30 november : kampen om Lund 1985-2008 Pries, Johan; Brink Pinto, Andres

30 november : kampen om Lund 1985-2008 Pries, Johan; Brink Pinto, Andres Publicerad: 2013-01-01 Link to publication Citation for published version (APA): Pries, J., & Brink Pinto, A. (2013). 30 november : kampen om Lund 1985-2008. Pluribus. General rights Copyright and moral rights for the publications made accessible in the public portal are retained by the authors and/or other copyright owners and it is a condition of accessing publications that users recognise and abide by the legal requirements associated with these rights. Users may download and print one copy of any publication from the public portal for the purpose of private study or research. You may not further distribute the material or use it for any profit-making activity or commercial gain You may freely distribute the URL identifying the publication in the public portal? Take down policy If you believe that this document breaches copyright please contact us providing details, and we will remove access to the work immediately and investigate your claim. Download date: 03. Jul. 2016 L UNDUNI VERS I TY PO Box117 22100L und +46462220000

30 november kampen om Lund 1985-2008

Den här boken publiceras med stöd av Syskonen Willers donationsfond för forskning i Skånes och Hallands historia och arkeologi

30 november kampen om Lund 1985-2008 Andrés Brink Pinto & Johan Pries Pluribus, Lund, 2013

Den följande textens rättigheter tillhör Andrés Brink Pinto och Johan Pries Alla rättigheter för illustrationer tillhör Mattias Elftorp Kopiering i icke-kommersiellt syfte medges och uppmuntras Tryck: Scandinavian Book, Århus Formgivning: Johan Pries Omslag: Johan Pries Omslagsillustration: Mattias Elftorp ISBN: 978-91-977875-7-4

Kapitel 1 1718 1979: början på historien Under några år i början av 1990-talet exploderade Lund i våldsamma upplopp i samband med Karl XII:s dödsdag den 30 november. I denna bok kommer vi att skildra många av de dramatiska scener som utspelade sig i samband med dessa oroligheter. Vi kommer att återge hur Lunds gammalmodiga gatstensbeläggning slets upp för att tillsammans med byggmaterial och soptunnor kastas ihop till barrikader längs fackeltågens rutt genom staden. Läsaren kommer att mötas av polisens posteringar i den pittoreska stadskärnans oregelbundna nät av gränder, där inhyrda containrar och hundratals poliser placerades ut för att helt kunna dominera stadsrummet. Vår berättelse kommer också att uppehålla sig vid de situationer då staden fullkomligen kokade över av våld, som när mångdubbla led väldrillade poliser rytmiskt slog sönder alla försök till antirasistiska demonstrationer eller när projektiler slungades fram och tillbaka mellan antirasister och nazister i timmar. Men under andra år de flesta år härskade lugnet i Lund och det laddade datumet passerade i stort sett obemärkt, trots att nationella fackeltåg fyllda med rasideologiska skinnskallar tågade genom stadens centrum. Under några år i en undantagstillståndsliknande situation skapad av en kompakt allians av politisk och polisiär makt. 1

Konflikten kring högtidlighållandet av den kung nazister och nationella gjort till sin var dock inte över i och med de stillsamma åren efter det tidiga 1990-talets utbrott. Oroligheterna kom tillbaka. Ömsom som enskilda blixtar vilka verkade slå ner från en klar himmel, ömsom som ett långsamt tänjande av gränser för vad som accepterades i det offentliga. Det är i detta historiska sammanhang vi vill placera de kravaller som skakade Lund 30 november 2008. Denna bok är skriven med flera syften, varav det viktigaste varit att sammanställa historien om den 30 november i Lund. Vi vill veta vad som hände, var det hände och när. Genom att vrida och vända på en rad källor har vi försökt skapa en heltäckande och förhoppningsvis intressant skildring av det förflutna som griper över den breda uppsättning händelser som involverade dramats huvudaktörer. Utöver att berätta den här spännande historien vill vi även försöka göra berättelsen mer användbar i ett vetenskapligt samtal, genom att diskutera verktyg för att förstå och förklara vissa nyckelaspekter av de händelser vi undersökt. Därmed blir detta också en bok som tar ett större grepp om de konfliktrepertoarer, translokala mobiliseringar och rumsliga anspråk genom vilka sociala rörelser formade historien om 30 november. Endast genom att förstå på vilket sätt dessa rörelser fungerade kan vi göra det förflutna mindre gåtfullt och mer användbart för att förstå och förklara liknande situationer i samtiden. Vi undrar alltså bland annat varför barrikader var så viktiga 1991, men spelade en så obetydlig roll 2008. Vi har funderat kring varför så många danska vänsteraktivister åkte till Lund i den stora mobiliseringen 1993 men så få danska aktivister återfinns i antifascisternas demonstrationer 2008. Vi har försökt svara på varför det var så tyst på den 30 november i Lund runt millennieskiftet, när datumet i resten av landet helt plötsligt blev en dag för antirasistiska mobiliseringar mot en upplevd nazistisk våldsvåg. Vi har i våra källor letat efter förklaringar till varför antirasister slutade att störa 30 novemberföreningen under flera år, bara för att åter systematiskt börja sabotera föreningens traditionella aktiviteter några år senare. Den här boken har tillkommit som del i ett större forskningsprojekt med syfte att bryta ny mark vad gäller den militanta utomparlamentariska vänsterns historia i Öresundsregionen. Detta gör att tyngdpunkten i framställ- 2

ningen ligger på denna rörelse, samtidigt som vi också kommer att skildra den svenska polisens förändrade sätt att möta större oroligheter, nationella rörelsens utveckling och dessas roll i de skildrade händelserna. En läsare som finner ett vetenskapligt anslag onödigt eller tråkigt kan med gott samvete låta bli att läsa de avslutande två kapitlen samt bokens slutnoter. I första hand är detta en historia om 30 november i Lund, en berättelse om lokala sociala konflikter och hur stadens gaturum präglats av dessa motsättningar. Men låt oss inte gå händelserna i förväg. Varje historia har sin början. Även om vår historia handlar om en kamp mellan nationella och antifascister, och om Lund under de tre senaste decennierna, så måste vi först bege oss tillbaka till 1700-talet. En Karl XII för varje smak Karl XII tillbringade nästan lika lång tid som regent i Lund som i Stockholm. Han bodde i Lund åren 1716-1718, och det var i Lund som han planerade det fälttåg som ledde till hans död i Norge den 30 november 1718. Kungens bostad tillhör numera Katedralskolan. Att låta ett fackeltåg till hans minne gå genom centrala Lund till Katedralskolans gård vilar alltså på ett bruk av historiska händelser och platser som tillskrivits historisk mening. Endast 13 år efter sin död blev Karl XII föremål för historiska studier, när den franska filosofen Voltaire publicerade en biografi över kungens liv. Voltaire strävade, som god upplysningsfilosof, efter att använda den unge kungen som varnande exempel mot furstars erövringsiver. För honom representerade Karl XII en helt förlegad typ av härskare. Under årtiondena omedelbart efter Karl XII:s död, den så kallade Frihetstiden, dominerade Voltaires uppfattning det politiska samtalet i Sverige. Visserligen ansågs kungen ha haft goda personliga egenskaper som mod och principfasthet, men han förkroppsligade ett absolut styre som frihetstidens ledande politiker inte ville tillbaka till. Karl XII:s regeringstid betraktades i efterhand som en katastrof med krig, tvångsutskrivningar och svält för en överväldigande majoritet av den svenska befolkningen. 1 Med Gustav III:s statskupp 1771 återinfördes enväldet och Karl XIIbilden svängde till det positivare. En av tidens framstående svenska historiker, Lundaprofessorn Sven Lagerbring, skrev hyllande om den unge kungens positiva 3

egenskaper, men erkände samtidigt att Karl XII:s tid som regent präglades av en serie misslyckanden. I Lärobok i Svenska Historien, från 1805, hyllar Karl XII, i princip utan reservationer. 2 I samband med högtidlighållandet av 100-årsdagen av kungens död år 1818 firade en grupp av främst universitetsanknutna män minnet av kungen med tal och högläsning. Bland annat framförde Esaias Tegnér sin berömda dikt om den unge hjälten som stod i rök och damm. För den nutida läsaren har dikten klara drag av pekoral och Tegnérs initiativ att högtidlighålla kungens död fick ingen efterföljd åren efter jubileet. Inte desto mindre är Tegnérs dikt något av Karl XII-vurmens signaturmelodi. Det är nog ingen slump att fackeltågen och det organiserade firandet av Karl XII återupptogs 1853, samma år som man avtäckte statyn av Tegnér, och att fackeltågen senare skulle komma att avslutas vid Tegnérstatyn i Lundagård. 3 Under den så kallade 1812 års politik, där den huvudsakliga linjen i svensk utrikespolitik gick ut på samförstånd med Ryssland, sjönk intresset för Karl XII. Kungen som laddad symbol återkom dock när anti-ryska stämningar och svensk nationalism växte i styrka efter Krimkriget. Nationalismen var ideologin framför andra under andra hälften av 1800-talet och den omfamnades av både den politiska högern och vänstern. Därmed kom också Karl XII att användas av flera politiska läger. Att högern hade lätt för att hylla krigarkungen som föll i strid är inte konstigt, men även vänstern kunde, anmärkningsvärt nog, hitta en Karl XII att göra till sin egen. Radikalerna lyckades vända den gamla envåldshärskaren mot den inhemska reaktionen genom att framhålla Karl XII som fiende till Ryssland det land som vid 1800-talets andra hälft representerade envälde, tyranni och konservativt bakåtsträvande. Genom att hylla Karl XII positionerade vänstern sig mot både ett yttre och ett inre Ryssland. Kungens fälttåg för att erövra Norge tolkades om som en föregångare till tanken på en skandinavisk union. Den liberala redaktören för Aftonbladet drev en kampanj för att resa en staty över krigarkungen i Kungsträdgården i Stockholm vid den stora Poltavafesten 1862. Snart hade de samlat in 50 000 riksdaler till den staty som än idag pekar mot öster i Kungsträdgården. Kungsträdgården blev centrum för stora oroligheter i samband med avtäckningen av statyn 1868, vilket kan vara de första stora kravallerna kopplade till Karl XII:s dödsdag, men bråken handlade inte om 4

avståndstagande från kungens gärning utan om vem som hade rätt att delta i firandet och på vilka villkor. 4 Också i Lund firades 150-årsjubileet storslaget. Det året tog inte enbart studenter och universitetslärare del i firandet, utan stora delar av Lunds borgerlighet och arbetarbefolkning gick i ett minneståg från AF-borgen till Katedralskolan och tillbaka. 5 Upprätthållandet av kungens popularitet under andra hälften av 1800- talet kan kopplas till en ny generation professionella historiker som med allt större vetenskaplig auktoritet fastställde och formade en officiell Karl XII-historieskrivning med vilken de fastslog en specifik historiesyn. Framträdande i detta sammanhang var inte minst den konservativa Uppsalahistorikern Harald Hjärne (en av den moderna svenska historievetenskapens upphovsmän) som ägnade mycket kraft åt att skriva kungens bragdfyllda historia under åren mellan 1890 och 1920. För Hjärne representerade Karl XII individuell vilja och beslutsamhet och den typ av stora män som Hjärne menade förde historien framåt. I hans framställningar lyfts Karl XII fram som den sista svenska kung som kraftfullt mötte det ryska hotet. Det är inte svårt att se hur han skriver in kungens krigshandlingar i ett tydligt ställningstagande för det tyska riket mot det ryska. Ställningstagandet blev än mer tydligt i samband med första världskriget Karl XII och Tyskland representerade det europeiska som ställdes mot en asiatisk despoti i det ryska tsardömets skepnad. 6 Hjärne var tillsammans med andra konservativa kulturpersonligheter viktig för den så kallade karolinska renässansen, där dagspolitiska strävanden för att bevara kungamakt och fåtalsvälde sammanflätades med positiva tillbakablickar på det kungliga enväldets tid. För de konservativa blev Karl XII ett vapen mot liberaler och en växande opinion underifrån för folkstyre. 7 Åren mellan 1875 och 1910 präglades av motsättning och ett stilla avsomnande av traditionen. Kulturradikala studenter, som såg Karl XII som en otidsenlig symbol, hade ett starkt inflytande över Lunds studentkår under 1880-talet och vid årtiondets slut gick de till angrepp mot fackeltågen. Firandet av en enväldig kung stack i ögonen på en studentgeneration som föredrog att högtidlighålla vetenskapliga framsteg och frihetssträvanden. Till detta ska läggas att uppslutningen under dessa år många gånger var så dålig 5

att studentkåren inte ville genomföra något fackeltåg. År 1889 la studentkårens deputerade ett förslag om att också formellt avsluta traditionen att fira Karl XII, men förlorade grundligt till den till vardags mer passiva konservativa majoritet som trots allt fanns i studentkåren som helhet. Året därpå firades både Karl XII och den framstående medicinaren och nobelpristagaren Robert Koch av respektive stridande part. Trots det uppflammande intresset för Karl XII i stunder då traditionen ifrågasattes så förde fackeltågen en tynande tillvaro även under de därpå kommande 20 åren. Under 1900-talets första decennium växte det dessutom fram en vana att förlägga studentspex till den 30 november vilket ytterligare försvagade uppslutningen till fackeltågen. 8 Mellankrigstiden en nationell våg 1921 började Lunds studentkår att diskutera ett återupptagande av traditionen med att fira 30 november. När kårmötet enhälligt beslutade att lämna traditionen i dvala bildades den fristående 30 novemberföreningen. Därefter genomförde föreningen det första firandet efter kriget. 9 Föreningens styrelseledamöter hade från början till stor del bestått av medlemmar från Lunds nationella studentklubb, och under 1930-talet fick också de uttalat nationalsocialistiska studentföreningarna ett flertal styrelsemedlemmar. Minst två av föreningens ordförande hade tidigare lett nationalsocialistiska studentorganisationer. De nationella och uttalat nazistiska organisationerna hade under 1930-talet stark medvind inom Lunds studentkår. Enligt historikern Sverker Oredsson var ungefär 400 av 2500 studenter i Lund medlemmar av Lunds nationella studentklubb 1930. Klubben var positiv till den tyska nazismen, men inte uttalat nazistisk i sitt politiska program. Studentklubben i Lund blev några år senare en viktig del av Sveriges nationella förbund (SNU) som då karakteriserades som nazistiskt av Kommittén angående statsfientlig verksamhet. När den konservativa studentföreningen Heimdal i Uppsala kritiserade SNU:s ledning för att vilja införa den tyska nationalsocialismens anda slöt lundaklubben tydligt upp på förbundsledningens sida. 10 Under 1930-talet firades 30 november av nationella och öppet nazistiska organisationer på en rad platser i landet. Firandena var del av en nationell kalender av högtidsdagar där bland annat första maj och Gustav II Adolfs dödsdag 6

6 november ingick. För denna generation av Karl XII-dyrkare var kungen den rena svenskheten personifierad. Föreställningen kring Karl XII:s gärning som ett led i en kamp mellan västerlandet och det orientaliska Asien gled enkelt över i dagspolitiska ställningstaganden i den politiska konflikten, och sedermera det öppna kriget, mellan Nazityskland och den unga Sovjetstaten. I det ljuset är det inte förvånande att Samfundet Manhem och Riksföreningen Sverige-Tyskland gav Hitler en byst av Karl XII i femtioårspresent. Inte heller är det förvånande att den tyska utrikesministern 1941 använde Karl XII som argument för att Sverige skulle sluta upp på Nazitysklands sida mot Sovjetunionen i världskriget. 11 1938 begärde 30 novemberföreningen att Lunds studentkår skulle ta över organiserandet av fackeltåg och firande samt de kostnader som var förknippade med detta. Kårens beredningsutskott verkade inte tycka att det var ett bra förslag och avslog begäran med motiveringen att det skulle innebära en stor utgift och ett obefogat politiskt ställningstagande. Företrädare för de nationellt sinnade studenterna drev dock frågan till votering på kårmötet tre gånger på kort tid. På kårmötet fick 30 novemberföreningens förslag en klar majoritet, men det misslyckades att nå de två tredjedelar av rösterna som krävdes för att förslaget skulle antas. 12 Firandet 1939 skedde dock i studentkårens regi och i skenet av det uppflammande världskriget som nått Norden genom Sovjetunionens anfall på Finland samma dag. Längst fram i det 250 personer stora tåget bars en svensk fana och samtliga studentnationers fanor. Karl XII hade uppenbarligen gått från att vara en splittrande symbol till att fungera som en enande nationell symbol i krigstid. 13 De öppet eller förtäckt nazistiska firandena av 30 november runt om i landet kom också att bli föremål för omfattande motstånd, i första hand från arbetarpartiernas ungdomsförbund. Runt om i landet möttes fackeltågen av stora människoskaror som med verbala och stundtals fysiska medel försökte störa firandet. Ordningsstörningar och stora polisingripanden i samband med firandet av 30 november, som vi så väl känner igen från det sena 1900-talet, är alltså inte någon ny företeelse. 14 1945-1980 övervintrare och traditionsbärare Efter krigsslutet tappade, av förklarliga skäl, den uttalat tyskvänliga nationella högerns attraktionskraft. I Lund verkade firandet ha dött ut efter 1948 när 7

det sista fackeltåget för en lång tid framöver hölls. 15 30 novemberföreningen dog sotdöden två år senare. 16 Traditionen att högtidlighålla 30 november i andra delar av landet upprätthölls dock av såväl uttalade nationalsocialister som av en nationellt sinnad extremhöger i Nysvenska rörelsen och senare Bevara Sverige svenskt, Sverigepartiet och Sverigedemokraterna. 17 Historikern Helene Lööw förklarar Karl XII:s attraktionskraft för de övervintrade nationalsocialisterna med att de gärna såg sig själva i hans ensamma kamp mot ett övermäktigt motstånd. 18 1965 återupptogs traditionen med fackeltåg i Lund av en då ganska ung Lars Hultén, som också återupplivade 30 novemberföreningen och blev ordförande (så småningom på livstid). Det första året deltog enligt föreningens egna uppgifter strax över 100 personer i firandet som passerade relativt obemärkt. Tåget hade avmarsch från Lundagård, gick längs Kyrkogatan/Stora Södergatan till Katedralskolans gård där man pausade för tal, för att sedan gå samma väg tillbaka och avsluta med kransnedläggning framför bysten föreställande Karl XII på friluftsmuseet Kulturen. Denna ritual skulle komma att upprepas i nästan 20 år. Redan från början ställde lokalpressen frågan om det rörde sig om en återupptagen studenttradition eller om ren nynazism. I takt med att vänsterradikaliseringen av studenter, och det övriga samhället, tilltog kom också 30 novemberföreningens firande att anta en mer uttalat antikommunistisk ton. 1971 hade man exempelvis parollen För det fria och eviga Sverige mot kommunismen, våld och förtryck. Under 1970-talet inleddes också traditionen av motdemonstrationer mot firandet. Den första organiserade motdemonstrationen stod faktiskt Lunds ungmoderater för 1972. De unga liberalerna ville tydligt markera avstånd mot en äldre konservativ och nationell höger. Motdemonstrationerna, både från höger och vänster, var dock, i jämförelse med de som skulle komma, förhållandevis städade tillställningar. Det allvarligaste som ven genom luften var, enligt Lööw, glåpord. 19 8

Kapitel 2 1980-talet: uppsving, skinheads och en folklig upploppskultur 1980 till 1985 skinheadsen strömmar till I Stockholm rapporterades de första allvarligare ordningsstörningarna i samband med högtidlighållandet av Karl XII:s dödsdag redan 1980. 20 Året därpå anslöt ett femtiotal skinheads till de olika minnesceremonierna i Stockholm. Dessa mötte motdemonstranternas ägg- och snöbollskastning med handgripligt våld. På så sätt trappades konflikten i Stockholm sakta upp, och inslaget av skinheads bland de som högtidlighöll minnet av kungen blev allt mer påtagligt, under hela 1980-talet med stora polisinsatser från 1985 och framåt. 21 I Lund bevakade polisen 1982 års firande med flera patruller och det förekom vissa störningar av tåget, i form av spridd äggkastning. 22 År 1983 rapporterade Kvällsposten att firandet gick lugnt till polisens insats inskränktes till att två gånger gripa in mot en mindre grupp snöbolls- och äggkastande ungdomar. Den som råkade värst ut i samband med 1983 års firande var krigarkungen själv Kulturens Karl XII-byst förstördes av okända angripare veckan innan själva fackeltåget. 23 9

Varken Kulturen eller 30 novemberföreningen hade råd att omedelbart reparera eller ersätta den fallna konungen. I avsaknad av byst året därpå gick en mindre grupp med föreningens ordförande i spetsen till Universitetshuset redan klockan 12.00 för att där lägga ner en krans vid en identisk Karl XIIbyst i gips. Själva fackeltåget planerade de att genomföra som vanligt, låt vara att själva avslutningen av fackeltåget skulle ske vid en tom sockel. Kanske var den planerade eftersitsen på Grand Hotel någon tröst för den stukade nationella feststämningen. 24 År 1984 fanns ett inslag av yngre fackeltågsdeltagare i uniformsliknande utstyrsel med kortsnaggat hår, militärkängor och militärjackor vid samlingen i Lundagård. I samma ögonblick som fackeltåget lämnade Lundagård blev det uppenbart att detta års firande inte skulle kommas ihåg för den trevliga eftersitsen. Fackeltåget drog snabbt till sig en stor skara ungdomar som följde dem tätt i hasorna hela vägen under skallande antifascistiska slagord. Lundapolisen tycks ha tagits på sängen av den stora gruppen motdemonstranter vars antal dessutom fortsatte tillta för varje minut som gick och begärde snabbt in förstärkning från Malmö och Länstrafiksgruppen. När fackeltåget nådde Katedralskolans gård ställde de 22 poliser som fanns på platsen upp i en skyddande ring kring mötesdeltagarna. Ungefär samtidigt som minnestalet till Karl XII inleddes slungades den första stenen genom luften. Snart följdes den av ytterligare stenar, flaskor och ägg som flög i en båge över poliserna in mot de samlade Karl XII-vännerna. 25 Det är lätt att föreställa sig att återtåget till Kulturen skedde i betydligt högre tempo med motdemonstranternas beskyllande rop Nazister! ekande mellan husväggarna. Väl framme i Lundagård skyndade sig polisen att få in fackeltåget innanför Kulturens muromgärdade område och låsa grindarna. Vid det här laget hade folkmassan som följde fackeltåget växt till mellan 400 och 500 personer. Det är tydligt att polisen i det här skedet helt tappat kontrollen över Lundagård och de gator som omger Kulturen. Det kastades stenar och flaskor över muren och polisen befarade att motdemonstranterna skulle lyckas klättra in till gårdsplanen där fackeltåget stod. När polisen lyckats lokalisera en väktare med nyckel till Kulturens huvudbyggnad fördes samtliga fackeltågsdeltagare in i relativ säkerhet. Dörrarna låstes i avvaktan på att situationen 10

Händelseförloppet 30 november 1988 och 1990 Sankt Laurentiigatan Clemenstorget Stadsbiblioteket Biskopsgatan Järnvägsstationen Byggmästaregatan Polishuset Klostergatan 1 3 Kyrkogatan L u n dagå r d Tegnérstatyn Karl XII-byst Kulturen B o t anisk a t r ä dgå r den Nygatan 2 Stortorget Mårtenstorget Katedralskolan Dalbyvägen Råbygatan S t a dspark e n Stora södergatan Bankgatan Södra esplanaden 2 3 Brunnsgatan 1 Indisk icke-våldsblockad 1988 Stenkastning mot polisen 1990 Misslyckad sittblockad 1990 30-novemberföreningens fackeltåg Södra vägen 11

skulle lugna sig. Efter två timmars spänd väntan hade tillräckligt många motdemonstranter tröttnat och åkt hem för att polisen skulle våga sig på att transportera bort de inlåsta kungafirarna i sina polisbilar. Någon eftersits på Grand blev det aldrig. 26 Under språngmarschen genom centrala Lund var det uppenbart att polisinsatsen var allt för liten för att kunna säkra ordningen kring 30 novemberföreningens anspråk på centrala Lund. I stället dominerades Lund av en oregerlig folkmassa som i kraft av sitt antal kunde ta kontroll över gaturummet. I efterdyningarna av upploppet och i avsaknad av Karl XII-byst beslöt Kulturen att hädanefter inte upplåta sina lokaler till 30 novemberföreningen. Därmed hade Karl XII-firandet berövats en ceremoniellt viktig plats för första gången sedan traditionen återupptagits 1965. Bysten, och friluftsmuseet i stort, hade placerats mitt i konflikten genom motdemonstranternas angrepp på fackeltåget, och den enklaste vägen bort från den problematiska positionen var för Kulturen att i praktiken ta ställning mot firandet snarare än passivt förhålla sig opolitiskt neutrala. Inför fackeltåget 1985 satte föreningen Folk mot nazism upp handskrivna affischer där de uppmanade lundaborna att visa vad du tycker om nynazismen gå med ut och motdemonstrera mot Karl XII-falangen och dess fascistiska och rasistiska sympatisörer. Planen var att mötas på Stadsbiblioteket där föreningen hade en antirasistisk utställning och föredrag hela dagen för att i samlad trupp bege sig till Tegnérsplatsen lagom till 30 novemberföreningens samling klockan 16.00. Folk mot nazism betonade i ett flygblad, möjligen under intryck från föregående års våldsamheter och möjligen med ett avslöjande detaljrikt språk, att det rörde sig om en fredlig protest. Deltagarna uppmanades att lämna knogjärn hemma, ta med visselpipor. 27 Till 1985 års kommendering hade polisledningen i Lund kallat in förstärkning från Malmö, Landskrona och Helsingborg. Utöver knappt hundra poliser till fots ingick hundförare och åtta beridna poliser i den totalt 109 poliser starka insatsen. Av storleken är det tydligt att polisledningen dragit slutsatsen att de var gravt underbemannade 1984. Polisens styrkedemonstration gav också resultat: Vi kom i överläge från början konstaterade en poliskommissarie i Kvällsposten. 28 12

Det kring 50 personer starka fackeltåget kunde relativt ostörda genomföra sin demonstration, anförda av en fana och en trumslagare. Även detta år var inslaget av unga, kortsnaggade [män], med marschkängor på fötterna påtagligt. Några av de unga deltagarna hade också maskerat sig. När de marscherade ut möttes de av enstaka snöbollar, burop och allsång av We shall overcome. 29 Ett hundratal ungdomar försökte överrösta högtidstalet på Katedralskolans gård men polisen hade slagit en järnring kring skolgården och släppte bara in fackeltåget. Mot talarens högtalaranläggning stod sig de avlägsna ropen slätt. När fackeltåget, under kompakt polisbevakning, gått tillbaka till Lundagård fick de poliseskort från Lund. 30 En ny nazism växer fram i Sverige 30 novemberföreningens ordförande Lars Hultén värjde sig aggressivt mot alla anklagelser om att föreningen eller han själv skulle ha någon koppling till en nazistisk miljö. 31 Enligt journalisterna Anna-Lena Lodenius och Stieg Larsson var han dock medlem i det uttalat nazistiska Nordiska Rikspartiet under 1970-talet. 30 novemberföreningens vice ordförande satt under 1980-talet också i styrelsen för Nysvenska Rörelsen som leddes av Per Engdahl den svenska fascismens nestor som själv också var mångårig medlem i 30 novemberföreningen. 32 När Engdahl gått bort övertog Lars Hultén ledningen av Sveriges nationella förbund (SNF) efter honom. 33 Nysvenska rörelsen och SNF knöt tidigt täta band till den framväxande vågen av högerextrema gatumilitanter i bland annat Bevara Sverige svenskt (BSS). 34 I samband med interna splittringar uppmanade också BSS 1983 alla seriösa nationalister i hela Sverige att delta i 30 novemberfirandet i Lund. BSS och dess efterföljare Sverigepartiet förefaller ha värvat medlemmar i samband med de traditionsenliga eftersitsarna. 35 Enligt en avhoppad styrelsemedlem, tillika redaktör för föreningens medlemsblad, hade BSS 1987 styrelsemajoritet i 30 novemberföreningen i Lund. 36 Under den senare hälften av 1980-talet kom också 30 novemberföreningens verksamhet att omfamnas av en yngre, betydligt mer militant, generation rasideologiska högerextremister som inte sällan också var skinheads. Den yngre generationen aktivister var av en på ytan helt annan sort än efterkrigsdecenniernas nationella. Mellankrigstidens bruna höger hade i stor utsträck- 13

ning rekryterat på läroverken och universiteten och efter krigsslutet hängt uniformen längst in i garderoben för att i stället framträda i prydliga kostymer. I den mån det fanns en åsikt om musik och kultur stod man kvar i en konservativ nationell tradition där det moderna sågs som något hotande. Hit räknades i högsta grad jazz- och rockmusik som sågs som norm och moralupplösande jazzen kopplades av mer ideologiskt konsekventa nationalsocialister till ett judiskt inflytande. 37 Musiksynen ekar i Sverigedemokraternas kulturprogram från 1993 där det konstateras att så kallad nationell rock har degenerat till att i stort sett innehålla enbart rytm. Ett stort förfall ovärdigt den nordiska människan. 38 1980-talets unga extremhöger omfamnade i hög grad ett skinheadsmode med tydliga influenser från den engelska miljön av nazistiska skinheads. 39 Många av de unga skinheadsen hade arbetarbakgrund och som grupp var de ofta våldsbenägna men oorganiserade. 40 Den rasideologiska revolution de drömde om tonsattes till aggressiv snabb rock med uttalat nazistiska budskap (så kallad vit makt-musik), som musikaliskt har betydligt mer gemensamt med punk än med Wagner eller Horst Wessel lied. 41 Till Sverige kom musikstilen via Bevara Sverige svenskts (BSS) försäljning av engelska kassetband under det sena 1970-talet. 42 1985 släppte bandet Ultima Thule sin första singel och de nådde under åren strax innan och efter 1990 så stora försäljningsframgångar att de 1993 gavs ett kontrakt på Bert Karlssons skivbolag Marianne. 43 Enligt historikern Helene Lööw var en anledning till bandets stora kommersiella framgång att deras texter är mångtydiga och kan tolkas positivt av såväl rasideologer som extremnationalister, samtidigt som de framstår som mer eller mindre acceptabla för en bredare publik. Bandet laborerar skickligt med det kodspråk som finns inom [den nazistiska] rörelsen och kan på så sätt, utan att egentligen ta ställning, länge balansera på gränsen. 44 Ultima Thule blev i och med sina försäljningsframgångar, sina otydliga texter och ett offentligt avståndstagande från rasism snabbt kontroversiella i den mer rasideologiska delen av vit makt-scenen och flera organisationer, bland annat Sverigedemokraterna, upphörde att sälja deras musik. 45 Samtidigt sågs Ultima Thule som ett legitimt ansikte för en subkultur med tydligt nazistisk prägel och en möjlig inkörsport till densamma för stora mängder ungdomar. 46 Sverige var under delar av 1990-talet något 14

av ett världscentrum för produktion av vit makt-musik, och för människorna bakom musikproduktionen var vit makt-musik ett effektivt sätt att förmedla ett rasideologiskt budskap till en bred grupp ungdomar. 47 1997 bedömdes exempelvis hela 12 procent av pojkar med svensk bakgrund i högstadie- och gymnasieålder ha lyssnat på vit makt-musik någon gång. 48 Samtidigt som skillnaderna på ytan kan tyckas stora är det svårt att underskatta den övervintrade generationen högerextremisters betydelse för framväxten av en militant rasideologisk extremhöger på 1980-talet. Det uttalat nationalsocialistiska Nordiska rikspartiet (NRP) spelade en viktig roll för att föra vidare ett nazistiskt idéarv till de aktivister som skulle komma i offentlighetens strålkastarljus under beteckningen Vitt ariskt motstånd (VAM). NRP höll också traditionen att fira 30 november levande under 1960 och 1970-talen. 49 Under 1970- och 1980-talen tillkom också firanden från grupper med en mer städad framtoning. I Stockholm organiserade bland andra Föreningen Sveriges framtid möten på dagen, Narvaförbundet genomförde stillsamma kransnedläggningar vid Karl XII:s grav och Sverigepartiet/ Sverigedemokraterna organiserade demonstrationer som inte sällan omgärdades av allvarliga ordningsstörningar. 50 Mötena och demonstrationerna var en viktig mötesplats över organisations- och generationsgränser där en nationell tradition fördes vidare. 51 Även firandet i Lund hade en central plats i en sydsvensk nationell kalender. Från 1980-talets mitt var det tydligt att fackeltågen börjat attrahera nya deltagartyper. De grånande herrarna i 30 novemberföreningen fick sällskap av mer eller mindre unga män i kängor, bomberjackor och rakade huvuden. Till skillnad från exempelvis vitmaktrörelsen i USA tycks inte de äldre och yngre generationerna haft några större svårigheter att finna varandra. 52 I synnerhet de sittningar som 30 novemberföreningen arrangerade som avslutning på demonstrationsdagen verkar ha spelat en viktig roll som plats för att föra vidare ett rasideologiskt idéarv från mellankrigstidens nationella rörelse. Västfront SA skrev om firandet 1991 i den nazistiska tidningen Storm: Eftersitsen i Malmö blev en trevlig tillställning och efter att ha talat med många sunt tänkande människor och knutit många nya 15

kontakter, så kunde man med gott samvete ta nya friska tag och åka hem. 53 Fackeltågen och efterföljande middagar gav de unga skinheadsen en arena där de kunde spränga de begränsningar som den i huvudsak subkulturella skinheadsmiljön hade för att komma ut som 1990-talets välorganiserade nazistiska rörelse på andra sidan. Under senare delen av 1980-talet började också en bredare främlingsfientlig diskurs vinna framsteg i det offentliga samtalet. Författaren Ola Larsmo beskriver den som kväljande för den som själv var med och, ja, gravt underskattade allvaret i vad som sades. 54 Befolkningen som helhet i Sverige uppvisade en förändring i mer tolerant riktning vad gällde synen på invandring från 1969 fram till 1987. I 1987 års undersökning stod dock män i åldersgruppen 18 23 ut, dessa uppvisade en minskad tolerans i relation till föregående mätning. Gruppen fortsatte att förändras i intolerant riktning i mätningar 1989 och 1990. Den främlingsfientliga för att inte säga rasistiska vinden tilltog under de sista åren av 1980-talet för att med stormstyrka föra in ett illa förtäckt rasistiskt Ny demokrati i riksdagen efter valet 1991. 55 Senare delen av 1980-talet innebar en ökad gatuaktivitet från högerextrema militanter. Sverigedemokraternas Malmöavdelning bestod i stora stycken av ett våldsamt skinheadsgäng som var inblandat i flera allvarliga misshandelsfall. Partiets kommuntalesman dömdes flera gånger för misshandel. 56 Våldet var knappast begränsat till Malmö. 57 I en enkät som Rikspolisstyrelsen genomförde kom det fram att polisen i Sverige utrett 2039 brott som man betecknat som rasistiska under åren 1984 1987. Den misshandel som utfördes av skinheads med nazistiska sympatier riktade sig ofta mot politiska motståndare men tycktes av Lodenius och Larssons sammanställning minst lika gärna slå relativt blint mot grupper som homosexuella eller invandrare. 58 Vad som framstår som ett till synes planlöst våld riktat mot minoriteter fungerade samtidigt som fundamentet för ett slags rädslans politik, som ett sätt att inskränka utsatta gruppers möjlighet att röra sig fritt i vissa miljöer. Detta outtalade och grovmaskiga, och ofta osynliga, nät av vardagsvåld och gängterror var en djupt rotad gemensam politisk praktik för stora dela av den europeiska extremhögern vid tidpunkten. Denna slags anspråk på rummet var vid vissa tidpunkter en uttalad strategi för att helt avskärma territorier från minoriteter och utvalda politiska strömningar, så som i de av nazister 16

befriade zonerna i östra Tyskland. 59 Under det sena 1980-talet och tidiga 1990-talet gick också en våg av mordbränder riktade mot flyktingförläggningar över Sverige och Europa, med de så kallade Lichtenhagen-pogromerna i Rostock som det kanske mest uppmärksammade fallet. Samtidigt tilltog vandaliseringen av judiska kyrkogårdar, bland annat vandaliserades 15 judiska gravar i Lund 1990. 60 Det gatunazistiska uppsvinget, med tillhörande inflöde av unga skinnskallar till 30 novemberföreningens fackeltåg, under det sena 1980-talet möttes av det etablerade samhället i form av olika typer av upplysningskampanjer i bland annat skola och massmedia. Det sena 1980-talet och det tidiga 1990-talet var också de breda anti-rasistiska demonstrationernas tid där framförallt gamla och nya sociala rörelser förenades. 1986 julskyltning och karnevaleskt motstånd År 1986 inföll den 30 november på första advent. Lunds innerstad skulle alltså vara fyllt av julklappshandlande människor som tittade på den traditionella julskyltningen. Polisen hade kallat in en 119 poliser stark kommendering och förberett avspärrningar i Lundagård, men vågade trots detta inte ge någon full garanti för att allt skall gå lugnt till. 61 Dagarna innan hade Lunds centrum affischerats med uppmaningar att reagera på att nazister kommer till Lund. Personerna bakom affischen kallade också till en antirasistisk vaka i Stadsbibliotekets hörsal. Vakan skulle vara hela dagen och gruppen lovade också att de skulle bevaka stan. 62 När mörkret började sänka sig över staden slog polisen en järnring kring Lundagård. Hugade fackeltågsdeltagare fick passera en mur av poliser för att komma in i det av kravallstaket inhägnade området. Hur många som faktiskt gick i fackeltåget är oklart. Polisen uppgav 40, men 30 novemberföreningens ordförande menade på att det rörde sig om över 85 deltagare. Unga män från den nya nazistiska skinheadsubkulturen dök för tredje året upp, och dominerade nu hyllningsceremonin. 30 novemberföreningens ordförande betraktade 20 år senare det för stunden nya fenomenet positivt och beskrev den unga våldsbenägna och rasideologiska generationen som duktiga på att trumma ihop folk, men med något betänklig dryckeskultur. 63 17

Trots en massiv polisbevakning drog fackeltåget snart till sig oönskad uppmärksamhet från allmänheten. Stora skaror nyfikna och motdemonstranter samlades framför kravallstaketen. Handskrivna uppkopierade affischer som löd Gör som 2000 duvor. Skit på Karl XII vittnar om en stämning som snarare kan beskrivas som humoristisk och karnevalesk än militant. Buande motdemonstranter följde fackeltåget hack i häl från Lundagård till Katedralskolan. De poliser som red precis bakom tåget fick snart en svans bestående av en grupp ungdomar. När tåget kom fram till Katedralskolan kastades det också några ägg mot mötesdeltagarna. I huvudsak lyckades dock polisen förhindra att det kastades något annat än glåpord mot fackeltåget, inte minst till följd av att de hade ett stort antal civila poliser utspridda i folkmassan som snabbt ingrep mot ansatser till äggkastning. 64 Även om fackeltåget hade fått gå sin planerade marschväg var det tydligt att de inte längre stod oemotsagda och att de inte längre hade full kontroll över denna del av stadsrummet. En ny grupp beredd att göra anspråk på historiskt förankrade platserna var på väg att ta form. Den hade ännu inte blivit stark eller målmedveten nog att aktivt ta över eller neka 30 novemberföreningen tillgång till de platser där deras ritualer ägde rum. Ett nytt sätt att protestera, en ny konfliktrepertoar, som trots en något studentikos humor var närgången och konfliktsökande kunde anas. 1987 oroligheterna växer i styrka och sprids över staden År 1987 hölls fackeltåget i efterdyningarna av den så kallade Sjöbodebatten. 65 Liksom året innan sattes det upp affischer i Lund vilka uppmanade till protest mot fackeltåget. 66 Polisen hade ett i princip identiskt upplägg som föregående år cirka 120 poliser förstärkta med polisrytteri från Malmö bevakade den med kravallstaket avspärrade samlingsplatsen i Lundagård. 1987 visade det sig att både fackeltågsdeltagare och motdemonstranter var fler till antalet. Fackeltåget samlade kring 100 deltagare och utanför kravallstaketen stod 600-700 motståndare. Stämningen blev snart upploppsliknande och flaskor regnade in över avspärrningen. 67 18

När klockan blivit 20.00 ställde fackeltåget upp sig för avmarsch med en svensk fana i täten följd av en mindre samling äldre herrar med studentmössor och slutligen en ganska stor grupp yngre deltagare varav många var skinheads. En ensam motdemonstrant försökte ställa sig i täten för tåget med en banderoll som löd Krossa Fascismen men blev snabbt övermannad av polis och fackeltåget kunde påbörja sin marsch. På trottoarerna var det fullt med människor. En person blev så upprörd av fackeltåget att han först skrek nazistsvin till tågets deltagare och sedan spottade en deltagare i ansiktet. Snart ekade motdemonstranternas slagord och talkörer på Lunds gator. Stora Södergatan var fylld av motdemonstranter. De följde fackeltåget hela vägen ner till Katedralskolan. Ägg, stenar, flaskor och hästspillning kastades in på fackeltåget längs marschvägen, den stora polisbevakningen till trots. När fackeltåget kom in på den avspärrade skolgården tog sig några motdemonstranter upp på intilliggande tak och började kasta sten. Under marschen tillbaka till Lundagård fortsatte oroligheterna. Efter att de kommit fram var polisen tvungen att ge fackeltågsdeltagarna poliseskort till järnvägsstationen, och i vissa fall rent av hemkörning i polisbil. 68 Klockan 20.30 uppstod bråk på järnvägsstationen. Två Karl XIIanhängare hade blivit instängda på en toalett av en större grupp ungdomar. Polisen rensade under visst tumult väntsalen med hjälp av hundar och batonger. 69 Oroligheterna pågick långt in på kvällen, med omkringdrivande grupper i centrala Lund. En tillrest 20-årig medlem i 30 novemberföreningen beskriver i polisförhör hur han och två likasinnade blivit omringade av ett stort gäng ungdomar på vägen mellan stationen och föreningens hyrda festlokal. En polisbil undsatte hans två kamrater, men själv fick han fortsätta ensam, förföljd av 10-15 ungdomar som kastade glåpord och snöbollar efter honom. För den unge fackelbäraren slutade historien lyckligt såtillvida att en annan polisbil också kom till platsen så att även han kunde få biltransport till festlokalen men olyckligt såtillvida att poliserna vid festlokalen visiterade honom och då upptäckte både en tårgasspray och en batong. I förhör uppger mannen att han hade beväpnat sig eftersom han visste att han denna dag kunde sammanträffa med motdemonstranter. 70 19

När kvällen var över hade 11 personer gripits. En deltagare i fackeltåget hade fått föras till sjukhus för att sys i pannan till följd av en kastad flaska. 71 1988 respektabel antirasism och icke-våldsmotstånd Inför 30 november 1988 mobiliserade både polis och motdemonstranter större än tidigare. Polisens kommendering räknade 140 poliser, varav tio till häst, till en rekordkostnad av över en miljon kronor. Arrangörerna bakom motdemonstrationen totalt 22 organisationer med bland andra de flesta partipolitiska ungdomsförbunden, elevråden vid två grundskolor samt en rad invandrar- och solidaritetsföreningar hade spridit 7 000 flygblad och 700 affischer. Den stora mobiliseringen samlade cirka 650 personer i det antirasistiska demonstrationståget, som gick från Clemenstorget till Mårtenstorget med start klockan 17.30 och avslutande torgmöte klockan 19.00. Kyrkoherde Ingemar Simonsson förkunnade som sista talare att det finns bara en mening om invandrar- och flyktingfientligheten, den är djupt okristen och kättersk. Polisinsatschefen uttalade sig positivt om motdemonstrationen och uttryckte en förhoppning om att den mer ordnade protesten skulle verka dämpande på den allmänna stämningen under kvällen. 72 Samtidigt som motdemonstranterna samlades på Clemenstorget klockan 17.30 rullade en hyrd buss in mot Lundagård. I den satt cirka 40 unga rasideologiskt nationella från Göteborg och Västsverige. 73 Kvällens 30 novemberfirande kunde börja på allvar. Ungefär samtidigt som 30 novemberföreningen ställde upp sig i Lundagård 18.45 samlades en mindre grupp människor utanför järnvägsstationen för att kommenter(a) vår avsky för Nysvenska rörelsen och dess inblandning i 30:de novemberföreningens fackeltåg inför de förbipasserande och ropa slagord mot rasism. I samband med manifestationens avslutning drog några deltagare samman grindarna som ledde ned till den tunnel som förband de flesta perronger med själva Bangatan och låste samman grindarna med ett lås. 74 Även detta år hade polisen spärrat av Tegnérsplatsen med kravallstaket, poliser och hundförare. Cirka hundra Karl XII-vänner hade tagit sig in bakom polisen linjer. Förutom 30 novemberföreningens äldre medlemmar bestod fackeltåget även detta år i stor utsträckning av tillresta skinheads. Ledda av 20

Tegnérsplatsen, 1988: Fackeltåget dominerades av skinheads. trumslagare i karolineruniformer ställde fackeltåget upp sig för avmarsch ungefär klockan 19.00. Fackeltåget kom dock inte längre än precis ut från Lundagård. På Kyrkogatan hade en större grupp motdemonstranter satt sig ner och spärrade på indiskt icke-våldsvis vägen för tåget. 75 I polisens arkiv finns ett fotografi av sittblockaden. I samma mapp som fotografiet ligger en handskriven lapp som lyder Span önskar hjälp med identifieringen av de personer som satt sig på gatan. Ringa in den som känns igen samt nedteckna namn och födelsenr på baksidan. 76 På fotografiet syns kring 35 sittande människor. Flertalet tycks vara mellan 15 och 25 år gamla. Av kläderna att döma var de inte hårdföra gatustridskämpar utan snarare kulturradikala studenter, en av dem hade till och med tagit med sin portfölj till sittblockaden. En handfull hade maskerat sig med halsdukar men den stora majoriteten visade ovetande, eller villigt, sina ansikten för polisens fotograf. 21

Kyrkogatan, 1988: Indisk icke-våldsblockad. I denna situation hade polisen att välja mellan att hejda fackeltåget eller att med våld ingripa mot de sittande demonstranterna, varav många antagligen kom direkt från mötet på Mårtenstorget. Det som året före varit ett uppsluppet omsvärmande av nationalisternas ceremonier övergick nu i ett tydligt anspråk på, och blockad av, fackeltågets traditionella marschväg. När en oidentifierad gärningsman, som kanske inte fullt ut tagit till sig det indiska icke-våldsbudskapet, slungade en tårgasgranat mot fackeltågets tät svarade skinheadsen med att kasta sina facklor mot den sittande blockaden. Där och då tog polisledningen ett snabbt beslut. De kunde inte längre garantera säkerheten för vare sig fackeltåg, motdemonstranter eller enskilda polismän. Tåget var tills vidare inställt och deltagarna motades åter in i det avspärrade utrymmet kring Tegnérsplatsen. 22

I detta läge började en häftig ordväxling mellan 30 novemberföreningens vice ordförande och chefen för civilpolisen på platsen. 30 novemberföreningen ville att polisen skulle statuera exempel och skingra sittblockaden men polischefen svarade att det finns faktiskt 1 000 normala människor därute och vi vill inte riskera att skada dem. 77 Fackeltåget fick finna sig i att stå still i den kalla novembernatten i väntan på att polisen gav klartecken för förnyad avmarsch. 78 För första gången hade polisen låtit motdemonstranters utmana 30 novemberföreningens traditioner genom att besätta en av föreningens symboliskt laddade platser och därmed helt stoppa fackeltågets rörelse. Det är också viktigt att notera att polisen i detta läge valde en de-eskalerande strategi när de gjorde bedömningen att det var bättre att vänta några timmar än att riskera att sätta igång ett upplopp med ett hårdhänt ingripande. För att få kontroll över den kaotiska situationen beordrades delar av poliskommenderingen som befann sig vid Katedralskolan att förstärka insatsen i Lundagård. Trots polisens avspärrningar kom en grupp motdemonstranterna tillräckligt nära för att kunna se och skrika på fackeltågets deltagare. Polisen hade då satt in både hundförare och rytteri för att skapa en fredad zon kring kravallstaketen som skiljde grupperna åt. Under cirka en timme haglade glåpord såväl som stenar, ägg, ölburkar och flaskor mellan de två grupperna och mot polisen som stod emellan. Därefter förflyttade sig hela fackeltåget till AF-borgens södra gavel. Sex av polisens hundförare följde efter och positionerade sig två till tre meter framför fackeltåget. Vid det här laget verkar fackeltåget mer ha antagit formen av massa och vittnesmål talar om att flera personer i tåget nu var kraftigt berusade. Flera skinheads svarade på motdemonstranternas slagord med att göra Hitlerhälsningar. En tätgrupp skinheads började sakta avancera mot polisens linje som kände sig tvingad att lika sakta ge de allt mer mark. Hundbefälet drog en linje i gruset och gav besked att fackeltåget inte fick korsa linjen. Stämningen vid linjen i gruset blev snabbt allt mer hätsk och uppskruvad. Snart gjorde en grupp skinheads ett utfall mot polisen men drevs tillbaka av hundarna. Samtidigt fick de beridna poliserna arbeta hårt för att hålla motdemonstranter borta från avspärrningarna. 79 I mer än två timmar stod fackeltåget stilla i kylan. När klockan blivit 21.30 23

hade polismästaren förberett en skingringsbefallning nu skulle tåget få gå. Vid det här laget hade dock folkmassan utanför kravallstaketen tunnats ut så pass mycket att polisen bedömde att det skulle gå att köra iväg 30 novemberföreningen med polispiketer. Deltagarna i fackeltåget vägrade. Ungefär två tredjedelar av deltagarna smögs i stället ut bakom AF-borgen. Kärntruppen i föreningen gick ner till Katedralskolan, omringade av 35 gående och tio ridande poliser. 80 I stället för att följa med ner till Katedralskolan gav sig en grupp av de tillresta Göteborgarna ut i Lunds centrum för att leta reda på bortkomna kamrater. Vid järnvägsstationen var det lugnt men de hörde bråk och skrik från ett närliggande torg, antagligen Clemenstorget, och drog sig ditåt. På torget uppstod visst handgemäng med poliser, både ridande och till fots, och minst en av dem greps för olaga vapeninnehav. 81 Dagen efter skrädde inte polismästaren i Lund orden: Vi kommer att bli hårdare och hårdare mot pöbeln som försöker sätta sig över gällande lagar genom att hindra fackeltåget. [ ] jag [kan] aldrig kapitulera när människor försöker stoppa grundlagsskyddade rättigheter. 82 Det är kanske lätt att förstå polismästarens frustration inför att tvingas kapitulera, om än tillfälligt, för en folkmassa. Det gör det inte mindre anmärkningsvärt att denna representant för statsmakten använde ett språkbruk som ligger så nära 30 novemberföreningens företrädares beskrivningar av motdemonstranterna. 83 I uttalandet går det att ana en åsiktsgemenskap som förenade delar av den konservativt sinnade borgerligheten och den nationella högern, en åsiktsgemenskap som vid den här tiden kanske var starkare inom traditionellt auktoritärt sinnade delar av samhället som polis och militär. 84 I kontrast till polismästarens ord står Sydsvenskans ledarsida och det socialdemokratiska kommunalrådet. De betonade också vikten av att respektera demonstrationsrätten, men konstaterade även att det vore välkommet om 30 novemberföreningen i framtiden självmant valde att förlägga sitt firande till ett slutet rum. 85 1989 polisen tar kommandot Sin vana trogen sökte, och fick, dock 30 novemberföreningen tillstånd för att genomföra sitt traditionsenliga program året därpå. Också den antirasistiska 24