S ä rtry c k u r tid s k r ifte n V e r d a n ä i 1918 B io g ra fe n s try k p o jk e n. N e g a tio n o ch r e fo r m e r. H jä lp e r d e t a tt p re d ik a fö r m ä n n is k a n, på det a tt h o n m å öve rge b io g ra fe rn a fö r m era sjä lso d la n d e n ö je n? V i ha fö rs u m m a t ett tio å rs ju b ile u m! D e t stora, to m m a p ra tets n ä m lig e n om b io g ra fe lä n d e t, v å r och höst, s tä n d ig t sam m a flo d av b e skä rm a n d e n, u tg ju te ls e r, fö rd ö m a n d e n i ta l och s k rift, e v ig t sam m a to n a rt nu i över ett d e ce n n iu m. Se h ä r ett s tilp ro v b la n d de färskaste, avsett h u v u d s a k lig e n fö r.d e n p u b lik, som» icke s y n d a r genom a tt besöka b io g ra fe r».» L å t oss a llts å up ptag a fråga n t i l l b e h a n d lin g i v å ra u n g d o m s fö re n in g a r. A v s lö ja b io g ra fvä se n d e ts rä tta in n e b ö rd och k la rg ö r fö r a lla : en sådan t r a fik k u n n a v i va kn a k ris tn a ic k e stöd ja!»» A n o rd n a o ffe n tlig a o p in io n s m ö te n, v a rv id b io g ra fs n u s k e t a v slöjas. H å ll g ä rn a o p in io n s m ö te t på en stö rre lo k a l, t. ex. tea te rn e lle r d y lik t. K a lla den fö r ä n d a m å le t lä m p lig a s te ta la re och g ö r a llt v a d gö ras k a n fö r a tt resa en s to rm m o t b io g ra fs n u s k e t, så a tt ve d e rb ö ra n d e kan k la r t fö rstå, a tt sa m h ä lle t a ld rig kan to le re ra en b io g ra f av n u va ra n d e m o ra lis k a halt. I v å r G uds n a m n resa v i b a n e re t u p p.» Ja, a llt det d ä r lå te r ju m y c k e t v a c k e rt! M e n e fte r vad e rfa re n h e te n visa r, ä r fö rh å lla n d e t h ä r lik s o m på a n n a t h å ll, a tt h jä lp e r m an ic k e sig sjä lv, så h jä lp e r ej h e lle r vå r H e rre. D e tta å d a g a lä g g e r ic k e m in s t den fra s rik a to le ra n s, v ilk e n så g o tt som e n b a rt i n e g a tio n e n s tecken h ä r i la n d e t fir a t triu m fe r u n d e r f i l m ens sn a rt 2 0 -å rig a u p p trä d a n d e i v å rt o ffe n tlig a n ö je s liv, och v ilk e n vä l också, om ej a lla tecke n bedra ga, k o m m e r a tt h å lla på lik a länge t ill. F ö re censurens tillk o m s t var det b e rä ttig a t att fö rs t och sist o rd a om» b io g ra fsn u ske t». M a n s k a ll d o c k va ra allde le s renons på in s ik te r i film e n s u tv e c k lin g s h is to ria, fö r a tt ic k e säga om d ö m e slö s, fö r a tt så to ta lt k u n n a fö rb is e censurens stora insats och h ö ja n d e in fly ta n d e lå t vara även här genom
negativa åtgärder men till största gagn just genom avskaf fande av det, som med rätta kan betecknas såsom offentligt biografsnusk. Kalla det smaklöshet, idioti, skräp etc., men icke»snusk», allt detta elände, som icke ligger inom en negativ cen surs befogenhet att råda bot på, änskö nt viljan därtill finnes. Lägg därför större m akt i censurens händer. D ock därom senare. Författaren till ovanstående citat h a r i sina artiklar ganska frikostigt citerat min bok»filmen som kulturfaktor», särskilt de delar därav, som redati f ö r 6 år sedan i a n d r a länder ansågos innebära tvingande skäl för reform vännerna att ing ripa positivt. Men ej m ed ett ord försöker han u p pbyg ga sin publik m ed eller upplysa om vad som för mig varit och är huvudsaken, det som i själva verket kan åstadkom m as m ed d en n a u n d e rb a ra uppfin ning, som kallas kinematografi. Ej ett o rd om vad som redan gjorts och möjligen kunde locka till efterföljd, om det m era all m änt funnes förstånd och vilja till det enda förnuftiga i vad det här gäller, nämligen kraftiga positiva reform er i stället för inga, respektive halvmesyrer. Men nej! Biografsnusket skall ideligen dragas fram. De flesta, som tala i biograffrågan, svamla i det oändliga, tugga om och deb attera snusket, eländet i alla former, > utan känsla för att de själva just därigenom skatta åt en s e n s a tion, som de påstå sig vilja åt. T otal glömska av att b la nd det offentliga livets företeelser biografen icke är ensam om u n d e r haltiga prestationer. Jag p åm inn er här blott om de svenska klubbar, som, ehuru både»sedliga och kristna», för någ o t år sedan hade föredrag för betalande allmänhet om s. k. sexuell hygien, diskussioner om»behövde Josef hålla stånd gentem ot Potifars hustru?» m. m. dylikt, ren och oförfalskad, pornografi, en gem enhet utan like i tal och bild, utan att det stötte de»vakna» inom eget läger. Ej heller D omkapitlet, som av en m era vanlig m än nisk a varskoddes om saken men kom för sent för att avstyra ofoget. Det var den gången den publiken, en annan gång är det en annan. Den publik»som syndar» (obs. citatet) är icke något speciellt, lika litet som biopubliken. T y den senare är ju sa m m a n satt av just dem, som såväl besöka kyrkor, föreläsningar, konserter som även teatrar, cabareter och variete'er. Vilket gör ansvaret så o ä n d ligt mycket större. Det stora övervägande antalet av dem, som lata. värdekinematografien få liksom en släng av sleven, när de i dal och skrift betona filmen som kulturfaktor, de g ö ra precis som fackets, egna representanter, de låta det helt enkelt stanna vid det platoniska fram hävandet av detta faktum, d ärm e d be-
m a n t l a n d e sin o f ö r m å g a, sin b ri s ta n d e in sik t för a tt ic ke sä g a o b il d n in g i k in e m a to g r a f is k a s p ö r s m å l, r ä d s la för b e s v ä r ja, t. o. m. ä n g s l a n fö r a tt s lä p p a fr a m någon-, so m skulle b å d e vilja o ch k u n n a sätta fart p å d e n p ositiva refo rm rö rels en. D et ä r h å r d a o r d d etta. M e n d e m å s te sä g a s ut, o m vi ick e helt och h ållet s k o l a försitta v å r tid o c h v å r rätt. T y d e n tid, som k o m m e r efter krig et, k o m m e r ej att k ä n n a f ö r b a r m a n d e m e d d e m som ställt sig i sista led et. M a n sä g e r o m p re s se n, a tt d e n ä r s å d a n la n d e t s b a r n själv a v ilja h a v a d en. M e d b io g r a fe n ä r fö r h å ll a n d e t e n a h a n d a. Vi fö r tjä n a ej bättre, -så lä n g e vi stre ta e m o t a t t t a g a d e t ste g fullt ut, so m skulle le d a till positiv re f o rm. Det k o s ta r för m ycket, vi ä ro ej m o g n a, s ä g a d e o b o tf ä rd ig a och rulla u p p en hel lista av h in d e r, som h a en o tr o li g f ö r m å g a att ö v e r ty g a d e m o c h de ä ro d e flesta v ilk a v a rk e n k ä n n a till eller k u n n a ö v e rb lic k a s a k e n och d ä r f ö r b e d ö m a d e n helt o c h hållet frå n b a r a sid a, d e n k ra sst m a te ria listisk a :» det f å r ej k o sta n å g o t». N ä r i livet v a n n s en id ealiteten s seg er u ta n b lo d i g a offer? V a d k ä m p a r väl m ä n s k lig h e te n so m helh et b e t r a k t a d för, o m ej för e tt h ö g t mål? Skulle, m a n ej helt e n k elt g å u n d e r, o m m a n alldeles f ö r lo ra d e tr o n h ä r p å? M itt k la n d e r a v ser ej a tt d r a b b a n å g o n viss klass, rik tn in g eller ö v e r h u v u d ta g e t n å g o n sä r s k ild in d iv id. M en ja g t r o r fullt o c h fast, att o b e r o e n d e av y ttre o m s t ä n d i g h e te r» k u ltu rfr a m s te g b lo tt k u n n a u tg å från h e r r e m o r a l e n s f ö r e trä d a r e». (V. N o r s t r ö m ). A tt d e n n a icke a lltid ä r tillfin n a n d es ju st d ä r m a n v ä n ta t sig d e n, d e t v isar p å ett s l å e n d e sä tt ju s t d e b ild a d e s h å lln in g. F ö r m a n in o m dessa k r e t s a r s a m ta l e t p å b io g r a f p r o b l e m e n, m ö ts m a n i d e a llra flesta fall av en rätt så b e t e c k n a n d e a x e lr y c k n in g!»v ad är d e t a tt re s o n e r a om!» Ja, ick e sällan av f ö r v å n in g b l a n d a d m e d h å n, o m m a n v å g a r tillstå, a tt m a n ä g n a t s a k e n ett m å n g å r ig t i n g å e n d e stu d iu m. E t t visst fö r a k t lig g e r o c k s å n ä r a till h a n d s ta c k v a re a v s a k n a d e n av m e d b o r g a r f o s tr a n, b io g ra fe lä n d e s d is k u s sio n e n s lå g a n iv å o ch v a n a n a tt b e t r a k t a b io g r a f e r n a e n b a r t s å som a v s e d d a för en d e y tlig a n ö j e n a oc h f ö r s tr ö e ls e r n a s ö k a n d e a llm ä n h e t. V ilk et b e ty g m a n h ä r m e d ställer ut å t sig själv, to r d e fö lja n d e fak ta belysa. B a ra i T y s k l a n d fylldes å r 1 9 1 2 d ag lig en de b io g ra fer, so m h a d e A sta N ielsen eller a n n a n p u b lik gu nstlirtg p å sitt p r o g r a m, m e d en å s k å d a r s k a r a av o m k r i n g 13 m iljo n er m ä n n i s k o r. H u r h a r ic ke s e d a n dess b io g r a f in d u s tr i e n u tv ecklats; f ilm stjä rn o rn a s an ta l, b io g r a ffr e k v e n s e n ökats! N är F ran k rik e på sin tid» a v k ris tn a d e s», f ö r v a n d la d e s d e n e n a k y r k a n e fte r d en a n d r a till» b io g ra f». ' (B ang ) Vi läste h ä r o m d a g e n i Sv. D ag -
bladet om sam m a tendenser i Reval före den tyska invasionen. Säger ej sådant m e ra än ord? Jag kan med bästa vilja icke finna, att dylika fakta även om de ge anledning till farhågor e n b a rt behöva utläggas såsom n ågot varande för biograferna nedsättande. M an kan vara alldeles övertygad om att varje individ inom nyss up p räk n a d e publikblandning går just dit, där han finner just det, som h a n för ögonblicket mest har behov utav i fråga om förströelse, och d ä r d e n n a serveras på det sätt som är för honom bekvämast och mest tidsbesparande. Man kan nu m e ra också om b iografäga rna ej säga annat, än att de i fråga om lokaler, m u sik och program så vitt möjligt söka tillgodose de mest skilda sm akriktningar och m ed lovvärd energi söka hålla jä m n a steg med sin tid och m ed utvecklingen, sådan den av en visserligen prat- och klandersjuk men dådlös allm änhet tolereras. Den, som sålunda ej själv vill, behöver ej gynna skräpet, det så k allade >elän det». V a rm e d ej avses att reducera de få verksa m m a reform vännernas förtjänst. T y det är onekligen dem vi ha att tacka för, att m a n nu allt oftare finner en värdefilm eller lärofilm in stucken b lan d b io grafpro gra m m e n s sensatipnslager. Att dessa u t m ärkta filmer efter sin veckotillvaro förr vanligen alldeles försvunno och ännu i dag i stor utsträckning u n d an d ra g a s m a rk naden, är dock allmänhetens fel. D en h a d e ingen som helst u p p fattning av eller förståelse för dessa filmers arkivariska värde, u n d e r stödde, m edan tid var, pä intet sätt dem som ivrade för film arkiven. Den arb e ta d e i stället lika tanklöst som villigt fackets intresse i hän d e rn a, det att hålla m a rk n a d e n städse på nytt m ot taglig för v ad som bjöds av filmaktuellt innehåll. Helt enkelt omöjligt är att g o ttgöra vad som därig e n o m försummats. Om vi nu in sk rän k a oss till dessa fakta, så torde r ed a n härav m ed till visshet g rän sa n d e säkerhet framgå, att ett jätteskri skulle u p p hävas inom hela den m ed biografer begåvade m änskligheten säkerligen icke den m insta delen av jordens invånare ja, som en m a n skulle massan resa sig vid blotta försöket att fullfölja det anatema, som utslungas av de mest fanatiska reform isterna i svfte att, b ara därför att det bland g o d a biografer även finns m ånga daliga, stänga v arenda en. Det vore precis detsam m a, som om m a n ville avskaffa boktryckarkonsten, bara d ä rfö r att även inom d enna grava missbruk förekom m a eller a n d r a b öcker än b iblar tryckas. V ad som för övrigt i negativt reform erande syfte företagits och föreslagits, såsom koncessioner, statsm onopol m. m., k u n n a vi h ä r förbigå. Blott sa mycket vill ja g säga, att ja g framför för-
b ud och restriktioner sätter en på samhällelig upp fo stran och fri insikt g r u n d ad frivillig h andling utom i vissa fall, bl. a. då det gäller barn, som ännu ej hun nit fostras att göra ansvarsfullt bruk av den s. k. fria viljan. O ch vad som icke minst bibragt mig d en n a uppfattning, det är den ofantligt beklagliga negation, som just vad beträffar biograffrågan yttrat sig i en ofta rent förbluffande oförmåga att uppehålla auktoritet. Även här ett exempel. M an disku terar sedan över ett år tillbaka m ed vällovlig och alldeles sär skild iver möjligheten att effektivt uppehålla barnförbudet. F ö r att ge eftertryck åt äs k ande na publiceras bl. a. enquéter bland skolbarnen om deras biobesök, intryck etc., varvid förekommit, att somliga barn helt troskyldigt tillstått, att de besökt barnförbjudna program. Jag talade för kort tid sedan m ed censor Berg i äm net, varvid fram kom, att varken h an eller jag ä nn u hört o m talas eller sett, att dessa besök föranlett någ o t så enkelt som ett ne d s a tt sedebetyg eller eljest någon av de i skolorna eller hem men vanliga bestraffningsåtgärderna, d å en lärjunge överträtt skolstadgarnas förbud. I alla skolor finnes ju ej förbud för barnens besök p å biografer, kan någon invända. Det är riktigt. Att b arn gå på gula p ro gra m innebär dock förseelse m ot svensk lag och förordning. E nligt m ina enkla beg repp ingår det i såväl föräldrars som fram för allt skolans skyldigheter att fostra u n g dom en till laglydiga medborgare, till respekt för stadgar och för ordningar. Just ped a g o g ern a äro de, som ivrigast och med rätta yrka p å de strängaste åtgärder till barnens skydd. Jag kan därför icke förstå konsekvensen i att icke i detta fall uppehålla auktori teten, införa vissa restriktioner i biobesöken utom de lagstadgade och därm ed lä m n a ett värdefullt stöd åt hela rörelsen. Allt som allt synes det mig under intryck av krigets oh ygg liga inv erkan p å folkens m oral och hedersbegrepp av oändlig sikt att nu genast göra allt för att genom positiva åtg ärd er in verka på biografernas höjande, särskilt värdekinem atografens u t veckling. Och en av de viktigaste förutsättningarna härför är, att man därvid icke drar u pp alltför snäva gränser för en verksam het i höjand e riktning, utan lå ter biograferna, i den mån deras m e d verkan är behövlig, därvid förbliva v ad de i eminentaste meningutvecklat sig till, d et mest dem okratiska folknöje, som m an gärna kan önska sig. R ik t givande och utan ansträngning njutbart, i lika mån tillgängligt för alla, i såväl yttre som inre mening, såväl i fråga om nöje som i fråga om undervisning. Eller just vad. vår, nervösa tids överansträngda, upphetsade och i m er än en m ening lidande m än nisk or behöva. Det låter sig icke förneka, att det
D A G M AR. W A I.D N E R : ä r d e ss a b io g r a fe n s e g e n s k a p e r j ä m t e m ä n n i s k o r n a s v e rk lig h e ts sinne, h u n g e rn, b e g ä re t a tt s k å d a livet, s å d a n t d e t v e rk lige n är eller de tro d et v ara, so m d r i v e r m a s s o r n a till b i o g r a f e r n a oc h s å l u n d a g jo rt d ess a till en m e d e l p u n k t i fo lk en s nöjesliv i vida höo-re g r a d än n å g o t a n n a t. D e ra s m å l m åste d ä r f ö r sättas högt. K in e m a t o g r a f in få r ej e n d a s t tjän a d e n p r i v a ta eller, so m å sina håll sker, d ä r biosjrafskatten är bety dlig, d e n k o m m u n a l a v in n i n g s ly s tn ad en. Nej, m å d en, ju fö rr dess b ä ttre, g ö ra s t i l l ' e n s a m h ällets a n d lig a m e d e l p u n k t d ä rjä m te, i d e n m e n i n g e n so m e x e m p e l vis ett b ib lio te k ä r d e t eller å tm in s to n e b o r d e v ara. M å den i stö rsta u ts tr ä c k n i n g tag as i b r u k för f o s tra n d e t av folket till en s u n d och f ö r n u ftig syn p å livet till s a m h ä lle lig a in s ik te r och m edborgerligt" a n s v a r i h elg o ch söcken. Men icke så so m en v ä lg ö r e n h e ts in stitu tio n, u ta n sa le d d, a tt d e n sa s m å n in g o m k a n k o m m a att b ä r a sin a e g n a u tg ifter. E n fo r d r a n som ju s t h ä r alldeles ic k e är o rim lig, sa m y c k e t m i n d r e som m a n n u m e r a fa tta r u p p f o s tr a n, lik so m även m e t o d e r n a a tt till g o d o g ö r a sig d e n n a, n å g o t v id a r e ä n p å d e n tid en de fö rsta lärofilm ern a, b e te c k n a d e so m s å d a n a, så g o d ag en. D e n b il d n in g vår tid m å s te eftersträ v a ä r en b il d n in g b y g g d p å d e t le v a n d e livets g r u n d ju st så d a n, so m k in e m a to g r a fin i v id s trä c k ta ste m å n, ick e b a r a i f r a g a o m förståelse för livets m e s t sk ifta n d e företeelser, t. o. m. ä r e n s a m o m a tt k u n n a ge. O m vi t ä n k a p å k in e m a to g r a fin s u rs p ru n g, ett resu ltat som d e n ä r av ädel v e te n s k a p lig fo rsk n in g o ch flit, p å d e h ö g a u p p g if te r d e n vid sitt fö rsta f r a m t r ä d a n d e tjä n a d e, så f r a m g å r d ä ra v, a tt d e ss o j ä m f ö r ligt v iktigaste, värdefulla ste, m e s t a n v ä n d b a r a fö r tjä n s t lig g e r i d ess e g e n s k a p av en a lltig en o m objektiv, m e k a n i s k a v b i l d n m g s m e t o d oc h åte rg iv n in g. M an h a r o c k så in o m de k re tsa r, s o m icke stirra t sig b li n d a p å d e k a d a n s s y m p t o m e n o c h i fa n a tisk y r a velat k a sta ut b a r n e t m e d b a d v a tt n e t, a lltid u p p s k a t t a t dess b e ty d else som u n d e rv isn in g s m e d e l. I u tla n d e t h a r m a n b ri n g a t s t o r a ofter för re f o r m e r i d e n n a rik tn in g och gjo rt en hel del, so m äv en vi k u n d e gjort, o m vi icke låtit d e o b o tf ä r d ig a s fö r h in d e r a v s k r ä c k a oss. O m k in e m a to g r a fin skall k u n n a v e r k a fö r d et m a l j a g nyss u p p g a v sås o m dess e g e n tlig a u p pg ift, fo r d r a s först, att vi få ett s ta d ig t o ch alld eles sä rskilt g re p p om b a rn a s jä l e n. D e t gäller att, lik so m i fr å g a om b ö c k e r n a o c h de b il d a n d e k o n s t e rn a, tid ig t b ö rj a lä g g a g r u n d e n till g o d s m a k oc h f ö r m a g a att h ä m t a up p lysning. ^ G ä r n a, fö r att icke sä g a helst, i fö re n in g m e d b ö c k e r o ch b ib liotek. D e n re f o rm r ö re ls e, so m nu även h o s oss p å g å r in o m u n d e rv is n in g e n, lä g g e r ju h u v u d v ik te n p a att lä r a re n icke.
skall stanna vid att m eddela b arnen ett bestämt teoretiskt kunskapsmått, utan att han skall utveckla deras intresse och själsverksamhet d ärhän, att de såvitt möjligt självständigt m ed tillhjälp av bok och bild må, ku nna tillägna sig de kunskaper och färdig heter de. behöva, j a g. tänker d ärfö r n ä rm a st på skolfilmen som fqrnäm sta och effektivaste medel att vinna en biografens varaktiga reform. Liksom m an här hos oss har särskilda barnbibliotek och i a n d r a län der barnavdelningar inom de stora biblioteken, ja även s. k. filmbibliotek och filmskolor, där d en n a uppfostran m ed bok och bild planmässigt bedrives, varför skulle man icke vid planläggningen av vårt nya stads- och cetitralbibliotek kunna tillgodose något lik nande, om m an icke inom avsevärd tid kan besluta sig för kinematografins an vändnin g i skolorna? V arför skulle man icke här också utan alltför stora kostnader redan nu provisoriskt på för sök kunn a sätta i gång med en dylik verksamhet, i stil med de am erikanska m o d e rn a biblioteksarrangem angen för olika åldrar? L okaler är det ju mer än gott om, såvida man t. ex. till en början för d e n n a filmbiblioteksrörelse ville begagna sig av vissa välrenom m erade biograflokaler u nder de timmar, då dessa icke användas för sitt egentliga ändam ål. Lärofilmer ktnma erhållas från utlandet, såvida icke nu även tidpunkten vore inne att ä n t ligen sätta i gång m ed egen planm ässig fabrikation på området, även i större skala i fråga om apparater. På detta vis. skulle biograferna k u n n a bli som ett fullständigande bihang till skolan, om m an så vill även ett slags fortsättnings- eller yrkesskola för äldre som ha intresse eller behov av ett dylikt sätt att inhäm ta kunskaper. Att n ärm are inlåta mig p å saken skulle här föra för långt. Jag hemställer blott, om icke detta vore ett sätt och ett bättre sätt att främ ja kinematografien än att ideligen»racka ner» p å de dåliga biograferna, enquétera, b rå k a och prata i oändlighet och till ingen nytta, em edan nittionio hundradelar av dem som härvidlag yttra sig endast ytligt känna till vad de tala om,- blott hålla med därför att det skall så vara, eller av andra motiv, som vi här k u n n a förbigå, då de äro kända, ehuru sällan medgivna. Samhället har u nder det sista halvseklet undergått så g enom g ripande fö rändringar i ekonomiskt, socialt och politiskt avseende, att m an n u m e ra m ed fullt fog kan tala om en samhällets indu strialisering och dem okratisering. I vissa avseenden t. o. m. om fullständigt tom mekanisering. Uppgiften att ingjuta liv och rörelse i särskilt kunskapsförvärvandet, underlätta detta, vinna tid etc. h a r därför vunnit, stegrad betydelse. De garantier, som forna
tiders m era patriarkaliska förhållanden såväl i hem m en som mellan arbetsgivare och arbetstagare gåvo i fråga om uppfpstran och yrkesutbildning, föreligga ej nu. Ansvarskänslan har även råkat på retur. K onku rren sen är också så hård. dyrtiden så pressande, att var och en så fort som möjligt tas i an sp rå k föj förvärvsarbetet. Och detta på ett så tidigt stadium, att på fortsatt ut bildning för de allra flesta icke är att tänka. O m vi därtill b e sinna vart den politiska rösträttens d em okratisering lett i fråga om bestäm m anderätten över fosterlandets öden, så inställer sig osökt den frågan, om icke folkbildningsarbetets m ålsm än nu kun de finna tiden inne att bereda allt fler tillfällen till ö kad kulturell yrkes utbildning, skapa en känsla av sam hörighet m ed vår egen kultur och historia i främsta rum m et och därigenom inbördes. Att nu skylla på omöjligheten p å grund av dessa frågors beroende av ekonom iska förhållanden är det måste sägas rent ut löjligt. Nu om någonsin är tiden inne, eftersom behovet av kurser, föreläsningar, allt slags p ro p a g a n d a av mer eller m indre nyttigt slag vuxit sig starkt och sum m or så gott som dagligen beviljas till de mest skilda ändam ål, och intet av allt detta kan g en o m föras utan grundliga om fattande förberedande organisatio?isai beteti, som k rä va avsevärd tid. V arför icke anförtro en dylik planlägg n ing i förening m ed perm an ent p r o p ag a n d a genom en biografreform tidskrift och officiell upplysningsbyrå åt vår i kinematografiska förhållanden så grundligt och mångsidigt utbildade cen sor Berg och av statens b iografbyrå göra ett kinematografidepartement efter fullt m ode rn a och praktiska linjer? I T yskland, Ö ster rike, A m erika m. fl. länder arbetar m an sedan länge pla n m äs sigt i så d an riktning. E n d a st här skyller m an på bl. a. att vi skola vänta, em edan endast det bästa är gott nog, utan att de som tala så egentligen själva veta vad som är bäst ty ännu vänta n o g m å nga överraskningar, innan kinematografien nått sin utveckling och kulmen. I utlandet söker m an icke salunda slå blå dunster i ögonen p å folk, som icke äro inne i frå gan, utan handlar. Men här skall ett äkta svenskt»de obotfärdigas förhinder» få råd a och lå ta oss k o m m a på efterkälken och försumma de präktiga chanser vi haft och ännu ha att ur en ringa början få fram värdefulla resultat.»filmen ter sig som en brännspegel, i vilken tidens väsen samlat sina strålar och glöder oss till mötes.» Jag är långt ifrån blind för exempelvis Borgarsko lans lovvärda försök, om vilka m an talar alldeles för litet. Men vad hade vi icke för länge sedan k unn at få fram i fråga om hembygdskunskap, seder, och bruk, natur; ekonomi, administra-
tion etc., om man följt detta exempel på flera håll. V ad ej allt i fråga om arbetarskydd, arbetsmetoder, samhällskunskap! Att biografen skulle kunna bli ett utom ordentligt värdefullt r e d skap i k o m m un ens h and att sprida upplysning i dyrtidsproblem en, att väcka solidaritetskänslan är, utom allt tvivel. V arför d å icke ta detta steg och i större utsträckning an m o d a praktiskt och kunnigt folk, utrustat även m ed blick för den ekonom iska sidan, att taga hand om saken, personer så dana som icke b a r a säga sig vilja gacna utan praktiskt och energiskt bevisa detta genom p ro p a g a n d a i handling i stil m ed vad kinematografin kräver och fri från all partiskhet och de rent olidliga, otidsenliga byråkratiska former, som förkväva all frisk hänförelse eller vilja till fram gång. E tt anslag är v ad som n ärm a st behövs. Bäst vore, om S tock holms k o m m u n därm e d ginge i teten, exemplet k unde m a n a till efterföljd. Men vill ej den, så låt dig m an as fram, o ädle d o nator! Skulle icke en Wallenberg n:r 2 här m ånne k ä n n a sig m a nad? H ä r är dock även en samhällelig plikt att fylla, större än de flesta, ty det gäller generationers framtid, som nu löpa fara att i biografernas genom snittsdram atik få hela sin andliga hälsa u ndergrävd, sin sunda syn på livet förgiftad. Stockholm den 6 april 1918. D agm ar W aldner. S tockholm, Svomslcn T ry ck e riak tie b o la g e t, 1918.
- 4' f i l Ä t» # '" ' - *