På platsen för det stora köpcentrat vid Påljungshage

Gravfältet vid Påljungshage susanna eklund & jonas wikborg Ett helt gravfält under mossa och ljung På platsen för det stora köpcentrat vid Påljungshage låg det tidigare ett forntida gravfält. Det var beläget uppe på krönet av en bergshöjd som sprängdes bort för att ge plats åt de nya butikerna. Innan byggplanerna sattes i verket kände man bara till en enda grav uppe på berget, en större stensättning som låg väl synlig på områdets högsta punkt. Genom en arkeologisk förundersökning upptäckte man att den var den allra äldsta graven i den sydligaste delen av ett större gravfält. Under sommaren och hösten 2007 undersöktes hela gravfältet, och sammanlagt hittade arkeologerna 57 stensättningar varav mer än hälften innehöll ben efter kremerade människor. Dessutom hittade man en grop med kremerade ben som inte markerades av någon stensättning. Bland de brända benen i gravarna fanns även djurben från framför allt får eller get, rester efter olika typer av kärl samt några redskap, verktyg och smycken. Den äldsta graven har daterats till bronsålderns period IV (1100 900 f Kr) och var alltså anlagd för omkring 3 000 år sedan. Den yngsta kunde dateras till tiden omkring 300 f Kr, d v s den äldre delen av den förromerska järnåldern (500 f Kr 0). De övriga gravarna var anlagda under bronsålderns period V och VI (900 500 f Kr). Med ett undantag var stensättningarna mer eller mindre runda till formen. De varierade i storlek mellan 2 och 7 meter i diameter, och de allra flesta låg i gravfältets södra del. Stensättningarna var där relativt vällagda och jämnstora och låg i fler fall mycket tätt intill varandra. På gravfältets centrala del fanns två större stensättningar. På den norra delen fanns ett antal stensättningar av varierad karaktär, bl a gravfältets enda rektangulära. Den omgavs av ett fler meter stort, tunt och mörkt jordlager som innehöll keramikskärvor, bränd lera och skörbrända, eldsprängda stenar så kallade skärvstenar. På gravfältets norra del fanns även en ansamling av sådana stenar, en så kallad skärvstenspackning, som var 6 7 meter stor och uppbyggd kring ett större markfast stenblock.

Gravfältet vid Påljungshage 93 Figur 73. Gravfältet vid Påljungshage efter att torven avlägsnats och stensättningarna åter blivit synliga. Foto: Ann Lindkvist, SAU. Ytterligare några stensättningar, dock utan vare sig begravningar eller fynd, påträffade nere i slänten ned mot E4 öster om krönet. Där hittades också ett mindre område med fynd av keramik, bränd flint samt delar av en dräktnål av brons.

94 Påljungshage forntid i Nyköpingstrakten 28 32 40 36 6517450 6517550 44 Figur 74. Karta över det undersökta gravfältet. Karta: Ann Lindkvist, SAU. Stensättning med begravning Stensättning utan begravning Omarkerad grav Blockgrav Härd Sotfläck Stolphål Ränna Skärvstenshög Stenkonstruktion 40 Kulturlager Lösfynd 36 Fyndområde 32 28 Utgår Recent störning Ruta 1 x 1 m Schakt Berg i dagen Höjdkurva 0 10 20 30 m 1570350 1570450

Gravfältet vid Påljungshage 95 Att begrava de döda I alla tider har begravningar omgärdats av ritualer och ceremonier. Bronsåldersbegravningarna vid Påljungshage kan med rätta kännas avlägsna för oss, nu 3 000 år senare. Vad kan vi egentligen få reda på om den tidens begravningsceremonier genom en arkeologisk undersökning? Även om vi kan dra vissa slutsatser är det många saker vi aldrig kommer att kunna få reda på. Tänk bara på så många detaljer kring dagens begravningar som skulle vara omöjliga att få kunskap om enbart genom att gräva; en nutida begravning består ju inte bara av att kvarlevorna efter en avliden människa grävs ned i jorden. Ofta hålls en begravningsgudstjänst med någon form av samkväm med mat och dryck efteråt. Det kan förekomma defilerin vid kistan, det kan sjungas sånger och hållas tal. Kistan kan smyckas med blommor och blomsterarrangemang. Begravningsgästernas klädsel är ofta reglerad enligt gamla traditioner. Svart ses sedan länge som sorgens färg, men det finn också viss variation. Exempelvis bär de närmsta manliga släktingarna vit slips till svart kostym, medan övriga har svart slips. Under 1700- och 1800-talen fanns speciella sorgevarianter av allmogedräkterna. I kistan bärs den döde alltid med fötterna först och i graven placeras den döde alltid på rygg i öst-västlig riktning med huvudet i väster. I de fall det rör sig om kremering förs kistan till ett krematorium och urnan med aska grävs ned på kyrkogården vid ett senare tillfälle, oftast i närvaro av enbart de närmast sörjande. Spåren efter riterna och ceremonierna kring en nutida begravning blir svåra att hitta för framtidens arkeologer. Av de ovan uppräknade detaljerna är det bara gravens öst-västliga orientering som skulle kunna beläggas genom en arkeologisk undersökning. Vi vet att kroppen placeras på detta sätt för att de gravlagda enligt den kristna föreställningen skall se mot öster och soluppgången på uppståndelsens dag. Denna bakomliggande föreställning skulle man dock inte kunna ta reda på genom en arkeologisk undersökning. Härigenom inser man svårigheterna med att uttala sig om de forntida begravningsritualerna. De få spår vi hittar måste vi dessutom försöka tolka utan att vara insatta i forntidsmänniskornas tankevärld. Gravfält Under den yngre bronsåldern började man anlägga gravar på samlade gravfält i Mellansverige. Hittills har ett tiotal gravfält från denna period undersökts i Södermanland. När vi använder oss av ordet gravfält är det oundvikligt att vi utgår från bilden av vår egen tids kyrkogårdar. Det finn naturligtvis likheter, men också skillnader. Under fler hundra år har samtliga avlidna människor jordats på landets kyrkogårdar. Detta gällde dem som bekände sig till den kristna tron och var döpta, dock med undantag av brottslingar som avrättats och i stället grävdes ned på galgbacken. Under de senaste århundradena har som regel varje grav markerats på olika sätt ovan mark. Så verkar

96 Påljungshage forntid i Nyköpingstrakten fallet ha varit också med bronsåldersgravarna vid Påljungshage, där de flesta begravningar låg under stensättningar. Den kanske vanligaste markeringen idag är en gravsten med den avlidnes namn, födelseoch dödsdatum. Ibland kan även den dödes yrke och status manifesteras i inskriptionen. Denna typ av information saknas på de förhistoriska gravmonumenten; kanske sådana uppgifter istället förmedlades muntligt från generation till generation. Idag förekommer lokala variationer inom varje kyrkogård där några enstaka personer har gravlagts under gravmonument som är betydligt större än de övriga, och ibland kan större gravmonument också vara inhägnade med staket eller murar. Regionala variationer förekommer såsom smidda järnkors. Dessutom går det mode även i begravningsritualer. Under en epok var det väldigt viktigt att skriva ut sin titel på gravstenen. Numera skall det vara lite personligare, gärna med en sten man tyckt om eller en speciell bild på stenen. Det finns variationer även bland de förhistoriska gravmarkeringarna, men det kan vara svårt för oss att så här långt efteråt förstå orsakerna till skillnaderna. Till viss del beror det på tidsmässiga skillnader, men det verkar inte vara hela förklaringen. Ett relativt nytt inslag på våra kyrkogårdar är minneslundar. Där placeras resterna efter kremeringen, dock utan någon exakt markering för den enskilda begravningen. Det förekommer också att askan sprids i t ex sjöar eller hav. Om liknande förfarande var i bruk under forntiden är det svårt för dagens arkeologer att identifiera spåren efter de avlidna. Rätten till en gravplats varar normalt i 25 år, men kan förlängas. Om vi besöker en äldre kyrkogård idag är det därför sällsynt att återfinna gravstenar som är äldre än 200 år, även om själva kyrkobyggnaden ofta är uppförd redan på medeltiden. Möjligen kan det finnas någon äldre begravning efter personer ur samhällets övre skikt inne under kyrkogolvet. Fanns det en tidsmässig begränsning av gravrätten också under forntiden? Det finns inget som tyder på det. I vissa fall har man sett spår efter gravar som plundrats på åtråvärda föremål som antas ha legat i gravarna, men det är ytterst sällsynt att äldre gravar har störts av yngre. På gravfältet vid Påljungshage finn inga tecken på att någon av gravarna skulle ha ersatts eller störts av någon annan grav under forntiden. Snarare har de ofta legat sida vid sida, tätt intill som om de gravlagda hört ihop. Det finns till och med någr exempel på gravar som har gemensamma kantkedjestenar. Troligen låg gravfältet till en början öppet man såg till att det inte växte igen eftersom man var noga med att inte förstöra sina förfäders gravar. I den stora stensättningen högst upp på krönet hade kvarlevorna efter en andra person grävts ned i stensättningens utkant någon eller några generationer efter den första gravläggningen, men i övrigt kunde man bara konstatera en begravning under varje stensättning. Däremot verkar det bara vara ett urval som gravlades på gravfälten eftersom de gravlagda bedöms vara för få för att utgöra hela den då levande befolkningen. När en ny kristen kyrkogård ska invigas är det en präst som viger jorden och genomför en ceremoni med

Gravfältet vid Påljungshage 97 musik och sång. Vi vet inte hur det gick till när ett forntida gravfält invigdes, men i Påljungshage har vi hittat intressanta spår av eld som skulle kunna härröra från något slags invigning. Under den äldsta stensättningen, belägen uppe på själva krönet, antyder spåren att man eldade direkt på berghällen innan graven anlades. Svedjandet av marken på den plats där graven skulle placeras kan ha utgjort det första momentet i anläggandet av graven. Eftersom graven var gravfältets första skulle det till och med kunna röra sig om en form av invigning av området som begravningsplats. I så fall hade elden även en religiös betydelse, inte enbart en praktisk. Det är känt att man under förkristen tid använde eld för att helga obruten mark, antingen genom att eldar bars runt det aktuella området eller tändes på den mark som skulle invigas. Dessutom hittades en grund grop med träkol mellan några av stensättningarna här hade anlagts en eld. I slänten nedanför själva gravfältet hittades bitar av flint som hettats upp så att de ändrat färg och blivit sköra. Förmodligen var det ännu ett spår efter ritualer kopplade till eld. Vad kan vi få reda på genom att undersöka forntida gravar? Vid studiet av gravar kan man titta dels på själva gravmonumentet och den begravda, men också på hur man behandlat resterna efter den döde. Genom att undersöka gropar och fynd i anslutning till graven kan man få inblick i ritualer som förekommit i samband med begravningarna. Man kan också studera hur gravfältet är uppbyggt och härigenom fåinformation om samhällets struktur. Begravningsritualen var under förhistorien precis som idag väldigt komplicerad. När det gäller brandgravar kan ritualen lite förenklat delas in i tre huvudsakliga faser: kremering, efterbehandling av benen samt gravläggning och offe. Jordfästning eller kremering? De äldsta kända gravarna i Skandinavien är skelettgravar (jordfästning), men redan under stenåldern uppträder de första brandgravarna (kremeringar). De båda gravskicken förekommer sedan periodvis sida vid sida. Under vissa perioder och i vissa områden dominerar det ena eller det andra skicket fram till medeltiden då den nya kristna läran föreskriver jordfästning. Kremering ansågs då hedniskt och barbariskt. I slutet av 1800-talet började man dock så smått att kremera en del av de avlidna, främst av hygieniska skäl och på grund av utrymmesbrist på städernas kyrkogårdar. Sedan dess har kremering och jordfästning återigen förekommit sida vid sida. Till en början var kremering relativt ovanlig för att numera vara betydligt vanligare än jordfästning. Idag kan man väl säga att kremering mest är ett praktiskt sätt att hantera den döda kroppen, trots att det egentligen är oförenligt med den kristna tron. När man diskuterar brandgravskick och kremering i förhistoriska sammanhang jämför man gärna med

98 Påljungshage forntid i Nyköpingstrakten Figur 75. Alla de gravlagda hade kremerats. Likbålen måste ha varit rejäla för att uppnå den hårda förbränningsgrad som kunnat påvisas på benmaterialet. Var kremeringarna skett vet vi inte, men de var säkert spektakulära händelser som drog till sig åskådare. Illustration: Göte Göransson.

Gravfältet vid Påljungshage 99 den hinduiska likbränningen i Indien där man anser att själen frigörs från kroppen vid kremeringen. Ett gravbål utomhus var säkerligen en spektakulär händelse som drog till sig många åskådare. De som tittade på måste ha haft funderingar kring vad som egentligen hände med kroppen då den förvandlas från en kropp till en liten hög med brända ben. Gravarna vid Påljungshage anlades under en pe riod då brandgravskicket var i det närmaste helt förhärskande i regionen. Vad beror förändringarna av gravskicket på? Kan det ha förekommit religionsskiften även under forntiden? På Påljungshagegravfältet har alla begravda bränts, men vi har inte kunnat identifier någon kremeringsplats, och bilden är densamma på de allra flesta undersökta förhistoriska gravfält. Detta skulle antingen kunna bero på att man helt städat upp spåren på platsen eller att kremeringarna skett någon helt annanstans, långt från gravfältet. En iakttagelse från en nutida traditionell hinduisk kremeringsplats i Paithan i sydöstra Indien visar hur man där bemödar sig med att plocka upp varenda benbit från kremeringsplatsen och samtidigt sopar marken helt ren från sot och kol. Det enda som lämnas kvar på platsen för bålet är de eldskadade stenarna och små kärl med matoffe. Dessa spår påminner något om den skärvstenspackning som undersöktes på gravfältets norra del. Skärvstenarna, det vill säga skörbrända, eldskadade stenar låg i ett 6 x 7 meter stort och upp till en halv meter djupt lager invid ett större markfast stenblock. De stora mängderna eldsprängd sten vittnar om att det hade eldats rejält på platsen. Figur 76. Nutida kremeringsplats i Paithan, Indien, före och efter städningen av en kremeringsplats. Foto: L. Lloyd-Smith.

100 Påljungshage forntid i Nyköpingstrakten Bland stenarna återfanns dock inga människoben, däremot brända ben av får och get som hittades tillsammans med skärvor efter mindre keramikkärl. Vi har tolkat dessa fynd som spår efter rituella måltider eller matoffe snarare än en kremeringsplats. Benens behandling efter kremeringen Hur man behandlat den dödes kropp kan säga mycket om relationen mellan den avlidne och de efterlevande. Vi vet att människans attityder till den döda ofta är ambivalenta; tillbedjan har kombinerats med rädsla. Inom många kulturer uppfattas de döda som potentiellt farliga och man har vidtagit speciella åtgärder för att de inte ska kunna återvända. Kremeringen och kanske framför allt krossandet av benen skulle därför också kunna ses som ett medel att oskadliggöra den döde och göra honom mindre farlig. Efter en nutida kremering mals resterna till en fi aska i en benkvarn. Den sammanlagda mängden brända ben efter en vuxen individ varierar mellan 1,5 och 3 kg. Benmängden i brandgravarna från Påljungshage är betydligt mindre, i snitt drygt ett halvt kilo brända ben per vuxen individ. Benmaterialet är inte heller lika finfö delat som i nutida gravar. Även om de flest fragmenten var relativt små fanns det också sådana som mätte drygt tio centimeter på längden. Benmängden varierade mellan 0,18 gram och drygt 2 kilo, och i bara fyra gravar översteg benvikten ett kilo. Generellt var mängderna mindre i barngravarna, knappt 100 gram brända ben/grav. Detta innebär att inte alla ben hamnade i graven efter en kremering. Man måste förstås fråga sig var de andra benen hamnat. Maldes de sönder till pulver? Eller hyste man en idé om att kroppen efter en person skulle spridas ut på fler platser som varit betydelsefulla i den personens liv en bit på gravfältet, en bit vid barndomshemmet, en bit vid ån och så vidare? I anslutning till några av gravarna hittades rundslitna stenar, stora som tennisbollar. De kallas malstenslöpare och användes i hushållet för att krossa och mala sädeskorn och växtdelar mot en större, underliggande sten med flat lätt skålformad yta. Genom sin koppling till mathanteringen skulle de kunna ses som symboliska offe. Det har också förts fram teorier om man kan ha malt brända människoben efter kremeringen och att detta skulle vara anledningen till att malstenar hittas i stensättningar. Efter en eventuell benkrossning kan de ha fått en helt ny symbolisk innebörd och blivit nedlagda i graven. Den förmodade krossningen skulle rimligen ha företagits utifrån samma föreställningar som kremeringen man bryter ned den döda kroppen för att frigöra livskraften. Som ett försök att bekräfta eller förkasta denna teori analyserades en av de till varatagna malstenarna. Vår utgångspunkt var att om ben hade malts med hjälp av stenarna borde det finna spår av kalcium och fosfor på dem. Analysen utfördes av Jan Risberg från geologiska institutionen vid Stockholms universitet. Hans analys visade att det faktiskt fanns spår av både kalcium och fosfor på stenens yta

Gravfältet vid Påljungshage 101 Figur 77. Bland fynden från gravfältet finns några rundslitna stenar, så kallade malstenslöpare. Ursprungligen användes dessa vid matberedningen i hushållet. Våra analyser visar att de också använts för att mala ben. Illustration: Göte Göransson. som inte fanns inne i stenen. Det är således fullt möjligt att det har malts eller krossats ben med dessa malstenslöpare. Det går dock inte att avgöra om det rör sig om människoben eller djurben med hjälp av analysen. I några få gravar var de brända benen sotiga, men i de flest hade benbitarna rengjorts innan de stoppades ned i graven. Varför behandlade man benen på olika sätt efter kremeringen? Vad det betyder vet vi inte, men det måsta vara något signifikant

102 Påljungshage forntid i Nyköpingstrakten Figur 78. I bildens mitt skymtar en malstenslöpare, en rund, knytnävsstor sten, i en av stensättningarna. Foto Susanna Eklund, SAU. Gravläggning Själva begravningsceremonin avslutades med att de mänskliga kvarlevorna placerades på gravfältet. I vissa fall har ytterligare föremål deponerats i graven. Rituella aktiviteter kan ha förekommit på eller i direkt anslutning till gravfältet i samband med begravningen, men även vid senare tillfällen. Vi vet dock väldigt lite om detaljerna. Den äldsta beskrivningen av skandinaviska begravningsseder är Ibn Fadlans redogörelse om ruserna som skrevs för drygt 1 000 år sedan och är över 2 000 år yngre än Påljungshagegravarna. Ibn Fadlan bevittnade en begravning av en hövding bland vikingar i österled, där den döde först begravdes med mat och dryck. Under tiden förbereddes likbränningen. Efter tio dagar grävdes liket upp igen, kläddes i nytillverkade kläder och lades i ett skepp som dragits upp på land. I skeppet lades offrad hästar, kor och höns och det dracks mycket öl. Avslutningsvis dödades även en slavinna som förts upp på skeppet. Veden tändes under skeppet av den närmsta släktingen. Han gjorde detta naken och förflyttad sig baklänges vid detta tillfälle. Därefter gick de övriga församlade deltagarna fram och kastade antända vedstycken på elden som inom en timme förvandlade allt till aska. En av ruserna sade till Ibn Fadlans tolk: Istället för att stoppa ned honom i jorden där insekter och maskar äter upp honom bränner vi honom så att han omedelbart far till paradiset. Efteråt uppfördes en stor jordhög över likbålet. Mitt på högen placerades en trästång med den avlidnes namn. Iakttagelsen om att man gått baklänges är lite intressant i sammanhanget. I två av gravanläggningarna från Påljungshage kunde vi nämligen notera att stenarna var lagda i ett spiralmönster. Spiralen är en urgammal symbol, vanligt förekommande över hela världen genom alla tider. Extra vanlig var den i Norden på bronsföremål från bronsålderns period II och III.

Gravfältet vid Påljungshage 103 Figur 79. För nästan 2 500 år sedan skedde den sista gravläggningen på platsen. Kremerade rester efter en avliden grävdes då ned i en liten grop som sedan markerades ovan mark med den rektangulära stensättningen A200. Illustration: Göte Göransson. Vad den exakt symboliserar är svårt att säga, men kanske har den kopplats till solen och det eviga kretsloppet. Stenarna i de båda spiralerna från Påljungshage överlagrar varandra på ett sådant sätt att de måste vara utlagda från vänster mot höger, d v s motsols. Enligt gammal folktro från olika delar av världen skedde det som hade med döden eller dödskulten alltid baklänges, motsols eller upp och ner. Världen på den andra

104 Påljungshage forntid i Nyköpingstrakten sig håret som ett tecken på sorg förekom också bland Nordamerikas prärieindianer och omnämns även i Iliaden (Patroklos jordafärd). Hårets symbolvärde kan också anas genom de offrad hårfläto vi känner från danska mossfynd från brons- och järnålder. I Iliaden beskrivs hur man först lade en rundel av sten kring platsen där gravhögen skulle resas. Därefter kastades en jordhög upp inom den. Detta påminner om Påljungshagegravarnas kantkedjor. De ovan nämnda skyterna renade sig med en form av bastubad i svetthydda efter en begravning, och i Iliaden kan vi läsa om hur Akilles svär att inget badvatten skulle röra vid hans huvud förrän han lagt Patroklos på gravbålet. Liknande eller kanske helt andra föreställningar kan ha förekommit bland bronsålderns sörmlänningar, men det kan vi bara spekulera kring. Figur 80. Stenar lagda i spiral i en av stensättningarna. Stenarna i spiralen har lagts ut motsols. Enligt många äldre folkliga förställningar skulle göromål som hade med de avlidna att göra utföras motsols. Foto: Camilla Forsman, SAU. sidan var omvänd och avig, där gick man baklänges, hade kläder bak och fram och ut och in, använde vänster hand istället för höger och solen gick upp i väster. Hur uttryckte man sin sorg över en avliden? Detta är också en fråga som arkeologin har svårt att besvara. Den antike grekiske historieskrivaren Herodotos har beskrivit hur skyterna i samband med kungars död skar stycken ur örat, skar av sig håret, skar sig i armarna och stack pilar genom vänsterhanden. Att skära av Gravmonumenten Stensättningar Alla begravningar med ett undantag hade markerats av en gravöverbyggnad. De var uppbyggda som ganska flack stensättningar, de flest runda eller rundade och varierande i storlek mellan 2 och 7 meter. Flertalet var dock mellan 2 och 3,5 meter i diameter. Merparten av stensättningarna omgavs av en kantkedja bestående av större, rundade stenar och några täcktes också av en tunn grusmantel. Arkeologiprofessorn Kristian Kristiansen som bl a intresserat sig för bronsålderns kult ser bronsålderns gravhögar som symboler för den upp-

Gravfältet vid Påljungshage 105 gående solen. Det är dessutom vanligt med en eller fler kantkedjor av stenar under högarna, och även dessa tolkar han som solens hjul. Denna tolkning skulle även kunna gälla kantkedjorna kring stensättningarna på Påljungshagegravfältet. I gravfältets norra utkant fanns en rektangulär stensättning med små avlånga stenar i hörnen samt på långsidorna. Dessa stenar antas ursprungligen ha varit resta. Den rektangulära stensättningen mätte ca 3,90 x 2,50 m och hade Figur 81 De flesta stensättningarna var runda. Många var försedda med en kantkedja av lite större stenar. Foto: Jonas Wikborg, SAU. Figur 82. Flera av stensättningarna var försedda med en så kallad kantkedja. I Iliaden beskrivs hur uppförandet av en gravhög inleds med att stenar läggs ut i en cirkel varefter högen byggs innanför denna avgränsning. Kanske har kantkedjan haft både praktisk och rituell funktion? Kanske har man haft någon form av hjälpmedel eller redskap för att åstadkomma anläggningarnas runda form? Man kan tänka sig att man stack ned någon form av stör i mitten som man bundit ett snöre i och kunde åstadkomma en fin cirkelform genom att gå ett varv runt. Illustration: Göte Göransson.

106 Påljungshage forntid i Nyköpingstrakten Figur 83. På gravfältets norra del fanns en rektangulär stensättning. I samband med undersökningen gjordes ett försök att rekonstruera dess ursprungliga utseende. De avlånga, omkullfallna stenarna i hörnen och på långsidorna restes upp. Foto: Jan-Henrik Fallgren, SAU. anlagts över gravfältets yngsta grav. I ett fall hade ett bränt ben lagts i en stenpackning invid ett större markfast stenblock. En begravning saknade helt och hållet markering ovan mark. Den återfanns som en mindre grop med brända ben och rester efter den behållare som de legat i. Avståndet till stensättningar var några meter åt alla håll, så det saknades inte utrymme för att anlägga en stensättning över den. Kanske har även denna begravning ursprungligen legat under en stensättning? Den aktuella bengömman har en av de absolut äldsta 14 C-dateringarna på hela gravfältet. Kan stenarna från en förmodad stensättning ha återanvänts vid anläggandet av någon senare stensättning på gravfältet?

Gravfältet vid Påljungshage 107 Porten Graven sågs i den fornnordiska diktningen som de dödas dörr, en grind till dödsriket. Därför kunde man ibland anlägga en portliknande konstruktion i anslutning till graven. Vi har åtminstone två exempel från Påljungshage, i form av en stenpackning i anslutning till själva stensättningen. Dessa ligger placerade sydöst om själva graven. Liknande exempel från Mälardalen finn att hitta på yngre gravfält, företrädesvis vikingatida. Ett liknande fenomen har uppmärksammats på gotländskt område. Där är det vanligt med speciellt utvalda stenar av granit eller kalksten i den södra eller sydvästra kanten av stensättningar från yngre bronsålder och äldre järnålder. Begravningarna Totalt har 36 begravningar hittats på gravfältet, samtliga brandgravar. Två av dem fanns under en och samma stensättning, men för övrigt hittades bara en begravning under varje överbyggnad. I fler fall hade de brända benen deponerats i urskiljbara gropar under stensättningarna, oftast i konstruktionernas centrala del. Det var dock inte alla gånger som själva nedgrävningen var synlig, utan ibland hittades de brända benen ett gott stycke ner i marken. Det fanns också exempel på stensättningar där de brända benen låg under kantkedjestenar eller spridda i stenpackningen. I fler fall hade de brända benen samlats i kärl som fungerat som benbehållare. Det fanns också exempel på gravar där de brända benen hade lagts på en fla sten. I åtta av gravarna fanns benbehållare av keramik. Figur 84. Några av de runda stensättningarna var försedda med en mindre utbyggnad i den sydöstra delen, vilket i det här fallet är i bildens övre kant, strax till vänster om bildens mitt. Foto: Ulf Celin, SAU. Keramik påträffade i ytterligare 15 gravar, men då i så pass små mängder att det inte kan representera hela kärl. I två av gravarna har vi bedömt att de brända benen låg i hartstätade svepkärl. De var tillverkade av näver och hade skarvarna tätade med harts, det vill säga kåda. Den förgängliga nävern förmultnade snabbt i

108 Påljungshage forntid i Nyköpingstrakten Figur 85. Centralt belägen urgrävd bengömma som framträdde efter att stenpackningen innanför kantkedjan hade avlägsnats. Foto: Ulf Celin, SAU. gravarna, men hartsen har bevarats. En del av de tillvaratagna fragmenten uppvisar ett triangulärt tvärsnitt samt avtryck efter näver och/eller sömmar, vilket är karaktäristiskt för hartstätningsringar och vanligt förekommande i mellansvenska gravar under framför allt den äldre järnåldern. Mindre mängder hartsfragment hittades i ytterligare några gravar, men har där inte tolkats som spår efter benbehållare. Några av benbehållarna hade ett lock bestående av en större fla sten. I två gravar hittades hartstätningsbitar ovanpå samt

Gravfältet vid Påljungshage Figur 86. I flera av gravarna hade de brända benen lagts i gravurnor av keramik. I några fall har det varit möjligt att rekonstruera deras utseende. Teckningar: Jonas Wikborg, SAU. 109

110 Påljungshage forntid i Nyköpingstrakten Figur 87. Genomskärning av en grav med benbehållare av keramik. Foto: Jonas Wikborg, SAU. omedelbart utanför en benbehållare av keramik. I dessa gravar antas ett harts-tätat svepkärl ha legat som ett lock över benbehållaren. Det var bara i en av de undersökta gravarna som det fanns ett markant inslag av sot och kol bland de brända benen, i begravningen under den rektangulära stensättningen i gravfältets norra del. Där låg de brända benen i en halvmeterstor, ca 30 centimeter djup grop med svart, fet, sotig fyllning. I ytterligare någon grav fanns mindre inslag av kol. I övriga gravar verkar benen ha rensats efter kremeringen, för där var både ben och fyllningar rena. De sot- och kolfria gravskicken är vanligt förekommande under den yngre bronsåldern och den äldre förromerska järnåldern och dominerar det södermanländska gravmaterialet från dessa perioder.

Gravfältet vid Påljungshage Figur 88. I några fall hade en större sten med flat undersida lagts som ett lock över urnan med de kremerade resterna efter den avlidne.illustration: Göte Göransson. 111

112 Påljungshage forntid i Nyköpingstrakten Fynden i gravarna Figur 89. När lockstenen över gravurnan avlägsnades vid 2007 års undersökning fick de brända benen i kärlet åter se dagens ljus för första gången sedan begravningen för drygt 2 500 år sedan. Foto: Camilla Forsman, SAU. I vissa gravar fanns det föremål. De brukar betecknas som gravgåvor, men det kan finna fler orsaker till varför de lagts ned i graven. När det rör sig om exempelvis verktyg, redskap eller vapen går det inte att veta om de är gåvor från närstående eller den är den gravlagdes egna föremål. Kanske trodde man att den döde skulle få användning för sina ägodelar i nästa värld? Dessutom kanske vissa föremål ansågs ha en skyddande effekt Från historisk tid vet vi att spetsiga eller vassa föremål av järn ansetts skydda mot onda makter. Därför har exempelvis knivar och saxar lagts under trösklar, i barnvaggor och även i begravningskistor. Andra föremål kan vara dräktdetaljer som suttit på den dödes klädedräkt vid kremeringen eller begravningen. Vissa föremål, som kärl, kan dels ha använts som behållare för de brända benen, men i vissa fall kan de tolkas som rester efter färdkost åt den döde under en tänkt resa till dödsriket. Åtta av gravarna innehöll redskap, verktyg och smycken eller fragment av brons eller järn. Bland dessa kan nämnas en bronspincett, en bronsnål och en järnkniv. Det hittades även några mindre bronsringar som kan ha ingått i någon form av bälteuppsättning. Pincetten är odekorerad och 5 centimeter lång. De båda ändarna som man ska gripa med, de så kalla läpparna, är smala. Vi känner till ett stort antal pincetter från bronsålderns perioder II V från andra gravar, men de har betydligt bredare läppar och är ofta försedda med ornamentik. Graven som pincetten hit-

Gravfältet vid Påljungshage 113 Figur 90. I begravningen under stensättningen A939 fanns skärvor efter ett smäckert kärl som kan ha innehållit någon form av mat eller dryck. Teckning: Jonas Wikborg. Figur 92. I en av de undersökta gravarna påträffades en pincett av brons. Foto: Markus Andersson, SAU. Figur 91. I begravningen under stensättningen A662 fanns en dryckesskål som kanske slogs sönder efter ett dryckesoffer i samband med nedsättningen av den betydligt större gravurnan. Teckning: Jonas Wikborg. tades i har 14 C-daterats till bronsålderns slutskede (pe - riod VI) och är således yngre än de typiska bronsålderspincetterna. Detta skulle kunna förklara det ovanliga utseendet. Den gravlagde var en vuxen man som kanske använde pincetten för att avlägsna oön- skad skäggväxt? Såväl pincetter som rakknivar är vanligt förekommande under bronsåldern, varför vissa forskare har antagit att modet var skägglöst under perioden. Pincetterna skulle också kunna vara viktiga verktyg för att avlägsna t ex stickor och fästingar med.

114 Påljungshage forntid i Nyköpingstrakten Också järnkniven har fått en ovanlig datering, fast i detta fall en ovanligt tidig sådan. Det rör sig om en så kallad krumkniv, en av få kända från Södermanland. Bladet mäter omkring 7,5 centimeter på längden och har en egg på den svängda utsidan. De brända benen i graven har 14 C-daterats till yngre bronsålder eller tidig förromersk järnålder. Yngre krumknivar från den yngre förromerska järnåldern och den efterföljande romerska järnåldern har hittats på många platser i Skandinavien, men exemplaret från Påljungshage är alltså ett mycket tidigt fynd. En sammanställning över krumknivarnas förekomst i Sverige gjord på 1960-talet visar att de var vanligast på Öland (86 st), i Östergötland (70 st) och Västergötland (45 st). Från Södermanland fanns endast två kända exemplar vid tiden för den ovan nämnda sammanställningen. Det användningsområde som fler författare pekat ut för denna kniv är skinn- och läderhantverk. Fantasieggande fynd var de två avbrutna bronsfragment som hittades i två intilliggande gravar. Det ena fragmentet ser ut att vara en del av låset på en dåtida halsring. Eftersom även det andra skulle kunna härröra från en halsring lät vi analysera metallegeringen i båda fragmenten för att se om de möjligen kunde komma från ett och samma föremål. Det visade sig att bronset i båda föremålen bestod av helt identiska legeringar av koppar, tenn och bly, vilket styrker antagandet att det faktiskt rör sig om delar av ett och samma föremål som brutits sönder varvid delar av det har lagts ned i två olika gravar. Benen i de båda gravarna kommer från ett omkring tio år gammalt barn samt från Figur 93. En så kallad krumkniv av järn hade lagts ned i en av gravarna. Foto: Markus Andersson, SAU. Figur 94. I två intilliggande gravar hittades bronsfragment som antas komma från en och samma halsring. Varför hade föremålet brutits sönder och vilken relation hade de båda gravlagda? Foto: Markus Andersson, SAU.

Gravfältet vid Påljungshage Figur 95. Teckning av halsring från brons åldern. Illustration: Olof Sörling (Ur O. Montelius, Minnen från vår forntid, 1917). en tonåring eller yngre vuxen vars kön inte har kunnat bedömas. Vilken relation kan de båda ha haft? Var det två syskon eller ett barn och en förälder som fic med sig bitarna av halsringen? hålla samman en mantel över axlarna. I toppen av nålen sitter en rund skiva med en reliefdekor av koncentriska cirklar på framsidan. Typen kallas för skivhuvudnål och dateras till bronsålderns period V. Nålen är alltså samtida med fler av begravningarna uppe på gravfältet. Den brända flintan keramiken och dräktnålen i slänten har således ett både rumsligt och tidsmässigt samband med gravarna. Detta talar för att det rör sig om spår av ritualer i anslutning till gravarna. I fler stensättningar hittades brända ben från får eller get. Mängderna är så blygsamma att det inte i något fall kan representera ett helt djur, men det kriteriet har å andra sidan inte heller ställts för människoben i begravningarna. Vad representerar då djurbe- Offer och måltidsrester I slänten nedanför gravarna hittades stora mängder bränd flint inom en mycket begränsad yta. Mindre bitar av bränd flint hittades även i några av gravarna. Flintan var inte bearbetad men hårt bränd och hade därigenom antagit en vit färg. Rituell bränning av flint är känd redan under stenåldern, och brända flint edskap påträffa ofta utanför bondestenålderns stenkammargravar i Sydskandinavien. Elden omvandlar den hårda svarta flinta som blir vit och skör. Kanske har elden använts i en sorts övergångsrit, där flint avfallet övergår från en kategori till en annan. I anslutning till flinta hittades även keramikskärvor samt en dräktnål av brons som kan ha använts för att Figur 96. I slänten nedanför gravfältet hittades fragment av en skivhuvudnål. Foto: Markus Andersson, SAU. 115

116 Påljungshage forntid i Nyköpingstrakten Figur 97. Teckning av skivhuvudnål från yngre bronsålder. Illustration: Olof Sörling (Ur O. Montelius, Minnen från vår forntid, 1917).

Gravfältet vid Påljungshage 117 nen? Skall djuren betraktas som gravgåvor, offer eller gravlagda? Delar av lamm och unga får/getter är den mest förekommande djurarten i bronsålderns gravar i Skandinavien, och fl ra forskare har velat tolka dem som lammoffe. Paralleller har gjorts till bland annat antikens Karthago, där lammbenen kopplades till en fertilitetskult som hölls om våren. Får eller getter deponerades där aldrig som hela kroppar, utan enbart som delar. Vi känner ju också till offerlamm från Bibelns berättelser. Kan vi hitta några spår efter offermåltider i materialet från Påljungshage? I några gravar fanns skärvor från två olika kärl vilket skulle kunna tyda på att det ena kärlet är en gravurna och det andra ett bikärl med mat eller dryck. Om man hittar keramikskärvor i en brandgrav behöver detta inte betyda att det rör sig om rester efter en kruka som de brända benen har legat i. Det behöver inte ens ha funnits ett komplett kärl i graven. En nyligen genomförd studie av Mälardalens keramikmaterial från bronsålder och äldre järnålder visar att andelen mycket fragmentariska kärl överväger. I många fall är keramikmängderna så små att de tolkas som en staka skärvor som lagts ned. Ibland kan det vara skärvor från flera olika kärl. Genom jämförelser med historiska källor från andra kulturområden tolkas de som symboliska offer eller rester efter regelrätta måltider efter gravsättningarna. Keramik påträffades i 23 av de undersökta gravarna vid Påljungshage. Mängden varierar stort, men i 16 av dem understiger mängden 100 gram. I de gravar där det fanns mer kompletta kärl uppgick keramikvikten ofta till mer än ett kilo. Denna fördelning, d v s små keramikmängder i många gravar och stora i mängder i få, överensstämmer väl med den bild som återfinns på andra gravfält i Mellansverige I några av gravarna fanns det keramikskärvor efter mindre kärl som inte hade omslutit de brända benen. Exempel på sådana är det smäckra kärl som kanske innehållit någon form av mat eller dryck som satts ned under stensättningen A939. Benen i graven låg i ett betydligt större och grövre kärl. Ett annat exempel är en dryckesskål i begravningen under stensättningen A662. Kanske slogs den sönder efter någon form av dryckesoffer eller dryckesceremoni i samband med nedsättningen av den betydligt större, tunnformade Figur 98. I en skärvstenspackning på grav fältets norra del hittades skärvor efter flera mindre keramikkärl som inte var lika stora och grova som gravurnorna. De hittades tillsammans med brända ben av får/get och antas vara rester efter rituella måltider. Teckning: Jonas Wikborg, SAU.

118 Påljungshage forntid i Nyköpingstrakten gravurnan i samma grav (se ovan). På den nordöstra delen av gravfältet var det väldigt få stensättningar som rymde begravningar. Istället fanns här fler tomma stensättningar, ett kulturlager samt en skärvstenspackning kring ett större stenblock. Det är möjligt att denna del av gravfältet har varit en viktig plats för ritualer. Skärvstenspackningar har påträffat både på boplatser och gravfält och kan ha ett varierande fyndinnehåll, vilket talar för att de är spår efter fler olika typer av aktiviteter. Vid Påljungshage innehöll de skärvor från minst fyra olika kärl som varit tunna och smäckra och förmodligen användes som dryckesskålar. I skärvstenshögen hittades även brända ben efter får/ get. Tillsammans med keramiken skulle de kunna vara spår efter rituella måltider med tillhörande dryck. Vilka var de gravlagda på gravfältet? Vårt källmaterial består av gravarna och det som vi hittade i dem. Det är alltså utifrån kvarlevorna och eventuella föremål i dem som vi kan försöka göra oss en bild av de avlidna. På de förhistoriska gravmonumenten finn inga inskriptioner med de avlidnas födelse- och dödsdatum, och vi kommer aldrig att kunna ta reda på vad de gravlagda hade för namn. Men genom att studera eventuella föremål i gravarna eller att göra 14 C-analys av de brända benen kan vi få reda på ungefär när den gravlagde levde. Hur gammal personen blev kan för det mesta konstateras vid analysen av de brända benen (se även kapitlet Vad berättar de brända benen ). Vi vet därför att såväl barn som vuxna har begravts på platsen. Omkring var tredje av de gravlagda var bara barn när de avled. Huruvida detta avspeglar den faktiska barnadödligheten eller ej är ovisst, för vi vet inte om alla människor under forntiden fic en begravning som lämnat spår efter sig. De gravlagdas kön är betydligt svårare att fastställa utifrån det hårt fragmenterade benmaterialet i brandgravarna. I 14 fall kunde könet bedömas till förmodligen kvinna (6 st) och förmodligen man (8 st). Då såväl kvinnor som män och relativt många barn kunde konstateras i gravarna skulle detta mycket väl kunna representera en population från en forntida bosättning. Men med tanke på gravfältets relativt långa användningsperiod, ca 500 år, kan antalet gravlagda inte representera någon större befolkning och kan omöjligen ha utgjort en verklig totalpopulation. Istället antar vi att de utgör ett urval av de avlidna inom en population. Några slutsatser kring populationsstorlek och bebyggelsestruktur låter sig alltså inte göras utifrån undersökningsresultaten. Också i samband med tidigare försök har gravmaterialen bedömts som otillräckliga för att göra säkra beräkningar. Som exempel kan nämnas ett undersökt gravfält vid Åsby utanför Eskilstuna där man kunnat konstatera omkring två begravningar per generation. Den äldre bronsålderns begravningar, däremot, ligger inte samlade på gravfält. Uppkomsten av gravfälten under den yngre bronsåldern skulle kunna ses som ett tecken på att bebyggelsen hade fått en lite fastare struktur än

Gravfältet vid Påljungshage tidigare. Man tänker sig ett ökat befolkningstryck med ett intensivare utnyttjande av landskapet. Därigenom har varje gård tvingats utnyttja ett mer begränsat område till sin boskapsskötsel och sitt jordbruk. Begravningsplatserna som legat nära boplatserna har kommit att användas under längre perioder och 119 kan också ha fungerat som gränsmarkeringar av det egna reviret gentemot andra. Det är troligt att de gravlagda på Påljungshagegravfältet tillhörde en sådan bofast befolkning och att de var bosatta på en gård i närheten. Figur 99. Karta över utbredningen av den så kallade urnefältkulturens gravskick som karaktäriserades av att resterna efter de kremerade samlades i urnor. Karta: Stig Söderlind.

Påljungshage forntid i Nyköpingstrakten r edakt ör: jonas wikbor g omsl agsbild: gö te göransson omsl aget s baksida: måns sjöber g sau skrifter 22

Utgiven av Societas Archaeologica Upsaliensis (SAU) 2014 SAU Skrifter nr 22 Ansvarig utgivare: Åsa Larsson Redaktör: Jonas Wikborg Författare: Susanna Eklund, Marcus Eriksson, Lars Holmblad, Åsa Larsson, Ann Lindkvist, Kristina Martinelle, Jonas Wikborg, Roger Wikell, Ann Vinberg, Sara Zhovnartshuk Tryckår: 2014 Typsnitt: Adobe Garamond Pro 10,5/15 Papper: Arctic volume white 130 g Tryck: Kph Trycksaksbolaget, Uppsala Bilder: respektive upphovsman Där ej annat anges tillhör bilderna SAU. Vi har efter bästa förmåga sökt efter alla rättighetsinnehavare; den som likväl anser sig förbisedd ombeds kontakta SAU. Språkgranskning: Malin Hedlund Omslagsbild: Göte Göransson Omslagets baksida: Måns Sjöberg Omslag och grafisk form: ord & form, Karlstad Sättning: ord & form, Karlstad Allmänt kartmaterial: Lantmäteriet Medgivande MS2007/04080 ISSN 1404-8493 ISBN 978-91-979889-8-8