Bulletinen Riksförbundet Enskilda Vägars medlemstidning Nr 1 2012 Vem bestämmer om hastighetsbegränsningar på enskild väg? Kort om farthinder Var med och påverka framtiden för REV fyll i vår enkät! Invigning av nya bron till Bergviksholmen, Norrtälje Artikeltema: Vatten! Vatten- & vägteknik Dagvattenproblem Vatten- & avrinningsfrågor VÅRENS NYA KURSER programmet klart nu! 1 Bulletinen Nr 1 2012
Det våras för väghållarna? Våren är alldeles säkert strax här, men har de enskilda väghållarna skäl att känna vårkänslor? Ges tillräckligt goda förutsättningar för väghållningen av våra makthavare? Kan föreningarna själva i rimlig utsträckning påverka sin egen situation, både vad gäller de ekonomiska förutsättningarna och vad gäller förvaltningen av vägarna? Under inledningen av 2012 har förbundet ägnat mycket tid och kraft åt att verka för rimligare villkor för väghållarna från lite olika utgångspunkter. När det gäller de väghållare som har ansvar för konstbyggnader, t.ex. broar, så är investerings- och underhållskostnader för bron ofta en mycket stor börda. Hos Trafikverket har förbundets ständiga påminnelser om nödvändigheten av rimligare villkor för de mer än 4.000 broansvariga väghållarna gett positivt resultat såtillvida att det numera finns en samsyn kring det angelägna att dessa väghållare bör kunna få ett särskilt bidrag för driften av bron. För att nå ända fram med ambitionen, besökte några representanter för förbundet Näringsdepartementet i slutet av januari, varvid bl.a. framhölls betydelsen av att brofrågan snabbt får sin lösning. REV:s förslag är att medel på upp till 90 procent av underhållskostnaderna för en bro bör täckas av statlig medfinansiering och också att Trafikverkets experter bör vara behjälpliga även med framtida inventeringar/besiktningar av broarna. I dagarna har REV till riksdag och departement inlämnat ett p.m. med förslag på angelägna ändringar av sättet att bestämma andelstal i en samfällighetsförening. Efter intryck från Finland, som beskrivits i tidigare nummer av Bulletinen, har REV:s lantmätare och expert Nils Blohm tillsammans med undertecknad tagit fram ett förslag som vi hoppas ingen kan motstå! Läs gärna mer om det förenklade sättet att bestämma andelstal på www. revriks.se under nyheter. Får vi gehör för dessa idéer, så kommer förvaltningen underlättas för flertalet av förbundets medlemmar. REV:s kursverksamhet är i full gång för säsongen. Har ni ännu inte haft tillfälle att besöka en kvällskurs ta chansen när den kommer att lära mer om förrättningsfrågor, förvaltning samt väg- och trafikfrågor. För er som önskar en fördjupning, så har det nu tagits fram en särskild kurs, med en mycket användbar kursdokumentation, som berättas mer om i detta nummer. Trevlig läsning och väl mött på ett kurstillfälle i vår! Uno Jakobsson Ordförande REV Bulletinen utges av Riksförbundet Enskilda Vägar Adress: Riddargatan 35-37 114 57 STOCKHOLM Telefon: 08-20 27 50 Fax: 08-20 74 78 E-post: kansliet@revriks.se www.revriks.se Postgiro: 35 77 63-2 Bankgiro: 5528-1109 REV Bulletinen utkommer med 4 nr per år. Citera gärna Bulletinen - men ange källan. Ansvarig utgivare: Uno Jakobsson Produktion: Elanders Sverige AB Form och original: Anni Sundquist/Elanders Sverige AB Annonser: Kansliet 08-20 27 50 REV tar inget ansvar för annonsörernas utlovade förpliktelser m m. Kansliet har telefontid: Måndagar-onsdagar, fredagar 09.00-15.00 Tisdagar 09.30-15.00 Torsdagar 09.00-12.00 Lunchstängt 12.00-13.00 På kansliet f inns Maria Sundström, kanslichef 08-440 24 61 Leif Kronkvist, vägingenjör 08-20 27 62 Solweig Hultén, administratör 08-20 27 50 Nils Blohm, lantmätare 08-20 27 64 Birgit Westlund, kassaförvaltare, torsdagar 08-20 27 50 Carina Pörn, administratör, ti-on, to 08-20 21 50 Valda funktionärer Ordinarie: Uno Jakobsson, ordförande Jan Johansson, vice ordförande Kristina Åberg, sekreterare Christer Ångström Sture Källgården Mikael Näslund Margareta Vikgren Suppleanter: Jan Ellström Malin Ohlsson Lars Olin Anders Lundell Revisorer: Berndt Wiklander Ulf Crona Revisorssuppleanter: Anders Gejke Claes Henkel Valberedning: Curt Carleteg, sammankallande Inger Strömberg Bengt Larsson Omslagsfoto: Fotoakuten.se Foto där inget annat anges: Kansliets personal Riksförbundet Enskilda Vägar grundades 1968 och har som uppgift att företräda de enskilda väghållarnas intressen. Förbundet bistår medlemsorganisationerna med råd och anvisningar i juridiska, ekonomiska, väg- och lantmäteritekniska frågor, bedriver opinionsbildning och arrangerar utbildningar. Verksamheten finansieras i huvudsak med medlemsavgifter. I medlemsavgiften ingår ett för väghållare heltäckande försäkringspaket. 2 Bulletinen Nr 1 2012
Innehåll 4 Dikning- och avvattning VÄGTEKNIK 12 Ett broprojekt från idé till färdig bro 20 Hastighetsbegränsning vem bestämmer och tar beslut TEMA VATTEN 4 Dikning 8 Dagvattenproblem i Vellinge 9 Vatten- och avrinningsfrågor 11 Översvämning i Kållekärr Vatten- och avrinningsfrågor 9 LANTMÄTERI 18 Grind eller led REV-NYTT 15 Regionansvariga 16 Presentation av regionansvariga 27 Vårens kurser 28 Enkät 29 Transportforum /Besök på näringsdepartementet JURIDIK 24 Övergivna fordon Grind eller led 18 ÖVRIGA ARTIKLAR 30 Den enskilda vägens historia seminarium Hastighetsbegränsning 20
TEMA VATTEN DIKNING En av de allra viktigaste åtgärderna för att få en fungerande väg. Bilden visar ett icke fungerande dike längs än enskild väg. Foto: Solweig Hultén Dräneringsproblem Det är av yttersta vikt att vattnet dräneras från vägkroppen. Höga vattenkvoter i överbyggnaden och i terrassen medför risk för kostsamma skador och bärighetsproblem. Begreppsförklaring Låt oss dock börja med en liten begreppsförklaring samt att vi måste lära oss skilja på dikesrensning och markavvattning. Markavvattning är de åtgärder som utförs för att avlägsna oönskat vatten (dränera mark) eller skydda vatten. För att en åtgärd skall anses vara markavvattning i miljöbalkens mening krävs att syftet med åtgärden är att varaktigt öka markens lämplighet för ett visst ändamål. Tillstånd krävs alltid för markavvattning. I större delen av södra och mellersta Sverige råder förbud mot markavvattning. Där krävs därför först en särskild dispens från markavvattningsförbudet för att ett tillstånd till markavvattning därefter skall kunna ges. Länsstyrelsen prövar dispenser. Tillstånd för markavvattning prövas av länsstyrelsen eller miljödomstol. 4 Bulletinen Nr 1 2012
VATTEN TEMA När jag är ute och färdas längs enskilda vägar, konstaterar jag allt för ofta att diken är väldigt grunda eller näst intill obefintliga. Vanligtvis ser man också påtaliga bärighetsproblem i anslutning till grunda diken. Denna artikel ger några råd och tips om vad du som väghållare bör känna till i samband med dikningsåtgärder. Dikesrensningar för att behålla vattnets djup eller läge, är en del av det normala dikesunderhållet och är särskilt undantaget kravet på myndighetstillstånd, vilket framgår av 11:15 Miljöbalken. Utgångspunkten är således att sediment och vegetation utan tillstånd får rensas till det djup och läge som är reglerat i ett markavvattningsbeslut eller till den nivå som följer av lagen, det vill säga för att vidmakthålla en funktion, att behålla vattnets djup och läge i diket. Som beskrivs i artikeln här intill kan dock rensningsåtgärder i vissa fall trots allt ses som tillståndspliktiga markavvattningsåtgärder. Har det dröjt väldigt länge sedan den senaste rensningsåtgärden, kan ett nytt naturtillstånd anses ha inträtt, vilket i så fall leder till att vidtagande av nya rensningsåtgärder först kräver särskilt markavvattningstillstånd. Självklart påverkar markavvattning och rensning av diken och vattendrag naturmiljön. Till exempel kan hydrologin påverkas av närsalter och giftiga ämnen läcka ut. Den fysiska förändringen av bottenmiljön i vattendrag och diken påverkar bl.a. fisk. Verksamhetsutövaren är ansvarig för att kontrollera miljöpåverkan. Avvattnande åtgärder som inte är markavvattning enligt miljöbalken Vissa former av dikning nämligen Åtgärder i diken som inte medför en ökad markavvattning. Diken enbart avsedda för att avleda dagvatten från en väg. Just den sista punktsatsen är väl det som vi enskilda väghållare oftast kommer i kontakt med. Hur bör nu våra diken vara utformade för att fungera på ett tillfredställande skick? Ja, när en ny enskild väg skall byggas så utgår jag ifrån att det finns ett ritningsunderlag som redovisar hur vägdiket skall se ut och hur djupt det skall vara i förhållande till körbanan eller till terrassytan. Gemensamt för nybyggnad och underhåll av väg är att dräneringen av en vägöverbyggnad skall säkerställa att konstruktionens bärighetsegenskaper bevaras. Dränering av en överbyggnad skall anordnas genom ett öppet eller stenfyllt dike eller en dränledning. För att erhålla en godtagbar dränering av överbyggnaden bör dikesbotten ligga minst 0,3 meter under terrassytan. Det handlar om att vidmakthålla det vi en gång byggt, vårda detta på bästa sätt. Forts. 2 Åtgärder som är markavvattning enligt miljöbalken min 0,3 m Terrassyta min 0,3 m Dikning: Nyanläggning av dike eller ökning av avvattningsförmågan i ett befintligt dike eller vattendrag. Rätning eller ändring av befintliga diken som syftar till ökad markavvattning. Bortledande av vatten: Sänkning eller avtappning av vattenområde Tvärsektion av väg med godtagbart dikesdjup Bulletinen Nr 1 2012 5
TEMA VATTEN Vad har vi nu för rättigheter att stödja oss på när vi vill dikesrensa? Ja, om vi tar ett enkelt exempel och tänker oss en nybildad gemensamhetsanläggning vars anläggningsbeslut innehåller en text med följande lydelse: Till väg hör förutom körbana, även befintliga diken och slänter. Befintliga diken längs vår väg upptagna till ett godtagbart djup när beslutet vunnit laga kraft, alternativt finns vissa åtgärder beskrivna i anläggningsbeslutet som skall åtgärdas inom en viss tid. Det kan innebära smärre förbättringar av körbanan eller rent ut av smärre dikningsåtgärder. När nu detta väl är utfört så är det av största vikt att föreningen via sin styrelse vidmakthåller upptagna diken. Dikning av grusväg och dikning av belagd väg har två helt olika problemställningar. Vägkanterna på en grusväg har ofta en tendens att tryckas ut och ibland kan dikets funktion avsevärt försämras. På en belagd väg är ofta vägkanterna intakta, varför dikningsåtgärder mer handlar om att återställa diket till ursprungligt djup. Var försiktig med att inte skära bort allt material i innerslänten utan tillse att överbyggnaden får en tillfredställande dränering. Ofta har det bildats en grässsvål utanför beläggningskanten som måste tas bort så att ytvattnet från körbanan kan rinna av på ett tillfredställande sätt. Försök om möjligt att bevara ytterslänten intakt för att eliminera risk för erosion. Bilden visar ett väl fungerande dike längs en enskild väg. Foto: Leif Kronkvist 6 Bulletinen Nr 1 2012
VATTEN TEMA Hur ofta bör vi dika? Dika endast då det verkligen behövs, dikning längs en belagd väg bör ske vid en 15 års intervall och längs en grusväg med 10 års mellanrum. Allt detta beror på lokala förhållanden, växtlighet osv. I sammanhanget är det viktigt att slåtter och buskröjning av diken sker regelbundet. Vem äger dikningsmassorna? Ja, under förutsättning att er väghållning grundats på en lantmäteriförrättning som gett föreningen dispositionsrätten över hela vägområdet, kan inte markägare hävda någon äganderätt till det material som rensats ur diket. Text Leif Kronkvist (med visst biträde av Uno Jakobsson) Rensning av gammalt dike kan kräva tillstånd Efter en anmälan med påstående att en fastighetsägare låtit utföra en olovlig markavvattning, beslutade länsstyrelsen att ej vidtaga några åtgärder, eftersom styrelsen ansåg det vara fråga om en tillåten rensning enligt 11:15 Miljöbalken. Sedan beslutet överklagats till Miljödomstolen i Umeå, M 196-07, förklarade domstolen att utredningen i målet i och för sig gav vid handen att det på 1950-talets mitt fanns ett dikessystem på fastigheten, men att några rensningsåtgärder sedan dess sannolikt inte vidtagits. Eftersom det enligt domstolens mening därmed uppstått ett nytt naturtillstånd i området, så var de vidtagna åtgärderna (uppgrävning med grävmaskin till ett dikesdjup om cirka 1,8 meter och till en dikesbredd av cirka 2 meter) tillståndspliktiga. Av domstolens skäl för sitt beslut kan slutsatsen dras att dikesrensningar inte kan avvakta för länge. Risk finns i så fall att åtgärderna inte bedöms som lagliga rensningar, utan som tillståndspliktiga markavvattningsåtgärder. Foto: Birgit Westlund Text Uno Jakobsson Vägkonstruktion: I vägkonstruktionen ingår vägkropp med undergrund, diken, avvattningsanordningar, slänter och andra väganordningar. Överbyggnad: Den del av vägkonstruktionen som ligger ovanför terrassytan. I överbyggnaden ingår förstärkningslager, bärlager och slitlager. Terrassyta: Underlaget för överbyggnaden Utdrag från några bestämmelser i Miljöbalken: 11:2 punkten 4 Med vattenverksamhet avses bl.a. åtgärder som utförs för att avvattna mark, när det inte är fråga om avledande av avloppsvatten, eller som utförs för att sänka eller tappa ur ett vattenområde eller för att skydda mot vatten, när syftet med åtgärden är att varaktigt öka en fastighets lämplighet för något visst ändamål (markavvattning). 11:13 första stycket Markavvattning får inte utföras utan tillstånd. Vidare krävs tillstånd, i den utsträckning regeringen föreskriver det, för andra åtgärder som utförs för att avvattna mark i de fall åtgärden förväntas få en bestående negativ effekt på växteller djurlivet. 11:15 första stycket Tillstånd enligt detta kapitel behövs inte för att utföra rensningar för att bibehålla vattnets djup eller läge eller för att omedelbart återställa ett vattendrag som har vikit från sitt förra läge eller som på annat sätt har förändrat sitt lopp. Bulletinen Nr 1 2012 7
TEMA VATTEN Under ett par års tid i mitten av 2000-talet hade vägföreningen och framförallt de boende på Elvabovägen i Ljunghusen, Vellinge kommun, översvämningsproblem i samband med stora regnmängder. Regnrekordet från 2006, som inte slagits än, är en regnmängd i juni månad om 374 mm! Dagvattenproblem i Vellinge rapport från Ljunghusens vägförening Justering av den befintliga asfalten med AG. Därefter ny topp på ca 80 mm. Uppsågning av asfalt ca 170 cm/sida. Bortschaktning av ca 30 cm hårt packad makadam. Uppfyllning av 0-20 fraktion med inblandning av gräsfrö för framtida grässlänter. En del av problematiken bestod i att flera av fastighetsägarna släppte ut sitt dagvatten från hustaken direkt ut på hårdgjorda infarter samt plattbelagda tomtytor, varvid vattnet rann vidare ut mot föreningens vägområde. Översvämningarna ledde i sin tur till att vissa boende i området fick intrång av dagvatten i sina hus, när igensatta dagvattenbrunnar och/eller för dåligt dimensionerade dagvattensystem inte förmådde ta hand om vattenmängderna. Under 2006 beslutade vägföreningen att avsätta medel i budgeten för vidtagande av nödvändiga åtgärder för att komma tillrätta med översvämningsproblematiken. Därtill tillsattes en arbetsgrupp i föreningen i vilken de boende längs Elvabovägen, den värst drabbade vägen, ingick. Arbetsgruppen återkom senare under året med skisser och förslag, som i praktiken innebar att föreningen skulle ändra vägområdet från en 8 meters asfalterad väg, till en gata med en asfalterad körbana om 4,6 meter och ett vägområde i övrigt bestående av gräsremsor/grässlänter om drygt 1,5 meter på varje sida. Förslaget godtogs av styrelsen, och resultatet efter genomförande av arbetsgruppens förslag har varit helt fantastiskt! Förutom ett vackrare och bättre fungerande vägområde, som är självdränerande, har den smalare gatan bidragit till att hastigheten i området sänkts. Hela arbetet kostade 1,4 miljoner och för åtgärderna erhöll föreningen ett statligt bidrag om 140.000 kr. Ljunghusens vägförening har idag ca 900 medlemmar med en årlig avgift per andel om 1.600 kronor. Text & Foto Lars Olin 8 Bulletinen Nr 1 2012
VATTEN TEMA För att en väg skall ha en bra funktion och bärighet måste vatten hållas ifrån vägområdet. Men, det kan ibland vara både tekniskt och rättsligt svårt för väghållaren att lyckas med en god avrinning. Med tanke på mängden medlemsfrågor med koppling till vatten och avrinningsförhållanden som varje år kommer till REV:s experter, vet vi att dessa frågor är ett ständigt huvudbry för våra medlemmar. Vatten- & avrinningsfrågor Ansvar för diken inom vägområdet En av de viktigaste uppgifter den enskilda väghållaren har är att se till att dikena inom vägområdet fungerar som de ska, så att regnvattnet leds bort från vägbana och vägkropp. Vägdiken ingår i de anordningar som hör till vägen och skötseln för dessa faller därmed självklart på väghållaren själv, alldeles oavsett vem som äger marken där dikena är belägna. I den för väganläggningen gällande lantmäteriförrättningen uttrycks det på lite olika sätt om vägområdets bredd. Ibland är ett exakt metertal angivet för hela vägområdet, i vilket både vägbana, slänter och diken skall rymmas. Andra gånger är det bara vägbanans bredd som anges. Mer vanligt är att det i anläggningsbeslutet anges att förvaltningsuppdraget för samfälligheten gäller befintlig väg. Oavsett hur det uttrycks i den gällande förrättningen är således utgångspunkten att skötselansvaret för diken längs väg ingår i förvaltningsansvaret för väghållaren. Avrinningen från vägområdet diken utanför vägområdet Mycket sällan har det i den för vägen gällande lantmäteriförrättningen tagits upp frågor om den vidare avrinningen från vägområdet till närmaste recipient. Vem har ansvaret för att denna Forts. 2 Foto: Fotoakuten.se Bulletinen Nr 1 2012 9
TEMA VATTEN avrinning fungerar? Får väghållaren bekosta rensning av diken som ligger utanför det egentliga vägområdet, men vars funktion ändå är en förutsättning för att avrinningen skall fungera? Det är svårt att ge allmängiltiga svar på dess frågor, eftersom det kan finnas omständigheter i ett enskilt fall, som gör att det allmängiltiga svaret blir missvisande. I korthet kan dock rättsläget beskrivas på följande sätt: Naturligt rinnande bäck Leds vattnet från vägföreningens dike vidare till en naturligt rinnande bäck, så är det naturligtvis en förutsättning för en fungerande avrinning från vägområdet att bäcken fortsätter transportera den vattenmängd som behövs för att vägområdet inte skall svämmas över. Det finns dock i denna situation ingen samtalspart för väghållaren, någon att ställa krav på att behövlig rensning av bäcken måste göras, eftersom ingen kan anses ansvarig för flödet i en naturligt rinnande bäck. Inte ens ägaren av det markområde där bäcken rinner kan hållas ansvarig. Det finns inte heller någon att dela kostnaderna för en rensning med, om inte det kan tänkas att den som äger marken där bäcken rinner, också har nytta av en rensning. Innan en rensning görs bör både markägare och länsstyrelse kontaktas. Eventuellt måste tillstånd inhämtas från länsstyrelsen, men normalt krävs inget tillstånd om det bara är fråga om att behålla vattnets djup och läge. Även om föreningen finner en möjlig medfinansiär för en rensning av bäcken, bör noggrant övervägas om rensningsåtgärderna är motiverade från ett väghållningsperspektiv; endast när kostnaden kan ses som en naturlig del av väghållningen bör föreningens medel satsas på en rensningsåtgärd. Avgörande för om det är en del av väghållningen är om vägområdet riskerar lida skada om åtgärden inte utförs, t.ex. genom försämrad bärighet på grund av vattenansamlingar i och omkring vägkroppen. Anlagt dike utan huvudman Övergår vägföreningens dike i ett anlagt dike, som leder bort vattnet från vägområdet och kanske också tar hand om vatten från omgivande markområden, kan det tänkas att det finns ett registrerat dikningsföretag för diket. Länsstyrelsen har besked om det finns ett dikningsföretag eller ej. Finns det inget sådant noterat hos länsstyrelsen, är det markägaren där diket är beläget som har det primära ansvaret för dess funktion. Av Miljöbalken framgår att den som äger ett dike är skyldig att underhålla det, så att det inte uppkommer skada för allmänna eller enskilda intressen. Men, även om markägaren har det primära ansvaret, bör finansieringen av en dikesrensning delas av de som har nytta av resningen. Finns det ett rensningsbehov, görs förslagsvis en överenskommelse mellan berörda markägare och väghållaren om en rimlig fördelning av kostnaderna, varvid förutsättningen för väghållarens medverkan är densamma som jag beskrev ovan för den naturligt rinnande bäcken. Finns det anlagda diket inom ett grönområde, som föreningen har skötselansvaret för, är det naturliga att föreningen också påtar sig underhållsansvaret för dikets funktion. Rensningar av ett anlagt dike kräver inte tillstånd från länsstyrelsen så länge åtgärderna bara syftar till att bibehålla vattnets djup och läge. Anlagt dike med huvudman På pappret skall denna situation vara enklast att komma till rätta med; här finns det ju både någon som har ett ansvar och en förrättning om hur kostnaderna skall fördelas. Emellertid kan det vara mycket länge sedan en rensningsåtgärd vidtogs och förändringar av fastighetsindelningen i området och andra förhållanden kan ha lett till att det registrerade dikningsföretagets fördelningslängd är inaktuell. Så även om väghållaren av länsstyrelsen får beskedet att det finns ett dikningsföretag, som har ansvaret för att diket fungerar, så kan det vara knepigt att komma tillrätta med ett bristande underhåll av diket. Rådet blir här att i första hand rådgöra med handläggare på länsstyrelsen hur man skall komma tillrätta med ett bristande underhåll av diket. Även i denna situation finns det dock utrymme för frivilliga överenskommelser och väghållarens eventuella bidrag till rensningsåtgärder får prövas på samma sätt som i de ovan beskrivna situationerna. Text Uno Jakobsson 10 Bulletinen Nr 1 2012
VATTEN TEMA ÖVERSVÄMNING trots välskötta väganordningar Foto Jan Johansson Trots välskötta väganordningar svämmar vägar och övriga anläggningar över i Kållekärr Ovanstående bild visar översvämning i Kållekärr på Tjörn i samband med kraftigt regn. Dagvattnet från vägar och grönområden inom vägföreningens område leds via ledningar från rännstens- och övriga dagvattenbrunnar till en av kommunen kuverterad bäck, som rinner genom samhället. Foto Jan Johansson Skador på gemensamhetsanläggningen och fastigheter Översvämningen förorsakade skador på vägarna dessutom översvämmades även belysningsanläggningens stolpar och elskåp med risk för allvarliga elskador på människor och djur. Spänningen kunde dock kopplas bort innan någon skada inträffade. Även översvämningar av tomter, byggnaders bottenplan och källare förekom. Dokumentation för dikningsföretaget 1972 Orsaken till översvämningen 2002 Bäcksystemet som avleder dagvattnet från Kållekärr leder vattnet till en havsvik ca 3 km från samhället. Vid en syn av bäcksystemet med en sakkunnig hydrolog efter översvämningen, kunde konstateras att det rådde en kraftig igenväxning i hela sträckning och att detta var huvudorsaken till översvämningen. En uppmätning av nuvarande bäcksektioner och jämförelse med de i handlingarna för dikningsföretaget 1972, påvisas en avsevärd reduktion av den hyrauliska tvärsnittsytan. Vägföreningens styrelse påtalade för kommunen att det krävdes rensning av bäcken för att förhindra ytterligare översvämningar. Den senaste rensningen gjordes av dikningsföretaget 1972 där kommunen svarade för genomförandet. Bäcken har sin sträckning över flera fastighetsägares marker och dessa är delägare i ett dikningsöretag som bildades 1972. En av dessa delägare är Tjörns kommun. Hög tid för en ny rensning av bäcken Det har alltså gått 40 år sedan senaste rensningen 1972. Enligt Miljöbalken har dikningsföretaget skyldighet att utföra rensning. Dokumentationen för dikningens utförande 1972 har Länsstyrelsen tillhandahållit, men övriga handlingar såsom sammanträdesprotokoll, värderingslängd, kostnadsfördelningslängd mm. har än inte dykt upp ur gömmorna. Då bäcken är fiskförande ställs särskilda krav på tillstånd från Länsstyrelsen för hur och när rensningen skall göras. Vägföreningens styrelse arbetar vidare med frågan. Text Jan Johansson Bulletinen Nr 1 2012 11
VÄGHÅLLNING En glad styrelse samt dess två påläggskalvar Foto: Leif Kronkvist Den nybyggda bron till Bergviksholmen i Norrtälje kommun. Foto: Leif Kronkvist 12 Bulletinen Nr 1 2012
VÄGHÅLLNING Ett broprojekt från idé till färdig bro VI fick en trevlig inbjudan till REVs kansli i början av december 2011 som löd: Bergviksholmens samfällighetsförening inbjuder Er till invigning av föreningens nybyggda träbro lördagen den 17 december. Sagt och gjort, REVs reportage team bestående av undertecknad samt hans två kameror tar bilen upp till Vätö utanför Norrtälje i Stockholms län. Väderprognosen löd, + 2 grader samt ihållande regn. Vad spelar det för roll, föreningens eld själar har dukat upp med partytält, värmt glöggen, tänt grillen och sist men inte minst byggt en ny bro. Här skall det bli invigningsfest! Bakgrund För drygt 20 år sedan anlades en plåttrumma med en diameter av 2.2 meter, eller per definition en rörbro i vattendraget mellan Vätö och Bergviksholmen. På grund av att vattnet är bräckt har trumman med tiden inte klarat sin uppgift vad gäller motståndskraft mot saltvatten utan trumman har fått omfattande rost angrepp varför den dömts ut av Trafikverket. Det visade sig också att genomströmningen av vatten var bristfällig vilket fått till följd att växtligheten längs å fåran och i intilliggande vik ökat märkbart. Hur gick de vidare? Det vanliga är att en utdömd rörbro ersätts av en ny. Helst bör den nya rörbron hålla i 30-40 år. Vanligtvis utförs rörbron i varmförsinkad korrugerad plåt som också vid behov förses med epoxi laminering in och utvändigt. Nu skulle det visa sig att framförallt föreningens ordförande Alfred Himanka hade en idé om att man i stället skulle bygga en helt ny bro och då i trä. Idén tog sakta fart och styrelsen fann projektet intressant. Nu återstod ett stort Bulletinen Nr 1 2012 13
VÄGHÅLLNING och tungt arbete, nämligen att övertyga föreningens medlemmar om nyttan att bygga en bro som i princip var dubbelt så dyr som att ersätta den raserade rörbron med en likvärdig. Alfred menar på, att det kanske viktigaste är att vara tydlig till medlemmarna och ge en helhetsbild om genomförandet. Ta fram fakta, ta med fördelar/nackdelar ta hänsyn till kommande generation, ta god tid och förankra besluten. Sist men inte minst lyckades styrelsen ena alla medlemmar om broprojektet. Idén kom 2006 och först i oktober 2011 började arbetet med påfartsramper och schakt för landfästen. Föreningen beställde schakt och utfyllnadsarbetet av Vätö Entreprenad AB som är en lokal entreprenör som väl känner till förhållandena på platsen. Martinsons träbroar AB levererade något som de benämner småbroar, sålunda en enkel funktionell konstruktion, land fästen givetvis i trä som grundlagts på morän. Dessa fylldes med grov makadam för att klara bro och trafiklaster. Slutligen monterades vackra träräcken på båda sidor om bron. Monteringen av bron togs endast två dagar och utfördes av företagets montörer. Företaget utlovade en teknisk livslängd av bron på 80 år, sålunda fram till år 2091. Några problem? Nej, säger Alfred, inte mer än att vi fick gräva bort lite mer lera än vad vi planerat för landfästena. Det gick då åt lite mer makadam att fylla upp med än vad vi planerat. För övrigt har det fungerat alldeles utmärkt under byggtiden. Vad kostade kalaset? Jo, ca 1.5 miljoner. Bidrog då stat och kommun med en slant? Ja, Trafikverket var med på noterna och sköt till 265 800 kr. Norrtälje kommuns plånbok var som vanligt tom när det gäller enskild väghållning. Trots detta fick kommunalrådet Kjell Jansson förtroende att förrätta invigningen och genomförde detta på ett trevligt sätt genom att klippa det röda bandet och förklarade därmed bron invigd. Allmän info om föreningen 51 deltagande fastigheter, övervägande del fritidsbebyggelse. Styrelsen består av 5 ordinarie ledamöter och 2 suppleanter samt två påläggskalvar i 5-6 års ålder. (se bild) Förvaltar 1.6 kilometer väg Omsättningen är ca 40 000 kr/år Text Leif Kronqvist Kommunalrådet Kjell Nilsson och föreningens ordförande Alfred Himanka förrättar invigningen. Foto: Leif Kronkvist 14 Bulletinen Nr 1 2012
REV NYTT Nyligen utsedda regionansvariga Som meddelats i förra numret av tidningen (Bulletinen nr 4 2011) har REV:s styrelse beslutat utse fyra stycken regionansvariga ledamöter. Här nedan presenteras de alla och anges därtill kontaktuppgifter. På efterföljande uppslag får ni veta lite mer om var och en. De regionansvariga skall enligt beslutat organisationsschema: Tillgodose medlemmarnas och REV:s behov av en förbättrad regional/lokal förankring Bevaka den enskilda väghållningens intressen i regionen och hålla utåtriktade kontakter i regionen, tillsammans och i samråd med REV:s ordförande Ha medlemskontakter i regionen i samråd med REV:s kansli Region Norr, Mikael Näslund Dalarnas län, Gävleborgs län, Jämtlands län, Västernorrlands län, Västerbottens län och Norrbottens län Mail: mikael.naslund@ljusdal.se Tel: 070-347 59 19 Region Öst, Christer Ångström Stockholms län, Gotlands län, Södermanlands län, Örebro län, Västmanlands län och Uppsala län Mail: christer.angstrom@revriks.se Tel: 070-839 09 26 Region SYD, Lars Olin Skåne län, Kronobergs län, Jönköpings län, Östergötlands län, Kalmar län och Blekinge län Mail: lars@olin.nu Tel: 0705-45 63 60 Region Väst, Jan Johansson Hallands län, Västra Götalands län och Värmlands län Mail: jan.johansson@revriks.se Tel: 0304-66 83 83, 0705-38 80 06 Bulletinen Nr 1 2012 15
REV NYTT Regionansvarig Syd Lars Olin Styrelsesuppleant lars@olin.nu Regionansvarig Väst Jan Johansson Vice Förbundsordförande REV jan.johansson@revriks.se Lars Olin, 53 år. Jag är bosatt i Ljunghusen Vellinge kommun tillsammans med min sambo och 2 barn. I vardagen arbetar jag som marknadsingenjör på ett företag som tillverkar byggnadsställningar (Haki AB). Jag är också aktiv inom kommunpolitiken i Vellinge kommun, där jag bl.a sitter i kommunstyrelsen och är ordförande i valnämnden. Sedan 10 år tillbaka är jag ordförande i en av Sveriges största vägföreningar Ljunghusens Vägförening med ca 850 medlemmar. Jag blev invald i REV:s styrelse på stämman i Örebro 2011 och tror mig kunna tillföra praktiska kunskaper inom framför allt dagvattenfrågor då detta är ett stort problem på hela Falsterbonäset med bl.a högt grundvatten och 50-årsregn (skyfall) som de senaste åren kommit nästan varje år. Jag bor med familjen i Kållekärr på Tjörn och har varit ordförande i Kållekärrs vägförening i 35 år och i Rannebergets samfällighetsförening på Orust i 27 år. Sedan 20 år tillbaka äger och driver jag konsultföretaget JNN Contracting AB. Vi verkar inom områdena processoch anläggningsteknik, riskhantering, tillståndsärenden enligt plan- och bygglagen, miljöbalken och Sevesolagen, upphandling och utbildning. Jag är styrelseordförande i Amixo AB, som är ett företag i kemibranschen och jag har varit vd i konsultföretaget Sigma Engineering AB som verkade inom teknikområdena anläggnings-, bygg- och industriprocessteknik. Som projektledare för anläggningsprojekt inom Nobelkoncernen kom jag tidigt i kontakt med enskilda vägar, förrättningar och tillämpning av mark-, väg- och vattenteknik. Jag är lärare sedan 30 år hos Svenska Teknologföreningens ingenjörsutbildning inom tillämpad författningskunskap och industriteknik. Jag har under många år bistått väg- och samfällighetsföreningar vid förrättningar, tvister, upphandlingar och bland annat suttit ordförande på föreningsstämmor. Inom REV bidrar jag bland annat med kunskap inom föreningsförvaltning, avtal och upphandling samt anläggnings-, väg - och vattenteknik. 16 Bulletinen Nr 1 2012
REV NYTT Regionansvarig Öst Christer Ångström Styrelseledamot christer.angstrom@revriks.se Regionansvarig Mitt & Norr Mikael Näslund Styrelseledamot mikael.naslund@ljusdal.se Christer Ångström, 66 år. Jag kommer under året att lämna min tjänst som skattejurist på Skatteverket. Jag är gift och har två vuxna barn och två barnbarn. Har sedan 1995/1996 suttit med i styrelsen för Kärrbackstrands SFF som är belägen i den nordligaste delen av Värmland. Vägnätet som till övervägande del består av grusvägar innefattar även en 111 meter lång bågbro över Klarälven. Endast ett fåtal permanentboende finns utefter detta vägnät, en inte ovanlig företeelse ute i glesbygderna. Brofrågor och medfinansiering av dessa var en av anledningarna till att jag 2009 tackade ja till ett styrelseuppdrag i REV. Jag har sedan 2010 deltagit i en arbetsgrupp som tillsammans med Trafikverket arbetar med att få fram ett förslag till förordningstext som förhoppningsvis innebär avsevärt förbättrade villkor för hur medfinansieringen ska konstrueras vid omfattande underhållsåtgärder av bland annat broar. Enligt REV:s uppfattning är detta för närvarande ett våra angelägnaste uppdrag. Ni som har broar inom era föreningar och har lite funderingar och frågor kring dessa är välkomna att höra av er till mig. Totalt i landet finns ca 4.000 broar som uppbär statsbidrag. Eftersom jag är bosatt i Stockholm, men1/3 av årets dagar finns jag dock i Värmland, kommer jag tillsammans med vår ordförande och våra experter på kansliet att avsätta tid för möten med politiker, myndigheter och inte minst Trafikverket. Vi verkar för att enskild väghållning erhåller rimliga förutsättningar, inte minst ekonomiska, för att sköta om landets längsta och viktigaste vägnät. Mikael Näslund, 50 år. Jag bor i de djupa Hälsingeskogarna i byn Fagernäs, mellan Hassela och Bergsjö, tillsammans med fru och tre barn, i en gammal hälsingegård. När jag åker till stan blir det Hudiksvall eller Sundsvall, eftersom jag bor mitt emellan städerna. På fritiden försöker jag bl a hinna med att sköta min skog. I julveckan gav stormen Dagmar alla väghållare och skogsägare i Dalarna och södra norrland mycket extra bekymmer och farligt arbete. Samhällets brister blev tydligt märkbara. Vissa orter fick vänta åtskilliga dagar på fungerande elleveranser och fortfarande i slutet på januari fungerade otroligt nog inte telefonerna i vissa områden. De enskilda vägarna röjde vi dock upp relativt snabbt tack vare alla de resurser och kunskaper som vi har av driftigt folk ute efter våra små vägar. Jag är i grunden skogstekniker men har också läst pedagogik, statsvetenskap och historia samt diverse utbildningar som har med naturvård, miljövård, vägbyggnad och vägbyggnadsteknik att göra. De här blandade kunskaperna har givit mig en bra grund att stå på, både på mitt arbete som lärare på naturbruksgymnasiet i Ljusdal samt i min roll som regionansvarig hos REV. Jag blev invald i REV:s styrelse för fyra år sedan och har under ett antal år fått förtroendet att hålla i REV:s populära kurser, som vi håller tillsammans med trafikverket och lantmäteriet, i Norrland och Dalarna. Jag är ordförande för Älvåsenvägarna som under årens lopp har gjort många renoveringar och förbättringar samt öppnat en bergtäkt. Närmast i tiden ligger två brorenoveringar. Konferens- och vintersportanläggningen Hassela ligger utmed vägsträckan, vilket innebär intensiv trafik. Då känns det tryggt att vi är med i och försäkrade genom REV. Bulletinen Nr 1 2012 17
LANTMÄTERI Förbud mot Grind eller led i förrättningen. Vad innebär detta för väghållaren? Ofta innehåller anläggningsbeslutet eller utlåtandet för en vägsamfällighet en mening som lyder Grind eller led får inte sättas upp eller behållas på förrättningsvägen. Innebörden av detta är inte helt klart på alla händer, bl.a. inom förrättnings kåren. Många lever nog med den missuppfattningen att föreningen inte har rätt att sätta upp vägbom om en sådan föreskrift finns i beslutet. Med anledning av de frågor som ställs till REV om hur en föreskrift om förbud mot Grind eller led skall tolkas, finns det skäl att i denna artikel och med hjälp av nedan redovisat rättsfall redogöra för vad som gäller. I trafikförordningen 10 kap 10 bestäms att den enskilda väghållaren har rätt att avgöra om avstängning av vägen får ske. 10 I fråga om en enskild väg skall ägaren av vägen avgöra om trafik med motordrivna fordon eller ett visst eller vissa slag av sådana fordon får äga rum. Sådant förbud får avse även fordon med viss största bredd, längd eller vikt. 18 Bulletinen Nr 1 2012 2011
LANTMÄTERI Anläggningslagen tar i 52 upp möjlighet för förrättningslantmätaren att besluta om förbud att ha grind eller led på vägen. 52 Har fastighet enligt denna lag tillerkänts rätt att bygga eller begagna väg, kan till förmån för fastigheten bestämmas att grind eller led icke får behållas eller uppsättas på vägen. Sådant förbud får ej avse grind eller led i korsning av järnväg, spårväg eller vattenväg. Förbudets tillämpning i övrigt kan begränsas efter vad som är skäligt. Bestämmelsen i anläggningslagen ger alla användare (deltagarna i gemensamhetsanläggningen) en servitutsrätt som härskande i förhållande till den fastighet, som vägen går över, den tjänande fastigheten. Innebörden av bestämmelsen är således att fastighetsägaren, vars fastighet är belastad av upplåtelsen för väg, inte får sätta upp grind eller led över förrättningsvägen. Anvisningen, förbudet, är således inte riktad mot väghållaren (föreningen). Eftersom alla delägande fastigheter ingår i samfällighetsföreningen som sköter vägarna så kan man betrakta samfällighetsföreningen som härskande till servitutet. Det är således inget motsatsförhållande mellan bestämmelserna i anläggningslagen och trafikförordningen. Väghållaren kan alltid stänga vägen om villkoren i 10 kap 10 trafikförordningen är uppfyllda. Beslut om tillfällig avstängning, t.ex. vid tjällossning, tas av styrelsen. En permanent vägbom bör dock inte sättas upp utan att beslut härom först tagits på föreningsstämma. Bakgrunden till att det finns en regel om grind eller led i anläggningslagen har och göra med äldre tiders djurhållning och att det var mycket vanligt med grindar över vägar innan bilismen bredde ut sig. Numera kan knappast finnas särskilt många fastighetsägare, som har ett berättigat krav att hålla en grind över en enskild väg. Bestämmelsen i anläggningslagen saknar därmed i de flesta fall betydelse och borde kunna slopas i förrättningsbesluten. I och för sig ger Lantmäteriets anvisningar för tillämpningen av 52 anläggningslagen en korrekt beskrivning av bestämmelsens innebörd, men eftersom ett förordnande om förbud mot grind eller led av många uppfattas som ett förbud för den enskilda väghållaren att sätta upp en vägbom, borde slentrianmässig användning av möjligheten att förordna om förbudet upphöra. Text Nils Blohm Referat av Göteborgs tingsrätts, fastighetsdomstolens, dom den 1 juni 2006 (Mål F 7224-05) En medlem i en samfällighetsförening i Uddevalla klandrade flera beslut av ordinarie stämma 2005, bl.a. stämmans beslut att sätta upp en bom över den väg föreningen var väghållare för. Sedan föreningen bestritt yrkandena och vad gäller bomfrågan anfört att Förordnandet i anläggningsbeslutet [beträffande grind eller led] är istället riktat mot markägare, som ej utan föreningens tillstånd må uppsätta grind eller led över vägen för eventuell djurhållning på sina marker eller i annat syfte, bestämde domstolen, att lämna medlemmens talan om upphävande av stämmans beslut att uppsätta en bom utan bifall. Domstolens motivering vad gäller bomfrågan löd: Emellertid kan anläggningsbeslutet, som i aktuell del utgör en inskränkning i markägares rätt, inte ges den tolkningen att hinder föreligger föreningen att vid föreningsstämma besluta om vägbommar. Text Uno Jakobsson Foto: Bengt Allfors Bulletinen Nr 1 2012 19
TEKNIK Hastighetsbegräns- Vem bestämmer och tar beslut? Foto: Trafikverket.se Så här ligger det till Utöver de trafikregler som gäller enligt lag eller förordning, får särskilda trafikregler meddelas i form av lokala trafikföreskrifter. Det är just en lokal trafikföreskrift som måste till för att en hastighetsbegränsning skall vara juridiskt bindande. Vad regleras genom lokala trafikföreskrifter? Jo, de lokala trafikföreskrifterna reglerar bland annat hastighetsbegränsningar på enskilda vägar. Vilken myndighet som beslutar om trafikföreskrifter beror på flera faktorer, men lite förenklat gäller följande: Länsstyrelsen beslutar om lokala trafikföreskrifter för hastigheter på enskilda vägar och stopp och väjningsplikt på vägar som ansluter till/mot allmänna vägar med statlig väghållning. Länsstyrelsen kan besluta om hastighetsbegränsning genom lokala trafikföreskrifter när det behövs Åter igen tar vi upp frågan om hastigheter på våra enskilda vägar. Ett stort antal väghållare har hört av sig till REVs kansli och funderat över om vad som gäller runt hastighetsbegränsning och sist men inte minst frågat oss, varför får vi inte besluta om detta själva? en lägre hastighet på en kortare sträcka än vad som gäller enligt vägens grundhastighet. Grundhastigheten kan antingen vara bashastighet 70 km/tim, som enligt 3 kap. 17 trafikförordningen gäller på vägar utanför tätbebyggt område. Kommunen beslutar om lokala trafikföreskrifter för vägar där kommunen är väghållare, d v s har ansvar för drift och underhåll. Föreskrifter om hastighet, stannande och parkering beslutas alltid av kommunen för alla vägar som ligger inom kommunens tätbebyggda områden. Vad som skall anses som tätbebyggt område beslutas av kommunen. Var hittar man de lokala trafikföreskrifterna? Kommunerna har ansvar för att samla alla föreskrifter som meddelats inom kommunen i en trafikliggare. Här skall sålunda kommunens, länsstyrelsens och Trafikverkets 20 Bulletinen Nr 1 2012
TEKNIK ning på enskild väg? föreskrifter för vägar inom respektive kommun finnas. Du kan som väghållare eller naturligtvis som enskild person vända dig till din kommun och få besked om vad som just gäller för en viss vägsträcka. Föreskrifterna är förstås också utmärkta med vägmärken på platsen. Du kan också söka via Transportstyrelsen hemsida på dess webbplats, Svensk trafikföreskriftssamling (STFS), du kan söka per län, kommun. runt om i landet så vill jag påstå att i många fall har Polismyndigheten som remissinstans tillstyrkt ansökan, men Trafikverket avstyrkt och därmed avslås ansökan ofta med Trafikverkets motivering att bilister skall anpassa hastigheten till rådande förhållanden eller att den enskilda vägen är självförklarande d.v.s. om vägens linjeföring, vägbredd, beläggning och dylikt inte naturligt medger hastigheter upp till bashastigheten 70 km/timme är en lokal hastighetsbegränsning onödig och bör därför undvikas. Går det att ändra på den lokala trafikföreskriften? Ja, i vart fall går det att få frågan prövad. Om vi nu utgår från att vi vill få en hastighet sänkt från 50 km/timme på vår enskilda väg till 30 km/timme så vänder vi oss till antingen kommunen eller till länsstyrelsen. Om den önskade åtgärden skall beslutas av en annan myndighet, skickas ansökan vidare till rätt myndighet. (Här brukar vi från REVs kansli alltid råda att via telefon kolla med kommunen om det är de som tar besluter för att på så sätt skynda på processen). Hur går handläggningen till? Om nu länsstyrelsen fått vårt ärende som de ansvarar för sänder de ansökan på remiss till Trafikverket och polismyndighet i berörd kommun. Remissinstansernas yttranden skickas sedan till sökande som då får möjlighet att lämna synpunkter innan beslut fattas i ärendet. Beslutet skall grunda sig på en objektiv helhetsbedömning av förhållandena på platsen och övriga fakta i ärendet. Bedömningen sker naturligtvis utifrån de kriterier som följer av gällande lagstiftning och rättspraxis. Om länsstyrelsen beslutar om lokal trafikföreskrift i enlighet med vår ansökan om sänkt hastighet till 30 km/timme börjar föreskrifterna gälla det datum som anges som ikraftträdandedatum, vanligen en månad efter beslutsdatum. Föreskrifterna ska då vara utmärkta med vägmärke genom väghållningsmyndighetens försorg....inga vägmärken med hastighetsbegränsningar utan myndighetsbeslut. Går i taket Denna motivering får många väghållare att gå i taket. De flesta ansökningar handlar om att man vill ha sänkt hastighet vid randbebyggelse utmed den enskilda vägen. Ett flertal utfarter från fastigheter och en viss mängd oskyddade trafikanter som känner oro inför de allt för höga hastigheter som stundtals råder. Föreningsmedlemmar går ofta hårt åt styrelsen att de måste göra något för att få ner hastigheterna. Praktiskt taget varje vecka i våra landsortstidningar är det någon artikel om just avslag om hastighetsnedsättning på enskild väg. Kan vi inte besluta om hastighetsnedsättning själva? Är en ofta förekommande fråga till REVs kansli, tyvärr är det inte så enkelt med nuvarande lagstiftning. Att det krävs ett myndighetsbeslut för att hastigheten skall vara gällande går nog knappast att komma ifrån. Sett ur perspektivet att polisen inte kan beivra en skyltad hastighetsöverträdelse om det inte finns ett myndighetsbeslut. Kom alltså ihåg att ni inte får sätta upp några vägmärken med hastighetsbegränsningar utan myndighetsbeslut. Vi skall ansvara för vägen och allt där till men vi har inte rådighet över hastigheten Ännu ett argument som vi ofta får höra och naturligtvis instämmer i. Om beslutet går oss emot? Kan vi då överklaga länsstyrelsen beslut? Visst, då överklagar vi till Transportstyrelsen men överklagan skickas till länsstyrelsen inom tre veckor från den dag vi fick beslutet. I de kontakter vi haft med våra medlemsorganisationer Förankra er ansökan på föreningsstämman Rev vill rekommendera er att lyfta frågan om en eventuell ansökan om hastighetsbegränsning till er stämma. Vanligtvis inkommer någon medlem med en motion som på sedvanligt sätt behandlas av styrelsen. Medlemmarna har då att ta Bulletinen Nr 1 2012 21
TEKNIK ställning för och emot, är en majoritet för en begränsning på stämman så kan därefter styrelsen ansöka till berörd myndighet. Inget hindrar naturligtvis en enskild medlem att direkt ansöka om en nedsättning av hastigheten till beslutande myndighet, men det är oftast en fråga som landar in till styrelsen för vidare handläggning. Sett ur perspektivet att ansökan kommer från styrelsen med ett mandat från medlemmarna borde det uppfattas som lite tyngre än om ansökan kommer från någon enskild. Ytterst prövas naturligtvis ansökan mot en objektiv helhetsbedömning. Hur borde det vara? Att vi inte kan gå ifrån myndighetsbeslutet är nog något som vi får leva med, men att beslutande myndighet går på, och tar del av, på ett helt annat sätt, och därmed låter väghållarens ansökan väga betydligt tyngre än vad exempelvis Trafikverkets i många fall slentrian svar i deras remiss ge uttryck för. När det gäller utmärkning av beslutet skall detta ske genom väghållningsmyndighetens försorg. Flera väghållare som kontaktat REV menar att det kan ta denna kostnad och arbete med inköp och uppsättning av vägmärken om en förenkling av beslutsprocessen kan ske. Kan vi få ner hastigheterna på något annat sätt? Visst kan vi det, då får vi ta till väghållarens möjlighet att via fysiska hinder begränsa hastigheten. Att genom exempelvis gupp och andra typer av farthinder är ett ganska effektivt sätt att få ner hastigheten. Tyvärr kostar dessa åtgärder ganska mycket pengar i form av anläggande och utmärkning och framtida underhåll. Till dessa åtgärder krävs normalt inte något myndighetsbeslut. Vid minsta tveksamhet så vill vi rekommendera att ni rådgör med Trafikverkets handläggare eller kommunens trafikingenjör. Vi på REVs kansli står naturligtvis alltid till er tjänst. Här har hittilldags Trafikverket varit ganska njugga och inte skjutit till några pengar till dessa åtgärder på statsbidragsvägnätet. Detta uppfattas som lite märkligt bland REVs medlemmar med tanke på 0-visionen. Båstad kommun Vissa kommuner i landet har påbörjat översyn av hastigheter på sina vägar. Ett exempel på detta är Båstads kommun som enligt Trafikförordningen 10 kap. Lokala trafikföreskrifter tar beslut om bland annat hastighet på enskild väg (inom tätort). Text Leif Kronkvist Kort om farthinder Föreningen kan själva bestämma om farthinder ska uppföras på föreningens vägar. Detta kan styrelsen besluta om, men REV rekommenderar att detta beslut tas på föreningsstämman. Dels får alla möjlighet att yttra sig och få information om åtgärden, dels är det fråga om en kostnad som stämman bör besluta. Om det alltså inte mycket brådskande att väghinder uppförs så bör beslut överlåtas till stämman. Om en förening uppför ett farthinder på en vägsträcka och hindret är anpassat till den hastighetsbegränsning som råder och hindret är väl utmärkt så bör man kunna utgå ifrån att hindret inte kan orsaka skador som framförs över hindret i korrekt hastighet. Om ett fordon skadas av farthindret kan man alltså fundera över om fordonet framfördes för fort. För det fall detta skulle hända och någon ställer ett ersättningskrav på föreningen skall föreningen anmäla detta till försäkringsbolaget, som därefter utreder om föreningen är ersättningsskyldiga och i så fall ersätter skadan. Om det visar sig att föreningen har varit grovt försumliga kan försäkringsbolaget kräva ersättning i sin tur från föreningen. Var alltså noggranna med att: 1. Besluta om farthinder på föreningsstämman 2. Farthindret är väl anpassat till rådande hastig - hetsbegränsning 3. Farthindret är tydligt utmärkt för trafikanter Gällande det tekniska utförandet kan ni gärna kontakta REV för ytterligare information. Text Louise Bark 22 Bulletinen Nr 1 2012
EVA-REV handboken alla enskilda väghållares bibel Arbetar du med enskild väghållning? Är du engagerad i en förening för enskild väghållning? Då är Riksförbundet Enskilda Vägars handbok Enskild Väghållning Anvisningar (EVA-REV) oumbärlig. Boken tar upp lagregler och bestämmelser, förvaltning, ekonomi, teknisk väghållning, trafikfrågor, miljö och mycket mer. Det finns även en rad mallar som gör livet som väghållare enklare. I nyuppdaterade EVA-REV är ekonomiavsnittet kompletterat, frågan om farthinder utförligare behandlat, liksom avtal och ersättningar vid läggande och bibehållande av ledning i väg m m. www.tetrachemicals.com EVA-REV kostar för medlemmar 550 kr och för övriga 850 kr, moms och porto tillkommer. Välkommen med beställning till REVs kansli via e-post kansliet@revriks.se eller tel 08-20 27 50. Bulletinen Nr 1 2012 23