MONGOLIET - Landfakta Officiellt namn Mongoliet Huvudstad Ulan Bator Yta 1 566 500 km 2 Folkmängd 2,9 miljoner (2013) Befolkningstillväxt 1,5 % (2013) Officiellt Språk Mongoliska Religion Ingen officiell religion (ca 50 % av befolkningen är anhängare av tibetansk lamaistisk buddhism) Statsskick Parlamentarisk republik Statschef President Tsakhiagiin Elbegdorj Regeringschef Premiärminister Norovyn Altankhuyag Utrikesminister Luvsanvandan Bold Större politiska partier Democratic Party (DP), Mongolian People s Party (MPP), Mongolian Democratic National Party (MDNP), Mongolian People s Revolutionary Party (MPRP) Senaste allmänna val Parlamentsval juni 2012, presidentval juni 2013 Nästa reguljära allmänna val Parlamentsval 2016, presidentval juni 2017 Valuta Tughrik (MNT) Växelkurs 1 USD = 1 804 MNT (maj 2014) BNP (total) 11,5 miljarder USD (2013) BNP/capita 3 673 USD (2012) BNP/capita i PPP 5 900 USD (2013) BNP-tillväxt 11,7 % (prognos 2014) Inflation 12,3 % (april 2014) Arbetslöshet 7,8 % (januari 2014) Viktigaste näringar Jordbruk, jakt och fiske, gruvindustri, textilier, serviceindustri, transport Budgetbalans -2 % av BNP (2014) Valutareserv 2,44 miljarder USD (2014)
Sveriges Ambassad 2(7) Utlandsskuld Bytesbalans 2,0 miljarder USD (2013) Underskott om 3,64 miljarder USD (2013) Export (andel av BNP) 4,3 miljarder USD (51 %) (2012) Viktigaste exportprodukter Mineraler och textilier, boskap och djurprodukter Import (andel av BNP) 5,7 miljarder USD, (76,9 %) (2012) Viktigaste importprodukter Verkstadsutrustning, maskiner, mekaniska produkter, bränsle, transportmedel Största handelspartners Kina, Ryssland, EU27, Japan, Sydkorea, Kanada Svensk varuexport till landet 270 miljoner SEK (2013) Svensk varuimport från landet 2,6 miljoner SEK (2013) Fattigdom (andel av befolkning 27,4 % (2012) under den nationella fattigdomsgränsen) HDI-ranking 108/187 (2011) Utvecklingssamarbete med Sverige Utfasat 2010 som en del i landfokuseringen av biståndet. * * * 1. Kort historik Arkeologiska fynd har visat att dagens Centralasien befolkades för ungefär 40 000 år sedan. Under årtusendenas gång utvecklades successivt en nomadkultur med hårt sammanknutna klanbildningar. Under 1200-talet enades de mongoliska klanerna under Djingis Khan från att tidigare ha tillhört flera olika statsbildningar (bland annat turkiska och uiguriska khanat). Efter Djingis Khans konsolidering av sin maktställning påbörjades omfattande mongoliska erövringståg. Vid sin död 1227 härskade Djingis Khan över ett enormt centralasiatiskt rike som sträckte sig från norra Kina till Volga i nuvarande Ryssland. Hans söner och sonsöner utvidgade sedan detta välde till ett av världshistoriens största riken. Djingis sonson Kublai Khan erövrade Kina och grundade Yuan-dynastin (1279-1368). Det mongoliska väldet försvagades på grund av inre splittring efter Yuandynastins fall år 1368. Det landområde som idag utgör Mongoliet föll under Kinas kontroll (på kinesiska benämnt Yttre Mongoliet ) år 1691 då mongolerna kapitulerade inför den manchuiska Qing-dynastin. Mongoliet var därefter en del av Kina fram till det kinesiska kejsardömets fall 1911. Sedan Ryssland beväpnat och understött mongoliska ledare i deras
Sveriges Ambassad 3(7) motstånd mot den försvagade Qing-dynastin och mot Japan, blev Mongoliet 1912-19 ett ryskt protektorat. När Ryssland försvagades efter revolutionen 1917 och förlusterna i första världskriget återgick Mongoliet till att vara en del av Kina men föll redan 1921 åter under sovjetisk kontroll. 1924 utropades den Mongoliska Folkrepubliken och landet blev en enpartistat under Mongolian People s Revolutionary Party (MPRP) och en satellitstat till Sovjetunionen. Åren fram till andra världskriget karaktäriserades av ekonomiska och sociala reformförsök under kommunistregimen, vilket medförde förtryck av politiskt oliktänkande och religiösa. Under 1930-talet förstördes hundratals buddhistkloster och tiotusentals människor fängslades. Som en konsekvens av det japanska hotet från Manchuriet i början av 1930-talet ändrade Sovjetunionen strategi i Mongoliet. Landets försvar stärktes och de ekonomiska och samhälleliga reformerna blev mer försiktiga. 1939 slog mongolisk-sovjetiska styrkor tillbaka en japansk invasion i östra Mongoliet, varefter ett gränsavtal undertecknades. Efter 1945 blev Mongoliet en integrerad del av den kommunistiska internationalen och Sovjetunionens inflytande bestod. Mongoliet och Folkrepubliken Kina erkände varandra som stater 1949 (man hade inga diplomatiska förbindelser med Republiken Kina under Kuomintang). Landet blev medlem i FN 1961. Mongoliet tog Sovjetunionens sida i den kinesisk-sovjetiska maktkampen och Sovjetunionen stationerade ett stort antal markförband i landet. I samband med att protester bröt ut på olika håll i det då kommunistiska Östeuropa 1989 ägde också de första demonstrationerna mot regimen i Mongoliet rum. Mongolian Democratic Association bildades och de storskaliga men fredliga demonstrationerna för demokrati utmynnade till slut i en författningsändring varvid flerpartisystem och fria val infördes. Landets första fria parlamentsval vanns 1990 av det f.d. kommunistpartiet MPRP. Samma år kom Mongoliet och Sovjetunionen överens om tillbakadragande av de sovjetiska förbanden i landet. 2. Inrikespolitik Demokratiseringsprocessen och anpassningen till marknadsekonomi har varit utdragen och inte helt smärtfri. Mongoliet fortsätter dock att visa reformvilja. Mongoliet har ratificerat så gott som samtliga FNkonventioner om mänskliga rättigheter, vilket vittnar om ambition att anpassa den inhemska lagstiftningen till internationella normer. I januari 2010 införde dåvarande president Elbegdorj ett moratorium avseende tillämpningen av dödsstraff, och i januari 2012 fattade parlamentet beslut att ratificera det andra fakultativa protokollet till FN:s konvention om
Sveriges Ambassad 4(7) medborgerliga och politiska rättigheter, vilket innebär att dödsstraffet i praktiken avskaffades. Mongoliet utmärker sig i regionen som en relativt välfungerande demokrati med en livlig debatt och högt valdeltagande. Korruption är dock ett problem, liksom brister i rättssäkerheten. Mongoliet är också ett land där en stor del av befolkningen lever i fattigdom och de sociala klyftorna växer, trots hög ekonomisk tillväxt, något som skapar spänningar i samhället. Mongoliet har ända sedan 1920-talet i princip utan avbrott styrts av det forna kommunistpartiet Mongolian People s Revolutionary Party (MPRP), som för två år sedan tog bort R ur namnet och blev Mongolian People s Party (MPP). Vid parlamentsvalet i juni 2012 förlorade emellertid MPP makten. Vinnare var i stället Democratic Party (DP), som bildade koalition med den s k Justice coalition en sammanslagning av Mongolian People s Revolutionary Party (MPRP), en utbrytning ur MPP under ledning av förre presidenten Enkhbayar, och Mongolian National Democratic Party (MNDP). Enligt internationella valobservatörer genomfördes parlamentsvalet i juni på ett tillfredsställande sätt. Presidentvalet 2013 passerade lugnt. Den sittande presidenten Tsakhiagiin Elbegdorj (DP) vann återigen och sitter nu en andra och sista mandatperiod. Nästa presidentval är planerat till 2017. De politiska diskussionsämnena efter parlamentsvalet 2012 är bl.a. hur man ska förhålla sig till och hantera utländska investeringar, landets ekonomiska reformstrategi, fördelning av inkomster från utvinning av energi och mineraler, sysselsättning, markprivatisering, kampen mot korruption och, i ökande grad, miljöfrågor. 3. Utrikespolitik Inriktningen på Mongoliets utrikes- och säkerhetspolitik bestäms till stor del av relationerna till de två grannländerna Ryssland och Kina. För att balansera beroendet av de stora grannarna söker Mongoliet närma sig den tredje grannen, d.v.s. att stärka relationerna med bland andra EU, USA, Japan och Sydkorea. Landets utrikesrelationer färgas också av det utvecklingssamarbete man har med ett stort antal OECD-länder, de stora givarorganisationerna och FN-systemet. Under perioden 2011-2013 var Mongoliet ordförandeland i Community of Democracies. Kina är Mongoliets överlägset största exportmarknad (mer än 80 % av exporten går till Kina) och största importmarknad. Kina har under lång tid varit den största investeraren i Mongoliet. Det finns ett stort antal kinesiska företag i landet och bland utländsk arbetskraft är den största gruppen från Kina. Då och då blossar anti-kinesiska stämningar upp i Mongoliet, bl.a. då delar av befolkningen anser att de kinesiska investeringarna inte genererar
Sveriges Ambassad 5(7) tillräckligt många arbetstillfällen för mongoler. De politiska relationerna är emellertid goda och besöksutbytet mellan Mongoliet och Kina är frekvent. Även relationerna med Ryssland är omfattande. Länderna har en lång och nära historia. De ekonomiska banden är täta. Ryssland är Mongoliets näst största importmarknad drygt 33 % av landets totala import kommer från Ryssland. Mongoliet är beroende av Ryssland för sin energiförsörjning. Handelsobalansen är stor, då bara drygt 1 % av Mongoliets export går till Ryssland. Ryssland är en stor investerare i bl.a. gruvindustrin i Mongoliet. Förhållandet till EU och dess medlemsstater har traditionellt grundat sig på utvecklingssamarbete, men fler och fler ser också Mongoliet som en handelpartner, inte minst p.g.a. den snabbt växande gruvnäringen. 2006 blev Mongoliet fullvärdig medlem av European Bank for Reconstruction and Developments (EBRD), som första land utanför EBRD:s geografiska arbetsområde. EU och Mongoliet skrev i april 2013 under ett Partnerskapsoch samarbetsavtal (PSA). Processen för att alla EU:s medlemsstater ska ratificera avtalet pågår. Mongoliet har ett gott förhållande till USA. Länderna har militärt samarbete och Mongoliet har sänt stridande trupp till Irak och Afghanistan (och till flera FN-insatser). USA, i sin tur, värdesätter Mongoliet som en demokrati och en strategiskt belägen allierad stat i regionen. Japan är ett annat land som är av stor vikt för Mongoliet och med vilket relationerna är goda. Japan är den största biståndsgivaren till Mongoliet och en viktig handelspartner. Förhandlingar pågår om ett ekonomiskt partnerskapsavtal, som skulle bli Mongoliets första frihandelsavtal. Mongoliet är en aktiv bidragare till fredsbevarande operationer. Deltagandet har ökat i omfattning under de senaste åren från att 2002 ha sänt två officerare till FN-insatsen i Kongo till att idag bidra med trupp till flertalet FN-ledda operationer och flera av NATO:s fredsbevarande missioner i Afghanistan, Chad, DRK, Irak, Sierra Leone, Sydsudan och Västsahara. Genom sitt aktiva deltagande har Mongoliet fått internationellt erkännande och anseende som en partner i internationella sammanhang, vilket anses balansera ett strategiskt beroende till de två grannländerna. I mars 2012 formaliserades Mongoliets samarbete med NATO och i november 2012 blev Mongoliet medlem i OSSE. 4. Ekonomi och handelspolitik Mongoliet är ett fattigt land med en BNP per capita på 3 673 USD (2012) och placerad som 108 av 187 i UNDP:s Human Development Index. En knapp tredjedel av befolkningen lever under fattigdomsgränsen och landet är fortfarande mottagare av bistånd. Givarkretsen och den mongoliska
Sveriges Ambassad 6(7) regeringen har etablerat en samordningsmekanism för fattigdomsbekämpning, som är en högprioriterad fråga i landet. Den ekonomiska tillväxten har varit mycket stark under en period men har avtagit något på senare år. Tillväxten har drivits av en växande export, framför allt från den starka gruvindustrin. Mongoliet har mycket stora fyndigheter av bl.a. koppar och kol, men har också naturresurser i form av guld och för modern tele- och datateknik sällsynta jordartsmetaller (s.k. rare earths). Utländska investeringar behövs för att utveckla den viktiga gruvindustrin, men det finns protektionistiska tendenser som inte välkomnar dessa och det finns viss oro hos utländska investerare över hur investeringsklimatet utvecklas. Förutom gruvindustrin spelar servicesektorn och turismen också en viktig roll för Mongoliets ekonomi. Utvecklingen av boskapsnäringen kött, läder och kashmir är också av stor betydelse. Inflationen är hög och ett hot mot den ekonomiska utvecklingen. Regeringen lyfter fram åtgärder för att minska inflationen som en prioritering. Andra viktiga beståndsdelar i den ekonomiska politiken är att utveckla infrastrukturen och genomföra privatiseringar. Det finns också ambition att röra sig ifrån en ekonomi baserad på råvaruexport och istället satsa på inhemsk förädling. Mongoliets absolut viktigaste exportprodukter är mineraler, t.ex. koppar, guld och kol. Det exporteras också betydande mängder textilier, framför allt kashmir, samt djurhudar. Mongoliets till stor del agrara ekonomi är också känslig för miljöförstöring, klimatförändringar och naturkatastrofer, vilket den svåra vintern 2009/2010, kallad dzud, blev ett exempel på. 5. Sveriges relationer med Mongoliet I Mongoliets tidiga 1900-talshistoria intar den svenske missionären och handelsmannen Frans August Larsson Hertig Larsson en särskild roll. Larsson talade såväl mongoliska som kinesiska och ryska och engagerades som utrikespolitisk rådgivare hos Mongoliets ledare. I den rollen medlade han bl.a. i ett krig mellan Mongoliet och Kina. Som tack för sina tjänster förlänades Larsson en hög nationell titel, därav den svenska benämningen Hertig Larsson. Han anses inte bara ha haft inflytande i moderniseringen av Mongoliets statsväsende och bevarandet av dess territoriella och kulturella integritet gentemot Ryssland, Kina och Japan, utan även i utvecklandet av landets handel och infrastruktur. Diplomatiska förbindelser upprättades mellan Sverige och Mongoliet 1964 och relationen firar i år 50 år. Sveriges ambassadör är sidoackrediterad till Mongoliet. I juni 2005 etablerades och invigdes ett svenskt honorärt generalkonsulat i Ulan Bator. Mongoliet etablerade i sin tur en ambassad i Stockholm 2009 och har ett honorärt generalkonsulat i Göteborg.
Sveriges Ambassad 7(7) Sveriges förbindelser med Mongoliet har sedan landets demokratiska omvandling 1990 varit goda och präglades under de första tjugo åren därefter framförallt av utvecklingssamarbete. Ett antal högnivåbesök har ägt rum i båda riktningarna. Mongoliets president besökte Stockholm 2012 och Sveriges utrikesminister besökte Ulan Bator 2013. Under våren 2014 planeras ett besök av den mongoliske utrikesministern till Sverige. Det svenska utvecklingssamarbetet med Mongoliet påbörjades 1991 och inriktade sig främst på stöd för den politiska och ekonomiska reformprocessen, demokratisk utveckling, mänskliga rättigheter och jämställdhet. Som ett resultat av den landkoncentrationsprocess som regeringen inledde 2006 i syfte att minska antalet länder som omfattas av svenskt utvecklingssamarbete fasades utvecklingssamarbetet med Mongoliet ut under år 2010. Antalet svenska företag med närvaro i Mongoliet är i dagsläget litet, framförallt rör det sig om företag med koppling till gruvindustrin, men också turism- och kosmetikbranschen. Även inom sektorer så som transport och kommunikation, hållbar utveckling, energi och avfallshantering erbjuder Sverige lösningar som väl passar den mongoliska marknaden. 6. EU:s relationer med Mongoliet Europeiska Gemenskaperna och Mongoliet upprättade formella förbindelser 1989. Sommaren 2006 upprättade Europeiska kommissionen ett tekniskt kontor i Ulan Bator. Ett första handels- och samarbetsavtal trädde i kraft 1993. EU är Mongoliets tredje största handelspartner. Mongoliet omfattas av Generalised System of Preferences (GSP+), vilket innebär att varor från Mongoliet som exporteras till EU får tullättnader. En viktig del av relationerna mellan EU och Mongoliet har varit utvecklingssamarbetet. En ny strategi började gälla 2014 och gäller t o m 2020. Ungefär 60 miljoner euro har avsatts för perioden, vilket är mer än dubbelt så mycket som under förra programperioden 2007-2013. De två prioriterade sektorerna är hantering av inkomster från gruvnäringen samt yrkesutbildning. Handelsrelaterat stöd ges genom regionala program. Ett partnerskaps- och samarbetsavtal ( PSA) mellan EU och Mongoliet undertecknades i april 2014 under ett besök i Mongoliet av HRSVP Ashton. I november besökte kommissionens ordförande Barroso Mongoliet. Det var första gången kommissionens ordförande besökte landet.