Socialt arbete i fornkyrkan

Socialt arbete i fornkyrkan Den fornkristna församlingens sociala omsorg hade ett starkt samband med gudstjänsten och församlingstjänsterna. De kristna uppmanades till frikostighet. Denna tog sig ibland uttryck i enskilda allmosor, men tidigt inrättades en "kyrkofond", vilken tog emot de kristnas gåvor, även in natura. Den allmänna seden med allmosor förenades alltså men den kristna gudstjänsten genom kollekter. De gåvor som fördes till gemenskapen helgades på nattvardsbordet. De togs sedan emot som om de kommit direkt ur Guds hand. En koppling skedde också till tjänsterna inom församlingen. Föreståndaren hade absolut kontroll över insamlingen. Frestelsen till girighet och oärlighet är stor, varför det i kraven på en föreståndare sägs att han inte får vara "älskare av pengar". Men distributionen av medlen skedde genom diakonerna. Dessa skulle känna till medlemmarnas förhållanden och delade ut gåvorna efter gudstjänsten eller i hemmen. Den sociala omvårdnadens omfattning genom insamlingar kan belysas med följande exempel: År 250 försörjde församlingen i Rom 100 präster och 1500 fattiga. Visserligen är medlemsantalet inte säkert fastställt (varierar mellan 15 000 och 50 000), men summan är i vilket fall som helst imponerande, när man betänker att de kristna främst utgjordes av slavar och mindre bemedlade. Vid ungefär samma tid gjorde församlingen i Kartago under ledning av biskop Cyprianus en enastående hjälpinsats. När kristna i Numidien fängslats av rövare gjordes en spontan insamling i Kartago till deras friköpande ("Guds tempel får inte fängslas"). Lösesumman utgjorde 100 000 sestertier, vilket motsvarar mat till 400 personer under ett år. Cyprianus slutar sitt brev med orden: "Tveka inte att skriva om det inträffar en gång till". Barn på dynghögen Överallt där källorna nämner om fattiga som behöver understöd står änkor och föräldralösa i förgrunden. Det beror på dessa gruppers speciellt svåra situation under antiken, men också på de etiska bud som övertagits från judendomen. Stödet till dessa var ett viktigt bidrag till ett förbättrande av de sociala förhållandena bland de lägsta klasserna. Föräldralösa barn adopterades av kristna familjer. Denna insats var självklar och väl utbyggd. Den som av oro för sin familj frestades att överge sin tro under tortyr vid förhör, kunde därför djärvt möta döden, "vetande att hans älskade är lämnade i Guds vård och inte ska sakna beskydd". Här kan nämnas att de kristna även räddade och uppfostrade s k ovälkomna barn. Under dessa århundraden lämnades dessa ut att plockas upp av slavhandlare eller sattes att dö på dynghögarna. En romersk författare förfasar sig över stanken av barnlik, men protesterar inte alls mot seden som sådan. Kristna familjer fördömde kraftigt dessa handlingar där livet föraktades, och gjorde en positiv insats på livets sida. Teologen Clemens av Alexandria kan lite spydigt anmärka om de hedniska damerna: "De föder upp papegojor och storspovar men 1

vill inte ta hand om de föräldralösa". När diakonen Laurentius i Rom förhördes om var kyrkans skatt fanns, för att tvingas överlämna den till de romerska myndigheterna, svarade han: "De fattiga är vår enda skatt". Kollekterna, som var kända av omgivningen, gick inte till kyrkoinredning utan till hjälp för de behövande. Hedningarna misslyckades Den hedniske kejsaren Julianus på 350-talet måste ge sitt erkännande åt de kristnas förnämliga socialvård: "Dessa gudlösa galiléer föder inte bara sina egna fattiga utan våra. Våra fattiga saknar vår vård." Själv ville kejsaren avhjälpa detta genom sin hedniska statskyrka, för att samtidigt beröva de kristna ett vapen i kampen om själarna. Företaget misslyckades totalt. Den hedniske ideologin dög inte till att bära upp kärlekshandlingar av denna omfattning. Därför kan den kristne författaren Tertullianus säga: "Vårt medlidande ger bort mer pengar på gatorna än ert i templen." I ren förströddhet gav de kristna mer hjälp på gatorna än vad hedningarna kunde förmå sig till i sina gudstjänster. Den hjälp som på detta sätt gavs åt sjuka, svaga, fattiga och handikappade var av mångfaldigt slag. Genom böner i gudstjänsten omnämndes deras situation. Den hednakristne, som vuxit upp med den typiskt grekiska synen på gudarnas totala ointresse för människornas välbefinnande, måste ha funnit en stor tröst i det förhållandet att hans namn nu nämns inför den Skapare som blivit hans personlige Frälsare. Genom medkristnas besök i hemmen fick den behövande en hjälp, som var helt enastående i ett samhälle utan sociala inrättningar. Tertullianus kan t o m ta detta arbete för så givet att han varnar en kristen kvinna för att gifta sig med en icke-kristen: "Vem skulle vilja låta sin hustru gå gata efter gata till andra mäns hus och till de fattiga stugorna för att besöka bröderna". Bland annat ingick också arbetsförmedling i församlingens sociala funktioner. Arbete var en allmän kristen plikt och detta i ett samhälle där det platonska föraktet för kroppsarbete slagit igenom. Kringvandrande populärfilosofer ville inte ens besmitta sig med att plocka frukt! De kristna däremot krävs på arbete men som motiv framhålls just möjligheten att ge till andra (Ef 4:28). Kyrkan försåg också med arbete, eller som det uttrycks i en fornkristen predikan: "Till dem som kan arbeta, ge arbete, och mot dem som inte kan arbeta, var barmhärtig." Vid flera tillfällen omtalas personer, som fått lämna arbeten som församlingen inte tillät för kristna, t. ex. soldater och dramatiklärare. Kyrkan var då tvungen att förse med nya arbetstillfällen. Mutade fångvaktaren Kristna blev inte bara berövade sina utkomstmöjligheter utan några av dem fängslades p g a sin tro. Dessa fångar omfattades naturligtvis särskilt av församlingens kärlek. Det ingick i diakonens arbete att besöka fångar för att trösta och ge mat. Men även andra kristna åtog sig denna riskfyllda syssla. Egentligen uppfylldes plikten lätt, eftersom det ansågs helgande att träffa en s k confessor (som stått fast vid tron under förhör). En kristen kvinna, Thecla, t o m mutade fångvaktaren för att bistå en fånge och få hans välsignelse. Men ibland såg fångvaktaren "att det fanns en stor Guds kraft i oss. Han släppte in många till oss, så att de och 2

vi måtte vederkvicka varandra" (ur en martyrakt). Om någon sändes som fånge till gruvarbete eller dylikt, antecknade församlingen hans namn och försökte hålla kontakten genom bröder, som skickades för att uppbygga och uppmuntra. Kyrkohistorikern Eusebius omnämner att de kristna i Egypten sände en delegation till Sicilien för att stärka fängslade kristna från Palestina. Denna verksamhet fick en sådan omfattning att kejsaren Licinius fick lagstifta mot att "ingen får visa vänlighet mot den som lider i fängelse". Ny syn på slavarna Det är ett misstag att tro att fornkyrkan var upptagen med någon s k slavfråga. Den drömde inte om att arbeta för slaveriets upphävande. En frontalattack mot slaveriet innan hedendomen besegrats hade varit att sätta vagnen framför hästen. Men de kristna var inte likgiltiga inför slavarna och deras förhållanden. Tvärtom åstadkom de vissa revolutionerande förändringar. Omvända slavar betraktades i fullast mening som bröder och systrar. Deras sociala ställning ansågs då likgiltig. Om detta verkar upprörande, kanske man bör påminna om att även de rikas sociala ställning var likgiltig. Där var inte fattig eller rik, alla var ett i Kristus. Eller som Lactantius skriver: "Vår enda anledning till att ge varandra namnet 'broder' är att vi tror att vi är jämlika. Ty eftersom alla mänskliga föremål mätes av oss efter anden och inte efter kroppen, är slavar inte slavar för oss. Vi bedömer dem som och kallar dem bröder efter anden och medtjänare i tron". Slavarna delade därför medlemmarnas fullständiga rättigheter och kunde exempelvis bli präster och även biskopar. Detta ska jämföras med slavens ställning i övriga kretsar, där bl a en judisk rabbin kan påstå att "en hund är mer hedervärd inför Gud än en slav". Det kanske mest radikala steget tar den kristna församlingen genom att göra slaven (liksom även kvinnan och barnet) moraliskt ansvarig. I församlingens etiska undervisning tilltalas inte bara den frie vuxne mannen, som brukligt var, utan även slaven. Den kristna tron gav personligt moraliskt ansvar åt den som i samhället saknade både moralisk ("slavar utför bara tjänster, inte moraliska handlingar") och legal (slavarna var rättslösa inför lagen) status. De små människorna Den historiska traditionen är inte tillräcklig som vägledning i sociala frågor. Fornkyrkan kan ha tagit fel och förhållandena är på flera områden annorlunda för oss. Men vi kan fråga oss om vår attityd är lika väl grundad på bibliska huvudmotiv som fornkyrkans. Särskilt bör man då beakta följande: Urvalet av sociala frågor tycks vara begränsat till livets små förhållanden, medan ansvaret i politiska och ekonomiska frågor förbigås med tystnad. Dessa nära relationer betraktas just som grundläggande för varje människas liv, som ju ofta formas mer av små triviala ting än av enastående händelser. Fornkyrkans koncentration på de nära relationerna, främst hemmet, behöver alltså inte tänkas som en ursäkt för ett vidare politiskt ansvar, vilket emellertid var uteslutet i dåtidens odemokratiska samhälle. Exemplen vill dock visa att inget av dessa små obetydliga livsområden är för lågt eller för ondskefullt för att Kristus här ska visa upp sitt liv i 3

människors kärleksgärningar. Fornkyrkans tillvägagångssätt tycks inte innehålla något som sätter stopp för de strukturella orättvisorna. På ett djupare plan utförs dock här mer revolutionerade handlingar än vi anar. Detta särskilt genom den stora vikt som ges åt de små människorna. När redan Paulus i hustavlorna lägger betoningen på de s k svagas insats, tar han i själva verket ett revolutionärt steg. Kvinnor, barn och slavar ska framför andra vara bärare av ansvar och förändring. Paulus - och fornkyrkan - har nämligen modet att förtrösta på den "kraft som fullkomnas i svaghet" - i de svaga. Fornkyrkans sociala arbete vilar inte på en dröm om ett fullkomligt samhälle, utan på medvetandet om den Uppståndnes kraft i små, vanliga människors liv. Katastrofhjälp Många kanske uppfattar fornkyrkans exempel som rent destruktivt, när det visar sig att den sociala omsorgen begränsas till församlingen. Ibland organiserades hjälp till icke-kristna i samband med katastrofer. "De kristna var de enda som vid sådana fruktansvärda katastrofer visade sin sympati och humanitet genom sina handlingar. Hela dagen ägnade de sig åt att hjälpa de döda och begrava dem. Andra samlade på en plats dem som hungrade och gav bröd åt dem alla. När detta blev känt prisade folk de kristnas Gud och bekände att endast de kristna verkligen var fromma och gudstroende". (Eusebius). I samband med en pest i Alexandria år 259 flydde hedningarna från sina vänner, slängde ut de döda på gatan och lät dem ligga obegravda. De kristna däremot besökte de sjuka och många dog själva av pesten efter att ha hjälpt andra. Även när statskyrkan upprättats stod vissa kyrkliga ledare upp för de fattiga under kristider. Så gjorde exempelvis den store teologen Basilius den store i samband med en omfattande hungersnöd. Han predikade mot de rikas girighet, organiserade matutdelning och krävde att guvernören skulle sänka skatten för de fattiga. Men i övrigt utgjorde församlingen en ganska bestämd ram - kanske beroende på att hedningar knappast ville ha med de föraktade kristna att göra. Det låg också en principiell hållning bakom denna begränsning: förvandlingen sker inifrån. Detta betyder inte att den existerande ordningen helgas. Tvärtom relativiseras och undergrävs den exempelvis genom det ömsesidiga underordnandet (Ef 5-6). Fornkyrkan ligger inte böjd inför samhället i fatalism - eller i förbittring. I stället lever den ett förnyat liv inom det gamla systemet - i väntan på att det nya, som byggts inifrån, ska medföra yttre förändringar. En vardaglig kärlek Men allt detta handlar om en ny kärlek mellan människor. En hednisk husbonde kunde lemlästa sin slav utan rättslig påföljd. En kristen husbonde skulle underordna sig sin slav, nämligen genom att upphöra med hotelser (Ef 6:9) - och helt enkelt betrakta sina slavar som jämlika kollegor ("gör detsamma mot dem" Ef 6:9a). Kristen kärlek är nämligen alltid praktisk handling. Jesus sa: "Den som hör mina bud och håller dem, han är den som älskar mig." Låter det prosaiskt? Det är just ämnat att vara vardagligt. Fornkyrkan känner inte systemet med att vittna på ett möte, men däremot visste de första kristna hur man bar fram sitt vittnesbörd i vardagslivet: 4

"Det är vår omsorg om de hjälplösa, vår barmhärtighet, som utmärker oss i många av våra motståndares ögon. Se bara, säger de, se hur de älskar varandra (de själva är begivna på ömsesidigt hat). Se hur de är beredda att dö för varandra (de själva är mer beredda att döda varandra)" (Tertullianus). Personlig kommentar Vi kan kanske känna en besvikelse när Paulus, som börjar i stora magnifika drag och beskriver ett nytt rike, men som när det kommer till tillämpningen talar om att sjunga psalmer, vara tacksamma, bruka tiden rätt och inte dricka sig berusad. Det låter trivialt, eller hur? Det finns en risk att vi söker det extraordinära. Men det mest förödande ljuset kommer från vardagshandlingarna. Dit når vi sällan. Vi är knappast inriktade på det. Men fornkyrkan lär oss att inte söka det speciella utan det vardagliga. Församlingen levde politiskt sett utanför samhället, så de blev automatiskt inriktade på dessa frågor. Men det är varje kristen generations uppgift att påverka samhället. Svårigheten med oss är att vi har valt världens egna metoder. Vi talar exempelvis till politiker på deras eget språk: "inom ramen för det politiskt möjliga". Jämför med Polen där man talar till en totalitär stat genom att gummor böjer knä inför ett kors! Och staten börjar darra i knävecken inför det språket. I Sverige tror jag att tanternas lovsång i missionshusen är ett större hot mot statens säkerhet än många protester av politiskt slag. Vårt viktigaste budskap till politikerna är: "Vi har en överordnad auktoritet." Här är lovsången det medel som förankrar oss utanför världen. Men det måste vara en lovsång som är mättad med det alternativa livet. Det är tragiskt när inte lovsången hänger samman med livsstilen. Det är ganska häpnadsväckande, men romarriket var ytterst tolerant i religiösa frågor. Var och en fick ha sin privata tro. Det enda man krävde var respekt för kejsaren som statsöverhuvud. Den respekten valde man att utföra som en religiös handling, som ett offer till kejsaren. Men det var väldigt sällsynt att man lade någon religiös innebörd i det. Kejsarna själva genomskådade att de inte var gudomliga. Även i en så tolerant miljö var de kristna så känsliga och exklusiva i sin tro att de inte kunde visa måttet av "lojalitet". Guds rike är skarpt åtskilt från det politiska sammanhang man lever i. Det betyder inte att de alltid står i opposition, men det är en klar åtskillnad mellan Guds rike och världen. Den första tidens församlingar stod för ett nytt värdesystem. I sitt liv i världen förutsatte man en helt ny dimension, en kraft som utlöstes av en människas pånyttfödelse genom tron på Jesus. Livsstilen påverkades också av att man såg hela historien som ett pågående drama, där det gällde att välja sida. Vi kommer att segra. Men i kampen måste vi acceptera lidandet för att vittna om riket. Som lärjungar får vi dela vår Mästares villkor. De första kristna döptes till en självklar delaktighet i Kristi lidande. Inte något "inre" lidande, en helgelsekamp eller så, utan de kom att tillhöra en föraktad grupp i samhället, även om de inte alltid blev fysiskt förföljda. De "löste samhällsproblemen" genom att leva i sann kristen gemenskap. De var ett salt, en försoningens gemenskap. Jag är övertygad om att ett politiskt engagemang måste utgå från ett församlingsliv som kan visa alternativa lösningar för samhället. Vi borde vara mer försiktiga 5

med kritik av samhället, när vi inte själva har åstadkommit någon förändring när det gäller t ex samlevnad eller miljö. Politiskt engagemang kommer att visa sig alltmer viktigt, men vi behöver återvinna det pulserande livet i vårt engagemang. Utgångspunkten måste bli den lilla cellen, husförsamlingen, där vi åtminstone i den gruppen har löst samhällets problem. För just där har ju samhället ett konkret ansikte! Vi tänker gammaltestamentligt när vi skjuter fram individer och låter dem tala till samhället eller politiska grupper. Men själva finessen i Nya Testamentet är att ett kristet liv levs i gemenskap. Själva evangeliets sanning är knutet till församlingens möjligheter att leva ut ett gemenskapsliv. Evangeliet blir inte sant i vår tid om det inte gestaltas i ett nytt sätt att leva för en gemenskap. Löftena för församlingen ligger i ett alternativt gemenskapsliv. Själv tror jag att vi är på väg att få en väldigt välanpassad kristen religion. Den kristna församlingen borde rimligtvis vara till mer förtret i världen än vad den är. Det har skett en uttunning av församlingens innersta väsen. Den är likställd med andra grupper i samhället. Den bör hitta ett språk att tala till staten som visar att vi hör hemma i en annan dimension. Nu blir vi tilltalade med ekonomin som språk och det motsvarar inte vårt väsen. Vi är ingen bidragsgrupp, vi är Guds församling i världen. Vi ska möta staten utifrån vår uppgift i världen - att vara ett alternativ. Nu förväxlas vi med alla andra som har ett budskap av social eller humanitär karaktär. Mötet med staten gör att folk inte kan ana vad vi har för oss. Man får ha en kolossal fantasi för att kunna se att vi är en ny gemenskap, att det vi sysslar med är att i vår miljö gestalta Guds rike! Staten och fornkyrkan möttes i konflikt. Det är inte konflikten i sig vi ska sträva efter. Men vi ska sträva efter en mötespunkt som talar samma tydliga språk som i fornkyrkan: "Detta är korsets folk, Gudsrikets folk." Per-Axel Sverker 6