Till ett annat land Claesson Ruth Jag tänkte mig ut på en resa En tur till ett annat land Jag frågar: Är det långt borta? Hur når man till denna strand? Svaret jag får är enkelt Ja, mycket enkelt och kort Landet du söker är nära Endast ett andetag bort Begravningsblues Auden, Wystan Hugh Stanna alla klockor, stäng av din telefon, tysta hunden med ett ben där den gläfser i vrån, täck över pianot och låt kistan bäras ut till de sörjandes tårar och trummans förstämda salut. Må flygplanens klagan betyga vår nöd där de ristar sitt budskap i skyn: " Han är Död", klä duvorna i kräppkragar på städernas torg, låt polisen bära svarta handskar av sorg. Han var mitt norr, mitt söder, mitt väst och öst, min arbetsvecka och min söndagströst, min dag, min afton, mitt tal, min sång; jag visste inte att kärleken skulle ta slut en gång. Stjärnorna behövs inte; blås ut varenda en. Montera ner molnen och ta isär solen sen, sopa ren skogen och töm haven på deras innehåll; ty från och med nu spelar ingenting mer någon roll. Brasan prasslar Lindorm, Erik Brasan prasslar och utanför ett höstregn i lyktskenet ryker. Han sitter lugn och från köket hör hur hustrun står och stryker. Nu slår det i dörren till barnens rum; hör, vad det bullras och skrattas! Alla ha lungor och ingen är stum och ingen av dem fattas. Men dagen skrider mot nattens blund och brasan sjunker och mattas. Snart är försvunnen den korta stund, då ingen fattas. Det finns ingen sten Det finns ingen sten så tung som sorgen vi känner. Det finns ingen ros så vacker som minnena av dig. Det vi saknar mister vi aldrig Den vi älskat Den vi älskat saknar vi alltid Vi mister aldrig den vi älskat Den vi älskat älskar vi alltid Larsson, Maud Andersson, Claes Det underliga Bergman, Bo Rymden brinner middagsklar, skuggorna stå korta. Underligt att allt blir kvar, när man själv är borta. Eller tänk om det är vi som blir kvar och världen blott en syn som drar förbi över huvudgärden. Skog och äng och berg och sjö, skyarna som välva intet märker att vi dö, märka vi det själva? Äro vi som leva här bränsle eller flamma? Liv och död, kanhända är det i grunden detsamma? Du går icke ensam Om bland tusen stjärnor någon enda ser på dig, tro på den stjärnans mening, tro hennes ögas glans. Du går icke ensam. Stjärnan har tusen vänner, alla på dig skåda, skåda för hennes skull. Lycklig du är och säll. Himlen dig har i kväll. Då dör jag Ibland ser mitt minne hela din resliga kropp minns ditt speciella sätt att röra dig hör din röst Det gör ont men jag överlever alltid Men när jag ser en detalj några skrattrynkor dina fingertoppar ett ärr på din hud då dör jag Varenda gång dör jag av saknad och längtan Men eftersom denna dödsorsak inte räknas som giltig så måste jag leva tills nästa gång jag dör Ej tror jag på hösten Okänd Ej tror jag på att hösten bara är gula löv som faller för att dö jag tror att livet blott förändras till annan form inunder vinterns snö Ej tror jag på att livet slutar där något bräcks och multnar ner jag tror att livets pulsar ständigt bultar fast dolt för oss är det som sker Jag tror att livet det är evigt som moln och hav och mark och sjö jag tror att död är blott förändring -jag tror att ingenting kan dö... Almqvist, Carl Jonas Love Wallström, Beda
Eken Berghagen, Lasse Det känns så konstigt att tänka att mitt liv en dag ska ta slut att den stund jag vandrar på jorden är en blink, högst en kort minut. De nätter jag gått med min undran och dansat den ängsliges vals betyder för universum förmodligen inget alls. Det känns så konstigt att tänka att mitt liv en dag ska ta slut till den tysta majoriteten förpassas jag resolut Alltför kort är vår stund i livet men kära, vår kärlek består våra namn har jag ristat i eken den lever i minst tusen år. En morgon Hallén, Inger En morgon skall jag stå vid grinden till dina ängar och andlöst se, med nytvättade ögon, gräset blommorna och träden. Jag skall försiktigt öppna grinden och gå in på bara fötter känna gräsets kittling mellan tårna. Då skall Du komma mot mig leende och ljus och Du skall varligt ta min hand och säga: Så glad jag är att du är här. Och vi skall vandra sakta över fälten in bland äppelträdens vita blom och Du skall tala med mig och förklara allt det svåra, som jag måste fråga om. Sen skall vi dansa, jubla högt på sommarängen, mina vänner, syskon, Du och jag. Vi skall sjunga glädjesången som vi aldrig sjungit den förut om hur sorg och död och ensamhet blev till evigt liv till slut. Epilog Annervång, Olle Lennart Vårt liv är en dröm, är en saga en såpbubblas färd i det blå Det skimrar och glänser en kort liten stund så snart blir vi gamla och grå. Kanske fann vi ett ljus däruppe i vintergatans oändliga sfär En galax bland miljoner andra som blev vår ledstjärna här Tidlösa vågor bar oss från morgonrodnaden bort Hastigt flydde dagen arbetsfylld och kort Så formas till slut vår strävan till en önskan om evig frid En vilsen fågel känner längtan så stark i skymningstid Förtvivlan är ett Andersson, Claes Förtvivlan är ett alltför stort ord, men jag vet inte... Ty sorgen är obotlig, den går aldrig över Därav dess styrka, dess bördighet för det som ännu inte förstörts inne i oss Den som inte har sorgen har intet Den som inte har sorgen kan ta sig till med vad som helst Med vem som helst! Den som inte har sorgen har aldrig förlorat någonting, aldrig ägt någonting Smärtan och försoningen finns inte hos den som aldrig har haft sorgen Och dikten växer bara ur sorgen, ur den sorg som beretts ett rum i glädjens hjuls nav och där klarnat till blick och förståelse Höst Dagerman, Stig Hur fort blir lönnarna gula som lyser vår vandring i parken. Att dö är att resa en smula från grenen till fasta marken. Hur smal blir den gyllene strimman, som bådar att dagen skall randas. Det klämtar en spårvagn i dimman, och luften är tung att andas. Hur snart blir kinderna vita. Så kyss dem med läppar av vatten. Se, måsarna textar med krita en dikt i den svarta natten. Hur snart står popplarna höga och nakna med svärta i strecken. Att dö är helt enkelt att snöga som löv i den muntra bäcken. Saknad Arvidsson, Ingrid Så liten plats en människa tar på jorden mindre än ett träd i skogen. Så stort tomrum hon lämnar efter sig. En hel värld kan inte fylla det. Så litet en människas hjärta är, inte större än en fågel. Rymmer ändå hela världen och tomma rymder större än hela världen ändlösa tomma rymdskogar av tystnad sång. Var inte rädd för mörkret Var inte rädd för mörkret, ty ljuset vilar där. Vi se ju inga stjärnor, där intet mörker är. I ljusa irisringen du bär en mörk pupill, ty mörkt är allt, som ljuset med bävan längtar till. Var inte rädd för mörkret, ty ljuset vilar där, var inte rädd för mörkret, som ljusets hjärta bär. Blomberg, Erik
I rörelse Boye, Karin Den mätta dagen, den är aldrig störst. Den bästa dagen är en dag av törst. Nog finns det mål och mening i vår färd - men det är vägen, som är mödan värd. Det bästa målet är en nattlång rast, där elden tänds och brödet bryts i hast. På ställen där man sover blott en gång, blir sömnen trygg och drömmen full av sång. Bryt upp, bryt upp. Den nya dagen gryr. Oändligt är vårt stora äventyr. Höst Dagerman, Stig Hur fort blir lönnarna gula, som lyser vår vandring i parken. Att dö är att resa en smula från grenen till fasta marken. Hur smal blir den gyllene strimman, som bådar att dagen skall randas. Det klämtar en spårvagn i dimman, och luften är tung att andas. Hur snart blir kinderna vita. Så kyss dem med läppar av vatten. Se, måsarna textar med krita en dikt i den svarta natten. Hur snart står popplarna höga och nakna med svärta i strecken. Att dö är helt enkelt att snöga som löv i den muntra bäcken. Slutstrof Edfeldt, Johannes Ett långt liv når sitt slut. Snart är det färdigt. Snart upphävs det som heter rum och tid. Allt som var skönt, allt som var vedervärdigt förintas. Kvar står evigheten. Så stilla Edin, B Så stilla nu i denna vrå av världen en liten stund som oron inte når. Vi hör varandras sång, vi lär den, är den, och vet i evighet hur orden går. Vi ska åt samma håll en bit på färden. Vi går tillsammans några vackra år. Vi känner ängslan, men är två som bär den. Vi känner ömhet, den är också vår. Och alltid, alltid ska vi minnas orden i vänskapens förunderliga sång som svävar som en blomdoft över jorden när allting annat suddas ut en gång. Grubbel Ferlin, Nils Det är så erbarmligt lite en människa kan förstå. Man skulle ej grubbla och tänka men tänker och grubblar ändå. Och dagarna fogas till veckor och veckorna fogas till år. Man skulle ej snärjas av grubbel så hastigt som livet går. Konduktörens dikt Dahlqvist, V Jag har köpt min biljett och står på perrongen. Ett underligt tåg Det är sista gången jag reser, men vet inte vart eller hur. Jag frågade om det fanns retur. Då log han i luckan och stack ut sin näsa och sa, att det var en enkel resa. Så ofantligt enkel. Så går jag in i min sovkupé. Tänk, något bagage har jag ej me Allt verkar så underligt. Här är konduktören. Men han bär ej uniform med knappar och snören. Han bär på en lie. Jag vet han är döden. Han som vet slutet på människors öden. Märkvärdigt att jag är rädd. Jag ligger så stilla i min bädd. Han ler så vänligt. Han klipper biljetten för sista resan till himmelska rätten. Han mumlar faderligt Det blir inte värre. Sov gott och lugnt. Jag skall väcka min herre. Inte ens en grå liten fågel Ferlin, Nils Inte ens en grå liten fågel som sjunger på grönan kvist det finns på den andra sidan. Och det tycker nog jag blir trist. Inte ens en grå liten fågel och aldrig en björk som står vit Men den vackraste dagen som sommaren ger har det hänt att jag längtat dit. Snart går jag bort, sa lille Per Ferlin, Nils Snart går jag bort, sa lille Per snart går jag bort från livet. Jag hade det så lustigt här att jag blev nästan populär - ja, det är sant, sa lille Per som det är tryckt och skrivet. Men hur det var och hur det är så tar det slut med lingonbär och ledsnan kommer allom när då det blir kallt och rivet. Bort går jag då, sa lille Per i lite lä för livet.
Barfotabarn Ferlin, Nils Du har tappat ditt ord och din papperslapp du barfotabarn i livet. Så sitter du åter på handlarns trapp och gråter så övergivet. Vad var det för ord? Var det långt eller kort? Var det väl eller illa skrivet? Tänk efter nu förrn vi föser dig bort du barfotabarn i livet. Lån från evigheten Ferlin, Nils Ett år, en tid, en dag i sänder så tyst och stilla glider bort. Om litet eller mycket händer är tiden alltid lika kort. Det nyttjar ej att se sig om den tid som var, som är, som kom, var blott ett lån från evigheten. Så går mitt liv till intets dalar men när var livets middagshöjd? Jag undrar, spörjer, hofsamt talar men blir av svaren alltmer böjd. Det nyttjar ej att se sig som, den tid som var, som är, som kom, var blott ett lån från evigheten. Med många kulörta lyktor Ferlin, Nils Med många kulörta lyktor jag gick mig i världen ut. De slocknade ljudlöst och oförmärkt och så tog det roliga slut. Jag stannade - högst förlägen - allt hade ju mist sin glans. Men nu har jag gått den vägen som kommer från ingenstans och ringlar till ingenstädes i många de långa år. Förutan kulörta lyktor. Det är ganska svårt men det går. Tröst Hed, K Nej, du skall inte falla som du tror. Du somnar blott som barnet hos sin mor. Det liv, där du har gömt allt som var ditt blir som ett blad, ett tomt och hjälplöst vitt. All skuld skall också strykas ur din bok. Du skall ej bära boja eller ok. Din tomma hand skall bära mjukt till sist en liljas vita knopp, en rosenkvist. Stöd ej längre vad du fåvitskt byggt. Lägg från dig allt. Finns något mera tryggt Och mera ljuvligt än att vila hos Ett ömt farväl, en lilja och en ros. Det är om aftonen Det är om aftonen man bryter upp, vid solnedgången. Det är då man lämnar allt. Tanken tar ner sina tält av spindelväv och hjärtat glömmer varför det ängslats. Ökenvandraren överger sin lägerplats som snart skall utplånas av sanden och fortsätter son färd i nattens stillhet, ledd av gåtfulla stjärnor. Allting finns. Allting finns, blott jag ej längre finns Allt är kvar Den lukt av regn i gräset som jag minns och vindens sus i träden, molnens flykt och människohjärtats oro. Blott min oro finns ej längre. En gång skall Du vara En gång skall Du vara en av dem som levat för längesen. Jorden skall minnas Dig såsom den minns gräset och skogarna, det multnade lövet. Såsom myllan minns och såsom bergen minns vindarna. Din frid skall vara oändlig såsom havet. Livsbåten Snart är du död och vet ej att du glider på livets båt bort mot de andra landen där morgon väntar dig på dolda stränder. Oroas ej. Räds ej i uppbrottstimman. En vänlig hand lugnt ordnar båtens segel som för dig bort från kvällens land till dagens. Gå utan ängslan ner i strandens tystnad, den mjuka stigen genom skymningsgräset. Det är vackrast när det skymmer Det är vackrast när det skymmer. All den kärlek himlen rymmer ligger samlad i ett dunkelt ljus över jorden, över markens hus. Allt är ömhet, allt är smekt av händer. Herren själv utplånar fjärran stränder. Allt är nära, allt är långt ifrån. Allt är givet människan som lån. Allt är mitt, och allt skall tagas från mig, inom kort skall allting tagas från mig. Träden, molnen, marken där jag går. Jag skall vandra ensam utan spår. Sång Rosetti, Christina Sjung ingen psalm när jag är död Ni som jag håller av. Sätt ingen skuggande cypress ej rosor på min grav. Grönt gräs må spira över mig i regnets friska ström. Och om ni vill så minns mig, och om ni vill så glöm.
Arioso Lindegren, Erik Någonstans inom oss är vi alltid tillsammans, någonstans inom oss kan vår kärlek aldrig fly. Någonstans, ja någonstans har alla tågen gått och alla klockor stannat: någonstans inom oss är vi alltid här och nu, är vi alltid du intill förväxling och förblandning, är vi plötsligt undrans under och förvandling, brytande havsvåg, roseneld och snö. Ja, någonstans inom oss är vi alltid tillsammans, någonstans inom oss kan vår kärlek aldrig fly, någonstans, ja, någonstans. Gråt inte för att jag är död Gråt inte för att jag är död Jag finns inom dig alltid Du har min röst Den finns i dig Den kan du höra När du vill Du har mitt ansikte Min kropp Jag finns i dig Du kan ta fram mig När du vill Allt som finns Av mig Är inom dig Så är vi jämt tillsammans Avskedet Livets högsta glädje du berett min själ. Därför vill jag säga dig ett ljust farväl. Inte för att sörja står jag vid din grav. Men för att jag gärna minns den tröst du gav. I mitt hjärta lever du som jag har kär. Där står tydligt skrivet, vem du var och är. Setterlind, Bo Till fjärilens minne Setterlind, Bo Säg inte, att ingenting blir kvar av den vackraste fjärilen livet gav Säg inte, att vingarnas färg bleknar bort och försvinner i vinden som stoft som stoft. Om fjärilens kropp måste gömmas i grav, är ändå den svindlande flykten kvar. Lindgren, Barbro Döden tänkte jag mig så Setterlind, Bo Det gick en gammal odalman och sjöng på åkerjorden. Han bar en frökorg i sin hand och strödde mellan orden För livets början och livets slut, sin nya fröskörd ut. Han gick från soluppgång till soluppgång. Det var den sista dagens morgon. Jag stod som harens unge när han kom. Hur ångestfull jag var inför hans vackra sång. Då tog han mig och satte mig i korgen och när jag somnat, började han gå. Döden tänkte jag mig så. Var rädd om livet Var rädd om livet Det skall glädja dig Var rädd om ljuset Det skall leda dig Var rädd om mörkret Det skall skydda dig Var rädd om slutet Det skall rädda dig Setterlind, Bo Döden betyder ingenting Holland, H Scott Döden betyder ingenting Jag har bara dragit mig tillbaka till ett annat rum Jag är jag och ni är ni Allt vi var för varandra - det är vi fortfarande Nämn mig vid mitt vanliga familjära namn Tala till mig på samma sätt som ni alltid brukade Ändra inte ert tonfall Håll sorgen borta från er röst Skratta tillsammans med mig så som vi alltid brukade skratta åt vardagens småting Var med mig, le mot mig tänk på mig, bed för mig Låt mitt namn fortsätta att vara en del av er vardag Livet betyder detsamma Ingenting har skett som förändrar det Livet går vidare därför att det måste gå vidare Döden är ju ändå bara ett tillfälligt avbrott i vår gemenskap Varför skulle ni sluta tänka på mig för att ni inte längre kan se mig Jag väntar på er, För en kort stund alldeles i närheten Allt är bra Den dagen jag går Den dagen jag går för att ej vända åter jag vill att ni minns mig precis som jag var. Det är helt naturligt mina kära, om ni gråter. Men inget kan ändra det öde vi har. Den dagen ni står här och när ni mig saknar Jag vill att ni lever och livslusten har. Mina älskade kära, jag vill att ni vaknar och lever de dagar, den tid ni har kvar. Så kom en afton Så kom en afton en stilla vind och smekte ömt din trötta kind. Liksom ett ljus som släcktes ut din levnad nu har nått sitt slut. okänd okänd
När jag dör är jag alls inte borta När jag dör är jag alls inte borta fast min kropp blivit aska, min vän. Ty med allting som susar och sjunger skall jag komma tillbaka igen. Genom fåglarnas kvitter i träden. Genom fjärilars fladdrande slag. Genom flingornas dans på din ruta skall jag ge dig en hälsning var dag. Och när björklöven spricker om våren och du känner en varmare vind skall du ana min själs odödlighet när jag dunlätt kysser din kind. Och då vet du, jag är inte borta. Nej, mer nära än du kan förstå. Genom allting som susar och sjunger skall min hälsning med kärlek dig nå. Solen har dalat okänd Solen har dalat dagen är slut stilla är klappande hjärtat. Skönt är att vila från lidandet ut, somna från allt som har smärtat. Skogsstenen Den är hela tiden där fast man inte ser den. Granarna gömmer den under sitt gråa mummel rönnarnas fingrar ritar vilsamma skuggor. Den är ett med sin skog. Men just före solnedgång stiger den plötsligt fram helt och hållet belyst: tung, med sin trotsiga topp säger den: jag är här. Så gör också sorgen. Vågen Mitt liv är en våg, som röres en tid i svallande tåg, vid vindarnes strid. När lugn blir på hav, och vinden är tyst, då somnar hon av vid stranden hon kysst. Hon lägger sig ner till ro i det blå. hon synes ej mer; men finns där ändå. Av världshavet ju en droppe hon är, och solen ännu kan spegla sig där. Wickberg, Ingrid Schoultz, Solveig von Nicander, Carl August Minnet All kärlek, som jag ville ge All längtan som jag bar Jag lägger den inför Din fot och ber Dig stanna kvar Men Du kan inte stanna och jag kan inte gå Nu skiljas vi med sorgset sinn Här får jag ensam stå Men ensam är jag ändå ej Ditt minne är ju här Om all vi gjort tillsammans Att Du var mig så kär Yman Robarth, Ann-Kristin Nu skall du aldrig Berghagen, Lasse Nu skall Du aldrig famnas mer i glädje och till tröst och aldrig mer skall längtans sång få sjunga i Ditt bröst. Ett skepp styr ut och lämnar kvar till avsked dessa ord Att älska och bli älskad är det största på vår jord. Jag tänkt när jag Okänd Jag tänkt när jag plockat blommor kanske är det så vår herre gör. Han plockar en kväll på sin blomsteräng och vi säger att någon dör. Jag tror han tar dem som slagit ut som passar riktigt bra på hans bord Och jag vill att han skonar knopparna som nyss blivit till på vår jord. Jag törs inte tänka tanken ut han kan väl inte vara som jag att han tanklöst trampar hur som helst på sin äng en sommardag. Längtan Röjvall, Johan Min längtan växer När jag ständigt frågar efter vägen till platsen Dit ingen sig vågar Längtan efter att få svaret i sin hand är ibland obeskrivlig När insidan blir för livlig Vill jag bara ta mig dit Där jag slipper fundera på hur jag kom hit Om döden är mild Tesdale, Sara Kanske, om döden är mild, och om det finns återvändo, kommer vi en doftande natt tillbaka hit, och går dessa stigar till havet, och böjer oss och luktar på samma kaprifol, låg och vit. Vi kommer ner om natten till dessa genljudande stränder. Till det låga milda dånet från havet lyssnar vi. Här, en enda timme, i det vida stjärnljuset, ska allting vara lycka, ty den döde är fri.
Längtan heter min Karlfeldt, Erik Axel Längtan heter min arvedel, slottet i saknadens dalar. Sakta ett underligt strängaspel tonar igenom dess salar. Säg, vadan kväller du, klagande ström, djupt ur de skumma gemaken, du som mig sjunger om natten i dröm, sjunger om natten mig vaken? Vem är den själ som i suck och i ton andas från hemliga strängar, ljuvligt som doften från humlornas bon flyter på gulnande ängar? Somrarna blekna och solar gå ner, timmarna varda mig tunga, rosorna dofta i vissna kvarter, minnena viska och sjunga. Klinga, du klagande strängaspel, sällskap i drömmande salar! Längan heter min arvedel, slottet i saknadens dalar. Det är synd om Heidenstam, Verner von Nu är det synd om de döda, som ej få sitta i vårens tid och värma sig i solen på ljus och ljuvlig blomsterlid. Men kanske viskade de döda då ord till vivan och violen, som ingen levande förstår De döda veta mer än andra Och kanske skulle de, när solen går, då med en glädje, djupare än vår bland kvällens skuggor ännu vandra i tankar på den hemlighet, som bara graven vet. Om våta rosor Mård, Malin Alla vackra rosor är våta av tårar från en sorgsen själ döden är och förblir en gåta vad är svårare än att säga farväl? När kärleken sitter i hjärtat och hjärtat blir krossat som glas när saknad förvandlas till smärta går alla ens drömmar i kras När tårar från en sorgsen själ ej mer gör vackra rosor våta när döden ej mer en gåta är först då, ska jag säga farväl... Trädet Asplund, Karl Vad det är dumt att tro, att man kan glömma, och dumt att tro, att tiden läker såren. Den stora sorgen - den är intet sår. Den är ett frö, som föll i hjärtats gömma och gror och växer till ett träd med åren och bär en bitter blomning varje vår. När du saknar mig När du saknar mig gå till stranden och jag ska vara där Jag blir det salta havet som svalkar ditt ansikte När du saknar mig gå till skogen och jag skall vara där Jag blir den svala vinden som smeker bort dina tårar När du saknar mig gå till ditt inre och jag skall vara där Jag blir ditt hjärtas tröst som ger dig styrka - att leva utan mig Okänd