16.5 FREDAGSSERIEN 14 Musikhuset kl. 19.00 Santtu-Matias Rouvali, dirigent Vilde Frang, violin Juhani Nuorvala: Septimalia, uruppförande (Yles beställning) Erich Korngold: Violinkonsert D-dur op.35 I Moderato nobile II Romans (Andante) III Final (Allegro assai vivace) 20 min 24 min PAUS 20 min Pjotr Tjajkovskij: Symfoni nr 4 f-moll op.36 44 min I Andante sostenuto Moderato con anima Moderato assai, quasi andante Allegro vivo II Andantino in modo di canzona III Scherzo (Pizzicato ostinato) (Allegro) IV Final (Allegro con fuoco) Paus ca kl. 20.00. Konserten slutar ca kl. 21.20. Sänds direkt på Yle Radio och webben (yle.fi/rso). KAMMARMUSIK I SENA KVÄLLEN börjar i Konsertsalen efter en paus på tio minuter. Publiken ombeds ta plats på parketten för att lyssna till kammarmusiken. Platserna är onumrerade. Jukka Harju, valthorn Reeta Maalismaa, violin Jouko Laivuori, piano Veli Kujala: Lairë, uruppförande 20 min 1
JUHANI NUORVALA (1961 ): SEPTIMALIA Namnet Septimalia hänvisar till septimintervall. Bland annat i barbershopkvartettsång och i en del folkmusik är den vanliga naturseptiman (deltonseriens sjunde ton) en sensuellt klingande konsonans som inte traditionellt har hört till den västerländska konstmusiken. Harmonier och tonförhållanden som bygger på den har en viktig roll i Septimalia. I denna komposition är orkesterns stämning på det hela taget exceptionell och komplicerad. Målet är dels den rena stämningens (alltså enligt den harmoniska deltonserien) underbara klang och å andra sidan de spännande mikrotonala tongångar som möjliggörs av septimor och andra rena intervall. Verkets huvudtonart är visserligen e-moll men på så vis att dess toner inte återfinns på pianot. De olika delarna i Septimalia har tempobeteckningarna Andante maestoso Con moto Intenso e serio Allegro estatico: verket är fartfullt och intensivt men det har också ett seriöst symfoniskt drag. Fastän de instrumentaltekniska lösningarna är experimentella, kanske rent av extrema, är musiken tonal och tematisk. Ställvis får det visserligen så att säga psykedeliska anstrykningar. ERICH WOLFGANG KORNGOLD (1897 1957): VIOLINKONSERT Korngold betraktades på 1910-talet som den förnämsta nya tonsättaren i Österrike och han nådde höjden av sitt mästerskap med operan Die tote Stadt (1920). En avgörande vändpunkt i karriären inträffade 1934, då han på inbjudan av regissören Max Reinhardt reste till Hollywood och blev på den vägen. Då Korngold år 1946 beslutade sig för att sätta punkt för sin karriär som filmkompositör, hade han just färdigställt sin violinkonsert (1945). Jascha Heifetz uruppförde den i februari 1947 i St. Louis där den fick ett bejublat mottagande, men så småningom hördes också reserverade åsikter. Efter Heifetz framförande i New York kom en kritiker med en ordlek som bygger på tonsättarens namn: More corn than gold. Violinkonserten har trots det hållits kvar på repertoaren inte minst tack vare sin strålande melodik och violinistiska virtuositet. Då Korngold lämnade filmmusiken bakom sig innebar det ingalunda någon större stilistisk förändring. All hans musik dominerades nämligen av ett rikhaltigt och flödande senromantiskt tonspråk. Gränsdragningen mellan olika genrer var inte ens såtillvida viktig för honom att han i sin violinkonsert utnyttjade ett flertal teman ur sin filmmusik. Exempelvis första satsen börjar nästan som en kärleksscen med ett tema som han lånat ur filmen Another 2
dawn (1937). Ett annat, mera livfullt tema härstammar från filmen Juárez (1939). Mot slutet av satsen finns en kadens som avbryts av orkesterrepliker och satsen slutar med hisnande violinistisk glans. I den mellersta satsen (Romans) lånade Korngold huvudtemat från filmen Anthony Adverse. Satsen börjar drömskt och meditativt men violinen får också under satsens lopp sjunga och glöda av hela hjärtat. I den violinistiskt virtuosa finalens sprittande öppningsmotiv finns folkloristisk fräschör; det andra temat lånade Korngold ur filmen The Prince and the Pauper (1937). PJOTR TJAJKOVSKIJ (1840 1893): SYMFONI NR 4 Det nya, allt kraftfullare och mera bekännelsemässiga uttrycket i Pjotr Tjajkovskijs fjärde symfoni (1878) har ofta förknippats med hans äktenskap år 1877 som blev kortvarigt. Giftermålet var ett tragiskt misstag på grund av Tjajkovskijs homosexuella läggning. Den åtföljande känslostormen anses ha tagit sig uttryck i symfonin. Sambandet är emellertid ifrågasatt eftersom tre av symfonins satser redan var utstakade då kompositören blev bekant med sin blivande hustru och också den fjärde satsens skisser var färdiga innan äktenskapet ingicks. Tjajkovskij hade bara några veckor tidigare beskrivit det underliggande programmet för sin mecenat Nadezjda von Meck. Kanske han ansåg programmet vara så pass personligt att han inte ville ge det offentlighet. Första satsen är klart mer omfattande än de övriga satserna och utgör symfonins tyngdpunkt. Introduktionen domineras av ett förkunnande fanfarmotiv som förekommer i en viktig roll också på andra håll i verket. Tjajkovskijs egen beskrivning lyder: Ödet, denna förödande kraft, som hämmar strävan efter lycka, hindrar oss att nå målet, en kraft som likt ett hotande Damoklessvärd ständigt hänger över oss. Stråktemat i det snabba avsnittet uttrycker för sin del enligt tonsättaren uppgivenhet inför hopplösheten och klarinettens lättare tema invaggar i drömmeri. Vemodet och mildheten i andra satsen fick Tjajkovskijs slaviska melankoli att slå ut i blom. Det är sorgligt och ändå ack så ljuvt att dröja kvar och meditera i det som varit. Tredje satsen är ett scherzo dominerat av pizzicaton som Tanejev kritiserade för att vara alltför balettmässigt men i sitt slag är det en synnerligen intagande och originell skapelse. I finalen är Tjajkovskij så upprymd han kan bli men satsen har även en mera behärskad dimension som uttrycks av ett motiv för träblåsare som bygger på en gammal folkmelodi. Det ödesdigra fanfarmotivet verkar att klippa av livslinan i finalen men musiken återfår sin extatiska kraft och gör verket till en äkta segersymfoni. Eller som Tjajkovskij uttryckte det: Gläd dig över andras glädje, så får du själv leva vidare. Kimmo Korhonen 3
VELI KUJALA (1976 ): LAIRË Mina kompositioner till dags dato kan egentligen indelas i två grupper: de som har fått ett namn efterv att de blivit färdiga (t.ex. Azul och MiXi) och verk vars namn uppkommit först och som ofta har ett organiskt samband med kompositionerna (t.ex. Lefthandances och CybOrgan). Min nya valthornstrio hör egentligen till den senare gruppen åtminstone i den meningen att idén till namnet och därmed verkets hela identitet kom till först. Ordet självt och språket på vilket det är skrivet blev jag tvungen att leta efter under en viss tid tills jag fastnade för ordet Lairë på grund av dess charmiga klangliga form. Ordets innebörd är en bisak men jag kan ge alla nyfikna en vink. Av två möjligheter är det inte denna gång fråga om betydelsen sommar. Bakgrunden till Lairë är en av mina starkaste konstuplevelser och stycket får sin distinkta form av den. Jag vill inte leda lyssnaren i någon viss riktning. Betydligt intressantare än mina egna associationer i kompositionsögonblicket är, bästa lyssnare, Dina känslor och associationer. Om du som lyssnare hör till de analytiskt lagda, kan du lugnt koncentrera dig på helhetsformen, harmonierna, etc. Om du inte förbannats med denna egenskap, hoppas jag att min musik ger din fantasi flykt och leder in dig på tankar som jag inte kan ha en aning om. Lairë beställdes av Reeta Maalismaa och Jukka Harju och komponerades med understöd från Teostos kommission för beställningsverk och Madetojastiftelsen. Veli Kujala SANTTU-MATIAS ROUVALI Santtu-Matias Rouvali har på en kort tid tagit stora kliv i karriären. Han inledde sina dirigentstudier år 2007 för Leif Segerstam, Jorma Panula och Hannu Lintu. Redan vid sidan av studierna fick han tillfälle att dirigera betydande symfoniorkestrar både i hemlandet och utomlands. Hösten 2013 tillträdde Rouvali som konstnärlig ledare för Tammerfors stadsorkester och som förste gästdirigent för Køpenhamns Filharmoniske Orkester. Han är även konstnärlig partner för Tapiola Sinfonietta. Han fortsätter sitt nära samarbete med RSO under kommande år. Under innevarande säsong dirigerar Santtu-Matias Rouvali bl.a. Dresdner Philharmonie, Deutsches Symphonie-Orchester Berlin, Scottish National Orchestra och Kungliga Filharmoniska Orkestern i Stockholm. Rouvali har spelat in på skiva verk av Hakola och Hosokawa med Uleåborgs stadsorkester och gitarristen Timo Korhonen. Hans följande skivinspelning blir Adams och Ligetis violinkonserter för skivmärket Orchid Classics. 4
VILDE FRANG Norrmannen Vilde Frang (f. 1986) har blivit känd för sitt utomordentliga musikaliska uttryck och sin virtuositet. I bara tolv års ålder uppträdde han som solist med Oslofilharmonikerna under toppdirigenten Mariss Jansons ledning. Sedermera har Frang spelat såväl med London Philharmonic Orchestra som med Wiener Philharmoniker. År 2012 fick han priset Credit Suisse Young Artist Award. I en nära framtid gästspelar Frang bl.a. med Mahler Chamber Orchestra och Philharmonia Orchestra samt gör en turné med Kammerorchester Basel. Där till ger han egna pianoaftnar bl.a. i Wigmore Hall i London och Tonhalle i Zürich. Vilde Frang har spelat in på skiva bl.a. Sibelius och Prokofjevs violinkonserter samt violinsonater av Bartók, Grieg och Richard Strauß för EMI Classics. Skivorna har fått prestigefulla pris: Edison Klassik, Classic BRIT och Diapason d Or. Vilde Frangs instrument är Stradivarius Engleman från år 1709, som han har till låns från Nippon Music Foundation. RADIONS SYMFONIORKESTER Radions symfoniorkester (RSO) är Oy Yleisradio Ab:s orkester med uppgift att producera och befrämja finländsk musikkultur. Orkesterns nye chefsdirigent är Hannu Lintu. År 1927, ett år efter Rundradiobolagets grundande, bildades en tiomanna ensemble som utvidgades till en fulltalig symfoniorkester på 1960-talet. Orkesterns tidigare chefsdirigenter är Toivo Haapanen, Nils-Eric Fougstedt, Paavo Berglund, Okko Kamu, Leif Segerstam, Jukka-Pekka Saraste och Sakari Oramo. Saraste och Oramo är RSO:s hedersdirigenter. Den nya inhemska musiken utgör en viktig del av RSO:s repertoar. Varje år uruppför orkestern ett flertal verk som beställs av Yle. Till RSO:s uppdrag hör också att göra friköpta inspelningar av all inhemsk orkestermusik. Under spelåret 2013 2014 uruppför orkestern sex inhemska verk som Yle beställt. RSO har spelat in på skiva musik av bl.a. Eötvös, Nielsen, Hakola, Lindberg, Saariaho, Sallinen, Kaipainen och Kokkonen samt premiärskivinspelningen av Armas Launis opera Aslak Hetta. Orkesterns inspelningar har fått betydande pris bl.a. av BBC Music Magazine och Académie Charles Gros. Skivan med Lindbergs och Sibelius violinkonserter (Sony BMG) där solostämman spelas av Lisa Batiashvili fick MIDEM Classical Award 2008. Samma år valde New York Times orkesterns andra Lindbergskiva till årets skiva. RSO turnerar regelbundet på olika håll i världen. Under spelåret 2013 14 åker orkestern ut på turné i Mellaneuropa under Hannu Lintus ledning. RSO:s radiokanal är YLE Radio 1 som radierar alla orkesterns konserter. I allmänhet sänds både de inhemska och utländska konserterna direkt. På webbsidan yle.fi/rso kan konserterna avnjutas live med hög upplösning. 5