Den här publikationen och andra kortfattade översikter om EU finns på internet: ec.europa.eu/publications Europeiska kommissionen Generaldirektoratet för kommunikation Publikationer 1049 Bryssel BELGIEN Manuskriptet färdigställdes i juli 2010 Omslagsbild: Lou Wall/Corbis Luxemburg: Europeiska unionens publikationsbyrå 2010 80 sidor 16,2 22,9 cm ISBN 978-92-79-17481-0 doi:10.2775/62042 Europeiska unionen, 2010 Kopiering tillåten. För användning eller reproduktion av enskilda fotografier krävs upphovsrättsinnehavarnas tillstånd. Printed in Germany TRYCKT PÅ PAPPER SOM BLEKTS UTAN ELEMENTÄRT KLOR (ECF)
Europa på 12 lektioner av Pascal Fontaine
Innehåll sidan 4 Vad är syftet med EU? sidan 10 Tio historiska steg sidan 14 Utvidgning och grannförbindelser sidan 44 Euron sidan 48 Bygga vidare på kunskap och innovation sidan 52 Vad innebär det att vara EU-medborgare? 2
sidan 20 Hur fungerar EU? sidan 28 Vad gör EU? sidan 38 Den inre marknaden sidan 58 Ett Europa med frihet, säkerhet och rättvisa sidan 64 EU i världen sidan 70 Hur ser Europas framtid ut? sidan 74 Viktiga datum i den europeiska integrationen 3
Vad är syftet med EU? Under 2000-talet står EU inför följande uppgifter: Bevara och bygga vidare på den fred som råder mellan medlemsländerna. Förena EU-länderna i praktiskt samarbete. Se till att EU-medborgarna kan leva i trygghet. Främja ekonomisk och social solidaritet. Bevara europeisk identitet och mångfald i en globaliserad värld. Sprida de gemensamma europeiska värderingarna. 4
I. FRED Ett enat Europa var något som filosofer och visionärer drömde om långt innan det blev ett konkret politiskt mål. En av dem var Victor Hugo, som tänkte sig ett Europas förenta stater med fred och humanistiska ideal som ledstjärna. Men drömmen krossades av de fruktansvärda världskrig som härjade på kontinenten under första hälften av 1900-talet. I ruinerna efter andra världskriget väcktes ändå förhoppningar om något annat. De som hade stått emot totalitarismen under kriget var fast beslutna att sätta stopp för nya motsättningar mellan länderna i Europa. De ville i stället skapa förutsättningar för varaktig fred. Mellan 1945 och 1950 började en handfull djärva statsmän däribland Robert Schuman, Konrad Adenauer, Alcide de Gasperi och Winston Churchill att arbeta för att övertyga sina landsmän om att det var dags för en ny era. Tanken var att det skulle skapas en ny organisation i Västeuropa som grundades på gemensamma intressen och avtal som garanterade rättsstatsprincipen och jämlikhet mellan länderna. Den franske utrikesministern Robert Schuman tog upp en idé som ursprungligen förts fram av Jean Monnet och föreslog den 9 maj 1950 att det skulle inrättas en europeisk kol- och stålgemenskap (EKSG). Att länder som en gång hade fört krig mot varandra skulle samla sin produktion av kol och stål under en gemensam myndighet, den s.k. höga myndigheten, hade stort symbolvärde. Nu skulle råmaterial till krig förvandlas till verktyg för fred och försoning. II. FÖR ETT SAMLAT EUROPA Efter Berlinmurens fall 1989 gav EU sitt stöd till Tysklands återförening. När Sovjetimperiet sönderföll 1991 blev länderna i Central- och Östeuropa som under årtionden hade levt bakom järnridån åter fria att välja sin egen väg. Många beslutade att skapa sig en framtid bland Europas demokratiska nationer. Åtta av länderna anslöt sig till EU 2004, ytterligare två gick med 2007. EU:s utvidgning pågår fortfarande. I oktober 2005 inleddes medlemsförhandlingarna med Turkiet och Kroatien. Island ansökte 2009 och flera länder på Balkan har tagit de första stegen i en process som en dag kan leda till ett EU-medlemskap. Kroatien väntas bli EU:s 28:e medlemsland. 5
Robert Maass/Corbis III. SÄKERHET Berlinmurens fall 1989 ledde till att den tidigare uppdelningen av Europa gradvis försvann. Men även under 2000-talet är säkerheten en viktig fråga för Europa. EU måste på ett effektivt sätt kunna garantera säkerheten för sina medlemsländer. Det krävs därför ett konstruktivt samarbete med EU:s grannregioner, dvs. Balkan, Nordafrika, Kaukasus och Mellanöstern. Men EU måste också skydda sina militära och strategiska intressen genom att samarbeta med sina allierade, framför allt inom Nato, och genom att utveckla en verklig gemensam europeisk säkerhets- och försvarspolitik (ESFP). Inre och yttre säkerhet är två sidor av samma mynt. För att kunna bekämpa terrorism och organiserad brottslighet måste medlemsländernas polismyndigheter ha ett nära samarbete. För att EU ska bli ett område med frihet, säkerhet och rättvisa där alla har lika tillgång till rättvisa krävs det också ett nära samarbete mellan medlemsländernas regeringar. Detta förutsätter också att organ som Europol (Europeiska polisbyrån) och Eurojust (Europeiska enheten för rättsligt samarbete mellan åklagare, domare och polistjänstemän i olika EU-länder) får spela en aktivare och effektivare roll. IV. EKONOMISK OCH SOCIAL SOLIDARITET EU bildades för att nå politiska mål. Vägen dit skulle gå genom ekonomiskt samarbete. Den demografiska utvecklingen i Europa är inte lika stark som i andra delar av världen. EU-länderna måste därför fortsätta att hålla samman för att säkra sin ekonomiska tillväxt och för att kunna konkurrera på världsmarknaden. Inget EU-land är tillräckligt starkt för att kunna slå sig fram på världsmarknaden på egen hand. För att åstadkomma stordriftsfördelar och hitta nya kunder behöver de europeiska företagen en bredare bas än bara den nationella hemmamarknaden, vilket är vad Europas inre marknad erbjuder. För att se till att så många människor som möjligt drar fördel av den Europatäckande marknaden med 500 miljoner konsumenter försöker EU undanröja handelshinder och minska byråkratin för företagen. 6
Men den fria konkurrensen inom EU måste balanseras med en lika omfattande solidaritet. Det innebär uppenbara fördelar för EU-medborgarna: om de drabbas av översvämningar och andra naturkatastrofer får de stöd från EU-budgeten. Genom de så kallade strukturfonderna, som förvaltas av kommissionen, kan EU främja och komplettera satsningar som görs av nationella och regionala myndigheter för att minska skillnaderna mellan olika delar av EU. Budgetmedel från EU och lån från Europeiska investeringsbanken (EIB) används för att förbättra transportinfrastrukturen inom EU (t.ex. genom att bygga motorvägar eller järnvägar för höghastighetståg), förbättra kommunikationerna med randregioner och främja handeln inom alla delar av EU. Den globala finanskrisen 2008 ledde till den största ekonomiska nedgången i EU:s historia. Regeringar och EU-institutioner måste agera snabbt för att rädda banker, och EU gav ekonomiskt stöd till de värst drabbade länderna. Tack vare den gemensamma valutan skyddades euroområdet mot spekulation och devalvering. Sedan gjorde EU och dess medlemsländer 2010 en samlad insats för att minska statsskulden. Den stora utmaningen för EU-länderna de närmaste åren blir att gemensamt ta sig an globala kriser och tillsammans hitta ett sätt att ta sig ur lågkonjunkturen och skapa hållbar tillväxt. V. EUROPEISK IDENTITET OCH MÅNGFALD I EN GLOBALISERAD VÄRLD Europas postindustriella samhällen blir alltmer komplexa. Levnadsstandarden har hela tiden förbättrats, men det förekommer fortfarande stora klyftor mellan fattiga och rika. Klyftorna kan komma att öka till följd av t.ex. lågkonjunktur, omlokalisering av industrier, befolkningens åldrande och problem med de offentliga finanserna. Det är viktigt att EU-länderna samarbetar för att ta itu med de här svårigheterna. Men att samarbeta är inte detsamma som att utplåna de enskilda ländernas kulturella eller språkliga identitet. En stor del av EU:s verksamhet går i stället ut på att främja regionala specialiteter och den rika mångfalden av europeiska traditioner och kulturer. På lång sikt gynnas alla EU-länder. Sextio år av europeisk integration har visat att helheten är mycket större än summan av delarna. EU har en mycket större ekonomisk, social, teknisk, kommersiell och politisk tyngd än vad medlemsländerna hade kunnat åstadkomma vart och ett för sig. Det finns ett mervärde i att dra åt samma håll. 7
Lewis/In Pictures/Corbis Förenade i mångfalden: samarbete ger bättre resultat. I dagens värld ser tillväxtekonomier som Kina, Indien och Brasilien ut att bli nya globala supermakter vid sidan av USA. Det är därför viktigare än någonsin att EU:s medlemsländer går samman och når en kritisk massa så att de kan behålla sitt inflytande i världen. Hur utövar EU det inflytandet? EU är världens ledande handelsmakt och har därmed en avgörande roll vid internationella förhandlingar, t.ex. mellan de 153 medlemsländerna i Världshandelsorganisationen (WTO), eller vid FN-konferenserna om klimatförändringar. EU tar också klar ställning i frågor som har betydelse för vanliga människors vardag, t.ex. miljö, förnybara energikällor, försiktighetsprincipen i fråga om livsmedelssäkerhet, etiska aspekter inom bioteknik och skydd av utrotningshotade arter. EU går fortfarande i främsta ledet för de globala insatserna mot den globala uppvärmningen. I december 2008 gjorde EU ett ensidigt åtagande om att minska utsläppen av växthusgaser med 20 % till 2020. Det gamla ordspråket Enighet ger styrka är alltså fortfarande lika aktuellt för européerna. 8
VI. VÄRDERINGAR EU vill verka för humanistiska värderingar och sociala framsteg. Människan ska kontrollera den globaliseringsprocess som nu äger rum, inte vara ett offer för den. Den moderna människans behov kan inte tillgodoses av enbart marknadskrafterna eller av enskilda länder som vidtar ensidiga åtgärder. EU står för en människouppfattning och en samhällsmodell som stöds av det stora flertalet medborgare. Européerna känner starkt för sina djupt rotade värderingar, som bl.a. omfattar tron på mänskliga rättigheter, social sammanhållning, fritt företagande, rättvis fördelning av den ekonomiska tillväxten, rätt till en skyddad miljö, respekt för kulturell, språklig och religiös mångfald samt en harmonisk förening av traditioner och utveckling. Stadgan om Europeiska unionens grundläggande rättigheter utfärdades i Nice i december 2000. Den är nu rättsligt bindande tack vare Lissabonfördraget, som trädde i kraft den 1 december 2009. I stadgan fastställs alla de rättigheter som i dag erkänns av EU:s medlemsländer och deras medborgare. Gemensamma rättigheter och värderingar kan skapa en känsla av samhörighet mellan européerna. Alla EUländer har t.ex. avskaffat dödsstraffet. 9
Tio historiska steg 1951: Europeiska kol- och stålgemenskapen grundas av de sex ursprungliga medlemsländerna. 1957: Samma sex länder undertecknar Romfördragen och bildar Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEG) och Europeiska atomenergigemenskapen (Euratom). 1973: Gemenskaperna utökas till nio medlemsländer och inför gemensam politik på fler områden. 1979: De första direkta valen till Europaparlamentet. 1981: Den första utvidgningen i Medelhavsområdet. 1992: Den inre marknaden blir verklighet. 1993: Europeiska unionen upprättas genom Maastrichtfördraget. 2002: Euron börjar användas. 2007: EU har 27 medlemsländer. 2009: Lissabonfördraget träder i kraft och EU:s arbetssätt ändras. 10
1. Den 9 maj 1950 presenterades Schumandeklarationen där det föreslogs att man skulle upprätta Europeiska kol- och stålgemenskapen, något som förverkligades genom Parisfördraget från den 18 april 1951. Därigenom skapades en gemensam kol- och stålmarknad för de sex grundarländerna (Belgien, Frankrike, Västtyskland, Italien, Luxemburg och Nederländerna). Det var i första hand frågan om ett fredsbevarande samarbete: andra världskrigets segrare och förlorare deltog i gemensamma organ där alla behandlades som jämbördiga parter. 2. Med Romfördragen beslutade de sex medlemsländerna den 25 mars 1957 att upprätta Europeiska atomenergigemenskapen (Euratom) och Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEG). Inom EEG:s ram utvidgades den gemensamma marknaden till att omfatta en rad olika varor och tjänster. Tullarna mellan de sex länderna avskaffades den 1 juli 1968. Under 1960-talet utformades också en gemensam politik, framför allt inom jordbruks- och handelsområdet. 3. De sex medlemsländernas framgångar fick Danmark, Irland och Storbritannien att ansöka om medlemskap. Genom denna första utvidgning 1973 utökades gemenskapen från sex till nio medlemmar. Samtidigt infördes en ny social- och miljöpolitik, och Europeiska regionala utvecklingsfonden (Eruf) inrättades 1975. EU Den 9 maj 1950 presenterade den franske utrikesministern Robert Schuman för första gången de idéer som ledde fram till Europeiska unionen. Den 9 maj firas därför som EU:s födelsedag. 11
4. I juni 1979 tog Europeiska gemenskapen ett stort steg framåt med de första allmänna direkta valen till Europaparlamentet. Dessa val hålls vart femte år. 5. År 1981 gick Grekland med i gemenskaperna och följdes sedan av Spanien och Portugal 1986. Gemenskapernas utvidgning till Sydeuropa gjorde det ännu mer angeläget att införa regionala stödprogram. 6. I kölvattnet av den ekonomiska världskrisen i början av 1980-talet följde en utbredd Europapessimism. Men redan 1985 väcktes förhoppningar om en nystart för Europa. Med utgångspunkt i en vitbok som kommissionens ordförande Jacques Delors lade fram beslutade gemenskapen att den inre marknaden skulle vara genomförd till den 1 januari 1993. Att det här ambitiösa målet skulle uppnås slogs fast i europeiska enhetsakten, som undertecknades i februari 1986 och trädde i kraft den 1 juli 1987. 7. Europas politiska struktur förändrades i grunden när Berlinmuren föll 1989, vilket ledde till Tysklands återförening i oktober 1990 och demokratiseringen av länderna i Central- och Östeuropa som hade lösgjort sig från det sovjetiska blocket. Sovjetunionen upphörde att existera i december 1991. Vid samma tid förhandlade EEG:s medlemsländer fram ett nytt fördrag, som antogs av Europeiska rådet (där stats- och regeringscheferna möts) i Maastricht i december 1991. Genom fördraget lades mellanstatligt samarbete (t.ex. i fråga om utrikespolitik och inre säkerhet) till det befintliga gemenskapssystemet och Europeiska unionen (EU) skapades. Fördraget trädde i kraft den 1 november 1993. 8. Ytterligare tre länder Finland, Sverige och Österrike anslöt sig till EU 1995, vilket ökade antalet medlemmar till 15. Europa stod då inför globaliseringens allt större utmaningar. Den tekniska utvecklingen och den ständigt ökande internetanvändningen moderniserade ekonomierna men gav också upphov till en del sociala och kulturella spänningar. Samtidigt satte arbetslöshet och stigande pensionskostnader medlemsländerna under press, varför reformer var nödvändiga. Kraven ökade på att regeringarna skulle finna konkreta lösningar på de här problemen. 12
I mars 2000 antog EU:s ledare därför den s.k. Lissabonstrategin för att ge EU möjlighet att konkurrera med andra stora aktörer på världsmarknaden, som USA och de nya industriländerna. Syftet var att stödja innovationsverksamhet och företagsinvesteringar och att se till att de europeiska utbildningssystemen tillgodosåg informationssamhällets behov. EU arbetade samtidigt med sitt dittills mest spektakulära projekt att skapa en gemensam valuta för att underlätta för företag, konsumenter och resenärer. Den 1 januari 2002 ersatte euron de gamla valutorna i tolv EU-länder, som tillsammans bildade euroområdet. Euron är nu en av världens stora valutor vid sidan av den amerikanska dollarn. 9. I mitten av 1990-talet inleddes förberedelserna för EU:s största utvidgning någonsin. Ansökningar om medlemskap inkom från de sex gamla östblocksländerna (Bulgarien, Polen, Rumänien, Slovakien, Tjeckien och Ungern), de tre baltiska staterna som en gång hade tillhört Sovjetunionen (Estland, Lettland och Litauen), en stat i f.d. Jugoslavien (Slovenien) samt två Medelhavsländer (Cypern och Malta). EU såg det här som en möjlighet att skapa stabilitet i Europa och att låta de unga demokratierna ta del av den europeiska integrationens fördelar. Förhandlingarna inleddes i december 1997 och tio av kandidatländerna anslöt sig till EU den 1 maj 2004. Bulgarien och Rumänien följde efter den 1 januari 2007; EU hade därmed fått 27 medlemmar. 10. För att kunna ta sig an 2000-talets komplexa utmaningar behövde det utvidgade EU en enklare och effektivare metod för att fatta gemensamma beslut. Nya regler hade föreslagits i utkastet till en konstitution för Europa, som undertecknades i oktober 2004 och skulle ha ersatt alla befintliga fördrag. Men den texten avvisades vid två nationella folkomröstningar 2005. Konstitutionen ersattes därför av Lissabonfördraget, som undertecknades den 13 december 2007 och trädde i kraft den 1 december 2009. Det fördraget innebär att de tidigare fördragen blir kvar, dock med de flesta av de ändringar som fanns med i konstitutionen. Exempelvis får Europeiska rådet en ständig ordförande, och posten som unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik inrättas. 13
Utvidgning och grannförbindelser EU är öppet för alla europeiska länder som uppfyller de demokratiska, politiska och ekonomiska medlemskapskriterierna. Efter flera utvidgningar (den senaste 2007) har antalet medlemsländer i EU ökat från sex till 27. År 2010 är det ytterligare nio länder som antingen förhandlar om medlemskap (bl.a. Kroatien och Turkiet) eller har kommit olika långt med förberedelserna. Kroatien ser ut att bli EU:s tjugoåttonde medlem. Varje anslutningsfördrag som innebär att ett nytt land blir medlem måste godkännas enhälligt av alla medlemsländer. Inför varje ny utvidgning måste EU bedöma förutsättningarna för att en eller flera nya medlemmar ska kunna integreras i EU och för att EU-institutionerna ska kunna fortsätta att bedriva en fungerande verksamhet. EU:s utvidgningar har bidragit till att stärka och stabilisera demokratin och säkerheten i Europa och öka kontinentens möjligheter till handel och ekonomisk tillväxt. 14
I. EN KONTINENT FÖRENAS (a) En union med 27 medlemmar Vid Europeiska rådets möte i Köpenhamn i december 2002 fattades ett av de viktigaste besluten i hela den europeiska integrationens historia. Beslutet att låta tolv nya länder ansluta sig till EU innebar inte bara att EU skulle flytta fram sina geografiska gränser och få fler invånare det innebar också slutet på den splittring som delat Europa i två delar sedan 1945. Europeiska länder som inte på årtionden åtnjutit demokratisk frihet kunde äntligen ansluta sig till familjen av demokratiska europeiska nationer. Estland, Lettland, Litauen, Polen, Slovakien, Slovenien, Tjeckien och Ungern blev EU-medlemmar 2004, tillsammans med Medelhavsöarna Cypern och Malta. Bulgarien och Rumänien följde efter 2007. Alla är de nu fullvärdiga parter i grundarländernas storslagna projekt. (b) Pågående förhandlingar Natomedlemmen Turkiet har sedan länge ett associeringsavtal med EU och ansökte om EU-medlemskap 1987. Landets geografiska läge och politiska historia fick EU att tveka länge innan man godtog Turkiets ansökan. I oktober 2005 inleddes i alla fall anslutningsförhandlingarna till sist inte bara med Turkiet utan även med Kroatien. Förhandlingarna med Kroatien hade nästan slutförts 2010. Vissa EU-länder är tveksamma inför Turkiets eventuella EU-medlemskap. De föreslår en annan lösning, ett privilegierat partnerskap, men Turkiet avvisar den tanken. (c) Västra Balkan och Island De flesta länderna på västra Balkan var tidigare en del av Jugoslavien och vänder sig nu också till EU för att påskynda den ekonomiska återuppbyggnaden, förbättra sina ömsesidiga förbindelser (som länge var märkta av de etniska och religiösa krigen) och konsolidera de demokratiska institutionerna. EU gav f.d. jugoslaviska republiken Makedonien status som kandidatland 2005. Potentiella kandidatländer är Albanien, Bosnien och Hercegovina, Montenegro och Serbien. De har alla ingått stabiliserings- och associeringsavtal med EU, som en förberedelse inför eventuella medlemskapsförhandlingar. Island, som drabbades hårt av finanskrisen 2008, ansökte om EU-medlemskap 2009. Kosovo förklarade sig självständigt den 18 februari 2008 och har också möjlighet att bli ett officiellt kandidatland. 15
Det här betyder att antalet EU-medlemmar i slutet av det här årtiondet kan öka från 27 till 35. Det skulle vara ännu en stor utvidgning som antagligen skulle kräva ytterligare förändringar av EU:s arbetssätt. II. VILLKOR FÖR MEDLEMSKAP (a) Rättsliga krav Den europeiska integrationen har alltid varit en politisk och ekonomisk process, öppen för alla europeiska länder som är beredda att ansluta sig till fördragen och genomföra hela EU:s lagstiftning. Enligt Lissabonfördraget (artikel 49) får varje europeisk stat som respekterar principerna om frihet, demokrati, respekt för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna och rättsstaten ansöka om att bli medlem av unionen. (b) Köpenhamnskriterierna När de f.d. kommunistländerna började visa intresse för att gå med i EU bestämde Europeiska rådet 1993 att tre kriterier måste vara uppfyllda för att länderna skulle kunna bli medlemmar. Senast vid inträdet måste de nya medlemmarna ha: Stabila institutioner som garanterar demokrati, rättsstatsprincipen, mänskliga rättigheter samt respekt för och skydd av minoriteter. En fungerande marknadsekonomi och kapacitet att hantera konkurrenstrycket och marknadskrafterna inom EU. Förmåga att uppfylla de skyldigheter som medlemskapet medför, vilket också innebär att landet ska stödja EU:s mål. Den offentliga förvaltningen måste kunna tillämpa och hantera EU:s lagstiftning i praktiken. 16
Craig Campbell/Moodboard/Corbis Adriatiska havets pärla Dubrovnik i kandidatlandet Kroatien. (c) Processen för att bli EU-medlem Medlemskapsförhandlingarna (eller anslutningsförhandlingarna) förs mellan varje enskilt kandidatland och Europeiska kommissionen, som företräder EU. Efter förhandlingarna är det de befintliga medlemsländerna sak att i rådet besluta om landet i fråga ska få gå med i EU. Ett sådant beslut måste vara enhälligt. Medlemskapet ska också godkännas av en absolut majoritet av Europaparlamentets ledamöter. Anslutningsfördraget måste sedan ratificeras av medlemsländerna och kandidatlandet enligt respektive lands egna konstitutionella förfaranden. Under förhandlingsperioden får kandidatländerna normalt sett EU-stöd genom ett så kallat partnerskap för anslutning, för att lättare komma i kapp ekonomiskt. De har vanligen också stabiliserings- och associeringsavtal med EU. Det innebär att EU direkt övervakar de ekonomiska och administrativa reformer som kandidatländerna måste genomföra för att uppfylla villkoren för EU-medlemskap. 17
III. HUR STORT KAN EU BLI? (a) De geografiska gränserna I de flesta EU-länder visade diskussionerna om förslaget till konstitutionsförslag att frågan om var EU:s gränser ska dras, och även om Europas identitet, väcker oro hos många européer. Det finns inga enkla svar på de här frågorna, inte minst eftersom varje land har olika geopolitiska och ekonomiska intressen. De baltiska länderna och Polen vill gärna se Ukraina som EU-medlem, och hur blir det då med Ukrainas grannländer? Den politiska situationen i Vitryssland och Moldaviens strategiska geografiska position innebär svårigheter. Om Turkiet kommer med i EU, hur blir det då med Armenien, Georgien och andra länder i Kaukasus? EU EU ger ekonomiskt stöd för att bygga upp ekonomin i sina grannländer. Liechtenstein, Norge och Schweiz uppfyller medlemsvillkoren men är ändå inte med i EU eftersom folkopinionen i de länderna i dag är emot ett medlemskap. Opinionen i EU-länderna är i olika utsträckning delad i frågan om EU:s slutgiltiga gränser. Om enbart geografiska kriterier tillämpades, utan hänsyn till demokratiska värden, skulle EU i likhet med Europarådet (som inte är ett EU-organ) till slut kunna ha 47 medlemsländer, däribland Ryssland. Men ett ryskt EU-medlemskap skulle uppenbart skapa orimliga obalanser i EU, både politiskt och geografiskt. 18
Ett rimligt synsätt är att varje europeiskt land har rätt att ansöka om EU-medlemskap om det kan genomföra hela EU:s lagstiftning och är berett att införa euron. Den europeiska integrationen är en kontinuerlig process som pågått sedan 1950, och ett försök att en gång för alla fastställa EU:s gränser skulle strida mot den processen. (b) Grannskapspolitik Genom utvidgningarna 2004 och 2007 flyttades EU:s gränser längre österut och söderut, vilket väckte frågan om hur EU skulle hantera förbindelserna med sina nya grannländer. Det finns stabilitets- och säkerhetsproblem i grannområdena och EU ville undvika att nya skiljelinjer uppstår mellan unionen och de angränsande områdena. Exempelvis behövdes insatser för att hantera nya säkerhetshot som olaglig invandring, avbrott i energiförsörjningen, miljöförstöring, organiserad gränsöverskridande brottslighet och terrorism. EU utarbetade därför en ny europeisk grannskapspolitik (ENP), som styr förbindelserna med grannländerna i öster (Armenien, Azerbajdzjan, Georgien, Moldavien, Ukraina och Vitryssland), och söder (Algeriet, Egypten, Israel, Jordanien, Libanon, Libyen, Marocko, det ockuperade palestinska territoriet, Syrien och Tunisien). Nästan alla dessa länder har bilaterala partnerskaps- och samarbetsavtal eller associeringsavtal med EU. Avtalen innebär att de åtar sig att respektera gemensamma värden (t.ex. demokrati, mänskliga rättigheter och rättsstaten) och att göra framsteg mot marknadsekonomi, hållbar utveckling och minskad fattigdom. EU erbjuder å sin sida finansiellt, tekniskt och makroekonomiskt bistånd, visumlättnader och en rad åtgärder för att bidra till ländernas utveckling. Länderna söder om Medelhavet har sedan 1995 varit knutna till EU med politiska, ekonomiska och diplomatiska band. Samarbetet har gått under benämningen Barcelonaprocessen och gavs senare namnet Europa Medelhavspartnerskapet. Vid ett toppmöte i Paris i juli 2008 gavs partnerskapet en nystart genom unionen för Medelhavsområdet, som samlar EU:s 27 medlemsländer och 16 partnerländer söder om Medelhavet och i Mellanöstern. EU:s finansiella stöd till båda grupperna av länder förvaltas genom det europeiska grannskaps- och partnerskapsinstrumentet (ENPI). Den totala budgeten för 2007 2013 är omkring 12 miljarder euro. 19
Hur fungerar EU? EU:s stats- och regeringschefer samlas i Europeiska rådet för att fastställa EU:s allmänna politiska inriktning och fatta beslut i viktiga frågor. Rådet består av ministrar från EU:s medlemsländer som samlas med jämna mellanrum för att fatta politiska beslut och stifta EU-lagar. Europaparlamentet företräder medborgarna och beslutar om lagstiftning och budget tillsammans med rådet. Europeiska kommissionen företräder EU:s gemensamma intressen och är det främsta verkställande organet. Kommissionen lägger fram förslag till lagstiftning och ska se till att EU:s politik genomförs korrekt. 20
I. BESLUTSFATTANDE INSTITUTIONER EU är mer än bara ett statsförbund, men ändå ingen federal stat. Det är i själva verket en organisation som inte kan klassificeras som någon form av traditionell rättslig enhet. EU är unikt i historien, med ett system för beslutsfattande som har utvecklats kontinuerligt under de gångna 60 åren. Fördragen (den s.k. primärrätten) ligger till grund för en omfattande sekundärrätt som direkt påverkar EU-medborgarnas vardag. Sekundärrätten består framför allt av förordningar, direktiv och rekommendationer som har antagits av EUinstitutionerna. Den här lagstiftningen, liksom EU:s politiska åtgärder i allmänhet, är ett resultat av de beslut som har fattats av rådet (som företräder medlemsländernas regeringar), Europaparlamentet (som företräder medborgarna) och Europeiska kommissionen (ett organ som är fristående gentemot EU-ländernas regeringar och företräder EU:s gemensamma intressen). Andra institutioner och organ är också inblandade och beskrivs nedan. (a) Europeiska rådet Europeiska rådet är EU:s främsta politiska institution. Det består av alla EU-länders stats- och regeringschefer presidenter och premiärministrar plus Europeiska kommissionens ordförande (se nedan). Rådet samlas normalt fyra gånger om året i Bryssel. Det har en ständig ordförande som har till uppgift att samordna Europeiska rådets arbete och säkra kontinuiteten. Den ständige ordföranden väljs (av en kvalificerad majoritet av medlemmarna) för en period på två och ett halvt år och kan väljas om en gång. Den tidigare belgiske premiärministern Herman Van Rompuy har haft detta uppdrag sedan den 1 december 2009. Europeiska rådet fastställer EU:s mål och anger hur de ska nås. Rådet ger impulser till EU:s viktigaste politiska initiativ och fattar beslut i besvärliga frågor där ministerrådet inte har kunnat enas. Europeiska rådet hanterar även aktuella internationella frågor inom ramen för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken en mekanism för samordning av EU-ländernas utrikespolitik. 21
(b) Rådet Rådet (även kallat ministerrådet ) består av ministrar från EU-ländernas regeringar. Medlemsländerna turas om att inneha ordförandeskapet; varje EU-land är ordförande under en sexmånadersperiod. Vid rådets möten deltar en minister från varje EU-land. Vilken minister som deltar i rådet beror på vilka frågor som står på dagordningen: utrikespolitik, jordbruk, industri, transport, miljö etc. Rådets huvuduppgift är att godkänna EU-lagar, ett ansvar som normalt delas med Europaparlamentet. Rådet och parlamentet ansvarar också gemensamt för antagandet av EU:s budget. Dessutom sluter rådet internationella avtal som har förhandlats fram av kommissionen. Rådets beslut ska enligt Lissabonfördraget fattas med enkel majoritet, med kvalificerad majoritet eller enhälligt, beroende på vilken fråga beslutet gäller. Rådet måste fatta enhälliga beslut i särskilt viktiga frågor, t.ex. beskattning, fördragsändringar, ny gemenskapspolitik eller anslutning av ett nytt medlemsland. Annars används oftast kvalificerad majoritet. Det innebär att rådets beslut måste antas med ett visst antal röster för att vara giltigt. Varje EU-land har ett röstetal som grovt räknat motsvarar befolkningsstorleken. Fram till den 1 november 2014 och under förutsättning att EU fortfarande har 27 medlemsländer, antas ett beslut om minst 255 av de 347 rösterna (dvs. 73,91 %) är för, det godkänns av en majoritet av medlemsländerna, dvs. minst 14, de medlemsländer som röstar för utgör minst 62 % av EU:s befolkning. DEMOTIX Ett mer demokratiskt Europa: tack vare Lissabonfördraget kan EU-medborgarna nu föreslå nya lagar. 22