q Den dumma bondpojken d
Sagan är satt med typsnittet Odense Neon, tecknat av Franko Luin. Häftet ingår i en serie sagor som typograferats med typsnitt från samma typsnittstecknare. De kan hämtas på www.omnibus.se/svenskasagor. 2002 Omnibus Typogra 2 OMNIBUS TYPOGRAFI BOX 135 135 23 TYRESÖ TEL. 08 742 83 36 franko@omnibus.se www.omnibus.se
Det var en gång en bondhustru, som hade en son, vilken var onaturligt dum. En gång, då han var till stan, skulle han köpa synålar. Då modren frågade efter dem, började han söka bland höet i kärran, där han lagt dem. Trösta mig för dig! sade gumman. Huru kunde du vara så dum och lägga dem lösa på kärran? Nå, huru skulle jag hava gjort då? frågade sonen. Du skulle hava stuckit dem emellan uppslaget på rockärmen. Jag skall göra så härnäst, svarade gossen. En tid därefter for han åter till stan och skulle köpa såpa. Han påminte sig då, vad modren sagt, och vek upp uppslaget av rockärmen, dit han stoppade all såpan. När han kom hem, var såpan kringrunnen och hade smetat ner alla hans kläder. Gumman ymkade sig som vanligt över hans dumhet. 3
Nå, hur skulle jag hava gjort då? Du skulle lagt den i ett papper och stoppat den i ckan Jag skall göra så härnäst, blev svaret. Nästa gång skulle han köpa kritpipor. Desse bröt han sönder, stoppade dem i ett papper och förde dem hem i ckan. Bevara mig! sade modren. Kunde du intet begripa, att du skulle trätt dem genom hattbandet och fört dem hem på det viset? Jag skall göra så härnäst, svarade pojken. Åter skulle han fara till stan för att köpa en järnstör. Denne bant han vid hatten och skulle föra den så hem. Men när han skulle köra över en bro, tog järnstörn överbalansen och var nära att antingen bryta nacken av pojken eller draga honom med sig i sjön. Likväl slapp han lyckligt undan, men förlorade hatten, som järnstörn drog med sig i sjöbotten När han kom hem och berättade sitt äventyr, jämrade modren sig över huru tokig han var. Nå, huru skulle jag ha gjort då? Du skulle ha bundit den på kärrbotten. Jag skall göra så härnäst, mor, svarade pojken. Då han en tid därefter skulle fara och hämta 4
en fölunge, bant han den på kärrbotten. Och då han kom hem, hade han skakat livet ur den stackars fölungen. Modren grälade, och han frågade endast: Nå, hur skulle jag fört honom då? Du skulle köpt en ny grimma och låtit honom springa efter åkdonet. Jag skall göra så härnäst, mor, svarade pojken. Modren sände honom till stan för att städja en piga. Han köpte då en grimma, trädde på huvudet på pigan och lät henne oaktat böner och skrik springa efter kärran. Modren blev alldeles förskräckt, när hon ck se honom anlända på det viset, ställde pigan tillfreds, så gott hon kunde, och bannade gossen, som efter vanligheten endast frågade: Nå, huru skulle jag hava gjort då? Gumman förklarade, att han först skulle frågat efter hennes orlovsseder, därpå givit henne städsel, och sedan tillsagt henne att gå hem och lappa och laga åt sig samt inställa sig i behörig tid. Jag skall göra så härnäst, mor, svarade pojken. Därpå for han till stan för att hämta en ko. 5
Först frågade han efter hennes orlovssedel, så gav han henne städsel och bad henne gå hem och lappa och laga åt sig samt vände om hem igen utan kon. Modren blev alldeles rådlös. Nu, sade hon, kan jag aldrig mer skicka dig något ärende. Och som jag tröttnat vid dina dumheter, vill jag gifta bort dig, så att någon annan får sköta om dig. Som de voro mycket välmående, var det icke svårt för gumman att övertala en av grann- ickorna att bli sin sonhustru. När bröllopet skulle ras, sade hon till sin son: Nu törs jag intet låta dig fara till kyrkan. Du skulle endast begå den ena dumheten efter den andra. Jag skall taga dina kläder och fara dit. Men under tiden skall du sköta om här hemmavid. All maten är färdig. Du skall bara lägga miram på kålen, samt allt grönt, du får tag i, på soppan. Sedan skall du gå i källaren och tappa öl på stånkan, tills den blir riktigt tung. Så skall du göra en getbro över ån, ty den vägen komma vi tillbaka. Då vi sitta till bords, får du intet glömma att som oftast kasta ögonen på bruden. Och för all ting kom ihåg, att då vi äta sken, du lägger benen på tallriken och icke slänger dem under bordet, som du annars gör! 6
Var intet rädd, mor! svarade pojken. Res ni! Jag skall nog bestyra om vad ni sagt! Så snart processionen avrest, gick han först i köket, plockade allt grönt han såg i soppkitteln, och när han blev varse modrens gamla gröna päls på väggen, hackade han även sönder den och stoppade den i kitteln. Miram hade han aldrig hört talas om. Men som de hade en katt, som hette Mirran, trodde han, att modren mente den, varföre han också lade katten i kålkitteln. Därpå begav han sig till källaren, satte stånkan under ölfatet, tog ur tappen, men glömde att taga upp locket, varföre ölet också rann över hela källargolvet. Som oftast lyftade han på stånkan för att känna, om den ännu vore nog tung. Men som den var alltid lika lätt, låt han ölet rinna, så länge det fanns en droppa kvar. Därpå gick han ut på gärdet, tog fast alla getterna, dödade dem och lade dem på varandra i ån för att gå över. Alla getternas ögon tog han ut och stoppade på sig. Sedan gick han hem och väntade förnöjd på det beröm, han skulle få av mor vid hemkomsten. Man kan föreställa sig gummans bryderi, då hon såg alla hans upptåger. Så gott hon kunde dolde hon dem, och man satte sig till bords. 7
Bäst han satt, tog han upp en näve getögon och kastade dem i ansiktet på bruden, och då skfatet kom på bordet, slängde han benen upp på bordet, att glas och tallrikar föllo på golvet, och han och bruden, som han tagit fast uti för att hålla balansen, höllo på att ramla över ända. Bruden började ångra sig med föresats att så fort som möjligt komma därifrån. Därefter, så snart de voro ensamne i brudkammaren, bad hon om tillåtelse att gå ut, vilket han icke ville tillåta på annat villkor, än att han bant ett rep om foten, och sedan låt han henne gå. Då bruden utkommit på gården, lossade hon repet och bant det om foten på en bock, som gick där utanför, och sprang sin väg. När den dumma pojken väntat så länge, att det blev alldeles natt, började han draga på repet. Bocken gjorde väl allt möjligt motstånd, men han drog av alla krafter, och slutligen ck han bocken upp i sängen, som där hölt ett fasligt väsen. Mor! ropade han på gumman, som låg i nästa rum. Bruden har horn. Å, din tok, svarade hon, det är hennes brudlockar. 8
Mor! ropade han åter. Bruden gör av med mig. Din narr, svarade hon, du måtte väl kunna taga styr på bruden. Därpå började han fäkta och slåss med bocken, som trampade och stångade honom så illa, att gumman slutligen måste komma in, då oväsendet blev för högljutt. Misstaget blev då upplyst. Men han hade emellertid fått en sådan förskräckelse för giftas, att gumman aldrig kunde övertala honom varken att taga hem sin hustru eller söka sig en annan. 9
OMNIBUS 02.99.366 a Omnibus 10