Kraven på återhämtningsplaner enligt krishanteringsdirektivet
1 Inledning I denna artikel presenteras de kommande kraven på återhämtningsplaner som i samband med införlivandet av krishanteringsdirektivet kommer införas i svensk lagstiftning. Artikeln syftar ej till att tillhandahålla en uttömmande redogörelse över de bestämmelser som reglerar återhämtningsplaner utan tjänar endast som en introduktion till ämnet. 2 Bakgrund Efter utdragna förhandlingar antogs i maj 2014 Europaparlamentets och rådets direktiv om inrättandet av en ram för återhämtning och resolution av kreditinstitut och värdepappersföretag (institut), det s.k. krishanteringsdirektivet. Genom krishanteringsdirektivet införs en ny metod för att rekonstruera och avveckla institut som fallerar eller riskerar att fallera, i syfte att bland annat undvika negativa spridningseffekter i det finansiella systemet samt upprätthålla kritiska funktioner. Direktivet bygger på principen om att ägare och borgenärer i första hand ska bära de förluster som uppstår i samband med att ett institut fallerar. Direktivet innehåller även krav på att institut ska utveckla en återhämtningsplan vars syfte är att möjliggöra för institut att återställa sin finansiella ställning efter en betydande försämring. Målet med återhämtning är således att säkerställa fortsatt verksamhet i institut med tillfälliga finansiella problem medan resolution snarare handlar om att avveckla institut på ett sätt som ej riskerar att medföra finansiell instabilitet. För de institut som ingår i en koncern som omfattas av gruppbaserad tillsyn är det emellertid tillräckligt att moderföretaget utvecklar en s.k. koncernåterhämtningsplan. Koncernåterhämtningsplanen ska dock innefatta åtgärder som kan appliceras på såväl gruppen som de individuella bolagen. Figur 1 Syftet med återhämtning respektive resolution Sida 1
Krishanteringsdirektivet skulle ha varit infört i medlemsstaternas lagstiftning från och med den 1 januari 2015 men i dagsläget har Sverige ännu inte antagit någon lagstiftning på området. Den 29:e oktober 2015 överlämnade dock regeringen proposition 2015/16:5 om genomförande av krishanteringsdirektivet till Riksdagen. I propositionen föreslås att reglerna om återhämtningsplaner införs genom ändringar i Lag om bank och finansieringsrörelse samt i Lag om värdepappersmarknaden. I propositionen föreslås att de nya ändringarna ska träda i kraft från och med den 1 februari 2016. 3 Vad är en återhämtningsplan? Det övergripande syftet med en återhämtningsplan är att möjliggöra en återställning av ett instituts finansiella ställning efter en betydande försämring. Återhämtningsplanen kan således ses som en förebyggande åtgärd som bidrar till att förhindra att ett institut fallerar och att det i förlängningen blir föremål för resolution. För att uppnå detta syfte ska återhämtningsplanerna därför innehålla en rad åtgärder som det enskilda institutet kan vidta i en situation då dess finansiella ställning är hotad. En återhämtningsplan ska även innehålla såväl kvantitativa som kvalitativa indikatorer som specificerar i vilka situationer som planens olika delar bör aktiveras. De åtgärder som anges i planen behöver endast vidtas i de fall då ett institut bedömer att detta är lämpligt baserat på förhållandena i det enskilda fallet. Finansinspektionen har dock möjlighet att kräva att hela eller delar av planen aktiveras. Återhämtningsplanerna och de åtgärder som däri anges ska utvecklas baserat på en analys av verksamheten utifrån ett antal olika typscenarier. Vilka typscenarier som ska ligga till grund för planerna framgår av riktlinjer som har utvecklats av EBA. 1 4 Vad ska en återhämtningsplan innehålla? Kraven på innehållet i en återhämtningsplan framgår av artikel 5.5 samt avsnitt A i direktivets bilaga. Figuren nedan illustrerar ett urval av de uppgifter som enligt direktivets bilaga ska ingå i återhämtningsplanen. 1 EBA/GL/2014/06 Sida 2
Figur 2 Exempel på uppgifter som ska ingå i en återhämtningsplan Då kraven på innehåll som anges i bilagan är omfattande och komplexa samt ytterligare förtydliganden beskrivs i form av tekniska standarder från EBA är det viktigt att betona att dessa bör ses som minimikrav för institut med uppenbar systemrelevans. I inledningen till direktivet anges följande: För ett litet institut med låg grad av sammanlänkning och komplexitet skulle en återhämtningsplan kunna begränsas till viss basinformation om dess struktur, utlösare för återhämtningsåtgärder och återhämtningsval. 2 De åtgärder som identifieras i återhämtningsplanen ska kunna ge förväntad effekt och vara genomförbara när det råder finansiell stress, samtidigt som negativa effekter på det finansiella systemet ska undvikas i så stor utsträckning som möjligt. 5 Process för antagande Enligt direktivets bestämmelser ska ett institut uppdatera sin återhämtningsplan minst årligen men även efter exempelvis en förändring i affärsverksamheten som kan ha en väsentlig inverkan på återhämtningsplanen. Återhämtningsplanen ska dessutom godkännas av institutets styrelse innan den lämnas in till Finansinspektionen som därefter ska granska planen inom loppet av sex månader. Återhämtningsplanen får även granskas av resolutionsmyndigheten - som i Sveriges fall är Riksgälden - i syfte att identifiera åtgärder som skulle kunna försvåra möjligheten att tillämpa resolutionsförfarandet på det aktuella institutet. Finansinspektionen har dock inte till uppgift att faktiskt godkänna planen utan granskningen som ska utgöra en del i myndighetens löpande tillsynsarbetet - syftar endast till att identifiera om planen innehåller väsentliga brister samt påtala dessa för det berörda institutet. Vad som avses med väsentliga brister framgår ej av direktivet men i den tidigare lagrådsremissen 2 Lagrådsremiss, Genomförande av krishanteringsdirektivet s. 215 Sida 3
nämns som exempel att återhämtningsplanen är ofullständig eller att de åtgärder som anges ej är tillräckliga för att återställa institutets finansiella bärkraft. För den händelse att institutet ej vidtar åtgärder för att hantera de eventuella brister som har identifierats kan Finansinspektionen emellertid förelägga institutet att genomföra förändringar i såväl återhämtningsplanen som i den faktiska verksamheten. 6 Sammanfattning För institut vars verksamhet är sådan att de ej ges möjlighet att tillämpa de förenklade skyldigheter som framgår av direktivets artikel 4 kommer kraven på att utveckla och upprätthålla en återhämtningsplan innebära ett betungande arbete. Då framtagandet av en fullständig återhämtningsplan bland annat förutsätter en omfattande analys av verksamheten är detta ett arbete som de aktuella instituten bör inleda omgående. För mindre institut kan återhämtningsplanen dock enligt vad som beskrivits ovan, begränsas till att endast omfatta viss basinformation om dess struktur samt utlösare för återhämtningsåtgärder och återhämtningsval. Inte desto mindre kan detta vara ett krävande arbete för ett mindre institut med begränsade resurser. Avslutningsvis bör nämnas att EBA har utfärdat riktlinjer som specificerar de kriterier som ligger till grund för bedömningen om huruvida ett instituts verksamhet är av sådan karaktär att de förenklade skyldigheterna kan tillämpas. Institut som bedriver en mer omfattande och komplex verksamhet utan att för den delen betraktas som systemviktiga bör framöver utgå från dessa riktlinjer då de bedömer i vilken utsträckning en återhämtningsplan bör utvecklas. Sida 4