Luftwaffe över Polen 1939 Den 1 september inleddes anfallet mot Polen och Hitlers första blixtkrig var verklighet. Luftwaffe har testat sin taktik och sina maskiner i spanska inbördeskriget med gott resultat. Nu sattes Luftwaffe in i full skala mot Polen. av Artur Szulc, militärhistorisk författare För löjtnant Herbert Möckel och hans kamrater i III. Gruppe/Kampfgeschwader 77 (KG 77) erbjöd den 31 augusti 1939 inga överraskningar. Sedan mitten av augusti hade förbandet varit stationerat i Brieg i övre Schlesien nära den polska gränsen och tränat anfall från låg höjd med sina Dornierplan. Manskapet upplevde övningarna som monotona och en viss leda spred omkring sig. På lediga stunder satt piloterna vid radiomottagarna och lyssnade på de dagliga Königsberg LITAUEN En Dornier Do 17 görs redo för start. Warszawa Okecie Breslau Brieg POLEN TYSKLAND Rakowice Kraków Hutniki Lwóv kommunikéerna. Trots de spända relationerna mellan Tyskland och Polen var det många av dem som tvivlade på att ett krig skulle bryta ut. Men på kvällen den 31 augusti ringde telefonen. Adjutanten svarade och det tog inte många sekunder innan hans uppsyn blev allvarsam. Klockan 04.20 i morgon bitti ska ni vara startklara, sa han till piloterna. Nu ska ni allihopa omedelbart gå och sova. Löjtnant Möckel väcktes cirka två timmar efter midnatt. Den kyliga och friska morgonluften fick de sömndruckna besättningarna att piggna till. Efter frukosten vandrade de till ett ordergivningsmöte och om manskapet alltjämt hyste några tvivel om vad som låg framför dem så skingrades alla sådana tankar i samma ögon
blick som befälhavaren, överste Wolf von Stutterheim, öppnade munnen. Vår bombgrupp skall från låg höjd attackera KrakÓws: flygplats. Tid för anfallet, klockan 05.45. De följande instruktionerna mottog de välövade piloterna som fullständigt självklara. De var redo. Kriget kommer! Klockan 04:35 lyfte de 38 Dorniermaskinerna i Herbert Möckels Gruppe från marken och i många av planen funderade männen på överstens avskedsord: I dag kommer ni att genomgå ert elddop. Överste Wolf von Stutterheim kunde mycket väl ha talat till alla piloter, navigatörer och kulspruteskyttar som i gryningen den 1 september 1939 befann sig över fientligt territorium. De första direktiven gällande Luftwaffes operationer mot Polen formulerades fyra månader före krigsutbrottet. Det främsta målet var att på så kort tid som möjligt tillkämpa sig ett totalt luftherravälde; alltså gällde det att utnyttja överraskningsmomentet och eliminera det polska flygvapnet, helst när det fortfarande stod på marken. Polackernas viktigaste flygbaser var kända för Luftwaffes överkommando (OKL) men som det skulle visa sig saknade de information om krigsflygfälten. Bedömningar gav vid handen att ett par dagars koncentrerade flyginsatser skulle räcka för att kraftigt reducera polackernas möjligheter att strida i luften. Därefter kunde Luftwaffe skifta fokus och börja samarbetet med markförbanden. I detta andra steg skulle Luftwaffe således rikta sin styrka mot polska mobiliseringspunkter, truppsammandragningar och kommunikationer. Att främja de egna enheternas avancemang, steg tre, genom direkt flygunderstöd sattes sist på listan över Luftwaffes uppgifter. Så hade de förkrigstida planerna definierat Luftwaffes roll i operation Fall Weiss, ett tyskt angrepp på Polen. Men hur blev det i verkligheten? Svampmoln steg upp från flygfält Luftwaffe inledde stridigheterna med sämsta tänkbara utgångsläge. Över stora delar av det polska landskapet låg en tjock, vit dimma som täckte anflygningsrutterna och i vissa fall även målen för bombplanen. Väderförhållandena tvingade Göring att ställa in en massiv flyginsats mot Warszawa och majoriteten av bombplanen lämnade inte marken förrän på eftermiddagen. Det fanns dock undantag. Tidigare nämnda III. Gruppe/KG77 klarade trots den dåliga sikten av att genomföra sin räd mot KrakÓws flygplats Rakowice. När bombplanen ur Möckels förband hade närmat sig Krakow var himlen fri från polskt jaktflyg, men luftvärnet hade börjat skjuta. Flygfältet anfölls i flera vågor. Först av 21 Stukas och sedan av sextio Heinkel He 111 och 110 Dornier Do 17E. Jaktpiloten Helmut Lent bevittnade skådespelet från sin Messerchmitt Bf 110: plötsligt skjuter explosionernas svampmoln upp från flygfält, hangarer och kaserner. Våra bombare hade släppt sin dödliga last. Där nere uppenbarade sig ljusa lågor. De tyska piloterna rapporterade att flyginsatsen var en framgång i vilken 70 polska flygplan, däribland flera moderna jaktplan, slagits ut. Riktigt så effektiva hade tyskarna inte varit. Merparten av de 28 förstörda planen var antingen skolflygplan eller otjänliga maskiner. Endast två moderna flygplan av typen P.23 Karas, ett kombinerat bomb- och spaningsplan, hade demolerats. Bombning av åkrar Dimman som hade hämmat morgonens operationer lättade på eftermiddagen och de båda tyska luftflottorna började operera med allt fler plan. Anfallen riktades mot flygfält vid alla större polska städer, Lwow, Poznan, Torun med flera. I luftrummet ovanför Warszawa utspelade sig hårda bataljer och sent på eftermiddagen drabbade cirka 150 tyska bomb- och eskortplan samman med polska jaktplan ur huvudstadens så kallad Jägarbrigad och Modlinarméns jaktenhet. Inte förrän i slaget om Storbritannien skulle så många plan delta i en luftstrid igen. Tyskarnas huvudmål hade varit flygplatsen Okecie, men på grund av motståndet i luften och den intensiva luftvärnselden föll många bomber ute på åkrar. De bomber som faktiskt föll över flygplatsen orsakade inga märkbara skador. Flygplan av typen P.23 Karas står uppradade på ett flygfält någonstans i Polen. Man kan ana dimman som kom att sätta käppar i hjulet för de tyska angriparna. 2
Förbandet var under omrustning från Dornier Do 17E till Do 17M. Möckels grupp fick starta kriget med den tidiga versionen Do 17E. Luftwaffes insatser den första krigsdagen avslöjade att det polska jaktflyget inte skulle störa operationerna i luften. De polska P.11c-planen var långsamma och klent beväpnade. Därtill var de för få. Men general Albert Kesselring, chef för Luftflotte 1, rapporterade att fiendens flygvapen hade undkommit den initiala attacken och inte kunde lokaliseras. Under de kommande dagarna fortsatte Luftflotte 1 och 2 att bearbeta de kända polska flygplatserna med magert resultat. Den 4 september skiftade man dock fokus och gick över till steg två, indirekt stöd till markförbanden. Här handlade det främst om att bomba det polska vägnätet, järnvägsspår, truppkolonner och mobiliseringspunkter. Aktionerna följde förkrigsplaneringen och var inte resultatet av något intimt samarbete med armén under stridernas gång. Efter den 5 september utfördes också upprepade anfall mot Warszawa utan några som helst störmoment. Den polska Jägarbrigaden syntes inte till över huvud taget. Samordningen mellan armén och Luftwaffe är värd att uppmärksamma. I de mer dramatiska blixtkrigsskildringar som förekommer i böcker och TV-dokumentärer beskrivs ofta attackflyget som avgörande för tyskarnas framgång. Ett dykande Stukaplan med tjutande sirener agerar förlängt artilleri och personifierar den väloljade mekaniserade krigsmaskinen. Verkligheten i Polen 1939 var en annan. De gånger man försökte sig på samordnade operationer så antingen misslyckades de eller hade en obetydlig effekt, och i flera fall hamnade bomberna i lika hög grad över tyska ställningar beroende på att frontlinjen flyttats under den tid det tog Luftwaffe att reagera på Wehrmachts rapporter. Slaget vid Bzura Redan efter en vecka hade Luftwaffe tillskansat sig ett totalt luftherravälde över Polen. De polska jakt- och bombenheterna hade decimerats och led allvarlig brist på drivmedel och reservdelar. Samtliga polska flygförband hade också koncentrerats till landets sydöstra delar och tyskarna hade alltjämt stora problem med att hitta dem. Den polska bombbrigaden fortsatte att utföra räder mot tyska arméförband, men den 14 september lyckades Luftwaffe lokalisera en av brigadens enheter på ett krigsflygfält i Hutniki. I attacken förstördes 17 3
Karasplan. Det var första gången som Luftwaffe framgångsrikt genomförde en attack av den här sorten mot polska flygstridskrafter. Två veckor in i kriget riktade Luftwaffe sina insatser mot den polska motoffensiven vid floden Bzura och Warszawa. Luftanfall verkställdes också i Polens östra och södra delar, där förstörandet av broar och bekämpandet av truppkoncentrationer gavs högsta prioritet. Det polska motanfallet vid Bzura hade tagit den tyska 30. infanteridivisionen på sängen och tvingat formationen att retirera. Luftwaffe sände in sitt enda attackförband för direkt flygunderstöd och den 11 september genomförde förbandet en rad attacker mot polska infanteristyrkor. Dessa flygräder har beskrivits som en bidragande orsak till att polackernas offensiv bröt samman. I själva verket hade samtliga polska anfallande regementen tagit mark den 11 och anledningen till att framryckningen hejdades dagen där på var att tyskarna lyckats föra fram förstärkningar på marken. Inte heller led polackerna några nämnvärda förluster på grund av attackplanens bombningar. Den 17 september kulminerade Luftwaffes aktioner mot de polska enheterna vid Bzura, som nu hade inringats. Över 300 tyska bomb- och jaktplan anföll i vågor och släppte sina bomber medan de eskorterande jaktplanen beströk marken med kulspruteeld. Men det var ingen enkel uppgift. Flera incidenter där man besköt egna förband rapporterades. Orsaken till detta uppmärksammades av en tysk radiooperatör: fronterna är inte tydligt utspanade. Enheter ur det tyska elitförbandet Leibstandarte, som deltog i striderna kring Bzura, utsattes för upprepade Stukaanfall och i en rapport beskrev 3. armén flygets insatser som obetydliga. Det saknades samverkan Den 18 september var striderna kring floden Bzura över och Luftwaffe kunde ägna Warszawa sin fulla uppmärksamhet. Staden hade kontinuerligt utsatts för flygräder från krigets första dag, men bombningarna tilltog i intensitet under krigets tredje vecka. Efter flera misslyckade tyska markanfall förstod tyska överkommandot att striden om Warszawa skulle bli förlustbringande. I ett försök att få staden på knä utan att behöva dras in i TILL HÖGER: Precisionen var inte god, vilket denna bild visar: en enda träff från de fem fällda bomberna hade kunnat bryta järnvägsförbindelsen, men man missade målet. Bangård under flyganfall från Luftwaffe. För att förhindra att polackerna flyttade militär trupp och materiel mellan olika delar av landet punktmarkerades viktiga järnvägsknutpunkter. 4
På bilden ett nedskjutet polskt jaktflygplan undersöks. Under försvarskriget mot Tyskland 1939 kom försvaret av Westerplatte att bli en symbol för landets motstånd och patriotism. I stort sett varje radiosändning avslutades med ett andäktigt: Westerplatte försvarar sig fortfarande. Även idag hyser många polacker samma syn på Westerplatte. blodiga gatustrider iscensattes en massiv bombräd den 25 september. Sammanlagt deltog cirka 400 bombplan i räden, som varade från morgonen till kvällen. Totalt släpptes mer än 500 ton spränggranater och 70 ton brandbomber över målen, som främst var livsmedelsanläggningar, vatten- och elektricitetsverk. Många civila dödsoffer krävdes och två dagar senare kapitulerade Warszawa. Polenfälttåget kostade Luftwaffe 187 stupade piloter och 247 plan av olika kategorier. Därtill hade det gått åt stora mängder bomber. Efter segern började man att systematiskt analysera aktionerna och samla in erfarenheter från flygförbanden. I flera rapporter konstaterar man att samordningen med markenheterna inte hade fungerat tillfredsställande eftersom det saknades samverkansofficerare och kommunikationsutrustning. Flera jaktförband rapporterade om att de hade saknat tillräcklig information om vilka mål de skulle anfalla och att upplysningarna de till slut mottog led av långa tidsfördröjningar. Dessa erfarenheter tillvaratogs, men hann inte inarbetas till fullo inför Frankrike-kampanjen. Luftwaffes främsta erfarenhet låg i det faktum att det hade fått möjligheten att testa sin utrustning i ett fullskaligt krig, som gav piloterna viss stridsvana. För Herbert Möckel avslutades Tysklands första seger redan den 23 september när hans bombförband beordrades att inleda en teknisk översyn av planen. Två dagar senare omgrupperades III. Gruppe/KG 77 till Tyskland. Hans polska äventyr var över. Det polskkonstruerade jaktflygplanet P.Z.L. P.11c fanns vid tolv jaktdivisioner vid krigsutbrottet. Maximal fart var 390 kilometer per timme och beväpningen utgjordes av två 7,7 mm kulsprutor. Det skall då jämföras med det tyska jaktflygplanet Messerschmitt Bf 109E med maximal fart av omkring 550 kilometer per timme och en bestyckning om två 7,92 mm kulsprutor och två 20 mm automatkanoner. 5