BILAGA 13 MARINARKEOLOGISK UTREDNING I STRANDNÄRA OMRÅDEN

BILAGA 13 MARINARKEOLOGISK UTREDNING I STRANDNÄRA OMRÅDEN

Granskning och yttrande om påverkan på den marina kulturmiljön under vatten vid landfästen för planerad kabeldragning mellan Gotland/Visby och fastlandet/oskarshamn Lars Einarsson Marinarkeologiska enheten Kalmar läns museum Rapport oktober 2012

Granskning och yttrande om påverkan på den marina kulturmiljön under vatten vid landfästen för planerad kabeldragning mellan Gotland/Visby och fastlandet/ Oskarshamn Författare Förlag Kartor/figurer Lars Einarsson Kalmar läns museum Affärsverket Svenska Kraftnät

Summary Kalmar County Museum has been commissioned by Svenska Kraftnät to study the consequences for the submerged cultural environment in the near shore area of the Oskarshamn and Visby, in relation to the planned installation of a new power cable connecting the Swedish mainland and the island of Gotland in the Baltic Sea. Neither shipwrecks of cultural historical significance, nor were traces of submerged cultural activities regarded as monuments protected by Swedish law, identified as a result of the geophysical and photographical survey that was performed by MMT AB in in the autumn of 2011 and in August 2012. On neither of the two landfall areas there are concrete observations of remains nor potential presence of cultural historical significance.

Innehåll Uppdragets syfte... 1 Metod... 1 Begränsning...1 Anslutande kulturmiljöundersökningar... 2 Det maritima kulturlandskapets kunskapspotential... 2 Bevarandeförhållanden... 3 Maritima fornlämningstyper - en allmän genomgång... 3 Marin kulturmiljö vid västra landfästet Simpevarp... 4 Marin kulturmiljö vid östra landfästet Lillklint... 5 Resultat... 6 Sammanfattning... 7 Referenser... 8 Tekniska och administrativa uppgifter... 8

Fig. 1

Granskning och yttrande om påverkan på den marina kulturmiljön under vatten vid landfästen för planerad kabeldragning mellan Gotland/Visby och fastlandet/ Oskarshamn Uppdragets syfte Med anledning av planerad dragning av ny kraftkabel mellan svenska fastlandet/oskarshamn och Gotland/Visby, har Svenska Kraftnät givit Kalmar läns museum i uppdrag att granska och yttra sig om det planerade arbetets påverkan på kulturmiljön under vatten i strandnära områden vid respektive landanslutning av kabeln. Utgångspunkten och underlag för föreliggande rapport, har varit det övergripande geofysiska karterings- och videodokumentationsarbete som MMT AB utförde åt Svenska Kraftnät under perioden 2011-2012. Materialet som granskats har tillhandhållits av arbetsföretagets underkonsult Pöyry Swedpower AB. Dokumentationsarbetets syfte var att bestämma bottenbeskaffenheten som underlag för miljöprövning och fysisk utformning av kabelarbetet. Föreliggande rapport syftar till att beskriva det planerade arbetsföretagets konsekvenser för kulturmiljön under vatten inom de angivna områdena. Ansvarig för sammanställande av rapport har varit marinarkeolog/1.antikvarie Lars Einarsson, Kalmar läns museum. Metod Till grund för rapporten ligger litteratur, kart-, arkiv-, video- och sonarsurveystudier. Materialet har studerats med avseende på såväl aspekter rörande den övergripande kulturmiljö som den rent fysiska bottenbeskaffenheten. Begränsning Studiens fokus är fysiskt begränsad till den submarina miljön i anslutning till kabelns tänkta respektive landfästen. På fastlandssidan är den med videokamera karterade sträckningen 100 meter, på Gotlandssidan 120 meter. Djupet inom nämnda områden varierar mellan 0-4 meter. 1

Anslutande kulturmiljöundersökningar Statens maritima museer utförde under 2012 på uppdrag av Svenska Kraftnät en sonargranskning av kabelsträckningens utsjödel (Fredholm, 2012). Granskningen rörde tretton utvalda sonarindikationer inom det totala undersökningsområdet, vilka bedömdes vara möjliga kulturhistoriska lämningar. Fyra av sonarindikationerna identifierades som fartygslämningar i varierande nedbrytningsgrader. Samtliga låg utanför föreliggande rapports granskningsområden. Det maritima kulturlandskapets kunskapspotential Systematiserad kunskap om det maritima kulturlandskapet under vatten i vårt land är generellt sett mycket begränsad. Några fullständiga inventeringar av de maritima lämningarna finns inte. Medan den systematiska fornminnesinventeringen på land har en lång historia med början i det sena 1800-talet, är motsvarande inventering av undervattenslämningar obefintlig. Det föreligger därför ett stort behov av ytterligare inventeringar och besiktningar. Det är i synnerhet den kustnära inventeringen som bör prioriteras, då det är denna topografiska zon som är utsatt för det största exploateringshotet. Det mest fruktbara sättet att försöka spåra fornlämningarna under vatten är ofta att utgå från land. Arbetet kan ta sin början i arkiven, men naturligtvis också i landskapet vid stranden. Boplatserna och gravarna, bryggorna och borgarna ger en indikation om var ett vidare sökande skall påbörjas. Det faktum att kulturlandskapet under vatten, i motsats till det på land, i många fall undgått destruktiva förändringar orsakade av människan, gör att fyndmiljöerna under vatten ofta är anmärkningsvärt välbevarade och därför kulturhistoriskt värdefulla. Ytterligare en omständighet som sätter kulturlandskapet under vatten i en särställning, är de gynnsamma bevarandeförhållanden som råder i vissa sedimentationsområden (Einarsson, 2003). Vrak är utmärkta exempel på s k slutna fynd som kännetecknar en viktig del av undervattensarkeologin. Med ett slutet fynd menas ett arkeologiskt fynd som består av flera föremål som deponerats vid ett och samma tillfälle och på en och samma plats. Föremålen bildar på så vis tillsammans en funktionell helhet, ett sammanhang. Sammanhanget kan bestå av kända föremål som tidigare påträffats vart och ett för sig. När dessa föremål upptäcks tillsammans kan de plötsligt ge oss ny kunskap och ökad förståelse, eftersom de använts som redskap och symboler i samma miljö vid samma tidpunkt. Man skulle kunna säga att betydelsen av föremålen får en djupare mening, först då de sätts i relation till andra föremål och företeelser. En skeppsförlisning är ofta en villkorslös deposition av historisk information. Ingen har tid att med omsorg och målmedvetenhet välja ut vad som skall sparas för eftervärlden, och på så vis påverka bilden av sin samtid. Det är ofta fallet med de samlingar som finns bevarade på land. Under vattnet är bilden annorlunda. Vraket med sitt innehåll blir en oredigerad bild av en del av samhället. Vad som återstår är ett stumt källmaterial bestående av föremål som befinner sig så nära sin ursprungliga miljö som det överhuvudtaget är möjligt. Undervattensarkeologiska lämningar från historisk tid erbjuder särskilda möjligheter till jämförande studier med skriftliga källor. Arkeologin kan i dessa fall således bidra till att pröva riktigheten i de skrivna dokumenten i våra arkiv. 2

Bevarandeförhållanden Salthalten i Östersjön uppgår i genomsnitt till 0,6 %. Längs Sveriges kust varierar den från som lägst ca 0,2 % i norra delen av Bottenviken till ca 1 % i södra delen av Öresund. Den generellt sett låga salthalten innebär att artrikedomen är mycket begränsad. För marinarkeologin är detta en positiv omständighet, eftersom flera av de organismer som bryter ned organiskt material av den anledningen inte kan existera i Östersjön. Förutsättningarna för arkeologiska lämningar under vatten att bevaras i Östersjön är därför goda. Havsbotten längs den svenska östersjökusten består generellt sett av tre bottentyper. Närmast land utgörs bottenmiljön generellt sett av s k ackumulationsbottnar. Dessa kännetecknas av svaga bottenrörelser där finkornigt sediment och lager av döda alger som samlas på grunda bottnar och skapa syrefria miljöer. Under senare år har ackumulationsbottnarna ökat i utbredning. Anledningen till den ökade ansamlingen av döda alger tros vara tillförseln av kväve och fosfor i havet, vilket lett till övergödning. Erosionsbottnar bildas i områden med kraftiga vattenrörelser, t ex exponerade stränder och strömsatta sund. Där sköljs det finkorniga materialet bort och kvar blir ett grovt bottenmaterial i form av sand, grus och skalgrus. Transportbottnar utgör en gränszon mellan de ovan nämnda bottentyperna och fungerar ibland som en ackumulationsbotten och ibland som erosionsbotten. Maritima fornlämningstyper - en allmän genomgång Av de maritima fornlämningstyperna under vatten dominerar vrak, men det är långt ifrån den enda typen marinarkeologiska objekt. Rester av ett flertal andra lämningar kan spåras i landskapet under och vid vattnet. Man kan dela in dessa efter olika verksamhetsområden, t ex boende, gravsättning, handel, industri, försvar, fiske, kult/religion. Exempel på fornlämningstyper som kännetecknar vårt lands maritima kulturlandskap utöver vraken är boplatser vid vattnet, hamnanläggningar, stensättningar, pålningar, stenspärrar och rester av fast fiske. Sällan har anläggningarna haft enbart ett syfte. De ligger ofta i anslutning till varandra och har nyttjats som helheter. Gravarna ligger vid boplatsen, som ligger vid kajen, som ligger vid pålspärren, som ligger vid fiskeredskapet, som ligger vid vraket, o s v. Just de kulturhistoriska sammanhangen med stor kontinuitet över tid och rum utgör generellt sett en betydligt större kunskapskälla än enstaka, isolerade fornlämningar. Ytterligare typer av fornlämningar längs den svenska östersjökusten är stenspärrar, bomstängsel, labyrinter (invecklade stenformationer använda främst som sjömärken och/eller av rituella skäl), stenrösen, borganläggningar, drag (små grävda kanaler eller hålvägar som förbinder vattenområden, ämnade för forsla båtar över smala landtungor), kummel och båkar (enkla sjömärken av sten och trä). Spåren efter säl- och sjöfågeljakt återfinns i så kallade skjutskåren, uppbyggda värn av sten. Stenbrott, kajer och lastageplatser vittnar om industriell verksamhet och transithandel över vida områden. Husgrunder (s k tomtningar), kokgropar och båtlänningar (naust), d v s rännor eller upplagda stenmurar vid vattnet till skydd för båtplatser, utgör resterna efter hamnplatser och fiske i skärgårdslandskapet. Många av fornlämningstyperna har varit använda ända in i våra dagar. Deras allra äldsta ursprung kan därför vara svåra att lära känna. Även avfallslager från stadigvarande mänsklig verksamhet betecknas som fornlämningar. Som exempel kan nämnas lämningar under vatten i form av kritpipor, keramik och flaskor. Dessa påträffas ofta i vattnet i anslutning till naturhamnar längs våra kuster. 3

Marin kulturmiljö vid västra landfästet Simpevarp Landfästet på fastlandssidan är beläget i Misterhults socken (se fig. 2), vilken är ett av Kalmar läns mest fornlämningslika områden (Fornsök). Kulturmiljön i Misterhult har varit föremål för flera djupgående studier och tolkningar (Norman 1993, Widholm 1998). Fornlämningsbilden på land längs Simpevarp-halvöns södra kust kännetecknas främst av rösen och stensättningar. Dessa har ömsom tolkats som oidentifierade stenkonstruktioner, odlingsrösen, gravar och i vissa fall även sjömärken (Fornsök, Misterhults sn.). Vattenområdet mellan Ävrö i norr och Simpevarp-halvön i söder utgörs av Hamnefjärden. Fjärdens östra del erbjuder en väl skyddad naturhamn omedelbart innanför öppet hav. Läget bör ha nyttjats för detta ändamål sedan förhistorisk tid. Omedelbart innanför det s k Hamnehålet, beläget längst ut vid inloppet till Hamnefjärden, återfinns en skyddad lagun omgiven av en markerad höjdrygg vars strategiska läge inte bör underskattas. Höjdryggen erbjuder goda möjligheter till överblick och därmed visuell kontroll över ett mycket stort havsområde. Hamnefjärden har sannolikt även haft en stor betydelse som en strategisk, väl skyddad inomskärs farled, vars sträckning fortsätter via Båtstafjärden in i Borholmsfjärden. Fig. 2 4

I Hamnefjärden återfinns enligt samstämmiga uppgifter (muntliga från Fiskeriverkets representant, Simpevarp, och dykare Björn Carlsson, Oskarshamn) lämningar efter fast fiske i form av s k katsor. Vattenområdet blev tidigt föremål för fiskalt intresse. Under 1550-talet inrättade Gustav Vasa ett Kronofiske vid Simpevarp (Norman, 1993:10 ff.). Fynd av keramik, daterad till 1400-talet, och kritpipor på havsbotten i anslutning till lagunen, indikerar att platsen nyttjats som hamnläge sedan lång tid tillbaka. Nämnda fynd gjordes i början av 1980-talet, i samband med att Hamnehålet vidgades genom sprängning för att öka genomströmningen av kylvatten från kärnkraftverket (Norman 1993:113). Bottenbeskaffenheten i den sträckning som videogranskats (0-100 meter, 0-2,0 meters djup, tidsförlopp 2 min. 24 sek.) utgörs till största delen av en s k transportbotten med inslag av viss bottenvegetation, främst koncentrerad till sträckan 30-40 meter från landfästet. Bottenförutsättningarna skapas av det relativt skyddade läget mellan Förön i väster och Bylingen i öster, med viss ytlig sedimentation som följd. Under det ytliga lagret av ackumulerat, delvis vegeterat sediment, följer en hårdare botten bestående av sand, grus, skalgrus. Inga indikationer på förekomst av kulturhistoriska lämningar kunde noteras under videogranskningen. Områdets räta öst-västliga kustlinje uppvisar inga goda topografiska förutsättningar för anläggningar av naturhamnar. De närmsta fornlämningarna på land utgörs av stensättningar i höjdlägen (Fornsök, Misterhults sn.). Öster om Ekö ligger den närmsta fornlämningen under vatten, ett skeppsvrak beläget ca 300 meter från den planerade kabelsträckningen (Fornsök, Misterhults sn.) Marin kulturmiljö vid östra landfästet - Lillklint Landfästet för den planerade kraftkabeln på Gotlandssidan är beläget vid Lillklint, Västerhejde socken (se fig. 3). Naturmiljön karakteriseras av branta kalkstensklinter med en nedanför liggande, smal strandremsa. Från strandlinjen ca 200 meter ut i havet är vattendjupet till 0-3 meter, för att sedan dramatiskt öka ned till drygt 20 meter ytterligare 300 meter längre västerut. Fornlämningsbilden på land uppvisar inga anläggningar i omedelbar närhet av landtagningsstället (Fornsök, Gotlands län). Bottenbeskaffenheten i samtliga tre alternativa sträckningar som videogranskats (norra, mellersta respektive södra landtaget, 0-120 meter, totalt tidsförlopp 43 minuter 52 sekunder) utgörs av en s k erosionsbotten bildad av kraftiga vattenrörelser. Det finkorniga materialet är bortsköljt och vad som återstår är ett grovt bottenmaterial i form av sand, grus, skalgrus och inslag av stenblock med underliggande kalkstensplatta. Inga indikationer på förekomst av kulturhistoriska lämningar kunde noteras under videogranskningen. Förutsättningarna för bevarande av desamma inom det granskade området måste anses som ytterst små p g a de starka erosionskrafter som bottenmiljön kontinuerligt är utsatt för. Områdets raka nordöstsydvästliga kustlinje uppvisar inte heller inga topografiska förutsättningar för anläggningar av naturhamnar som skulle kunna indikera förekomst av marin aktivitet och marina lämningar. 5

Fig. 3 Resultat Resultaten av det geofysiska karterings- och videodokumentationsarbete som utfördes av MMT AB åt Svenska Kraftnät under perioden 2011-2012 uppvisar inga konkreta spår av kulturmiljörelaterat material inom uppdragets strandnära granskningsområden. Inom det totala kabelsträckningsområdet noterades sammanlagt 173 anomalier. Av dessa bedömdes tretton vara av kulturhistoriskt intresse (Fredholm, 2012). Tre (S-1018, S-1031, S-1032) av de fyra mest strandnära objekten är belägna ca 2,7 kilometer öster om västra landfästet längs kabelsträckningen. Det fjärde objektet (S-570, skeppstimmer ) är beläget 130 meter väster om östra landfästet längs kabelsträckningen. Således är det sistnämnda objektet beläget strax utanför granskningsområdet. I övrigt finns varken sonarindikationer eller okulära observationer av kulturhistoriska objekt, i eller i närheten av uppdragets granskningsområden. 6

Sammanfattning Kalmar läns museum har på uppdrag av Svenska Kraftnät ombetts granska och yttra sig om påverkan på den marina kulturmiljön under vatten vid landfästen för planerad kabeldragning mellan Gotland/Visby och fastlandet/oskarshamn. Under granskningsarbetet har ingenting framkommit av kulturhistorisk karaktär som enligt länsmuseet uppfattning utgör ett hinder för det fortsatta arbetet inom det granskade området. Länsmuseet vill emellertid göra arbetsföretaget uppmärksamt på att yttrandet endast är giltigt för de områden för vilka geofysiskt karterings- och videodokumentationsunderlag tillhandahållits. I händelse av justeringar av kabelns sträckning måste enligt länsmuseets uppfattning förnyad kartering och dokumentation utföras. Vidare skall, i händelse av att förmodade lämningar av fornlämningskaraktär påträffas, pågående arbete omedelbart avbrytas och antikvarisk myndighet underrättas om det inträffade. 7

Referenser Einarsson, L. 2003 Marinarkeologi i Sverige. I Östersjöns skatter det dolda kulturlandskapet. (red. Djerw, U. & Rönnby, J.) Sandviken. Fredholm, M. 2012. Sonargranskning av likströmsförbindelse mellan Gotland och fastlandet. Arkeologisk förstudie. Sjöhistoriska museet. Arkeologisk rapport 2012:16. Fornsök www.fmis.raa.se Norman, P. 1993. Medeltida utskärsfiske. En studie av fornlämningar i kustmiljö. A.a. Nordiska museets Handlingar 116. Kristianstad. Widholm, D. 1998. Rösen, ristning och riter. A.a. Acta Archaeologica Lundensia. Nr. 23. Lund. Tekniska och administrativa uppgifter Kalmar läns museums dnr: 39-526-12 Uppdragsgivare: Affärsverket Svenska Kraftnät Landskap: Småland och Gotland Kommun: Oskarshamn och Visby Socken: Misterhult (Småland), Västerhejde (Gotland) Vattenområde: Mellersta Östersjön 8