Lönsamhet i svenska banker En tidsserieanalys av de svenska storbankernas lönsamhet och risktagande

Lönsamhet i svenska banker En tidsserieanalys av de svenska storbankernas lönsamhet och risktagande Kandidatuppsats: Industriell och Finansiell Ekonomi Vårterminen 2015 Handledare: Ted Lindblom Författare: Alexander Erlingsson Victor Hansson

Förord Vi vill börja med att tack vår handledare Ted Lindblom för hans goda vägledning, bra synpunkter och expertis inom området. Ett stort tack riktas också till våra opponentgrupper för den konstruktiva kritik som hjälpt uppsatsen nå högre kvalitet. Göteborg den 28 maj 2015 Alexander Erlingsson Victor Hansson

Abstract This study aims to scrutinize the four major banks in Sweden on how their profit have developed over a time span of 15 years, whether stricter regulations have had any impact on financial key ratios and if there is any correlation between the banks profitability and their risk taking. The period covered is the years 2000-2014. The figures are annually and the four major banks are; Handelsbanken, Nordea, Skandiviska Enskilda Banken (SEB) and Swedbank. The findings are that financial key ratios that include net income are pro-cycle where Swedbank has the biggest volatility over the period and that the three other banks are less, but clear pro-cycle. There are also indications that stricter rules have made impact on the volatility of the profitability even though the period covered is not enough to ensure this claim. Nordea has had the lowest and most stable capital ratio throughout the period and the other three banks lowered their debt-to-equity ratio significantly after the financial crisis in 2008. This is likely due to the news and the beginning of the implementation of the regulation Basel III and also the new issue of stocks that three of fours banks realized in 2009. In regard of the banks risk taking, the capital risk is where the banks have their biggest exposure. The financial risk, including interest risk, credit risk and liquidity risk, are also pro-cycle. They have been slightly stabilized after the financial crisis, indicating that Basel III and its counter cycle capital buffer might have affected the banks risk taking on these matters. Finally, due to the short time since Basel III was introduced and the implementation process begun, some findings are not verified. Therefore, the authors would find it interesting to see further investigations on a couple of matters presented at the end of the essay.

Innehållsförteckning 1. Introduktion 1 1.1 Bakgrund 1 1.2 Problematisering 2 1.3 Frågeställningar 3 1.4 Syfte 3 2. Referensram 4 2.1 Baselregelverken 4 2.1.1 Basel I: the Basel Capital Accord 4 2.1.2 Basel II 5 2.1.3 Basel III 6 2.2 Systemviktiga banker 11 2.3 Reporänta och Stibor-ränta 11 2.4 Nyckeltal 12 2.5 Cyklikalitet 12 3. Metod 14 3.1 Metodval 14 3.2 Angreppssätt 14 3.3 Urval av banker 15 3.4 Inhämtning av data 15 3.5 Val av redovisningsstandard 16 3.6 Nyckeltal 16 3.6.1 Avkastning på eget kapital (ROE) 17 3.6.2 Kapitalmultiplikatorn (EM) 18 3.6.3 Avkastning på totala tillgångar (ROA) 18 3.6.4 Utnyttjande av kapital (AU) 18 3.6.5 Vinstmarginal (PM) 18 3.6.6 ROE kontra risk 19 3.7 Basel III 20 3.8 Cyklikalitet 20 3.9 Källkritik 20 4. Empiri och Analys 22 4.1 Presentation av de svenska storbankerna 22 Handelsbanken 22 Nordea 22 SEB 22 Swedbank 23 4.2 Empiri av nyckeltal DuPont 23 4.3 Analys av nyckeltal DuPont 24 4.4 Empiri av ROIF & ROFL 28 4.5 Analys ROIF & ROFL 29 5. Slutsats och förslag till vidare studier 32 5.1 Slutsats 32 5.2 Förslag till vidare studier 33 Referenslista Appendix 34 38

1. Introduktion 1.1 Bakgrund Bankerna miljardfestar på ditt bolån (Munck, 2015). Det diskuteras flitigt i media kring bankernas vinster. Den ständigt sjunkande reporäntan ger förhoppningar om lägre räntor. En stor del av bankernas inkomstkälla är bolåneräntor och det blir därför en naturlig del av diskussionen. Bolåneräntorna har sjunkit, men Finansinspektionen (2013) finner att de inte har sjunkit lika mycket som reporäntan, vilken ofta används som jämförelsemått. De menar också att bankerna är alldeles för dåliga på att meddela hur de sätter sina räntor, och kanske hade en bättre insyn kunnat bidra till en ökad förståelse hos allmänheten. Bankernas vinster blir ofta granskade. Enligt data från Bankscope gjorde de fyra svenska storbankerna, Handelsbanken, Nordea, Skandinaviska Enskilda Bank (SEB) och Swedbank, 2014 en ackumulerad vinst på cirka 82 miljarder. Av de 24 största bolagen på börsen placerar detta samtliga bland de sex främsta sett till vinster i absoluta tal (Arbetet, 2015). Vinster för bankerna i bra tider kan vara viktigt för att klara sig genom tuffare perioder. Den före detta amerikanska banken Lehman Brothers gjorde till exempel en vinst på motsvarade 27 miljarder innan de året efter ansökte om likvidering. Tidigare nämnda storbanker får ofta stå i centrum för diskussionen. Handelsbanken, Nordea, SEB och Swedbank innehar tillsammans en mycket stor marknadsandel. Både gällande privat inlåning och privata bolån står dessa enligt Swedbanks årsredovisning (2014) för cirka 80 % av den svenska marknaden. Ingves (2011) säger att i och med den höga koncentrationen blir alla fyra storbanker viktiga för det finansiella systemet. Om någon av dessa banker hamnar i ekonomiska problem skulle den, med sin systemviktiga status, kunna påverka hela landets finansiella marknad och troligtvis även slå över på den övriga marknaden. Detta hände så sent som under den senaste finanskrisen då de svenska bankerna erbjöds förmånliga lån från Riksbanken för att säkerställa likviditeten och stabiliteten på den svenska finansmarknaden (Riksgälden, 2015). 1

Finanskrisen, som tog fart efter kollapsen av Lehman Brothers, slog hårt mot många banker världen över. En rapport från Bank for International Settlements (BIS) (2014) menar att det var tydligt hur bankerna behövde större likviditet och stabilare kapital. Baselkommittén, som ligger bakom BIS-rapporterna, grundades på 70-talet med målsättning att skapa en stabilare finansmarknad identifierade dessa problem och tog fram ett nytt regelverk. Basel III, som regelverket kom att kallas, är en påbyggnad av tidigare regelverk. Det ställer krav på bankerna att ha ett större och bättre kapital, samt mer likvida medel. Enligt ett anförande från riksbankschefen Stefan Ingves från 2011 kommer inte de svenska bankerna påverkas av de nya kapitalkraven då man redan har ett tillräckligt kapital. Däremot är löptidsgapet mellan in- och utlåning ett problem man behöver förbättra. I vetenskapen har det sedan nyheterna om Basel III diskuterats och undersökts om dessa krav kommer påverka vinsterna och avkastningskraven. 1.2 Problematisering Den mediala bilden av bankernas vinster reflekteras ofta i absoluta tal, som i artikeln av Munck (2015). Att enbart analysera dessa siffror ger en skev bild av vinster då de bör analyseras i relation till en relativ storhet. Genom att använda nyckeltal kan man få en bild av en banks prestation som går att jämföra inom branschen och över tid (Saunders och Cornett 2009). Däremot ger ett enskilt nyckeltal en begränsad bild av företag, men Yeh (1996) menar att kombinera olika nyckeltal och helst över tid ger en bra bild av företagets prestation. Albertazzi och Gambacorta (2009) menar att banker levererar olika stora vinster över tid. Precis som för många andra företag går det i cykler, vilket är en aspekt som inte reflekteras i diskussionen. Det är naturligt att vinsterna varierar under konjunkturcykler för att kompensera dåliga tider med bra tider, därför blir vinsterna över en längre tidsperiod intressant. Under början av den senaste stora lågkonjunkturen, finanskrisen 2008, utsattes det finansiella systemet för påfrestningar och för utlåningen mellan bankerna utbröt enligt Nyberg (2008) en förtroendekris där bankerna inte längre trodde på varandras förmåga att betala tillbaka. I och med det steg riskpremien att finansiera sin verksamhet, vilket ofta benämns som olika löptider på Stibor (Stockholm Interbank 2

Offered Rate) (Riksbanken 2012). Detta innebär, allt annat lika, att marginalen mellan reporäntan och Stibor blir större utan att banken gjorde en högre vinst. Det här är en del av ränterisken som bankerna bär, där också kreditrisken är direkt kopplad till de lån man ger ut. I medias diskussion om bolånemarginaler diskuteras oftast förhållandet mellan reporäntan och bolåneräntan men då tas inte denna riskpremie i beaktning. Bankerna är också exponerade mot andra risker, så som likviditetsrisken. Detta blev tydligt under förra finanskrisen då Riksbanken stöttade de svenska bankerna med förmånliga lån för att säkerställa den finansiella stabiliteten (Riksgälden, 2015). Som en följd av finanskrisen kom Basel III, vilket innebar ett nytt, skärpt regelverk för bankernas kapital och likviditet. Stefan Ingves i sitt anförande 2011 att dessa krav är uppfyllda och inte ska innebära några komplikationer för bankerna, så vad gör införandet problematiskt? Modigliani och Miller (1958) klargör i sina välkända teorem att avkastningskravet ökar ju högre skuldsättningsgrad ett företag har. För bankerna skulle i så fall lägre kapitalkrav innebära att vinstkraven sjunker. Om man ska tro medierna har dock vinsterna ökat. Det har gjorts flera empiriska undersökningar på hur kostnaden för kapital påverkas av ändrade regleringar. Pasiouras, Tanna och Zopounidis (2009) finner att striktare kapitalkrav förbättrar kostnadseffektiviteten men försämrar lönsamheten. Det finns även andra resultat, där Miles, Yang och Marcheggiano (2013) observerar att optimalt kapital ligger långt över de kraven Basel III sätter. De menar att det egna kapitalet gör att banken har mer pengar att låna ut, inte förlora. Så hur har det påverkat de svenska storbankerna? Går det att se någon effekt på deras nyckeltal? 1.3 Frågeställningar Hur har ur ekonomisk synvinkel viktiga nyckeltal utvecklats för storbankerna? Har strängare regleringar haft någon inverkan på nyckeltal och kapitalstruktur? Går det att se samband mellan storbankernas lönsamhet och deras risktagande? 1.4 Syfte Denna studie behandlar och jämför storbankernas vinster och dess utveckling under 2000-talet. Syftet är att undersöka hur cyklikalitet och Basel III-restriktionerna 3

påverkat nyckeltal och kapitalstruktur. I syftet ingår också att studera huruvida storbankernas olika typer av risker skiljer sig åt och speglas i dess lönsamhet. 2. Referensram 2.1 Baselregelverken I början av 1970-talet föll Bretton Woods-systemet för växelkurser mellan medlemmarna i Internationella valutafonden (IMF). Växelkurserna släpptes fria och många banker gjorde stora förluster då den amerikanska dollarns värdering mot guldet var för hög. Detta kom att bli startskottet för G10-ländernas arbete mot en stabilare finansiell marknad med bättre tillsyn och högre kvalitet. Baselkommittén skapades och fungerade som ett forum för medlemsländerna att diskutera och övervaka det finansiella systemet (BIS, 2014). Från början bestod Baselkommittén av länderna i G10, men med åren har den blivit allt större och sedan 2014 har kommittén 28 medlemsländer. Länderna representeras av deras centralbank och också av tillsynsmyndigheten för landets bankväsende om detta inte är Riksbanken. Sedan 2011 är Sveriges riksbankschef Stefan Ingves vald till ordförande och kommer vara sittande till och med 2017. Sedan starten 1975 har tre betydande regelverk tagits fram; Basel I, Basel II och Basel III. Basel III togs fram efter den finansiella krisen 2008 och ska vara implementerat fullt ut 2019. Viktigt att veta är att kommitténs beslut inte är bindande, utan fungerar som riktlinjer och rekommendationer. Dock har EU valt att ha med detta i EUlagstiftningen, vilket gör regelverken bindande för bland annat svenska banker (Riksbanken, 2015). 2.1.1 Basel I: the Basel Capital Accord Efter att ha lagt en grund för internationella tillsynsstandarder blev frågan om kapital den viktigaste för Baselkommittén. Den latinamerikanska krisen i början av 80-talet hotade världsekonomin och oroade enligt Clement och Maes (2013) banker världen över. Många banker drabbades vilket bland annat visade sig genom försämrade 4

nyckeltal. För att stoppa denna nedbrytning togs förslag fram på striktare regler om kapitalbedömning. I juli 1988 släpptes The Basel Accord vilken omfattade minimirestriktioner på kapital över riskvägda tillgångar 1 om 8 %. Regelverket släpptes till alla länder världen över med aktiva internationella banker och skulle vara implementerat fullt ut 1992. 1996 gjordes tillägg i regelverket då man tyckte fler risker än bara kredit- och kapitalriskerna borde tas i beaktning. Marknadsrisken introducerades som en del av The Basel Accord och denna skulle, tvärt emot kapitalkravet, bestämmas av bankerna själva. 2.1.2 Basel II Den andra upplagan av baselregelverken presenterades 2004. Denna gång ville Baselkommittén reglera kapitalet genom tre pelare. 1. Minimirestriktioner på kapital över riskvägda tillgångar, för att kunna möta förluster beroende av kredit-, marknads- och operativa risker. Regler för vad som får räknas som kapital skärps (Riksbanken, 2015). Pelare 1 är tänkt som en utveckling av de tidigare kraven. 2. Krav om riskbedömning och tillsyn. Företagen ska se till att deras risker inte äventyrar deras förmåga att fullfölja sina förpliktelser. Finansinspektionen kallar detta företagets interna kapitalutvärdering (Riksbanken, 2015). 3. Reglering av informationen från bankerna för att stärka marknaden och uppmuntra sund bankpraxis (BIS, 2014). Efter den första publikationen 2004 släpptes flera uppdateringar av regelverket. Eftersom denna studie i första hand kommer behandla Basel III kommer inte dessa uppdateringar presenteras närmare. 1 Riskvägda tillgångar räknas fram genom att multiplicera utlånat belopp med en riskvikt. Olika tillgångar har olika riskvikter beroende på sannolikheten att motparten kan fullfölja sin återbetalning. Lägre riskvikt innebär lägre kreditrisk för banken (Finansinspektionen, 2015). 5

2.1.3 Basel III I september 2008 kollapsade den amerikanska banken Lehman Brothers. Detta kom att bli startskottet för den finansiella kris som Ben Bernanke, före detta centralbankschef i USA, i en intervju i Svenska Dagbladet (2015) säger är den värsta i världshistorien. Redan innan finanskrisen var det tydligt att Basel II behövde stärkas, BIS (2014) konstaterar att bankerna gick in i krisen med alldeles för stor skuldsättningsgrad och för små likviditetsbudgetar. Basel III fortsätter precis som i tidigare baselregelverk ställa krav på bankernas kapital. Denna gång finns det också nya inslag i form av en konjunkturberoende kapitalbuffert, krav om bruttosoliditet och nya standarder för likviditetshantering. Dessa regler skall implementeras successivt till och med 2019. En tidigare studie om förväntade effekter av Basel III har gjorts av Lindblom och Willesson (2013) där det fokuseras på avkastning och risker. Studien behandlar en fiktiv bank som under fyra tidsperioder implementerar fyra delar av regleringarna i Basel III; två typer av kapitalkrav, likviditetskrav och kapitalbuffertkrav. Författarna finner att avkastningen på eget kapital kommer sjuka till följd av minskade likviditetsoch kreditrisker. De menar också att det skulle bli en väldigt dyr process att införa budgetar som helt eliminerar riskerna för en finanskris. I Basel III har dock ingen sådan målsättning satts upp. 2.1.3.1 Kapitalkrav Som nämnt ovan är kapitalkraven från Basel II också en del av Basel III. Kraven om storleken på kapitalet har dock ändrats. Nedan kommer några av de viktigaste delarna beskrivas. Pelare 1 De förändringar som skett har framförallt påverkat kraven på kärnprimärkapital 2 och primärkapital 3, vilka i Basel II var otydligt formulerade. I Basel III har man beslutat att kärnprimärkapitalet ska bestå av 4,5 % av bankens riskviktade tillgångar i aktiekapital och balanserade vinster. Det introduceras också en 2 Kapitalet med högst kvalité. Består av aktiekapital och ackumulerade, icke utdelade vinster. (Finansinspektion 2015) 3 Kärnprimärkapital + primärkapitalskott. (Finansinspektionen 2015) 6

kapitalkonserveringsbudget av kärnprimärkapital om 2,5 %. Detta leder till att bankerna kommer hålla åtminstone 7 % kärnprimärkapital. Dessutom höjs lägstanivån på primärkapitalet från fyra till sex procent. Enligt riksbankchefen Stefan Ingves anförande från 2011 är detta dock inget som kommer påverka de svenska bankerna då de har ett kärnprimärkapital högre än 7 %. Det tillkommer också en konjunkturberoende kapitalbudget om 2,5 % av kärnprimärkapitalet. Denna införs för att bankerna ska kunna bygga kapital i högkonjunktur som man sedan kan använda i sämre tider. När bufferten är fullt aktiverad kommer bankerna alltså ha 9,5 % i kärnprimärkapital. Lindblom och Willesson (2013) menar att detta kommer ha både positiva och negativa effekter för bankerna. Å ena sidan leder kapitalbudgeten till minskad likviditetsrisk, medan den å andra sidan minska skulder vilka ränteavdrag kan göras på. Den sista större förändringen som går under den första pelaren är kravet på bruttosoliditet. Bankerna kommer i och med detta att behöva ha 3 % av sina tillgångar i kapital. Diskussion förs dock om bruttosoliditeten då det är det enda nyckeltal där risken inte tas i beaktning. Ett riskneutralt mått utgör incitament för bankerna att ta på sig större risker menar Stefan Ingves i sitt anförande. Lindblom och Willesson (2013) menar vidare i sin artikel att eftersom bruttosoliditeten inte tar hänsyn till risk kommer den endast vara användbar för banker med låg risk på sina tillgångar. Riskvägda tillgångar blir centralt i det här avsnittet då det påverkar nästan alla kvoter som diskuterats. För att få en förståelse för hur dessa tillgångar tas fram behöver några riskbegrepp introduceras. Alla dessa påverkar företagets grad av kapital och har därför en betydande roll i implementeringen av Basel III. Studien kommer inte analysera riskvägda tillgångar men analysera dessa riskbegrepp. Kreditrisk Den mest uppenbara risken för en bank är kreditrisken vilken är risken att kredittagaren inte kan fullgöra sina åtaganden mot banken. För att hålla kreditrisken så låg som möjligt behöver bankerna ha en diversifierad portfölj och att alltid ha goda säkerheter från kredittagaren. För att räkna på denna risk används i vanliga fall två metoder, schablon- eller IRK-metoden. 7

Finansinspektionen förklarar dessa som att schablonmetoden är den enklaste metoden då riskvikterna förutbestämts av Finansinspektionen, medan man med IRK-metoden gör interna riskklassificeringar. Delis och Karavias (2014) undersöker i sin artikel om det går att finna en optimal kreditrisk för den genomsnittliga banken. De drar i sin undersökning slutsatsen att den reala kreditrisken för en genomsnittlig bank följer konjunkturcyklerna. I goda tider är kreditrisken hög, medan den i sämre tider är lägre. Marknadsrisk Risker för bankerna beroende av externa faktorer som växelkurser, konjunkturcykler, räntor, aktiekurs med mera. För att åstadkomma en låg riskprofil gäller det för bankerna att diversifiera sig så mycket som möjligt. Även för marknadsrisken används enligt finansinspektionen olika schablonmetoder och i vissa fall interna metoder för att räkna fram riskprofilen. I det lågränteläge som Sverige befinner sig i blir ränterisken en central fråga av marknadsrisken. Ariccia, Laeven och Marquez (2013) skriver att en sänkning av räntan leder till större skulder och högre risk för bankerna. Det betyder de svenska bankerna i nuläget skulle ha en större ränterisk än i ett läge med hög ränta. Detta hänger ihop med bankernas skillnader i löptid på in- och utlåning, vilket diskuteras vidare i avsnittet om likviditetsrisk. Operativ risk Den operativa risken är hänförd till interna risker som mänskliga fel, rutiner eller felaktiga system. Denna typ av risk finns i alla företag och är svår att helt eliminera. För att beräkna den operativa risken finns tre tillvägagångssätt. Basmetoden är den grundläggande metoden som kan användas av alla företag och den beräknar risken utifrån rörelseresultatet. Detta är också den enklaste metoden. Det finns dock även för denna risk enligt finansinspektionen olika typer av schablon- och interna metoder. 8

Pelare 2 Inga större skillnader ses i pelare 2 jämfört med Basel II och precis som i det tidigare regelverket handlar det här om riskbedömning och tillsyn. Företaget ska med interna kapitalutvärderingsmetoder se till att deras risker inte äventyrar förmågan att fullfölja sina plikter. Under pelare två introduceras ytterligare två betydande risker, nämligen likviditetsrisk och systemrisk. Likviditetsrisk Hur likvit ett företag är baseras på hur väl de kan fullfölja sina betalningsförpliktelser. Finansinspektionen definierar likviditetsrisken som risken att inte kunna fullfölja sina betalningsförpliktelser på förfallodatum utan att kostnaden för att erhålla betalningsmedel ökar avsevärt. Detta kallas även ibland för finansieringsrisk. Basel III har valt att ställa krav på likviditeten hos bankerna, mycket på grund av konsekvenserna efter likviditetsbristen under den senaste finanskrisen. Det visade sig då att likviditetsrisken hon enskilda banker kan leda till global finansiell instabilitet. Enligt Imbierowicz och Rauch (2013) är likviditetsrisk tillsammans med kreditrisken de två viktigaste faktorerna för bankernas överlevnad. De skriver att det skulle vara till bankernas fördel att hantera dessa risker tillsammans, även om de inte finner något direkt samband. De anser också att Basel IIIregelverken är ett steg i rätt riktning mot bättre likviditetshantering. Systemrisk Systemrisken kan liknas med marknadsrisken men riktar sig mer mot ett specifikt system än hela marknaden. Riksbanken (2015) förklarar risken som en kombination av känslighet och spridningsrisken i systemet. Som tidigare nämnts gör skillnaden i löptider att bankerna är beroende av marknadens förtroende för att hela tiden få in likvida medel som täcker den långa utlåningen. Dessutom är spridningsrisken stor, då bankerna tätt sammankopplade genom till exempel internutlåningen mellan dem. 9

Pelare 3 Regleringar kring hur ofta bankerna ska dela med sig av information samt hur de ska göra det. Detta för att stärka marknaden och uppmuntra sund bankpraxis. 2.1.3.2 Likviditetskrav Den senaste finanskrisen visade på likviditetsbrister i det finansiella systemet vilket enligt Ingves (2011) gör de nya likviditetskraven en naturlig del av Basel III. Två nya mått har tagits fram, Likviditetstäckning och stabil finansiering. Likviditetstäckning (LCR) LCR är ett kortsiktigt mått som reglerar storleken på bankernas likviditetsbuffertar. Den gör det genom ett krav på likviditet om 30 dagars nettoutflöde i ett stressat scenario. BIS (2013) menar att LCR kommer hjälpa sektorns förmåga att stå emot temporära efterfrågechocker som uppkommer i prekära ekonomiska situationer. Efter mätningar gjorda 2010 kunde Riksbanken konstatera att alla de fyra svenska storbankerna uppfyller kraven om 30 dagars täckning. Ingves (2011) säger dock också att samtliga ligger under det europeiska medeltalet. Genom att ha en större likviditetsbudget binder bankerna kapital som inte genererar intäkter. Likvida medel kan snabbt komma till användning, men samtidigt skapas det endast låga eller inga intäkter. Detta leder i sin tur till att avkastningen på eget kapital sjunker. Stabil finansiering (NSFR) NSFR är ett långsiktigt mått som innebär att bankernas stabila finansiering ska täcka deras behov av stabil finansiering. I och med detta tvingas bankerna att matcha löptiderna på ett bättre sätt än man tidigare gjort. Tanken med NSFR är enligt BIS (2013) att bankerna med hjälp av denna ska ha bättre koll och minska riskerna för framtida kredit- och likviditetsrisker. Enligt Stefan Ingves anförande från 2011 uppfyller ingen av de svenska storbankerna kraven på stabil finansiering, mycket på grund av det stora löptidsgapet mellan in- och utlåning. 10

2.2 Systemviktiga banker En aktör, marknad eller finansiell infrastruktur kan kallas systemviktig om den är en förutsättning för att någon annan del av det finansiella systemet ska kunna fungera. Den kan också ses som systemviktig om det finns en stor risk att problem hos aktören sprids till andra delar av systemet med stora samhällsekonomiska kostnader som följd (Riksbanken, 2015). Den senaste finanskrisen resulterade i kreditförluster och i vissa fall likvidering av stora banker vilket ledde till chock som spred sig i hela banksystemet. Centralbanker världen över fick låna ut miljarder dollar till bankerna för att återfå finansiell stabilitet i systemet. För att förhindra att detta händer igen har baselkommittén kommit med ett tillägg till Basel III som ställer hårdare krav på de banker som anses vara systemviktiga. Av de svenska bankerna är det endast Nordea som ses som globalt systemviktig, men inom Sverige kan alla storbankerna ses som systemviktiga enligt Stefan Ingves (2011) (Financial Stability Board, 2014). BIS (2011) beskriver att de striktare kraven som att ställs på de systemviktiga bankerna gäller ett högre kärnprimärkapital än de andra bankerna, ökade informationskrav och en ökad förlustabsorberande kapacitet 4. 2.3 Reporänta och Stibor-ränta Reporäntan är styrd av Riksbanken och används för att påverka inflationen och de korta marknadsräntorna. En vanlig missuppfattning är att bankerna lånar pengar av riksbanken till kostnad av reporäntan. Riksbanken (2015) säger att de likvida medel som faktiskt lånas av riksbanken görs till en ränta som är 0,1 % högre än reporäntan. I större utsträckning finansierar bankerna sig dock med den så kallade Stibor-räntan. Den benämns även internbankränta och innebär att det är den räntan som bankerna betalar när de lånar av varandra. Den ränta som bankerna ger varandra har historiskt sett avvikit mer eller mindre ifrån reporäntan. Det som läggs på är en kompensation för den risk som bankerna tar när de lånar ut till varandra, en så kallad riskpremie. 4 Förlustabsorberande kapacitet innebär bankens förmåga att klara av förluster. 11

2.4 Nyckeltal Enligt Gitman och Sutter (2011) ger ett enskilt nyckeltal bara ger en överblick av företagets status inom ett visst område, det vill säga att ett enskilt nyckeltal inte mäter ett helt företags situation. Yeh (1996) menar att för att få en större överblick av ett företag och dess finansiella ställning krävs att man kombinerar olika nyckeltal och helst över tid, vilket ofta är en komplicerad process. Därmed är det viktigt att ha insikten att ett eget nyckeltal bara utgör en begränsad bild av företaget. Ett sätt att analysera enskilda nyckeltal är att göra en tidsserieanalys för att mäta företagets prestation över tid (Saunders och Cornett 2009). En vidare aspekt att ta hänsyn till när jämförelser görs över tid är enligt Gitman och Sutter (2011) inflationen då det kan ge en skev bild av bokföringsvärde av inventarier och avskrivningar. Utan justeringar tenderar gamla tillgångar att bli mer lönsamma än nya, och avskrivningar ger en dämpande effekt på nyckeltal utan justeringar. Vidare kan enligt Saunders och Cornett (2009) en nedbrytning av nyckeltalen utifrån avkastningar på eget kapital vara en bra metod att identifiera styrkor och svagheter i en banks lönsamhet. En klassisk modell för detta är DuPont-modellen där avkastning på eget kapital bryts ner i kapitalmultiplikator och avkastning på tillgångar. Avkastning på tillgångar bryts sedan vidare ner i utnyttjande av kapital och vinstmarginal. Dessa två nyckeltal går sedan att bryta ner ytterligare för att gå på djupet i förändringar i avkastningen på eget kapital. Metoden användes bland annat av Collier, Mcgowan och Muhammad (2006) för att analysera en malaysisk banks prestation under den asiatiska finanskrisen 1997-98, där man fann att samband mellan nyckeltal och aktiepris. Bankers affärsmodell innebär stora risker, och för att inbegripa denna har Lindblom, Olsson och Willesson (2011) samt Lindblom (1994, 2001) använt sig av en modell av Alberts (1989). Den går ut på att avkastning på eget kapital bryts ned i avkastning på investerat kapital och avkastning på skuldsättningsgraden. 2.5 Cyklikalitet En konjunkturcykel förklaras som tiden av en högkonjunktur och en lågkonjunktur, och förklaras av Riksbanken som svängningar i den ekonomiska aktiviteten på en aggregerad nivå i länder med vars marknad till stor del utgörs av företag. Enligt Riksbanken varierar en konjunkturcykel mellan 3-10 år och banker påverkas av konjunkturens läge på flera sätt. Tidigare studier på hur lönsamheten varierar visar att 12

den varierar med konjunkturen, och Albertazzi och Gambacorta (2009) menar att till stor del härrör från räntenetto och kreditförlustreserveringar. Albertazzi och Gambacorta (2009) menar också att räntenettot rör sig med BNP-tillväxten och kvalitén på bankens krediter försämrar låneportföljen och därmed skapar kreditförluster. Även Tomuleasa och Vasile (2014) som undersöker lönsamhetens determinanter hos 20 systemviktiga banker i Europa kommer fram till att lönsamheten följer konjunkturcykelns mönster. I konjunkturen under 2000-talet ryms två kriser (IT-bubblan 2000 och finanskrisen 2008), en högkonjunktur (innan finanskrisen) samt den period som vi upplever nu (april 2015) som delvis påminner om en högkonjunktur. Hur konjunkturen utvecklats i form av BNP-tillväxt illustreras i diagrammet nedan. 8% BNP- tillväxt 6% 4% 2% 0% - 2% 1998 1999 2000 2001 2002 2003 2004 2005 2006 2007 2008 2009 2010 2011 2012 2013 2014-4% - 6% Källa: SCB 13

3. Metod 3.1 Metodval Den här studie är främst kvantitativ då den uppfyller alla de fyra distinkta intresseområden som Bryman och Bell (2013) anger. Mätning görs genom insamling av, för studien relevant, data från berörda banker. Dessa data analyseras genom att samband över tid och mellan storbankerna söks för att kunna göra underbyggda slutsatser. För att göra studien replikerbar har författarna valt att göra nyckeltalsanalyser grundade på data från årsredovisningar. På detta sätt används tillförlitlig data som kommer finnas tillgänglig över tid och analysen baseras på nyckeltal med bestämda definitioner. Det fjärde intresseområdet, generalisering, uppnås genom att samtliga fyra svenska storbanker behandlas. Gemensamma och icke gemensamma nämnare kommer också vara av intresse samt det genomsnittliga över tid och avvikelser från det. Allt detta är utmärkande för en kvantitativ studie. Studien har även inslag av det kvalitativa tillvägagångssättet. Att studien berör fyra banker är inte nödvändigtvis kvalitativt, men en kvalitativ metod berör generellt färre enheter än en kvantitativ metod (Bryman och Bell 2013).. Dessutom är de huvudsakliga stegen i studien de som genomförs i en kvalitativ studie. Studien börjar med generella frågeställningar, innan den går vidare med urval av banker och tidsperiod. Sedan samlas data in och analyseras, för att efter detta kunna dra slutsatser. Denna studie kommer att undersöka de fyra storbankerna på ett djupare sätt för att förstå hur vinsterna har förändrats över tid och om samband mellan undersökta faktorer. Det som kommer att jämföras är framför allt nyckeltal och cyklikalitet kopplat till risker. Genom att förstå detta kan läsaren få en bättre bild av hur stora dagens vinster är i ett större perspektiv. 3.2 Angreppssätt Denna studie är skriven med ett deduktivt angreppssätt. Holme och Solvang (1997) förklarar att ett deduktivt angreppssätt innebär att ur ett sammanhängande system av påståenden härleda nya hypoteser, för att sedan pröva dem genom empiriska 14