor inom sina organisationer och arbeta konkret i sina verksamheter för att bidra till att miljömålen får genomslag. Det hade varit på sin plats att Miljömålsrådet kommit med ett mer konkret förslag. Förbundet menar att de ideella organisationernas insatser för miljömålsarbetet underskattas av Miljömålsrådet och regeringen. Det ytterst begränsade stödet till friluftsorganisationer och miljöorganisationernas nationella och internationella arbete samt fiskevården är exempel på denna underskattning Förbundet har självt och genom bl.a. Svenskt Friluftsliv till regeringen lyft frågan om såväl stödet till fiskevården som till friluftslivet. Det är nu hög tid att regeringen visar att den utöver att tro på också verkligen vill satsa på friluftslivet och de ideella organisationernas utveckling som en viktig del av miljömålsarbetet. En win-win politik som skulle gynna såväl politikens trovärdighet som miljömåls- och folkhälsoarbetet. Svenskt Friluftsliv, som omfattar 21 medlemsorganisationer och gott och väl 2 miljoner medlemmar, har till Miljöminister Anders Carlgren framfört 4

att en rimlig nivå på det statliga anslaget till friluftlivets organisationer ligger på minst 100 miljoner kr. Förbundet har till Jordbruksminister Eskil Erlandsson begärt att fiskevården ges ett varaktigt stöd i storleksordningen 75-100 miljoner kronor. Antingen genom ett ökat fiskevårdsanslag eller genom förslaget om att införa en allmän fiskevårdsavgift och låta medlen gå oavkortat till fiskevård i enlighet med det förslag som utredaren Gösta Gunnarsson föreslog i betänkandet Fiskevårdens finansiering (SOU, 2006). Miljömålsrådets har överlämnat till regeringen att föreslå ett ökat stöd till miljö- och friluftsorganisationerna samt fiskevårdens finansiering i den kommande Miljömålspropositionen. Förbundet ser fram mot regeringen förslag och bidrar gärna med synpunkter och förlag i denna fråga. Sportfiskarna och miljömålsarbetet Förbundet bedriver självt och genom de närmare 500 lokalföreningar som är anslutna över hela landet en omfattande vatten- och fiskevårdsverksamhet med utgångspunkt från miljömålsarbetet. Förbundet är ledande i Sverige när det gäller framtagande av faktaböcker och studiehandledningar för vatten- och fiskevård som t.ex böckerna Ekologisk fiskevård, Kustfiske och Fiskevård och Sportfiskarnas fiskevårdspraktika som används såväl i det ideella fiskevårdsarbetet som litteratur på gymnasieoch universitetsutbildningar. Förbundet har också tagit fram en rad uppmärksammade filmer som t.ex. Sex, svavel och fula fiskar och Sportfiskarna och miljömålsarbetet som visats såväl i svensk som internationell television respektive spritts till bland annat samtliga Sveriges kommuner, fiskevårdsområden, sportfiskeklubbar och riksdagsledamöter. I det omfattande material som används i ungdomsverksamheten över hela Sverige lyfts miljömålsarbetet fram på ett anpassat sätt till målgruppen. Sådana exempel är skrifterna Fiskehandboken, Följ med på fiske och filmen Fiska, fiska, fiska som bl.a. används i projekten Sommarfiskeskolor, Storstadsnära fiske och Klassdraget. Sammantaget kommer Förbundet under 2008 genom projekten och de deltagande lokalföreningarna att introducera 15 000 barn och ungdomar i sportfiske och vatten- och fiskevårdsrelaterade frågor utifrån ett miljömålsperspektiv. Förbundet bedriver självt och genom de närmare 500 lokalföreningar som är anslutna över hela landet en omfattande vatten- och fiskevårdsverksamhet. Vi deltar i ett stort antal nationella, regionala och lokala samråds- och arbetsgrupper för vatten- och fiskevårdsfrågor. Sådana exempel är t.ex. den nyligen tillsatta utredningen i syfte att utreda fiskelagstiftningen och föreslå en fiskevårdslag, Miljöprocessutredningen, Fiskeriverkets uppdrag att föreslå 6 marina områden med fiskeförbud, regionalt t.ex. pilotförsöken med 5

samförvaltning av fisket, arbetsgrupper på länsstyrelser och Vattenmyndigheter, kommunala arbets- och referensgrupper och samarbetet med landets fiskevårdsområden. Utöver denna sorts engagemang har Förbundet och dess medlemsorganisationer ett eget ansvar för fiskeförvaltning samt fiskevårdsprojekt i 1000-tals vattenområden över hela landet. Miljökvalitetsmålen utgör en utgångspunkt i det här arbetet. SCB har på Fiskeriverkets uppdrag beräknat att 100 000 personer ideellt årligen är engagerade i den praktiska fiskevården och sammantaget utförs årligen 775 000 ideella fiskevårdsdagar ( FISKE 2005 ). Internationellt arbetar Förbundet utifrån intentionerna med miljömålsarbetet på flera plan. Förbundet var en av de organisationer som redan 1982 bildade det Internationella Försurningssekreteriatet i syfte att bedriva internationell lobbying för reducerade utsläpp av försurande luftföroreningar. Förbundet är fortfarande drivande i styrelsearbetet för sekreteriatet vars namn i maj 2008 ändrades till Luftförorenings- och Klimatsekreteriatet. Sekreteriatet har varit en framgångssaga för de ideella miljöorganisationerna och stod som förebild då Förbundet 2002 tog initiativ till bildandet av det Internationella Fiskesekreteriatet FISH. Förbundet är en av organisationerna som har ansvaret för FISH som sedan bildandet främst arbetar med att påverka fiskeripolitiken utanför Sverige. Fokus på arbetet är att skapa en uthållig fiskepolitik med hänsyn till ekosystemansatsen och det svenska miljömålsarbetet. EU-kommissionen och EU-parlamentet är givetvis viktiga målgrupper men än mer fokuseras arbetet på att stödja och utveckla andra länders miljöorganisationers arbete med fiskeripolitiska frågor. Fokus 2007 och 2008 har legat på Polen som varit det land som tydligast motverkat en klok förvaltning av torskbestånden i Östersjön. Förbundet är också en av medlemsorganisationerna i EAA, European Angling Association, och arbetar inom denna i första hand med fiskeförvaltnings- och bevarandefrågorna med fokus på Östersjön. Friluftspolitik och miljöpolitik går hand i hand Den nya friluftspolitiken kan sägas ha sin startpunkt i departementsskrivelsen Statens stöd till friluftsliv och främjandeorganisationer (Ds 1999:78). I denna skrivelse föreslås att ett friluftsråd inrättas vid Naturvårdsverket samt att FRISAM ( Friluftsorganisationer i samverkan ) bildades, det senare sker år 2000, det förra år 2003. 2007 ombildas FRISAM till Svenskt Friluftsliv och omfattar 21 medlemsorganisationer och över 2 miljoner medlemmar. Sveriges Sportfiske- och Fiskevårdsförbund, Friluftsfrämjandet och Svenska Naturskyddsföreningen är exempel på medlemsorganisationer. 2002 kom regeringens skrivelse En samlad naturvårdspolitik (2001/02:173). Skrivelsen öppnar upp för möjligheter och utveckling istället för hinder och restriktioner. Möjligheter till naturupplevelser, friluftsliv och ökad naturturism. I skrivelsen står det nu klart att naturvården och friluftslivet utgör två sammanflätade intressen och att allemansrätten utgör grunden för denna verksamhet. 6

Att upprätthålla goda förutsättningar för friluftsliv är ett billigt sätt för samhället att investera i såväl miljövård som en god folkhälsa. I Prop. 2002/03:35 Mål för folkhälsan konstaterar regeringen att det finns stora samhällsekonomiska vinster, såväl för den förebyggande hälsovården som miljövården, i att bereda möjlighet för i princip alla som så önskar att utöva friluftsliv. Friluftspolitikens olika områden utgörs av naturvårdspolitiken där säkerställande av natur för friluftsliv utgör en hörnsten. Hälsopolitiken där friluftspolitiken innebär förebyggande hälsoarbete samt Skol- och ungdomspolitiken där friluftsliv bör integreras i skola och barnomsorg. Därutöver kan också nämnas folkrörelse och kulturpolitik samt integrationspolitik. Av tradition har fiskeripolitiken i helt dominerande grad omfattat det traditionella yrkesfisket. Successivt har dock yrkesfiskets betydelse reducerats och fritidsfisket och särskilt sportfisket betydelse för Svenskt Fiske vuxit lavinartat och är idag dominerande. Närmare 2 miljoner fiskar årligen på sin fritid, omsättningen överstiger markant yrkesfiskets, är en av samhället i stort osubventionerad verksamhet som ger underlag för i storleksordningen 3 000 sportfiskerelaterade företag, ofta i glesbygd med en annars svår arbetsmarknad och är i princip utan konflikter med bestånds- eller miljövården. I regeringens skrivelse 2005/06:171 Vissa fiskeripolitiska frågor lyfts fritidsfiskets och sportfiskets betydelse fram på ett mycket tydligt sätt i svensk fiskeripolitik. Fiskeriverket gavs i uppdrag att utreda och föreslå åtgärder som kan gynna sportfisket och därtill beroende näringar. I Fiskeriverkets återrapportering 2007 Fritidsfiske och fritidsfiskebaserad verksamhet föreslås en kraftigt ökad satsning för att förbättra förutsättningarna för sportfiske genom en fiskeförvaltning som tar större hänsyn till sportfiskets behov av kustnära, starka och artrika fiskbestånd. Exempel på sådana prioriteringar är bland annat en beståndsvård anpassad till sportfiskets behov särskilt i t.ex. storstadsområden ( 50% av allt fritidsfiske sker inom 3 mil från bostaden ) och i för fisketurismen viktiga områden som outbyggda vattensystem. Fiskeriverket konstaterar att en sådan omprioritering också skulle gynna vården av hotade fiskarter och svaga fiskbestånd samt genomförande av ekosystemansatsen och därmed arbetet med miljökvalitetsmålen. Fiskeriverkets förslag bereds just nu av Jordbruksdepartementet. Riksdagen har ännu inte fastslagit några nationella mål för friluftslivet. Däremot finns de 16 miljökvalitetsmål liksom elva målområden för folkhälsan. Många är av stort intresse för friluftslivet. Miljökvalitetsmålen beskriver ett önskvärt tillstånd som skall uppnås i ett generationsperspektiv. Begreppet friluftsliv omnämns emellertid bara i ett av huvudmålen nämligen i målet för Levande sjöar och vattendrag, som avslutas med frasen samtidigt som förutsättningar för friluftsliv värnas. 7

I målet för Hav i balans återfinns begreppet rekreation, i målet Levande skogar nämns att sociala värden skall värnas och i målet för Ett rikt växt- och djurliv sägs att människor skall ha tillgång till en god natur- och kulturmiljö med rik biologisk mångfald, som grund för hälsa, livskvalitet och välfärd. Förbundet föreslår att begreppet friluftsliv och värnandet av friluftslivet i högre grad lyfts in i Miljökvalitetsmålen och delmålen. Miljömålsrådets förslag att i miljökvalitetsmålet Hav i balans tydliggöra friluftsvärdena är ett bra förslag. Förbundets mer konkreta förslag lyfts fram under respektive delmål nedan. 5.2 Miljömålet Frisk luft Inledande synpunkter. Det av riksdagen fastlagda miljökvalitetsmålet är: "Luften skall vara så ren att människors hälsa samt djur växter och kulturvärden inte skadas." Miljömålsrådet bedömer att miljökvalitetsmålet är mycket svårt att nå till 2020 även om ytterligare åtgärder vidtas. Bedömningen motiveras med hänvisning till scenarieberäkningar i EUs Clean Air For Europe (CAFE) program för 2020 där det framgår att även vid tillämpning av s.k. bästa tillgängliga teknik så kvarstår påtagliga skador på människors hälsa orsakade av partiklar och ozon. Men denna typ av bästa teknik -scenarier visar inte hur stora utsläppsminskningar som egentligen är praktiskt möjliga till 2020 Det finns flera skäl till detta, bl.a. att : - CAFE-scenarierna togs fram 2005, alltså långt före Rådets beslut om en klimatpolitik där EU ska minska utsläppen av växthusgaser med minst 20-30% till 2020 en tuffare klimatpolitik medför minskad användning av fossila bränslen som i sin tur ger lägre utsläpp av SO 2, NOx och PM.; - CAFEs MTFR-scenarier bygger på att enbart tekniska utsläppsbegränsande åtgärder medräknas de beaktar inte bränslebyte (t.ex. från kol till gas eller biobränsle); inte energisparande och -effektivisering; inte ny teknik utan enbart (går)dagens teknik till (går)dagens kostnader och effektivitet (lite teknikutveckling kan vi nog förvänta till 2020). Vidare kan beteendeförändringar (färre fordonskilometer, lägre hastigheter på vägarna, mindre köttätande, etc) ytterligare minska utsläppen. Till 2020 kan alltså utsläppen minska betydligt mer än vad som indikeras av CAFE-programmets bästa teknik -scenarier! Beträffande delmålen konstaterar Miljömålsrådet att: 8

- Delmål 1 om luftkvalitet för SO 2 för år 2005 tycks däremot uppnåtts i de flesta kommunerna, även om kuststäder i södra Sverige med omfattande sjöfart fortfarande riskerar få halter över delmålet; - Delmål 2 om luftkvalitet för NO 2 blir mycket svårt att nå till målåret 2010; - Delmål 3 om luftkvalitet för ozon knappast kommer att klaras till 2010; - Delmål 4 om utsläpp av flyktiga organiska ämnen (VOC) redan uppnåtts med god marginal; - Delmål 5 om luftkvalitet för partiklar idag överskrids på många platser, och att det blir mycket svårt att nå delmålet till 2010. Miljömålsrådet konstaterar att någon förbättring av luftkvaliteten i svenska tätorter inte har uppmätts under 2000-talet, och att det blir mycket svårt eller är omöjligt att nå miljökvalitetsmålet till 2020. Det är med hänvisning till vad som anförts ovan en allvarlig brist att Miljömålsrådets rapport (liksom Naturvårdsverkets underlagsrapport) helt saknar analys eller bedömning av hur stora utsläppsminskningar (i Sverige och/eller internationellt) som skulle krävas för att uppnå delmålen och generationsmålen. Naturvårdsverket bör ges i uppdrag att göra en sådan analys som underlag för regeringens miljömålsproposition. Synpunkter över förslag till delmål Delmål 1 angående svaveldioxid föreslås av Miljömålsrådet att utgå eftersom målet nåddes 2005. Förbundet delar inte Miljömålsrådets förslag. Målet bör omformuleras till att halten av svaveldioxid som medelvärde inte får försämras jämfört med 2007 års nivå i någon av Sveriges kommuner. Ett sådant delmål förhindrar en försämring. Delmål 2 angående kväveoxider föreslås vara kvar oförändrad. Förbundet tillstyrker förslaget. För delmål 3 angående ozon föreslås en förhöjd ambitionsnivå för marknära ozon till 2015 till högst 100 µg som åtta timmars medelvärde samt att halterna får överskridas högst 35 dagar per år. Förbundet tillstyrker förslaget med undantag av att halterna skall få överskridas upp till 35 dagar per år. Regeringen bör föreslå en högre ambitionsnivå för antalet överskridande dagar per år. För delmål 4 angående VOC-utsläpp föreslås endast att de skall vara i linje med Sveriges åtagande för 2020 i ett nytt utsläppstakdirektiv. 9

Förbundet tillstyrker inte förslaget då det är ett avsteg från principen att sätta upp mätbara slutmål och delmål. Regeringen bör alltså sätta ett specifikt delmål för 2015 och ett slutmål för 2020. Sådana mål kommer förstås att vara en klar lägsta ambitionsnivå för förhandlingsarbetet med det nya utsläppstakdirektivet. 5.3 Miljömålet Bara naturlig försurning Inledande synpunkter Det av riksdagen fastlagda miljökvalitetsmålet är: "De försurande effekterna av nedfall och markanvändning skall underskrida gränsen för vad mark och vatten tål. Nedfallet av försurande ämnen skall heller inte öka korrosionshastigheten t tekniskt material eller kulturföremål och byggnader." Miljömålsrådet konstaterar att trots de omfattande utsläppsminskningarna som genomförts eller beslutats beräknas nedfallet av försurande ämnen 2020 fortfarande överskrida vad naturen tål (den kritiska belastningen) för sjöar på cirka 12% av arealen i Sverige. Beträffande framtida överskridande av kritisk belastning i skogsmark sägs (sid. 104) att Med den deposition som var 2002-2004 var överskridandet lika stort för skogsmark som för sjöar. Till 2020 beräknas överskridandet för skogsmarken ha minskat till nära noll. I en av IIASA:s senaste rapporter till EU- Kommissionen (NEC Scenario Analysis Report Nr. 4, juni 2007) beräknas överskridandet för skogsmark i Sverige 2020 uppgå till mellan 7% och 11%. Naturvårdsverket bör ges i uppdrag att analysera denna stora skillnad i bedömning av läget 2020 inför det vidare arbetet med regeringens miljöproposition. Förbundet vill också särskilt uppmärksamma att återhämtningstiden när och om de kritiska belastningsgränserna nås inte beaktats i beräkningarna av överskridandet av kritisk belastning. Beräkningar indikerar att återhämtningstiden för skogsmark från det belastningsgränsen överstiger 50 år från det år då det försurande nedfallet underskrider den kritiska belastningsgränsen. Naturen, särskilt sjöar och vattendrag, kommer alltså att uppvisa ett antropogent försurat tillstånd långt efter att det försurande nedfallet sjunkit under den kritiska belastningsgränsen. För att nå miljökvalitetsmålet är vi beroende av ytterligare utsläppsbegränsande åtgärder utöver vad som beslutats samt en utökad kalkningsverksamhet i del av de vattenområden som ännu inte åtgärdats. Särskilt i kommuner och områden som av historiska skäl misskrediterats vid beslut om kalkningsanslag. 10

Som tidigare nämnts saknas en tydlig kvantitativ bedömning av målbeskrivningen av ungefär hur stora (ytterligare) utsläppsminskningar det egentligen krävs för att miljökvalitetsmålet ska nås. Det saknas också en bedömning av möjligheten att genom kalkningsverksamheten påskynda återhämtningen av sjöar och vattendrag för att snabbare nå delmålen. Förbundet har 2001 och 2008 gjort en större enkätundersökning till Sveriges kommuner över behovet att Miljömålskalka för att överhuvudtaget kunna nå de delmål som satts upp. I flera av kommunerna är upp mot 50% av sjöarna antropogent försurade och okalkade. Förbundets bedömning är att 30 40 kommuner är kraftigt och konsekvent underrepresenterade vid fördelning av kalkningsanslag i förhållande till försurningssituationen och långt ifrån de delmål som är uppsatta. Förbundet arrangerade den 2-3 juni 2008 ett nationellt miljömålsseminarium i samarbete med Vattenmyndigheten i Västra distriktet och länsstyrelsen i Jönköpingslän som samlade närmare 100 deltagare från hela landet, ansvariga myndigheter, länsstyrelser, kommuner, ideella organisationer och forskningen. Flertalet av de kommuner som deltog uttryckte en stark önskan att starta nya kalkningsprojekt i försurade men hittills okalkade vattenområden. Kommunerna såg denna utväg som den enda möjliga inom överskådlig tid för att klara en acceptabel situation i sina kommuner i nivå med det nationella miljömålen för försurade vattenområden. Alternativet att invänta en osäker naturlig återhämtning på 50 100 års sikt ansågs helt oacceptabel. Förbundets bedömning över behovet av en ökning av kalkningsanslaget för att åtgärda de mest eftersatta kommunernas vattenområden ligger i storleksordningen 40 50 milj. kr. Miljömålsrådet föreslår (sid. 107) att revidera preciseringen enligt följande: - Depositionen av försurande ämnen överskrider inte den kritiska belastningen för mark och vatten. - Onaturlig försurning av marken motverkas begränsas så att den naturgivna produktionsförmågan, arkeologiska föremål och den biologiska mångfalden bevaras. - Markanvändningens bidrag till försurning av mark och vatten motverkas genom att skogsbruket anpassas till växtplatsens försurningskänslighet. Förändringen av preciseringen motiverar Miljömålsrådet med att det främst är nedfallet av försurande ämnen och annan påverkan som ska minskas, och att miljökvalitetsmålet inte ska anses uppfyllt om påverkan motverkas med exempelvis kalkning. Det förefaller vara en mycket krystad förklaring till en förändring som i praktiken innebär en urvattning av texten och åtgärderna. Förbundet menar att det är självklart att onaturlig försurning måste motverkas genom t.ex. kalkningsverksamheten inte endast begränsas. Förbundet menar också att värnandet av friluftslivet skall vara en viktig utgångspunkt för att motverka onaturlig försurning. Likaså borde det vara självklart att effekter av kalkningsåtgärder (eller liknande tillfälliga motåtgärder) inte räknas in i måluppfyllelsen. 11

Ett sådant synsätt är helt avgörande för att skapa förutsättningar för en levande landsbygd och en god livsmiljö för både människor, växter och djur i avvaktan på effekten av nedfallsminskningar och naturens naturliga återhämtning. 5.3.4 Synpunkter över förslag till delmål Delmål 1 - Försurade sjöar och vattendrag I målbeskrivningen sägs att: "År 2010 ska högst 5% av antalet sjöar och högst 15% av sträckan rinnande vatten i landet vara drabbade av försurning som orsakats av människan." Såväl tolkningen av vilka sjöar och rinnande vatten som omfattas av delmålet, som bedömnings-grunder (kriterier) för försurning har hittills varit oklara. Sedan den förra fördjupade utvärderingen har nya bedömningsgrunder för försurning tagits fram, och kriteriet för försurningspåverkan är nu helt annorlunda än det var tidigare. Detta har bl.a. medfört att den uppskattade andelen försurade sjöar minskat avsevärt. Naturvårdsverket (Rapport 5766) konstaterar att Med de gamla bedömningsgrunderna beräknades för år 2000 att 10% av sjöarna över 4 hektar var försurade. Med de nya bedömningsgrunderna, med nya beräkningsmetoder och nytt kriterium, var motsvarande siffra 3,8%. Några motsvarande siffror som inbegriper alla sjöar större än 1 hektar finns inte i rapporten men innebär sannolikt att procentandelen försurade sjöar i Sverige är kraftigt underskattad. Miljömålsrådet skriver att nuvarande delmål om försurning är avgränsat att gälla sjöar större än 4 hektar. Påståendet är inte sant utan bygger på Naturvårdsverkets bedömningar som saknar politisk förankring i verkligheten. Denna avgränsning (d.v.s. att endast beakta sjöar större än 4 hektar) saknas både i Miljömålskommitténs betänkande (SOU 2000:52) och i regeringens miljömålsproposition (2000/01:130). Egentligen har alltså målbeskrivningen gällt, gäller, och ska också fortsättningsvis gälla alla sjöar större än 1 hektar. Nu föreslår Miljömålsrådet (s. 107) att delmålet ska ändras så att det nya delmålet för 2015 ska gälla sjöar större än 1 hektar. Egentligen endast en anpassning till tidigare politiska beslut. Något som Förbundet efterfrågat under lång tid. Miljömålsrådet föreslår att revidera delmål 1 om försurning av sjöar och vattendrag så att det istället ska lyda: År 2015 skall andelen sötvatten, försurade av människan, vara högst 25% i sydvästra Sverige och 5% i mellan- och sydöstra Sverige. I Norrland ska försurningen inte öka. 12

Definition: Delmålet avser antalet sjöar större än 1 hektar, och vattendrag med avrinningsområde över 2 km 2. Som försurade räknas även de kalkade objekt som enligt de svenska nationella bedömningsgrunderna klassas som försurningspåverkade. Förslaget till ny definition av delmålet är tveksam då det i underlaget saknas en konsekvensanalys i vilket fall det ändrade förslaget innebär en försvagning eller en förstärkning av miljömålet avseende situationen för vattendragen. I förslaget till revidering av delmålet för sjöar och vattendrag sammanförs dessa till begreppet sötvatten. Förbundet menar därför att det skall finnas ett mål för sjöar och ett mål för vattendrag. Däremot är det positivt att sätta differentierade delmål för olika landsdelar. Sådana regionala miljömål har redan länsstyrelserna tagit fram. I flera fall är dessa långt mer ambitiösa än det nu föreslagna miljömålet för sydvästra Sverige vilket är anmärkningsvärt. Miljömålsrådets ambitionsnivå måste därför starkt ifrågasättas. Ambitionsnivån för delmålet bör styras av möjligheten att nå miljömålet såväl genom reducering av det försurande nedfallet, ändrad markanvändning ( t.ex. ökad andel lövskog, lägre uttag av GROT i skogsbruket på försurade marker ) och genom en aktiv kalkningsverksamhet motverka försurningen. I Miljömålsrådets förslag till delmål för bevarande av natur- och kulturmiljöer under miljökvalitetsmålet Levande sjöar och vattendrag föreslås: Vattenmiljöernas kvalitet för friluftsliv och turism tillvaratas på ett hållbart sätt Förbundet kan inte se något effektivare sätt att motverka det föreslagna delmålet än att undanta försurade sjöar och vattendrag från kalkningsverksamheten. Förbundet anser på grundval av vad som sagts ovan att ambitionsnivån bör höjas och att delmålet till 2015 bör omformuleras. Förbundet föreslår följande omformulering: År 2015 skall andelen sötvatten, försurade av människan, vara högst 5% av sjöarna och 15% av vattendragslängden i sydvästra Sverige och 5% av sjöarna och vattendragslängden i mellan- och sydöstra Sverige. Försurningen skall inte tillåtas öka i någon del av Sverige. Kalkning används som en metod att motverka försurningen för att gynna den biologiska mångfalden och friluftslivet i avvaktan på effekten av reducerat försurat nedfall och naturlig återhämtning. Definition: Delmålet avser antalet sjöar större än 1 hektar, och vattendrag med avrinningsområde över 2 km 2. Som försurade räknas även de kalkade objekt som enligt de svenska nationella bedömningsgrunderna klassas som försurningspåverkade. 13

Delmål 2 - Försurning av skogsmark Nuvarande delmål 2 lyder: Före år 2010 skall trenden mot ökad försurning av skogsmarken vara bruten i områden som försurats av människan och en återhämtning skall ha påbörjats. Miljömålsrådet menar att delmålet redan uppnåtts (sid. 104), men säger också att trenden inte gäller för hela landet inga förändringar i ph har kunnat påvisas i nordvästra Götaland och nordligaste Norrland och att återhämtningen av markens baskatjonförråd tycks gå mycket långsamt eller rentav utebli helt. Med beaktande av de markkemiska data som lagts fram Förbundet svårt att fullt ut hålla med om Miljömålsrådets slutsats att delmålet redan uppnåtts. Samtidigt som depositionen av försurande luftföroreningar minskar så ökar försurningen från skogsbruket på grund av ökad intensitet. Uttaget av biomassa ger negativ baskatjonbalans i hela landet, särskilt i granskog. Vid stamskörd i granskog sägs skogsbrukets bidrag till markförsurningen vara 30-60% och vid GROT-uttag ökar det till 40->70% av den totala försurningspåverkan. Miljömålsrådet föreslår att revidera delmål 2 så att det ska lyda: Arealen skogsmark i sydvästra Sverige som har hög eller mycket hög surhetsgrad skall minska med 20% från år 2000 till 2015. I försurade delar av övriga Sverige skall en fortsatt förbättring ske Det är svårt att i det framlagda underlaget finna någon tydlig motivering som styrker lämpligheten av den föreslagna ambitionsnivån, och följaktligen svårt att tillstyrka detta ändringsförslag. I underlaget (Naturvårdsverkets rapporter) tycks det som förändring i markens surhetsgrad prognostiserats mot bakgrund av ett depositionsscenario i linje med befintlig lagstiftning i Europa och att försurningspåverkan från skogsbruket inte ska öka. Men för att sätta framtida ambitionsnivåer (delmål) bör flera depositionsscenarier och flera antaganden om möjligheter att minska också skogsbrukets försurningspåverkan undersökas, och någon sådan analys tycks hittills inte ha genomförts. Dessutom bör ambitionsnivån för delmålet styras av möjligheten att till 2020 uppnå miljökvalitetsmålet, vilket inte heller tycks ha beaktats. Förbundet saknar en analys av möjligheten att öka askåterföring i kombination med kalkgivor för att motverka förlusten av baskatjoner vi avverkning och uttag av GROT på redan antropogent försurade marker. Visserligen har Skogsstyrelsen nyligen uttalat att försöksverksamheten med kalkning av skogsmark haft en begränsad betydelse för försurningssituationen i markavrinningsvattnet till sjöar och vattendrag i det korta perspektivet. Förbundet menar att en analys av kalkningsverksamhetens betydelse för 14

försurningssituationen, särskilt markavrinningsvattnets mycket låga halter av baskatjoner och ökade halter av giftiga metaller, måste ses i ett mycket längre perspektiv. Kanske 50 år eller mer. Nytt delmål för skogsbrukets försurningspåverkan Miljömålsrådet förslag till nytt delmål för skogsbrukets försurningspåverkan: Förslag: År 2015 skall skogsbrukets försurningspåverkan i försurade områden inte överstiga det som kompenseras via naturliga processer. Förslag till indikator: Areal granskogsmark i försurade områden där nettouttaget av baskatjoner vid helträdsuttag på ett påtagligt sätt överskrider vittringen ned till 50 cm djup. (I nettouttag ingår både uttag och askåterföring.) Mot bakgrund av att skogsbruk även om enbart stamuttag sker har en potential att bidra till försurning i många typer av skogar och på flera typer av skogsmarker, är det märkligt att indikatorn föreslås begränsas till att omfatta enbart granskogsmark och enbart helträdsuttag. I Naturvårdsverkets underlagsrapport (sid. 78) konstateras t.ex. att I sydvästra Sverige leder även stamuttag till påtagliga baskatjonförluster i vissa fall... Enligt Förbundets mening borde det istället anses rimligt att eftersträva att skogsbruket i enlighet med miljökvalitetsmålet inte ska verka försurande någonstans, och därför att texten ändras till att lyda: År 2015 skall skogsbrukets försurningspåverkan inte överstiga det som kompenseras via naturliga processer. Tillåts genom motverkande beslut en högre försurningspåverkan i skogsbruket skall kompensation för förlusten av baskatjoner ske genom t.ex. askåterföring och kalkning. Nytt delmål för internationell sjöfart Miljömålsrådet förslag till nytt delmål: År 2015 skall utsläppen av svaveldioxid från sjöfart som bunkrar i Sverige ha halverats och utsläppen av kväveoxider ska minska jämfört med år 2005. Definition: Delmålet omfattar både nationell och internationell sjöfart. Nationell sjöfart: Fartyg som går enbart mellan svenska hamnar och som bunkrat i Sverige. Här inbegrips all inrikes sjöfart, d.v.s. även fiskebåtar och militära fartyg. Internationell sjöfart: Fartyg som bunkrat i Sverige och som går till en utländsk hamn. 15

Det är bra med ett nytt delmål för internationell sjöfart men ambitionsnivån är alldeles för lågt satt, och måste höjas. Utsläppen av SO 2 och NOx från internationell sjöfart i Östersjön och Nordsjön bidrog 2005 med 22-23% av nedfallet av svavel respektive oxiderade kväveföreningar över Sverige (Källa: EMEP Status Report 1-2007), och sjöfartens andel är ständigt ökande. Därför måste målet vara att drastiskt minska också sjöfartens utsläpp annars är risken påtaglig att utsläppen från sjöfarten kommer att äta upp stora delar av nyttan av de minskade utsläppen från landbaserade utsläpp. Vid det föreslagna basåret (2005) hade kravet på max 1,5% svavelhalt i bränslen ännu inte börjat gälla i varken Östersjön eller Nordsjön, utan detta krav trädde enligt EU-direktivet i kraft i augusti 2006 i Östersjön och för alla passagerarfärjor och i augusti 2007 för Nordsjön (inkl. Engelska kanalen). Sedan Naturvårdsverkets fördjupade utvärdering gjordes, har medlemsländerna i FNs internationella sjöfartsorganisation (IMO) vid ett MEPC-möte i april 2008 överenskommit nya utsläppskrav för den internationella sjöfarten. Enligt dessa ska gränsen för maximalt tillåten svavelhalt i s.k. utsläppskontrollområden (som innefattar såväl Östersjön som Nordsjön) fr.o.m. 1 januari 2015 sänkas till 0.1%. Förutsatt att de nya kraven efterlevs, innebär det att svavelutsläppen från sjöfarten i dessa båda havsområden kommer att minska med minst 90-95% jämfört med utsläppsnivån år 2005. IMO-överenskommelsen innebär också att den globalt gällande max-gränsen för svavelhalt i marina bränslen sänks från dagens 4,5% till 0,5%, att gälla från 1 januari 2020. (För både 0,1% och 0,5%-gränserna gäller att det är tillåtet för fartyg att uppnå motsvarande utsläppsminskning med andra metoder, t.ex. rökgasrening.) I IMO-överenskommelsen ingår viss skärpning också av NOx-kraven, främst för nya fartygsmotorer. För utsläppskontrollområden gäller fr.o.m. januari 2016 att nya fartygsmotorer måste ha minskat sina NOx-utsläpp med minst 80%. Beträffande delmål för kväveoxider från sjöfarten borde ambitionsnivån till 2015 vara att uppnå en minskning som motsvarar vad som skulle uppnås om alla större fartyg som huvudsakligen frekventerar Östersjön och Nordsjön installerade långtgående NOx-rening. Detta borde kunna uppnås genom ekonomiska styrmedel, som t.ex. utsläppsavgifter. Några beräkningar som uppskattar mer exakt vilka procentuella utsläppsminskningar jämfört med 2005 en sådan ambitionsnivå motsvarar finns tyvärr inte. Med utgångspunkt från tabell 7.8 (Rapport 5766, sid. 76) kan emellertid en grov uppskattning göras, vilken pekar på möjliga utsläppsminskningar för NOx på minst 50%. Därför föreslår Förbundet att det nya delmålet istället formuleras: År 2015 skall utsläppen av svaveldioxid från sjöfart som bunkrar i Sverige ha minskat med minst 90% och utsläppen av kväveoxider ska ha minskat med minst 50% jämfört med år 2005. 16

Delmål 3 och 4 - Minskade utsläpp i Sverige av svaveldioxid och kväveoxider Beträffande svaveldioxid konstateras i Naturvårdsverkets Rapport 5766 att delmålet (60.000 ton år 2010) med god marginal redan uppnåtts, och att prognosen för 2010 pekar på en ytterligare minskning, ner till cirka 33.000 ton. Men för att klara delmålet för kväveoxider (148.000 ton år 2010) krävs ytterligare åtgärder både Naturvårdsverket och Miljömålsrådet bedömer att med befintliga åtgärder kommer utsläppen år 2010 att uppgå till cirka 154.000 ton. Svavel Miljömålsrådet föreslår att nuvarande delmål 3 utgår. Någon egentlig motivering ges inte av Miljömålsrådet förutom det faktum att delmålet för 2010 redan uppnåtts med god marginal. Naturvårdsverket säger dock att ytterligare minskningar av utsläppen inte är motiverade ur kostnadseffektivitetssynpunkt (sid. 9). I en mer utvecklad motivering (Rapport 5766, sid. 74-75) hävdar Naturvårdsverket bl.a.. att: Ytterligare åtgärder i Sverige är mycket dyra i förhållande till vad det kostar i andra länder och inom sjöfarten År 2020 beräknas också de svenska utsläppen ligga nära vad som är tekniskt möjligt att åtgärda och potentialen för icke-tekniska åtgärder är också liten för de svenska svavelutsläppen. De svenska utsläppen är mycket små i förhållande till utsläpp från länder som exempelvis Polen och Storbritannien. De ytterligare åtgärder som är tekniskt möjliga att vidta i Sverige bidrar mycket marginellt till minskad deposition i Sverige eller andra länder. För de som under några årtionden följt den internationella luftvårdsdebatten är det lätt att känna igen den uppenbart krystade argumentationen både argument ordval är desamma som använts av de länder som under årtionden motarbetat (inte minst svenska) krav på tuffare internationella åtaganden under LRTAP-konventionen och i EUs lagstiftning. Naturvårdsverket hävdar att ytterligare åtgärder i Sverige är (relativt) dyra och att de börjar närma sig vad som är tekniskt möjligt. Dessa slutsatser tycks uteslutande baseras på data från IIASAs RAINS-modell. Det bör därför poängteras att RAINS enbart omfattar (en tämligen grovt generaliserad) lista av s.k. tekniska åtgärder. RAINS-modellens åtgärdslistor saknar alltså alla former av s.k. strukturella åtgärder som byte av bränsle, energieffektivisering, 17

energisparande, ökad användning av förnybara energikällor, hastighetsbegränsing, trafikplanering, med mera, med mera. Den tekniska åtgärdspotentialen och anknutna kostnader i RAINS är dessutom starkt beroende av antaganden om framtida aktivitetsnivåer och växthusgaspolitik. Flera rapporter som tagits fram av bl.a. IIASA (och även av Naturvårdsverket) har tydligt visat hur såväl potential för utsläppsminskning som anknutna kostnader kraftigt påverkas av de ovan nämnda antagandena. Följdaktligen är det direkt missvisande att mot bakgrund enbart av en högst begränsad analys av vissa data från RAINS-modellen hävda att ytterligare åtgärder mot svavelutsläppen i Sverige inte är kostnadseffektiva. Naturvårdsverket konstaterar att svenska utsläpp av svavel står för en mycket liten andel av depositionen i Sverige. Det är naturligtvis sant men av olika länders bidrag till svavelnedfallet över Sverige kommer Sverige på andra plats efter Polen. Enligt EMEP kom år 2005 13,3% från Polen, 7,9% från Sverige, 7,4% från Ryssland, 6,9% från Tyskland, och 6,6% från Storbritannien. Dessutom bidrog internationell sjöfart i Östersjön och Nordsjön med 23,3% (källa: EMEP Status Report 1-2007). Förutom till svavelnedfall över Sverige, bidrar de svenska svavelutsläppen naturligtvis även till nedfallet i andra länder och dessutom till bildningen av sekundära sulfataerosoler, som utgör en väsentlig andel av förekommande halter av PM 2,5 i såväl Sverige som övriga Europa. Om Naturvårdsverket och Miljömålsrådet av någon anledning nu skulle vilja tillämpa ett strikt nationalegoistiskt svenskt kostnadseffektivitetsperspektiv måste man rimligtvis också beakta att drygt 35% av de svenska svavelutsläppen deponeras i Sverige, medan endast ungefär 2% av de polska, tyska och brittiska utsläppen deponeras i Sverige (källa: EMEP Status Report 1-2007). En jämförelse av enbart skillnader i åtgärdskostnader mellan länder riskerar naturligtvis bli missvisande om man samtidigt inte också beaktar avstånd från känsliga receptorer, kemisk omvandling och transport av föroreningar, m.m. Någon hållbar argumentation för varför delmål 3 för svavelutsläpp ska utgå finns alltså inte. Tvärtom bör delmål 3 finnas kvar och skärpas, samt kompletteras med ett nytt tuffare utsläppsmål för 2015. (Se bilagan om utsläppsmål, nedan.) Delmål 3 bör enligt Förbundets mening istället revideras enligt följande: År 2010 skall utsläppen i Sverige av svaveldioxid till luft ha minskat till 30.000 ton, och år 2015 till 25.000 ton. Kväveoxider Miljömålsrådet föreslår att revidera delmål 4 att lyda: År 2015 skall utsläppen i Sverige av kväveoxider till luft ha minskat till 130.000 ton. 18

Förväntade utsläpp 2010 utan ytterligare åtgärder anges av Naturvårdsverket till 154.000 ton 2010. Enligt Naturvårdsverkets prognos, som tar hänsyn till gällande styrmedel och trender, kommer utsläppen av kväveoxider i Sverige att vara 138.000 ton 2015 och 119.000 ton 2020. Utsläppsmål för framtida svenska utsläppsminskningar av kväveoxider bör vara ungefär i paritet med vad som krävs generellt i Europa. Följaktligen bör siktet vara inställt på att till 2020 uppnå en minskning på minst 80 procent jämfört med 2000, d.v.s. en utsläppsnivå motsvarande ungefär 40-45.000 ton. Delmålet för NOx för 2015 blir då att utsläppen ska minskas till 100.000 ton. Delmål 4 föreslås av Förbundet revideras till: År 2010 skall utsläppen i Sverige av kväveoxider till luft ha minskat till 140.000 ton, och år 2015 till 100.000 ton. 5.4 Miljömålet Giftfri miljö Inledande synpunkter Det av riksdagen fastlagda miljömålet är: Miljön skall vara fri från ämnen och metaller som skapats i eller utvunnits och som kan hota människors hälsa eller den biologiska mångfalden. Miljömålsrådet gör bedömningen att miljökvalitetsmålet Giftfri miljö är mycket svårt eller inte möjligt att nå till 2020. Halterna i miljön av kända miljögifter som dioxinlika ämnen och kvicksilver i bl.a. fisk kommer fortfarande att vara ett olöst och stort problem 2020. Den bild Miljömålsrådet tecknar är mycket dyster men tyvärr också realistisk. Förbundet möter ständigt dessa frågeställningar i kontakterna med medlemmar och den fiskande allmänheten särskilt avseende kvicksilver i insjöfisk och dioxin i Östersjöfisk. Tyvärr upplever vi också ett större intresse från ansvariga myndigheter att begära undantag från t.ex. EU:s regler för försäljning av fisk med höga halter dioxin- och dioxinlika föreningar än att noggrant följa utvecklingen och informera allmänheten om de faktiska lokala och regionala förhållandena och faran med intag av fisk med halter överstigande gränsvärden än att åtgärda det grundläggande problemet. Förbundet upplever också att Sveriges och Livsmedelsverkets kostrekommendationer för intag av fisk med höga dioxinhalter och kvicksilverhalter varit kontraproduktiva för miljömålsarbetet såväl när det gäller att följa upp situationen för kvicksilver i insjöfisk som att åtgärda problembilden. Några exempel som belyser situationen. 19

För några år sedan gick Livsmedelverket ut med en förfrågan till landets samtliga kommuner om att göra en storskalig undersökning av kvicksilvermängden i fisk i kommunernas sjöar. Endast ett 30-tal kommuner svarade på förfrågan och endast 17 genomförde några undersökningar överhuvudtaget. Avsaknaden av intresse byggde ofta på att kostrekommendationerna gjorde att kommunerna inte kände att de behövde följa upp kvicksilversituationen i sjöarna. Orkanen Gudrun 2005 medförde som vi alla vet mycket stora skogsskador i södra Sverige. Mängden fallen skog ansågs motsvara 10 års avverkningar. Bland annat genom IVL:s och Skogsstyrelsens forskningsprogram är det ett väldokumenterat faktum att avverkningar och körskador i skogsmark upp till flera hundra gånger ökar markavrinningsvattnets uttransport av metylkvicksilver genom ökade humustransporter. Detsamma gäller om marken före plantering markbereds. I samband med att väldiga mängder skog faller som efter Gudrun 2005 innebär det också att marklagret bryts upp på ett våldsamt sätt genom rotvältor och kraftigt försvårad avverkning och körning på bl.a. olämplig tidpunkt på året. Varken från Skogsstyrelsens, Naturvårdsverkets, Livsmedelsverkets, länsstyrelsernas eller kommunernas sida har dessa aspekter uppmärksammats i form av rekommendationer om t.ex. på vilka marker och hur markberedning innan plantering får genomföras. Kostrekommendationerna passiviserar även i dessa fall ansvariga myndigheter. Skogsmark och vattenområden borde rimligen vara ett exempel på av människan förorenade områden ( kontaminerade genom nedfall av försurande ämnen, kvicksilver, bly mm ) och särskilda rekommendationer för brukandet utfärdas i syfte att minska uttransport av giftiga ämnen. Kostrekommendationerna avseende kvicksilver i fisk anfördes som ett skäl i debatten varför ansvariga myndigheter inte noggrannare behövde hantera frågan om bl.a. ökande uttransport av kvicksilver. Dioxin och dioxinlika föreningar anses vara ett mycket stort hälsoproblem. I Danmark har ansvariga myndigheter förbjudit försäljning av t.ex. stor lax från Östersjön som har kraftigt förhöjda halter medan den mindre laxen har lägre halter och får försäljas. Sverige har begärt undantag från EU:s regelverk för försäljning inom Sverige av bl.a. Östersjölax med dioxinhalter över gränsvärden för humankonsumtion med hänvisning till Sveriges kostrekommendationer och informationssystem. Förbundet upplever att ansvariga myndigheter som Fiskeriverket i princip endast engagerar sig i dioxinproblematiken i syfte att undvika avsaluproblem. Forskning och åtgärdsprogram för att förbättra situationen lyser tyvärr med sin frånvaro. Vi upplever att kostrekommendationerna och arbetet för att försvara en fortsatt försäljning av fisk med höga dioxinhalter också i det här fallet passiviserar myndigheternas arbete med miljökvalitetsmålet. Målformulering och tolkning av miljökvalitetsmålet Förbundet tillstyrker Miljömålsrådets förslag till förändringar. Förslaget, All fisk i Sveriges hav, sjöar och vattendrag är tjänlig som människoföda med avseende på innehållet av ämnen som spridits genom mänsklig aktivitet, är ett bra förslag till precisering av miljömålet. 20