för Äld Öst rerap erg p ötla ort nd 201 1 En rapport från Östergötlands kommuner och Landstinget i Östergötland Läns-SLAKO Östergötland
Förord Östergötlands kommuner och Landstinget i Östergötland har sedan våren 2009 arbetat tillsammans i det så kallade Äldreuppdraget. Detta arbete har bland annat syftat till att bygga upp ett gemensamt kunskapsunderlag om de äldre länsinvånarnas nutida och framtida behov av hälso- och sjukvård och omsorg. Den föreliggande rapporten Äldrerapport för Östergötland 2011 utgör ett första gemensamt kunskapsunderlag på området. Arbetet med rapporten har letts av den politiska styrgruppen för Äldreuppdraget där representanter från såväl kommuner som landsting ingått. Följande ledamöter har ingått i styrgruppen: Jan Olof Johansson (C, ordf.), Monika Broman (FP) och Birgitta Wessman Thyrsson (S), samtliga från landstinget, Britt-Marie Johansson (S), Boxholms kommun, Kerstin Hildebrand (V), Norrköpings kommun, Anne-Lie Liljedahl (S), Motala kommun och Jan-Willy Andersson (KD), Linköpings kommun. Arbetet med rapporten har bedrivits av en projektgrupp med representanter från kommuner och landsting. I denna har följande personer deltagit: Ewa Vestin, Anne Ekdahl, Annette Johansson, Marianne Angbratt och Madeleine Borgstedt-Risberg, samtliga vid landstinget, Susanne Sunnermark och Bo Jönsson, Norrköpings kommun, Elisabet Viman, Linköpings kommun och Bo Lundén, Motala kommun. Henning Elvtegen, verksam vid landstingets ledningsstab, har varit redaktör för rapporten. Linköping den 3 februari 2012 Fredrik Sjöstrand (M) ordförande, Läns-SLAKO Östergötland landstingsråd, Landstinget i Östergötland Linnéa Darell (FP) vice ordförande, Läns-SLAKO Östergötland kommunalråd, Linköpings kommun 2(172)
Innehåll Sammanfattning... 4 1. Bakgrund och syfte... 10 1.1 Rapportens disposition... 11 2. Projektorganisation och arbetssätt... 12 2.1 Projektorganisation... 12 2.2 Källor... 12 2.3 En framåtsyftande rapport kräver en trendanalys... 14 3. Trendanalys... 15 3.1 Den demografiska utvecklingen antalet och andelen äldre ökar... 15 3.2 Förskjutning mot kortare vårdtider och en stark hemmatrend... 18 3.3 En snabb medicinsk och teknisk utveckling... 19 3.4 Ökad valfrihet och ökad individualisering... 20 3.5 Ökat fokus på hälsobegreppet och individens välbefinnande... 22 3.6 Ökat fokus på tillgänglighet och kontinuitet. Två motstående trender?... 23 3.7 Ökande andel ensamhushåll och en förändrad roll för närstående?... 24 4. Östgötaanalys... 26 4.1 Hälsans bestämningsfaktorer... 26 4.2 Den demografiska utvecklingen... 34 4.2.1 Regionala och kommunala skillnader... 34 4.3 Kommunal vård och omsorg för äldre... 39 4.4 Vårdkonsumtion och nyttjandemönster... 42 4.4.1 Huvudmännen har kontakt med de flesta äldre... 43 4.4.2 Kunskap om konsumtionsmönstren kan bli viktigare i framtiden... 44 4.5 Särskilt viktiga aspekter på övergripande nivå... 46 4.5.1 Förtroende och delaktighet bland de äldre... 46 4.5.2 Tillgänglighet och kontinuitet... 51 4.5.3 Trygghetsskapande åtgärder och riskförebyggande insatser... 55 4.5.4 Äldres läkemedelsanvändning... 60 4.5.5 Munhälsa och tandvård... 64 4.5.6 Återhämtning och rehabilitering... 67 4.6 Patient och diagnosgrupper av särskilt intresse... 70 4.6.1 Äldre med psykisk ohälsa... 70 4.6.2 Multisjuka äldre... 73 4.6.3 Äldre med demenssjukdom... 75 4.6.4 Äldre som drabbas av stroke... 78 4.6.5 Vård i livets slutskede... 79 5. Kostnader... 84 6. Diskussion... 87 6.1 Trender... 87 6.2 Framtida utmaningar... 88 6.3 Metodrelaterade utmaningar... 91 7. Referenser... 93 8. Bilagor... 97 8.1 Innehållsförteckning för bilagor till Äldrerapporten... 97 3(172)
Sammanfattning Denna rapport är ett led i det länsgemensamma arbete som inom ramen för Äldreuppdraget pågår i Östergötland. Läns-SLAKO beslutade hösten 2010 att ta fram en för landstinget och östgötakommunerna första gemensam Äldrerapport. Rapporten skulle utgöra ett kunskapsunderlag om äldres behov och i vilken utsträckning de tillgodoses i länet. Avsikten är att Äldrerapporten ska följas av fortsatt gemensamt arbete under de närmaste åren, vilket ska bidra till en fördjupad kommun- och landstingsgemensam uppföljning på äldreområdet. För kommunerna och landstinget är samverkan, ledning, styrning och uppföljning angelägna områden att kraftsamla omkring. Östergötlands ansats, med ett gemensamt Äldreuppdrag och en gemensam Äldrerapport, är ett tydligt steg i riktning mot ökad samverkan i prioriteringsoch beslutsprocesser. Den föreliggande Äldrerapporten är det första länsgemensamma kunskapsunderlaget inom området. Förhoppningen är att den ska ge huvudmännen kunskaper som kan utgöra beslutsunderlag och skapa beredskap inför arbetet med att möta äldre länsinvånares framtida behov av stöd. Trots rapportens omfattning har vissa områden inte berörts, medan andra endast beskrivits kortfattat. Detta är ett uttryck för att uppdraget att beskriva de äldres situation och möjligheterna att följa upp densamma är mycket stort. Det finns således ett behov av att fortsätta det gemensamma arbetet för att ytterligare utveckla den kommun- och landstingsgemensamma uppföljningen avseende äldres vård och omsorg. De viktigaste aspekterna av Östergötlands vård och omsorg om äldre som lyfts fram i Äldrerapporten är följande: Den demografiska utvecklingen ger ett ökat framtida behov av vård och omsorg Den demografiska utvecklingen i Östergötland fram till år 2030 liknar den som förväntas i Sverige som helhet. Den innebär att åldersgrupperna över 65 år förväntas växa mer än de yngre åldersgrupperna. Det kommer att ha betydelse både för skatteunderlaget och för tillgången på personal inom vård och omsorg. Till en början märks ökningen bland de äldre mest inom åldrarna 65-74 år, men om ungefär 5 år börjar även de grupper av invånare som är över 75 år att öka (avsnitt 3.1). Omkring år 2025 inleds en kraftig ökning av invånare som är 85 år och äldre, som är den åldersgruppgrupp som har störst behov av äldreomsorg. Även om länet följer riket i stort när det gäller demografin, så förväntas stora skillnader mellan länets kommuner (avsnitt 4.2). Andelen äldre kommer att öka mest i några av länets mindre kommuner bland annat Vadstena och Valdemarsvik och antalet äldre kommer att öka mest i de större kommunerna Linköping och Norrköping. Östgötasnittet för andelen personer över 65 år beräknas vara 23,3 procent år 2030 vilket kan jämföras med 18,9 procent år 2010. Det ökande antalet äldre kommer att medföra ett ökat behov av hälso- och sjukvård och omsorg under de kommande decennierna. Det demografiska trycket kommer att bli som störst under decenniet 2020-2030. För landstinget kommer den största utmaningen att inträffa omkring år 2020, medan kommunernas utmaning kommer att vara störst under den andra halvan av decenniet då huvuddelen av deras insatser sker sent i de äldres liv. Detta ökade behov inträffar samtidigt som andelen personer i arbetsför ålder minskar, vilket bland annat medför att färre personer ska försörja fler och att det blir svårare att rekrytera personal. Kommunerna och landstingen står inför delvis olika utmaningar, och redan idag ökar landstingens kostnader för vård till äldre (65+) snabbare än vad kommunernas samlade utgifter på äldreområdet gör (8 respektive 3 procent 2005-2009). Projektgruppen vill dock 4(172)
inför arbetet med planering för framtiden betona att kommunerna och landstinget är ömsesidigt beroende av varandra om den ena av huvudmännen begränsar nödvändiga satsningar påverkar det den andra. Bristande hälso- och sjukvård för äldre ökar behovet av kommunala omsorgsinsatser och på motsvarande sätt medför otillräckligt stöd från äldreomsorgen att äldre i större utsträckning tvingas uppsöka hälso- och sjukvården. Det finns vissa skillnader mellan de olika kommunernas insatser för de äldre I rapporten redovisas nuläget för insatser för äldre inom Östergötlands kommuner (avsnitt 4.3). Uppgifterna kommer från en enkätundersökning till länets 13 kommuner som genomfördes hösten 2011 och avser förhållandena under september månad. Den andel av befolkningen som har beslut om hemtjänst ligger på mellan 1 och 3 procent för åldersgruppen 65-74 år och på mellan 5 och 12 procent i åldersgruppen 75-84 år i länets kommuner. I åldersgruppen 85+ är variationen mellan kommunerna som störst mellan 18 och 37 procent av befolkningen i denna åldersgrupp har hemtjänst. Inom det särskilda boendet (exklusive servicelägenheter) är det relativt få personer under 85 år. I åldersgruppen 65-74 år bor mindre än en procent av befolkningen i särskilt boende och i åldersgruppen 75-84 år bor cirka 5 procent i särskilt boende. I åldersgruppen 85 år och äldre varierar andelen mellan 15 och 27 procent i länets kommuner. Fyra kommuner har som en form av särskilt boende även servicelägenheter. De flesta servicelägenheter finns i Linköping. Utöver permanent särskilt boende har alla länets kommuner korttidsboende där personer som vanligen bor hemma i ordinärt boende av olika orsaker kan vistas en kortare tid. Möjlighet till biståndsbedömd dagverksamhet finns i de flesta kommuner liksom även stöd från demensteam för brukare och anhöriga i det ordinära boendet. Åtta av kommunerna har särskild hemtjänstpersonal som arbetar med demenssjuka och hörsel- respektive syninstruktörer finns i 4 respektive 3 av kommunerna. Endast de två största kommunerna har kurator för psykosocialt stöd till äldre. I åtta kommuner finns så kallade fixartjänster för riskförebyggande insatser till äldre och alla kommuner har någon eller flera former av anhörigstöd. Sammanfattningsvis finns ett varierat utbud av stödinsatser till äldre i länets kommuner. Mycket fakta från länets kommunenkät redovisas i Äldrerapportens olika delar och samtliga enkätsvar redovisas i bilaga 17. Olika grupper äldre konsumerar olika mycket vård och omsorg Gruppen äldre är stor och heterogen och livsvillkor och behov skiljer sig mycket åt mellan olika individer. En relativt stor andel av de äldre har överhuvudtaget inget behov av omsorgsinsatser och mycket måttliga behov av sjukvård. Andra behöver vissa begränsade vård- och omsorgsinsatser, medan en tredje grupp har stort behov av samhällets stöd. Trots att andelen personer 65 år och äldre utgör knappt 19 procent av befolkningen så står gruppen i sin helhet för en betydligt större andel av huvudmännens vård- och omsorgskostnader (avsnitt 4.4). Socialdepartementets beräkningar av de summerade vård- och omsorgskostnaderna för äldre fram till 2050 visar att halva kostnaden för hälso- och sjukvården för de äldre genereras av endast 22 procent av den äldre befolkningen och halva kostnaden för äldreomsorg genereras av endast 15 procent av de äldre. Det är en stor utmaning för huvudmännen att balansera de mer vårdkrävande äldres behov mot samhällets övriga åtaganden. Ur ett kostnadsperspektiv kommer det i framtiden sannolikt bli viktigt att arbeta förebyggande för allt färre äldre ska komma att tillhöra den mer vård- och omsorgskrävande gruppen. För att äldre som riskerar att bli beroende av omfattande vård- och omsorgsinsatser tidigt ska kunna 5(172)
identifieras och åtgärder ska kunnas sättas in, är det viktigt att huvudmännen når ut till största möjliga antal äldre. I detta sammanhang noteras att data från Östergötland visar att över 90 procent av de äldre, och över 95 procent av de äldre över 75 år, var i kontakt med hälso- och sjukvården under 2010. De allra flesta av dessa var i kontakt med primärvården, och endast en liten del hade enbart kontakt med specialistvården. Framtidens vård- och omsorgskonsumtion kommer inte bara att påverkas av den demografiska förändringen, utan också av den tekniska och medicinska utvecklingen. Denna utveckling kommer i vissa lägen att vara kostnadsbesparande, i andra lägen kostnadsdrivande, och den utgör därför inte ensamt en lösning på det kostnadsgap som förväntas uppstå när de äldre blir allt fler. Vård- och omsorgskonsumtionen påverkas också av förändrade förväntningar. Trender som innebär att hemmet alltmer blir en arena för vård och omsorg har observerats, liksom mönster som pekar mot ökad individualisering (kapitel 3). Skillnaderna i olika gruppers behov och de förändringar som kan anas i vård- och omsorgskonsumtionen, gör att det i framtiden blir allt viktigare att finna lösningar som inte enbart utgår från dagens vårdstrukturer. Möjligheten att finna nya och innovativa lösningar när det gäller i vilka former vården och omsorgen ska bedrivas, bör undersökas. De äldres självupplevda hälsa En majoritet av den äldre befolkningen lever ett gott liv och klarar sig utan stöd från samhället långt upp i åren. Datakällor som beskriver de äldres självupplevda hälsa är dock på såväl rikssom östgötanivå få, och det är därför svårt att helt tillförlitligt summera det självupplevda hälsoläget för denna grupp. I de enkätundersökningar som gjorts av Statens Folkhälsoinstitut under 2011 avviker inte de äldre i Östergötland så mycket från landets övriga äldre. Ungefär 57 procent av de äldre i gruppen 65-84 år (äldre personer än så tillfrågades inte) uppger att de bedömer sin hälsa som bra. Samtidigt bedöms ungefär 12 procent utifrån sina svar på enkäten ha nedsatt psykiskt välbefinnande. Ungefär 36 procent kan sägas ha lågt socialt deltagande och en tiondel uppger att de saknar någon att dela sina innersta tankar med. Det finns betydande skillnader i självupplevd hälsa, psykiskt välbefinnande, socialt deltagande med mera när olika åldersgrupper bland de äldre jämförs. Det är således viktigt att inte behandla äldre som en homogen grupp (avsnitt 4.1). Vad tycker äldre patienter och brukare? Enligt östgötaurvalet i de patient- och brukarenkäter som genomförts på nationell nivå, är de äldre östgötarna mer nöjda med det bemötande de får av personal och det förtroende de känner för denna, än med den delaktighet de känner i vård- och omsorgsprocessen och den information de får om densamma (avsnitt 4.5.1 och 4.5.3). Brukarnas omdömen om hemtjänsten i Östergötlands kommuner är överlag något bättre än i landet i övrigt. För de särskilda boendena är omdömena på ungefär samma nivå som riksgenomsnittet. Möjligheten till kontinuitet i form av att få träffa samma läkare vid upprepade besök i primärvården värderas något högre av äldre personer (65-w) än av yngre. Andelen äldre som tycker att väntetiden till besök i primärvården är för lång är något lägre bland de äldre än bland de yngre, trots att tillgänglighetsdata visar att äldre i genomsnitt får vänta något längre på att besöka primärvården. Tillgängligheten till primärvården är dock i Östergötland god för båda grupperna och under januari till september 2011 fick ungefär 97 procent av de äldre besöka läkare i primärvården inom vårdgarantins gräns om 7 dagar (avsnitt 4.5.2). Enkäter är det vanligaste sättet att samla in självskattade värden på nationell nivå, och svaren gör att länet kan jämföra sig med riksnivån, vilket gör enkäterna viktiga. Samtidigt är det ett problem att svarsfrekvensen på enkäter till äldre många gånger är låg. Detta gäller framförallt 6(172)
svar från de allra äldsta och mest sjuka, som kan ha svårt att svara på enkäterna själva. Detta gör att resultaten av enkäterna måste tolkas med viss försiktighet. Alternativa lösningar för att fånga kvalitativa data om de allra äldstas upplevelser och erfarenheter av vården och omsorgen behöver utvecklas och användas. Det förebyggande arbetet är båda huvudmännens ansvar Arbete för att stärka huvudmännens förebyggande insatser pågår i länet. Systematiska riskbedömningar hemma hos äldre med hemtjänst genomförs enligt den ovan nämnda kommunenkäten av de flesta kommunerna i länet. I länet pågår också införandet av kvalitetsregistret Senior Alert som fokuserar på förebyggande arbete mot fallskador, undernäring och trycksår. Fallolyckor är den vanligaste orsaken till skada hos personer över 60 år och kvinnor är särskilt drabbade. Fallskador kan leda till lidande och försämrad livskvalitet, ökad isolering och ökat beroende av andra. Skadorna leder också till omfattande kostnader för samhället. Trots att riskbedömningar för fallskador registrerats i ganska liten omfattning i länet så ligger östgötasnittet över antalet personer som skrivits in på sjukhus på grund av fallskada lägre än riksgenomsnittet (avsnitt 4.5.3). Äldres läkemedelsanvändning är ett utvecklingsområde Under de senaste 20 åren har äldres läkemedelsanvändning på nationell nivå nästan fördubblats. Allra tydligast är ökningen bland äldre i särskilt boende, men den märks också bland multisjuka äldre i ordinärt boende. Många läkemedel innebär en risk för biverkningar och läkemedelsinteraktioner. En betydande del uppemot 30 procent - av akuta inläggningar av äldre på sjukhus beror på läkemedelsbiverkningar. Samtidigt handlar kvalitetsbrister i äldres läkemedelsanvändning både om överbehandling och om underbehandling. Östergötland placerar sig något bättre än riksgenomsnittet för flera av de indikatorer som används i nationella jämförelser, men det finns fortfarande ett behov av bättre kontinuitet och rutiner för kvalitetssäkring av äldres läkemedelsanvändning. Årliga läkemedelsgenomgångar, som ofta har lyfts fram som ett medel för att förbättra läkemedelsanvändningen bland äldre, är inte tillräckliga för att säkra detta område. I Östergötland pågår ett kommun- och landstingsgemensamt projekt kring äldre och läkemedel som syftar till att förbättra situationen (avsnitt 4.5.4). Kunskaperna om äldres munhälsa behöver utvecklas och spridas Jämfört med yngre åldersgrupper är kunskapen om de äldres munhälsa och tandvårdskontakter mycket begränsad. Kunskaperna om olika grupper äldre varierar, men sammantaget pekar de mot att munhälsan är sämst hos de äldre som är beroende av andra för att klara sin dagliga livsföring. En utmaning i sammanhanget är att många äldre som har rätt till uppsökande tandvård från landstingets sida, tackar nej till denna. Det finns ett behov av att samla, utveckla och förmedla kunskap om äldretandvård såväl nationellt som i länet (avsnitt 4.5.5). Vården och omsorgen för multisjuka och demenssjuka kräver ett helhetsperspektiv Med stigande ålder ökar risken för att den äldre får ett omfattande vård och omsorgsbehov, ibland på grund av att personen drabbas av flera olika sjukdomar samtidigt. Dessa multisjuka äldre är i behov av att vården tar sig an deras situation med en helhetssyn för ögonen. Ofta behövs bedömning och insatser från ett multiprofessionellt team med olika kompetenser. Men vård- och omsorgssystemen är traditionellt organiserade efter diagnoser respektive insatser, och anpassningen till de mest sjuka äldres behov är ofta otillfredsställande. Den generella trenden mot ökad medicinsk specialisering gör också att många aktörer och många läkemedel snabbt blir inblandande, vilket kan försvåra en helhetssyn på patientens behov. Enligt tidigare 7(172)
studier samt en aktuell nationell undersökning av 300 multisjuka, där 24 multisjuka i Norrköping ingick, kan vården av multisjuka förbättras i en rad avseenden. Detta gäller inte minst samordningen av vårdinsatserna, helhetssynen och läkemedelsanvändningen. Antalet multisjuka ökar till följd av att antalet äldre ökar. Den demografiska utvecklingen gör således att vården av de sköra och multisjuka blir en allt viktigare fråga (avsnitt 4.6.2). De multisjuka är en utsatt och röstsvag grupp, och detta gäller även de demenssjuka äldre, av vilka en del är multisjuka. Även för demenssjuka äldre är helhetssyn, samverkan, och arbete i multiprofessionella team viktigt. I Östergötland beräknas det finnas ungefär 6 500 personer med demenssjukdom. Risken att insjukna i demens ökar med stigande ålder, och den demografiska utvecklingen gör därför vården och omsorgen om denna grupp till en viktig framtidsfråga. Åtta procent av alla som är över 65 år och nästan hälften av alla som är 90 år och äldre beräknas ha en demenssjukdom. Antalet personer med demenssjukdom kommer att öka kraftigt efter 2020 när det stora antalet personer som föddes på 40-talet uppnår hög ålder. Demenssjukdomen leder som regel till att behoven av insatser från omgivningen successivt ökar. Arbete för att implementera Socialstyrelsens nationella riktlinjer inom området pågår i länet (avsnitt 4.6.3). De demenssjuka och de multisjuka väntas bli allt fler. Mot bakgrund av detta, samt mot bakgrund av dessa gruppers särskilda behov av helhetssyn på deras behov, är det viktigt att inte enbart utgå från dagens vårdstrukturer vid planering för framtiden. Möjligheten till nya strukturer, där vårdgivarna har starka incitament för att ta ett helhetsansvar för den äldres situation och ge denne en sammanhållen vård och omsorg, bör undersökas. Palliativ vård, äldre med psykisk ohälsa och äldre med stroke Socialstyrelsen har konstaterat att äldres psykiska ohälsa nationellt sett är ett eftersatt område, trots att det är känt att äldre i större utsträckning än andra åldersgrupper drabbas av psykiska besvär. Inga uppgifter som tyder på att Östergötland skulle utgöra ett undantag från Socialstyrelsens nationella bedömning har framkommit. Arbete för att utbilda vård- och omsorgspersonal i länet i frågor som rör psykisk ohälsa hos äldre pågår i länet (avsnitt 4.6.1). I Östergötland insjuknar 1 200 personer årligen i stroke och tre av fyra som drabbas är 65 år eller äldre. Många av de personer som drabbas av stroke får ett stort behov av rehabilitering och omsorg även efter sjukhusvistelse, vilket ofta ställer krav på insatser från både kommun och landsting. Såväl Östergötlands läns landsting som kommuner har i jämförelse med övriga landet generellt sett kunnat redovisa goda medicinska resultat inom strokevården. Inför 2011 års mätning har dock resultatindikatorerna och publiceringskraven för de indikatorer som används i de Öppna Jämförelserna av kommunerna ändrats, vilket medfört att färre än hälften av länets kommuner har fått resultat publicerade. Det är därför svårt att uttala sig om länets kommuner generellt. Indikatorerna för jämförelserna mellan landstingen har inte ändrats i lika hög utsträckning och Östergötlands läns landsting ligger bättre till än riksgenomsnittet enligt de flesta av dessa (avsnitt 4.6.4). I Östergötland pågår arbete med att systematisera insatserna inom den palliativa vården inom både landstinget och kommunerna. Som ett led i detta pågår införandet av Svenska Palliativregistret. Täckningsgraden ökar successivt, och är större i Östergötland än i riket i sin helhet. Data från registret visar att de åtgärder som rekommenderas i registret i större utsträckning utförs i Östergötlands kommuner och landsting än i riket i stort (avsnitt 4.5.6). 8(172)
Trender och framtida utmaningar Äldrerapporten belyser ett flertal trender som med stor sannolikhet kommer att få betydelse för hur behovet av vård och omsorg om äldre kommer att se ut framöver. De mest centrala är: - Gruppen 65 år och äldre ökar kraftigt under perioden 2010-2030 - Under samma period minskar andelen i personer i åldrarna 20-64 år och den så kallade försörjarkvoten minskar. - Förväntningarna på att också som äldre kunna leva ett friskt och aktivt liv ökar. - Kraven på valfrihet och individuella lösningar ökar. - Andelen äldre som bor ensamma förväntas öka. - Familjestrukturer förändras. Det är oklart om detta kommer att medföra en ökning eller en minskning av de närståendes insatser i omsorgen om de äldre. - En fortsatt ökning av specialisering inom vård och omsorg förväntas. Detta innebär förbättringar för de flesta, men riskerar att medföra försämringar för äldre personer med nedsatt autonomi där en helhetssyn på behoven är central. Den demografiska utvecklingen och övriga trender medför att kommuner och landsting står inför stora utmaningar inom området vård och omsorg för äldre. Det blir angeläget att söka nya lösningar för att möta de ökade behoven, bland annat genom att se över strukturer för organisation och incitament inom vården och omsorgen för att säkra en helhetssyn på den äldre patientens behov. De viktigaste framtida utmaningarna förväntas bli följande: - En sammanhållen vård och omsorg för de mest sjuka äldre och äldre med nedsatt autonomi behöver utvecklas. Ett helhetsperspektiv på dessa äldres situation bör prägla vård- och omsorgsinsatserna. Specialiseringen måste kunna fortsätta samtidigt som en helhetssyn bevaras. - Läkemedelsanvändningen behöver säkras över hela vårdkedjan. - Kunskap om psykisk ohälsa bland äldre behöver spridas bland personal inom vård och omsorg. Former och metoder för att minska ensamhet och isolering behöver utvecklas. - Kunskap och kompetens om äldres munhälsa behöver utvecklas och spridas. - Det förebyggande arbetet behöver stärkas för att öka antalet friska år och antalet år då den äldre inte har behov av samhällets omsorgsinsatser. - Förbättrade möjligheter till återhämtning och rehabilitering krävs för att äldre i större utsträckning ska kunna bo kvar i ordinärt boende. - Den demografiska utvecklingen medför att strategier för framtida finansiering och personalförsörjning behöver utvecklas. En diskussion kring de utmaningar denna rapports resultat pekar mot, samt kring de data och indikatorer som ligger till grund för dem, återfinns i avsnittet Diskussion (kap 6). 9(172)
1. Bakgrund och syfte Under senare år har behoven av samlad uppföljning på äldreområdet allt mer aktualiserats på nationell nivå. Detta hänger samman med att Sverige, i likhet med övriga Europa och världen, står inför en ny utmaning då både antal och andel äldre i befolkningen ökar kraftigt. Äldre är ingen homogen grupp och när både antal och andel äldre ökar blir det därför en stor utmaning för kommuner och landsting att tillgodose de äldres behov. Några är friska och har stor självständighet och autonomi medan en växande grupp äldre lever med sjukdomar som leder till omfattande behov av hjälp och stöd, inte sällan under lång tid, varför individuellt anpassat stöd och differentiering blir en allt viktigare kvalitetsparameter. Under hösten 2010 fann dåvarande styrgrupp för Äldreuppdraget anledning att fokusera på fördjupad kommun- och landstingsgemensam uppföljning. Därför togs ett uppdragsdirektiv för gemensam uppföljning fram. Styrgruppen hade då fått återrapportering från två sedan tidigare aktiverade uppdragsgrupper som inom ramen för Äldreuppdraget arbetat med de prioriterade områdena Säkrad vårdkedja samt Östgötastandard avseende Återhämtning och rehabilitering för äldre (nedan ibland benämnd arbetsgruppen för Återhämtning och rehabilitering). En av de slutsatser som kunde dras av uppdragsgruppernas arbete var att avsaknaden av gemensam uppföljning var ett problem. Brister när det gäller följsamhet till rutiner i samband med utskrivning från sjukhus aviserades, speciellt avseende primärvårdens delaktighet. Likaså belystes brister i nuvarande arbetssätt när det gäller återhämtning och rehabilitering. Huvudmännen saknade samtidigt en gemensam bild av huruvida äldres behov av samhällets stöd tillgodoses på ett adekvat sätt inom andra områden. Inte heller hade man gemensamt analyserat hur befolkningens behov kan komma att förändras. Styrgruppen för Äldreuppdraget beslutade därför att ta fram ett gemensamt kunskapsunderlag och utformade, som ramverk för arbetet, ett uppdragsdirektiv. Arbetsgruppernas slutrapporter samt uppdragsdirektivet återfinns som bilaga 1, 2 och 3 i denna rapport. I uppdragsdirektivet framgick uppdragets omfattning samt riktlinjer för tidplan och avrapportering. Avrapportering skulle ske till uppdragsgivaren Läns-SLAKO i form av muntliga delrapporter och skriftlig samt muntlig slutrapport. Muntliga delrapporter skulle kontinuerligt lämnas till Läns-SLAKO och i juni 2011 skulle förslag till utformning av slutlig Äldrerapport presenteras. Uppdraget skulle ursprungligen ha avslutats i november 2011, men förlängdes till februari 2012, när denna första gemensamma Äldrerapport överlämnades till Läns-SLAKO. Syftet med Äldrerapporten är att lägga grunden för en länsgemensam kunskapsbas om äldres behov, nu och under kommande år, samt att sammanställa information kring huvudmännens arbete på äldreområdet i dagsläget. En gemensam kunskapsbas som kontinuerligt utvecklas ökar möjligheterna till välgrundade kommun- och landstingsgemensamma prioriteringar och beslut om hur tillgängliga resurser ska användas på bästa sätt. För att en länsgemensam helhetsbild av äldres behov och hur dessa behov tillgodoses skulle kunna skapas, tillsattes en tjänstemannagrupp med bred representation från landsting och kommun. I enlighet med uppdragsdirektivet har bland annat följande material tagits i beaktande i upprättandet av denna rapport: 10(172)
- Sveriges Kommuner och Landstings (SKL) och Socialstyrelsens publikationer Öppna jämförelser i vilka kommuners och landstings äldreomsorg och hälso- och sjukvård jämförs med varandra. - Nationella kvalitetsregister för hälso- och sjukvård, såsom exempelvis Svenska Palliativregistret. - Befintliga uppföljningar angående behov, nytta, effekt och kontinuitet ur ett brukar- /patientperspektiv. Här har till exempel Nationell Patientenkät och Socialstyrelsens undersökning av de äldres uppfattning om kvaliteten i äldreboende och hemtjänsten (benämnd Socialstyrelsens årliga brukarundersökning) använts. 1.1 Rapportens disposition Inledningsvis beskrivs bakgrunden till rapporten samt syftet med densamma (kapitel 1). Efter detta följer en redogörelse för hur arbetet med Äldrerapporten har organiserats samt en diskussion om varför en framtidsspaning behövs (kapitel 2). I rapportens tredje kapitel görs en framtidsinriktad trendanalys där trender som kan påverka huvudmännens uppdrag behandlas (kapitel 3). Sedan följer en analys av de utmaningar huvudmännen i Östergötland står inför och av vad vi vet om nuläget på en rad områden (kapitel 4). Efter detta diskuteras mycket kort hur huvudmännens kostnader för verksamheten riktad mot de äldre kan mätas (kapitel 5). Sedan diskuteras rapportens fynd och en rad framtida utmaningar läggs fram (kapitel 6). Avslutningsvis återfinns referenser och bilagor (kapitel 7 och 8). 11(172)
2. Projektorganisation och arbetssätt 2.1 Projektorganisation En kommun- och landstingsgemensam projektgrupp bestående av tio personer med olika professioner har arbetat med rapporten. En bred representation från landstinget och länets kommuner efterstävades, men samtidigt var ambitionen att hålla gruppen så liten som möjligt för att uppnå en bra dynamik i arbetet. Följande personer har deltagit i projektgruppens arbete: Henning Elvtegen, hälso- och sjukvårdsstrateg på ledningsstaben i Landstinget i Östergötland. Huvudredaktör och projektledare för Äldrerapporten sedan oktober 2011. Camilla Salomonsson, hälso- och sjukvårdsstrateg på ledningsstaben i Landstinget i Östergötland. Redaktör och projektledare för Äldrerapporten till och med september 2011. Elisabeth Viman, planeringsledare med samordningsansvar för äldreomsorgen i Linköpings kommun. Anne Ekdahl, forskare och överläkare vid geriatriska kliniken i Norrköping. Anne är också vetenskapligt råd åt Socialstyrelsen inom geriatrik och palliativ vård. Annette Johansson, primärvårdschef i västra länsdelen. Bo Lundén, enhetschef för kommunsjukvård och kommunrehabilitering inom äldreomsorgen i Motala kommun. Bo Jönsson, programsekreterare inom staben på vård- och omsorgskontoret i Norrköpings kommun. Ewa Vestin, kurator inom demensverksamheter vid Geriatriska kliniken på Universitetssjukhuset i Linköping. Madeleine Borgstedt-Risberg, statistiker vid Folkhälsocentrum, Landstinget i Östergötland. Marianne Angbratt, folkhälsovetare vid Folkhälsocentrum i Landstinget i Östergötland med områdena äldres och vuxnas hälsa som huvudområden. Susanne Sunnermark, programsekreterare inom staben på vård- och omsorgskontoret i Norrköpings kommun. 2.2 Källor Som utgångspunkt för arbetet gjordes ett strategiskt urval bland de källor som angivits uppdragsdirektivet. 1 Några av de viktigaste av dessa berörs kortfattat nedan, andra berörs i den löpande texten längre fram. 1 I direktivet berörs: Öppna jämförelser; äldreomsorg, hälso- och sjukvård samt folkhälsa., nationella kvalitetsregister, huvudmännens befintliga uppföljningar som ger kunskap om behov, nytta/effekt och 12(172)
I publikationer benämnda Öppna Jämförelser publicerar Socialstyrelsen och SKL indikatorer som möjliggör jämförelser av kommunernas vård och omsorg av äldre, samt av landstingens resultat och kvalitet inom hälso- och sjukvården. Medicinska resultat, patienterfarenheter, tillgänglighet och kostnader speglas i syfte att göra den offentligt finansierade välfärden öppen för insyn samt för att stimulera till förbättringsarbete. Av de drygt 150 variabler som lyfts fram i Öppna Jämförelser av hälso- och sjukvårdens kvalitet och effektivitet 2010 och de knappt 30 indikatorer som omnämns i Öppna Jämförelser 2010 Vård och omsorg om äldre (publikationerna innehåller data från år 2009) har ett urval gjorts. Öppna Jämförelser för år 2011 (som innehåller data från 2010) publicerades strax innan denna rapports framläggning, och det har därför inte varit möjligt att använda data från dessa annat än i något enstaka fall. Data har även hämtats från de primärkällor som Öppna Jämförelser bygger på, till exempel från nationella enkätundersökningar som Nationell Patientenkät och Hälsa på Lika Villkor från Statens Folkhälsoinstitut, samt från nationella kvalitetsregister som Svenska Palliativregistret om vård i livets slutskede och Senior Alert om förebyggande insatser i vården och omsorgen om äldre. Även data från Östergötlands kommuner och Landstinget i Östergötland har använts, bland annat rörande konsumtionen av vård, vilken kan följas genom statistik från Vårddatalagret och KPP-databasen där information om östgötars kontakter med hälso- och sjukvården och de kostnader detta medför sparas (KPP = Kostnad Per Patient). Rapporter författade av representanter för huvudmännen har också använts som källor, och under arbetets gång har även kunskaper i vissa fall inhämtats genom samtal med verksamhetsföreträdare. För att kartlägga östgötakommunernas vård- och omsorgsverksamhet för äldre har även en enkätundersökning genomförts bland ansvariga tjänstemän i de tretton kommunerna. Denna enkät benämns Äldreuppdragets kommunenkät. Enkäten ska inte förväxlas med Socialstyrelsens årliga brukarundersökningar av äldres uppfattningar om kvaliteten inom äldreomsorgen och hemtjänsten, vilka också använts i rapporten. De senare återspeglar de äldres egna upplevelser och uppfattningar om kvaliteten i kommunens insatser, medan Äldreuppdragets kommunenkät återspeglar östgötakommunernas uppgifter om utbudet av omsorgstjänster. Kunskaper rörande förhållandena på nationell nivå har hämtats från Socialstyrelsens publikationer och databaser samt från SCB. Vidare har även rapporter från SKL om framtidens demografiska utmaningar och från Statens Folkhälsoinstitut om äldres hälsa och lämpliga preventiva åtgärder använts i arbetet. kontinuitet ur ett brukar-/patientperspektiv samt vid behov komplettering med ytterligare data, t ex genom kvalitativa uppföljningar avseende brukares /patienters upplevelser av mötet med vård och omsorg. 13(172)
2.3 En framåtsyftande rapport kräver en trendanalys Figur 2.3.1: Äldrerapportens roll Äldrerapporten Politiken Trendanalys Östgötaanalys Uppföljningsbara slutsatser om äldres hälsa, vilket utgör: Underlag för framtidsplanering Planering för att möta framtida utmaningar. Ökad samverkan i prioriterings- och beslutsprocesser mellan huvudmännen som resultat av gemensam kunskapsbas Tid I figur 2.3.1 har Äldrerapportens roll skissats på ett enkelt sätt. Av figuren framgår att Äldrerapporten ska utgöra en gemensam kunskapsbas för de huvudmän som ansvarar för vården och omsorgen av de äldre, så att huvudmännen i framtiden kan öka samverkan i de prioriterings- och beslutsprocesser som rör de gemensamma utmaningar de står inför. Den kunskapsbas Äldrerapporten lägger grunden till ska alltså vara framåtsyftande och underlätta bedömningen av framtida behov. När en sådan framåtsyftande analys ska göras, bör hänsyn tas till hur framtida trender kan påverka de utmaningar som såväl den enskilde äldre medborgaren som huvudmännen kan ställas inför. Sådana trender kan dels påverka omfattningen av huvudmännens uppdrag på ett påtagligt och mätbart sätt (demografisk utveckling mot allt fler äldre), dels på ett mer subtilt och svårfångat (de förväntningar som den enskilda medborgaren har på huvudmännen kan till exempel komma att förändras). Eftersom äldre många gånger har behov av stöd från både landsting och kommun är det värdeskapande att gemensamt analysera befolkningens behov och de förutsättningar som samhällstrender skapar. Forskning från SKL pekar mot att förmågan till samverkan mellan huvudmännen samt med ideell sektor är viktig för att de framtida behoven ska kunna mötas på ett adekvat sätt 2. Syftet med att undersöka vilka trender som kan skönjas och hur dessa inverkar på kommande behov är således att lägga grunden för en gemensam bild huvudmännen emellan. En sådan behövs för att landstinget och länets tretton kommuner gemensamt ska kunna förstå och forma behoven av framtidens hälso- och sjukvård och omsorg. Som utgångspunkt för analysen, som fortsättningsvis benämns trendanalys, formulerades följande frågeställningar, med tonvikten lagd på den senare: - Ungefär hur ser äldres behov av samhällets stöd ut 2030?, och - Vilka förändringar i omvärlden ser vi som kan påverka dessa behov? Trendanalysens resultat återges i nästa kapitel. 2 Redan idag pekas samverkan mellan huvudmännen kommuner och landsting ut som en av de absolut viktigaste framgångsindikatorerna för äldreområdet. Se till exempel Framgångsfaktorer inom äldreomsorgen En analys utifrån kommunernas resultat 2009 från SKL där faktorerna bakom kommunernas resultat i Öppna Jämförelser 2009 analyseras. 14(172)
3. Trendanalys I följande kapitel presenteras och beskrivs en uppsättning trender som bedöms vara av särskild betydelse för äldres behov av samhällets stöd i framtiden, samt för huvudmännens förmåga att ge de äldre detta stöd. Trenderna innebär utmaningar för huvudmännen på en rad olika sätt. Gemensamt för samtliga trender är dock att de för med sig utmaningen att i god tid kommunicera till medborgarna på vilket sätt trenderna kan komma att påverka huvudmännens arbete. Detta är viktigt ur legitimitetssynpunkt då en del av trenderna kan skapa behov av långsiktiga prioriteringar och satsningar som kanske inte omedelbart bär frukt men som icke desto mindre är nödvändiga. En annan utmaning består i att vissa trender kan leda till investeringsbehov där det inte alltid är den huvudman som investerar som gör vinsthemtagningen, vilket ökar risken för att viktiga investeringar fördröjs eller inte alls blir av. Det är i detta sammanhang viktigt att påpeka att kommuner och landsting är att betrakta som kommunicerande kärl neddragningar eller satsningar på den ena sidan påverkar ofta den andra och vice versa. Nedan följer de samhällstrender som av projektgruppen bedöms ha störst betydelse för äldres framtida behov av stöd och huvudmännens förmåga att mäta dessa: 3.1 Den demografiska utvecklingen antalet och andelen äldre ökar Sedan Ädelreformen genomfördes år 1992 har antalet personer som är 80 år och äldre i landet ökat med 30 procent, och antalet kommer att öka med ytterligare 60 procent under de kommande två decennierna 3. Den demografiska utvecklingen kommer att leda till att det blir allt fler unga och gamla i förhållande till personer i yrkesverksam ålder, vilket ökar försörjningsbördan för de senare. Försörjarnas (20-64 år) andel av befolkningen - den så kallade försörjarkvoten - ökade till 59 procent 2005, men har sedan dess minskat och förväntas fortsätta minska för att år 2035 ligga på 54 procent 4. Förutom att försörjarkvoten minskar så ökar medellivslängden, vilket innebär att människor lever allt längre efter pensionen, och under dessa år måste försörjas av den minskande andelen försörjare. I rapporten Framtidens utmaning Välfärdens långsiktiga finansiering från 2010 konstaterar SKL att de tuffaste utmaningarna kommer mellan 2020 och 2035 när de stora årskullar som föddes under 1940-talet uppnår 80-årsåldern en ålder då behovet av vård- och omsorgsinsatser från kommuner och landsting i allmänhet blir allt större. I rapporten görs en omfattande beräkning av de framtida kostnader den demografiska utvecklingen antas medföra. Rapporten visar att den demografiska utvecklingen, i kombination med en svårpåverkad traditionell årlig kostnadsökning om 1 procent i kommun- och landstingssektorn som bland annat beror på stegrande kvalitetskrav från medborgarna, kommer att leda till kraftigt ökade kostnader. Skattesatserna för kommuner och landsting skulle behöva höjas med ungefär 50 öre per år fram till 2035 för att de ökade kostnaderna ska kunna klaras. Denna ökning motsvarar en skattehöjning om 13 kronor och således en nivå om ungefär 44 kronor per hundralapp år 2035 (ca 2/3 av höjningen beräknas behöva ske i kommunerna och 1/3 i 3 Sammanhållen vård och omsorg om de mest sjuka äldre 2012 - överenskommelse mellan staten och Sveriges Kommuner och Landsting, s. 3 http://www.regeringen.se/content/1/c6/18/29/26/5908e7fc.pdf 4 Sveriges Kommuner och Landsting (2010) Framtidens utmaning Välfärdens långsiktiga finansiering, (Stockholm, SKL), s. 11 15(172)
landstingen). Ökningen motsvarar ett finansieringsgap om 200 miljarder kronor i dagens penningvärde. Av figur 3.1.1, som bygger på beräkningar som presenteras i SKL:s rapport 5, framgår att en rad olika föreslagna åtgärder för att få bukt med de ökade kostnaderna skulle inbringa långt mindre pengar än vad en höjning av kommunalskatten med 1 krona per hundralapp skulle göra. Det är särskilt värt att poängtera att även 1 års senare utträde från arbetsmarknaden skulle ge en relativt begränsad effekt. I Socialdepartementets rapport Den ljusnande framtid är vård fastslås att varje sysselsatt, med dagens sysselsättningsgrad som utgångspunkt, skulle behöva öka sin arbetstid med 9-10 timmar årligen varje år fram till 2050 om kostnadsgapet skall täckas genom ökat arbete. En sådan successiv ökning av arbetstiden skulle år 2050 ha resulterat i en ackumulerad effekt där individen skulle behöva arbeta ungefär 43-49 dagar mer per år än idag. En sådan utveckling förefaller inte rimlig med tanke på att fritid tenderar att värderas allt högre bland arbetstagarna. 6 Figur 3.1.1: Diagram över olika åtgärders effekter på den framtida finansieringen av välfärdssystemet. Effekten uttrycks i antal kronor i höjd kommunalskatt som åtgärden motsvarar. Höjning av matmomsen från 12% till 25 % 1,5 Effektivisering med 3 % 1,25 Höjning av kommunalskatten med 1 krona Höjning av momsen med 1 procentenhet Ökad sysselsättning bland dagens utrikes födda 1 års tidigare inträde på arbetsmarknaden 1 års senare utträde från arbetsmarknaden Kraftig höjning av barnomsorgstaxan Kraftig höjning av äldreomsorgstaxan Avgift för mat inom gymnasieskolan Höjning av slutenvårdsavgiften till 120 kr per vårddag 0,02 0,07 0,19 0,24 0,35 0,5 0,47 0,6 1 0 0,2 0,4 0,6 0,8 1 1,2 1,4 1,6 Utmaningen är således stor, men SKL:s rapport slår samtidigt fast att inkomstökningen för hushållen blir väsentligt större än det nämnda finansieringsgapet. Problemet med finansieringen av framtidens välfärd är således inte att det saknas resurser, utan på vilket sätt resurserna kan kanaliseras till välfärdstjänsterna. En enskild lösning, exempelvis i form av tidigare inträde på arbetsmarknaden eller senare utträde från densamma, är inte tillräckligt. Flera av de föreslagna lösningar medför också nackdelar som i förväg är svåra att värdera. Höjda skatter riskerar exempelvis att slå tillbaka i form av lägre sysselsättning medan ökad privat finansiering enligt rapporten skulle innebära att vi måste acceptera större skillnader i 5 Sveriges Kommuner och Landsting (2010) Framtidens utmaning Välfärdens långsiktiga finansiering, (Stockholm, SKL), s. 60 6 Socialdepartementet (2010) Den ljusnande framtid är vård Stockholm: Regeringskansliet, s. 26 16(172)
utnyttjandet av välfärdstjänster 7. Rapportens slutsats är att framtidens utmaningar måste mötas med både omprioriteringar av verksamheten, effektiviseringar och nya alternativ till finansiering 8. Vidare slås fast att det är avgörande att skapa en förståelse hos medborgarna för de prioriteringar som måste göras och att det är särskilt viktigt att kommunicera tydliga gränslinjer för det offentliga åtagandets omfattning 9. För huvudmännen är det dock centralt att inte endast fokusera på tänkbara finansieringslösningar och att kommunicera de utmaningar de står inför, utan även på att förändra de äldres behov av stöd, vård och omsorg genom arbete som leder till förbättrad hälsa och minskad sjuklighet 10. Forskarna är idag inte helt eniga om huruvida en ökad medellivslängd leder till ökade äldreomsorgsbehov på individnivå eller inte. Man talar idag om tre olika scenarion för hur sjukligheten kan komma att utvecklas bland äldre: utökad sjuklighet (de äldre blir sjuka vid ungefär samma tidpunkt i livet som idag men lever längre varför antalet sjuka år i genomsnitt ökar), uppskjuten sjuklighet (de äldre blir sjuka ungefär lika mycket senare i livet som livslängden i snitt förlängs, varför antalet sjuka år är oförändrade), respektive komprimerad sjuklighet (de äldre blir sjuka så sent i livet att de, trots att de i genomsnitt lever längre, har färre antal sjuka år). Den vanligaste åsikten bland forskare är dock att vi kommer att få en uppskjuten sjuklighet 11. I takt med att antalet äldre ökar kommer sannolikt förmågan till preventiva insatser i syfte att skjuta upp sjukligheten ytterligare att ha betydelse för huvudmännens förmåga att möta framtida behov. Oavsett vilket scenario rörande äldres sjuklighet som blir verklighet, så bedömer Socialdepartementet i sina prognoser att personalbehovet inom vård- och omsorgsområdet sammantaget kommer att öka i framtiden. Hur mycket behovet kommer att öka är svårbedömt och beror delvis på vilket sjuklighetsscenario som blir verklighet. Socialdepartementet talar dock om en sammantagen ökning med omkring 50 procent till 2050. Personalbehovet bedöms öka mer inom äldreomsorgen än inom hälso- och sjukvården 12. Även om arbetet med att öka antalet friska år (där vård- och omsorgsbehoven är mindre) skulle slå väl ut, så kommer för de flesta äldre en sista tid i livet när hälsan är så nedsatt att ett omfattande behov av samhällets stöd föreligger. Medicinska framsteg som leder till ökad medellivslängd kan exempelvis bidra till att alltfler människor insjuknar i demenssjukdomar eller andra sjukdomar som är starkt korrelerade till hög ålder. Nya behandlingsmetoder mot vissa sjukdomar kan på detta sätt leda till minskat behov av samhällets stöd vid en tidigare fas i livet, men samtidigt bidra till ett längre liv vilket i sig ökar risken för insjuknande i åldersrelaterade sjukdomar. Sammantaget kan sägas att huvudmännen med anledning av den demografiska utvecklingen kommer att tvingas tackla ett större behov av hälso- och sjukvård (de äldre blir fler), större kostnader (dels på grund av att antalet äldre ökar, dels på grund av ambitionshöjningar, exempelvis i form av dyrare behandlingar) samtidigt som försörjarkvoten minskar vilket bland annat medför att det blir svårare att rekrytera personal. 7 Sveriges Kommuner och Landsting (2010) Framtidens utmaning Välfärdens långsiktiga finansiering, (Stockholm, SKL), s. 14-27 8 Ibid, s. 63 9 Ibid, s. 58 10 Socialdepartementet (2010) Den ljusnande framtid är vård Stockholm: Regeringskansliet 11 Sveriges Kommuner och Landsting (2010) Framtidens utmaning Välfärdens långsiktiga finansiering, (Stockholm, SKL), s. 13 12 Socialdepartementet (2010) Den ljusnande framtid är vård Stockholm: Regeringskansliet, s. 23 17(172)
3.2 Förskjutning mot kortare vårdtider och en stark hemmatrend Under de senaste decennierna har en utveckling mot allt kortare vårdtider inom slutenvården pågått. Under 1990-talet halverades exempelvis antalet sjukhusplatser, med konsekvensen att vårdtiderna kortades och genomströmningen av patienter ökade. 13 Vårdtiderna har inte minst kortats för de äldre. Den största minskningen av antalet vårdplatser har skett inom den geriatriska vården, där antalet platser minskat med 64 procent sedan 1994 samtidigt som andelen äldre blivit allt större. Medelvårdtiden inom geriatrisk vård har minskat från 19,3 dagar 1998 till 13,4 dagar 2009 för hela landet 14. I figur 3.2.1 nedan visas hur vårdtiderna utvecklats i Landstinget i Östergötland under det senaste decenniet. Vårdepisodernas längd (det vill säga tiden en patient är inskriven på sjukhus) har minskat för såväl yngre som äldre. Den har dock minskat mer för de äldre, och allra mest för de som är 85 år och äldre. Figur 3.2.1: Vårdepisoders längd i Landstinget i Östergötland Antal vårddagar 9 8 7 6 5 4 3 2 1 0 0 64 år 65 år och äldre År 2000 År 2005 År 2010 Årtal Vårdepisoders genomsnittliga längd över tid (antal dagar / vårdepisod ) År 2000 År 2005 År 2010 0 64 år 4,9 4,4 4,0 65 år och äldre 8,2 6,7 6,4 65 74 år 6,9 5,8 5,7 75 84 år 8,5 6,9 6,6 85 år och äldre 9,6 7,7 7,1 Det är oklart i vilken utsträckning utvecklingen mot kortare vårdtider kommer att fortsätta i framtiden. Vårdtiderna kommer knappast att bli noll inom samtliga områden, och möjligheten finns att tiderna inom vissa områden inte kommer att kortas alls. Det är dock sannolikt att vårdtiderna kommer att kortas inom vissa områden i takt med att nya behandlingsmetoder utvecklas. Förbättringsarbeten i form av effektivisering av vårdprocesser, ökad samverkan mellan huvudmännen vid utskrivning och ökat arbete mot vårdskador talar också för att vårdtiderna inom vissa områden kommer att kortas. Sammantaget kommer dock utvecklingen mot kortare vårdtider förmodligen inte gå lika fort som den gjorde under 1990-talet. Som framgår av tabellen ovan finns tecken på att utvecklingen, åtminstone för äldre i Östergötland, håller på att plana ut något. Ett motsvarande resonemang om vårdtidernas längd är svårt att föra rörande den kommunala äldreomsorgen. Synsättet att den enskilde äldre ska ha ett liv som så långt det är möjligt liknar ett vanligt liv, och att insatserna från huvudmännen därför i första hand bör vara inriktade på att möjliggöra kvarboende har dock blivit vanligare. De flesta äldre i Sverige bor i sitt eget boende, även i höga åldrar, och andelen har ökat kraftigt de senaste åren. Det är tydligt att det sedan 1990-talet skett en förskjutning från särskilt boende till hemtjänst i ordinärt boende inom äldreomsorgen. Som exempel kan nämnas att andelen 80 år och äldre som bodde i 13 SOU 2003:91 Äldrepolitik för framtiden 100 steg till trygghet och utveckling med en åldrande befolkning, s. 476 14 Meinow, Bettina; Wånell, Sven Erik (2011) Korttidsplats vårdform som söker sitt innehåll, (Stiftelsen Stockholms läns Äldrecentrum, 2011:6), s. 5f 18(172)