Två stenåldersboplatser i Runsbäck

Två stenåldersboplatser i Runsbäck Särskild arkeologisk undersökning 2008 Runsbäck 5:2, 5:66 och 7:9, Torslunda socken, Mörbylånga kommun, Öland Kenneth Alexandersson Ludvig Papmehl-Dufay KALMAR LÄNS MUSEUM Arkeologisk rapport 2009:49

Gärdslösa kyrka Kalmar läns museum Två stenåldersboplatser i Runsbäck Särskild arkeologisk undersökning 2008 Runsbäck 5:2, 5:66 och 7:9, Torslunda socken, Mörbylånga kommun, Öland Författare Kenneth Alexandersson, Ludvig Papmehl-Dufay Copyright Kalmar läns museum Redaktion Per Lekberg, Seija Nyberg Kartor Publicerade i enlighet med tillstånd 507-98-2848 från Lantmäteriverket Förlag Kalmar läns museum ISSN 1400-352X

Abstract Keywords: Mesolithic, Neolithic, settlement sites, Funnel Beaker culture, Battle Axe culture, pottery, flint, Neolithic house, Öland This report presents the results of an archaeological excavation of two Neolithic settlement sites at Runsbäck, in the town of Färjestaden, western Öland, southeast Sweden. The sites, RAÄ 262 and RAÄ 263 in the parish of Torslunda, were found during an archaeological trial excavation in 2007 which was caused by plans for building of houses in the area. The excavation presented here was carried out at two separate occasions, in july and october 2008, and concerned selected parts of the two sites found in 2007. The work in july was financed by the landowners, whereas the work in october was financed by the National Heritage Board (Riksantikvarieämbetet). The excavation was governed by demands from the County Administrative Board in Kalmar on a directed and focussed effort in order to keep the costs on a low level. The prioritizations were formulated based on the known occurrence of sunken features and artefacts, and the main objective of the excavation was to locate and investigate traces of built structures such as houses etc from the Neolithic. The results of the excavation show a long period of repeated occupation at both sites, ranging from early and middle Mesolithic up to the late Neolithic and into the Bronze Age. The wide chronological range is supported by typologically dated artefacts as well as 14 C-dates, and it is also apparent from the dense occurrence of sunken features in some parts of the investigated areas. At the westernmost site, RAÄ 263, the finds are dominated by knapped flint spread over the crest and western slopes of the Littorina beach ridge at around 10-11.5 m above the present sea level. A very dense occurrence of sunken features all over the soil-stripped area bear witness of intense prehistoric activities at the site. The main phase of occupation at this site was probably in the late Mesolithic and earliest Neolithic, and the finds from this period are dominated by large amounts of flakes, artefacts and debris of Kristiandstad flint. The artefacts include scrapers, blades and several transverse arrowsheads, and a few pottery sherds of TRB character indicate that the occupation here stretches into the early Neolithic. Also, a number of pottery sherds of distinct late middle Neolithic Battle Axe culture character was found within a limited part of the site, and although severely damaged by uprooted trees we argue that we have managed to locate some kind of built structure from this period, probably a house or a hut with a sunken floor, in this part of the area. At the easternmost site, RAÄ 262, the finds include knapped flint of various kinds as well as a substantial Neolithic pottery assemblage. The finds are spread along the western slopes of the Ancylus beach ridge at around 13.5-15

m above the present sea level, and although not as intensely as at RAÄ 262 a large number of sunken features could be noted here as well. The finds of flint were spread over most of the soil-stripped area, whereas the pottery sherds were clearly concentrated to a limited area c 20 m in diameter on the central part of the western slope. Some effort was spent on investigating this area, resulting in a large assemblage of early Neolithic TRB pottery and other finds, a dense concentration of sunken features and the somewhat obscured but clearly identified remains of a two-aisled long house of early Neolithic TRB type. The most readily identified part of the house construction consists of three large roof bearing posts, c. 60-80 cm in diameter and located c. 3 and 4 m apart respectively. The walls of the house has not been completely elucidated, and various alternatives can be suggested. Based on the placing of the roof bearing posts, the placing of possible traces of the walls and the distribution of early Neolithic TRB finds around the house, as well as on parallells in southern and middle Sweden, the house is interpreted as being of Mossby type and measuring c. 5 m in width and 12 or 15 m in length, the shorter alternative perhaps being the most plausible. The finds are concentrated to the area north and west of the house, and possible reasons for this are evaluated. The pottery is typologically dated to the late phase of the Early Neolithic, EN II at c. 3600-3300 BC, and this is supported by 14 C-dated of carbonised material found in sunken features in the area. The pottery show typological similarities with materials from eastern central Sweden, and the find c. 10 m from the house of a loaf-shaped handstone belonging to a saddle shaped quern stone further points towards contacts with distant areas. The excavation of the two sites at Runsbäck were selective and governed by strict prioritizations, but still a substantial amount of information was collected regarding settlement in the area in the late Mesolithic, the early Neolithic and the late middle Neolithic. The early Neolithic TRB site at RAÄ 262 with remains of a dwelling house and among other things a large pottery assemblage is of great interest, and lacks comparable parallells in this part of Sweden so far. The presence of Battle Axe culture pottery and its connection to a possible but severley damaged dwelling structure at RAÄ 263 is likewise of great interest, finds of this character being uncommon in general and largely unknown previously from this part of Sweden. The constraints put on the excavation through prioritizations and demands on low costs have limited the possibilities of extracting new knowledge from the remains present at both sites, and the fact that the excavation was split on two separate occasions was not in favour of the results. However, despite this, in terms of generating new archaeological knowledge regarding the Stone Age of Öland the excavations at Runsbäck can only be regarded as a success. 5

Innehåll Sammanfattning...9 Inledning...12 Stenålder på Öland: en kortfattad historik...13 Topografi och fornlämningsmiljö...16 Undersökningsområdet: Runsbäck 5:2, 5:66 och 7:9...22 Utredning 2007...22 Särskild undersökning del 1 och del 2...23 Syfte och metod...27 Resultat...29 Publik verksamhet...29 Utgrävning...32 Lågprioriterad del av exploateringsområdet...32 Delområde A...32 Anläggningar...33 Recenta anläggningar... 37 Fynd...37 Stenmaterial... 37 Keramik... 47 Ekofakter... 48 Övrigt... 49 Tolkning: faser, konstruktioner och aktivitetsytor...49 Senmesolitikum-tidigneolitikum... 49 Mellanneoltikum... 50 Senneolitikum/äldre bronsålder... 50 Konstruktion 1... 50 Konstruktion 2... 55 Aktivitetsytor... 57 6

4000 f Kr 1800 f Kr 500 f Kr 1050 e Kr Delområde C...57 Anläggningar...58 Recenta anläggningar... 60 Fynd...60 Stenmaterial... 61 Keramik... 73 Ekofakter... 75 Övrigt... 75 Tolkning: faser, konstruktioner och aktivitetsytor...76 Mesolitisk fas... 77 Tidigneolitisk och tidigt mellanneolitisk fas: TRB-boplatsen... 80 Senneolitisk fas... 88 Trattbägarbönder på Öland...88 Diskussion och utvärdering...92 Referenser...95 Tekniska och administrativa uppgifter...101 Bilagor...103 Bilaga 1. Anläggningslistor...105 Anläggningslista, delområde A...107 Anläggningslista, delområde C...117 Bilaga 2. Fyndlistor...127 Fyndlista, delområde A...129 Fyndlista, delområde C...143 Bilaga 3. 14 C-dateringar...161 Bilaga 4. Vedanatomisk analys...171 Bilaga 5. Växtmakrofossilanalys...177 Bilaga 6. Anläggningsfoton...183

Skala 1:1 000 000 Figur 1. Kalmar län med undersökningsområdet markerat. 8

Sammanfattning Under sammanlagt ca fem veckor sommaren och hösten 2008 genomförde Kalmar läns museum en särskild arkeologisk undersökning inom fastigheterna Runsbäck 5:2, 7:9 och 5:66, i sydöstra delen av Färjestaden, Torslunda socken, Mörbylånga kommun, Öland. Inom området planeras för tomtavstyckning och villabebyggelse, och en särskild arkeologisk utredning som år 2007 utfördes av Kalmar läns museum på delar av området påvisade riklig förekomst av boplatslämningar från tidigoch mellanneolitikum (ca 4000-2300 f Kr). Länsstyrelsen beslutade under vintern 2007/2008 att gå direkt vidare till slutundersökning, vilken utfördes under drygt två veckor i juli 2008. Stora mängder lämningar framkom, och den av Länsstyrelsen fastslagna budgeten räckte inte till för att slutföra undersökningen av de framkomna lämningarna. Särskilda medel söktes därför hos Riksantikvarieämbetet (enligt 2 kap 14 andra stycket 2 Lagen (1988: 950) om kulturminnen m.m.) för att kunna slutföra undersökningen, vilket beviljades under hösten 2008. Den avslutande delen av undersökningen, som alltså omfattade merparten av undersökningen av ett hårt prioriterat urval av framkomna lämningar, utfördes under andra halvan av oktober 2008. Inför prioriteringarna av undersökningen i oktober beslöts att fokus skulle läggas på lämningar från neolitikum. Enstaka mesolitiska fynd hade framkommit under sommarens undersökning, men boplatslämningarna från neolitikum ansågs ha störst vetenskaplig potential och då framförallt genom de, som det bedömdes, goda möjligheterna att identifiera och undersöka lämningar efter neolitiska hus. Sammantaget visade undersökningarna att området hyser vad som bör uppfattas som två skilda boplatser, här benämnda delområde A och delområde C, båda med rikliga lämningar i form av fynd, anläggningar och kulturlager från olika delar av stenåldern. Delområde A (RAÄ 263) är beläget i västra delen av undersökningsområdet på omkring 10-12 m ö h, och delområde C (RAÄ 262) i områdets östra del på omkring 14-15 m ö h. Båda boplatserna ligger på sandiga forntida strandvallar (littorina- respektive ancylusvallen), och merparten av lämningarna vänder sig mot havet i väster. Efter matjordsavbaning och rensning inom delområde A framkom en stor mängd anläggningar och fynd inom området. Efter prioriteringar inom ytan koncentrerades arbetsinsatsen till ytor med möjliga stolphål. Huvuddelen av 9

fynden utgjordes av ett slaget stenmaterial dominerat av kristianstadsflinta. Bland de daterbara fynden inom delområde A kan nämnas en flathuggen pilspets med urnupen bas, stridsyxekeramik samt tvärpilar. Typologiskt täcker fynden in så gott som hela den yngre stenåldern, neolitikum. Att det även finns en äldre tidshorisont i materialet visar sig i några av de analyserade kolproverna. Den stora mängden kristianstadsflinta i fyndmaterialet och stora avslag pekar mot en förhållandevis slösaktig reduktion. Detta förhållande kan även ses inom en rad större lokaler i regionen vilka dateras till perioden senmesolitikum-tidigneolitikum. I delområde A framkom 13 bitar stridsyxekeramik. Denna var koncentrerad till en tillsynes stenröjd yta i områdets östra del. Inom och i anslutning till ytan fanns ett flertal stolphål, större gropar och rännor. Keramikfynden koncentrerar sig till en större nedgrävning inom ytans södra del, vilken dessvärre var kraftigt skadad av en äldre rotvälta. Det finns en rad olika sätt att se på de olika anläggningarna. En tolkning är att de representerar delar av en större huskonstruktion där gropen med keramiken kan utgöra ett nedgrävt golvlager. Delar av vägglinjen kan finnas bevarad i en ca åtta meter lång ränna i vilken det finns ett flertal stolphål. Tolkningsproblematiken förstärks av att området i öster skärs av ett ca 10 meter brett VA-schakt, vilket troligen har kommit att förstöra ett stort antal anläggningar. Även om undersökningen inte kunnat visa på några säkra hus talar stolphål och rännor för att sådana med stor sannolikhet har funnits på platsen. Norr om den stenröjda ytan, i norra änden av den tänkta vägglinjen, återfinns en koncentration av kokgropar. Ett hasselnötsskal i en av kokgroparna 14 C-daterades till 4040-3790 f Kr. I området runt kokgroparna återfinns ställvis ett sotigt lager. Lagret skall förmodligen sättas i samband med ett frekvent återanvändande av groparna. Dateringen antyder att kokgroparna skulle kunna vara samtida med stora delar av det slagna stenmaterialet. Från delområde A finns sammanlagt fyra analyserade kolprov. Analysresultatet visar på återkommande spridda aktiviteter som kronologiskt sprider sig från tidigmesolitikum in i bronsålder. Inom delområde C noterades tidigt en markant koncentration av fynd och anläggningar, vilken mätte ca 15 m i diameter och var belägen på den svaga västsluttningen av den forntida strandvallen. Inom området framkom stora mängder fynd av tidig- och mellanneolitisk trattbägarkaraktär (keramik, flinta med mera). Bland den stora mängden anläggningar kunde ett ca 12 x 5 m stort tvåskeppigt långhus av Mossbytyp urskiljas. Huset är det första från stenåldern som undersökts på Öland, och ett av de få Mossbyhusen som identifierats och undersökts i östra Sverige. Genom keramikens utseende i kombination med resultatet från 14 C-dateringar av hasselnötsskal föreslås en datering av huset och merparten av aktiviteterna kring det till senare delen av tidigneolitikum, omkring 3600-3300 f Kr. Vidare fanns fynd från olika delar av neolitikum spridda över ett större område i husets närhet, och direkt söder om huset framkom också ett fåtal fynd som kan dateras till mellersta delen av den äldre stenåldern, mesolitikum omkring 8000-6000 f Kr. Den mesolitiska fasen är även belagd genom en 14 C-datering av ett hasselnötsskal vilken resulterade i ca 8250-7810 f Kr. Ett 20-tal meter SV om 10

det tidigneolitiska huset hittades en avbruten flintdolk från omkring 2000 f Kr, en typ av fynd som vanligen påträffas i offer- eller gravsammanhang. Undersökningen i delområde C har således berört lämningar från aktiviteter som spänner över en tidsperiod på omkring 6000 år. Undersökningarna i Runsbäck har givit stora mängder ny kunskap, framförallt kring boplatslämningar från neolitikum men även från äldre delar av stenåldern. Den rumsligt välavgränsade förekomsten av stridsyxekeramik inom delområde A är av stort vetenskapligt intresse, då fynd av sådan art i boplatssammanhang generellt sett är mycket ovanliga. Det är beklagligt att den större anläggning eller konstruktion till vilken stridsyxekeramiken kontextuellt kan föras var svårt skadad av en rotvälta, men undersökningen har ändå kunnat fastställa att fynden med stor sannolikhet hör samman med någon form av stolpburen konstruktion, möjligen med ett försänkt golvparti. Vidare har närvaron av flera byggnader inom delområde A indikerats, bland annat genom stolprader och rännor. Även här har sentida skador, i form av ett 10 m brett VA-schakt, haft starkt negativ inverkan på våra möjligheter att tolka fornlämningarna på platsen. Den kanske mest uppseendeväckande delen av resultatet från undersökningarna i Runsbäck är trattbägarboplatsen inom delområde C, med stora mängder tvärsnoddsornerad TRB-keramik och minst ett identifierat stolpburet hus. Spridningen av fynd kring huset ger oss en möjlighet att undersöka och diskutera rumslighet kring en ordinär öländsk boplats från början av den yngre stenåldern, och fyndens utseende och jämförelser med andra områden ger oss en inblick i den tidens kontakter och sociala nätverk. 11

Inledning Stenåldersboplatser är ingen ovanlighet på Öland. Tack vare en stor landskapsomfattande inventering (det så kallade Ölandsprojektet, se nedan) i mitten av 1990-talet (Alexandersson m fl 1996) känner man idag till hundratals platser runt om på ön där fynd av flintavslag och redskap i åkrarna vittnar om att mångtusenåriga boplatslämningar står att finna under markytan. Trots detta har hittills väldigt få sådana boplatser undersökts arkeologiskt i någon större utsträckning, och kunskapen om vardagslivet på en öländsk stenåldersboplats är därmed fortfarande begränsad. Under sammanlagt ca fem veckor i juni-juli respektive oktober 2008 fick Kalmar läns museum emellertid möjlighet att undersöka två stenåldersboplatser (Raä 262 och Raä 263) i Runsbäck, sydöstra Färjestadens samhälle i Torslunda socken på västra Öland (fig 1). Undersökningen föranleddes av planerad tomtavstyckning inom det ca 45 000 m 2 stora området, och beställare var markägarna samt Mörbylånga kommun. Undersökningen bekostades av markägarna samt av Riksantikvarieämbetet genom medel enligt 2 kap 14 andra stycket 2 Lagen (1988:950) om kulturminnen m.m. Tiden var knapp och lämningarna omfattande. Det som presenteras i det följande är resultaten från en hårt prioriterad undersökning av de båda boplatserna som trots detta genererade, för öländska förhållanden, stora mängder ny kunskap. Bland de viktigaste resultaten kan nämnas det första undersökta Öländska stenåldershuset och lämningar efter den arkeologiskt svårfångade stridsyxekulturen. Undersökningen genomfördes under perioderna 23 juni-10 juli respektive 13-28 oktober 2008. Den första delen av undersökningen utfördes av Kalmar läns museum, medan den andra delen utfördes av Smålandsarkeologi som är ett samarbete mellan Kalmar läns museum och Smålands museum i Växjö. Deltagande arkeologer var från Kalmar läns museum Ludvig Papmehl-Dufay (projektledare), Kenneth Alexandersson (biträdande projektledare), Magnus Petersson, Anna-Karin Andersson och Per Lekberg, och från Smålands museum Carl Persson. Rapporten har sammanställts av Kenneth Alexandersson och Ludvig Papmehl- Dufay. Underkonsulter som anlitats inkluderar Ångströmlaboratoriet i Uppsala ( 14 C-datering), Erik Danielsson/VEDLAB i Glava (vedanatomisk analys av kolprover), Mats Regnell vid Kvartärgeologiska institutionen, Stockholms universitet (växtmakrofossilanalys), Vectura (utsättning av punkter), Cramo (manskapsbod juli), Ramirent (manskapsbod oktober) samt Östschakt (förmedling av maskinkontakt). 12

Stenålder på Öland: en kortfattad historik Ölands stenålder är ett arkeologiskt forskningsfält som länge legat i träda, men som under de senaste dryga tio åren sett en påtaglig kunskapsökning genom diverse olika forskningsinsatser. Den första lämning från stenåldern som undersöktes arkeologiskt på Öland är så vitt vi känner till en manslång hällkista i Tryggestad i Räpplinge sn, som grävdes ut av dåvarande riksantikvarien Hans Hildebrand år 1894 (SHM 9578). Av fynden att döma är graven från neolitikum, men någon närmare publicering av resultaten föreligger inte. Den första publicerade undersökningen av en stenålderslämning på Öland är istället Ture J Arnes undersökning år 1908 av den sydligaste av gånggrifterna i Mysinge, Raä 85 i Resmo sn (Arne 1909). Fynden från kammaren utgjordes av mänskliga skelettdelar från ett stort antal individer, liksom föremål av flinta, ben, horn, bärnsten och keramik som kronologiskt spänner över en period från omkring 3500 f Kr till runt 2000 f Kr. Nyligen presenterade 14 C-dateringar från de mänskliga kvarlevorna i kammaren bekräftar den långa användningstiden, och visar att monumentet använts i åtminstone tre urskiljbara omgångar med omkring 10 daterade individer från vardera; under slutet av tidigneolitikum (TN) och övergången till mellannenolitikum (MN A), under slutet av mellanneolitikum (MN B) samt under äldre delen av bronsålder (Eriksson m fl 2008). Fyndmaterialet visar emellertid att graven sannolikt även använts under senneolitikum (SN). Värt att nämna i sammanhanget är också en grav från Övra Vannborga, norr om Köpingsvik, som undersöktes i början av 1990-talet. I samband med undersökningen daterades graven till gropkeramisk tid, ett antagande som baserades på förekomsten av tandpärlor. Efter nyligen genomförda 14 C-dateringar har skelettet visat sig vara från tidigmesolitikum, ca 7130-6702 f Kr (2σ) (Petersson m fl 2009: 40). Graven utgör därmed de äldsta daterade mänskliga kvarlevorna från Öland och en av de äldsta gravarna i landet. År 1926 hittades Ölands första keramikförande stenåldersboplats i Köpingsvik, där en handfull krukskärvor och några flintor påträffades i samband med grävning för nya gravar på kyrkogården (Gustawsson 1928). Sedan slutet av 1940-talet är det känt att platsen även hyser ett stort antal gravar från denna tid, och under årens lopp har en mängd undersökningar genomförts i Köpingsvik som tillsammans genererat ett mycket stort fyndmaterial dominerat av så kallad gropkeramik från tiden omkring 3000 f Kr (Schulze 1978, 1993, 2004a; Papmehl-Dufay 2006). Under senare år har ett flertal gravar från platsen analyserats avseende de gravlagdas diet, och resultaten visar på en starkt marint inriktad livsstil vilket stämmer väl överens med platsens geografiska läge och de många fynden av sälben och fiskeredskap. Under de senaste åren har också tidsdjupet hos stenålderslämningarna i Köpingsvik framträtt allt tydligare; två 14 C-dateringar av ben och 13

Figur 2. Trattbägarkeramik från den tidigneolitiska boplatsen i Alby på östra Öland. Skärvan längst ner till höger är ca 4 cm bred. Efter Bendixen 1976. hasselnötsskal från ett kulturlager påträffat vid en arkeologisk undersökning 2003 resulterade i senmesolitikum (SM) (Alexandersson 2004), och vid en arkeologisk förundersökning strax intill i september 2007 framkom en grav som av allt att döma kan dateras till SM eller tidigaste TN, omkring 4000 f Kr (Papmehl-Dufay 2008a). År 1970-1971 undersöktes en boplats från SM och TN i Alby i Hulterstads socken på sydöstra Öland (Königsson m fl 1993). Boplatsen, som är belägen på strandvallen från Ancylussjön, innehöll ett stort fyndmaterial av flinta, benföremål och djurben, och även en del keramik från tidigaste delen av neolitikum (Bendixen 1976) (fig 2). Förutom boplatslämningarna hittades i Alby en grav som 14 C-daterats till övergången mesolitikum-neolitikum, omkring 4000 f Kr. Fram till mitten av 1990-talet var antalet kända stenåldersboplatser på Öland inte mer än ett 20-tal, och bara några enstaka av dessa hade varit föremål för arkeologiska undersökningar. Det i inledningen nämnda Ölandsprojektet 1996-1997 (Alexandersson m fl 1996) visade med all önskvärd tydlighet att en mycket stor mängd stenålderslämningar finns på ön, och sedan mitten av 1990-talet finns ett omfattande material i form av fornlämningar och lösfynd att analysera (se Gurstad-Nilsson 2001). Det öländska neolitiska materialet utmärker sig dels genom sin mångfald och variation, men också genom det rika benmaterial som bevarats tack vare den kalkrika berggrunden. Benmaterialet har under senare år ingått i ett flertal analyser av laborativ karaktär, några av vilka fortfarande pågår (Kanstrup 2004; Larsson m fl 2005, Linderholm 2008; Eriksson et al 2008). Bland annat har man utifrån dessa studier argumenterat för att övergången till en jordbruksbaserad diet på Öland skedde först under SN. Gemensamt för de laborativa studierna är att de så gott som uteslutande behandlar material från gravkontexter, och de öländska stenåldersboplatserna är fortfarande underrepresenterade i forskningen. Förutom ovan nämnda undersökningar av öländska stenåldersboplatser har under de senaste åren mindre forskningsundersökningar genomförts på den gropkeramiska boplatsen vid Ottenby Kungsgård (Papmehl-Dufay 2005, 2006) och den tidig- och mellanneolitiska boplatsen i Möllstorp (Kenneth Alexandersson under arbete). Under våren 2008 genomfördes vidare 14

en förundersökning följt av en särskild arkeologisk undersökning av ett mindre område i sluttningen strax nedanför landborgskrönet ca 350 m nordväst om Resmo kyrka, i Resmo socken på sydvästra Öland (Papmehl-Dufay 2009a). Inom området påträffades och delundersöktes dels ett kulturlager med rikliga fynd från tidig- och mellanneolitisk trattbägarkultur, och dels ett stort antal anläggningar i form av härdar, gropar, stolphål, rännor med mera, med fynd och dateringar från såväl tidigneolitisk trattbägarkultur som yngre bronsålder. Inför undersökningarna i Runsbäck var trattbägarlokalen i Resmo tillsammans med den ovan nämnda men sparsamt publicerade tidigneolitiska boplatsen i Alby de enda platserna på Öland där mer omfattande boplatslämningar från trattbägarkultur undersökts. Mer sparsamma lämningar i form av enstaka krukskärvor trattbägarkeramik har framkommit bland annat i Kolstad i Köping socken, i Mellösa i Bredsätra socken samt i Kleva i Resmo socken (SHM 26993; Papmehl-Dufay 2006: 82; Hedenmalm 1992a). Vid den så kallade Äppelodlingen i Färjestaden samt i Stora Frö längre söderut har vid mindre undersökningar hittats neolitisk keramik som eventuellt utgörs av trattbägarkeramik (Petersson 2005; Schulze 2004b). 15

Topografi och fornlämningsmiljö Torslunda socken är mycket rik på fornlämningar från samtliga förhistoriska perioder. Flera av de mest kända öländska fornfynden, exempelvis den fantastiska guldhalskragen från Torslunda, den romartida guldmyntskatten från Björnhovda och de unika Björnhovdaplåtarna, är hittade i socknen. De sistnämnda har använts för framställning av figurprydda bronsbleck som suttit på prakthjälmar under yngre järnåldern, och i anslutning till fyndplatsen (Raä 139) har rikligt med boplatslämningar från samma tid undersökts (Hagberg 1976). Den idag kända fornlämningsbilden i området karaktäriseras dels av en mängd järnåldersgravar och en del tillhörande boplatslämningar, mestadels belägna uppe på landborgskanten, och dels av ett stort antal stenåldersboplatser och lösfynd längs sluttningen från landborgen ner mot Kalmarsund. Bland annat finns några av Ölandsprojektets fyndrikaste stenåldersboplatser i området. Samtliga registrerade fornlämningar i undersökningsområdets närhet är markerade i figur 3, och ett urval är numrerade och närmare beskrivna i tabell 1. Det mycket stora antalet lösfynd av stenåldersföremål i Torslunda socken tolkades tidigt som spår av en neolitisk centralbygd med hög befolkningstäthet jämfört med omgivande områden (t ex Åberg 1913; Stenberger 1948: 307; Pettersson 1981), ett mönster som åtminstone delvis fortfarande står sig. Merparten av de hittills kända stenåldersboplatserna i området identifierades i sam- band med Ölandsprojektet (Alexandersson m fl 1996), och några av dessa har varit föremål för begränsade arkeologiska undersökningar de senaste åren. År 2002 genomförde Kalmar läns museum en arkeologisk förundersökning inom boplatsen Raä 245, belägen drygt 1,5 km nordost om undersökningsområdet. Vid förundersökningen hittades stora mängder fynd från historisk tid, men även en del flintavslag av vilka ett utgjorde ett fragment av en slipad flintyxa från yngre stenåldern (Alexandersson 2003). Boplatsen Raä 265, belägen omkring 1 km nordost om undersökningsområdet, hittades vid en av Kalmar läns museum utförd arkeologisk utredning 2004 och undersöktes året därpå (Petersson 2005). Totalt 6 anläggningar hittades och undersöktes, varav en innehöll stora mängder fynd i form av flinta och keramik vilket daterar boplatsen till början av den yngre stenåldern. I Möllstorp i Algutsrum sn omkring 4 km nordost om undersökningsområdet ligger flera mycket fyndrika stenåldersboplatser (Raä 119, 128 m fl) med fynd som spänner över en lång tidsperiod, med viss tyngdpunkt på yngre stenålderns senare del omkring 3000-2000 f Kr. En av lokalerna har delundersökts i form av seminariegrävning vid Högskolan i Kalmar (Kenneth Alexandersson under arbete). Det ytplockade materialet från lokalen spänner över en lång tidshorisont, från mellanmesolitikum in i medeltid. Undersökningarna på platsen har visat på omfattande och mycket 16

fyndrika kulturlager. Över stora delar av lokalen finns ett flygsandslager som delar av den ställvis uppemot 70 cm tjocka lagerpacken i en undre respektive övre del. Det finns ett rikligt inslag av trattbägar- och stidsyxekeramik, vilket också är de typologiskt yngsta fynden i den undre delen av lagerpacken. Omkring 2,5-3 km nordost om undersökningsområdet, upp mot landborgskrönet, finns likaså ett antal fyndrika stenåldersboplatser (t ex Raä 161 och 199) som genom föremålsfynd har kunnat dateras till stenålderns slutskede. Även söderut finns ett stort antal boplatser, kända framförallt genom lösfynd i åkrarna av slagen flinta och enstaka föremål. Bland dessa boplatser kan nämnas Raä 175, Raä 176 samt Raä 235-240 belägna omkring 0,5-1,5 km söder och sydväst om undersökningsområdet, flera av dem i topografiska lägen liknande de här aktuella. Inom ett långsträckt område ca 150-500 m nordöst om undersökningsområdet utmed västra sidan av Södra Sandåsgatan har vid ett flertal tillfällen konstaterats rikligt med spår efter en boplats (Raä 152) sannolikt från den yngre stenåldern eller bronsåldern. I samband med planerad bostadsbyggnation genomförde Kalmar läns museum 1992 en förundersökning inom boplatsområdet, varvid ett 15-tal anläggningar i form av eldstäder och kokgropar samt två fyndförande kulturlager påträffades (Hedenmalm 1992b). Fynden innefattade flintavslag samt en keramikskärva med en dekor typisk för yngre stenålderns mellersta del, omkring 3300-2300 f Kr. Inom ett mindre område mitt för Raä 152 och direkt öster om Södra Sandåsgatan, omkring 300 m nordost om undersökningsområdet, genomförde Kalmar läns museum en arkeologisk förundersökning i juni 2008 (Papmehl-Dufay 2008b). Syftet var att avgränsa boplatsen Raä 152 mot öster, men då flertalet av de relativt få lämningar som påträffades (framförallt härdar) kunde dateras till äldre järnålder har denna fornlämning fått ett eget nummer (Raä 269). Utifrån de kända stenåldersboplatserna kan man tydligt urskilja två olika typer av topografiska lägen som tycks ha föredragits under stora delar av stenåldern, dels de flacka forntida strandvallarna på omkring 10-15 m över havet (exempelvis det här aktuella området) och dels sluttningarna strax väster landborgen, på omkring 30-40 m över havet. Av de omkring 300 kända järnåldersgravarna i Torslunda socken har ett 30-tal undersökts arkeologiskt, merparten under mitten av 1900-talet då grustäkter och vägarbeten skadade flera av gravfälten (Rasch 1991). I Skogsby drygt 2 km sydost om undersökningsområdet har även boplatslämningar från yngre järnålder och medeltid dokumenterats (Andersson & Pettersson 1998). Många av järnåldersgravarna utgörs av hällkistor, och flera har visat sig innehålla relativt rika begravningar från den äldre delen av järnåldern (t ex Schulze 2003). Även äldre gravar har emellertid framkommit i området. I samband med grustäkt i Torsborg strax öster om Torslunda kyrka upptäcktes i början av 1950-talet ett tidigare okänt gravfält bestående av hällkistor innehållandes skelett och föremål av ben, horn, flinta och järn. En räddningsundersökning genomfördes av K G Petersson 1953 (Petersson 1956). Inom ett begränsat område i direkt anslutning till den pågående grustäkten dokumenterades totalt 8 gravar varav fem helt säkert utgjordes av hällkistor, två tolkades som troligen svårt skadade hällkistor och en slutligen utgjordes av ett skelett i hockerställning täckt av en packning av kalkstensflisor. Hela gravfältet var i sin tur täckt av en sammanhängande stenpackning. Fynden från gravarna antydde en datering från MN B fram till övergången mellan bronsålder och järnålder. Under senare år har skelettmaterialet från gravarna i Torsborg genomgått förnyad analys, och bland mycket annat har totalt 16 14 C-dateringar presenterats vilka till stor del bekräftar de typologiska dateringarna (Kanstrup 2004; Eriksson et al 2008). 17

Figur 3. Undersökningsområdets omgivningar, med samtliga registrerade fornlämningar markerade (röda stjärnor, skrafferingar och streck) samt ett urval av dessa numrerade. Jämför tabell 1. 18

Raä nr Socken Typ Datering 119 Algutsrum Boplats Yngre stenålder 128 Algutsrum Boplats Äldre stenålder-medeltid 97 Torslunda Gravfält Yngre stenålder-järnålder 139 Torslunda Fyndplats Torslundaplåtarna, Yngre järnålder boplats 150 Torslunda Boplats Yngre stenålder 152 Torslunda Boplats Yngre stenålder 161 Torslunda Boplats Yngre stenålder 175 Torslunda Boplats Stenålder 176 Torslunda Boplats Yngre stenålder 197 Torslunda Boplats Yngre stenålder 198 Torslunda Boplats Stenålder 199 Torslunda Boplats Yngre stenålder-äldre bronsålder 205 Torslunda Boplats Yngre stenålder 218 Torslunda Boplats Yngre stenålder 223 Torslunda Boplats, gravar Yngre järnålder, medeltid 225 Torslunda Fyndplats trindyxa Stenålder 232 Torslunda Lösfyndssamling Yngre stenålder-äldre bronsålder 235 Torslunda Boplats Stenålder 236 Torslunda Boplats Stenålder 237 Torslunda Fyndområde för fl inta Stenålder 238 Torslunda Boplats Stenålder 239 Torslunda Boplats Stenålder 240 Torslunda Boplats Stenålder 244 Torslunda Fyndplats tjocknackig håleggad Yngre stenålder fl intyxa 245 Torslunda Boplats Yngre stenålder, historisk tid 247 Torslunda Lösfyndssamling Yngre stenålder-äldre bronsålder, yngre järnålder 265 Torslunda Boplats Yngre stenålder 269 Torslunda Boplats Yngre stenålder, äldre järnålder 270 Torslunda Gravfält Yngre stenålder Tabell 1. Beskrivning av de fornlämningar som numrerats i figur 2. Vid en arkeologisk förundersökning i augusti 2008 strax väster om Björnhovda by, drygt 2 km nordost om undersökningsområdet och ca 2,5 km nordväst om gravfältet i Torsborg, påträffades en senneolitisk flatmarksgrav innehållande en skafthålsyxa och en tväreggad tjocknackig bergartsyxa. Vid en följande särskild arkeologisk undersökning i november samma år hittade ytterligare fyra möjliga gravar dock utan daterande fynd eller andra säkra gravgåvor. Det förmodade senneolitiska flatmarksgravfältet har fått Raä nr 270 (Papmehl-Dufay 2009b). 19

Figur 4. Undersökningsområdet för den särskilda arkeologiska undersökningen, med delområden och fastighetsbeteckningar markerade. 20