JORD- OCH SKOGSBRUKSUTSKOTTETS UTLÅTANDE 20/2002 rd Statsrådets utredning med anledning av kommissionens meddelande "Halvtidsöversyn av den gemensamma jordbrukspolitiken" Till stora utskottet INLEDNING Remiss Stora utskottet sände den 13 september 2002 statsrådets utredning med anledning av kommissionens meddelande "Halvtidsöversyn av den gemensamma jordbrukspolitiken" (E 92/2002 rd) till jord- och skogsbruksutskottet för eventuella åtgärder. Sakkunniga Utskottet har hört - jord- och skogsbruksminister Jari Koskinen, lantbruksråd Matti Hannula och äldre regeringssekreterare Kari Valonen, jord- och skogsbruksministeriet - budgetråd Kati Suihkonen och budgetsekreterare Martti Salmi, finansministeriet - specialforskare, teknologie doktor Heikki Lehtonen, MTT Taloustutkimus - sekreterare Heikki Laurinen, Centralförbundet för lant- och skogsbruksproducenter rf - ombudsman Tage Ginström, Svenska Lantbruksproducenternas Centralförbund - verkställande direktör Kalevi Hemilä, Livsmedelsindustriförbundet rf. STATSRÅDETS UTREDNING Förslagets huvudsakliga innehåll I slutsatserna från Europeiska rådet i Berlin 1999 gavs kommissionen i uppdrag att under 2002 se på hur reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken som beslutades i samband med Agenda 2000 har genomförts och vilka verkningar den haft och att vid behov komma med förslag till rådet till en översyn av den gemensamma marknadsordningen. Kommissionen lämnade den 10 juli 2002 ett meddelande till Europaparlamentet och rådet om halvtidsöversyn av den gemensamma jordbrukspolitiken. Meddelandet innehöll kommissionens bedömning av verkningarna av Agenda 2000-reformen, marknadssituationen för jordbruksprodukter, behovet av en översyn av den gemensamma jordbrukspolitiken och kommissionens förslag till principiella riktlinjer för en halvtidsöversyn av den gemensamma jordbrukspolitiken. I sitt meddelande drar kommissionen upp riktlinjer som går längre än de anpassningar av marknadsorganisationen som lades fram av Europeiska rådet i Berlin. Som exempel kan nämnas att direktstödet inom den gemensamma jordbrukspolitiken ersätts med ett inkomststöd för jordbruksföretagen som inte är bundet vid produktionen. Dessutom sänks direktstödet genom obligatorisk modulering och de EU-medel som E 92/2002 rd Version 2.0
moduleras förs över till finansiering av åtgärder för landsbygdsutveckling. Kommissionens riktlinjer är dels mycket detaljerade men dels också mycket allmänna vilket gör det svårt att bedöma effekterna. De grundläggande ändringar som föreslås i den gemensamma jordbrukspolitiken kan leda till att jordbrukarnas motivation och möjligheterna att på lång sikt se över produktionen i Finland försvagas. Jord- och skogsbruksministeriet konstaterar i sin promemoria att kommissionens meddelande om en halvtidsöversyn av den gemensamma jordbrukspolitiken endast innehåller principiella riktlinjer, inte ännu konkreta lagstiftningsförslag. Regeringens ståndpunkt Finland anser att kommissionens meddelande om en halvtidsöversyn av den gemensamma jordbrukspolitiken utgör basen för kommande diskussioner om reformens innehåll. Kommissionens riktlinjer innehåller en del positiva inslag ur Finlands synvinkel, som att landsbygdsutvecklingen ska förstärkas, men också en del mycket problematiska förslag om bl.a. jordbruksstöd. Finlands utgångspunkt i reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken är att de principer som antagits av Europeiska rådet i Luxemburg 1997 och fastställts av Europeiska rådet respekteras, dvs. att jordbruksproduktionen måste få fortsätta i alla områden av gemenskapen, däribland områden med särskilda problem. Finland finner kommissionens förslag om inkomststöd för jordbruksföretag problematiskt. Finland har ansett att kopplingen mellan stöd för och produktion av jordbruksgrödor bör lindras på gemenskapsnivå för att stödet per hektar ska vara det samma överallt i gemenskapen. Den modell kommissionen föreslår skulle emellertid befästa den nu gällande orättvisa fördelningen av stöd mellan medlemsländerna som betyder att de bästa produktionsområdena får det högsta stödet. Dessutom skulle denna modell befästa fördelningen av stöd mellan jordbruksföretagen. Jordbruksföretag som är lika stora och har likadan produktion kan i framtiden få olika stora stöd beroende på vilken produktionsstruktur de tidigare haft. Det är också problematiskt att lösa frågan hur man ska bemöta jordbruksföretag som just har ökat sin produktion eller ändrat produktionsriktning och jordbruksföretag vars produktion har varierat avsevärt från år till år. Förslaget innebär också att jordbrukarnas motivation försvagas om kopplingen mellan det stöd som betalas och produktionen faller bort. Systemet är förknippat med betydande problem inte minst på sikt, och problemen bör beaktas i den fortsatta beredningen. Dessa problem är störst inom ogynnsamma områden som Finland där marknadspriserna till stor del inte täcker de rörliga kostnaderna för produktionen. Det kan innebära risker för tillgången till högkvalitativa råvaror för livsmedelsindustrin. Det samma gäller tillgången och kvaliteten på inhemska livsmedel som är viktiga för konsumenterna. Det är särskilt viktigt att kopplingen mellan stöden och produktionen bevaras i djurhållningen och vissa specialgrödor som till exempel stärkelsepotatis. Dessutom bör kopplingen mellan stödet och produktionen säkerställas i de nationella stöden. Kommissionens modell med en sänkning av direktstöden genom obligatorisk modulering är också problematisk för Finland eftersom direktstöden i Finland är viktigare för jordbruket än i andra länder därför att produktionskostnaderna är höga och avkastningen dålig. Om modulering ändå införs bör förlusten kompenseras t.ex. med höjt maximimedeltal för LFA-stöd. Stödsumman för jordbruksföretag som befriats från modulering bör vara större än 5 000 euro för att minskningen av stöden ska gälla jordbruksföretag som på grund av sin omfattning har bättre förutsättningar att klara av minskningen än de mindre jordbruksföretagen. Finland kan godkänna kommissionens förslag om ett stödtak på 300 000 euro för stora jordbruksföretag. I en modulering som genomförs genom gemenskapens budget är antagligen minst problematisk ur Finlands synvinkel. Det gäller att se till att kriterierna för att styra de medel som samlats in genom moduleringen tillbaka till medlemsstaterna tar hänsyn till åtgärderna i förord- 2
ningen om landsbygdsutvecklingen och de krav som tillämpningen av dem ställer. Kriterierna bör kompletteras med bl.a. nackdelarna med våra svåra naturförhållanden och de krav som verkställigheten av miljöprogrammen ställer. Finlands möjligheter att utnyttja eventuell tillläggsfinansiering beror på hur medlem fördelas och de ändringar som görs i åtgärderna för landsbygdsutveckling. Finland förstår kommissionens motivering för en sänkning av interventionspriset på spannmål med fem procent. Jordbrukarna måste emellertid få full kompensation för prissänkningen på grund av de höga produktionskostnaderna och åkrarnas låga avkastning. Om interventionen för råg avskaffas kan det skapa störningar på marknaden. För att säkerställa tillgången på inhemsk råg föreslår Finland att ett likadant arvode som för durumvete betalas ut för råg som är avsedd för livsmedelsbruk. Finland ställer sig reserverat till förslaget om ett permanent tioårigt arealuttag av miljöskäl. Det skulle bromsa odlingsrotationen på gårdarna och göra den svåradministrerad. Finland stöder i det stora hela kommissionens riktlinjer om förstärkta åtgärder för landsbygdsutveckling. Kommissionens förslag att höja gemenskapens medfinansiering av miljöstödet med 10 % (till 85 % inom mål 1-områden och 60 % inom övriga områden) medför dock problem med tanke på hur Finlands resurser för gemenskapsfinansiering ska räcka till. Finland anser att den procentuella medfinansieringen av miljöstödet bör bli lika flexibel som i fråga om andra åtgärder för landsbygdsutveckling. Finland ställer sig tveksamt till det föreslagna systemet för jordbruksrevision. Faran är att byråkratin och kontrollerna ökar. Jordbruksrevisioner som stärker produktionsverksamheten bör genomföras utifrån beredskapen och läget i varje enskilt medlemsland. Jordbruksrevisionerna bör i princip vara frivilliga för jordbrukarna. Vad gäller tvärvillkoren för de direkta stöden (cross complience) tillstyrker Finland minimivillkor på gemenskapsnivå. Dessutom kan medlemsländerna besluta om kompletterande krav som tillämpas nationellt. Finland anser att systemet med mjölkkvoter bör bevaras. Finland menar att tillämpningstiden eller de detaljer för reformen som slagits fast i Agenda 2000 inte bör ändras i samband med halvtidsöversynen. Sådana detaljer är till exempel en differentiering av en nedsättning av interventionspriset på mjölk mellan smör och skummjölkspulver. UTSKOTTETS ÖVERVÄGANDEN Motivering I överensstämmelse med regeringens ståndpunkt förutsätter utskottet att de principer som antagit av Europeiska rådet i Luxemburg 1997, dvs. att jordbruksproduktionen måste få fortsätta i alla områden av gemenskapen, däribland områden med särskilda problem, respekteras i reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken. Denna slutsats fick, på samma sätt som en likadan slutsats från Europeiska rådet i Berlin (1999), en fortsättning vid Europeiska rådet i Bryssel i oktober, när det i slutsatserna konstaterades: "Behoven hos de producenter som är bosatta i de missgynnade regionerna i den nuvarande Europeiska unionen bör tryggas. Det multifunktionella jordbruket kommer att bevaras i alla delar av Europa i enlighet med slutsatserna från Europeiska rådet i Luxemburg 1997 och Europeiska rådet i Berlin 1999". Utskottet anser dessutom att en ändring i kopplingen mellan stöd för och produktion av jordbruksgrödor på gemenskapsnivå bör göras som garanterar att stödet för jordbruksgrödor per hektar är det samma överallt i gemenskapen. Den nu gällande fördelningen som också föreslås i meddelandet enligt vilken de bästa produktionsområdena får det högsta stödet är oberättigad och orättvis. En viktig ändring i kommissionens förslag är att ett stöd för enskilda gårdar, som fastställs utifrån hektar- och djurstödet från tidigare år, ska 3
införas. Regeringen har i sin utredning påpekat att reformen kan leda till att jordbruksföretag som är lika stora och har likadan produktion i framtiden kan få olika stora stöd beroende på vilken produktionsstruktur de tidigare har haft. Förslaget innebär att jordbrukarnas motivation försvagas om kopplingen mellan det stöd som betalas och produktionen faller bort. Det minskar märkbart motivationen att investera och effektivera produktionen. Utskottet fäster särskild uppmärksamhet vid att problemen är störst inom ogynnsamma områden som Finland där marknadspriserna till stor del inte täcker de rörliga kostnaderna för produktionen. Utskottet anser att förslaget äventyrar livsmedelsindustrins tillgång till högkvalitativa råvaror och tillgången och kvaliteten på inhemska livsmedel. Utskottet finner det synnerligen viktigt att kopplingen mellan stöden och produktionen bibehålls. Detta är speciellt viktigt i fråga om de nationella stöden. I överensstämmelse med regeringens ståndpunkt konstaterar utskottet att en sänkning av direktstöden genom s.k. obligatorisk modulering också är problematisk för Finland eftersom direktstöden i Finland är viktigare för jordbruket än i andra länder därför att produktionskostnaderna är höga och avkastningen dålig. Utskottet framhåller att en sänkning av stöden som inom ogynnsamma områden (områden som omfattas av LFA-stödet) redan nu är låga måste förhindras. Om modulering ändå införs bör förlusten kompenseras t.ex. med höjt maximimedeltal för LFA-stöd. Dessutom bör det stöd per jordbrukslägenhet som inte minskas vara högre än 5 000 euro för att minskningen ska gälla de jordbrukslägenheter som på grund av skalfördelar bättre kan klara av nedskärningen av stödet än de mindre. Specialstödet (torkningsstöd) bör lämnas helt och hållet utanför modulering eftersom det är en kompensation för högre kostnader. Kommissionens förslag om att det högsta belopp som betalas till stora jordbruksföretag ska ligga på 300 000 euro finner utskottet motiverat. Enligt meddelandet ska det belopp som samlas in genom modulering fördelas av kommissionen till medlemsstaterna för finansiering av åtgärder enligt landsbygdsförordningen. Utskottet påpekar att om beloppen fördelas på grundval av jordbruksareal, sysselsättning inom jordbruket och ett allmänt välståndskriterium, som föreslås i meddelandet, är konsekvensen att mindre pengar än de förluster som nedskärningarna per jordbruksföretag förorsakar styrs tillbaka till vårt land. Utskottet förutsätter att kriterierna för att styra moduleringsmedlen tillbaka till medlemsländerna tar hänsyn till Finlands specialförhållanden. I enlighet med regeringens ståndpunkt bör kriterierna kompletteras med bl.a. nackdelarna med svåra naturförhållanden och de krav som tillämpningen av miljöprogrammen ställer. Trots att kommissionen föreslår att nya åtgärder enligt landsbygdsförordningen införs vill utskottet fästa uppmärksamheten vid att inkomststödets andel, enligt en utredning till utskottet, antagligen blir mycket liten. Utskottet förutsätter att Finland förhåller sig negativt till det föreslagna nya systemet för jordbruksrevision. Ett nytt system leder bara till att byråkratin och kontrollerna ökar. I enlighet med regeringens ståndpunkt anser utskottet att jordbruksrevisioner som stärker produktionsverksamheten bör genomföras utifrån beredskapen och läget i varje enskilt medlemsland och deltagandet bör vara frivilligt för jordbrukarna. Utskottet framhåller att kommissionens förslag att sänka interventionspriset på spannmål med fem procent kommer att försvaga jordbrukarnas motivation att producera spannmål. Om prisnedsättningen trots allt genomförs måste den kompenseras fullt ut till våra jordbrukare på grund av de höga produktionskostnaderna och åkrarnas låga avkastning. Om interventionen för råg slopas förutsätter utskottet också att det bör betalas ett likadant extra bidrag för råg för livsmedelsbruk som för durumvete för att tillgången till inhemsk råg ska vara tryggad. Vidare menar utskottet att förslaget om ett fast arealuttag på 10 år inte får bromsa upp odlingsrotationen på gårdarna och inte heller ge upphov till administrativa problem. Utskottet anser att systemet med mjölkkvoter bör bevaras. Tillämpningstiden eller de detaljer för reformen som slagits fast i Agenda 2000 bör 4
inte ändras i samband med halvtidsöversynen, menar utskottet. Kvotsystemet måste förtsätta också efter 2008. Utskottet framhåller också i detta sammanhang att om CAP-djurstöd och kompensationen för nedsatta mjölkpriser läggs om och betalas enligt jordbruksföretag men i praktiken enligt arealen minskar det den särskilda motivationen för att producera nötkött och mjölk. Därför påpekar utskottet att om produktionen minskar i betydande grad minskar motvikten till import och livsmedelspriserna sjuter i höjden. Utskottet konstaterar att syftet med kommissionens förslag är att förbättra livsmedelssäkerhet och livsmedelskvalitet. Utskottet anser dock att kommissionen i sitt meddelande inte har lagt fram övertygande åtgärder för att uppnå dessa mål. De åtgärder som föreslås i meddelandet strider i själva verket mot syftet att förbättra livsmedelssäkerhet och livsmedelskvalitet. Utlåtande Jord- och skogsbruksutskottet meddelar som sitt utlåtande att utskottet omfattar regeringens hållning i saken och förutsätter att den finländska livsmedelsindustrins nuvarande intressen ska tryggas och att hänsyn tas till principen från Europeiska rådet i Bryssel att jordbruksproduktionen måste kunna fortsätta på alla områden av gemenskapen, däribland områden med särskilda problem. Helsingfors den 12 december 2002 I den avgörande behandlingen i utskottet deltog ordf. Timo Kalli /cent vordf. Kari Rajamäki /sd medl. Hannu Aho /cent Nils-Anders Granvik /sv Pertti Hemmilä /saml Matti Kangas /vänst Tapio Karjalainen /sd Marja-Leena Kemppainen /kd Katri Komi /cent Lauri Kähkönen /sd Esa Lahtela /sd Eero Lämsä /cent Pertti Mäki-Hakola /saml Erkki Pulliainen /gröna. Sekreterare var utskottsråd Carl Selenius. 5