Sammanfattning av konferensen ISES 2010 i Uppsala Lördag 31 juli Andrew McLean är styrelsemedlem i ISES och grundaren till Australian Equine Behaviour Centre. Han öppnade konferensen med att föreläsa om konfliktteori och andra beteendeteorier som den saknade länken inom hästkulturen. Dagens hästhantering bygger på gamla teorier, t ex social dominansteori, vilket innebär att vi till vilket pris som helst ska dominera hästen, hästen ska underkasta sig oss, ha respekt för oss osv. Andrew menar att den inlärningsmetod som oftast används inom ridningen är negativ förstärkning, men att den, om den används felaktigt, leder till både försämrad säkerhet för ryttaren och problem med hästarna. Negativ förstärkning används t.ex. genom grimma, bett, skänklar, spön, sporrar etc. Ofta används dessa verktyg på ett felaktigt sätt, vilket leder till olika typer av hyper-reaktiva beteenden hos hästen i syfte att komma undan stressen som detta orsakar. Den stress som hästen upplever leder i sin tur till situationer där människan eller hästen kan skadas eller i värsta fall dödas. Det är heller inte ovanligt att man skyller hästens beteende på hästen, dvs. att det är hästens personlighet det är fel på. Därför behövs mycket mer kunskap inom hästvärlden om hästars etologi, kognition och inlärningsprocesser. Istället behöver vi använda oss mer av positiv förstärkning, over-shadowing och counterconditioning. Detta är helt nya vägar och metoder för att träna och rida hästar, och Andrew trodde inte att hästvärlden ännu var mogna för att ta till sig denna typ av kunskap och teorier. Lars Roepstorff är en forskare från SLU som forskar om hästens biomekanik, dvs. hur man bör träna en häst för att uppnå bästa hälsa hos hästen och bästa prestationer. Han diskuterade bl.a. frågan om när man ska börja träna en häst, och sa att det inte finns något svart eller vitt, utan att det helt och hållet beror på HUR man börjar träna hästen vid låg ålder. Han påpekade dock att det är mycket lätt att överträna hästen. Dessutom ansåg han att hästar idag lever ett kortare liv och att det till största del är avelns fel, man har helt enkelt lyckats för bra när man avlar fram sina olika tävlingshästar. Sara Nyman från Flyinge berättade om en studie där veterinärer, dressyrdomare respektive tränare fick bedöma hästars grad av konfliktbeteende under longering (med konfliktbeteende aves här beteenden där hästen på olika sätt protesterar eller visar missnöje). Åtta olika hästar visades under longering och tio personer från respektive yrkeskategori fick sedan bedöma de olika hästarnas grad av konfliktbeteenden. Studien visade att de individuella variationerna var stora, men att variationen mellan grupperna var ännu större. Tränarna tenderar i större utsträckning att formulera hästens konfliktbeteenden utifrån att det är något fel på hästen, exempelvis genom uttalanden som hästen accepterar inte bettet, och tränarna var också minst kritiska till hyperflexion (rollkür). Samtliga veterinärerna upptäckte att en av hästarna var halt, medan tränarna hellre formulerade sig som att hästen hade svårt att hålla takten eller att hästen hade en ojämn trav. Nymans slutsats var att kommunikationen mellan olika yrkesgrupper behöver förbättras, och förståelsen för grundläggande inlärningsteori behöver ökas. Sedan följde en presentation av Ruth Jobling från University of Chester i Storbrittanninen. Hon hade studerat hur man kan öka efterlevnaden av de råd som ryttare får från etologer och beteenderådgivare. Hon hade kommit fram till att ryttare är mer benägna att följa expertens råd om denne på ett tidigt stadium kan visa på konkreta lyckosamma exempel på att förändring är möjlig. Dessutom är råden
lättare att följa om de involverar en extern faktor, snarare än när ryttaren måste ändra hela sitt beteende eller synsätt. I det sistnämnda fallet kan uppgiften upplevas som övermäktig och ryttaren ger upp. Att skapa ett förtroende för att problemet går att förändra är mycket viktigt för att höja ryttarens självförtroende och därmed viljan att följa råden. Lucy Webb från Angila Ruskin University i Cambridge, UK, berättade om hästars synupplevelser. Hon hade i sin studie kommit fram till att hästar är dåliga på att föra över ett objekt från en sida till en annan när stimuli bara uppfattas av det ena ögat (monokulärt seende). Hon visade i sin studie att trots att hästar tränats att förknippa en blå boll på sin vänstra sida med godis (vilket är en stark motivator), så reagerade hästen som om det var första gången den såg bollen när den istället var på höger sida. Webb menar att detta bevisar att man måste arbeta med hästen från båda sidorna eftersom hästen själv inte överför stimuli till den andra sidan. Det innebär att då hästar skyggar för objekt, trots att de sett dem förut, kan bero på att objektet befinner sig på en för hästen ny sida och därmed upplevs som helt obekant. Detta är mycket viktig kunskap vid träning av hästar. Cecilia Lönnell från Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU) höll en presentation om hästars skador som orsak till förlorade träningsdagar hos hopptränare. Hon berättade att hovskador (bölder och sprickor) är den vanligaste orsaken till förlorade träningsdagar, följt av ryggproblem, skadade bakknän samt kot- och kronleder. Hon kunde också konstatera att variationen mellan olika tränare var mycket stor, både i träningsstrategi och hur man använder sig av terminologin, exempelvis kunde galopptempo vara allt mellan 350-800 m/min beroende på vilken tränare man frågade. Amy Mills från Writtle College i Chelmsford, UK, hade undersökt sambandet mellan uppvärmningstid och resultat på dressyrtävlingar. Hon berättade att uppvärmning är ett erkänt effektivt verktyg för att förebygga skada och förbättra prestation. Hennes studie visade på ett svagt, men ändå positivt samband mellan uppvärmningstid och resultat även för dressyrhästar. Amy McLean från University of Wyoming, USA, hade i en studie tränat åsnor i ett försök att hitta mildare metoder för inkörning och hantering av åsnor i utvecklingsländer. I hennes studie bytte man ut det hårda träspö som traditionellt används för att styra åsnor i utvecklingsländer mot ett spö med en plastpåse på toppen. Hon provade också att köra åsnorna bara med grimma. Hennes resultat visar att det är fullt möjligt att utbilda åsnor minst lika effektivt med mildare metoder, och studien har redan gett konkreta resultat i ett projekt som pågår i Mali, Västafrika. Marie Rhodin från SLU höll ett intressant föredrag om definitionen av samling och hur hästens huvud-/halsposition påverkar biomekaniken. Hon lyfte fram det faktum att trots att ordet samling är väl vedertaget inom ridkonsten, men har ingen klar definition. Det finns dock ett antal kriterier som man brukar hänvisa till när man talar om samling, exempelvis att hästen sätter bakbenen längre under sig, att hästen lägger mer tyngd på bakdelen och att bakdelen sjunker något (hästen blir byggd i uppförsbacke ). Det finns dock mycket litet samband mellan dessa kriterier och den form som hästar rids i under dressyrtävlingar idag. Definitionen av samling är därmed otillräcklig för att förklara vilken form som eftersöks. Den välkände danska etologen Janne Winther Cristensen från Århus Universitet höll sedan en presentation om sin studie kring hästars acceptans för olika tygeltryck. Studien visade att unghästar till en början är beredda att utstå ett mycket kraftigt tygeltryck för att få godis, men att de sedan snabbt börjar undvika strama tyglar. Man såg också en mycket hög grad av konfliktbeteenden då hästen hade väldigt korta
tyglar. Studien indikerar att hästar alltså inte blir härdade av korta tyglar, utan snarare vill undvika trycket när de upplevt mycket korta tyglar. Hayley Edwards från Duchy College i Cornwall, UK, berättade om sin studie om sambandet mellan ryttarens uppfattning av kontakt med hästens mun och hästens steglängd. Hon kom i sin studie fram till att ryttare tenderar att hålla hårdare kontakt i trav än i skritt, och att en hårdare kontakt också ger ett kortare steg. Hennes slutsats var att bättre och skonsammare användning av tygeln gynnar både ryttare och häst. Hayley Randle kom också från Duchy College och hade jämfört olika tygeltyper med avseende på hur hårt ryttaren håller i dem. Hon kom fram till att ryttare tenderar att hålla hårdast i flätade tyglar, och lättast i släta lädertyglar och vävtyglar. Hon anser att kunskapen om hur olika tyglar kan påverka ryttarens hand är viktig och att unga ryttare kanske i första hand bör lära sig att rida med de tyglar som ger den lättaste kontakten med hästens mun. Annika Stalfelt från Strömsholm hade undersökt hur trycket på sadeln, och därmed hästens rygg, varierar mellan olika ryttare. Hon kom fram till att man kan använda ett sadelunderlägg med sensorer som känner av tryckskillnader som ett instrument för att förbättra ryttarens sits. Hur trycket avspeglar ryttarens sits, balans och påverkan på hästens rygg får framtida studier utvisa. Flera duktiga forskare kom från Holland. En av dem var Patricia decocq. Hon höll ett intressant föredrag om ryttarens vertikala krafter på hästens rygg. Hennes studie visade att lättridning är mer skonsamt mot hästens rygg än nedsittning under trav, även då man sätter sig ner i sadeln under lättridningen. Hon la också fram en hypotes om att hästar med stora rörelser kräver skickligare ryttare för att undvika ryggskador. Charlotte Nevinson från Anglia Ruskin University från Cambridge, UK, utförde en studie där ett antal ryttare fick rida på en mekanisk häst i syfte att undersöka variationen i hur ryttaren använder sin underskänkel. Hennes resultat visar att ryttarens storlek, erfarenhet och hur ryttaren har lärt sig att underskänkeln skall användas påverkar skänkelläge och hur ryttaren ger hjälperna. Detta skapar en enorm variation mellan ryttare. Man kan förstås misstänka att detta får konsekvenser för hästar som rids av många olika ryttare. Från universitetet i Pisa, Italien, kom forskaren Paolo Baralgi som studerat hästars vägval i en valsituation som inkluderade en omväg för att nå fram till godis. Hälften av hästarna valde alltid den kortaste vägen till godiset, medan hälften av hästarna istället alltid svängde åt samma håll även om vägen var längre. Detta indikerar att det finns stora individuella variationer i hästars rumsuppfattning, och detta kan ge konsekvenser exempelvis för tävlingshästar som skall hoppa över hinder. Söndag 1 augusti Söndagens tema var Ridning i praktiken träning av hästar och ryttare genom ett studiebesök på Strömsholms ridskola. Först visade Karin Engström, som är unghästutbildare på Flyinge, hur hon gör när hon utbildar en unghäst samtidigt som hon instruerar två oerfarna elever. Instruktionen gick ut på att två elever fick hjälpas åt med att longera en outbildad unghäst. Därefter följde ett antal ridpass där ridlärare Marianne Esseen-Söderberg höll i ridlektionerna, nu med mer erfarna kvinnliga ryttare. Marianne Esseen-Söderberg har arbetat på Strömsholms ridskola i ca 20 år, är dressyrlärare och ingår i skolans ledningsgrupp. Hennes lektionspass gick ut på att visa hur man instruerar elever i dressyrridning på utbildade ridskolehästar. Hon lärde ut enligt den gamla ridskoledressyrkonsten, dvs. med de klassiska metoderna, sporrar, spö, tyglar, skänklar, bett, samling (dvs. i detta sammanhang mycket korta
tyglar så att hästens huvud och nos pekar djupt ned mot marken med mycket böjd hals) osv. Som exempel kan nämnas att när en av hästarna gick i samling eller i form, så sa hon att så här ser en lycklig häst ut!. Man kan av detta konstatera att det finns olika uppfattningar om hur en häst ser lycklig ut! (egen kommentar). Vid lunchpasset fick man gå runt på ridskolans område och man kunde då konstatera att både det gamla och nya(!) stallet hade boxar med väggar ända upp till taket, vilket innebär att hästarna inte har möjlighet att se eller få kontakt med en annan häst. Rasthagarna var dessutom mycket små med väldigt höga stängsel runt (jmf fängelseceller med små rastgårdar). Det var uppenbart att Strömsholms ridskola varken har tagit till sig modern och ny kunskap om ridning eller modern hästhållning (och inte ens följer Jordbruksverkets nya föreskrifter). På eftermiddagen förevisades om vikten av ryttarens sits och dess inverkan på hästen. Samtidigt demonstrerades mer ingående ny forskning kring biomekanik och ny modern datateknik som kan användas för att identifiera och analysera hästens steg och steglängd osv. Vid den efterföljande paneldiskussionen så uppstod en debatt kring rollkur, vad som är samling hos en häst och om det går att rida lika bra med bettlösa träns som med träns med bett. Majoriteten av de personer som medverkade i debatten (liksom flera i publiken) ansåg att det visst går att få samma resultat med bettlöst träns, medan tränarna/ridlärarna ansåg att detta inte var möjligt, alternativt så svarade de att de inte hade någon erfarenhet av att rida bettlöst och därmed inte kunde uttala sig om detta. En ridlärare menade att rida med bett är detsamma som att likna vid att uppnå god kvalitet och nyanser i ett musikstycke det går bara med bett! Att rida med bett var alltså att likställa med konst (medan då tvärtom bettlöst inte gick att likställa med konst (läs fin konst). Måndag 2 augusti Den välkände etologen Jan Ladewig från Köpenhamns universitet höll ett mycket intressant föredrag om hur säkerhet för människor och hästvälfärd hänger ihop. Han menade att förebyggande av skador är den viktigaste åtgärden, eftersom säkerhetsutrustning bara kan minska skadans allvarlighetsgrad inte förhindra att den inträffar. Han menade att ryttare generellt sett är dåliga på att hantera sina hästar från marken och ha en god kommunikation med dem, exempelvis i jämförelse med hundägare. Han visade också att hästar snabbare lär sig att inte reagera med flyktförsvar om man introducerar skrämmande objekt för dem gradvis än om man har för bråttom. Han illustrerade också att hästar är mycket dåliga på att generalisera bara för att de har sett en traktor så har de inte sett alla och detta är en evolutionär anpassning till att de är bytesdjur. Hans slutsats var tre åtgärder som kan öka säkerhet och hästvälfärd: 1) ökad kunskap hos ryttaren om hästars biologi 2) bättre hästhållning, hästar som får sina grundläggande beteendebehov tillgodosedda blir också säkrare att hantera 3) förbättrat avelsarbete där man slutar avla fram högreaktiva sporthästar i så stor omfattning som idag Professor Linda Keeling från SLU höll sedan ett föredrag om olycksförekomsten bland ryttare. Resultatet av hennes studie visade att det var på tävling som de allvarligaste olyckorna inträffade, och det var också procentuellt sett vanligare att olyckorna skedde på tävling än i andra miljöer. Yngre hästar visade sig också vara mer lättskrämda, men inte mer olydiga eller svårförutsägbara än äldre hästar. Det var faktiskt de äldsta hästarna som stod för de flesta olyckor som beror på missförstånd mellan ryttare och häst. Kanske på grund av att det är mindre erfarna ryttare som ofta rider äldre hästar.
Lena Danius från Högskolan i Gävle hade undersökt litteratur om ridning från 1700-, 1800- och 1900-talet. Hon kom fram till att man i de äldsta böckerna om ridkonst fokuserade mest på överlivet, skänkeln bara hängde rakt ner och hamnade rätt automatiskt om överlivet var korrekt, medan skänkeln är mycket viktig i 1900-talets böcker. På 1700-1800-talen var handen den viktigaste hjälpen, medan skänkeln och sätet idag ses som viktigast. Förr var det som kännetecknade en duktig ryttare hans förmåga att läsa av hästens rörelser, medan det idag är ryttarens förmåga att rida hästen som premieras. Marieke Becker-Birck från Graf Lehndorff Institutet i Neustadt, Tyskland, hade undersökt kortisolfrisättningen hos sporthästar i olika tävlingssituationer. Resultaten visade att tävlingshästar alltid har förhöjda kortisolnivåer efter tävling, och att dessa nivåer är ännu högre hos unghästar. Dressyr är mer stressande än flera andra tävlingssituationer, och klassisk dressyr med skolorna ovan mark är ännu mer stressande. Kortisolnivåerna är dock jämförelsevis betydligt lägre än de som uppstår under transport. Kathalijne Visser från Wageningen Universitet och forskningscentrum i Lelystad, Nederländerna, berättade om en studie man gjort om hästentusiaster. Syftet med studien var att hitta nya sätt att förbättra hästars välfärd genom att få mer kunskap om mönster, kunskapsnivåer, värderingar och hästhållningsmetoder hos hästentusiaster (hästägare). Resultaten av studien visade att det skett en ökning av antalet personer i Nederländerna som har hästar för fritidsändamål och sportaktiviteter. Vissa oerfarna hästentusiaster verkar sakna korrekt kunskap, värderingar och kunskap om hästhållning så att hästarnas välfärd kan garanteras. Samtidigt så tenderar erfarna hästägare att vara mindre mottagliga för att ta till sig ny kunskap och nya insikter och verkar vara ovilliga att ändra vanor som syftar till bättre hästhållning. Fyra kategorier av hästentusiaster identifierades: 1. Boende på landet 2. Tävlingsinriktade 3. Uppfödare 4. Naturligt hästledarskap (natural horsemanship). Natalie K Waran från Unitec Institute of Technology i Auckland, Nya Zeeland, föreläste om hur man skulle kunna tackla globala frågor inom hästträningen och behovet av att utveckla globala stategier - think globally and act locally. Hon underströk hur viktigt det var att vi tar tillvara på de möjligheter som ges via den nya generationen av hästägare/ryttare då de inte belastas av gamla filosofier eller metoder, utan ofta har en annan attityd gentemot sina hästar. De borde uppmuntras att ifrågasätta traditionella träningsmetoder och istället övertalas att använda sig av vetenskapligt bevisade, effektiva och humana metoder i träning, ridning och tävling. Tyvärr så blir de unga ryttarna fort påverkade av behovet av att rida olika tävlingar, en värld där lite har hänt för att ta till sig nya lärdomar. Hur ska vi kunna utbilda dessa unga hästägare om hästars behov och bra träningsmetoder när det inte finns några incitament för dem att våga gå emot mängden och utmana de traditionella (och kulturella) hästträningsfilosofierna och teknikerna? Därför behöver vi utveckla strategier som handlar om att förändra tävlingsrutiner och standarder, liksom coachträning och ändrade förväntningar. Ett nyare exempel på förändringar på hemmaplan som influerat global nivå är debatten kring bettlösa träns. Nederländerna har accepterat användningen av bettlösa träns och press sätts nu på FEI att man även ska acceptera dessa på internationell nivå. Camie R Heleski från Michigan State University i East Lansing, USA, menade att vetenskapen ensam inte är tillräcklig då det inte finns någon forskning som är värderingsfri. Detta gör att det är viktigt att man även gör och öppet redovisar de etiska bedömningar som ligger till grund för de studier som genomförs så att man får en mer förståelig bild av hästars välfärd. Vad som anses vara hästars välfärd är därför
inte enbart en fråga om empiri och forskning. Olika bakomliggande etiska värderingar kommer att leda till olika uppfattningar och forskningsresultat om vad hästars välfärd faktiskt innebär. Ett exempel på sådan forskning är forskningen om uppstallning i separata hästboxar. Forskningen har enbart kunnat visa på en mindre ökning av stereotypbeteenden hos hästar, dvs. de har endast testat biologiska funktioner hos hästarna, inte områden som känslor, smärta, lidande utifrån affektiva tillstånd. Eller exemplet om en häst som rids enligt en metod där den får kontinuerlig stimuli med liten eller ingen möjlighet att välja själv (passive coping) - lider denna häst? Vi har tyvärr inte tillräckligt med vetenskapliga bevis för att uttala oss om detta. Det är viktigt i detta sammanhang att påpeka att vi måste se upp så att vi inte låter det dåliga bli normalt.