Slutrapport för jubileumskampanjen 30 vikar

VIKTIGA VIKAR Arbetet för viknaturen i Svenskfinland - Slutrapport för jubileumskampanjen 30 vikar

Slutrapport för jubileumskampanjen 30 vikar Annegatan FIN - Helsingfors tfn: FAX: e-post: nom@naturochmiljo.fi http://www.naturochmiljo.fi Rapporten är utgiven av Natur och Miljö r.f. december Redaktör: Maria Degerlund Layout och teckningar: Tuuli Meriläinen Tryck: FRAM

Innehåll Förord: Kampanjen 30 vikar Del 1. Grunda vikars uppkomst, biologi och betydelse 1.Landhöjningen driver successionen 2. Havsvikars filtrerande effekt 3. De grunda mjukbottnarnas vegetation 4. Mynningsområdenas och småvattendragenas betydelse som fisklekplatser 5. Fåglar vid grunda vikar Viknaturens hotbilder och problem. En sammanfattning. Del 2. Valda vikar från norr till söder 1. Pirilöviken och Sandsundsfjärden Jakobstadsnejdens Natur 2. Kimo åmynning Oravaisnejdens Naturvetarklubb 3. Petalax åmynning Malaxnejdens Naturförening 4. Norrfjärden och Pjelaxfjärden Sydbottens Natur och Miljö 5. Pemarviken Natur och Miljö 6. Kapellviken och Krogarviken Ålands Natur och Miljö 7. Bölsviken-Bredviken Raseborgs Natur och Miljö 8. Anklarensbukten Hangö Miljöförening 9. Krogarsviken Krogars vattenskyddsförening 10. Pojovikens inre del Pojo Natur 11. Bråtanområdet vid Lojo sjö Svartådalens Miljöförening 12. Långvassfjärden Ingå-Sjundeå Miljöförening 13. Esbovikens inre del Kyrkslätt Miljöförening & Esbo Miljöförening 14. Botbyviken och Lill-Hoplaxviken Helsingfors Naturskyddsförening 15. Sibboviken och Sibbo å Sibbo Naturskyddare 16. Lovisaviken Östra Nylands Fågel- och Naturskyddsförening Del 3. Bildbilaga 1. Vyer från 14 vikar 2. Båttrafikens effekter i grunda vikar 3. En försiktigt muddrad glomynning på Åland 2 3 5 7 8 10 11 12 13 14 16 17 19 20 21 22 24 25 25 26 27 29 30 31 Del 4. Vikproblematik ur ett vidare perspektiv 1. Övergödningen och hur den påverkar fisk 2. Småbåtstrafikens inverkan på grunda vikars biologi 3. Surt sa fisken om lekplatsen... 4. Muddring - en ohållbar "miljövårdsåtgärd" i grunda vikar 5. Avloppsrening i glesbygden - strängare krav 40 43 46 49 52 Del 5. Avslutande ord: Vad återstår att göra? 54 Bilagor 1. Händelskalender för kampanjen 30 vikar 2000-2002 2. Lästips 57 58

Kampanjen 30 vikar Slutrapport - vikar kampanjen Visste du att grunda vikar är värdefulla miljöer? I gränszonen mellan land och hav filtreras och ansamlas näring, vilket betyder att närsaltsbelastningen från land delvis fångas upp. Därför har dessa biotoper ofta ett rikt växt- och djurliv. Speciellt viktiga är de grunda vikarna för häckande fåglar och lekande fisk. Även för människan har dessa miljöer genom tiderna erbjudit såväl nytta som nöje. De grunda kustvattnen förändras dock hela tiden. Dels genomgår de en alldeles naturlig succession till följd av landhöjningen, dels påverkas de av människan som ständigt gör nya spår i dessa ömtåliga miljöer. Många av de grunda havsområdena hotas idag av olika former eller följder av mänsklig verksamhet såsom övergödning, muddring, vägbanksbyggen och båttrafik. Kan hoten avvärjas på något vis? År 2000 lanserade Natur och Miljö sin treåriga kampanj "30 vikar" i samband med att föreningen firade sitt 30-årsjubileum. Målsättningen har varit att skydda åtminstone 30 grunda vikar, flador, glon och åmynningar längs Östersjöns kust. Inom ramen för kampanjen har alla dessa vattenbiotoper fått gå under benämningen "vikar". Avsikten har varit att stimulera arbetet på gräsrotsnivå, d.v.s. i Natur och Miljös lokalföreningar, vilkas verksamhet sedan koordinerats och stöttats av sakkunniga inom riksorganisationen. Lokalföreningarna har uppmanats att välja en "egen vik", vars intressen och tillstånd de vill bevaka och bevara. Arbetsordningen har varit följande: vikens tillstånd karteras och på basen av detta gör föreningen upp en handlingsplan över fortsatt arbete kring viken, detta i samråd med markägare, myndigheter och eventuella övriga intressegrupper. Under kampanjens tre år har sammanlagt 24 föreningar eller privatpersoner och 25 vikar på något hörn inkluderats i arbetet. Några har varit tvungna att hoppa av på grund av bristande resurser, oftast i bemärkelsen personresurser. Arbetet har framskridit i varierande takt i de olika lokalföreningarna, vilkas målsättningar och möjligheter att förverkliga dessa även varierat. Koordineringen från Natur och Miljös sida har bestått av handledning och personlig kontakt mellan kampanjsekreterare och kontaktpersoner i lokalföreningarna. En diger och informativ kampanjhandledningspärm har getts ut, en ambulerande utställning på fem planscher har producerats och dessutom har informations- och utbildningsmöten av olika slag arrangerats. Arbetet för viknaturen har också bedrivits på riksnivå. I syfte att lyfta fram aktuella frågor har Natur och Miljö gått ut med pressmeddelanden om bl.a. muddringsproblematik och fisklekplatser, kommunernas avloppshantering och landhöjningens effekter. Information har också spridits med hjälp av den ovannämnda kampanjutställningen, som turnerat i många av Svenskfinlands kommuner. Viktiga frågor har presenterats och diskuterats på seminarier som arrangerats inom ramen för kampanjen. Natur och Miljö har också adopterat och arbetat för en alldeles "egen" vik, Pemarviken, vilkens värde hotas av ett omfattande muddringsingrepp, som man hittills kunnat förhindra. Den här rapporten ger information om uppkomsten, biologin och betydelsen av grunda havsområden och presenterar den mångfald av valda vikar och åmynningar som deltagit i kampanjen, samt det arbete som utförts i lokalföreningarna. I tillägg diskuteras vikproblematik ur ett lite vidare perspektiv, där aktuella frågor eller hotbilder med anknytning till viknaturen tas upp. Slutligen blickar vi framåt med strävan att uppnå en balans mellan skydd och nyttjande av grunda vattenmiljöer längs Svenskfinlands kust. Jag hoppas du har behållning av det du läser och att det ger dig något att bygga vidare på. Gå ut och njut av viknaturen! Den är inte bara viktig, utan också vacker - väl värd att värna om! Maria Degerlund, kampanjsekreterare 30 vikar kampanjen har stötts av Ålandsbanken, Anna & Karl Eklunds stiftelse, Fridastiftelsen, Helsingfors stads miljöcentral samt Svenska Kulturfonden. Bidrag i olika omfattning har även erhållits av många privatpersoner och lokalföreningar samt Miljöministeriet. Till alla skribenter: TACK SKALL NI HA!

DEL 1. GRUNDA VIKARS UPPKOMST, BIOLOGI OCH BETYDELSE Landhöjningen driver successionen Tuuli Meriläinen Hydrobiolog Den fortgående landhöjningen är ett av de viktigaste geologiska särdragen i Fennoskandien. Fenomenet har varit känt i flera hundra år men i början var man inte överens om vad som låg bakom. Man trodde att vattnet minskade och det var därför som stränderna flyttade på sig. Teorin om landhöjning fördes fram av den skotska geologen Thomas F Jamieson i mitten av 1800- talet. Jamieson påvisade att landhöjningen måste ha sin grund i istiden då det tunga istäcket utövade starkt tryck på jordskorpan och helt enkelt tyngde ner den. Trycket minskade då isen smalt och jordskorpan började stiga till sitt ursprungliga läge. Landhöjningen upptäcker man främst vid kusten, i zonen där vatten möter land. Den forna inlandsisens område Strandförskjutningen beror inte enbart på landhöjningen. I fjärdarna upplagras organiskt material från bäckar och åar vilket då det sönderfaller slutligen bildar gyttja. Nettoeffekten av både landhöjning och uppslamning är svåra att beräkna, som mest upp till 10 mm per år. Enligt Bo- Erik Liljedal, som skrivit sitt ingenjörsexamensarbete om landhöjningens effekter i Närpes, kommer landet där att stiga ur havet under de närmaste 50 åren med ca 50 cm. Viktiga faktorer att ta i betraktande vid planeringen av stränder och farleder. Havets yta höjts fem centimeter? Det hävdas också att världshavens yta sakta stiger på grund av drivhuseffekten och rörelser i jordskorpan under oceanerna. Variationerna hos oceanytans läge, det vill säga den eustatiska faktorn, uppskattas och har uppskattats av många forskare. I stort sägs det att havsytan årligen stiger i medeltal med 1 millimeter och att vattenståndet i oceanerna under de senaste 50 åren höjts med fem centimeter. Landhöjning förekommer, förutom i Fennoskandien, också på Svalbard, i norra Nordamerika samt på de Brittiska öarna. Här hos oss är landhöjningen som störst i Bottniska viken, där man uppskattar att landet ännu skall höja sig ur havet med 180 meter under de närmaste 7000 till 12000 åren. Landhöjningen avtar åt alla håll för att längst inne i Finska viken vara så gott som obefintlig. Flador och glon bildas i skärgården Landhöjningen betyder att havsbotten torrläggs och blir land. Men så enkel är sanningen ingalunda eftersom vår kust inte är en rak linje. Man kan säga att Östersjön har tusentals fingrar, mer eller mindre avsnörda. Havsvikar och infjärdar snörs alltså av från havet genom grundare trösklar och tröskelområden. Så småningom sker en isolering av vattenfyllda bäcken och det bildas flador och glon. Hur djupa och stora de är beror på lokal topografi men en likartad utveckling är genomgående. Vattenväxtforskare Riggert Munsterhjelm har definierat termerna flada och glo som ett resultat av mångåriga studier av vattenvegetationen i dessa biotoper i Västnyland. "En flada är ett grunt, tydligt avgränsat, mindre kust- eller skärgårdsvatten, en infjärd eller en vik, som omsluts av holmar eller land och har kontakt med havet endast via en eller ett fåtal ofta smala eller trånga öppningar". Ett glo definieras som "ett genom landhöjningen från havet avsnört vatten, som inte, eller endast tillfälligt, har kontakt med havet". Utgående från att de grunda vikarna utvecklas från mer öppna och vindutsatta stadier till mer

slutna och skyddade stadier kunde Munsterhjelm skissa upp en ungefärlig bild av den morfologiska utvecklingen från flada till glo. Här tog han också hänsyn till skärgårdens olika zoner som alla har sina egna karakteristiska flador och glon, men i stort sett med liknande utvecklingsstadier. I den yttre skärgårdszonen med kala kobbar och skär finns utskärsglon. De är små och grunda vattenansamlingar omgivna av klippor. Närmare kusten där den inre skärgårdszonen med större holmar och öar tar vid hittar man skärgårdsfladorna och deras olika utvecklingsstadier. I fastlandszonen mellan de största innersta öarna och fastlandet finns fjärdar, stora och grunda med trånga inlopp. Den dominerande fladtypen i skärgården, åtminstone vid sydkusten, är skärgårdsfladan som är speciellt typisk för skärgårdens mellersta delar. Skärgårdsfladan får stå som modell för successionen (fritt efter Munsterhjelm 1997). 1. Förenklat sett börjar det hela med ett förstadium till en flada (se bilden nedan). Förstadiet har ännu fri kontakt med omgivande vatten genom en eller flera, ofta breda öppningar. Förstadiet är 3 till 5 meter djupt och domineras av klipp- och stenstränder. Där det är mest skyddat finns sedimentstränder och riklig vassväxtlighet. Bottnen består mestadels av lera. 1. 2. En flada, skärgårdsfladan, är nästa steg i successionen. Den är grundare och har kontakt med havet endast genom en, högst två smala öppningar. Långgrunda sedimentstränder dominerar och de är täckta av vass. Bottnen består främst av gyttja. 3. Glofladan har inte längre fritt vattenutbyte med havet. Tröskeln till en gloflada kan ännu ligga under medelvattennivån men den är övervuxen av vass eller säv som förhindrar vattenutbytet. I vassen samlas material som bidrar till att bottnen stiger mot ytan. 4. När fladans öppningar blivit land har glofladan förvandlats till ett glo. Det sista steget i utvecklingskedjan är oftast att gloet helt växer igen. Det är viktigt att notera att alla vatten under avsnörning inte är flador och inte blir glon. Djupare och större bäcken kan blir varaktiga sjöar. Flador vid den österbottniska kusten Hans Hästbacka, som länge studerat fladorna i Närpesområdet, menar att man gott kan tillämpa Munsterhjelms indelning också på österbott- 2. 3. 4. Bild av Riggert Munsterhjelm

niska flador och glon men tillägger att skärgården i Österbotten är mycket grundare och stenigare än vid sydkusten. Det är därför vanligt med stora system av flador och glon i olika utvecklingsstadier som ofta är bundna till varandra genom bäckar som Hästbacka i Finlands Natur beskrivande kallar "navelsträngar". Det är självfallet inte bara flador och glon som är viktiga områden längs vår kust. Även åmynningar och större vikar har grunda stränder som är av stor betydelse för fiskar, fåglar och djur (inklusive människan). Det finns otaliga grunda områden längs kusten som inte kan plockas in i någon av nämnda kategorier. Hela kusten i sig är produktiv jämfört med det öppna havet. Flador, glon och åmynningar är kanske vad man kunde kalla extra produktiva "knutpunkter" längs vår långa vindlande kustlinje. Vresros, Rosa rugosa Litteratur: Hästbacka, H. 1982: Fladan - havets barnkammare. Finlands Natur nr 5-6 samt muntliga uppgifter 2001. Liljedal, B-E. 1996: Landhöjningens inverkan på strandgeneralplaneringen i Närpes. lärdomsprov för ingenjörsexamen. Vasa tekniska yrkeshögskola, lantmäteriteknik. Munsterhjelm, R. 1987: Skärgårdens flador och glon. Skärgård 10 (1):10-17. Munsterhjelm, R. 1997: The aquatic macrophyte vegetation of flads and gloes, S coast of Finland. Acta Botanica Fennica. No. 157:1-68. Havsvikars filtrerande effekt Tore Lindholm Docent vid Åbo Akademi, institutionen för biologi Kustvatten och våtmarker vid kusterna hör till de globalt sett mest produktiva miljötyperna. Varje enskild havsvik är en individ en produkt av sin geologi, historia, omgivning, växt- och djurvärld, belastning och vattenomsättning. Just vattenutbytet är av mycket stor betydelse. I allmänhet tillförs mest sötvatten under våren och senhösten, men flödesperioder kan, åtminstone i södra Finland, inträffa när som helst under året. Djupa havsvikar Djupa havsvikar har ofta bergiga stränder och i genomsnitt litet växtlighet. Deras vatten är ofta uppdelat i skikt, speciellt under våren och sommaren. Ytskiktet, som cirkulerar fritt till 5-10 meters djup, har vanligen lägre salthalt och kortare uppehållstid än djupvattnet. I många fall cirkulerar djupvattnet endast på hösten, om ens då. I djupa, tröskelförsedda vikar stagnerar djupvattnet och utbytet sker pulsvis, ungefär som i Östersjöns huvudbassäng. Kallt havsvatten med hög salthalt tränger in i djuphöljorna vintertid och ersätter en del av det gamla vattnet. Djupa, vegetationsfattiga havsvikar har liten filtrerande effekt, men tillrinnande vatten avlastas ändå genom att partiklar (lera, alger, m.m.) sedimenterar. Dessutom har djupa vikar en stor volym och en avsevärd utspädande effekt. En viktig mekanism är också flödet av näringsrikt smältvatten som sker ostört under isen på våren. Det söta, iskalla smältvattnet från bäckar och åar sprids långt ut till havs och späds där ut ganska effektivt. Den dåliga sidan hos djupa havsvikar är den syrgasbrist som ofta uppstår i djupare skikt. I syrgasfria miljöer frigörs rikligt med fosfat, som bundits upp under årtionden. Syrgasfritt djupvatten förorenas också av ammonium och organiska ämnen från ofullständig, s.k. anaerob nedbrytning. Grunda havsvikar Grunda havsvikar har i allmänhet täta vassbestånd och mycken annan växlighet. Ofta är

hela bottenytan täckt av kransalger, "sjalgräset" Vaucheria, eller slingor och natearter. Även om grunda vikar till en del har samma transportprocesser som djupa, så avviker de i fråga om många andra egenskaper. Volymen är liten och utspädningen begränsad. Sedimentationen störs av resuspension (d.v.s. uppgrumlingen från bottnet) vid blåsigt väder. Växtligheten har en avsevärd filtrerande effekt. Man kan med blotta ögat se hur växter, t.ex. slingor (Myriophyllum), dragit på sig lerslam efter en flödesperiod. Hela bottenytan är varm sommartid, vilket gör att nedbrytningen och därmed recirkulationen (d.v.s. bunden näring frigörs och kan användas på nytt) av t.ex. fosfat är effektiv. Samtidigt är speciellt påväxtalgernas upptagning av fosfat effektiv. Mycket av produktionen kan utnyttjas av smådjur, fiskyngel och fisk. Sink eller link? Det diskuteras ofta om vassbälten och annan växtlighet är en fälla (sink) eller en förmedlare (link) av näringsämnen. Saken är ingalunda entydig. Vassen lever i hög grad sitt eget liv, utan att väsentligt ta näring ur vattnet. Trådalger och mikroalger som växer på vassens strån tar däremot en stor del av sin näring ur vattnet. Vattenväxter såsom slingor tar också näring ur bottenslammet. De anses vara av link-natur åtminstone i insjöar, men torde vara det också i havsvikar. av smådjur (fiskföda). Det klara vattnet i flador och grunda havsvikar torde främst bero på att långlivade kransalger och andra bottenalger jämte vattenväxter konkurrerar med växtplankton (mikroalger) i det fria vattnet. Flador med klart vatten har vanligen ett begränsat vattenutbyte och liten tillrinning från land. I och utanför täta vassbälten anrikas stora mängder vassrester och annat organiskt material. I havsvikar, där salt- och sulfathalten är hög, bildas syrgasfria zoner med tidvis hög svavelvätehalt längs bottnen (se t.ex. Fauna och Flora 90, 26-29, 1995). Samtidigt skapas en gynnsam miljö för denitrifikation, en mekanism som tar bort nitrat ur vattnet (nitrat finns dock bara i låga halter sommartid). Svavelvätet gör miljön starkt reducerande och gör att kemiskt bundna fosfater frigörs. Man känner genast stanken av svavelväte om man rör om i täta vassbälten. Samma stank brukar stiga upp på vårvintern när havsvattnet stiger och isen börjar röra på sig. Åtminstone då är vassbältet en utpräglad link eller förmedlare av fosfat. Täta vassbälten har givetvis en mekanisk, filtrerande effekt. I vassbältet bromsas också vattenrörelserna effektivt. Vassens påväxtalger svarar tidvis för en stor produktion och bidrar till den filtrerande effekten. Sommartid bidrar vassen själv föga till produktionen Denitrifikationens grundprincip. Nitrat omvandlas till kväve i gasform.

De grunda mjukbottnarnas vegetation Riggert Munsterhjelm Biolog, vattenväxtforskare Makrofyterna, vattenväxter synliga för ögat, återspeglar miljöförhållandena nästan bättre än någon annan organismgrupp på de grunda mjukbottnarna. Detta beror på att de hålls på platsen under vegetationsperioden och som övervintrande frön och andra organ också från ett år till ett annat. De skapar därmed en bild som är summan av de lokalt dominerande miljöfaktorernas betydelse under längre tider. T.ex. växtplanktonsamhället reagerar känsligare på tillfälliga fluktuationer i miljön. Vattenväxternas förekomst styrs främst av vindexposition, bottenmaterial, salthalt, ljus- och syreförhållanden samt näringsnivå. Mjukbottnarnas makrovegetation består av såväl kärlväxter, t. ex. ålnate (Potamogeton perfoliatus), som kransalger, t. ex. borststräfse (Chara aspera), och vissa andra kryptogamer såsom braxengräs (Isoëtes lacustris) samt vattenmossor, t. ex. näckmossa (Fontinalis antipyretica). I perspektiv utifrån börjar den huvudsakliga koloniseringen av mjukbottnarna i den yttre skärgårdszonen som ligger genast innanför havszonens kala kobbar. I lä av holmarna har det avlagrats sand. Om vattnet är klart, som det mestadels tidigare var i denna zon, kan vattenväxterna här gå ned till omkring 7 m. En vanlig art här är bandtången (Zostera marina) som bildar täta ängar på flacka sandbottnar utanför kusten. Andra vanliga arter är ålnate och axslinga (Myriophyllum spicatum). På riktigt grunda nivåer på grus eller sand kan man finna t. ex. storsärv (Zannichellia major) som med sin jordstam trycker sig hårt fast mot underlaget i de exponerade förhållandena. I något mera skyddade lägen växer bortssträfse. Makrofyternas betydelse ökar längre inåt med ökande expositionsskydd, uppkomst av näringsrika organiska gyttjebottnar och med tilltagande långgrundhet som förser vidsträckta bottenpartier med tillräckligt ljus för bottenvegetatationen. Bandtång, Zostera marina I de mera skyddade vikarna i den yttre och i den inre skärgårdszonen trivs t. ex. borstnaten (Potamogeton pectinatus). I den inre skärgårdszonen börjar holmarna dessutom växa fast i varandra till öar med labyrintiska sund och flador mellan sig. Här trivs många arter och de kan bilda otroligt täta bestånd. Detta gäller t. ex. den starkt illaluktande och rödfärgade rödsträfsen (Chara tomentosa). Vassen kantar stränderna i skyddade lägen och i flador och är särskilt karakteristisk för fastlandszonen, där vegetationen i övrigt är mycket riklig och påminner om den i flador. Bandtången är den enda marina kärlväxtarten vid våra kuster, alla övriga är sötvattensarter, så också vattenmossorna och braxengräset, medan de flesta makroalger, förutom kransalgerna, är marina. Ändå är många av de sötvattensarter som förekommer vid våra kuster, t. ex. borstnate och flera kransalger, främst brackvattensarter hos oss. De är arter som skyr våra sjöars sura urbergsvatten och förekommer i sött vatten i mera kalkhaltiga regioner. Längst in i skärgården börjar våra egna sötvattensarter dominera. I områden påverkade av åmynningar och där vattnet närmar sig utsötning trivs arter som näckmossa, kransslinga (Myriophyllum verticillatum) och långnate (Potamogeton praelongus) samt gul näckros (Nuphar lutea) och vit näckros (Nymphaea alba). Vattnen är här grumliga och vegetationen når sällan djupare nivåer än ett par meter. Vissa arter såsom ålnaten låter sig inte bekommas av vattenkemiska begränsningar såsom saliniteten utan förekommer från skärgårdens yttersta områden till de innersta. Skärgårdens zonering är en produkt av havets inverkan, men också av landhöjningen.

Förekomsten av vattenväxter utgör därför en i tid föränderlig process, en succession. Ovan har vegetationens succession beskrivits längs en gradient av miljöfaktorer som är riktad från skärgårdens yttersta mot dess innersta delar. Den motsvarar också den tidsmässiga succesionen. En annan gradient går från mera öppna förhållanden till sådana som genom landhöjningen håller på att avsnöras från havet från öppna vikar över flador till nästan isolerade glon. Vattenvegetationen genomgår här en alldeles egen succession. Denna domineras av brackvattenförhållanden fram till de sista utsötningsskedena i glostadiet. På de djupare nivåerna i tidigare stadier dominerar arter som axslinga och på grundare nivåer borstnate och i senare stadier rödsträfse på lite djupare och på grundare havsnajas (Najas marina). I slutändan inkommer också sötvattensarter, såsom blåsört (Utricularia vulgaris) om inte lokalen hunnit växa igen dessförinnan. De här miljöerna ackumulerar mycket organiskt material och på grund av nedbrytningsprocesser under vintern uppstår naturlig syrebrist. Detta frigör näringsämnen som dock i hög grad tas om hand av den mycket täta makrovegetationen. På grund av detta och skyddet mot vindexposition är vattnet ofta påfallande klart. Makrofytsamhällena återspeglar också långtidsförändringar orsakade av mänsklig påverkan. Många arter kan användas som miljöindikatorer. Särskilt kransalgerna är ofta renvattenindikerande. Ålnate, Potamogeton perfoliatus Mynningsområdenas och småvattendragens betydelse som fisklekplatser Ralf Wistbacka Miljövårdssekreterare Synpunkterna som här presenteras görs utgående från utredningar i det österbottniska kustlandet men de kan rätt långt tillämpas längs den övriga kusten. Temperaturens betydelse som en avgörande ekologisk faktor accentueras ju längre norrut i Bottniska viken man befinner sig. Detta gör bl.a. att man kan anta att flador och öppna vikar har en relativt sett större betydelse som yngelproduktionsområden i södra Finland, där det blir varmt tidigare under växtsäsongen, medan mera isolerade och därför varmare områden som glosjöar-insjöar är av större betydelse i Österbotten. De områden som är de mest optimala som lekplatser och yngelproduktionsområden är åar och åmynningar. De har ett stort utbud av lämpliga yngelhabitat, fisken kan lätt nå dem och utvandringen påverkas vanligen inte av uttorkning, vilket kan vara fallet i fråga om bäckar från glosjöar. Fiskleken vid ett oförstört mynningsområde följer varje år en regelbunden årscykel. Siken leker på hösten vid grynnor i mynningsområden eller i åmynningar samt i forsar i åar och älvar. Laken leker i februari-mars vid grynnor eller i rinnande vattendrag. Lak- och sikynglen kläcks i islossningstiden och efter ett pelagialt stadium simmar de in mot land. Här tillbringar de majjuni månad i grunda strandvatten och förflyttar sig sedan ut mot djupare vatten. Avgörande faktorer för ynglens överlevnad är syresituationen under vintern och det faktum att ynglen kommer att tillbringa sin mest känsliga period i ett vårflöde som kan vara mycket surt. Sedan följer norsens lekperiod och även om dess yngel är pelagiala så drabbas de av ett surt vår-

flöde. Jämfört med sik och lake har norsen den fördelen att den kan leka en aning längre ut för att undvika det allra suraste vattnet. Men i fall surt vatten tvingar fisken för långt ut kläcks ynglen i en omgivning där de är dömda att gå under av andra orsaker. Allteftersom våren framskrider inleder så de vårlekande fiskarna (gädda, id, abborre, mört, braxen) sina lekperioder. En god lekplats eller yngeluppväxtmiljö för vårlekande fisk skall värmas upp tidigt på våren och under ynglens uppväxtperiod kontinuerligt ha en lämplig temperatur. T.ex. för abborren gäller ett undre gränsvärde på 10 grader. Vattnet får inte vara för surt eller innehålla höga halter av metaller. Andra förutsättningar för ynglens överlevnad är tillgång på föda (djurplankton) och skyddande undervattensvegetation, flytbladsvegetation (t.ex. näckrosor) och högre vattenväxter. Senare under sommaren skall ynglen kunna flytta ut i grunda näringsrika arkipelager. Gösen leker rätt sent i maj-juni och undviker därmed de värsta problemperioderna. Ynglen lever pelagialt och de trivs speciellt i humusfärgade solvarma vattenområden. Under hösten töms sedan mynningsområdet på fiskyngel och snart är det igen dags för de första uppvandrande sikarna och lakarna. Även bäckar, flador och glosjöar har ett betydande fiskeriekonomiskt och naturskyddsmässigt värde. Detta beror bland annat på att de lokalt kan vara de enda fisklekplatser och yngeluppväxtmiljöer som finns att tillgå. Ett nätverk av sådana kan upprätthålla rätt starka bestånd av vårlekande fisk och laken har tidigare varit en viktig lekfisk även i relativt små bäckar. De små vattendragens betydelse accentueras också av den förstörelse som drabbat de flesta åarna i Österbotten i form av rensningar, invallningar av mynningsområden, torrläggning av sjöar invid åns fåra och försurning på grund av grävningar och dräneringar i sura sulfatjordar. Ju större yngelproduktionsområdena är desto större är fiskbestånden och omvänt om yngelproduktionsområdena är små eller förstörda desto mindre blir fiskbestånden. Denna tes har verifierats genom fleråriga projekt utförda i Kyro älvs mynningsområde av Kvarkens forskningsstation (Vilt och Fiskeriforskningsinstitutet), men den har också handgripligen och mycket konkret kunnat konstateras av personer som bedrivit fiske utanför Vasa Södra Stadsfjärd eller i andra större eller mindre lekområden där man genom åren konstaterat att sikens och lakens försvinnande följts av en kollaps hos t.o.m. de mest tåliga vårlekande arterna som gädda och abborre. Intressant och välkommet är att det planeras flera projekt som syftar till att rent vetenskapligt definiera vilken yngelproduktionspotential de olika typerna av reproduktionsområden har. Detta innebär att man bättre kan bedöma de skador som de åsamkas och att t.ex. mynningsområdenas roll som yngelproduktionsområden och vandringsleder skulle få mera än den minimala uppmärksamhet som de i dagens läge får t.ex. vid uppföljandet av de skador som bl.a. träförädlingsindustrins utsläpp har på vattenmiljön. Restaureringen av fisklekplatser är en stor utmaning med tanke på den omfattande problematik en restaurerare berörs av. Man måste restaurera åtskilliga glosjöar för att det skall motsvara ett förstört mynningsområde. Samtidigt råder det brist på ekonomiska resurser även om medtagandet av en del områden i Natura 2000-nätverket kan innebära bättre finansieringsmöjligheter via LIFE-projekt. Restaureringen av ett mynningsområde är dock ett projekt av den kalibern att sysselsättningen är tryggad för decennier framåt.

Fåglar vid grunda vikar Mikael von Numers Filosofie doktor, expert på skärgårdsfågelsamhällen Gränsområden mellan olika naturtyper är ofta artrika. Våra skärgårdars mångsidiga flora och fauna är ett resultat av den invecklade mosaiken av olika naturtyper. Även den i proportion till landytan mycket långa strandzonen utgör en av de artrika gränsområdena. Havens och sjöarnas viktigaste barnkammare Vikar, flador, åmynningar och liknande grundområden, utgör endast en mycket liten del av den totala ytan både i skärgården och i sjöarna. Trots detta har dessa områden en artrikedom och biologisk produktion som vida överträffar fjärdarnas och de fria vattnens. Dessa grundområden utgör havens och sjöarnas viktigaste barnkammare, i vilka de flesta fiskarna leker, ynglen växer upp och fågelkullarna söker föda och skydd. Vikarnas, fladornas och åmynningarnas betydelse för fåglarna kan inte överskattas. Om våren sjuder dessa grundområden av liv, och fåglarna samlas här för att äta eller utföra parningsspel. Exempel på vanliga arter är knipa, skäggdopping och olika slag av simänder, såsom skedand, bläsand och gräsand. Även måsfåglar och tärnor, förutom kanske de stora trutarna, håller huvudsakligen till vid vikar och grundområden under våren, antingen för att häcka, såsom skrattmåsen och dvärgmåsen, eller för att söka föda, såsom fiskmåsen, fisktärnan och silvertärnan. Fåglarnas häckningsplatser Grundområdena utgör den huvudsakliga häckningsplatsen för alla arter bundna till tät vegetation och vassar. Till dessa hör skäggdoppingen Sothöna Slutrapport - vikar kampanjen och svarthakedoppingen, sothönan samt de flesta simänderna, liksom även en rad ovanligare arter, t.ex. rördrommen och den bruna kärrhöken. Givetvis häckar de flesta av skärgårdens och sjöarnas fågelarter även i andra typer av omgivning. Till arter som ursprungligen hörde hemma i sjöarna och de innersta skärgårdsvikarna, men som numera även häckar i maritima områden, hör knölsvanen, brunanden och skrattmåsen. Föda och skydd Nästan alla våra andfåglar, med undantag av ejdern, föredrar grunda vatten för sitt födosök. Speciellt viktiga är dessa områden för ungkullarna, som här lätt hittar föda, och kan söka skydd mot oväder. Sådana arter är t.ex. alla simänder, knipa, vigg, bergand samt små- och storskrake. Svärtans ungkullar är speciellt känsliga både för hård vind och för småbåtstrafik, och är mycket beroende av de skyddade grunda vikarna i mellan- och ytterskärgården. Till och med skräntärnorna, som vanligen häckar på isolerade skär i havsbandet, kommer till innerskärgårdens vikar för att fiska, och tar mot slutet av sommaren sina ungar hit, före flyttningen söderut i slutet av augusti. I flyttningstider Knipunge När hösten och flyttningstiden kommer, har grundområdena fortfarande kvar sin betydelse som skydds- och matplats för fåglar som rastar eller förbereder sig för flyttning. Flyttningen är dock betydligt mindre iögonfallande än under våren, och för t.ex. måsfåglarna utdragen i tid. Andfåglarnas ungkullar för även en rätt undanskymd tillvaro. Många småfåglar, såsom sädesärlor och svalor övernattar och söker föda i vassarna. Till arterna som gärna håller till kring vikar, flador och glon hör grågäss, kanadagäss, knölsvanar och kringstrykande gråhägrar. Senare på hösten, i oktober, kan man även få se sångsvanar. Antalet fåglar minskar ju längre hösten lider. Knölsvanarna stannar vanligen länge, och ger sig av först då isen börjar lägga sig.

Viknaturens hotbilder och problem - en sammanfattning Maria Degerlund Kampanjsekreterare Grunda vikar, flador, glon och åmynningar hotas främst av mänsklig verksamhet, eller resultatet av denna. Mänsklig verksamhet såsom jord- och skogsbruk, dräneringsverksamhet eller glesbygdsbosättning förorsakar diffus belastning från land, vilket i samverkan med lokal punktbelastning från bl.a. fiskodlingar bidrar till att upprätthålla den eutrofieringsprocess vattendragen lider av. Dränering av sura sulfatjordar kan dessutom avsevärt försura de vattenområden som mottar belastningen. Tillförsel av näringsämnen höjer produktionen i havet, men alla delar av ekosystemet kan inte dra nytta av denna övergödning. Snabbväxande växtplankton och trådalger gynnas, medan makrovegetationen går tillbaka på grund av ljusbrist och kvävning förorsakade av ökad produktion i ovanstående alggrupper. Minskad undervattensvegetation försämrar områdets beskaffenhet som lekplats för fisk och näringskälla för födosökande fågel och fisk. Vill friska upp miljön Mänsklig verksamhet innebär ofta en omformning av naturen till önskvärt tillstånd. Muddring är ett dylikt ingrepp, med hjälp av vilket man försöker "rätta till" den förändring som den naturliga successionen åstadkommit. Ingreppet vidtas främst i mera slutna och grunda, kanske ofta till stor del igenvuxna viklokaler, där man vill "friska upp" miljön. Ofta förbises konsekvenserna av muddringar och det önskade resultatet är inte alltid bestående. En ökad andel exponerad yta ökar vattencirculationen, varvid ackumulerat bottensediment försätts i rörelse. Vattnet blir grumligt och ljustillgången minskar. De omrörda sedimentpartiklarna täcker in bottenvegetationen. Näringsämnen från sedimenten kommer också i omlopp, vilket ger ett händelseförlopp som i mångt och mycket kan liknas vid eutrofieringens effekter. Båttrafiken är en mänsklig verksamhet som kulminerar under sommarmånaderna. Av naturliga skäl placeras båthamnar ofta i skyddade innervikar med dåligt vattenutbyte. I dylika vikar kan den sammanlagda inverkan av båtmotorers utsläpp i form av förorenande avgaser, giftiga ämnen och näring vara betydande. Turbulens från svallvågor och propellerströmmar sätter sina spår i sedimenten, som rörs om och förorsakar liknande olägenheter för bottenvegetation och fiskar som muddringsverksamhet. Hur ska planeringen ske? Ett problem är också strandplaneringen, eller i många fall, avsaknaden av den. Orörda vikar är numera en bristvara och byggnadsverksamheten har inte alltid tagit ett områdes naturvärden i betraktande. Fågelfaunan kan komma att lida av bristen på lämpliga rast- och häckningsplatser. Förutom stugor i var vik byggs också vägbankar, som ytterligare isolerar ett vattenområde och på sikt bidrar till att en grund vik växer igen. Övergödningen får vassen att frodas och strandbete, som håller vassen tillbaka, förekommer inte lika allmänt som tidigare. Så får då människan röja undan vassen istället Ironiskt nog är betydelsen av just precis de grunda vikar som ligger människan närmast påfallande märkbar, samtidigt som dessa också påverkas mest av hennes verksamhet. Däri ligger förhoppningsvis även möjligheten till förbättring.

DEL 2. VALDA VIKAR FRÅN NORR TILL SÖDER Sandsundsfjärden är en före detta havsvik med en yta på 159 ha. I och med att Larsmosjön dämdes av från havet till sötvattensbassäng är nu både Pirilöviken och Sandsundsfjärden delar av en stor grund sjö. Kontakt till Larsmosjön och mellan fjärdarna upprätthålls via kanaler. Sandsundsfjärden är ett Natura 2000- område, som eventuellt kommer att utökas med en liten insjö på Pirilö, Gubbträsket. Drygt en tredjedel av området utgörs av de till EU:s naturdirektiv bilaga I hörande naturtyperna övergångsfattigkärr och strandkärr. Slutrapport - vikar kampanjen 1. PIRILÖVIKEN OCH SANDSUNDSFJÄRDEN Jakobstadsnejdens Natur r.f. Pirilöviken och Sandsundsfjärden Sandsundsfjärden är en sjö av Schoenoplectus lacustris -typ; grund och frodig. Det är så gott som omöjligt att ta sig fram med båt på fjärden, som till stora delar täcks av luftbladsvegetation, vass (Phragmites communis), säv (Schoenoplectus lacustris), sjöfräken (Equisetum limosum) och kaveldun (Typha latifolia). Öppna vattenytor förekommer dock också. Speciellt i fjärdens norra delar utgörs de försumpade stränderna av öppen och buskbevuxen mad. På sina ställen övergår strandskogen i strandlund. Sandsundsfjärden hyser ett rikt fågelliv med ett flertal häckande arter. Sommarkvällar kan man bland annat höra vattenrall (Rallus aquaticus) och småfläckig sumphöna (Porzana porzana). Under flyttningstiden fungerar området som en betydande rastplats för gäss, svanar och övriga vattenfåglar. Arter ur EU:s fågeldirektiv bilaga I är järpe (Bonasa bonasia), brun kärrhök (Circus aeruginosus), sångsvan (Cygnus cygnus), spillkråka (Dryocopus martius), trana (Grus grus), småfläckig sumphöna (Porzana porzana), fisktärna (Sterna hirundo) samt grönbena (Tringa glareola). Vid fjärdens södra strand finns ett fågeltorn som utnyttjas flitigt. I området kring Gubbträsket på Pirilö udde förekommer flygekorre, liksom också i de norra, östra och sydöstra strandskogarna intill Sandsundsfjärden. Området är ett populärt utflyktsställe och nyttjas även för paddling och fiske. Sandsundsfjärden hotas bl.a. av övergödning och igenväxning. Situationen försämras av att åarna hämtar med sig sediment som hotar fylla fjärden. Utdikningar och torrläggningar förorsakar sänkta ph-värden i både Sandsundsfjärden och Pirilöviken. Ett annat hot är den askdeponeringsplatta som byggts intill Gubbträsket för kraftverket Alholmens Kraft Ab. Avrinningsvattnet från deponeringsplattan kanaliseras till Gubbträsket, varifrån det också sprids vidare till Larsmosjön. En breddning av Kållbyvägen hotade svämängarna vid Esse åmynning då vägverket planerade göra en ny parkeringsplats just där. Flygekorrarnas fortsatta existens, d.v.s. deras möjligheter att röra sig till och från Pirilö, hotas av de otaliga hyggen som skett och sker där i samband med ovanstående projekt. Det finns ett allmänt positivt intresse bland lokalbefolkningen för att bevara Sandsundsfjärden. En nybildad intresseförening har som mål att skydda, bevara och/eller restaurera fjärden. Många intresserar sig också för Gubbträskets öde. Allmänheten vill bevara områdets naturvärde, vilket hotas bl.a. av myndigheternas försök att få ett askdeponeringsområde "undangömt" i skogarna intill Gubbträsket. Inom föreningen Jakobstadsnejdens Natur vill

man bevara det djur- och fågelliv som förekommer i bägge områden för kommande generationer och försöka förhindra ytterligare belastning av vattenområdena. Flygekorrens framtid på Pirilö skall tryggas, Gubbträsket med omgivning skall vara ett område för rekreation. Föreningen har bekantat sig med och även utfört naturinventeringar i området (fågel- och växtinventeringar, flygekorrinventeringar). Flygekorrens situation har ägnats mycket uppmärksamhet liksom arbetet med att förmedla budskapet vidare till politiker och övriga invånare i trakten. Bland annat har man använt sig av tidningsuppbåd som då vandringsleden för flygekorrar (en s.k. korridor som möjliggör förflyttning mellan lämpliga habitat) utprickades i fält. Föreningen har också aktivt följt med utvecklingen i områden kring Pirilöfjärden och Sandsundsfjärden. Den planerade parkeringsplatsen i samband med breddningen av Kållbyvägen stoppades tack vare en skrivelse av Jakobstads Naturförening. Besvär angående askdeponeringsplattans slutgiltiga placering på Pirilö har inlämnats i mars 2001, dessvärre med mindre framgång. Askdeponeringsplattan har nu byggts och tagits i bruk. Föreningen håller kontakt med staden angående flygekorrarnas fortsatta möjligheter i de kvarvarande skogsfragmenten intill och omkring deponeringsplattan. Man ämnar också följa med effekterna av askdeponeringsplattan och uppmnanar kraftverket att följa upp och kontrollera sina utsläpp. Föreningen intresserar sig också för inverkan av den ökade trafiken på Kållbyvägen på djurlivet (speciellt flygekorrarna) i området. Naturföreningen samarbetar med Jakobstads jaktförening, intresseföreningen för Sandsundsfjärden, fiskelagen i området samt Pirilö byaförening. Uppgifter: Finlands miljöcentrals hemsida, Natura 2000-området Sandsundsfjärden. http://www.vyh.fi/luosuo/n2000/lsu/0800067.html Jakobstads Naturförening r.f. c/o Susanna Hellén Fiskaruddsstråket 1, 68630 JAKOBSTAD 2. KIMO ÅMYNNING Oravaisnejdens Naturvetarklubb r.f. Kimo åmynning befinner sig vid Oravaisfjärden lite norr om Oravais centrum i Österbotten. Området kring åmynningen karakteriseras av många olika naturtyper: stora (försumpade) strandängar, videsnår, långgrunda havsstränder med vass- och sävområden, frodiga alskogsdungar och allundar samt odlade marker. Åmynningen är ett värdefullt och artrikt område vad beträffar såväl växt- som djurliv. De olika naturtyperna ger även området ett landskapsmässigt värde. Strandängen Lötet invid åmynningen är samfälld mark inom Oravais- Kimo byars skifteslag. Åmynningen är ett fågelskyddsområde vars värde ökat ytterligare i och med att strandängen åter betas. Förr bärgades fräken (Equisetum) vid ån. Fram till slutet av 1970-talet förekom kobete. Efter 1987 har 4-8 hästar betat strandängen. Speciellt stora fåglar (bl.a. gäss och tranor) har ökat i antal. År 1982 byggdes ett fågeltorn i Oravaisnejdens Naturvetarklubbs regi. Fågeltornet är fortfarande i flitigt bruk. På strandängen söder om åmynningen växer bl.a. havssälting, salttåg, kärrspira, gåsört, åkerbär, kråkbär, strätta, ängsull, olika starrarter och lågvuxna tallar. Ställvis finns vegetationslösa Kimo åmynning fläckar med gulkämpar som enda art. Norr om ån breder försumpade strandängar ut sig med höga starrarter, mossrot, älggräs, gul svärdslilja och videsnår. I strandallunden frodas klibbal, gråal, hägg, måbär, röda och svarta vinbär, hallon, älggräs, brännässla, topplösa, ängsruta m.fl.

I ån förekommer gul och vit näckros, igelknoppsarter, fräken, hästsvans, kaveldun m.m. Högre upp längs ån kan man bl.a. finna skogssäv, knivskära, mannagräs, hundäxing, lundstjärnblomma och björnfloka. Under vår och höst utgör åmynningen en viktig rastplats för andfåglar och vadare. Av de sammanlagt ca 160 observerade fågelarterna är 25 andfåglar och 30 vadarfåglar. 1992 var antalet observerade arter uppe i 178. Under höstflyttningen kan ända upp till 1000 simänder, 300-500 dykänder (mest vigg), 30-40 sångsvanar och tiotals vadare rasta vid åmynningen åt gången. Hösten 1999 samlades ca 250 gäss på strandängen, tack vare hästarnas bete. Från fågeltornet kan man under loppet av några timmar räkna in 1000-tals siskor, piplärkor, finkar och trastar. Under våren och försommaren rastar 100-tals brushanar och kärrsnäppor, 10-20 kustpipare, myrspovar, strandpipare, smalnäbbade simsnäppor, samt i något mindre antal mo-, små-, kust-, svart- och gluttsnäppa samt småspov. Efter häckning samlas 1000-tals skrattmåsar och silltrutar (100-200) utanför åmynningen. Bland häckfåglar bör speciellt gyllensparven (Emberiza aureola) nämnas, som häckade här 1983-1985. Övriga häckfåglar: rödbena, storspov, enkelbeckasin, sävsångare och sävsparv (många par), ängspiplärka, gräsand, kricka, knipa, bläsand, fiskmås, strandskata, tofsvipa samt trastar, mesar och sångare i allunden. Näktergal hörs varje vår och häckar troligtvis i området. Bland rariteter som iakttagits under årens lopp märks flamingo (hösten 1983), svarttärna, skärfläcka, stor piplärka, rödstrupig piplärka, snatterand och vittrut. Oravaisnejdens Naturvetarklubb har haft som målsättning att arbeta för skyddet av åmynningen med närliggande strandängar och skogsområden. Kimo åmynning uppmärksammades också i början på 1990-talet i samband med Natur och Miljös kampanj Kustbevakningen. Då riktades uppmärksamheten mot åmynningens överhängande problem, övergödning och försurning, samt dess inverkan på områdets biologi. Inom föreningen har speciellt mycket intresse riktats mot områdets fågelliv. Man har bl.a. rekommenderat att vistelse i området bör undvikas under häckningstiden (15.4-31.7). Föreningen har engagerat sig i ett restaureringsprojekt för en strandäng invid åmynningen. Tanken är att främja ängens betydelse som rastplats för flyttfåglar. En hästägare har beviljats miljöstöd för att med bete upprätthålla ängens karaktär som kulturmark. Skötseln består i sporadisk röjning av vass- och buskvegetation samt årligen återkommande hästbete från maj till oktober. På senare tid har också den andra sidan av åmynningen betats av kor. Så länge strandängen hålls betad har naturvetarklubben inga vidare verksamhetsplaner inom ramen för kampanjen. Utvecklingen av åmynningens tillstånd hålls fortsättningsvis under uppsikt. Uppgifter: Växtlighet och fågelliv efter ett utdrag ur Leif Ölings Naturinventering i Oravais 1983-1985. Molander, Lise-Lotte 1995: Inventering av kulturbiotoper (strandängen). Vatten- och Miljöstyrelsens miljövårdsforskningsenhet. Oravaisnejdens Naturvetarklubb r.f. c/o Allan Stenmark, Åkervägen 7 66800 ORAVAIS 3. PETALAX ÅMYNNING Malaxnejdens Naturförening r.f. Petalax å mynnar ut i Österfjärden öster om Rankelön i Malax kommun. Åmynningen karakteriseras av stora sandstrandsängar, vars vegetation på senare tid har fått allt större inslag av vass. Bland vassväxtligheten finns ställvis bestånd av kaveldun. Mellan det öppna vattenområdet och vassväxtligheten breder ett sävbälte ut sig, som på sina ställen är tämligen brett. Typiskt för Petalax åmynning är också de stora, sammanhängande strandskogszonerna. I dessa frodiga och naturenliga löv- och blandskogslundar trivs bl.a. mindre hackspett. Klibbal förekommer även tämligen rikligt. Områdets växtlighet karakteriseras bl.a. av de för Sydösterbotten sällsynta arterna nejlikrot (Geum urbanum), jättegröe (Glyceria maxima), strandklo (Lycopus europaeus), besksöta (Solanum dulcamara) och vattensyra/vattenskräppa (Rumex hydrolapathum). Åmynningen är grund; medeldjupet är på många ställen under en meter. Därför har förändringar i havsvattennivån en stor inverkan på mynningsområdet. Under lågvatten utgör de vattenfria sedimentbottnen en viktig näringskälla för många fågelgrupper, speciellt vadare.

Österfjärden kompletterar ytterligare områdets vattenfågelsammansättning. Denna fjärd håller dock på att växa igen bl. a. till följd av ett dike som grävts därigenom. Vassbältet är tämligen brett och övrig vattenväxtlighet förekommer rikligt. Petalax åmynning Åmynningens fågelliv är mycket mångsidigt. I synnerhet vadarnas art- och individrikedom är karakteristisk för åmynningen. På området häckar fortfarande den speciellt skyddsvärda arten sydlig kärrsnäppa (Calidirs schinzii, en kärrsnäppras. Bl.a. svarthakedopping (Podiceps auritus), årta (Anas querquedula), stjärtand (Anas acuta) och skedand (Anas clypeata). Brun kärrhök (Circus aeruginosus), mindre hackspett (Dendrocopos minor), gärdsmyg (Troglodytes troglodytes), skäggmes (Panurus biarmicus), stjärtmes (Aegithalos caudatus), härmsångare (Hippolais icterina) och svarthätta (Sylvia atricapilla) är också värdefulla häckfåglar. I flyttningstider fyller åmynningen också en viktig funktion som rastplats; regelbundet kan här vila 500-1000 vadare och vattenfåglar. Endel år har de rastande svanarna, gässen och vadarna varit så talrika att området fyllt kriterierna för internationellt värdefulla rastplatser. Petalax åmynning med strandlundar och Österfjärden omfattas av Natura 2000-nätverket. Mynningsområdet tillhör också skyddsprogrammet för fågelrika havsvikar och insjöar. Med stöd av naturskyddslagen har åmynningen och den på Österfjärdens västra sida liggande Kalvgrundsviken märkts ut som naturskyddsområde (SL) i den bekräftade strandgeneralplanen. Nuvarande bruk av fritidsbosättning och båtplatser kan fortsätta som tidigare, medan ny fritidsbosättning kräver en bestyrkt plan. Natura 2000-nätverket förhindrar inte muddringar som är nödvändiga i syfte att bekämpa översvämningar. Dylika muddringar måste dock verkställas utan att områdets naturvärde riskeras. 13 % av åmynningen karakteriseras som naturtyper tillhörande EU:s naturdirektiv bilaga I: Östersjöns boreala strandängar (5 %), boreala naturskogar (2 %) och boreala lundar (6 %). Ett tjugotal arter tillhörande EU:s fågeldirektiv bilaga I förekommer också. Malaxnejdens Naturförening har intresserat sig för utvecklingen av området vid Petalax åmynning. På paddlingsturer har man bekantat sig med området och även gjort en utflykt till den planerade naturstigen eller vandringsleden vid åmynningens stränder. I samarbete med byarnas skifteslag och Petalax - Bergö skogsvårdsförening har man röjt vass vid åmynningen. Vassen breder ut sig och strandängarna håller på att växa igen, vilket hotar kärrsnäppans framtid som häckningsart i deltaområdet. Föreningen har också följt med hur planerna för den tilltänkta vandringsleden och den omstridda vägdragningen ut till Rankelön har utvecklats. Problemet med vägprojektet är att vägen skulle gå rätt genom den skyddade åmynningens deltaområde, varför miljömyndigheterna hittills har förhindrat vägbygget. En markanvändningsplan har gjorts upp för området, enligt vilken området föreslås bli "ett attraktivt besöksoch turistmål, som skulle betjänas både av den planerade vägen och av vandringsleder längs stranden". Lokalbefolkningen vill inte understöda vandringsleden så länge vägprojektet inte har förverkligats. Naturföreningen tror att en vägdragning trots allt kunde åsamka fågellivet mindre störningar än vad livlig båttrafik åstadkommer. Här kan man ännu få vänta på en för alla parter lämplig lösning. Uppgifter: Bonn, C., Planeringsgruppen för skyddsområdet vid Petalax åmynning 1998: Projekt Petalax åmynning. Markanvändningsplan för vård och utvecklande av området. Österbottens förbund, Västra Finlands miljöcentral, Malax kommun, Petalax och Nyby byars skifteslag, Petalax-Bergö skogsvårdsförening, Petalax fiskelag, Arbetsgruppen för väg till Rankelön, Petalax jaktförening.24 s. Finlands miljöcentrals hemsidor för Natura 2000- området vid Petalax åmynning: http://www.vyh.fi/luosuo/n2000/0800140.html Nordman, K. 2002: Vägens öde fortfarande oavgjort. Vasabladet 8.2 2002, sid. 5. Malaxnejdens Naturförening r.f. c/o Petter Eklund, Tuvasvägen 223, 66100 MALAX

4. NORRFJÄRDEN OCH PJELAXFJÄRDEN Sydbottens Natur och Miljö r.f. Norrfjärden är en långsträckt fjärd i nordostlig riktning, omkring 2 km 2 stor som befinner sig invid Kristinestad. Merparten av fjärden är tätt beväxt med vattenväxter som har bildat en biologiskt rik våtmark av fjärden. Tjöck å med sina uttrar året om och strömstarar vintertid mynnar ut i Norrfjärden. Näringsämnen från jordbruksmarken och bebyggelsen vid ån når naturligt nog fjärden året om och bidrar till den fortsatta utbredningen av våtmarken. Även bron mellan stadsdelarna över fjärden bidrar till växtlighetens utbredning, eftersom väg- och brobanken försämrar vattenutbytet med havet och försnabbar sedimenteringen i fjärden. Som våtmark är Norrfjärden värdefull både som fisklekplats och som rast- och häckningsplats för ett flertal fågelarter. Fjärden är en stor tillgång för skolorna i staden och för naturturismen. Både naturstigar och fågeltorn finns vid fjärden, som till stora delar kantas av lövskog med gott om sångare och andra tättingar. För den som vill uppleva nattsångare är Norrfjärden och framför allt Tjöck å ett givande exkursionsmål i juni månad. Få om någon stad har en så fin och omedelbar våtmark inom synhåll från stadens gator och hus. Tidvis och bitvis har staden fyllt ut vissa strandpartier i fjärden och gjort dem mer stadslika och promenadvänliga och det har naggat de naturliga stränderna i kanten. Planerna på att gräva en fiskvandringsled genom våtmarken i fjärden så, att den lekvandrande vårfisken kan nå Flybäcken och det ovanliggande Storträsket liksom tidigare, har så här långt bromsats upp av Sydbottens Natur och Miljö (SNoM), som vill ha en ordentlig kartläggning av fiskleken och yngelproduktionen i fjärden idag. Även fiskstammen i Storträsket och fisklekens omfattning och yngelproduktionen bör kartläggas, innan något slutgiltigt beslut om en fiskled kan tas. En planeringsgrupp, där Forststyrelsen och andra mark- och vattenägare finns med liksom SNoM:s representant, har under de senaste åren bl. a. grunnat på en restaurering av åmynningen som en del av vården och nyttjandet av Norrfjärden, Tjöck å och den fredade ängsmarken Tegelbruksbacken. Pjelaxfjärden Pjelaxfjärden i Närpes är en långsträckt innerfjärd på ca 2x5 km. Kontakten och vattenutbytet med havet i väster sker via två grunda och steniga sund runt holmen Baddaren och via det djupare och fördjupade Svartösundet söder om Svartön. Pjelaxfjärden är med andra ord ganska isolerad från havet och vattenutbytet långsamt. Den norra delen av fjärden är långgrund och näringsrik och därmed ett livligt utnyttjat vatten av stora mängder rastande fåglar under vår och även tidvis under sommaren. Rikligt med änder, vadare, gäss och svanar, därtill regelbundet gästande gråhägrar, fiskande havsörn, fiskgjuse och kärrhökar. Pjelaxfjärden hör sedan 1981 till riksprogrammet för skyddet av fågelrika havsvikar och insjöar. Norrfjärden och Pjelaxfjärden När Metsä-Botnia planerades och byggdes i Kaskö för 30 år sedan, var det tänkt att Pjelaxfjärden skulle invallas och göras till en sötvattensbassäng för den kommande cellulosafabrikens räkning. Tack vare ett stort lokalt motstånd och protester från då nygrundade SNoM räddades fjärden undan det ödet. Men istället har Pjelaxfjärden drabbats av övergödning på grund av läckande näringsämnen från

bebyggelsen, jordbruket och skogen kring fjärden. Under senare år har till och med blågröna alger förekommit i fjärden. Växtkarteringar och vattenanalyser har gjorts under den allra senaste tiden för att klarlägga den rådande situationen, samtidigt som olika rekommendationer har getts för bland annat jordbrukets del för att minska näringsläckaget till Pjelaxfjärden. Många pjelaxbor och sommarstugeägare vid fjärden vill ha en renare fjärd både med tanke på hotande algblomningar, den lokala fiskstammen och badmöjligheter. I det avseendet ser det ljust ut för den instängda fjärden, som förhoppningsvis skall bli mindre belastad och renare under en överskådlig framtid. Hans Hästbacka, sekreterare Uppgifter: Sydbottens Natur och Miljö r.f. c/o Hans Hästbacka Vargholmsvägen 104 64210 KALAX 5. PEMARVIKEN Natur och Miljö r.f. Pemarviken är en smal ca 5 km lång vik ett stycke söder om Pemar stad. Pemar å mynnar ut i vikbottnen, som håller på att växa igen till följd av det organiska material och den närsaltsbelastning som ån hämtar med sig. Efter denna tröskel vid åmynningen tilltar viken i djup i riktning utåt mot Gullkronafjärden och Skärgårdshavet. Vikens stränder uppvisar också en omfattande vassvegetation. Pemarviken är med andra ord en eutrofierad havsvik, vars näringsrika åvatten faller ut och belastar också havsområdet utanför viken. Det delvis igenvuxna, s.k. deltaområdet strax utanför åmynningen har dock en filtrerande effekt på åns utsläpp. Pemarviken har stor betydelse som fågelhäckningsområde och som rastplats för flyttande fåglar. Den norra delen av Pemarviken, dvs. vikbottnen, hör till det nationella skyddsprogrammet för fågelrika havsvikar och insjöar och har i regionplanen märkts ut som naturskyddsområde. Pemarvikens inre del omfattas även av Natura 2000-nätverket och bland fågelfaunan återfinns nästan ett 30-tal av de till EU:s fågeldirektiv, bilaga I, hörande arter såsom stenfalk (Falco columbarius), gråspett (Picus canus), sångsvan (Cygnus cygnus), svarttärna (Chlidonias niger), ängshök (Circus pygargus) och ortolansparv (Emberiza hortulana). Förutom övergödning och igenväxning hotas Pemarviken av ett omfattande muddringsingrepp, som staden planerat utföra redan i många år. Avsikten med den planerade muddringen är att göra viken mera lämpad för båttrafik, vilket skulle gynna Pemar stad och några markägare intill viken. Stadens muddringsplan, godkänd år 1990 i västra Finlands vattendomstol, omfattar en 2.4 km lång sträcka från åmynningen utåt mot havet, inklusive två sidoleder till markägare med avsikt att utvidga sina bryggor. Denna sträcka befinner sig inom gränserna för Natura 2000-området, dvs. det speciellt fågelrika området i viken. Muddringsmassorna beräknas uppgå till 25 400m 3, vilka enligt planerna skall deponeras alldeles intill den yttre gränsen för skyddsområdet. Tills vidare har muddringsplanerna inte förverkligats, till en början pga. resursbrist och sedan tack vare problem med förnyelsen av muddringstillståndet från år 1990. Pemarviken Natur och Miljö har protesterat mot muddringsplanerna och följt med utvecklingen vid Pemarviken i flera år. Pemarviken har lyfts fram som ett exempel på problematiken kring muddringsingrepp i grunda havsområden och den ofta otillräckliga övervakningen av dessa ingrepp. Natur och Miljö har samarbetat med och stött en lokalt aktiv medlem, som fört en

enträgen kamp mot den planerade muddringen. Den planerade muddringen skulle ha direkta konsekvenser inne i Pemarviken. Ett ingrepp i bottensedimenten grumlar vattnet och försätter sedimenterade närsalter i rörelse, vilket kan gynna produktionen av växtplankton, men samtidigt också försämra vikens ljusförhållanden och därmed skada dess makroskopiska vegetation. Ökad småbåtstrafik accentuerar muddringens konsekvenser och den sammansatta effekten är en betydande minskning av områdets lämplighet som värdefull fågelvik. Det allvarligaste problemet med muddringen är att det i Pemarviken finns risk för att miljögifter kommer ut i vattnet till följd av muddringen. Dessa miljögifter härstammar i det närmaste från tidigare verksamma sågverk längs Pemar å, vars utsläpp har runnit ut och ackumulerats i vikens bottensediment. Dessa giftiga ämnen är skadliga för fisk och andra organismer i viken. Pemarvikens bottensediment undersöktes år 1998 av Sydvästra Finlands miljöcentral och år 1999 av Natur och Miljö samt av Paavo Ristola Oy på uppdrag av Pemar stad. Miljöcentralen konstaterade på basen av sina undersökningar en föreliggande risk för skadliga ämnen i sedimenten. Natur och Miljös sedimentundersökning påvisade förhöjda värden av pentaklorfenol, ett toxiskt, persistent och bioackumulerande ämne, på en av tre undersökta punkter i och strax intill den planerade muddringsfarleden. Paavo Ristola Oy fann klorfenoler och dioxiner, men inga gränsöverskridande värden på någon av de fyra undersökta punkterna i farleden. Enligt miljöcentralen begränsar detta inte muddringens förverkligande. År 1998 förlängde vattenöverdomstolen Pemar stads tidigare muddringstillstånd fram till år 2001. Besvär gjordes till högsta förvaltningsdomstolen, som år 2000 upphävde de tidigare besluten och returnerade ärendet till vattendomstolen. Ärendet har tagits upp på nytt och sommaren 2001 lät Pemar stad utföra en kompletterande utredning, en miljökonsekvensbedömning utförd av Jaakko Pöyry/Maa ja Vesi Oy, av det planerade muddringsingreppet i Pemarviken. Dessa resultat har ej heller kunnat påvisa gränsöverskridande värden av klorfenoler i de undersökta bottensedimenten. Frågan behandlas nu av Miljötillståndsverket, tidigare vattendomstolen, som förväntas fatta ett beslut om en eventuell förlängning av det gamla muddringstillståndet i januari 2003. Pemarviken. Muddringstillståndet är beviljat på basen av en miljölagstiftning, som inte längre är i kraft. Pemarviken har sedan tillståndets beviljande också inkluderats i Natura 2000-nätverket. Hur kan man i dagens läge bevilja tillstånd för ett ingrepp som helt uppenbart medför allvarliga miljökonsekvenser för Pemarviken? Miljöcentralens roll som understödande och övervakande myndighet i fallet är också betänklig. Vattenutbyggnadsavdelningen, som numera fungerar under samma tak som den miljöövervakande miljöcentralen, har nämligen beviljat finansiellt stöd för muddringsprojektet. Miljöcentralen har inte beaktat projektets miljökonsekvenser och anser att ifrågavarande muddring kan tillåtas. Det är också skäl att beakta de motstridiga resultaten från de utförda undersökningarna av vikens bottensediment. Undersökningsmetoderna är ingalunda enhetliga, vilket påverkar resultatens jämförbarhet. Kan man utgående från utförda, delvis beställda arbeten verkligen säga att ingreppets miljökonsekvenser är tillräckligt noggrannt bedömda? Konsekvenserna begränsar sig inte heller enbart till Pemarvikens inre. En muddring intill och utanför åmynningen skulle äventyra mynningens funktion som biologiskt filter. Närsaltsbelastningen från Pemar å skulle ledas snabbare och i större omfattning längre ut ur viken än tidigare, vilket kunde betyda ett märkbart tillskott av näringsrikt vatten i havsområdet utanför. Konsekvenserna kan med andra ord komma att utgöra ett hot mot de östra delarna av Skärgårdshavets nationalpark. Uppgifter: Finlands Miljöcentrals hemsidor om Natura 2000-området Pemarviken: http://www.vyh.fi/luosuo/n2000/los/0200036.htm Maa ja Vesi Oy, Jaakko Pöyry 2001: Paimionlahden lisäselvistys ja ruoppauksen alustava ympäristövaikutusten arviointi. Paimion kaupunki. 48 s. Slätis, T. 1999: Pemarvikens muddringsprojekt i blåsväder. Finlands Natur 4: 8. Östman, M. 1999: Muddringen av Pemarviken miljöskandal med effekter i hela Skärgårdshavet? Finlands Natur 3: 8-9. Natur och Miljö r.f. Det finns många hundar begravda i fallet