Sjukersättning och aktivitets ersättning förmåner vid invaliditet enligt EU-rätten och konventioner om social trygghet

Sjukersättning och aktivitets ersättning förmåner vid invaliditet enligt EU-rätten och konventioner om social trygghet

Vägledningarna innehåller en samlad information om vad som gäller på ett visst område och är ett stöd i handläggningen. En vägledning kan innehålla beskrivningar av författningsbestämmelser allmänna råd förarbeten rättspraxis JO:s beslut En vägledning kan även innehålla beskrivningar av hur man ska handlägga ärenden på det aktuella området och vilka metoder som då ska användas. Vägledningarna uppdateras fortlöpande. Omtryck görs bara vid större ändringar. Mindre ändringar arbetas in i den elektroniska versionen. Ändrad text är markerad med grå bakgrund. Den elektroniska versionen hittar du på http:// www.forsakringskassan.se/om försäkringskassan/ladda ner vägledningar. Du som arbetar på Försäkringskassan hittar dem också på Fia. Upplysningar: Försäkringskassan Huvudkontoret Enheten för sjukförsäkring och funktionshinder Version 1. Beslutad 2010-04-19. Finns ej i tryckt form

Innehåll Förkortningar...9 Sammanfattning...11 Läsanvisningar...14 1. Försäkringstillhörighet...15 1.1 Allmänt om försäkringstillhörighet...15 1.2 EU:s samordningsbestämmelser...15 1.2.1 Vilka länder omfattas...16 1.2.2 Personkrets...16 1.2.3 Sakområden...16 1.2.4 Likvärdiga förmåner, inkomster, omständigheter eller händelser...17 1.2.5 Sammanläggning av försäkringsperioder...17 1.2.6 Bestämmelser om tillämplig lagstiftning...17 1.3 Socialförsäkringskonventioner...18 1.4 Socialförsäkringslagen...18 1.4.1 Bosättningsbaserad försäkring...19 1.4.2 Bosättning i Sverige...19 1.4.3 Den arbetsbaserade försäkringen...19 1.4.4 Arbete i Sverige...19 1.4.5 Försäkringstid...20 1.4.6 Speciella försäkringssituationer...20 2. Förordningarna 883/2004 och 987/2009 och samordning av de sociala trygghetssystemen...21 2.1 Kort om EU...21 2.2 Allmänt om den fria rörligheten...21 2.3 Bakgrund till förordningarna...22 2.4 Förordningarna om samordning...22 2.5 Syftet med förordningarna...23 2.6 Medlemsländer...23 2.6.1 EES-avtalet...24 2.6.2 Avtal mellan EU och Schweiz...24 2.7 Territoriell omfattning...24 2.8 Huvudprinciper för samordning...25 2.8.1 Likabehandling...25 2.8.2 Sammanläggning...25 2.8.3 Exportabilitet...26 2.8.4 Pro rata temporis...26 2.9 Hur är förordning 883/2004 uppbyggd?...27 2.10 Hur är förordning 987/2009 uppbyggd?...27 2.11 Bilagor till förordningarna...28 2.12 Konventioner och internationella bestämmelser i förhållande till förordningarna...28 2.12.1 Konventionernas fortsatta tillämplighet...28 2.12.2 Konventioner med tredje land...28 2.13 Förordning 883/2004 i förhållande till socialförsäkringslagen och övrig nationell lagstiftning...29 3

3. Ansvariga och administrativa institutioner...30 3.1 Administrativa kommissionen för social trygghet för migrerande arbetare...30 3.2 Behörig medlemsstat...30 3.3 Behörig myndighet...30 3.4 Institution...31 3.4.1 Behörig institution...31 3.4.2 Berörd institution...31 3.4.3 Kontaktinstitution...31 3.4.4 Förbindelseorgan...31 4. Personkrets...32 4.1 Allmänt om personkretsen...32 4.1.1 Personkretsen i förordning 883/2004...32 4.1.2 Personkretsen i förordning 1408/71...32 4.2 Familjemedlem...33 4.3 Efterlevande...33 4.4 Statslös och flykting...33 5. Sakområden...35 5.1 Sakområden...35 5.2 Lagstiftning...35 5.3 Förmåner...36 5.3.1 Förmåner vid invaliditet...36 5.3.2 Familjeförmåner och familjebidrag...36 5.3.3 Särskilda icke avgiftsfinansierade förmåner...37 5.3.4 Sociala förmåner...37 6. Tillämplig lagstiftning...38 6.1 Tillämplig lagstiftning i korthet...38 6.2 Vilket lands lagstiftning ska gälla?...38 6.3 Vad innebär tillämplig lagstiftning för socialavgifter?...38 6.4 Att omfattas av svensk lagstiftning enligt förordning 883/2004...39 7. Sjukersättning och aktivitetsersättning förmåner vid invaliditet enligt förordning 883/2004...40 7.1 Svenska förmåner vid invaliditet...40 7.2 Sjukersättning och aktivitetsersättning enligt svensk lagstiftning...40 7.3 Allmänt om beräkning av sjukersättning och aktivitetsersättning enligt förordning 883/2004...42 7.3.1 Vem kan få sin ersättning beräknad enligt förordningen?...42 7.3.2 Pro rata temporis-principen...43 7.4 Olika typer av lagstiftning för invaliditetsförmåner inom EU...43 7.4.1 Invaliditetsförmån enligt typ A-lagstiftning...43 7.4.2 Invaliditetsförmån enligt typ B-lagstiftning...44 7.5 Personen har enbart omfattats av typ A-lagstiftning ansökan enligt kapitel 4 i förordning 883/2004...44 7.6 Personen har omfattats av typ A-lagstiftning och typ B-lagstiftning eller enbart av typ B-lagstiftning ansökan enligt kapitel 5 i förordning 883/2004...45 8. Inkomstrelaterad sjukersättning eller aktivitetsersättning...47 8.1 Allmänt om inkomstrelaterad sjukersättning och aktivitetsersättning...48 8.2 Inkomstrelaterad ersättning enligt kapitel 4...48 8.3 Inkomstrelaterad ersättning enligt kapitel 5...49 4

8.3.1 Inkomstrelaterad ersättning enligt svensk lagstiftning...49 8.3.2 Inkomstrelaterad ersättning enligt pro rata-temporis...50 8.4 Försäkrad för inkomstrelaterad ersättning genom ett annat medlemslands lagstiftning...51 8.4.1 Rätt till inkomstrelaterad ersättning genom att förskjuta ramtiden...52 8.5 Försäkringsperioder...52 8.5.1 Svenska försäkringsperioder...52 8.5.2 Försäkrings- och bosättningsperioder i annat medlemsland...53 8.5.3 Finska arbetsperioder...53 8.6 Beräkning av antagandeinkomst enligt svensk lagstiftning...53 8.7 Beräkning av antagandeinkomst enligt förordning 883/2004...54 8.7.1 Rätt till förskjuten ramtid...54 8.7.2 Genomsnittsberäknade bruttoårsinkomster...55 8.7.3 Omräknade bruttoårsinkomster...57 8.8 Beräkning av inkomstrelaterad ersättning enligt kapitel 4 i förordning 883/2004...59 8.9 Beräkning av inkomstrelaterad ersättning enligt kapitel 5 i förordning 883/2004...60 8.10 Beräkning av oberoende och pro rata beräknad inkomstrelaterad ersättning...61 8.10.1 Oberoende belopp steg 1...61 8.10.2 Pro rata beräknat belopp steg 2...61 8.10.3 Jämförelse mellan pro rata-beräknat belopp och oberoende belopp steg 3...62 8.10.4 Beräkningen av de 3 stegen...62 8.11 Försäkringsperioder kortare än ett år...67 9. Garantiersättning...69 9.1 Allmänt om garantiersättning...69 9.1.1 Garantiersättning enligt svensk lagstiftning...70 9.1.2 Garantiersättning enligt förordning 883/2004...71 9.2 Försäkrad för garantiersättning genom ett annat medlemslands lagstiftning...71 9.3 Minst tre års försäkringstid...72 9.3.1 Sammanläggning av försäkringsperioder/bosättningsperioder i annat medlemsland...72 9.4 Bosättningsperioder...73 9.4.1 Bosättningsperioder enligt svensk lagstiftning...74 9.4.2 Försäkringsperioder och bosättningsperioder i annat medlemsland...75 9.4.3 Perioder vid beräkning av teoretiskt belopp...75 9.4.4 Försäkringsperioder i Finland...75 9.5 Beräkning av garantiersättning enligt svensk lagstiftning...75 9.6 Beräkning av garantiersättning enligt förordning 883/2004...76 9.7 Beräkning av oberoende och pro rata-beräknad garantiersättning...77 9.7.1 Oberoende belopp steg 1...77 9.7.2 Pro rata-beräknat belopp steg 2...77 9.7.3 Jämförelse mellan pro rata beräknat belopp och det oberoende beloppet steg 3...79 9.7.4 Beräkningen enligt de 3 stegen...79 9.8 Försäkrings- och bosättningsperioder kortare än ett år...82 9.9 Maximiperioder...83 9.10 Pro rata-beräkning av garantiersättning när personen också har inkomstrelaterad ersättning...84 5

9.10.1 Tidigare tolkning av pro rata-beräkning av garantiersättning när det finns inkomstrelaterad ersättning...85 9.10.2 Minimibelopp...86 10. Samordning med andra förmåner...87 10.1 Samordning med andra förmåner enligt svensk lagstiftning...87 10.1.1 Utländska invaliditetsförmåner som kan påverka storleken på garantiersättningen enligt svensk lagstiftning...87 10.2 Samordning enligt förordning 883/2004...88 10.3 Förmåner av samma slag...88 10.4 Svenska anteckningar i bilaga IX till förordning 883/2004...89 10.4.1 Hur tillämpas förordningens samordningsbestämmelser på inkomstrelaterad ersättning?...90 10.4.2 Hur tillämpas förordningens samordningsbestämmelser på garantiersättningen?...90 10.4.3 Exempel på samordning med förmåner av samma slag...91 10.5 Lyft sjukersättning och samordning med förmåner av samma slag...95 10.5.1 Metodstöd - så här pro rata-beräknar du en lyft sjukersättning...96 10.6 Förmåner av annat slag...99 10.6.1 Avdrag för yrkesskadelivränta...99 10.6.2 Avdrag för yrkesskadelivränta som betalas ut från ett annat medlemsland...100 10.6.3 Arbetsskadelivränta...102 11. Ansökan och beslut om invaliditetsförmåner i Sverige och andra medlemsländer...103 11.1 Allmänt...103 11.2 Allmänt om ansökan om invaliditetsförmån vid beräkning enligt kapitel 4 i förordning 883/2004...103 11.2.1 Ansökan om invaliditetsförmåner när sökanden är bosatt i Sverige...104 11.3 Allmänt om ansökan om invaliditetsförmån vid beräkning enligt kapitel 5 i förordning 883/2004...104 11.3.1 Kontaktinstitutionens ansvar...104 11.3.2 Ansökningsdatum...105 11.3.3 Återkallelse av ansökan...105 11.4 Ansökan om invaliditetsförmåner enligt kapitel 5 när sökanden är bosatt i Sverige...106 11.4.1 När Försäkringskassan är kontaktinstitution...106 11.4.2 Provisorisk utbetalning när Försäkringskassan är kontaktinstitution...109 11.5 Ansökan om sjukersättning eller aktivitetsersättning vid bosättning i ett annat medlemsland...110 11.5.1 Utbyte av sjukpenning mot sjukersättning eller aktivitetsersättning vid bosättning i ett annat nordiskt land...111 11.6 Ansökningsförfarandet inom Norden...113 11.7 Underrättelse om ändrad ersättning till annat medlemsland...113 11.8 Begäran om läkarutlåtande från ett annat medlemsland...113 12. Utbetalning av sjukersättning och aktivitetsersättning vid utlandsvistelse...116 12.1 Rätt till inkomstrelaterad ersättning vid bosättning i ett annat medlemsland...116 12.2 Rätt till garantiersättning vid bosättning i annat medlemsland...116 12.3 Levnadsintyg...118 12.4 Betalning direkt till förmånstagaren...118 6

12.5 På vilket sätt och vid vilken tidpunkt kan sjukersättningen och aktivitetsersättningen betalas ut om en person bor i ett annat medlemsland?...118 12.5.1 Skatt...119 13. Övergångsbestämmelser och omräkning av ersättning med hänsyn till förordningarna...120 13.1 Allmänt om övergångsbestämmelserna till förordning 1408/71...120 13.2 Övergångsbestämmelser till förordning 883/2004...120 13.3 Ansökan om rätt till förmån efter tidigare avslag eller innehållande av förmån...120 13.3.1 Metodstöd handläggning vid ansökan om rätt till förmån...121 13.3.2 Från och med när kan den svenska förmånen beviljas?...121 13.4 Begäran om omräkning av förmåner som har beviljats i ett eller flera medlemsländer...122 13.4.1 Metodstöd handläggning vid ansökan om omräkning...122 13.4.2 Från och med när kan den svenska förmånen omräknas?...123 13.5 Automatisk omräkning av beviljad förmån i ett medlemsland efter ansökan om förmån i ett annat medlemsland...123 13.5.1 Metodstöd ansökningsförfarandet...124 13.5.2 Från och med när kan den svenska förmånen omräknas?...124 13.6 Ansökan om förmån som har lämnats in i ett medlemsland före den 1 maj 2010...124 13.6.1 Från och med när kan den svenska förmånen beviljas?...125 14. Överklagande...126 14.1 Omprövning enligt AFL...126 14.2 Provisorisk utbetalning...126 14.3 Enhetlig tolkning...126 15. Omräkning av valutor...128 15.1 Valutaomräkning...128 15.2 Vilken växelkurs ska användas?...128 16. Återbetalning av för mycket utbetald ersättning...130 16.1 Allmänt...130 16.2 Återbetalning av för mycket betald ersättning enligt förordning 987/2009...130 16.3 Artikel 72.1 i förordning 987/2009 pensionsförmåner och andra socialförsäkringsförmåner...130 16.3.1 När kan Försäkringskassan begära ersättning enligt punkt 1?...131 16.4 Artikel 72.2 i förordning 987/2009 invaliditets- och pensionsförmåner...133 16.4.1 När kan Försäkringskassan begära ersättning enligt punkt 2...133 16.5 Artikel 72.3 i förordning 987/2009 ekonomiskt bistånd...134 16.6 Metodstöd Försäkringskassans hantering av belopp som skickas från institution i annat medlemsland...134 16.7 Metodstöd Försäkringskassans hantering av de belopp som skickas till institution i annat medlemsland...136 17. Blanketter...137 17.1 Informationsutbytet enligt de nya förordningarna...137 17.2 Blanketter tas fram av AK...137 17.2.1 Kopia av blanketter...138 17.3 Allmän blankett E 001...138 17.4 Blanketter i E 200-serien för handläggning av sjukersättning och aktivitetsersättning...138 7

17.4.1 Metodstöd blanketter i 200-serien för sjukersättning och aktivitetsersättning...138 18. Konventioner...141 18.1 Allmänt om tillämpning av konventioner...141 18.2 Konventioner om social trygghet i förhållande till förordning 883/2004...141 18.3 Konventioner om social trygghet i förhållande till bestämmelserna i SofL...141 18.4 Konventioner om social trygghet mellan Sverige och andra länder inom EU/EES...142 18.5 Fortsatt tillämplighet...142 18.6 Nordiska konventionen om social trygghet...143 18.7 Konventioner om social trygghet med länder utanför EU/EESområdet...143 18.7.1 Konventioner om social trygghet mellan Sverige och övriga länder...143 18.7.2 Personkrets...144 18.7.3 Likabehandling...144 18.7.4 Sammanläggning av försäkringsperioder...145 18.7.5 Export...145 18.8 Konventionen med Kanada...145 18.8.1 Personkrets...145 18.8.2 Beräkning...145 18.8.3 Export...146 18.9 Konventionen med USA...146 18.9.1 Personkrets...147 18.9.2 Likabehandling...147 18.9.3 Beräkning...147 18.9.4 Export...148 18.10 Adresser till förbindelseorganen alternativt pensionsorgan i konventionsländerna...148 Källförteckning...149 Sakregister...153 Bilaga 1: Anvisningar till E-blanketter...157 8

Förkortningar AFL AK EEG EES EG EGT EU EGfördraget EUFfördraget Lagen (1962:381) om allmän försäkring Administrativa kommissionen för social trygghet för migrerande arbetare Europeiska ekonomiska gemenskapen Europeiska ekonomiska samarbetsområdet Europeiska gemenskapen Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen (t.o.m. den 1 december 2009) Europeiska gemenskapernas officiella tidning (t.o.m. den 31 januari 2003) Europeiska unionen Fördraget om Europeiska Unionens funktionssätt (fr.o.m. den 1 december 2009) EUT Europeiska unionens officiella tidning (fr.o.m. den 1 februari 2003) Förordning 883/2004 Förordning 987/2009 Förordning 1408/71 Förordning 574/72 Förordning 859/2003 Förordning 1612/68 IAF LIP PGB PGI Prop. Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 883/2004 av den 29 april 2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 987/2009 av den 16 september 2009 om tillämpningsbestämmelser till förordning (EG) nr 883/2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen Rådets förordning (EEG) nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tilllämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen Rådets förordning (EEG) nr 574/72 av den 21 mars 1972 om tilllämpning av förordningen (EEG) nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen Rådets förordning (EG) nr 859/2003 av den 14 maj 2003 om utvidgning av bestämmelserna i förordning (EEG) nr 1408/71 och förordning 574/72 till att gälla de medborgare i tredje land som enbart på grund av sitt medborgarskap inte omfattas av dessa bestämmelser Rådets förordning (EEG) nr 1612/68 av den 15 oktober 1968 om arbetskraftens fria rörlighet inom gemenskapen Inspektionen om arbetslöshetsförsäkringen Lagen (1998:674) om inkomstgrundad ålderspension Pensionsgrundande belopp Pensionsgrundande inkomst Proposition 9

PSC RFFS Pensionsskyddscentralen i Finland Riksförsäkringsverkets författningssamling SofL Socialförsäkringslagen (1999:799) 10

Sammanfattning I denna vägledning beskrivs bestämmelserna om sjukersättning och aktivitetsersättning för personer som både bott eller arbetat i Sverige och i ett annat EU-land eller ett konventionsland. Dessa förmåner regleras i lagen (1962:381) om allmän försäkring (AFL), förordning (EG) 883/2004 och förordning (EG) 987/2009. Vägledningen beskriver också de konventioner som Sverige ingått med andra länder, förutom nordiska konventionen. I Vägledning 2008:1 förmåner vid invaliditet enligt förordning 1408/71, beskrivs bestämmelserna för de personer som bott eller arbetat i Sverige och ett EES-land, Schweiz eller är tredjelandsmedborgare inom EU. I den vägledningen beskrivs även bestämmelserna i den nordiska konventionen. I Vägledning 2004:9 Sjukersättning och aktivitetsersättning rätten till, beräkning m.m. beskrivs villkoren för rätt till ersättning enligt svensk lagstiftning och hur mycket ersättning som ska betalas ut. Vad som händer under tiden då en person har sjukersättning eller aktivitetsersättning beskrivs i Vägledning 2007:1 Sjukersättning och aktivitetsersättning under tid med. De särskilda reglerna för sjukersättning för försäkrade som har rätt till sjukersättning enligt 7 kap. 1 och 3 AFL i lydelsen före den 1 juli 2008 beskrivs i Vägledning 2008:3. Vägledningarna ska vara ett stöd i det dagliga arbetet hos Försäkringskassan så att bestämmelserna tillämpas på ett riktigt sätt. Syftet med denna vägledning är att vara ett hjälpmedel för den som handlägger ärenden om sjukersättning och aktivitetsersättning för personer som både bott eller arbetat i Sverige och i ett annat EU-land eller ett konventionsland. Vägledningen förklarar svensk lagstiftning, konventioner och förordningarna 883/2004 och 987/2009 som handläggaren har att tillämpa. Eftersom vägledningen är en beskrivning av gällande rätt hänvisas den som vill läsa bestämmelsen i sin helhet till respektive författning. Vägledningen omfattar bland annat förmåner vid invaliditet enligt kapitel 4 i förordning 883/2004, dvs. förmåner vid invaliditet, förmåner vid invaliditet enligt kapitel 5 i förordningen, dvs. i de fall som sjukersättningen och aktivitetsersättningen ska beräknas på samma sätt som förmåner vid ålderdom och dödsfall ansökningsförfarandet inom EU. I de exempel där det förekommer beräkning är det, om inte annat nämns, prisbasbeloppet för år 2010 som används, dvs. 42 400 kronor 11

Vägledningen är indelad i 18 kapitel, som vart och ett behandlar ett område. Varje kapitel är även indelat i avsnitt och inleds med en kort beskrivning av innehållet. Kapitel 1 i denna vägledning är ett allmänt kapitel som kort beskriver försäkringstillhörighet. Kapitel 2 beskriver det övergripande syftet med regelsystemet inom EU för samordning av medlemsländernas regler om social trygghet. Det ger en översiktlig bild av reglerna om social trygghet inom EU och en beskrivning av vilka länder som räknas som medlemsländer vid tillämpning av förordningarna. Kapitel 3 ger en beskrivning om vilka institutioner som är behöriga i ärenden vid tillämpning av förordning 883/2004 och förordning 987/2009. Kapitel 4 6 handlar om vem som omfattas av bestämmelserna i förordningarna och om den förmån som är aktuell är omfattad av förordningarna. De ger också en översiktlig beskrivning om hur man ska bestämma vilket medlemslands lagstiftning som ska användas i ett försäkringsärende. Kapitel 7 9 beskriver beräkning av inkomstrelaterad sjukersättning och aktivitetsersättning och garantiersättning enligt förordning 883/2004. Kapitel 10 beskriver samordningsreglerna enligt svensk lagstiftning och förordning 883/2004 som gäller då en person har både sjukersättning eller aktivitetsersättning och invaliditetsförmåner från andra medlemsländer eller svensk eller utländsk yrkesskadelivränta. Kapitel 11 handlar om ansökningsförfarandet när en person vill ha sjukersättning eller aktivitetsersättning och har omfattats av flera länders lagstiftning. Det handlar också om beslut om ersättning enligt bestämmelserna i förordning 883/2004 och förordning 987/2009. Kapitel 12 behandlar hur rätten till utbetalning av sjukersättning eller aktivitetsersättning påverkas vid utlandsvistelse och andra utbetalningsfrågor vid utlandsvistelse. I kapitel 13 ges en beskrivning av Försäkringskassans handläggning när en person har begärt omräkning av sjukersättning eller aktivitetsersättning med hänsyn till förordning 883/2004 eller ansökan om att beviljas förmån med hänsyn till övergångsbestämmelserna till förordningen. Kapitel 14 beskriver hur en person kan överklaga ett beslut som har beräknats enligt förordning 883/2004. Vilken växelkurs som Försäkringskassan ska använda i olika situationer beskrivs i kapitel 15. Kapitel 16 behandlar i vilka situationer Försäkringskassan kan få tillbaka ersättning genom att vända sig till socialförsäkringsinstitutionen i det andra medlemslandet. Det beskrivs också när socialförsäkringsinstitutionen i det andra medlemslandet kan begära motsvarande ersättning från Försäkringskassan. 12

I kapitel 17 ges en kortfattad beskrivning om de blanketter som Försäkringskassan använder när personer som varit omfattade av två eller flera medlemsländers lagstiftningar ansöker om sjukersättning eller aktivitetsersättning. Slutligen beskrivs i kapitel 18 de konventioner om social trygghet som Sverige har ingått med länder inom EU/EES och andra länder, förutom nordiska konventionen. 13

Läsanvisningar Denna vägledning ska vara ett hjälpmedel för Försäkringskassans medarbetare i handläggningen. Den kan också vara ett stöd vid utbildning av Försäkringskassans personal. Vägledningen redovisar och förklarar lagar, förordningar och andra bestämmelser. Den redogör för de delar av lagens förarbeten som är särskilt viktiga för att förstå hur lagen ska tillämpas. Den redogör också för rättspraxis samt för Försäkringskassans rättsliga ställningstaganden. Vägledningen innehåller också en beskrivning av hur man ska handlägga ärenden och vilka metoder som då ska användas för att åstadkomma både effektivitet och kvalitet i handläggningen. Rubriken till sådana kapitel eller avsnitt inleds med ordet Metodstöd. Hänvisningar I vägledningen finns hänvisningar till lagar, förordningar, föreskrifter, allmänna råd, Försäkringskassans rättsliga ställningstaganden och interna styrdokument, förarbeten, rättsfall, JO-beslut och andra vägledningar. I vägledningen finns även hänvisningar till konventioner och förordningar, främst förordningarna 883/2004 och 987/2009. Hänvisningen finns antingen angiven i löpande text eller inom parentes i direkt anslutning till den mening eller det stycke den avser. I en bilaga till vägledningen finns en källförteckning som redovisar de lagar, förordningar, domar etc. som nämns i vägledningen. Exempel Vägledningen innehåller också exempel. De är komplement till beskrivningarna och åskådliggör hur en regel ska tillämpas. Historikbilaga Denna vägledning har ingen historikbilaga då den är ny. Vägledningen bygger i stort på strukturen som fanns i Vägledning 2008:1, version 2. Att hitta rätt i vägledningen I vägledningen finns en innehållsförteckning och ett alfabetiskt sakregister. Innehållsförteckningen är placerad först och ger en översiktsbild av vägledningens kapitel och avsnitt. Sakregistret finns sist i den tryckta vägledningen och innehåller sökord med sidhänvisningar. 14

1. Försäkringstillhörighet I detta avsnitt beskrivs översiktligt vad bestämmelserna i de olika regelverken innebär för tillhörigheten till svensk försäkring. I vägledningarna 2004:11 Tillämplig lagstiftning, EU, socialförsäkringskonventioner, m.m. samt 2000:2 Försäkrad i Sverige genom bosättning eller arbete finns bestämmelserna närmare presenterade. 1.1 Allmänt om försäkringstillhörighet Förutsättningen för att en person ska kunna uppbära en förmån eller tjäna in en pensionsrättighet i Sverige är att personen omfattas av svensk socialförsäkring och är försäkrad för motsvarande förmån i Sverige. Försäkringstillhörigheten baseras på var personen bor eller arbetar. Bestämmelser om vem som är försäkrad finns i nationell lagstiftning, EU:s samordningsbestämmelser, socialförsäkringskonventioner och övriga internationella överenskommelser. Försäkringskassan ska med utgångspunkt i socialförsäkringslagen (1999:799) (SofL), EU:s förordningar samt socialförsäkringskonventioner bedöma om en person omfattas av svensk socialförsäkring. Både EU:s förordningar och konventioner som Sverige har ingått med andra länder har företräde framför SofL i sådana bedömningar. 1.2 EU:s samordningsbestämmelser Bestämmelserna om samordning av medlemsstaternas nationella system för social trygghet har sin grund i rätten till fri rörlighet för personer som regleras i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget). EU:s samordningsbestämmelser inom socialförsäkringsområdet finns i Europarlamentets och rådets förordning (EG) nr 883/2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen (förordning 883/2004) och dess tillämpningsförordning Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 987/2009 om tillämpningsbestämmelser till förordning (EG) nr 883/2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen (tillämpningsförordning 987/2009). Förordningarna tillämpas från och med den 1 maj 2010. Förordningarna ersätter de tidigare samordningsförordningarna Rådets förordning (EEG) nr 1408/71 om tillämpning av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen (förordning 1408/71) samt Rådets förordning (EEG) nr 574/72 om tillämpning av förordning (EEG) nr 1408/71 om tillämpning av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen (förordning 574/72). 15

Även då de nya förordningarna har börjat tillämpas finns det fortfarande vissa situationer där de tidigare samordningsförordningarna ska tillämpas, bland annat för tredjelandsmedborgare. 1.2.1 Vilka länder omfattas De länder som omfattas av förordning 883/2004 och 987/2009 är medlemsländerna i EU, för en aktuell förteckning se Vägledning 2004:11. Samordningsbestämmelserna i förordningarna 1408/71 och 574/72 tillämpas också i förhållande till andra länder. Genom EES-avtalet ska bestämmelserna tillämpas även i förhållande till Island, Liechtenstein och Norge. Även Schweiz har träffat avtal med EU och ett av dessa avtal innebär att samordningsbestämmelserna om social trygghet ska tillämpas i förhållande till EU:s medlemsstater. För att de nya förordningarna ska kunna tillämpas i förhållande till dessa länder krävs att nya avtal sluts. Så länge de nya avtalen inte är klara kommer de tidigare samordningsbestämmelserna i förordningarna 1408/71 och 574/72 att tillämpas. 1.2.2 Personkrets Förordning 883/2004 omfattar samtliga medborgare, statslösa och flyktingar som är bosatta i en medlemsstat och som omfattas eller har omfattats av lagstiftningen i en eller flera medlemsstater, samt deras familjemedlemmar eller efterlevande (artikel 2.1 i förordning 883/2004). Personkretsen i förordning 883/2004 har utvidgats till att omfatta fler personer i förhållande till personkretsen i förordning 1408/71 (artikel 2.1 i förordning 1408/71). Förordningen omfattar även efterlevande till personer som har omfattats av lagstiftningen i någon medlemsstat, oberoende av dessa personers medborgarskap. Detta förutsätter att den efterlevande är medborgare i en medlemsstat, är statslös eller flykting och är bosatt i en medlemsstat (artikel 2.2 i förordning 883/2004). För bestämmelser avseende tredjelandsmedborgare se Vägledning 2004:11. 1.2.3 Sakområden Förordning 883/2004 ska tillämpas på alla allmänna och särskilda sociala trygghetssystem oberoende av om de är avgiftsfinansierade eller inte. Den tillämpas också på system som reglerar arbetsgivares eller redares skyldigheter. Förordning 883/2004 ska också tillämpas på särskilda ickeavgiftsfinansierade kontantförmåner. Det gäller sådana förmåner som utges enligt en lagstiftning som har drag av både social trygghet och socialt stöd. I förordning 883/2004 har de sakområden som lagstiftningen gäller för förtydligats i förhållande till förordning 1408/71. Det framgår av artikel 3.1 i förordning 883/2004 vilka grenar av social trygghet som förordningen gäller 16

för. Motsvarande uppgifter om vilka sociala grenar som lagstiftningen rör framgår av artikel 4.1 i förordning 1408/71. 1.2.4 Likvärdiga förmåner, inkomster, omständigheter eller händelser Förordning 883/2004 innehåller en ny bestämmelse om att en medlemsstat ska beakta likvärdiga förmåner, inkomster, omständigheter eller händelser som inträffat i en annan medlemsstat. Bestämmelsen har inte haft någon motsvarighet i förordning 1408/71 men bygger på uttalanden från EUdomstolen i ett antal avgöranden. Om förmåner, inkomster, omständigheter eller händelser har rättsverkningar enligt en medlemsstats lagstiftnings ska de beaktas även om de förvärvats eller inträffat i en annan medlemsstat. En tillämpning av bestämmelsen får dock inte leda till att en medlemsstat blir behörig eller att dess lagstiftning blir tillämplig. (Beaktandeskäl 9-12 samt artikel 5 i förordning 883/2004) 1.2.5 Sammanläggning av försäkringsperioder Både i förordning 883/2004 och i förordning 1408/71 finns bestämmelser om sammanläggning av försäkringsperioder för att garantera att de personer som rör sig inom gemenskapen ska få bibehålla rättigheter och förmåner de har eller håller på att förvärva. Om lagstiftningen i en medlemsstat innehåller bestämmelser som kräver att försäkrings- anställnings- eller bosättningsperioder har fullgjorts för rätt till ersättning ska perioder fullgjorda enligt en annan medlemsstats lagstiftning beaktas. (Beaktandeskäl 13 och 14 samt artikel 6 i förordning 883/2004 och bland annat artikel 18 och artikel 45 i förordning 1408/71) 1.2.6 Bestämmelser om tillämplig lagstiftning Förordning 883/2004 och förordning 987/2009 innehåller bestämmelser som reglerar vilket medlemslands lagstiftning som ska tillämpas när personer flyttar inom EU eller arbetar i ett annat EU-land, för EES-länder och tredjelandsmedborgare finns motsvarande regelverk i förordning 1408/71. Att förordningen pekar ut ett medlemslands lagstiftning innebär inte att personen faktiskt kommer att bli omfattad av landets försäkring eller att rätt till förmåner kommer att föreligga. Det är medlemslandets nationella lagstiftning som avgör om personen uppfyller villkoren för att vara omfattad av försäkringen och för rätten till förmåner. En grundläggande princip för fastställandet av tillämplig lagstiftning är att personen ska vara omfattad av lagstiftningen i endast ett medlemsland (artikel 11.1 i förordning 883/2004 och artikel 13.1 i förordning 1408/71). De så kallade lagvalsreglerna bestämmer vilket detta medlemsland är (artiklarna 11-16 i förordning 883/2004 och artiklarna 13-17 i förordning 1408/71). Huvudregeln är att personen ska omfattas av arbetslandets lagstiftning vilket innebär att en person som har anställning eller bedriver verksamhet som egenföretagare i en medlemsstat ska omfattas av lagstiftningen i den med- 17

lemsstaten (artikel 11.3 a i förordning 883/2004 samt artikel 13.2 a-b i förordning 1408/71). Det finns även ett antal särskilda bestämmelser för offentligt anställda, personer som uppbär arbetslöshetsersättning från sitt bosättningsland efter att ha omfattats av ett annat medlemslands lagstiftning, den som är inkallad eller återinkallad till militärtjänstgöring eller civil tjänstgöring i en medlemsstat samt för den som inte förvärvsarbetar. I vissa situationer är det lämpligare att en person omfattas av ett annat lands lagstiftning än där han eller hon faktiskt arbetar. Det finns därför en rad undantag från principen om arbetslandets lagstiftning. Det gäller bland annat då en anställd är utsänd av sin arbetsgivare och när en egenföretagare tillfälligt utför verksamhet i ett annat medlemsland samt då en person normalt arbetar i två eller flera medlemsstater (artiklarna 12-16 i förordning 883/2004 och artiklarna 14-17 i förordning 1408/71). 1.3 Socialförsäkringskonventioner Förutom EU:s förordningar om samordning av systemen för social trygghet kan de konventioner om social trygghet som Sverige ingått med andra länder reglera en persons försäkringstillhörighet. Konventionerna innehåller också regler om bland annat samordning av och rätten till förmåner. Konventioner om social trygghet har på samma sätt som EU:s förordningar till syfte att samordna och reglera tillämpningen av ländernas socialförsäkringssystem i olika försäkringssituationer. De är uppbyggda enligt liknande principer som förordning 1408/71 och innehåller i huvudsak motsvarande bestämmelser om likabehandling, sammanläggning av försäkrings- och bosättningsperioder samt om export av vissa förmåner. Det finns både bilaterala och multilaterala konventioner. De bilaterala konventionerna är avtal mellan två länder medan multilaterala konventioner ingås mellan flera länder. Av de konventioner Sverige har ingått är nästan alla bilaterala. En annan sorts konvention är de sjukvårdsöverenskommelser som Sverige ingått med andra länder. En sådan överenskommelse behandlar endast sjukvård. Sverige har också ingått andra internationella överenskommelser för personal vid internationella organisationer. För en förteckning av vilka länder Sverige har socialförsäkringskonventioner med se Vägledning 2004:11. 1.4 Socialförsäkringslagen Socialförsäkringslagen innehåller bestämmelser som anger vem som är försäkrad och under vilken tid en person är försäkrad enligt svensk nationell lagstiftning samt hur länge en förmån kan betalas ut till en försäkrad som 18

vistas utomlands. Socialförsäkringen är indelad i en bosättningsbaserad och en arbetsbaserad del vilket innebär att vissa förmåner har sin grund i bosättning i Sverige medan andra kräver arbete här. (3 kap. 1-5 SofL) Reglerna om tillhörighet till svensk försäkring enligt SofL finns närmare beskrivna i Vägledning 2000:2. 1.4.1 Bosättningsbaserad försäkring Den som anses bosatt i Sverige och omfattas av den bosättningsbaserade försäkringen har en grundläggande rätt till bosättningsbaserade förmåner. Till den bosättningsbaserade försäkringen hör sådana förmåner som utgör bidrag, t.ex. barnbidrag, samt förmåner som betalas med garantibelopp, t.ex. föräldrapenning på lägstanivån och grundnivå. De förmåner som är bosättningsbaserade finns i 3 kap. 1 och 2 SofL. Det krävs dock att personen även uppfyller kraven enligt den aktuella förmånens lagstiftning och inte endast kraven för att omfattas av försäkringen. Även familjemedlemmar till vissa personkategorier kan omfattas av försäkringen (2 kap. 6 SofL). 1.4.2 Bosättning i Sverige Den som har sin egentliga hemvist i Sverige ska anses som bosatt här. Den som kommer till Sverige och har för avsikt att vistas här under längre tid än ett år ska också anses bosatt här. Omvänt gäller att en person som lämnar landet fortfarande ska anses bosatt här om utlandsvistelsen kan antas vara längst ett år. (2 kap 1 SofL) Det finns särskilda bestämmelser som gör undantag för vissa grupper från dessa huvudprinciper. Det gäller utsända, statsanställda, personer som tillhör en annan stats beskickning, studerande och biståndsarbetare. 1.4.3 Den arbetsbaserade försäkringen En person som arbetar i Sverige omfattas av försäkringen och är därigenom försäkrad för arbetsbaserade förmåner. Med arbete avses både anställning, uppdrag och arbete i egen verksamhet (2 kap. 7 första stycket SofL). Till den arbetsbaserade försäkringen hänförs sådana förmåner som kan sägas utgöra rena inkomstbortfallsförsäkringar. Det är alltså fråga om förmåner som kan betalas i relation till förlorad arbetsinkomst, t.ex. sjukpenning och föräldrapenning över lägstanivån (3 kap. 4 och 5 SofL). 1.4.4 Arbete i Sverige Den som arbetar i verksamhet här i landet anses arbeta i Sverige. Det gäller också verksamhet som är hänförlig till en näringsverksamhet med ett fast driftställe i Sverige som en fysisk person som bedriver. (2 kap 7 SofL) 19

Det finns vissa situationer där arbete som faktiskt utförs utanför Sverige ska räknas som arbete här. Omvänt gäller också att visst arbete i Sverige inte ska räknas som arbete här i landet. 1.4.5 Försäkringstid En person är försäkrad för bosättningsbaserade förmåner så länge han eller hon kan anses bosatt i Sverige (3 kap 1 och 2 SofL). För arbetstagare gäller den arbetsbaserade försäkringen från och med den första dagen av anställningstiden. För andra än anställda gäller försäkringen från den dag arbetet har påbörjats. (3 kap 6 första stycket SofL) Förutom att den arbetsbaserade försäkringen gäller för den tid då arbete bedrivs i Sverige, finns också ett generellt efterskydd som gäller i tre månader efter det att en person slutat att arbeta av annan anledning än ledighet för semester, ferier eller motsvarande. För inkomstrelaterad sjukersättning och inkomstrelaterad aktivitetsersättning är efterskyddet ett år. Försäkringen upphör tidigare om personen påbörjar arbete i ett annat land och omfattas av motsvarande försäkring i det landet eller om det finns andra särskilda skäl. (3 kap. 6 andra stycket SofL) Den arbetsbaserade försäkringen gäller i vissa fall under längre tid. För den som uppbär en arbetsbaserad förmån gäller försäkringen så länge förmånen betalas ut (3 kap 7 SofL). Arbetsskadeförsäkringen, försäkringen för inkomstgrundad ålderspension och försäkringen för efterlevande och efterlevandestöd till barn ska gälla när rätten till förmån kan härledas från ett arbete i Sverige. Detsamma gäller för försäkringen för föräldrapenning på grundnivå eller över grundnivå. Försäkringen för pensioner ska också gälla om rätten till förmånen kan härledas från någon av de speciella försäkringssituationer som avses i 3 kap 12 och 13 SofL. (3 kap 8 SofL) För en biståndsarbetare som ansetts bosatt i Sverige under utlandsarbetet börjar efterskyddet att löpa efter återkomsten till Sverige (3 kap 9 i SofL). En person som omfattas av ett skydd för den sjukpenninggrundande inkomsten (SGI-skydd) enligt 3 kap 5 tredje stycket i AFL är också fortsatt försäkrad för arbetsbaserade förmåner. 1.4.6 Speciella försäkringssituationer SofL anger också speciella situationer som innebär att en person är försäkrad för en viss eller vissa förmåner (3 kap 12-15 SofL). Om en person på grund av EU:s samordningsbestämmelser i förordningarna 1408/71 och 883/2004 ska omfattas av en annan medlemsstats lagstiftning är personen inte försäkrad enligt SofL för sådana förmåner som omfattas av förordningarna (3 kap 16 SofL). 20

2. Förordningarna 883/2004 och 987/2009 och samordning av de sociala trygghetssystemen Kapitlet ger en bakgrund till förordningarna 883/2004 och 987/2009 och en översiktlig bild av reglerna om social trygghet inom EU. Det redogör också för vilka länder som är medlemmar i EU och vilka andra länder som tillämpar bestämmelserna om samordning, exempelvis genom EES-avtalet. Kapitlet beskriver allmänt hur förordningarna 883/2004 och 987/2009 är uppbyggda och var man hittar de bestämmelser som rör sjukersättning och aktivitetsersättning. Även samordningsbestämmelsernas fyra huvudprinciper behandlas, liksom bestämmelsernas förhållande till konventioner om social trygghet och till Sveriges nationella lagstiftning. 2.1 Kort om EU Det nuvarande europeiska samarbetet startade 1957 genom att Romfördraget undertecknades av de sex länder som bildade den Europeiska kol- och stålunionen. Fördraget innebar bildandet av den Europeiska Ekonomiska Gemenskapen (EEG) och trädde i kraft den 1 januari 1958. Genom Romfördraget åtog sig medlemsstaterna inte bara att bilda en tullunion utan också att skapa en ekonomisk gemenskap inom vilken de successivt skulle gå vidare mot ett alltmer intensivt ekonomiskt och politiskt samarbete. En av de viktigaste principerna i Romfördraget om upprättande av en europeisk ekonomisk gemenskap är principen om arbetskraftens fria rörlighet. Romfördraget döptes senare om till fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen (EG). När Maastrichtfördraget trädde ikraft den 1 november 1993 bildades den Europeiska Unionen (EU). Den 1 december 2009 trädde Lissabonfördraget i kraft. Lissabonfördraget ändrade de befintliga EU- och EG-fördragen. En del av ändringarna innebar att EG-fördraget böt namn till Fördraget om Europeiska Unionens funktionssätt (EUF-fördraget) och begreppet EG försvann. Bland annat blev EG-domstolen i stället Europeiska unionens domstol (EU-domstolen). Den fria rörligheten fortsätter att vara en av de viktigaste principerna inom EU och regleras numera i artikel 45 i EUF-fördraget. 2.2 Allmänt om den fria rörligheten Inom EU finns det ett detaljerat regelsystem för samordning av medlemsländernas regler om social trygghet. Genom detta system kan personer som flyttar från ett land till ett annat inom EU för att arbeta få ett tillfredsställande socialförsäkringsskydd. Det gör att den fria rörligheten inom EU underlättas. 21

Den fria rörligheten för personer är en av fyra friheter som har sin grund i artikel 45 i EUF-fördraget. De tre övriga friheterna är fri rörlighet för varor, tjänster och för kapital. Den fria rörligheten för personer innebär inte bara att direkta hinder för människors rätt att fritt röra sig över gränserna avskaffas. Det innebär också att indirekta hinder kan undanröjas, dvs. omständigheter som kan bidra till att möjligheterna att fritt flytta inom EU inte utnyttjas. En sådan omständighet kan vara att människor riskerar att förlora sin sociala trygghet om de flyttar utomlands. 2.3 Bakgrund till förordningarna Redan vid tidpunkten för Romfördraget ansåg man att de olika ländernas sociala trygghetssystem kunde utgöra ett hinder mot den fria rörligheten. Eftersom medlemsländernas sociala trygghetssystem skiljer sig från varandra kan det uppstå situationer när en anställd eller egenföretagare som byter arbetsland får ett sämre försäkringsskydd. Till exempel kan det nya landets lagstiftning kräva en viss kvalifikationstid innan förmåner kan beviljas. Innan villkoret är uppfyllt kan den anställde bli utan försäkringsskydd. Glappet uppstår om det land man flyttar ifrån inte har någon efterskyddstid, eller om den är kortare än kvalifikationstiden i det nya arbetslandet. För att undvika sådana negativa konsekvenser vid byte av arbetsland inom unionen innehöll Romfördraget, och numera EUF-fördraget, bestämmelser som ger Europaparlamentet och Europeiska unionens råd (även kallat rådet) behörighet att besluta om åtgärder inom den sociala trygghetens område, som är nödvändiga för att genomföra fri rörlighet för arbetstagare (artikel 48 i EUF-fördraget). I enlighet med bestämmelsen i dåvarande artikel 42 i EG-fördraget (numera artikel 48 i EUF-fördraget) antog Europaparlamentet och europeiska unionens råd förordning 883/2004 och dess tillämpningsförordning 987/2009. Förordningarna ska enligt EUF-fördraget garantera migrerande arbetstagare och egenföretagare samt deras familjemedlemmar att alla perioder som beaktas enligt lagstiftningen i de olika länderna läggs samman för förvärvande och bibehållande av rätten till förmåner och för beräkning av förmånernas storlek, förmånerna betalas ut till personer bosatta inom medlemsstaternas territorier. EU-förordningarna är direkt tillämpliga i Sverige. Om en svensk författning skulle strida mot en bestämmelse i någon av förordningarna ska bestämmelsen i förordningen tillämpas i stället för den svenska författningen. 2.4 Förordningarna om samordning Såsom framkommer i avsnitt 1.2 finns bestämmelserna om social trygghet framför allt i förordning 883/2004 och förordning 987/2009. Förordningarna 22

ersätter de tidigare samordningsförordningarna förordning 1408/71 och förordning 574/72 Bestämmelserna är endast tillämpliga för personer som är eller har varit omfattade av ett eller flera medlemsländers lagstiftningar för socialförsäkring. Förordning 883/2004 och tillämpningsförordning 987/2009 ersätter förordning 1408/71 och dess tillämpningsförordning 574/72. De nya förordningarna innebär en modernisering och förenkling av de tidigare förordningarna. Ett effektivare och närmare samarbete mellan socialförsäkringsinstitutionerna i medlemsländerna ska så snabbt som möjligt ge de personer som omfattas av förordningarna möjlighet att kunna utnyttja sina rättigheter. En viktig del i moderniseringen är att informationsutbytet mellan länderna ska ske på elektronisk väg. Detta kommer dock att vara möjligt fullt ut först under 2012. Se vidare kapitel 17 Den äldre förordningen 1408/71 och tillämpningsförordningen 574/72 är fortfarande tillämpliga för en viss personkrets, bland annat tredjelandsmedborgare. De är även tillämpliga mellan EU och EES länderna samt Schweiz. Se vidare i Vägledning 2008:1. 2.5 Syftet med förordningarna Syftet med förordning 883/2004 och 987/2009 är att i så stor utsträckning som möjligt samordna medlemsländernas olika sociala trygghetssystem så att den fria rörligheten kan förverkligas. På detta sätt undviker man att personer som har tjänat in rätt till förmåner i ett land förlorar dessa om de flyttar till ett annat land eller att de går miste om förmåner i sitt nya bosättningsland. Syftet är däremot inte att harmonisera de olika ländernas system, dvs. att få dem lika eller likformiga. Varje medlemsland har rätt att utforma sina egna sociala trygghetssystem. Det är alltså varje lands lagstiftning som avgör villkoren för att personer ska få rätt till förmåner och förmånernas innehåll. Avsikten med förordningarna är endast att samordna de olika system som finns. 2.6 Medlemsländer Sverige är medlem i EU sedan den 1 januari 1995 är. I EU ingår idag (2010) 27 länder. Dessa länder är Sverige, Belgien, Bulgarien, Cypern, Danmark, Estland, Finland, Frankrike, Grekland, Irland, Italien, Lettland, Litauen, Luxemburg, Malta, Nederländerna, Polen, Portugal, Rumänien, Slovakien, Slovenien, Spanien, Förenade kungariket (Storbritannien och Nordirland), Tjeckien, Tyskland, Ungern och Österrike. I denna vägledning innebär begreppet medlemsländer eller medlemsstat uteslutande medlemsländerna i EU. Detta på grund av att EU inte har ingått några avtal med andra länder om tillämpningen av förordning 883/2004. Se vidare nedan om vissa avtal som EU ingått med andra länder och vad de innebär. 23

2.6.1 EES-avtalet EES-avtalet trädde i kraft den 1 januari 1994 och tillämpas för närvarande mellan EU:s 27 medlemsländer och Island, Liechtenstein och Norge. Avtalet innebär att de anslutande EFTA-länderna, dvs. Island, Liechtenstein och Norge, förbinder sig att uppfylla vissa förpliktelser, bland annat att tillämpa förordningarna 1408/71 och 574/72. Förordningarna ska gälla direkt i länderna utan att ytterligare åtgärder vidtas, till exempel egna lagar. EESavtalet innebär för Sveriges del att förordningarna 1408/71 och 574/72 har varit tillämpliga i Sverige sedan den 1 januari 1994. EES-avtalet har inte utökats till att omfatta även förordningarna 883/2004 och 987/2009. Därför tillämpas fortfarande förordning 1408/71 och förordning 574/72 mellan EU och EFTA-länderna, Island, Liechtenstein och Norge. 2.6.2 Avtal mellan EU och Schweiz EU och Schweiz har ingått ett avtal om fri rörlighet för personer. Avtalet trädde i kraft den 1 juni 2002 och finns publicerat i Europeiska gemenskapernas officiella tidning (EGT) nr L 114, 30.4.2002 (s.1 63). Till följd av avtalet ska Schweiz betraktas som medlemsstat vid tillämpning av förordningarna 1408/71 och 574/72. Schweiziska medborgare och deras familjemedlemmar omfattas alltså av den personkrets som anges i artikel 2 i förordning 1408/71. Se vidare i Vägledning 2008:1. Något avtal mellan EU och Schweiz har inte ingåtts vad gäller tillämpningen av förordning 883/2004. Tills ett nytt avtal har slutits fortsätter förordning 1408/71 och förordning 574/72 att tillämpas mellan EU och Schweiz. 2.7 Territoriell omfattning Förordning 883/2004 gäller inom EU-ländernas territorier. För Frankrike innebär det att fastlandsterritoriet, dvs. det egentliga Frankrike, och de utomeuropeiska departementen omfattas av förordningen. Dessa departement är Guadeloupe, Martinique, Réunion, Saint-Pierre-et Miquelon och Franska Guyana. Beträffande Portugal omfattas Azorerna och Madeira och beträffande Spanien Kanarieöarna. Beträffande Storbritannien så gäller förordningen för Gibraltar men däremot inte för Kanalöarna och ön Man. Färöarna och Grönland tillhör inte EU. Grönland tillhörde gemenskapen fram till år 1985. Rättigheter som har tjänats in enligt förordning 1408/71 fram till tidpunkten för utträdet är dock fortfarande skyddade. Vidare har personer som omfattas av förordningen rätt till akut sjukvård om de vistas tillfälligt på Grönland. Personer som är försäkrade på Färöarna och Grönland omfattas dock av bestämmelserna i förordning 1408/71 genom den nordiska konventionen, se vidare i Vägledning 2008:1. 24

2.8 Huvudprinciper för samordning Samordningen i förordning 883/2004 bestäms utifrån fyra huvudprinciper. Dessa är principerna om likabehandling sammanläggning exportabilitet pro rata temporis-principen. Utöver de fyra huvudprinciperna beträffande samordning av medlemsländernas lagstiftning på socialförsäkringsområdet finns en femte huvudprincip i förordning 883/2004, nämligen principen om ett lands lagstiftning. Se vidare i kapitel 6. 2.8.1 Likabehandling En av de bärande principerna inom EU är att all diskriminering på grund av nationalitet är förbjuden. Denna princip om likabehandling framgår också av artikel 4 i förordning 883/2004. Likabehandlingsprincipen innebär att personer som är medborgare, statslösa eller flyktingar i ett medlemsland och som är bosatta i ett annat medlemsland och som omfattas av förordning 883/2004 har samma rättigheter och skyldigheter som landets egna medborgare när det gäller de socialförsäkringsförmåner, som omfattas av förordningen. Det betyder att krav på medborgarskap i ett medlemslands lagstiftning inte gäller gentemot personer som omfattads av förordningen. Administrativa kommissionen har i sin rekommendation nr 22/2003 om likabehandling föreskrivit följande: Pensionsförmåner som föreskrivs i en konvention om social trygghet mellan en medlemsstat och ett tredje land för anställda och egenföretagare som är medborgare i den medlemsstaten bör i princip beviljas anställda och egenföretagare som är medborgare i övriga medlemsstater och som befinner sig i samma objektiva situation genom tillämpning av principerna om likabehandling och icke-diskriminering av medborgare från övriga medlemsstater. 2.8.2 Sammanläggning Syftet med sammanläggningsprincipen är att anställda och egenföretagare som arbetar i ett medlemsland inte ska gå miste om förmåner eller rättigheter som de tidigare har tjänat in i ett annat medlemsland. Det gäller även om de inte är bosatta i landet de arbetar i. Om ett medlemslands lagstiftning kräver en viss tids försäkring, arbete eller bosättning för att en person ska få rätt till en förmån, får personen tillgodoräkna sig sådan tid i ett annat medlemsland för att på så sätt uppfylla kravet. Perioder med försäkring, arbete eller bosättning i ett annat medlemsland räknas alltså med på samma sätt som om de hade fullgjorts i det egna medlemslandet. Detta är en genomgående princip som återfinns i artikel 48 i EUF-fördraget. Den gäller för alla förmånsslag som omfattas av förordning 883/2004 med 25