Minoriteters Rättigheter

Växjö universitet Institutionen för samhällsvetenskap Minoriteters Rättigheter En minoritetspolitisk studie med sverigefinnarna i fokus C-uppsats i statsvetenskap HT 2006 Satu Lohilahti Handledare: Mats Sjölin

Abstract Over the last few decades, the Swedish society has become more and more multicultural, which has resulted in the fact that the differences between different ethnic groups have become more and more noticed and debated. Studies have shown that persons belonging to minority groups are often wronged by majority decisions, which leaves the minorities in a disadvantageous position in relation to the majority. The scientific problem is how a state should compensate different minority groups for their disadvantaged position in order to be able to guarantee justice and equality for all individuals of the state. The aim of this thesis is to examine the Swedish government s attitude towards minority rights, and to analyse whether this coincides with Will Kymlicka s normative minority rights theory. The research questions are: How should the majority society treat minorities according to Kymlicka? Which is Swedish minority policy s stance on minority rights? The methods used in this thesis include a qualitative text analysis and a field investigation among Finnish-speaking people living in Borlänge. The conclusion of this essay is that the Swedish government in all likelihood has a positive attitude towards minority rights, since it has assigned group differentiated rights to the national minorities in Sweden. Furthermore, the Swedish government s view on minority rights coincides to a great extent with Will Kymlicka s normative theory. Key words/nyckelord: minority rights, minority policy, national minority, Kymlicka, sverigefinne. i

Innehållsförteckning 1. Introduktion... 1 1.1. Bakgrund... 1 1.2. Problem... 2 1.3. Syfte och frågeställningar... 3 1.4. Avgränsningar... 3 1.5. Disposition... 3 2. Teori... 5 2.1. Tre typer av gruppdifferentierade rättigheter... 6 2.2. Tre argument för gruppspecifika rättigheter... 7 3. Metod och material... 11 3.1. Val av metod... 11 3.2. Material... 11 3.3. Intervjuer... 12 3.4. Källkritik... 13 4. Empiri... 15 4.1. Sveriges fem nationella minoriteter... 15 4.1.1. Samer... 15 4.1.2. Sverigefinnar... 16 4.1.3. Tornedalingar... 17 4.1.4. Romer... 17 4.1.5. Judar... 18 4.2. Minoritetsspråk... 19 4.3. Den regionala minoritetspolitiken... 21 4.4. Den rikstäckande minoritetspolitiken... 21 4.4.1. Utbildning och språk... 22 4.4.2. Kultur... 25 4.4.3. Äldreomsorg... 28 4.4.4. Inflytande och representation... 30 5. Svar på frågeställningarna... 33 6. Slutsats och slutdiskussion... 36 7. Referenser... 39 8. Bilaga 1... 43 ii

1. Introduktion 1.1. Bakgrund Under en mycket lång tid har det funnits språkliga minoriteter inom det geografiska område som idag utgör Sverige. Samerna, som är den äldsta minoritetsgruppen i Sverige, har exempelvis levt i Skandinavien sedan inlandsisen smälte, 1 medan finskan talats i Sverige i hundratals år. 2 Trots den långa historiska kopplingen till Sverige har minoriteterna och minoritetsspråken haft en underordnad roll i det svenska samhället och periodvis öppet motarbetats av majoritetssamhället. 3 Historiskt sett har den svenska politiska hållningen gentemot minoritetsbefolkningen varit av assimilationskaraktär, vilket inneburit att minoritetsbefolkningen förväntats anpassa sig till och smälta in i det svenska majoritetssamhället, utan att någon hänsyn tagits till att bevara minoriteternas kulturella och språkliga arv. 4 Fram till 1960-talet var utlänningspolitiken i huvudsak koncentrerad till regleringen av invandringen när det gällde invandrarnas rätt till inresa, vistelse och anställning i Sverige. 5 Minoritetsfrågorna bortsåg man ifrån helt och hållet. Under 1960- och 70-talet började invandrarnas situation uppmärksammas allt mer och år 1975 fastställdes riktlinjer för invandrar- och minoritetspolitiken i Sverige genom prop. 1975:26. I den nya lagen behandlades invandrar- och minoritetspolitiken som delar av ett och samma problemområde, då man ansåg att de grupper som i Sverige kunde betraktas som etablerade språkliga eller etniska minoriteter i huvudsak, bortsett från samer och tornedalsfinnar, bildats av invandrare och deras barn. Skiljandet på invandrarfrågor och minoritetsfrågor skulle därmed inte svara mot den faktiska situationen i Sverige. 6 Inställningen att invandrar och minoritetspolitiken bör uppfattas som en enhet stod fast även under 1980-talet. 7 I Invandrarpolitiska kommitténs slutbetänkande Invandrar- och 1 Prop. 1998/99:143, s. 21 2 Nationalstat och minoritetspolitik, s. 17 3 SOU 2005:40, s. 43 4 SOU 2005:40, s. 43-44 5 SOU 1982:49, s. 41-42 6 Prop. 1975:26 7 SOU 1984:58, s. 71 1

minoritetspolitiken SOU 1984:58 gav man, precis som i propositionen från 1975, inget större erkännande åt minoritetsgrupper som befunnit sig i landet under en mycket lång tid. Man ansåg att även om många grupper i Sverige byggt upp egna infrastrukturer kunde de inte anses vara språkliga/nationella minoriteter enligt internationellt synsätt, och att det var tveksamt om någon av de internationella konventioner som gällde minoriteter skulle vara tillämpliga på svenska förhållanden. Motiveringen till detta var att dessa konventioner avsåg sedan länge bofasta minoriteter och inte invandrargrupper. 8 Vidare ansåg man det osannolikt att de invandrargrupper som då fanns i Sverige med tiden skulle utvecklas till språkliga/nationella minoriteter i internationell betydelse. Man ansåg bland annat att även om finska talats i hundratals år i Stockholm, har det aldrig bildats en genuin inhemsk finskspråkig befolkning i Stockholm, utan gruppens fortsatta bestånd hela tiden varit beroende av fortsatt invandring. 9 Vad man i mitten på 1980-talet inte visste var att minoritetsfrågorna skulle komma få allt mer utrymme i den politiska debatten och att inställningen till invandrargruppers minoritetsställning i det svenska samhället skulle göra en helomvändning i och med regeringens proposition 1998/99:143 Nationella minoriteter i Sverige. 1.2. Problem Befolkningsgrupper runt om i världen som befunnit sig i minoritetsställning har historiskt sett ofta underkuvats och diskriminerats av majoritetssamhället. 10 I takt med globaliseringen har det svenska samhället blivit allt mer mångkulturellt och i och med detta, har olikheter mellan olika befolkningsgrupper blivit ett allt mer uppmärksammat och omdiskuterat ämne. Intresset för att bevara olika minoritetsgruppers språkliga och kulturella arv har vuxit i Sverige, precis som i många andra delar av världen, och frågan om hur den svenska staten ska kunna uppfylla de demokratiska principerna om alla individers lika rätt och likvärdighet har fått mer och mer utrymme inom forskarvärlden och politiken. 11 Det har visat sig att personer som tillhör minoritetsgrupper har haft svårt att hävda sig, 12 vilket innebär att minoriteterna hamnar i underläge i förhållande till majoriteten. Romerna är ett exempel på en befolkningsgrupp i Sverige som genom historien ofta lidit av och fått utstå hårda politiska sanktioner på grund av att de avvikit från majoritetsbefolkningen i sitt språk och sin kultur. 13 8 SOU 1984:58, s. 69 9 SOU 1984:58, s. 69 10 http://www.kulturradet.se/ovfiles/de_nationella_minoriteterna.pdf 11 Handbook of Political Theory, s. 250-251 12 http://www.kulturradet.se/ovfiles/de_nationella_minoriteterna.pdf 13 http://www.kulturradet.se/ovfiles/de_nationella_minoriteterna.pdf 2

Det statsvetenskapliga problemet i denna fråga ligger alltså i på vilket sätt en demokratisk stat ska kunna kompensera de olika minoritetsgrupperna som befinner sig inom statens gränser för deras missgynnade position i majoritetssamhället, för att i förlängningen kunna garantera alla individers lika rätt och likvärdighet. 1.3. Syfte och frågeställningar Syftet med denna uppsats är att undersöka den svenska statens inställning till minoriteters rättigheter, samt analysera huruvida denna sammanfaller med Will Kymlickas normativa teori om minoriteters rättigheter. Följande två frågeställningar har formulerats utifrån uppsatsens syfte. Hur anser Kymlicka att majoritetssamhället bör behandla minoriteter? Vilken är den svenska minoritetspolitikens hållning till minoriteters rättigheter? 1.4. Avgränsningar Uppsatsen avgränsas i tre hänseenden. För det första undersöker uppsatsen endast dagens minoritetspolitiska läge. Visserligen ges en kortfattad historik av den svenska minoritetspolitiken i bakgrundskapitlet, men bortsett från detta, koncentreras uppsatsen till att omfatta endast dagens minoritetspolitik. Den andra avgränsningen gäller materialet som används i uppsatsen. Eftersom dagens minoritetspolitik har sin grund i det minoritetspolitiska beslutet prop. 1998/99:143 Nationella minoriteter i Sverige, är detta det huvudsakliga minoritetspolitiska dokument som analyseras i uppsatsen. Som teoretisk referensram används Will Kymlickas normativa teori om minoriteters rättigheter. Den tredje och sista avgränsningen berör den empiriska delen av uppsatsen. För att få en uppfattning om hur den svenska minoritetspolitiken fungerar i praktiken används sverigefinnarna, som är den största minoritetsgruppen i Sverige, som empiriskt exempel. 1.5. Disposition Uppsatsen delas in i sex kapitel varav det första kapitlets inleds med en bakgrund till ämnet. Därefter presenteras det problem som ligger till grund för uppsatsen, samt uppsatsens syfte, de frågeställningar som förmulerats utifrån detta syfte och avgränsningarna för uppsatsen. I kapitel två redovisas Will Kymlickas teori om minoriteters rättigheter, som fungerar som uppsatsens normativa referensram. Det tredje kapitlet innehåller en beskrivning av hur studien gått tillväga, en presentation av det material som använts, samt en källkritisk diskussion. I kapitel fyra presenteras den empiriska undersökningen, som består av en granskning av 3

minoritetspolitiska dokument samt en intervjuundersökning. Därefter besvaras uppsatsens frågeställningar i kapitel fem. Uppsatsen avslutas med att empirin och teorin knyts samman i en slutsats och slutdiskussion i kapitel sex. 4

2. Teori Will Kymlicka, född 1962, tog kandidatexamen i filosofi och politik vid Queens University i Canada 1984 och doktorsexamen i filosofi vid Oxford University 1987. 14 Han utvecklade den första systematiska teorin om mångkulturalism i sina två verk: Liberalism, Community and Culture (1989) och Multicultural Citizenship (1995) och är idag ledande inom sitt område. 15 Kymlickas verk föddes ur hans missnöje för den syn efterkrigstidens liberala politiska teori hade på hur nationella minoriteter skulle behandlas av majoritetssamhället. 16 För närvarande arbetar Kymlicka som professor i politik vid Queens University. 17 Minorities and majorities increasingly clash over such issues as language rights, regional autonomy, political representation, education curriculum, land claims, immigration and naturalization policy, even national symbols, such as the choice of national anthem or public holidays. Finding morally defensible and politically viable answers to these issues is the greatest challenge facing democracies today. 18 Citatet ovan av Will Kymlicka ger en bra beskrivning av de problem som ofta präglar mångkulturella samhällen. Genom historien har diverse ansträngningar gjorts för att skydda kulturella minoriteter och att reglera potentiella konflikter mellan minoritets- och majoritetskulturer. Efter andra världskrigets slut har många liberaler hoppats att den nya tonvikten på mänskliga rättigheter ska lösa minoritetskonflikterna. 19 Kymlicka anser dock att man inte kan föra in minoriteters rättigheter under kategorin mänskliga rättigheter, då mänskliga rättigheter inte kan lösa några av de viktigaste och mest kontroversiella frågorna som är knutna till kulturella minoriteter. Sådana frågor inkluderar bland annat: Vilka språk bör erkännas i parlament, byråkratier och domstolar? Bör varje etnisk eller nationell grupp ges offentligt bekostad modersmålsundervisning? Problemet med traditionella människorättsläror är att de inte ger svar på dessa frågor. Detta har i sin tur inneburit att frågorna överlämnats till majoritetsbeslutsprocessen inom varje enskild stat, vilket i sin tur resulterat i att kulturella 14 http://post.queensu.ca/~kymlicka/biog.html 15 Handbook of Political Theory, s. 251, 255 16 Handbook of Political Theory, s. 251 17 http://post.queensu.ca/~kymlicka/biog.html 18 Multicultural Citizenship, s. 1 19 Multicultural Citizenship, s. 2 5

minoriteter blivit sårbara för orättvisor från majoriteten och att den etnokulturella konflikten förvärrats. 20 Centralt i Kymlickas teori om minoriteters rättigheter ligger två typer av minoritetsgrupper: nationella och etniska grupper. De nationella minoriteterna utgör grupper som tidigare varit självstyrande och territoriellt koncentrerade kulturer, men som blivit inkorporerade i en större stat. Infödda folk som de amerikanska indianerna är exempel på sådana grupper. Dessa grupper vill vanligen förbli distinkta samhällen vid sidan av majoritetskulturen och kräver olika former av självstyre för att trygga det egna samhällets överlevnad. 21 De etniska grupperna å andra sidan består av exempelvis invandrare som vanligen vill integreras i majoritetssamhället. Även etniska grupper önskar ofta ett större erkännande för sin etniska identitet, men deras mål är inte att bli en separat, självstyrande nation vid sidan av det större samhället, utan att förändra majoritetssamhällets institutioner och lagar så de bättre omfattar kulturella skillnader. 22 De krav som de nationella och etniska minoriteterna kan ställa på majoritetssamhället skiljer sig mellan de två grupperna. 2.1. Tre typer av gruppdifferentierade rättigheter En mångnationell stat som medger allmänna individuella rättigheter till alla sina medborgare, oavsett grupptillhörighet, kan förefalla neutral mellan de olika nationella grupperna. Faktum är dock den att staten systematiskt kan gynna majoritetsbefolkningen på vissa fundamentala sätt, bland annat genom det språk som används i skolor, domstolar och statliga tjänster. 23 Enligt Kymlicka kan gruppspecifika rättigheter i fråga om utbildning, lokalt självstyre och språk kompensera ojämlikheter mellan minoriteter och majoritetsbefolkningen. Dessutom bidrar de till att säkerställa att nationella minoriteter inte missgynnas av majoritetens beslut. 24 Kymlicka identifierar tre olika typer av gruppdifferentierade rättigheter; rätten till självstyre, polyetniska rättigheter och rätt till särskild representation, som används av moderna demokratier för att ta hänsyn till kulturella skillnader. 20 Multicultural Citizenship, s. 4-5 21 Multicultural Citizenship, s. 10-11 22 Multicultural Citizenship, s. 10-11 23 Multicultural Citizenship, s. 51 24 Multicultural Citizenship, s. 51-52 6

1) Rätten till självstyre. I det flesta mångnationella stater är de ingående nationerna benägna att kräva någon form av politiskt självbestämmande för att kunna säkerställa en fri utveckling av den egna kulturen och det egna folkets intressen. Rätten till självstyre kräver att politisk makt överlåts till nationella minoriteter såsom infödda folk, men är inte tillgängliga för andra kulturella minoriteter såsom invandrargrupper. 2) Polyetniska rättigheter syftar till att hjälpa etniska grupper och religiösa minoriteter uttrycka sin kultur utan att det hindrar deras framgång i majoritetssamhällets ekonomiska och politiska institutioner. Exempel på sådan hjälp inkluderar offentliga anslag till etniska sammanslutningar, tidskrifter och festivaler. 3) Rätt till särskild representation. Underrepresentationen av historiskt missgynnade grupper inom den politiska processen är ett generellt fenomen. Ett sätt att försöka ändra på denna ojämlikhet inkluderar försök att minska de barriärer som hindrar olika minoriteter från att bli partikandidater eller partiledare, eller att införa proportionell representation. 25 Kritiker till gruppdifferentierade rättigheter hävdar att beviljandet av speciella rättigheter till minoritetsgrupper kan vara diskriminerande, eftersom dessa fördelar individuella rättigheter och politisk makt olika mellan olika grupper i samhället. 26 Kymlicka menar dock att gruppdifferentierade rättigheter i själva verket utgör en förutsättning för att minoritetskulturer ska ha samma möjligheter att leva och arbeta i det egna språket och kulturen som majoritetsbefolkningen tar för givna. 27 2.2. Tre argument för gruppspecifika rättigheter Införandet av gruppspecifika rättigheter för olika minoritetsgrupper kan enlig den liberala traditionen motiveras med tre argument; jämlikhetsargumentet, de historiska överenskommelsernas roll och värdet av kulturell mångfald. Ur jämlikhetsargumentets synpunkt behövs gruppspecifika rättigheter för att säkerställa att alla medborgare i en stat behandlas lika. Vissa grupper som befinner sig i minoritetsställning missgynnas i majoritetssamhället, vilket skulle kunna korrigeras med politiskt erkännande och stöd för dessa grupper. Gruppdifferentierade rättigheter, såsom territoriellt självbestämmande eller språkrättigheter, kan minska minoritetsgruppers sårbarhet i majoritetssamhället, och 25 Multicultural Citizenship, s. 27 ff 26 Multicultural Citizenship, s. 126 27 Multicultural Citizenship, s: 126 7

säkerställa att minoritetsbefolkningen har samma möjligheter att leva och arbeta i sin egen kultur som medlemmar av majoriteten. 28 Enligt Kymlicka kan jämlikhetsargumentet stödja speciella rättigheter för nationella minoriteter, men endast om minoriteterna faktiskt är missgynnade och om rättigheterna tjänar till att gottgöra deras nackdelar. 29 Uppfyllandet av historiska överenskommelser, såsom avtalade rättigheter för urbefolkningar, är viktigt ur jämlikhetssynpunkt. Sättet på vilket nationella minoriteter införlivats i en stat ger upphov till olika gruppdifferentierade rättigheter. Om införlivandet skedde genom ett frivilligt förbund, kan vissa rättigheter vara nedskrivna i avtal och då finns det lagliga och moraliska argument för att respektera dessa. Om införlivandet å andra sidan skedde ofrivilligt, kan de nationella minoriteterna bland annat ha rätt till att göra anspråk på självstyre. 30 Kymlicka anser det vara viktigt att respektera historiska avtal dels för att respektera minoritetens rätt till självbestämmande, dels för att säkerställa att medborgarna kan lita på myndigheternas agerande. 31 Det tredje försvaret för gruppdifferentierade rättigheter för nationella minoriteter grundar sig på värdet av kulturell mångfald. Mångfaldsargumentet tilltalar många på grund av att det undviker att endast se till gruppmedlemmars intressen utan istället fokuserar på hur samhället i stort gagnas av gruppspecifika rättigheter. Exempelvis har urbefolkningars traditionella livsstilar setts som en modell för en hållbar relation till miljön. 32 Kymlicka anser dock att man inte bör lägga allt för stor vikt vid detta argument som ett försvar för nationella rättigheter, då värdet av kulturell mångfald inom en kultur är mindre tillämpbar på interkulturell mångfald. Anledningen till detta är att när minoriteter tilldelas gruppspecifika rättigheter bidrar detta till att minoritetsbefolkningen ges fler möjligheter att utvecklas inom den egna kulturen. Detta ökar deras valmöjligheter till att omfatta både den egna kulturen och majoritetskulturen. Dock vidgar inte ett skydd för nationella minoriteter på samma sätt majoritetens valmöjligheter. 33 Även i ett mångkulturellt samhälle väljer de flesta personer från majoritetsbefolkningen nämligen att behålla sin egen kultur och inte att assimileras in i en minoritetskultur. 34 Detta innebär att majoritetsbefolkningen möjligheter att ta del av minoritetskulturerna begränsas 28 Multicultural Citizenship, s. 109 29 Multicultural Citizenship, s. 109-110 30 Multicultural Citizenship, s. 117 31 Multicultural Citizenship, s. 119 32 Multicultural Citizenship, s. 121 33 Multicultural Citizenship, s. 121 34 Multicultural Citizenship, s. 121 8

och att de inte gynnas av kulturell mångfald på samma sätt som minoriteterna. Vidare anser Kymlicka att de flesta majoritetskulturer hittills inte funnit det vara i deras egenintresse att bevara minoritetskulturer, och att det är osannolikt att majoriteten skulle acceptera sin skyldighet om rättvisa gentemot nationella minoriteter utan att själv tjäna något på det. Eftersom mångfald kan öka individers valmöjligheter endast i en begränsad utsträckning, anser Kymlicka att mångfaldsargumentet är otillräckligt att på egen hand rättfärdiga rättigheter för nationella minoriteter, och bör därmed kombineras med någon av de två andra argumenten. 35 Kymlickas teori om minoriteters rättigheter fungerar i denna uppsats som en normativ modell för hur majoritetsbefolkningen bör behandla olika minoritetsgrupper i en demokratisk stat. Kymlickas teori om minoriteters rättigheter är relevant för uppsatsen av två anledningar. För det första anses Kymlicka vara den ledande politiska filosofen inom sitt område 36 och hans teori betraktas som banbrytande när det gäller minoriteters rättigheter. 37 Detta gör det intressant att studera hans syn på hur minoriteter bör behandlas av majoriteten. För det andra har Sverige relativt nyligen infört en ny minoritetspolitik, vilket gör det intressant att undersöka om denna politiken inneburit att svenska minoriteter tilldelats gruppdifferentierade rättigheter, såsom Kymlicka förespråkar. Förhoppningen är att man genom att skilja ut de element som är centrala i Kymlickas teori och sedan jämföra dessa med dagens svenska minoritetspolitik, kommer att kunna avgöra huruvida den svenska minoritetspolitiken innehåller inslag av Kymlickas teori om minoriteters rättigheter. Precis som de flesta andra teorier, har även Kymlickas teori fått kritik. Bhikhu Parekh, professor i politisk teori, 38 och Brian Barry, professor i politisk filosofi 39 har båda, dock på olika sätt, kritiserat Kymlickas teori om minoriteters rättigheter. Medan Parekh kritiserar Kymlickas syn på invandrares rätt att göra anspråk på gruppdifferentierade rättigheter, 40 är Barry bland annat kritisk mot den vikt Kymlicka lägger i kulturens betydelse för olika gruppers handlande och önskemål i ett samhälle. 41 Denna kritik behandlas dock inte vidare i denna uppsats, då syftet är att undersöka huruvida den svenska statens inställning till 35 Multicultural Citizenship, s. 121-123 36 Handbook of Political Theory, s. 255 37 Handbook of Political Theory, s. 251 38 http://www.counterpoint-online.org/cgi-bin/item.cgi?id=544 39 http://www.columbia.edu/~bmb21/ 40 Rethinking Multiculturalism, s. 103 41 Culture & Equality, s. 21 9

minoriteters rättigheter sammanfaller med just Kymlickas normativa teori om minoriteters rättigheter. 10

3. Metod och material 3.1. Val av metod Metoden som används i denna studie består dels av en kvalitativ textanalys och samtalsintervjuer. Textanalysen består av en granskning av för studien relevanta minoritetspolitiska dokument, samt den teori som fungerar som normativ modell för uppsatsen. Samtalsintervjuerna, som också de är en kvalitativ metod, 42 fungerar som insamlingsmetod av det empiriska materialet bestående av sverigefinnarnas syn på den svenska minoritetspolitiken. Istället för att genomföra samtalsintervjuer hade ett annat sätt att samla in empiriskt material på vara att genomföra frågeundersökningar. Fördelen med att använda sig av en samtalsundersökning framför en frågeundersökning är att den på ett bättre sätt ger svar på hur respondenterna själva upplever sin vardag. 43 Svaren blir mer grundliga och nyansrika än vid frågeundersökningar. Att respondenterna haft möjlighet att beskriva hur det ser på sin situation och utveckla sina svar ses i denna uppsats som en förutsättning för att målet med den empiriska undersökningen ska kunna uppfyllas, dvs. att få en bild av hur sverigefinnarna själva ser på den svenska minoritetspolitiken. En av de stora poängerna med samtalsintervjuer är också möjligheten till uppföljning av de svar respondenter lämnar, 44 vilket gör det möjligt för intervjuaren att ställa följdfrågor till respondenterna om så behövs. 3.2. Material Det material som används för att uppnå uppsatsens syfte består av litteratur, politiska dokument, utredningar, rapporter och empiriskt material i form av samtalsintervjuer. Den litteratur som används i uppsatsen består huvudsakligen av Will Kymlickas Multicultural Citizenship, som utgör uppsatsens teoretiska referensram. De politiska dokumenten omfattar bland annat propositioner och statens officiella utredningar (SOU). Eftersom uppsatsens syfte är att undersöka den svenska statens inställning till minoriteters rättigheter, har störst fokus lagts på det dokument som reglerar dagens minoritetspolitik, dvs. prop. 1998/99:143 Nationella minoriteter i Sverige. Det kan alltid diskuteras huruvida man skulle kunna ha inkluderat någon ytterligare text som belyser det aktuella ämnet, precis som man ofta kan exkludera material som kan tyckas 42 Metodpraktikan, s. 216 43 Metodpraktikan, s. 280 44 Metodpraktikan, s. 279 11

överflödig för uppsatsen. Det material som dock valts till denna uppsats anses dock vara högst relevant då det omfattar just de delar som valts att belysas i uppsatsen. 3.3. Intervjuer En viktig del av uppsatsen består av samtalsintervjuer med sverigefinnar i Borlänge, som utgör underlaget för den empiriska delen av uppsatsen som har för avsikt att belysa sverigefinnarna syn på den svenska minoritetspolitiken. Antalet intervjupersoner begränsades till nio stycken. Anledningen till detta var att underlaget vid samtalsintervjuer anses sällan blir bättre vid många personer, utan att det allmänna rådet brukar vara 15 personer plus minus tio. 45 Eftersom avsikten med intervjuerna inte är att dra några generella slutsatser om sverigefinnars syn på den svenska minoritetspolitiken, har det relativt låga antalet intervjupersoner inte heller någon större betydelse för resultatet av undersökningen. Intervjuerna genomfördes utifrån en i förväg sammanställd intervjuguide, se bilaga 1. Utöver de frågor som ingår i intervjuguiden, ställdes kompletterande frågor till respondenterna när detta behövdes. Innan varje intervju erbjöds respondenterna att läsa igenom intervjuguiden för att de skulle få en uppfattning om frågornas karaktär, vilket de flesta också valde att göra. Tanken med intervjuguiden var från början att frågorna skulle fungera som exempel på frågor som skulle kunna ingå i olika teman som skulle diskuteras med respondenterna. Samtliga intervjupersoner kände dock att det skulle vara lättare att svara på direkta frågor istället för att spontant berätta sin historia, vilket innebar att de frågor som specificerats i intervjuguiden fick bli de faktiska frågorna som ställdes till respondenterna. Innan intervjuerna informerades respondenterna även om syftet med intervjuundersökningen. Dessutom informerades respondenterna om att intervjuerna skulle spelas in på band, men att de ändå skulle få förbli anonyma och att svaren skulle behandlas konfidentiellt. Ingen av respondenterna verkade uppfatta inspelningsmomentet som obehagligt, eller hade några invändningar mot det. Efter avslutad intervju gavs respondenten möjlighet att ställa eventuella frågor som han/hon hade angående undersökningen. 45 Metodpraktikan, s. 287 12

I samband med sammanställandet av intervjufrågorna gjordes en uppskattning av hur lång tid en uppsats skulle kunna ta, vilket resulterade i att en timme reserverades för varje intervjutillfälle. Det visade sig dock att längden på intervjuerna varierade mycket kraftigt, från 7 minuter som kortast till 53 minuter som längst. Anledningen till den stora variationen på intervjuernas längd kan härledas till intervjupersonerna. Vissa av respondenterna var väldigt pratsamma och gav mycket långa svar på intervjufrågorna, medan andra var korta och koncisa i sina svar. Efter att intervjuerna transkriberats skickades en kopia av utskriften till respektive respondent för att ge denna en möjlighet att korrigera eventuella fel. Alla respondenter godkände sin intervju utan att göra några större ändringar i materialet. 3.4. Källkritik I valet av den litteratur och andra texter som används i denna uppsats har målsättningen varit att hitta material som klarar en källkritisk granskning. För att bedöma sanningen och äktheten i olika påståenden finns fyra regler; äkthet, oberoende, samtidighet och tendens. 46 Att det material som används i denna uppsats är äkta förefaller som ganska säkert, eftersom texterna i huvudsak är skrivna av antingen välkända författare, eller statliga utredare. Ett problem med äktheten skulle kunna ligga i det material som hämtats från Internet där informationsutbudet är stort och väldigt lätt att publicera. Detta faktum har dock beaktats vid valet av Internetkällor, som i huvudsak består av statliga och de nationella minoriteternas officiella hemsidor, och torde därmed inte utgöra någon större risk för äktheten i dessa. För att försäkra att informationen på de hemsidor som använts i uppsatsarbetet varit korrekt, har de, när det funnits tveksamheter kring materialets riktighet, jämförts med andra Internetkällor och litteratur. Detta borde också öka uppfyllandet av äkthetskriteriet. När det gäller källornas oberoende, anses även detta kriterium vara uppfyllt. Alla källor i denna uppsats är primärkällor, vilket innebär att oberoendet torde vara högt. Eftersom de flesta av texterna som behandlas i uppsatsen är skrivna av exempelvis statliga utredare borde även det öka oberoendet i texterna, då avsikten med dessa utredningar oftast är att på ett objektivt sätt utreda olika samhällsförhållanden. Inte heller när det gäller kriterierna samtidighet och tendens förefaller det ligga några direkta brister i det material som används i uppsatsen. Återigen kan man betona att materialet till 46 Metodpraktikan, s. 304 13

största delen består av propositioner, statliga utredningar etc. vilket innebär att materialet kan antas vara varken snedvridet eller tillrättalagt. Den reservation som dock skulle kunna göras är att eftersom de texter som används i uppsatsen i huvudsak är just statliga dokument, innebär detta att det kan finnas en politisk övertygelse hos författarna som skulle kunna påverka texterna. När det gäller intervjuundersökningen, ses samtidighetskriteriet inte som något problem, eftersom denna genomförts under uppsatsens gång. Inte heller tendensen bedöms utgöra något större problem när det gäller intervjuundersökningen. Anledningen till denna bedömning är dels att det inte fanns någon direkt anledning för intervjupersonerna att antingen försköna eller förvärra sina berättelser, dels fanns det inga tecken under intervjuernas gång som tydde på att berättelserna inte skulle vara sanna. 14

4. Empiri I och med regeringes proposition 1998/99:143 Nationella minoriteter i Sverige lades grunden för den första samlade minoritetspolitiken i Sverige med inriktning på skydd för de nationella minoriteterna och de historiska minoritetsspråken. 47 Innan det nya lagförslaget hade det gjorts olika minoritetsutredningar, dock hade ingen av dessa lett till något konkret lagförslag av detta slag. Sverige anslöt sig dessutom år 2000 till Europarådets ramkonvention om skydd för nationella minoriteter (ramkonventionen) och den europeiska stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk (minoritetsspråkskonventionen). 48 Ramkonventionen omfattar bestämmelser om skydd och stöd för minoritetsspråk, kulturer, traditioner och religion. 49 Ramkonventionen ger dock ingen definition på nationella minoriteter, vilket innebär att det är upp till varje enskild stat att avgöra vad som kännetecknar en nationell minoritet. Minoritetsspråkskonventionens avsikt är öka kunskapen om minoritetsspråken inom EU:s medlemsstater. 50 4.1. Sveriges fem nationella minoriteter I och med regeringens och riksdagens minoritetspolitiska beslut erkändes fem befolkningsgrupper; samer, sverigefinnar, tornedalingar, romer och judar som nationella minoriteter i Sverige. Nedan följer en kort beskrivning om respektive minoritetsgrupp. 4.1.1. Samer Samer är Sveriges urbefolkning 51 och har varit bosatta i Sápmi, ett område som sträcker sig över Norge, norra Sverige, norra Finland och Kolahalvön i Ryssland, innan de nordiska staterna växte fram. 52 I och med Gustav Vasas tillträde till svenska tronen år 1523 53 ökade den svenska statens intresse för de norra delarna av Sverige, vilket resulterade i att samerna genom diverse tvångsåtgärder införlivades i den svenska staten. 54 Samernas historia och kultur skiljer sig från majoritetsbefolkningens och trots att de genom historiens gång befunnit sig i minoritetsställning har de lyckats behålla sitt ursprung. 55 Viktiga inslag i den samiska 47 Prop. 1998/99:143, s. 28 48 http://www.regeringen.se/sb/d/1483/a/12607 49 Framework Convention for the Protection of National Minorities http://conventions.coe.int/treaty/en/treaties/html/157.htm 50 Prop. 1998/99:143, s. 15 51 Prop. 1998/99:143, s. 10 52 SOU 2005:40, s. 43 53 Bra böckers lexikon tjugofjärde bandet, s. 187 54 http://www.fjallen.nu/sapmi/staten.htm 55 Prop. 1998/99:143, s. 21 15

kulturen är bland annat det samiska språket, som härstammar från den finsk-urgiska språkfamiljen, renskötseln, sameslöjden och berättarkonsten. 56 Idag finns det ca 15 000 20 000 samer i Sverige. 57 4.1.2. Sverigefinnar Under ca 600 år, fram till år 1809, var Sverige och Finland ett och samma rike och rörligheten bland den svenska och finska befolkningen var livlig. 58 Bland annat tror man att 10-20 procent av stockholmarna hade finländskt ursprung vid slutet av 1400-talet. 59 Mellan 1570 och 1660 flyttade svedjebrukande finnar från Savolax i Finland till Södermanland, Närke, Värmland, Tiveden, Västmanland, Gästrikland, Dalarna, Ångermanland och Hälsingland. 60 Den första finska församlingen grundades i Stockholm redan på 1530-talet. 61 Efter andra världskrigets slut rådde det, som ett resultat av den ekonomiska och industriella expansionen i Sverige, brist på arbetskraft. 62 Detta ledde till en liberalisering av den svenska invandringspolitiken bland annat genom 1954 års överenskommelse mellan de fem nordiska länderna om en gemensam nordisk arbetsmarknad, vilket öppnade upp den svenska arbetsmarknaden för arbetskraftsinvandrare från de andra nordiska länderna. 63 Under 1950- talet uppgick den finska invandringen till Sverige till ca 10 000 personer per år och nådde sin topp under massinvandringsåren 1969-70, då sammanlagt ca 80 000 finnar invandrade till Sverige. 64 Sverigefinnarna är den största minoritetsgruppen och idag finns det ca 445 000 första- och andragenerationens sverigefinnar i Sverige. 65 Med sverigefinnar avses i Sverige varaktigt boende personer som talar finska och ättlingar till dessa. 66 Sverigefinnarna skiljer sig från den svenska majoritetsbefolkningen både genom sitt språk och sin kultur. Språket är för sverigefinnarna en viktig del av den finska kulturen och därmed viktig att behålla. 67 56 http://www.sametinget.se/sametinget/view.cfm?oid=2020&sat=no 57 Prop. 1998/99:143, s. 22 58 Prop. 1998/99:143, s. 23 59 Nationalstat och minoritetspolitik, s. 68 60 Boken om Sveriges historia, s. 103 61 http://www.svenskakyrkan.se/finskaforsamlingen/sv/forsamlingen/default.asp?link=om 62 Från arbetskraftsimport till flyktinginvandring, s. 55 63 Från arbetskraftsimport till flyktinginvandring, s. 58 64 Från arbetskraftsimport till flyktinginvandring, s. 31 65 SOU 2005:40, s. 15 66 Definitionen av sverigefinne i denna uppsats är den samma som den som ges i SOU 2005:40, s. 40 67 Prop. 1998/99:143, s. 23 16

4.1.3. Tornedalingar Man tror att det funnits finsktalande bosättningar i området kring Torne älv redan under medeltiden. 68 I och med freden mellan Sverige och Ryssland 1809 drogs gränsen mellan de båda länderna längs med Torne älv, vilket innebar att Tornedalen, med dess långa historia med finska särdrag, delades i två delar. Den östra delen tillföll Ryssland medan den västra delen förblev svenskt område. 69 Idag uppskattas den tornedalska minoriteten till ca 50 000 personer, som är bosatta främst i Haparanda, Övertorneå och Pajala kommuner samt i delar av Kiruna och Gällivare kommuner. 70 Trots uppdelningen av Tornedalen har tornedalingarna lyckats bevara den egna matkulturen, hantverket och byggnadsstilen 71 och fastän det under stora delar av 1900-talet inte var tillåtet att prata finska i Tornedalen, varken i skolan eller på fritiden, 72 har tornedalingarna lyckats att bevara även sitt språk (meänkieli eller tornedalsfinska). 73 Tornedalingarna har ingen egen religion, men den laestadianska väckelserörelsen har ett starkt fäste och en viktig betydelse för befolkningen i Tornedalen. 74 4.1.4. Romer Idag bor ca 15 000 20 000 romer i Sverige. 75 Den första noteringen om romer i Sverige finns i Stockholms stads tänkeböcker år 1512. 76 Precis som de andra nationella minoriteterna, har romerna ett eget språk, romani chib, och deras traditioner skiljer sig från de svenska. Romerna är traditionellt ett folk med nomadiserande livsstil som försörjt sig med förtenning, kopparslageri, tivoliverksamhet, hästhandel och musicerande, 77 och det var först under 1900- talet som romerna blev bofasta på en rad orter runt om i landet. 78 På senare år har romerna själva organiserat sig i olika sammanslutningar för att driva sina frågor i det svenska samhället. 1995 bildades Riksförbundet Roma International, vars syfte är att företräda bland annat romers medborgerliga intressen, att främja romers integration och 68 Prop. 1998/99:143, s. 23 69 http://www.str-t.com/tornedal.htm 70 Prop. 1998/99:143, s. 24 71 Prop. 1998/99:143, s. 24 72 http://www.nada.kth.se/kurser/kth/2d1418/uppsatser02/tornedalsfinska.pdf 73 Prop. 1998/99:143, s. 24 74 Prop. 1998/99:143, s. 24 75 Prop. 1998/99:143, s. 25 76 Nationalencyklopedin http://databas.bib.vxu.se:2057/jsp/search/article.jsp?i_art_id=295043 77 http://www.kulturfestivalen.stockholm.se/default.asp?id=12743&ptid= 78 Prop. 1998/99:143, s. 25 17

delaktighet i svenskt samhällsliv och att främja kunskap och förståelse för romers liv och romsk kultur. 79 4.1.5. Judar Judarnas historia i Sverige sträcker sig ca 400 år tillbaka i tiden. 80 Under 1600-talet var det inte tillåtet för judar att bosätta sig i Sverige. År 1685 utfärdades det första av upprepade förbud mot judisk immigration till Sverige och det var först år 1782 som judarna gavs officiell tillåtelse att bosätta sig i landet. 81 Idag lever ca 25 000 judar i Sverige. 82 Den judiska befolkningen i Sverige har i hög grad bevarat sin religion, sina traditioner och sina språk (jiddisch och hebreiska), som alla skiljer sig från den svenska majoritetsbefolkningens. 83 De judiska församlingarna driver egna daghem, religionsskolor och ålderdomshem och har ett rikt föreningsliv med ungdoms- och pensionärsföreningar, idrottsklubbar och kulturföreningar. 84 Vad alla dessa fem minoritetsgrupper har gemensamt är att de har bebott Sverige under en lång tid och har en uttalad samhörighet inom den egna minoritetsgruppen. De tillhör etniska, religiösa eller språkbaserade minoritetsgrupper och identifierar sig med den grupp de tillhör. Många arbetar dessutom aktivt i sina egna organisationer för att bevara gruppens särart. Dessa är alla kriterier som enligt det minoritetspolitiska beslutet måste uppfyllas för att en grupp skall betraktas som en nationell minoritet (se faktaruta 1). 79 http://www.riksforbundetroma.se/stadgar.html 80 Prop. 1998/99:143, s. 26 81 Nationalencyklopedin tionde bandet, s. 226 82 Prop. 1998/99:143, s. 27 83 Prop. 1998/99:143, s. 26-27 84 Prop. 1998/99:143, s. 27 18

Faktaruta 1. Kriterier för att en grupp ska betraktas som nationell minoritet i Sverige. För att en grupp skall enligt prop. 1998/99:143 betraktas som en nationell minoritet måste den uppfylla följande kriterier: Grupp med uttalad samhörighet som till antalet i förhållande till resten av befolkningen har en icke dominerande ställning i samhället. Gruppbestämningen kan inte enbart göras efter gruppens numerära antal utan här måste också vägas in och belysas gruppens struktur och sammanhållning. Religiös, språklig, traditionell och/eller kulturell tillhörighet. Endast ett av de uppräknade särdragen måste föreligga men de särdrag som gruppen uppvisar måste i något väsentligt avseende skilja den från majoriteten. Självidentifikation. Den enskilde såväl som gruppen skall ha en vilja och strävan att behålla sin identitet. Historiska eller långvariga band med Sverige. Endast minoritetsgrupper vars minoritetskultur funnits i Sverige före sekelskiftet uppfyller kravet på historiska eller långvariga band. Källa: Prop. 1998/99:143 Nationella minoriteter i Sverige 4.2. Minoritetsspråk Det minoritetspolitiska beslutet innebar även att regeringen erkände de fem nationella minoriteternas språk som minoritetsspråk. När det gäller minoritetsspråken gick den svenska regeringen på samma linje som minoritetsspråkskonventionen i fråga om vilka språk som bör klassas som minoritetsspråk. I minoritetsspråkskonventionen uppges att språk som omfattas av begreppet minoritetsspråk traditionellt används inom ett visst territorium inom en stat av medborgare i den staten, som utgör en grupp, som till antalet är mindre än resten av befolkningen i den staten; och som är annorlunda än det eller de officiella språken i den 19

staten. 85 Samiska, finska, meänkieli (tornedalsfinska), romani chib och jiddisch talas alla av stora grupper av personer och skiljer sig tydligt från det svenska språket. Vidare fastställdes i prop. 1998/99:143 att samiska, finska och meänkieli har historisk geografisk bas i Sverige, eftersom dessa språk har en stark geografisk anknytning till vissa specifika delar av Sverige. Romani chib och jiddisch har dock inte samma anknytning till ett specifikt område och klassas därmed som territoriellt obundna språk. 86 Enligt minoritetsspråkskonventionen ges språk med geografisk bas, dvs. landsdels- eller minoritetsspråk, ett starkare skydd både i den region där språket har sin geografiska bas och på riksplanet än territoriellt obundna språk. 87 Detta innebär att samiska, finska och meänkieli får i relation till romani chib och jiddisch en särställning inom minoritetspolitiken. Minoritetspolitiken ska nämligen utformas på ett sätt som möjliggör det för personer som talar landsdels- eller minoritetsspråk att använda sitt modersmål i kontakt med myndigheter och domstolar, samt att förskoleundervisning och äldreomsorg ska finnas tillgänglig på dessa språk inom de traditionella bosättningsområdena. 88 I propositionen konstaterades också att ett erkännande av landsdels- eller minoritetsspråken och möjligheten att använda samiska, finska och meänkieli i offentliga sammanhang kommer att höja statusen hos dessa språk. Fler människor kommer därmed att vilja lära sig dessa språk och språken kommer att ha större förutsättningar att utvecklas. 89 I följande två kapitel följer en redogörelse för de minoritetspolitiska beslut som idag gäller på regional respektive nationella nivå. Tyngdpunkten kommer dock att ligga på den rikstäckande minoritetspolitiken, eftersom sverigefinnarna bosatta utanför det finska förvaltningsområdet (se nedan) inte påverkas av den regionala minoritetspolitiken som bedrivs inom förvaltningsområdet. När det gäller den rikstäckande minoritetspolitiken har en avgränsning gjorts till de politikområden för vilka den sverigefinska minoriteten visat störst intresse. Dessa inkluderar utbildning och språk, kultur, äldreomsorg samt inflytande och representation. 85 European Charter for Regional or Minority Languages http://conventions.coe.int/treaty/en/treaties/html/148.htm 86 Prop. 1998/99:143, s. 33 87 Prop. 1998/99:143, s. 33 88 Prop. 1998/99:143, s. 35 89 Prop. 1998/99:143, s. 39 20

4.3. Den regionala minoritetspolitiken I och med att samiska, finska och meänkieli klassades som landsdels- eller minoritetsspråk i prop. 1998/99:143 innebar detta vissa minoritetspolitiska förändringar för de grupper som talar dessa språk. Den kanske största förändringen i och med den nya minoritetspolitiken är att enskilda numera har en lagstadgad rätt att använda samiska, finska och meänkieli i sin kontakt med domstolar och förvaltningsmyndigheter i de geografiska områden (förvaltningsområden), där språken används i stor utsträckning. 90 Dessutom måste kommunerna inom förvaltningsområdena erbjuda barn plats i förskoleverksamhet där verksamheten bedrivs på samiska, finska respektive meänkieli. Kommunerna ska också kunna erbjuda den som begär det möjlighet att få den service som erbjuds inom ramen för äldreomsorgen av personal som behärskar samiska, finska respektive meänkieli. 91 Det förvaltningsområde som ovan nämnda regler ska tillämpas för samiska är Arjeplogs, Gällivare, Jokkmokks och Kiruna kommuner. För finska och meänkieli utgörs det geografiska området av Gällivare, Haparanda, Kiruna, Pajala och Övertorneå kommuner. 92 Det finska språket finns inte endast representerat inom det fastställda förvaltningsområdet, utan mer eller mindre i hela Sverige. Av de ca 445 000 sverigefinnar som finns i Sverige bor ca 221 000 i Stockholms, Uppsala, Södermanlands och Västmanlands län. 93 Detta faktum har legat till grund för debatten om en utvidgning av det befintliga finska förvaltningsområdet. I utredningen Rätten till mitt språk förstärkt minoritetsskydd från år 2005, kom man fram till att det finns förutsättningar för att utvidga förvaltningsområdet för det finska språket till Stockholms- och Mälardalsregionen 94 och att det utvidgade förvaltningsområdet bör omfatta, utöver redan fastslagna kommuner, samtliga kommuner i Stockholms, Uppsalas, Södermanlands och Västmanlands län. 95 Något beslut om att utvidga det finska förvaltningsområdet har ännu inte fattats. 4.4. Den rikstäckande minoritetspolitiken The Parties undertake to promote the conditions necessary for persons belonging to national minorities to maintain and develop their 90 http://www.regeringen.se/sb/d/1483/a/12607 91 http://www.regeringen.se/sb/d/1483/a/12607 92 Prop. 1998/99:143, s. 1 93 SOU 2005:40, s. 15 94 SOU 2005:40, s. 312 95 SOU 2005:40, s. 15 21

culture, and to preserve the essential elements of their identity, namely their religion, language, traditions and cultural heritage. 96 I citatet ovan, som är ett utdrag från Ramkonventionen, framgår tydligt vilket ansvar Europarådet lägger på EU:s medlemsstater att bevara minoritetskulturerna. Nedan följer en beskrivning av delar av den aktuella svenska minoritetspolitiken. 4.4.1. Utbildning och språk För att minoritetspolitiken ska kunna uppnå sitt mål om att ge skydd för de nationella minoriteterna, att stärka deras möjligheter till inflytande och att stödja de historiska minoritetsspråken så att de hålls levande, 97 räcker det inte att regeringen fattar politiska beslut som gynnar de nationella minoriteterna. För att de nationella minoriteterna ska få respekt, förståelse och stöd i sin strävan att bevara sin kultur, sitt språk m.m. måste det svenska folket få större kunskap om de nationella minoriteterna och deras del i den svenska historien och det svenska kulturarvet. 98 Ett sätt att öka denna kunskapen hos den svenska befolkningen är genom utbildning, vilket också är ett område inom vilket det skett vissa minoritetspolitiska förändringar. Bland annat har det i läroplanen för det obligatoriska skolväsendet, förskoleklassen och fritidshemmet Lpo 94, förts in att varje elev ska efter genomgången grundskola ha en förtrogenhet med centrala delar av det svenska, nordiska och västerländska kulturarvet och ha kunskaper om de nationella minoriteternas kultur, språk, religion och historia. 99 I prop. 1998/99:143 framhålls att modersmålsundervisning och tvåspråkig undervisning har stor betydelse när det gäller att stödja och stärka minoritetsspråken. Vidare konstateras att elever som tillhör de olika minoritetsgrupperna har goda möjligheter att få undervisning i modersmålet. 100 Rätten till att få modersmålsundervisning är dock inte lika för alla minoritetsgrupper. Enligt grundskoleförordningen är en kommun skyldig att anordna modersmålsundervisning om minst fem elever önskar sådan. Undantag görs dock för samiska, tornedalska och romska elever, som har rätt att få modersmålsundervisning även om 96 Framework Convention for the Protection of National Minorities http://conventions.coe.int/treaty/en/treaties/html/157.htm 97 http://www.regeringen.se/sb/d/1483/a/12607 98 Prop. 1998/99:143, s. 57 99 http://www.skolverket.se 100 Prop. 1998/99:143, s. 58 22

elevantalet understiger fem. 101 Detta innebär att skollagen inte är konsekvent i sin behandling av de nationella minoriteterna, vilket i sin tur ger konsekvensen att elever ur den sverigefinska minoritetsgruppen inte har samma rätt till undervisning i sitt modersmål som samiska, tornedalska och romska elever. Trots att målet med minoritetspolitiken är att främja minoriteternas språk och kulturer, anser de sverigefinnarna som deltog i intervjuundersökningen att det ändå skett vissa försämringar inom dessa områden, framför allt när det gäller det finska språket i skolan. I intervjuerna lyfter man fram både de nedskärningar som gjorts inom finskundervisningen och de olika reglerna mellan minoritetsgrupperna. En av respondenterna sa följande. Innan hade vi en finsk skola här. Nu när de yngsta pojkarna hade velat läsa finska, så fick de inte undervisning i det eftersom det inte fanns lärare. Det fanns inte heller tillräckligt många elever för att de skulle kunna erbjudas finskundervisning. På så sätt har det blivit sämre än vad det var innan. [ ] Det ligger nu på föräldrarnas ansvar om de ska lära sig finska eller inte. En annan intervjuperson konstaterade att det finska språket inte längre undervisas i skolan och betonade vikten av att driva frågan om begränsningar på antalet elever i en grupp. Även på politisk nivå har det höjts röster i denna fråga. Bland annat krävde folkpartiets två riksdagsledamöter med finskt ursprung, Heli Berg och Nina Lundström, i augusti 2006 i sin rapport Stärk det finska språkets ställning i Sverige att sverigefinska barn ska garanteras rätt till finskundervisning och att kravet på minst fem elever ska avskaffas. 102 Även Paavo Vallius, ansvarig utredare för statens officiella utredning Rätten till mitt språk förstärkt minoritetsskydd, är kritisk mot den inkonsekvens som råder i behandlingen av de nationella minoriteternas modersmålsundervisning. 103 Enligt Vallius har utvecklingen sedan tidigt 1990- tal för de sverigefinska eleverna varit nedslående eftersom möjligheten att få modersmålsundervisning minskat drastiskt. Undervisning på finska är numera endast möjlig i ett fåtal sverigefinska friskolor och ett fåtal kvarvarande kommunala tvåspråkiga klasser. Enligt utredningen var antalet elever i tvåspråkiga klasser i början på 1990-talet ca 4 500, medan antalet elever i sådana klasser år 2003 var endast 450 stycken. 104 Vallius anser att bestämmelser rörande rätt till modersmålsundervisning för elever som tillhör nationella 101 SFS 1994:1194 Grundskoleförordning http://www.notisum.se/rnp/sls/lag/19941194.htm 102 http://www.folkpartiet.se/pages/94577/finska%20språket.pdf 103 SOU 2005:40, s. 208 104 SOU 2005:40, s. 205 23