TÖI ROLLSPEL G 007 Sidan 1 av 6 iatri Ordlista remittera gynekolog neurolog underliv koncentrera sig psykiskt betingat kroppstillstånd psykisk barn- och ungdomsvård, PBU motivera någon Detta rollspel handlar om ett psykosomatiskt sjukdomstillstånd. Med det menas att man reagerar otillräckligt i en given situation, varför spänningar kvarstår. Dessa går ut i kroppen som symptom, t ex huvudvärk, magbesvär, kramp och smärtor i muskler (livmodern t ex) och leder. Intresset har ökat allt mer för dessa tillstånd och antalet sjukdomstillstånd som anses påverkas/utvecklas genom en sådan process blir allt fler. Det är ofta svårt att inse att de kroppsliga besvären kan ha sin grund i den psykiska, emotionella och sociala situationen. Det tar därför ofta en lång tid innan vederbörande kommer till någon form av samtalsbehandling om de över huvud taget gör det. Denna patient förefaller acceptera en samtalskontakt. Hon förefaller ha känt något behov inom sig tillfredsställt. Vanligen upplever patienterna ett stöd i en svår situation. I denna kontakt får en större förståelse för vad en samtalsterapi innebär utvecklas och grunden i bästa fall läggs för en bearbetande, ej enbart stödjande, terapeutisk samtalskontakt som måste sträcka sig över en längre tidsperiod. Rollspelet handlar om ett psykosomatiskt sjukdomstillstånd. Personer: olog Söderström. Ja hej, jag heter Ulf Söderström. Du har blivit remitterad till mig från gynekologen eftersom han inte kunde finna något gynekologiskt fel på dig. Jag ser i journalen att du också varit hos neurologen. Han kunde inte finna något han heller. Ja, inte begriper jag varför jag är här hos er. Jag har ju ont i underlivet. Dessutom har jag svårt att andas och ont i huvudet. Kan inte förstå varför jag inte får någon behandling när jag säger ifrån var jag har ont! Ibland kan en inre oro ta sig uttryck i somatiska besvär. Har du problem i familjen?
2 Vad har mina personliga problem med det här att göra? Jag har ont i underlivet, bröstet och huvudet. Kan jag uttrycka mig klarare? Till er har jag kommit bara för att jag kände mig tvingad till det av läkarna. Får jag inget betalt från försäkringskassan heller om jag inte gör som de säger åt mig! Men vad psyket har med mina kroppsliga besvär att göra kan jag inte förstå! Jag inser att sambandet kan vara svårt att förstå, men har man det besvärligt, t ex som invandrare i ett annat land, kan det även ge kroppsliga symptom. Det är inte alls ovanligt. Gynekologen har skrivit i remissen att du är orolig för dina barn. Ja, vem är inte orolig för sina barn?! Dessutom blir de ju så försvenskade att man inte känner igen dom! Aldrig får man se dem sedan de gift sig! (Börjar gråta.) Hur ofta träffar du dom då? Bara ett par gånger i månaden! Som jag förstått bor din son, som är nitton år, fortfarande hemma. Ja det vill säga när han behagar dyka upp! (Gråter igen.) Inte bryr sig ungdomen nuförtiden om sina föräldrar, inte! Annat var det hemma i när jag var ung! Då respekterade man sina föräldrar och gjorde inga dumheter Vad gör din son för dumheter? Ja, precis vad han gör vet jag inte mycket om, eftersom jag ser honom så sällan. Men han har ju inget mål här i livet! Han har inget arbete och inte har han någon lust att läsa till någonting. Och vi som kämpat och slitit så för att barnen skulle få utbildning! Det var mycket därför vi kom till Sverige. Ja, det måste ju vara en besvikelse för dig. Har ingen av dina gifta döttrar skaffat sig utbildning? Jo, den ena skaffade sig kontorsutbildning, men den andra gifte sig direkt efter skolan. Nu har ju båda små barn så ingen av dem kan arbeta. Nog för att det är roligt att ha barnbarn, men med den äldsta dotterns barn kan man inte tala - hon är gift med en svensk och det känns väldigt svårt, eftersom min svenska är urdålig. Men du förstår säkert det mesta av vad jag säger. Du kanske vill gå en kurs i svenska? Det är klart att jag förstår en hel del, men jag vågar inte öppna munnen och säga något själv om jag inte är absolut tvungen, som på jobbet t.ex. Men där är det ju bara enkla saker man pratar om. Jag har gått på svenskkurs, men jag fick så ont i huvudet att jag inte orkade koncentrera mig. Tror inte att jag orkar det nu heller.
3 Men med dina barnbarn behöver du väl inte prata så krångligt? Hur gamla är dom? Äldsta flickans barn är 5 och 3 år. Mellanflickans är är fyra och två. Hon väntar barn nu igen. Dom har det bra i sina äktenskap? Är dom lyckligt gifta så att säga? Ja, några större problem är det väl inte. Då skulle jag nog behövas mer! De klarar sig själva och klagar inte. Men då finns det ju all anledning att vara nöjd och belåten, tycker du inte det? Hur har du det med din man? Det går väl... män är ju inte som svenska män. Man får göra allt jobbet där hemma själv. Och inte ser man röken av dem! Särskilt inte om man behöver prata med dom. Om sonen t ex. Bryr sig inte din man om hur det blir med honom? Jo, det är klart att han vill att pojken ska läsa till något. Han har ju ändå gått ut gymnasiet. Men han tycker att han har tid på sig än. Om pojken gör något riktigt dumt så skäller han ut honom. Vad har han då gjort? Jo, om han varit ute och sprungit i flera dagar utan att ta kontakt med oss, då kan han få sig en avhyvling när han kommer hem. Man blir ju orolig av att ingenting veta. Han kan ju hamna i dåligt sällskap. Där vi bor finns det många gäng, som håller på med knark och sådant där. Man kan ju aldrig veta vad han håller på med, när han är borta så länge. Det värsta är att hans pappa tar i så med hårdhandskarna att han får ännu mindre lust att komma hem Vad gör pappa då? Ger han honom stryk? Ja, något ditåt, men det får man ju tala tyst om här i Sverige så att man inte åker fast. En del slår alla sina barn. Ja, som du vet gäller svensk lag, när man bor i Sverige. Jovisst. Och personligen tycker jag det är bättre att man inte får slå sina barn hur som helst. De kan ju bli alldeles sönderslagna Menar du att din man slår pojken så hårt? Nä, det kan jag inte säga Men nog skulle jag föredra att han lät bli. Han kunde ju prata med honom i stället. Det tycker jag också. Kan du inte påverka honom i den riktningen?
4 Tja, inte vet jag om han bryr sig så mycket om vad jag säger. Han tycker nog mest att jag är ett ytterligare problem i hans tillvaro med alla mina krämpor. Då är det ju viktigt att du ser till att bli frisk! Gör jag något annat än försöker bli frisk?! Här springer jag till den ena läkaren efter den andra och ingen kan göra något! Är det mitt fel att jag inte kan bli frisk? Nja, det kan man ju inte säga, men det är viktigt att man tycker det är mödan värt att bli frisk! Vad menar ni!? Mödan värt! Vem vill inte bli frisk!? Tror ni att jag tycker det är roligt att gå och ha ont!? Varför tror ni jag går till doktorn i ett kör? I två år har jag haft det så här och inte sett någon bättring. Vad har man läkare till?! Jag börjar misstänka att dom inte sagt mig hela sanningen. Jag kanske har cancer (börjar gråta). Så noggrant undersökt som du är finns det ingen anledning att befara något sådant. Du kan känna dig alldeles lugn. Men vad är det då? Varför blir jag aldrig frisk? Varför går inte värken över? Ja, det är precis det vi skall försöka lösa genom våra samtal här. Hur tycker du förresten att det är att tala genom tolk om så känsliga saker? Det är klart att det är litet jobbigt om det jämt kommer nya tolkar, men annars har jag vant mig vid det. Jag går hellre till er med tolk än till en psykolog! Det var just det jag hade tänkt föreslå dig! Du vill alltså inte gå till en landsman med dina problem? Nej, det vill jag verkligen inte! Vem vet om det inte kommer ut på sta n sedan att jag blivit tokig! Men du vet väl att både psykologer och tolkar har tystnadsplikt? Jo, det förstås, men man kan aldrig vara riktigt säker. Är dessutom rädd för att en landsman kommer en alltför nära inpå livet Hur menar du? Om du inte vill ha en manlig psykolog kan man säkert ordna en kvinnlig! Får jag inte komma tillbaka till er då? Jo, det är klart. Jag tänkte bara att det skulle vara bättre för dig att tala direkt till någon på ditt eget språk. Om du skulle ändra dig, säg bara till så ordnar jag en tid hos en. kvinnlig psykolog.
5 Så jag måste alltså fortsätta att gå till psykolog, är det så? Tycker ni att det är något fel på mitt psyke eller? Inte mera än på andra människor, som har problem. Genom att pratas vid kan vi kanske komma åt det som är viktigt och på så sätt kan värken gå över! Ja, har ingen annan kunnat göra något åt den så kan det väl vara värt ett försök att gå till er några gånger även om det låter för otroligt för att vara sant: att värken kommer sig av problem! Då skulle ju alla människor gå omkring och ha ont. För vem har inte problem!? Det kan man tycka! Hur som helst är jag glad över att du vill göra ett försök, men du måste förbereda dig på att det kan ta tid. Det måste säkert bli fler än några gånger. Du har ju haft värk i så lång tid och psykiskt betingade kroppstillstånd är svårbehandlade. Tänkte på en annan sak: Du kanske skulle ha behov av stöd, när det gäller din son och hans omkringdrivande? Ja, hur menar ni? Ni menar väl inte av det sociala? Nej, men det finns en särskild mottagning, dit man kan vända sig med barn, som är under tjugo år. Det kallas PBU psykisk barn- och ungdomsvård. Där finns det psykiater, psykologer och kuratorer. Man vill tala med både barnen och deras föräldrar var för sig och tillsammans. Vad tror du om det? Ja, har man ändå börjat kringla kan man väl gå dit också! Tror du att du kan få din man att komma med dit? Det blir nog väldigt svårt. Han är så misstänksam mot allt vad psykologer heter! De får väl kalla honom dit så får vi se! Jag skall i alla fall göra vad jag kan. Det gäller ju vår son och hans framtid Fast det förstås. Får han egentligen hjälp med sådant där? Det är ju utbildning han behöver. Man kan försöka motivera honom till att se mera seriöst på sin framtid där. Så att han inser att han behöver en utbildning för att få jobb o dyl. Ofta kan utomstående personer lyckas bättre med sådant än barnens föräldrar. Men det är viktigt att det sker i samförstånd med föräldrarna. Det håller du säkert med om. Jo, det är klart. Men jag begriper inte varför det behövs psykologer till allting! Ingen i familjen är ju tokig. Nej, men problemen blir mer accentuerade om man dessutom är invandrare. Man kan ju inte känna sig lika trygg i ett främmande land som i sitt eget. Och ännu svårare blir det om man inte kan det nya språket tillräckligt bra. Du säger ju själv hur svårt du tycker det är att inte kunna prata med dina barnbarn. Det skulle nog alla tycka i din situation. Det är inget som är konstigt, men det kan vara bra att få
6 prata om det. Ibland kan en utomstående komma med nya infallsvinklar, som man själv inte kommit på Hur är det förresten, har du någon i din omgivning som du kan prata med? Släktingar och vänner? Nä, det är just det som är så svårt. I. hade man alltid någon att prata med, men här har man ingen eller nästan ingen. Min kusin här i sta n bor så långt från oss att man inte hinner träffas. Men vi ringer ju till varandra. Det blir i alla fall rätt ensamt sedan flickorna gift sig och flyttat hemifrån. Karlarna där-hemma ser man ju inte mycket till! Så fort min man ätit går han ut till sina kompisar och när han kommer hem har jag somnat. Är litet orolig för att han spelar bort sina pengar. Ekonomin är ju inte så bra, när jag bara får betalt för en halv dag av försäkringskassan. De anser mig inte vara så sjuk att jag har rätt till hel sjukpenning! Och jag som knappt orkar göra något därhemma ens! Hur som helst får man se på slantarna för att få det att gå ihop. Min man blir så arg om jag tjatar på honom om matpengar. Och pojken behöver så mycket till kläder och nöjen. Ibland undrar man varför man lever (gråter). Har man inte maten klar får man ovett och talar man om att få pengar till maten får man också ovett Flickorna tröstar mig förstås och säger att de inte menar så illa, karlarna, men nog känns det otacksamt många gånger Har ju slitit och släpat i så många år innan jag blev sjuk. I sju år arbetade jag 14 timmar om dagen och var dödstrött när jag kom hem och skulle sköta hushållet. Visst hjälper de mig ibland om jag är särskilt dålig, men annars tycker de nog att jag åtminstone borde klara hemarbetet när jag inte jobbar. Begriper inte varför jag skall ha så ont! Det bästa vore om jag kunde jobba som vanligt. Då skulle alla vara nöjda och belåtna! Var gör det som mest ont just nu? Det trycker så i bröstet och det sprängvärker i huvudet. Har du lagt märke till om det blir värre när du oroar dig? Ja, inte blir det bättre! Det är nog sant att det kommer lättare om jag känner mig orolig. Ja, nu är tiden ute för i dag. Hoppas få se dig här på tisdag nästa vecka samma tid. Jag beställer samma tolk till nästa gång. Vill du gärna ha samma tolk varje gång? Själv skulle jag föredra det. Ja, det är klart att det är bäst. Det är så tröttsamt att ta om allt från början när det kommer nya tolkar. Och nu har jag ju fått förtroende för den här tolken. Då är vi överens om det. Vi ses på tisdag klockan 11. Ha det så bra! Hej. Hej. tack för i dag.