Talande ornamentik Punktcirklar på artefakter från det vikingatida Gotland Kandidatuppsats i Arkeologi Stockholms universitet HT 2012 Jessica Aronsson Handledare: Torun Zachrisson
Innehållsförteckning 1. Inledning 1 1.1. Bakgrund 1 1.2. Teori 1 1.3. Syfte och frågeställningar 2 2. Metod och material 2 3. Artefakter med punktcirklar 3 3.1. Fiskhuvudformiga hängen 3 3.2. Redskapsspännen och nycklar 4 3.3. Kammar och kamfodral 4 3.4. Brakteatar och runda hängen 5 3.5. Sömnadsnålar och dräktnålar 5 3.6. Remsöljor och remdelare 6 3.7. Ringspännen 6 3.8. Remändebeslag 7 3.9. Armringar och armbyglar 7 3.10. Djurhuvudformiga spännen 7 4. Fördjupad analys 7 4.1. Fiskhuvudformiga hängen 7 4.2. Redskapsspännen och nycklar 8 4.3. Kammar 8 4.4. Nålar 9 4.5. Ringspännen 9 5. Det vikingatida Gotlands samhälle 9 5.1. Skriftliga källor 10 5.2. Arkeologiska källor 10 5.2.1. Dräktskicket 10 5.2.1.1. Den gotländska kvinnans dräkt 10 5.2.1.2. Den gotländske mannens dräkt 12 5.2.2. Handeln 13 6. En fråga om symbolik? 13 6.1. Punktornamentiken i kult 14 6.2. Punktcirkelornamentiken i handel 15 7. Cirkeln sluts 15
7.1. Tolkning 15 7.2 Slutdiskussion 18 8. Sammanfattning 18 Referenser 19 Appendix Tabell Gravkontext i WZG Abstract: This paper is about the dot circles on artifacts from the Viking age on Gotland. The theory is based on Hodders thesis symbols in actions and the contextual archeology that discuss the deeper analyzed of ornaments and symbols. The materials can be found in Lena Thunmark-Nylén book Die Wikingerzeit Gotlands. 1, Abbildungen der Grabfunde. In short, WZG. The artifacts with dot circle ornament are objects used as dress items. Not every artifact with connection to the dress had dot circle ornament though. The artifacts had connection with gender use, and symbolic meaning. Three theories are put forward but only one explained the symbolic dimension of the dot circle. The dot circle had two different purposes. On masculine artifacts, it stood for communication beyond the verbal. On female artifacts was it a symbol of protection. Tack! Jag vill rikta ett särskilt tack till min handledare Torun Zachrisson som såg potential i mitt val av uppsatsämne, och hjälpte mig att få struktur i alla tankar och idéer. Jag vill även tacka min sambo tillika partner Alexander Rindstedt som stötte mig tålmodigt trots de långa dagar och sena nätter av skrivande. Omslagsbilden visar en stiliserad bild av Gotland där en överdimensionell punktcirkel placerats centralt på ön. Avritad 2012 av författaren efter inspiration av Thunmark-Nylén 1995: 13.
1. Inledning Kristus har inte sänt mig för att döpa utan för att förkunna budskapet, men inte med en vältalares vishet: det skulle göra Kristi kors till tomma ord. Första Korintherbrevet. 1 1.1 Bakgrund Korset är idag en lika stark symbol som för flera hundra år sedan. Detta är tack vare att den har valts att representera kristendomen in i våra dagar. Men de prestigefulla symbolerna som inte blivit lika omskrivna har de då varit mindre kraftladdande och där med haft mindre värde när de var i bruk? I min B-uppsats Vandrande symbolik var ambition att uppmärksamma en forskningslucka. Den kontinuerliga användningen av koncentriska cirklar (d.v.s. en cirkel vilket är uppbyggd av ett flertal ringar med gemensam mitt) från och med svensk bronsålder och fram till och med svensk medeltid har inte uppmärkssammats. Syftet var att komma fram till en slutsats varför Hemse stavkyrka på Gotland och Tingstads dopfunt (vilken är en export från Gotland) hade koncentriska cirklar som framträdande ornamentik (Aronsson 2011: 4ff). Vad uppsatsen i sitt begränsat format inte behandlade var punktcirkeln (d.v.s. cirkel med en central punkt eller mindre cirkel i mitten) vilket tycktes förekomma på liknande artefakter som den koncentriska cirkeln, för att inte tala om den mångfald av punktcirklar vilka förekommer på Tingstads medeltida dopfunt. I mitt försök till att komma fram till en logisk tolkning av varför den koncentriska cirkeln användes på de båda föremålen med religiös, kristen kontext sökte jag en korologisk förklaring i Europa och inte en som var kronologiskt regionalt förankrad på Gotland. Ett misstag som kostade mig en djupare förståelse för den koncentriska cirkelns vandring i den gotländska historiska kontexten. Dock är den koncentriska cirkeln, för mig är ett avklarat fall och i med B-uppsatsen kändes det som ett naturligt steg att diskutera punktcirkelns meningsinnebörd genom att studera den nordiska ornamentikens utveckling. Detta skulle dessvärre bli mer problematiskt än vad jag kunnat föreställa mig. Genom att läsa Lennart Karlssons bok Nordisk form om djurornamentik trodde jag mig kunna få en djupare inblick på punktcirkelns kronologiska vandring i ornamentiker. Detta skulle sedan breddas och diskuteras tillsammans med Uainin O Meadhras avhandling Early Christian, Viking and Romanesque art. Enligt Karlsson verkar det ha förekommit ett kontinuerligt användande av punktcirkel som ornamentik på diverse beslag från 400-talet och fram till och med 900-talet (Karlsson 1993). Relevant för min efterforskning var den svensk-iriska stilen (också kallad Urnestil eller Runstensstil) vilket var spridd över hela Norden men hade en markant koncentration på bl.a. Gotland under 1000-talet (Karlsson 1983:152). O Meadhra disskuterar i sin avhandling om motif-pieces (ett rikligt dekorerad stycke vanligtvis av ben eller sten) vilka hittas främst på Irland under vikingatid och medeltid (O Meadhra 1987: 11). Även hon avbildar punktcirkeln i samband med de övriga dekorinslagen, vilket vanligtvis är olika former av djurornamentik eller bandornamentik. Här tog undersökningen sedan stopp. Punktcirkeln avbildades visserligen i de ovan nämnda författarnas litteratur, dock valde de att utesluta analysen av punktcirkelns betydelse i texten. Varje aspekt av den svensk-iriska stilen tycktes analyseras och tolkas, förutom punktcirkeln (jfr Karlsson 1983 & O Meadhra 1987). Det gör istället Gustav Trotzig som uppmärksammat hur punktcirkelornamentik förekommer på gravföremål i Birka. Dock är han allt för ivrig att vilja koppla ihop punktcirkeln med Torsdyrkan (jfr Trotzig 2001). Ifall punktcirkeln associerades med Tor och fornnordisk religion varför förekommer de då i kristen kontext på Gotland? Här förekommer det en kunskapslucka! Varför skulle Tingstads dopfunt, något så heligt och väsentligt för kyrkan ha en sådan kvantitet av punktcirklar (räknat av författaren till över 200 stycken!) om inte den gotländske stenmästaren som tillverkat den hade en klar inblick vad de symboliserade? 1.2 Teori Min teori är att ornamentik och dekor inte endast behöver vara till för den sköna estetikens skull, utan kan också besitta en symbolisk innebörd. Symbols in actions framhåller Hodder sin aspekt på hur föremål interagerar mellan de kulturella grupper som använder dem. Han studerade egalitära grupper av naturfolk i Kenya vilka uttrycker sin gruppidentitet genom olika former av örhängen och andra klädestillhörigheter (Hodder 1982: 18f). Genom dessa iakttagelser motsäger han sedan vad tidigare arkeologer hävdat, att cultural similarity reflects degrees of inte-
raction (Hodder 1982: 9). Han menar att den materiella kulturen istället används som markeringar på klass och grupptillhörighet inom rivaliterande områden d.v.s. områden där människor har högre eller lägre status. Detta sker inte bara mellan de olika stammarna utan också mellan kön, ålder, social status i själva gruppen (jfr Hodder 1982). Hodders etnografiska arbete ledde till den kontextuella grenen inom arkeologi vars särskilda betoning ligger i att materiell kultur är bärare av ett meningsinnehåll (Gustin 2004: 49). Jag vill använda mig av Hodders teori om att materiell kultur används som ett alternativ till språk eller text inom skriftlösa samhällen (Olsen 2003: 57). Jag vill även använda mig av den kontextuella arkeologin för att se ifall teorin även kan appliceras på ornamentiken som den materiella kulturen bär. Om vissa föremål kan uttrycka vilken grupp eller samhällsskick individen tillhörde skulle ornamentik och dekor kunna reflektera samma sak? Om det är föremålet som förutsätter vilken typ av person individen är varför har man då brytt sig om att använda sig av olika ornamentikinslag? Är det ett konstnärligt infall eller ett aktivt val? Genom att använda mig av den kontextuella arkeologins huvudteser att all materiell kultur kan tillskrivas en praktisk funktion liksom en symbolisk mening (Hodder 1986: 124ff) men också social funktion (Vandkilde 2000: 22ff), skall jag analysera och tolka de personliga föremålen vilket följt med personen in i den sista vilan. Detta använder jag mig av Lena Thunmark-Nyléns bok Die Wikingerzeit Gotlands. 1, Abbildungen der Grabfunde, vanligen förkortat WZG. I WZG avbilas och behandlas ca 500 vikingatida gravkontexter på Gotland. Dock ligger problematiken i att tolka föremål utifrån den kontextuella arkeologin att skillnaden mellan social funktion och symboliska mening kan vara hårfin. Vandkilde menar att föremålets symboliska meningsinnehåll främst är kopplat till samhällets ideologi, historia samt dess praktiska och sociala funktion. Föremålets sociala funktion är endast det sociala användningsområde som upprätthållandet eller skapandet av kulturell identitet (jfr Vandkilde 2000). Slutligen ska det inte förglömmas att Hodder även menar att varje kultur är en särskild historiskt produkt, den är unik. Detta kan betyda att punktcirklarnas symboliska värde inte behöver vara detsamma i övriga delar av Östersjönsområdet. Det är allmänt känt att det vikingatida Gotlands samhällsstruktur särskilde sig ifrån övriga delar i Sverige (se kapitlet Det gotländska samhället). Ifall punktcirklarna användes som statusmarkering eller grupptillhörighetsmarkering av etniska grupper emellan, hur hanterade gotlänningarna i så fall risken att bli missförstådd ifall likartad ornamentik förekom på andra platser i Östersjöområdet? 1.3 Syfte och frågeställningar Uppsatsens syfte är att utifrån den kontextuella arkeologins huvudteser om föremåls praktiskaoch sociala funktion samt symboliska meningsinnebörd studera gravföremålen i WZG och utifrån dem diskutera punktcirkelns symboliska innebörd. 1. På vilka föremål förekommer punktcirkelornamentiken? 2. Vilken slags funktion har föremålen haft i det vikingatida gotländska samhället? 3. Vilken annan ornamentik och/eller dekor förekommer på de artefakterna med punktcirkelornamentik? 2. Metod och material Den metodologiska ansatsen i uppsatsen kommer främst bestå i en kvantitativ metod vilket resulterat i en statistisk tabell över de föremål vilka behandlas i WZG. Genom detta skall vi kunna analysera de typer av artefaktgrupper punktcirkeln förekommer på samt hur många artefakter det finns inom varje grupp. Detta kommer sedan kompletteras med en kvalitativ metod där vi skall gå in på djupet av punktcirkelns placering på artefakterna i varje grupp, punktcirkelns kvantitet på artefakten och framför allt vad artefakterna haft för funktion när de brukades. Uppsatsen kommer att avslutas med en komparation av de slutsatser vi fått från de ovan nämnda metoderna och litteratur om det vikingatida gotländska samhället. Uppsatsens komposition kommer således bestå i en översikt av empirisk data, för att därefter fördjupas i specifika föremålsanalyser och till sist diskuteras i samband med olika författares tolkningar av samhället, dess invånare samt struktur. I WZG presenteras ca 40% av ungefärligt 1100 arkeologiskt undersökta gravar på Gotland (Thunmark-Nylén 1995: 5). Detta gör att analyseringen och tolkningen av de föremålen med punktcirkelornamentik kan få en annorlunda slutsats än om vi hade kunnat undersöka 100% av gravkontexterna. Slutligen skall sägas att de gotländska gravfälten är långt ifrån totalundersökta och nyupptäckter i framtiden kan påverka de empiriska data av artefakter med punktcirklar. Det empiriska materialet utgår från flera tusentals 2
föremål i 511 gravkontexter utifrån hela Gotland. Ön är känd för sitt goda bevaringsförhållande men flertal av föremålen, främst de av järn eller brons, har oxiderat till den grad att det är omöjligt att observera någon ornamentik eller dekor. Även yxor, pilar, vissa ringspännen och hästbetsel var särskilt hårt drabbade liksom bladet på knivar och dolkar. Mycket av materialet bestod också av fragmentariska delar vilket varit i så dåligt skick att det var en omöjlighet att se vad de använts till när de brukades. Tabellen behandlar således endast de föremål vilka det går att urskilja användningsområden samt de vars ornamentik är så pass välbevarat att en analys går att göra. Dock gör bortfallet att det inte blir en sanningsenlig bild utav vikingatida Gotlands artefakter deras ornamentik, utan slutsatserna dras utifrån det material som är analyserbart. Tabellen behandlar inte heller textiler, träföremål eller annat organiskt material då de inte behandlas i WZG, och har med största sannolikhet inte bevarats. Detta resulterar till att ornamentik och mönsterbetydelsen på kläder och tyger inte går att studera och en möjlig källa till diskussionen av vikingatidens ornamentikspråk går förlorad. 3. Artefakter med punktcirkelornamentik Tabellen visar att punktcirkeln främst förekommer på fiskhuvudformiga hängen. 84 stycken har tydliga punktcirklar varav en har något svårsedd punktcirkelornamentik. Fiskhuvudformiga hängen är också den enda artefakttypen där de med punktcirklar förekommer i större kvantitet än de utan. Dessa utan kan räknas till 58 stycken. Bland kammarna förekommer det endast 23 stycken med punktcirkelornamentik. Två stycken utöver dessa 23 är i dåligt skick och det är inte möjligt att se ifall de har punktcirklar eller ej. Utöver dessa är det 106 kammar med annan ornamentik eller ingen ornamentik alls. Nålar, både med konstnärligt snidande knoppar och enklare som liknar dagens synålar, förekommer det punktcirklar på 11 stycken. På nio nålar var ornamentiken svårstuderad och det är oklart ifall där finns punktcirkelornamentik eller ej. Utöver dessa har 181 stycken en annorlunda ornamentik eller ingen ornamentik alls. Ringspännet är den artefakt vars resultat blev mest spännande. Där var det så många som 245 med annan ornamentik eller ingen ornamentik alls. Tio stycken har tydligt punkcirkelornamentik och sex var i så tvivelaktigt skick att en punktcirkeldekor knappt går att urskilja. Av de återstående artefaktgrupperna är förekomsten av punktcirklar relativt få i jämförelse med 3 kvantiteten av föremål. Remsöljorna tillsammans med remdelarna har endast 7 fall av punktcirkelornamentik, 215 utöver dessa förekommer annan ornamentik eller ingen ornamentik alls. De återstående artefakterna med punktcirkelornamentik är djurhuvudformiga spännen, armringar och armbyglar, nycklar, redskapsspännen, remändebeslag, brakteater och runda hängen, fragment (i metall och ben). Där förekommer det sex eller färre fall av punktcirkelornamentik i varje föremålskategori. Figur 1, punktcirkel. Bilden är tecknad utav författaren. 3.1 Fiskhuvudformiga hängen Bland fiskhuvudformiga hängen, vilka vanligast hittas tillsammans i en halskrage, är de flesta i så gott skick att punktcirkelornamentiken går att studera. Möjligtvis är att majoriteten hade punktcirkelornamentik när de var i bruk. De fiskhuvudformiga hängenas punktcirkelantal varierar och det förekommer antingen fem, sju eller nio punktcirklar per hänge (se fig. 2-5). Mönstret varierar även sinsemellan de hängena i samma halskrage, dock är placering alltid vid mynningen och ingen annanstans. 2 3 4 Figur 2-5, fyra fiskhuvudformiga hängen med olika punktcirkelantal samt placering. Bilderna är tecknade utav författaren utifrån WZG. (Thunmark-Nylén 1995 : Abb. 29 a, Abb. 47 b, Abb. 166 b, Abb. 192 b).
3.2 Redskapsspännen och nycklar Nycklarna i WZG har sannolikt används tillsammans med redskapsspännen då många fynd verifierar detta. Dock förekommer det fall då den ena artefakter hittats utan den andre. Föremålen är antagligen inte kompletta då redskapsspännerna hittats med halva kedjor och nycklarna hittats antingen med halv kedja eller en kedjas ändring. Bland redskapsspännena är det själva spännet som har punktcirkelornamentik och aldrig kedjorna. Tre av spännerna är likformigt runda varav en möjligtvis haft fyra punktcirklar på var flik (se fig. 6), till skillnad av de andra där punktcirkelornamentiken täckt hela spännena. Det fjärde spännet skiljer sig från de ovan nämnda genom att vara i asymmetrisk form där kedjorna hänger från en plan platta istället för öppningar runt spännet (se fig.7). Även här, liksom de flesta av de likformigt runda är hela spännet täckt av punktcirklar, vilka kan räknas upp till 19 stycken. Även två av nycklarna är översållade av punktcirklar utan något till synes logiskt mönster. Det verkar som om punktcirkelornamentikens uppgift endast varit att helt täcka artefakten, förutom i två fall där punktcirklarna endast placerats på nycklarnas kubooktraedriska dekorerelement (se kapitlet Punktcirkelornamentik och handel). Även den ena av nycklarna med täckande punktcirkelornamentik kan möjligtvis ha kubooktraedriska dekorerelement vilket merparten oxiderats bort (se fig. 8). En av de nycklar med kubooktraedriska dekorelement (se fig. 9) särskiljer sig ytterligare genom att ha hört samman med det asymmetriska redskapsspännet som även det har punktcirkelornamentik. I de andra fallen är det antingen nyckeln eller redskapsspännet som har punktcirklar, aldrig bägge i samma kontext. Den andre nyckeln med kubooktraedriska dekorerelement skiljer sig genom att ha stiliserad djurornamentik på handtaget. De övriga nycklarna har endast punktcirkeln som ornamentik. Figur 6, Likformigt rund redskapsspänne med punkcirkelornamentik. Fyra punktcirklar har placerats på varje arm. Bilden är tecknad utav författaren utifrån WZG. (Thunmark-Nylén 1995: Abb. 29 b). Figur 7, Asymmetriskt redskapsspänne med 19 punktcirklar som ornamentik. Hittas tillsammans med nyckel med de kubooktaedriska dekorelementen. Bilden är beskuren utav författaren utifrån WZG. (Thunmark-Nylén 1995: Abb.335 a) Figur 8 (ovan), nyckel i modellen L-form (Thunmark-Nylén 1995: 186f.) Hela nyckeln tyck vara översållad av punktcirklar utom på de kubooktraedriska formelementen. Bilden är tecknad utav författaren utifrån WZG. (Thunmark-Nylén 1995: Abb.40). Figur 9 (till höger), nyckelhantag med punktcirkelornamn på de kubooktraedriska formelementen. Nyckeln hittades i samma kontext som det asymmetriska redskapsspännet. Bilden är beskuren utav författaren utifrån WZG. (Thunmark-Nylén 1995: 335 b). 3.3 Kammar och kamfodral Kammarna i WZG är många i kvantitet (hela 131 stycken!). Dock är merparten svårt fragmentariska. Fragmenten är relativt lätta att identifiera men ornamentikens helhet blir dessvärre lidande. Av de relativ hela exemplaren vars hela ornamentik går att studera (det är bara tänderna som har försvunnit) samt stora fragmentbitar visar att punktcirklarna inte placerats för att täcka artefakten, så som på merparten av nycklarna, utan mönstret är väl genomtänkt. På majoriteten av kammarna med punktcirkelornamentik, vilka kan räknas till åtta stycken, har punktcirklarna placerats som på rad antingen lodrätt eller vågrätt (se fig. 19). Lika vanligt tycks det vara att endast en till tre punktcirklar placerats tillsammans i en grupp (se fig. 11) och flera grupper skapar mönstret på kammen. På de slutliga fem kammarna hade punktcirklarna fortfarande placerats på rad dock i en vågformation (se fig. 12). Det tycks vara en stor variation hur man valt att använda punktcirklarna samt vilken typ av möns- 4
ter de skulle bilda. Dock är merparten av ornamentiken utöver punktcirklarna alltid de samma på alla kammar och består av antingen linjer, zickzackmönster eller vågor d.v.s. mycket stiliserad ornamentik. Figur 13, nästintill identisk E- brakteater med den som illustreras i WZG. Bilden är beskuren utav författaren. (Gaimster 1998: 72). Figur 10, kam med kamfodral. Punktcirklarna sitter på rad så att de bildar ett vågrätt band. På kammens ändkanter finns linjeornamentik. Bilden är beskuren utav författaren utifrån WZG. (Thunmark-Nylén 1995: Abb. 206 b). Figur 11, fragmentarisk kam med punktcirkelornamentik. Punktcirklarna är placerade i par och är om vartannat på motsatta kanter. Bilden är beskuren av författaren utifrån WZG. (Thunmark-Nylén 1995: 29 b). 3.5 Sömnadsnålar och dräktnålar Det finns olika typer av nålar i den vikingatida kulturen. En modell är endast funktionell då den är enkelt gjord utan någon som helst ornamentik eller utsmyckning (Thunmark-Nylén 1995: 187). Den andre modellen användes till utsmyckning för klädseln då knoppen var för stor för att sy med (Thunmark-Nylén 1995: 52). För dräktnålar med punktcirkelornamentik valdes punktcirklarna alltid att placeras på knoppen. Antigen som en stor ensam, eller som flera mindre vilka översållar knoppen, eller 2-3 stycken på rad. Aldrig på själva nålen. Figur 14, dräktnålsknopp med en stor punktcirkel på ena sidan. Bilden är tecknad utav författaren utifrån WZG. (Thunmark-Nylén 1995: Abb. 412). Figur 12, kam med punktcirkelornamentiken i ett vågmönster. Bilden är beskuren utav författaren utifrån WZG. (Thunmark-Nylén 1995: Abb. 193). 3.4 Brakteatar och runda hängen Alla brakteater och runda hängen hittades i samma gravkontext och fem av dem är i så gott skick att ornamentiken går att studera. En brakteat liksom ett runt hänge har punktcirkelornamentik. På det runda hänget finns punktcirkeln centralt i mitten och med vågmönster runt om. Brakteaten är i s.k. Stil-E (se fig. 13) vilket är en typisk gotländsk särart (Gaimster1998: 225). En djurtriskele är den huvudsakliga ornamentiken och punktcirkeln har placerats som ett stiliserat öga på djuret. Figur 15, dräktnålsknopp som är översållad av punktcirkelornamentik. Bilden är tecknad utav författaren från WZG. (Thunmark-Nylén 1995: Abb. 40). Figur 16, dräktnålsknoppar med två punktcirklar staplade på lodräta rader. Bilden är beskuren utav författaren utifrån WZG. (Thunmark-Nylén 1995: 228). 5
3.6 Remsöljor och remdelare I tabellens grupp remsöljor och remdelare har jag räknat med både själva spännet som korrigerade bältets omkrets samt den runda remdelaren vilket användes som utsmyckning och att hålla ihop lädret. Då läder är ett organiskt material vilket förmultnar väldigt lätt i marken är remsöljan och/ eller remdelaren bland det enda som finns kvar. Detta gör att, vilket jag nämnde tidigare i texten, potentiell ornamentikkan ha försvunnit. Bland remsöljorna var det sex stycken fall med punktcirkelornamentik, på 4 av dem har punktcirklarna placerats på beslaget som sattes fast på läderbältet. I samtliga fall fanns det ingen enhetlig mängd utan det förekommer allt från tre praktiskt taget osynliga punktcirklar på rad, upp till tretton placerade längst med beslagets kortsidor (se fig. 17). Alla söljor skiljer sig både i vad gäller design men också punktcirkelantal och deras placering. Dock tycks de flesta, med två undantag, ha punktcirkelornamentik som är väl exponerad. På de två återstående remsöljorna hade punktcirklarna istället placerats på ramen. Ett fall där de på rad följde ramens form, och ett fall där två stycken placerade i ramens övre hörn. Endast en remdelare kunde hittas med punktcirklar. Tre punktcirklar placerade i en triangel i tre hörn på den cirkulära remdelaren. knopp (se fig. 24). På det sista spännet i gruppen är inte punktcirklarna endast förvisade till ändknopparna utan här har de även täckt hela bygeln, liksom på de två nycklarna (se fig. 23). Endast ett ringspänne skilde sig från de andre genom att ha djurhuvudformiga ändknoppar (se fig. 27) där en punktcirkel placerats som ett stiliserat öga på varje djurhuvud (Carlsson 1988: 126). Övrig ornamentik på samtliga ringspännens byglar är även det mycket geometrisk och består antigen av flätornamentik, romber, eller punkter. 18. 19. 20. 21. 22. 23. 24. 25. Figur 17, remsölja med punktcirkelornamentik på beslaget. Remsöljan är hittad tillsammans med ett remändebeslag som har liknande ornamentik (se remändebeslag). Bilden är beskuren utav författaren utifrån WZG. (Thunmark-Nylén 1995: Abb. 336). 3.7 Ringspännen Punktcirkelornamentikens placering var liknande på samtliga ringspännen förutom ett. Nio av ringspännerna har s.k. facetterade eller trattformiga ändknoppar (Carlsson 1988: 157, 254, 255, 257). Fem av dem har en stor central punktcirkel i mitten (se fig. 18, 19, 20, 22 &25). De tre återstående har en fyra punktcirklar i vart hörn (se fig. 26), en har fyra av cirkelornamentiken i en korsformation (se fig. 21), en har 16 stycken mindre punktcirklar placerade inom en korsformationsdekor på var 26. 27. Figur 18-27, tio samtliga ringspännen som har punktcirkelornamentik. 18-22 har facetterade ändknoppar. 22-26 har trattformiga ändknoppar. Figur 27 har djurhuvudformig ändknopp. Bilderna visar den mångfald som punktcirkelornamentiken förekommer i på ringspännen. Bilderna är tecknade utav författaren utifrån WZG. (Thunmark-Nylén 1995: Abb. 20 a, Abb. 63, Abb. 141, Abb. 195, Abb. 346, Abb. 315, Abb. 384, Abb. 398, Abb. 409, Abb. 342). 6
3.8 Remändebeslag Med remändebeslag menas de metallplattor vilket sätts längst ut på den del av bältets ände där bältesöljan inte sitter (Thunmark-Nylén 1995: 210). Den tycks vanligtvis inte ha någon punktcirkelornamentik förutom i de fall där de runda nitarna sitter med en omslutande cirkel, skulle kunna anses som en punktcirkel. Dock finns det ett remändebeslag som har tydlig punktcirkelornamentik på dess lodräta kortsida (se fig.28). Beslaget hittades tillsammans med remsöljan som har tretton punktcirklar. Samtliga punktcirklar är väl exponerade. 29. 30. Figur 29-30, djurhuvudformiga spännen med punktcirklar på djurens öron. Bilderna är tecknade utav författaren utifrån WZG. (Thunmark-Nylén 1995: Abb. 246, Abb: 251). Figur 28, remändebeslag med två punktcirklar på den plana sidan vilket fäst i bältet. Hittats tillsammans med remsöljan som har liknande ornamentik. Bilden är beskuren utav författaren utifrån WZG (Thunmark-Nylén 1995: Abb. 336). 3.9 Armringar och armbyglar I kategorien armringar och armbyglar var det bara en armbygel som hade punktcirkelornamentik. Ingen av armringarna hade punktcirklar. Armbygeln är i såpass dåligt skick att endast ett djurhuvud kan utskiljas som bygelns ändknopp. Så som på ringspännet med djurhuvudformiga ändknoppar har punktcirkeln placerats som ett stiliserat öga på besten. 3.10 Djurhuvudformiga spännen Bilderna på de djurhuvudformiga spännena i WZG är dessvärre taget i fågelperspektiv. Denna olycksaliga vinkel försätter merparten av de djurhuvudformiga spännernas långsidor i skugga. Endast sex fall av punktcirkelornamentik noterades, dock är jag övertygad om att det finns fler än vad som uppdagats. Av de föremål vilka det gick att göra en relativ adekvat analys av, förekom punktcirkeldekoren antigen på spännenas kortsidor där de sitter på rad inom lister eller på ovansidan av öronen. 7 31. 32. Figur 31-32, djurhuvudformiga spännen med punktcirklar på listerna. Bild 31 är tecknad utav författaren utifrån WZG. (Thunmark-Nylén 1995: Abb. 278). Figur 32 är mycket snarlik de djurhuvudformiga spännerna som illusteras WZG, Abb: 305, Abb 309. Bilden är beskuren utav författaren (Carlsson 1983: 47). 4. Fördjupad analys Detta kapitel behandlar de föremål som hade flest förekomster av punktcirkelornamentik i varje artefaktgrupp. Brakteaterna och hängena har medvetet uteslutits p.g.a. den låga förekomsten av endast sju fall med punktcirklar. Dock kommer en diskussion om brakteatens ideologiska symbolik diskuteras tillsammans med djurhuvudformiga spännen och nycklar i kapitlet En fråga om symbolik? 4.1 Fiskhuvudformiga hängen Fiskhuvudformiga hänget är en exklusivt gotländsk typ av hänge med anor tillbaka till vendeltid. Det har fått sitt namn av att den liknar en fisk med gapande mun. Från början tillverkades det av en tunn bronsplåt vilket formades till koner med öppna toppar för det traditionella fiskgapet. De träddes sedan upp på rad bredvid varandra så att de bildade ett kragliknande smycke vilket fästes mellan parsspännerna. Under vikingatid förändrades ornamentiken från punktcirklar vid gapet till heltäckande djurornamentik och pålagda silverlister (Thunmark-Nylén 1995: 71f).
Ingen av de vikingatida fiskhuvudformade hängarna med djurornamentik kunde hittas i WZG men av den vendeltida sorten fanns det hela 142 förekomster i vikingatida gravar. 84 av dessa hade, som tidigare nämnt, tydlig punktcirkelornamentik. Överlag har alla äldre fiskhuvudformiga hängen snarlik ornamentik. Hängets bas är ornerat med tre stycken linjer likaså på föremålets mitt. Punktcirklarna är endast placerade vid fiskhuvudgapets mynning där placeringen och kvantiteten kan variera något. Mängden varierar från fem till sju och till nio. Någon mer ornamentik än punktcirklar och linjer går ej att finna på något av hängena. 4.2 Redskapsspännen och nycklar Redskapsspännen användes av kvinnor under vikingatid för hålla olika redskap samlade (nycklar, kniv i slida, nålhus o.s.v.). Redskapen hängde från spännet antingen i snoddar, band eller vanligtvis i kedjor. Det finns två olika varianter på redskapsspännen, det asymmetriska med särskilda utsprång för kedjorna, och det likformiga runda. Redskapsspännen var särskilt populära på Gotland. På fastlandet fäste man istället redskapsbanden direkt i en av de två ovala spännbucklorna, vilka bars som parspännen. Antagligen beror detta på de olika regionernas klädeskonstruktioner (Thunmark-Nylén 1995: 208). Nycklarna, som vi gick igenom tidigare, hängdes gärna i redskapsspännerna och i WZG hittas de tillsammans vilket bör tolkas som att de hörde ihop. Därför har jag valt att ta upp dem tillsammans i detta avsnitt. De nycklar, vilka redovisas i WZG, är alla av modellen krok-nyckel i L-form med axets tänder vinkelräta mot den korta skänkeln. Denna nyckeltyp anses vara den mest ålderdomligaste. Nyckeln var, liksom redskapsspännet, en typisk kvinnlig artefakt. Vissa av dem var enbart symboliska medan andra var funktionella. Dock visar alla att det var kvinnan som skulle förknippas med lås och bom (Thunmark-Nylén 1995: 186f).Tolkningar har också dragits att nycklar i tidig vikingatida gravar kan förknippas med St. Per och nyckeln till pärleporten (Almgren 1955: 97). En djupare genomgång om nyckelns ideologiska värde kommer tas upp i kapitlet Punktcirkelonamentik i kult. 4.3 Kammar Under vikingatid förekommer det kammar i gravar både hos män som kvinnor, genom detta kan slutsatsen dras att kammen är var mans/kvinnas egendom. Den var vanligtvis en s.k. sammansatt enkelkam d.v.s. den bestod av två stödskenor vilket höll samman ett varierande antal tandskivor. Det 8 kan även förekomma kamfodral vars funktion är att skydda kammens sköra tänder (Ambrosiani 1995: 135f). Enligt kvantitativa fynd från Birkagravarna har det tolkats att endast män hade kamfodral (Ambrosiani 1981: 89.) Bland kvinnorna har man tolkat att de hade sina kammar skyddande antingen i pungar eller i väskor (Ambrosiani 1995: 136). I fynden från WZG har hela 23 kammar/kamfodral av 131 punktcirkelornamentik. Till skillnad från alla andra föremålen har punktcirklarna på kammarna de mest varierande placeringar och kvantitet. Punktcirklarna har endast vid få tillfällen används som det enda ornamentikvalet på kammarna, ofta är de komponerade i andra mönster t.ex. vågor eller zick-zack. Det senare nämnda mönstret är särskilt använt på kammar från Nordsjöområdet förutom i Gotlands sena vendeltid (Ambrosiani 1981: 131). Samtliga kammar i båda manliga och kvinnliga gravar är sammansatta enkelkammar. Eftersom kammen hittas så frekvent i gravar speciellt från vikingatiden, menar Ambrosiani att det finns anledning att tro att kammen hade mer värde än dess praktiska område (Ambrosiani 1981: 13). Utifrån vikingatida Birkagravar drar hon slutsatsen att kammen inte gjordes för att matcha övrig klädesdekor som ovala spännbucklor, pärlor m.m. samt att p.g.a. sin korta förbrukningstid var inte heller kammen något arvegods (Ambrosiani 1981: 15). Det finns två typer av kammar med punktcirklar enligt Ambrosiani; typ A2 från ca 800-900 e.kr. och typ B3 ca 900-950 e.kr. Typ A:s ornamentik och form har sina rötter i en lång skandinavisk tradition och är förmodligen ursprungligen en utveckling från de vendeltida kammarna från det skandinaviska området (Ambrosiani 1981: 35). Typ B kammens spridning var lika stor som typ A:s och fynd spred sig runt Östersjöområdet, Nordsjöområdet och till skandinaviska kolonier i Storbritannien (Ambrosiani 1981: 55). Det är möjligt att Paviken på Gotland varit en hantverksplats där det gjordes kammar, då hela exemplar så som hornfragment hittats vilket visar på att kammakaren färdats till platsen för att idka handel (Ambrosiani 1981: 39f). Kan vi då dra slutsatsen att kammarna gjordes inhemskt på Gotland och inte var en handelsvara från andra delar av östersjön? Dock behöver det inte betyda att hantverkaren var en gotlänning, den professionella kamakaren resta med största sannolikhet från marknad till marknad för att få sålt sina varor (Ambrosiani 1981: 16f). Detta visar att den vida utbredningen av kammar med punktcirklar att detta inte var en lika typisk gotländsk företeelse som nycklarna.
Genom att studera de övriga artefakterna i gravkontexten där kammarna låg, visar det sig att det var en relativ jämn könsfördelning vad gäller kammar med punktcirkelornamentik. Inte heller skilde sig punktcirklarnas kvantitet mellan kvinnornas kammar och männens kammar. 4.4 Nålar De föremål vilket avbildas i WZG är det endast dräktnålarna som har ornamentik och inte de nålar som är för sömnad. Hur nålen användes i dräkten är inte riktigt klarlagt utan förslagsvis, då de oftast hittas vid halsen i kvinnliga gravarkontexter på Gotland, kan de ha suttit i särken, kjolens axelband eller i en huvudduk. Nålarna på fastlandet har istället antagligen använts som mer redskap än som prydnader (Thunmark-Nylén 1995: 52). Endast 11 av de 201 nålarna i WZG har punktcirkelornamentik, dock är den alltid placerad på knoppen. Den vassa nålkroppen är i samtliga fall helt ornamentiklös. Liksom redskapsspännen och nycklarna är nålarna endast knutna till den kvinnliga sfären (Thunmark-Nylén 1995: 52) så som ringspännerna med punktcirkelornamentik tycks endast förekomma i den manliga kontexten (se nedan). Knopparna på dräktnålarna kan variera kraftigt. Många har, liksom ringspännernas knoppar, en kubooktaedrisk eller kubisk form. På nålarna sitter då en ensam, stor punktcirkel i centralt. Fem av de tio nålarna har antingen en avlång rundad eller en lätt rundad knopp, vilka smalnar av vid toppen. På samtliga har punktcirklarna placerats på lodräta rader förutom i ett fall där cirklarna istället satts i vågräta rader. Den sista har en bikonisk form med punktcirklar på alla sidor. Hos dräktnålarna med punktcirklar förekommer det inga andra ornamentikelement. 4.5 Ringspännen Ringspännet är vanligtvis en manlig artefakt vilket hittats i gravar, dock kan det förekomma versioner där de fungerat som parsspännen i kvinnodräkten bl.a. i Finland och vissa fall på Gotland. Spännena består oftast av en bygel, vilken vanligen avslutas med knoppar i någon form. Knopparna kan antigen vara facetterade, kulformiga, djurhuvudformiga m.m. Nålen, vars tjockända är utplattad och upprullat till ett rör där den trätts över bygeln, är på Gotland vanligtvis helt släta eller ornerade med stämpelornamentik. Ringspännernas storlek varierar mycket och de kan bli så stora som en handflata, dessa har antagligen använts som axelspännen i manteln hos män. De mindre spännerna kan även de använts som mantelspänne, medan de allra minsta kan ha suttit i skjortsprund eller hålla ihop ett lättare plagg vid halsen. I mansgravar hittas ofta ringspännen antingen i två olika storlekar eller i tre olika storlekar (Thunmark-Nylén 1995: 213). Genom att ta hjälp av Anders Carlssons avhandling Vikingatida ringspännen från Gotland kunde jag konstatera att samtliga 10 ringspännen vilket hittats med punktcirkelornamentik varit i bruk ungefär runt 900 e.kr till 1000 e.kr (Carlsson 1988: 69ff). Hälften (fem stycken) av dessa är i s.k. stil FAC vilket betyder att de har facetterade stil (Carlsson 1988: 16ff). Byglarna har antigen ett sexkantigt eller rombiskt tvärsnitt. Den näst vanligaste är stil TRA på ändknopparna den s.k. trattformiga stilen. Tillskillnad från ringspännerna med facetterade ändknoppar tycks bygelns tvärsnitt ha en större variation. Två av dem har rombiskt tvärsnitt, resten hade antigen oregelbundet tvärsnitt eller ett sexkantigt tvärsnitt (Carlsson 1988: 16ff). Det återstående ringspännet har djurhuvudformiga ändknoppar och bygel med konkavt tvärsnitt. Övrig ornamentik på samtliga ringspännens byglar är även den mycket geometrisk och består antigen av flätornamentik, romber, eller punkter. Samtliga gravarkontexter har tolkats vara av manlig karaktär (Carlsson 1988: 126, 157, 254, 255, 257). 5. Det vikingatida Gotlands samhälle För att kunna komma djupare in i materialet och analysera dess meningsinnehåll samt valet av ornamentik måste vi först förstå det samhälle brukade dem. Gotlands vikingatid har tolkats pågå mellan 800.e.kr fram till 1100- e.kr. De skriftliga källorna om ön under denna tid är dessvärre fåtaliga. Dock vägs detta upp något med de många arkeologiska fynd, inte minst den rika kvantiteten av silverskatter. Länge hävdade forskarna att gotlänningarna var en fritt och självstyrande folk utan centralstyrande kungamakt och verkar ha haft en relativt jämn samhällsstruktur, både socialt och ekonomiskt (Östergren 1983: 37). Detta har kallats vara en bonderepublik d.v.s. att det saknades en stormannaklass liknande den på fastlandet. Samhället skulle då istället baserats på självägande bönder (Lindkvist 1983: 282). Detta har på senare tid kritiserats av bl.a. Anders Andrén som via en studie av ortnamnsforskning samt medeltida kyrkoarkitektur menar att ortnamnen kan härledas till namngivna stormannagårdar. Bevarade gravstenar visar på att det inte var förrän runt 9
1300-talet som socknarna började uppfattas som geografiska områden. Detta måste betyda att de inte kan ha några förkristna motsvarigheter av indelningar av ön (Andrén 2009: 37) d.v.s. socknen skapades runt kyrkan, vilket låg i anslutning till en storgård och inte något förkristet kollektiv av bönder (jfr Andrén 2009). Visserligen saknar Gotland storgods som på det skandinaviska fastlandet men har däremot storgårdar med familjer som dominerade över trälar och jordlösa. Dessa storgårdar administrerade över bygget av de träkyrkor vilka uppfördes under 1000-talets senare hälft och i stort sätt hela 1100-talet. Fastän Gotland ej var en bonderepublik som tidigare arkeologer hävdat var det inte heller ett samhälle dominerat av stormän. Andrén vill istället beskriva det som ett tingssamhälle där ekonomiska, rättsliga och politiska frågor förhandlas på tinget som behärskades av domare eller åldermän. Denna politiska egalitära grupp bestod av en liten grupp familjer vilket var förbundna genom giftemålsallianser (Andrén 2011: 15). 5.1 Skriftliga källor De finns dessvärre få källor om Gotlands vikingatid utöver de arkeologiska. Därför har skriftliga källor om öns tidiga medeltid också fått tas med för att ge en mer komplett bild till tolkningen. Dock är det ingen garanti att de speglar förhållandena under den tidigare epoken (Jansson 1983: 415). De skandinaviska skrifterna vilka anses vara viktigast är de som är skrivna på nordiskt tungomål, (Trotzig 1983: 358) bl.a. Snorre Sturlassons Heimskringla, vars tillförlitlighet är diskutabel (Jansson 1983: 415). Heimskringla skrevs under första delen av 1200-talet och innehåller Norges konungasagor (Jansson 1983: 460f.) En samtida källa är den s.k. Gutalagen med sin bilaga Gutasagan. En landskapslag vilket troligtvis nedtecknats på rekommendation av ärkebiskopen i Lund, Andreas Suneson. I ett brev mellan honom och biskop Bengt i Linköping (Gotland tillhörde under den här tiden Linköpings stift fram till 1570) betonar han nyttan med att ha lagen nedskriven. I brevet betonas det gotländska särpräglingen genom påpekan av ärkebiskopen att lagen ska vara särskilt lämpad för platsen och landet. För Gotland skiljer sig från andra län genom vattensträckan och invånarna där skiljer sig från annat folk genom stadgad lag och sedvanerätt så som den värdsliga som den andliga (Trotzig 1983: 359). När det gäller tidigare kristna texter nämner inte missionären Ansgar alls gutarna enligt Rimberts 10 Ansgars-krönika författad omkring 870. Vilket skulle förklaras med att Ansgar inte hade någon anledning att besöka ön, enligt Trotzig (Trotzig 1983: 378.) Även Adam av Bremen tycks ha valt att utesluta Gotland från sitt missionsarbete i Norden trots att han verkar ha känt till Östergötland ganska väl. Trotzig förklarar detta med helt naturliga förklaringar att gutar och götar kan lätt förväxlas och att Adam av Bremen, i sin geografiska förställningsvärd, räknade Gotland till Östergötland. Trotzig tar även upp en annan förklaring; att missonen misslyckades få över gotlänningarna till den nya religionen så Adam av Bremen valde att inte nämna den för att inte sätta den hamburgska missionsverksamhetens i dåliga dagar (Trotzig 1983: 378f). Gotlänningarna var (är?) väldigt traditionsbundna och detta blandat med att det inte fanns en enväldig härskare på ön kanske gjorde så att den nya religionen hade svårt att få fotfäste (Trotzig 1983: 380). 5.2 Arkeologiska Källor 5.2.1 Dräktskicket När det gäller själva klädseln och hur man arrangerade smycken och dräkttillbehör har endast gravgåvor i metall och ben bevarats i Gotlands järnålders skelettgravar. Vad det gäller tygfragment är dessvärre fynden mycket sparsamma och inte blivit systematiskt analyserade (Thunmark- Nylén 1983: 158). Lena Thunmark-Nylén har diskuterat och tolkat dräktens komposition hos både den gotländske mannen så som kvinnan under vikingatiden. Hon drar sina slutsatser från både bildstenar, och de bevarade metallartefakter vilket hittats i skelettgravarna för att göra analogier med material från öst och väst vilket anpassas för att stämma överens med de tidig nämnda källorna (Thunmark-Nylén 1983: 153). Vad det gäller bildstenarna är inte dateringen klarlagd och kanske kan vara vendeltida, dock spelar detta ingen större roll enligt Thunmark-Nylén då klädesdräkten sett i stort sätt likadan ut under hela den yngre järnåldern (Thunmark-Nylén 1983: 154). Vad gäller plaggen tycks de vara identiska med de övriga klädedräkterna runt Östersjöområdena. Det är metallartefakterna som tycks följa en lokal tradition vad det gäller formen (Thunmark- Nylén 1983: 182). 5.2.1.1 Den gotländska kvinnans dräkt Den gotländska kvinnans plagg, enligt Thunmark- Nylén, var i stort sätt den samma som hos kvinnor i fastlandsskandinaviska, finländska samt ostbaltiska områden. Närmast kroppen bar hon en fotsi-
des särk och över särken bars en kortare kjol nådde upp till armhålorna. Vanligtvis, bl.a. på fastlandet i hela Skandinavien, bars denna kjol upp av två hängselliknande öglor vilka sattes fast med olika typer av spännen, beroende på det lokala modet (Thunmark-Nylén 1983: 154). Specifikt för gotländsk järnålder var de djurhuvudformiga spännerna vilka ibland bars som parspännen. På fastlandet motsvarar denna spänntyp av ovala spännbucklor (Skandinavien, Finland och Ostbaltikum) eller runda spännbucklor (Thunmark- Nylén 1983: 157ff). Vanligast på Gotland var dock att kvinnan hade ett djurhuvudformigt spänne uppe vid halsen. I vissa gravar har tre spännen hittats på olika ställen vid skelettet, ett fåtal fall med fyra spännen i graven har också hittats (Carlsson 1983: 89). Ovanpå detta bars ett ytterplagg, vanligtvis en sjal som hölls ihop under hakan av ett dosformigt spänne, ryggknappspänne (Thunmark-Nylén1983: 159) eller ett djurhuvudformigt spänne (Carlsson 1983: 90). På fastlandet motsvaras detta av likarmade, runda, platta eller treflikiga spännen. I Finland och Ostbaltikum användes ringspännen (Thunmark-Nylén 1983: 159) vilket är i Gotland är en typisk manlig artefakt (Thunmark-Nylén 1995: 213). Redskapsspännet är unikt för Gotland under vikingatid och var ett substitut för fickor eller handarbetesväskor. Spännet fästes på höger sida av dräkten så att kedjorna, eller band, som fästes i spännets anordning kunde hänga i lagom handhöjd. Nyttiga saker vilket fästet i kedjorna, eller banden, var oftast nycklar, pincett, nålhus och slidkniv (Thunmark-Nylén 1983: 160). Thunmark-Nylén har tolkat att det speciella spännet, vilket tidigare användes även på fastlandet, överlevt in i vikingatid på Gotland beror på hängselspännernas konstruktion. På fastlandet valde kvinnorna istället att hänga sina små redskap från band de fäste i nålen på sina stora ovala spännbucklor, och något redskapsspänne behövdes därför ej (Thunmark-Nylén 1983: 160). tillsammans med pärbanden i Skandinavien och på Gotland. Särskilt gotländsk form är de silformiga, skopformiga och tungformiga hängena. Enligt Thunmark-Nylén är de små oansenliga bronshängen i både form och dekor, dock med något för oss okänd symbolvärde då de ofta förekom tillsammans (Thunmark-Nylén 1983: 167). En annan typ av hänge, ej så oansenligt, är de ovanliga bergkristallinser i filigran- och stämpelprydda silveromfattning. Trots sin prydande funktion har dessa hängen oftast tolkats vara förstoringsglas p.g.a. av linsernas höga kvalitet (Thunmark-Nylén 1983: 169). Dräktnålar med trinda huvuden och avslutning med en liten ögla högst upp, har hittats parvis högt uppe vid halsen i kvinnogravar. Deras exakta funktion är idag okänd men Thunmark-Nyléns teori är att nålarna kan ha använts som smycken med en rad med pärlor mellan nålarna. Det är inte heller en omöjlighet att nålarna kan ha suttit i en huvudduk (Thunmark-Nylén 1983: 165f). Även armsmycken så som armringar och armbyglar i brons med lokalt utformad yt- och reliefornamentik kan hittas i kvinnogravarna på Gotland (Thunmark-Nylén 1983: 170f). Till dräkten hade den gotländska kvinnan även ansenliga dräktsmycken vars funktion endast var att pryda. Bröstgarnityr kunde bestå av pärlor, hängen samt kedjor, speciellt flerradiga uppsättningar var på modet. Flera hundratals pärlor av exklusivt glas, bärnsten, silver ametist och karneol var arrangerade i rader från två pärlspridare, decimeterlånga plattor med hål där pärlsnoddarna fästets. Nederst, under all denna prakt, kunde de även hänga exklusiva gotländska fiskhuvudformiga hängen på rad (Thunmark-Nylén 1983: 162ff). Även andra hängen av solitär typ bars 11
Figur 33, kvinna med gotländsk klädesdräkt. En nål är fäst i hennes huvudduk, runt halsen har hon två djurhuvudformiga spännen, pärlor och fiskhuvudformiga hängen. Från midjan har hon fäst ett redskapsspänne med en nyckel och en örslev hängandes i kedjor. I handen håller hon en kam. Författaren kan inte garantera att bilden är historiskt korrekt. Bilden är tecknad utav författaren efter inspiration av Thunmark- Nylén 1983: 154-213. 5.2.1.2 Den gotländske mannens dräkt Den gotländske mannens dräkt var mer allmän än kvinnans vad det gäller metallartefakterna, dock kan lokala variationer av de östersjösregionala gemensamma formerna förekomma (Thunmark- Nylén 1983: 171). Plaggen torde bestått av en skjorta eller möjligtvis en kolt upptill, ovanför detta bars antigen en livrock och/eller en mantel (Thunmark-Nylén 1983: 155). Beroende på plagget och sort av tyg användes ringspännen eller ringnålar i olika storlekar för att hålla det på plats (Thunmark-Nylén 1983: 171). De gotländska ringspännerna är mycket varierande vad det gäller storlek, form och ytdekor. Själva grundformen är allmän i Östersjöområdet samt sträcker sig långt in i Ryssland. Det specifika för Gotland är att ringarna slutar i djurhuvuden med uppstående trekantiga öron, samt att ringspännets båge försatts med en kraftig nod på mitten (Thunmark- Nylén 1983: 172). Ovanpå kolten eller livrocken bar mannen ett prydnadsbälte vars prålighet har gjort det klart att detta inte var någon livrem för att hålla byxorna uppe. Detta märks extra tydligt på det s.k. spiralkvastbältet, vilka ibland påträffats på Gotland. Bältet pryddes med ett avlång remändebelag samt ett kvadratiskt bronsbeslag vid sidan av remsöljan. Bronsbeslaget fäste hela kvasten d.v.s. avlånga lädersnören vilket man klätt med rör av spiralsnurrad bronstråd (Thunmark-Nylén 1983: 180ff). Det som gör att bältet kan kopplas till östersjönsregionen är designen på beslagen och söljorna i metall, vilka ibland beskrivs ha orientalisk stil (Thunmark-Nylén 1983: 179). Bältet kan också ha setts som motsvarigheten till kvinnans redskapsspänne då det ofta är försett med en s.k. remdelare. Remdelaren består av u-formiga eller dubbelvikta beslag förenade med en ring som fäste samman bältets avhuggna sidor. I remdelaren kunde mannen sedan knopa fast de saker som kanske var bra att ha t.ex. slidkniv, pung med eldon i och kam med kamfodral (Thunmark-Nylén 1983: 178). På benen bad mannen antingen långa eller korta byxor (Thunmark-Nylén 1983: 155). Vad det gäller halsprydnader tycks mannen inte ha 12 något som liknar de kvinnliga bröstgarnityret, däremot kunde han bära korsformiga hängen och silvermynt som gjorts om till hänge genom att nita på en ögla. Thunmark-Nylén vill tolka hängena som bärare av något symbolvärde då hon anser att de korsformiga hängena för tankarna till en kristen symbol, silvermynten användes runt hela Östersjön (Thunmark-Nylén 1983: 166f). Detta är inte orimliga hypoteser då gotlänningarna tolkats vara duktiga handelsmän under vikingatiden så som under medeltiden. Figur 34, man med gotländsk klädesdräkt. Ett stort ringspänne håller ihop jackan, runt midjan har han ett s.k. spiralkvastbälte. Bältet har diverse beslag som remsölja, remändebeslag och remdelare. Från remdelaren hänger en kam med kamfodral i en kedja. Författaren kan inte kan inte garantera att bilden är historiskt korrekt. Bilden är tecknad utav författaren med inspiration från Thunmark- Nylén 1983: 155-188ff. Både i mannens dräkt så som i kvinnans är föremålen med punktcirkelornamentiken synligt placerade, det är nästan som om de ville exponera punktcirklarna. Fastän punktcirkelornamentiken är så iögonfallande är den samtidigt dold. Ornamentiken må sitta på klädestillbehör vilka är de första en betraktare ser på individen p.g.a. placeringen (de flesta sitter på dräktens framsida eller
möjligtvis på sidan, hos både män och kvinnor.) Dock var, med största säkerhet, punktcirkelornamentiken inte fullt synlig förrän betraktaren stod mitt framför individen. Detta bör påvisa att punktcirklarnas symboliska betydelse antingen var för individen som bar dem eller att dess budskap endast skulle studeras av en person som förde en verbal kommunikation med individen. Är det så att punktcirkelornamentiken är något särskilt att visa upp för folk och i så fall är det för den regionala befolkningen eller för människor från främmande delat av Östersjön? 5.2.2 Handeln Gotland är känt för att ha en ansenlig mängd med depåfynd jämförelsevis med det skandinaviska fastlandet. Fynden går upp till ca 1050 stycken vilket är två tredjedelar av alla svenska depåfynd (Myrberg 2008: 21). De beräknas ha deponerats runt 800-1145 e.kr och består av mynt från islamiska områden, Kalifatet och området kring Volga och under senare del även från England och Tyskland (Myrberg 2008: 22). I dag är de flesta forskare ense om att silvret kom till Gotland via handel och inte var produkter av hårda plundringsfärder (Jansson 1983, Östergren 1983). Genom sitt centrala läge i Östersjön är det möjligt att Gotland fungerat som en mellanhandel för handelsmän från övriga delar av östersjöområdet och därför kunde dra fördelar från både handel och tullar (Myrberg 2008: 21). Speciellt när Visby blev en permanent bosättning runt 1100-talet började fynd från bl.a. östliga kontakter att upptäckas mer frekvent i det arkeologiska materialet (Myrberg 2008: 31f). Visbys och Gotlands särställning från fastlandet visar sig senare i de s.k. W- brakteatrarna från slutet av 1200-talet vilket är en inhemsk gotländsk myntning. Tidigare var det endast kungen som fick mynta (Myrberg 2008: 23). Detta påvisar ytterligare Gotlands självständighet gentemot fastlandet. Silverdepåerna är spridda över hela Gotland då, med få undantag, i samband med gårdar och gärna i gårdshusen. Många tolkningar har dragits att silvret lagts dit av den andre sonen som i sin arvslöshet bedrev handel istället för att ta hand om en gård (Östergren 1983:36ff). Det har även gjorts tolkningar att silvret används som brudgåva från friaren, som ville visa sig värdig, till brudens förmyndare. Silvret grävdes sedan ned på gården då dess huvudsakliga syfte låg i prestiget av värde och ej användningsområdet i konsumtion (Burström 1993: 35ff). Tolkningar sinsemellan, silverföremålen och silvermynten i de gömda skatterna tycks inte användes till daglig handel som de 13 gjorde i övriga Skandinavien (Malmer 1983: 252f, Carlsson 1983: 206). Genom att studera årtalen på mynten i skattgömmorna går det att följa hur de lagds dit i generationer för att sedan helt enkelt ta stopp (Malmer 1983: 251 ff) påvisar att skatterna byggs på successivt. Dock kvarstår frågan, varifrån bedrevs denna handel som gav silvret? Innan Visby byggdes och började fungera som stad samt handelscentrum runt 1200-talet (Andrén 2011: 68ff) tycks det inte ha funnits någon central handelsstad, i alla fall inga i de skriftliga källorna. Dan Carlsson sökte dessa handelsplatser runt Gotlands kuster med hjälp av kartläggning och fosfatkartering för att verifiera sin hypotes att om att Gotland haft minst en hamnplats vid varje kustsocken under den yngre järnåldern (600-1100 e.kr). En hamnplats behöver dock inte vara någon stor hantverks-varvs eller handelsplats utan Carlsson menar att en hamnplats är där man lägger till med båtar. Undersökningen resulterade i att 60 platser med indikation till kustverksamhet kunde hittas runt Gotlands kuster m.a.o. dessa kan ses som möjliga hamnar och handelsplatser. Dock tycks de flesta tordes ses som enskilda gårdars fiskehamnar. Huruvida den gemene mannen seglade från gårdshamnen med handelsfartyg är oklart dock finns det klara indikationer på att större handels och hantverksplatser under järnåldern är bl.a. i Fröjel på Gotlands västkust där både indikationer på hantverk, handel och skeppsbyggeri kanske ända från 600-talet med tyngdpunkt under 1000-talet. Även ett stadsliknande samhälle med tydliga paralleller som bl.a. Birka, Ribe och Hedeby kunde skönjas från utgrävningen. Ungefär elva större hamnplatser har uppmärksammats på ön (Gamle hamn, Boge, Bandlunde, Barshalder, Fröjel, Paviken, Gnisvärd, Visby, Gustavsvik, Snäckgärdsbaden, Lickershamn.) Dock, genom sin undersökning av Gotland, är Carlsson övertygad om att den tidigare bilden med ett begränsat antar handelsplatser och hamnar runt Östersjön måste modifieras. Han menar istället att främst under vendel-tidig vikingatid fanns det både stora och små handelsplatser längst kusten (Carlsson 2004: 20ff). 6. En fråga om symbolik? Vi har så här långt behandlat de föremål med punktcirkelornamentik ur två områden ur den kontextuella arkeologins huvudteser, föremålens praktiska funktion och sociala funktion. Det som återstår nu är att titta närmare på några föremåls symboliska mening för att tolkningen skall kunna bli komplett.
Vi har i materialdelen sett hur punktcirklar exponerats på de manliga föremålen som t.ex. ringspännena, och kammarna. Bland de kvinnliga föremålen tycks punktcirkelornamentiken ha en mer dold placering samt vara i mindre storlek än på mannens föremål. Därför har jag valt de regionala föremålen av kvinnodräkten vilka ej togs upp i kapitlet Fördjupad analys (förutom nycklar) för att få en förståelse om föremålens symboliska funktion. 6.1 Punktcirkelornamentiken i kult. I Bronsnycklar och Djurornamentik belyser Almgrens bl.a. nycklar från Rhenområdet vars handtag vanligtvis bildar en korsformad genombruten platta centralt placerad, hantagen är med få undantag översållad med punkcirkelornamentik (Almgren 1955: 28). Han tolkar även att nycklarna kommit till Skandinavien från ca 700-800 talet e.kr. Han drar paralleller att nycklarna är en produkt vilket kommit med den anglosaxiska misssonen och dess Petrusdyrkan på 700-talet bl.a. från Rhenland och Frisland. Han framhåller förövrigt noga att detta endast är, tillsvidare, en hypotes (Almgren 1955: 97). Huruvida nyckeln är en symbol för Petrus (på svenska St. Per) känns som en relativt god hypotes då korsformationen på hantagen från tre nycklar i Rhenområdet är identiska med Petruskorset (Almgren 1955: Tabell I). Nyckel blir då således förutom en symbol för kvinnans roll som härskarinna över hemmet (se Fördjupad analys) också en religiös symbol för St. Per vars roll är att vakta över porten till himmelriket. Den enda brakteaten med punktcirkelornamentik i WZG tolkas vara i s.k. E-stilen, vilket är en gotländsk särart. Alla E-brakteatrar har ett och samma motiv, ett s.k. djurtriskele samt en tungformad figur generellt tolkat vara en människa (Gaimster 1998: 258). Dekoren har tolkats vara hämtad från den fornnodiska mytologin där figuren med ormarna skulle vara en version av Oden som läkekonstens gud (Gaimster 1998: 259). Den lille tungformade figuren nedanför djurtriskelen har även den tolkats vara Oden i fågelhamn p.g.a. de vertikala räfflorna vilket enligt Gaimster skall vara en hårpiska och jämföras med de brakteaterna där guden bär fågelkrönt hjälm (Gaimster 1998: 261). E-brakteatar har främst hittats i kvinnogravar och har tolkats tillhöra den typiska gotländska kvinnodräkten (Gaimster 1998:72). På brakteaten som avbildas i WZG har punktcirkeln placerats som ett öga på djurtriskelen, i jämförelse med de andra kvinnliga artefakterna var denna 14 punktcirkel svårast att upptäcka bland det övriga avancerade ornamentiken. Här är det mycket tydligt att punktcirkeln inte var menad att direkt bli exponerad. De djurhuvudformiga spännena är alla i, vad Anders Carlsson kallar i sin av handling djurhuvudformiga spännen och gotländsk vikingatid tid, för typ 5. Detta menas att spännen har en yttäckande djurornamentik, eller ur djurornamentiken, en härledd geometrisk ornering. Spännet är delat i fyra sidofält av en list. Orneringen på nackfältet utgörs eller utgår från två krysställda fågelfigurer (Carlsson 1983: 11). Samtliga spännen med punktcirklar har en mycket stiliserad dekor och djurornamentiken går knappt att urskilja. Punktcirkeln sitter antigen längst upp på öronen, längst med övre och undre listen på nacken (antagligen längst listen på spännets sida också), längst med listen på näckens kant eller längst med spännets alla lister så som på hela öronen. Carlssons menar att spännena ursprungligen hade en yttäckande ornamentik som gått från mycket detaljerad. Men genom att använda sig av färdiga gjutformar har ornamentiken på det nya spännet blivit mer stiliserad. Ifall detta nya spänne använts som gjutform blir ornamentiken på nästkommande spänne ännu mer stiliserad. Så har det fortlöpt tills det enda som blir kvar av ornamentiken är ett gropmönster (Carlsson 1983: 79ff). Ifall det var menat att de djurhuvudformiga spännerna verkligen skulle symbolisera ett specifikt djur är diskutabel, dock är det allmänt känt att djur haft en betydande roll i den fornnordiska mytologin (jfr Näsström 2001). Utifrån fysionomin skulle man kunna dra slutsatsen att spännerna skall föreställa ett häst-eller galthuvud. Båda djuren har en stark koppling till fruktsamhetens Frö vilket förknippas både med hästen Frösfaxe som offrades till guden, och galten Gyllenborste (Näsström 2001: 87ff). Även Fröa kan kopplas till svinet genom stridsgrisen Hildisvini (Näsström 2001: 153ff.) Sammanfattningsvis kan vi dra slutsatsen att samtliga artefakter med punktcirkelornamentik i detta kapitel haft en djupare, kanske religiös, symbolik. Nyckeln kan kopplas till St. Pers, E-brakteatern till Oden och djurhuvudformiga spännen till Frö eller Fröa. Ännu ett föremål som möjligtvis kan kopplas till den religiösa sfären är det fiskhuvudformiga hänget. Skulle vi leka med tanken att de var menade att vara en metafor för fisken så skulle den sannolikt vara kopplad till kristendomen, då
fisken är den äldsta symbolen för religionen (Fabech & Näsman 2009: 119). 6.2 Punktcirkelornamentiken i handel. I avhandlingen Mellan gåva och marknad av Ingrid Gustin diskuteras vikingatida gåvoprinciper och handelssystem. Hon gör en särskild analysering av kubooktaedriska vikter så som kubooktaedriska ornamentiken främst på ringspännen i östersjöområdet från vendel och vikingatid. Hon upptäckte att ringspännernas facetterade knoppar var mycket lika de vikter som användes i handel och varuutbyte. Vikternas funktion var att tillsammans med vågskålar värdera de olika mynttyperna vilka cirkulerade i Norden (Gustin 2004: 99 f). Dock av intresse för den här uppsatsen de dekormönster på vikterna som också överförts till ringspännen och andra artefakter. Under vendeltid var det främst på Gotland som föremål med kubooktaedriska formelement användes. Speciellt små kvinnliga föremål i brons som nycklar, örslevar och pincetter men också nålhuvuden på dräktnålar, som förövrigt kan hittas i hela Skandinavien. Inte sällan är de kubooktaedriska ornamenten ornerade med punsade punktcirkel (Gustin 2004: 124 ff). Även under vikingatid förekommer det kubooktaedriska ornamentet på de ovan nämnda föremålen, dock i minde skala, menar Gustin. Hon tolkar också att de föremålen med ovan nämnda ornamentiken främst fanns på kvinnliga föremål. När det gäller punktcirklar har de fått följa med från vendeltid, men i vissa fall har de gått från att vara en punktcirkel på det kvadratiska fältet till flera punktcirklar per fält (Gustin 2004:129). Gustins uppmärksammar i viss mån punktcirklarnas samband med det kubooktaeriska formelementet på mått- och viktredskap, hals-och armringar, dräktdetaljer samt hästutrustning och tolkar det som att de bör ha varit bärare av samma associationer/konnotationer som vikterna. Vikterna associerades med exakthet och pålitlighet i en sfär, som annars ansågs vara amoralisk och opålitlig. Användas av de kubooktaedriska formelementen på väl synliga dräkttillbehör, som förslagsvis ringspännen, skulle de kunnat fungera som en försäkran att båda handelsparterna var på samma nivå när den orala kommunikationen tröt. Hon verifierar detta med att påpeka att moderna etnologer anser att just dessa föremålskategorier är väl lämpade för att uttrycka identitet, så som grupptillhörighet vid kontakter grupper emellan (Gustin 2004: 150f). Gustins tolkningar och slutsatser är mycket adekvata och inom sitt område trovärdiga, dock har 15 hon rent ornamentikmässigt förbisett vissa föremål när det gäller punktcirklar. Visserligen förekommer punktcirkelornamentiken på många artefakter, som är knutna till handeln och det kubooktaetiska formelementet, men också på helt andra föremål. De fiskhuvudformiga hängena, djurhuvudformiga spännen och bältesbeslag är endast några få av dessa. Detta behöver inte betyda att punktcirklarna inte används som en symbol för att utrycka grupptillhörighet. Dock kanske inte i samband med möten grupper emellan från skilda geografiska områden, utan de grupper vilket funnits regionalt på samma plats. 7. Cirkeln sluts Rubba inte mina cirklar! Arkimedes 287 212 f.kr. 7.1 Tolkning Vi har i den här uppsatsen belyst och behandlat den s.k. punkcirkelns placering på olika vardagsföremål, vars användningsområden har en direkt koppling till klädedräkten, i den kontextuella arkeologin sedd som föremålens praktiska funktion. På typiskt manliga artefakter som remsölja, remändebeslag och remdelare är punktcirkelornamentiken något dold d.v.s. den är inte direkt iögonfallande. Bland ringspännen har punktcirkelornamentiken fått en mer synlig plats på ändknopparna och förövrigt på de större spännena i jämförelse med de mindre meddeponerade artefaktfränderna. Visserligen bars ringspännena av både män och kvinnor i det vikingatida Gotland, dock var de fall med punktcirkelornamentik endast kopplade till manliga gravkontexter (jfr Carlsson 1988). Dessa dräktföremål användes runt i hela östersjösområdet. De kvinnliga artefakterna hade en mer regional prägel där fiskhuvudformiga hängen, djurhuvudformiga spännen, E-brakteater och redskapsspännen och kroknycklar med L-form endast användes på Gotland under vendel och vikingatid. Nålarna och armbyglarna och hängena användes även utanför ön och är ej regionala (jfr Thunmark-Nylén 1983). De artefakterna med mest framträdande punktcirkelornamentik var redskapsspännen, nycklar, nålar och runda hängen. Punktcirkelns exponering har med andra ord inget samband med ifall föremålet är regionalt eller ej. På kammar som kan tolkas vara unisexföremål förekom det tydlig punktcirkelornamentik både i den manliga kontexten så väl som den kvinnliga. I materialkapitlen såg vi att det förekommer flest kvinnliga artefakter med punktcirkelornamentik. Artefakternas genusidentitet blir således deras sociala funktion.
Genom en jämförelse med det gotländska samhället under vikingatid kan vi konstatera att punktcirkeln haft en större betydelse än vad tidigare stilforskare uppmärksammat. Gotland var särpräglat i jämförelse med övriga Skandinavien i både vad gäller klädedräkt och vad gäller sitt annorlunda förhållningssätt till mynt, man använde dem inte på daglig basis. Dock har de flesta arkeologer tolkat Gotland som en stark handelsort med kontakter runt hela östersjöområdet på grund av sina spektakulära silverskatter. Den ornamentik och dekor som förekommer i samband med punktcirklar är de s.k. kubooktaedriska formelementen och stiliserad djurornamentik samt geometriska inslag som zick-zack mönster, band- och annan stiliserad ornamentik. Punktcirkeln tycks aldrig eller mycket sällan förekomma tillsammans med någon utförlig djurornamentik på föremålen. Knyter vi samman dessa trådar och ger oss på uppsatsens kärna, att diskutera tolkningarna om vad punktcirkeln kan ha haft för symbolisk mening utöver den dekorativa, kan tre möjliga tolkningar dras fram. Den första tolkningen är att punktcirkeln endast skulle vara en täckande ornamentik, d.v.s. dess enda funktion var att täcka ett område på artefakten och blir således informationslös. I inledningen berättade jag utifrån Lennart Karlssons avhandling hur punktcirkeln funnits ända sedan 400-talet i djurornamentiken. Möjligtvis kan punktcirkeln ha blivit en tradition inom hantverksmönstret d.v.s. en upprepning samt imitationer av ett inlärt mönster. Detta skulle förklara varför punktcirkelornamentiken förekommer på så många olika artefakter i både den manliga och den kvinnliga dräkten. Framförallt skulle detta kunna ses på kammen, som antagligen införskaffades hos hantverkare och som ej var en produkt som tillverkades på gården. Använder vi oss också av Anders Carlssons tolkning av ornamentiken på djurhuvudformiga spännen, skulle en möjlig tanke kunna vara att mönstret på listen efterhand försvann så pass mycket i processen att personen som stöpte bronset valde att ornera det med punktcirklar. Samma sak kanske även gjordes på nycklarna ifall det inte fanns resurser eller möjligheter att de dem en mer avancerad ornering. Dock ger den här tolkningen fler frågor än vad den ger oss svar. Om punktcirkeln endast är ett invant mönster av hantverkare, varför har den då punsats in med allra största precision bl.a. på både fiskhuvudformiga hängens mynningar så som på 16 männens rembeslag? Detta märks tydligast på de djurhuvudformiga spännerna där punktcirklar prickats in på ovansidan av artefaktens öron, som om det vore viktigt att den skulle sitta just där. Om punktcirkeln endast är en obetydlig och informationslös, varför har en sådan möda lagts ned på placeringen? Som vi kan se verkar det knappats troligt att punktcirkeln skulle endast vara en upprepning av hantverkarna. De nästkommande tolkningarna kommer bevisa hur denna första tolkning är orimlig. Den andra tolkningen är att punktcirkeln skulle ha en liknande om inte identisk symbolik som Gustins kubooktaedriska formelement på bl.a. ringspännen som ett sätt att kommunicera inom internationell handel, när den verbala kommunikationen var omöjlig och visa samhörighet med handelspartnern. Detta, enligt Gustin, skulle ge en slags säkerhet inom ett annars osäkert och amoraliskt område, vilket handeln ansågs vara. Mäktiga och betydelsefulla änkor kunde mycket väl ha ägnat sig åt handel, så som deras män antagligen gjorde i jordelivet. Det berättas från den västliga delen av Norden hur änkan Ása från Nidaros sände ut en islänning till England under 1000-talet med löfte att om resan var problemfri skulle de inbringande varorna tillfalla de båda (Ebel 1989: 272). Då blir de kubooktraedriska formelementen på kvinnliga artefakter som t.ex. nycklar självklara, liksom de manliga ringspännerna med facetterade ändknoppar i så fall använts som ett uttrycksmedel inom handlingen. Ifall punktcirkeln skulle ha snarlik symbolisk innebörd, som det kubooktaedriska formelementet, finns möjligheten att ringspännen, redskapsspännen, nycklar, djurhuvudformiga spännen, bältessöljor, remdelare och hängen, vilka är väl exponerade artefakter, användes som försäkran om samhörighet inom handeln (se fig.33 och fig.34). Detta blir även rimligt då nästintill alla ringspännen hade facetterade d.v.s. kubooktraedriska formelement. Även på merparten av nycklarna med punktcirkelornamentik, förekommer det kubooktraedriska formelementen. Dock finns det vissa oklarheter som kvarstår. Om både män och kvinnor kunde ägna sig åt långväga handel, som handel på de lokala platserna som Dan Carlssons upptäckta hamnar och senare Visby, varför förekommer då punktcirkelornamentik endast på ringspännen i de manliga gravkontexterna? Ringspännena kunde ju som sagt även bäras hos kvinnor, vilket troligtvis föredrogs, eftersom handeln egentligen är en manlig sfär.
Punktcirkelornamentik som integreringssymbol mellan handelsparter förklarar inte heller varför små punktcirklar placerats in på E-brakteatern, djurhuvudformiga spännen och fiskhuvudformiga hängen, där de knappt gått att urskilja. Framför allt, om punktcirkelornamentiks enda innebörd är en intygande på hederlighet mellan kulturer, skulle i så fall placering på gotländska regionala artefakter vara ses som riskabelt. Den andra parten kanske inte vet hur denne skall tolka och avläsa ornamentiken ifall den är placerad på för denne okänt föremål. Kommunikationen skulle således få en tvetydlighet och riskerar att bli oklar. De två ovan nämnda tolkningarna är möjliga, dock förklarar de bara en aspekt av punktcirkelornamentikens innebörd, därför måste vi anta att punktcirkeln inte har en singulär och bestämd symbolik, utan att symboliken ändrar sig utifrån vilken typ av artefakt som den förekommer på. Detta betyder inte att den andra tolkningen helt förkastats, tvärtom. Visserligen kunde kvinnor ägna sig åt handel, men detta tillhörde inte normalfallen. Främst var det männen, och speciellt de arvlösa sönerna, som reste utanför trakten och interagerade med andra kulturer. Det var med andra ord endast i undantagsfall som kvinnor rörde sig i handelsvärlden. Om vi analyserar de kvinnliga artefakterna utifrån kapitlet En fråga om symbolik? tycks de flesta av föremålen ha en religiös symbolik och kan på ett eller annat sätt kopplas samman med den fornnordiska mytologin. Djurhuvudformiga spännen kan kopplas till Frö eller Fröa och E-brakteatrarna kan kopplas till Oden. Till kristendomen kan fiskhuvudformiga hängen som den äldsta symbolen för Kristus knytas samt nycklarna till St. Per. Att de båda religionerna fungerade i samklang i Skandinaviens vikingasamhälle samtidigt som kristendomen succesivt började ta över är allmänt känt (jfr Fabech & Näsman 2009). Kristna föremål blandades ohämnat med djurornamentik. Det förekommer även hybridsymboler som t.ex. örnen vilket både kan stå för både Kristus och Oden (Fabech & Näsman 2009:118f). Om vi ska tolka punktcirkelornamentiken på de manliga ringspännerna som främst ett intyg om att båda handelsparterna var på samma våglängd, skulle punktcirkeln också kunna tolkas som att vara ett skydd mot att göra en förlustaffär (jfr Gustin 2004). Är det möjligt att punktcirkelornamentiken även är en skyddssymbol på de kvinnliga artefakterna, dock i en annan kontext? Då punktcirkeln kvantitativt förekommer på endast ett 17 fåtal fall i alla föremålsgrupper, förutom hos de fiskhuvudformiga hängena, måste vi dra slutsatsen att det var långt ifrån alla kvinnor som behövde detta speciella skydd. Vilka var då de kvinnor som behövde skyddas extra? Fiskhuvudformiga hängen förekommer i många fall tillsammans med ett hundratal pärlor (se gravkontext). Susanne Thedéen har tolkat att det är främst unga kvinnor mellan 5-15 år som kan bära över 200 pärlor innan de blir minde i antal runt 15-20 årsåldern och att detta skulle tyda på att kvinnor hade olika sociala åldrar (Thedéen 2011: 129f). Även armbygeln kan användas som en åldersmarkering, då barn under 15 år inte verkar ha burit dem (Thedéen 2011: 33). Jämför vi med vad Thedéen kommit fram till är det möjligt att punktcirkelornamentiken främst tycks knytas samman med unga kvinnor i någon slags övergångsålder. Måhända behövde de punktcirkelornamentiken som skydd för stora händelser i livet som början på äktenskap, skydd under havandeskap eller önskat havandeskap? Artefakter med punktcirklar förekommer förövrigt i rikt utstyrda gravar med många med deponerade föremål (se gravkontext i appendix).thedéen tar upp kopplingen till rika kvinnogravar och att det är unga kvinnor som begravts med sin brudgåva, i de fall då hon ej hunnit bli gift. Detta skulle indikera på att punktcirkelornamentiken hos föremål kopplade till unga möer (Thedéen 2011: 136f). Slutligen är det värt att påpeka att punktcirkeln uppvisar stora likheter med ett stiliserat öga hos orm/drakliknande bestar på armbygeln, brakteaten samt ringspännet med de djurhuvudformiga ändknopparna (se kapitlen Artefakter med punktcirkelornamentik och Fördjupad analys). Ögat har en koppling både till den fornnordiska mytologin där Oden offrade sitt ena öga till Mimers brunn för att få vishet (Näsström 2001: 56), samt till kristendomen där Guds allseende öga är allmänt känt (Dahlby 1977: 17). Detta är dock en tolkning för generell att dra, men den är på intet sätt orimlig. Vi har i stycket ovan diskuterat punktcirkelornamentikens symboliska meningsinnehåll genom att analysera vad den förekommer på för föremål, samt föremålens funktion i det gotländska vikingatida samhället. Dock kvarstår det en väsentlig fråga: Varför just de föremålen och inte några andra? Ifall min tolkning om punktcirkelns symboliska janusansikte skulle stämma, varför förekommer den varken på silformiga, tungformiga eller skopformiga hängen som även de exponeras på samma sätt som brakteatar och runda hängen?