Framtiden vi vill ha. Tolv svenska ungdomars budskap till Rio+20

Framtiden vi vill ha Tolv svenska ungdomars budskap till Rio+20

Produktion: Utrikesdepartementet, Stockholm Redaktör: Daniel Emilson, Politiskt sakkunnig, Ministerkansliet Medredaktör: Jenny Häggmark, praktikant Grafisk design: Eva-Marie Wikström, Press-, informations- och kommunikationsenheten Foton: paulrommer Fotolia.com & Jenny Häggmark (sid 3) Tryck: Finns endast som webb-pdf. Juni 2012. Artikelnr: UD 12.018

Innehåll Förord av 2 biståndsminister Gunilla Carlsson Drömmar om en hållbar framtid 4 Evangelina Lindberger, Globala gymnasiet, Stockholm Det handlar om viljan 6 Rebecka Wahlgren, Hässleholms Tekniska Skola, Hässleholm Framtiden börjar här och nu 8 Christopher Arontaus, Nacka gymnasium, Stockholm Hållbar utveckling 10 Filippa Fahlin, Södra Latins gymnasium, Stockholm För 20 år sedan 12 Per Bykodorov, Göteborgs Högre Samskola, Göteborg Framtiden börjar här och nu 15 Natasha Olsson, Uddevalla gymnasieskola, Uddevalla Tillsammans har vår potential inga gränser 18 Sebastian Miller Abdouch, Westerlundska gymnasiet, Enköping En långsiktig välfärd för alla 20 Alexandra Sjölin Falk, Viktor Rydbergs gymnasium Jarlaplan, Stockholm Låt mig berätta 22 Karin Lindstén, Folkungaskolan, Linköping Mitt tal 25 Tanbir Talukder, ESS-gymnasiet, Stockholm Kampen för full potential 27 Jenny Nguyen, Katedralskolan, Växjö Tillsammans 29 Berfin Eken, Älvkullegymnasiet, Karlstad 1

Drömmar om en hållbar framtid. Det är rubriken på det tal som Evangelina Lindberger skrev till Rio+20, FN:s konferens om hållbar utveckling i Rio de Janeiro. Evangelina är 18 år och kommer från Stockholm. I början av 2012 besökte jag gymnasieskolor runt om i Sverige för att prata med ungdomar om Rio+20. Jag ville få reda på vad de har för tankar om utveckling och vilka utmaningar världen står inför. Jag träffade över 2 000 studenter och kände mig stolt över och imponerades av deras kunskap, empati och djupa engagemang för att bidra till en bättre värld. För att ta till vara och ge utlopp för den entusiasm jag mötte utlyste jag en tävling som riktade sig till svenska gymnasieelever. De fick i uppgift att skriva det tal de själva skulle vilja hålla till de 50 000 delegaterna på Rio+20. Jag frågade: "Hur ska vi minska fattigdomen, öka respekten för mänskliga rättigheter och skapa en hållbar utveckling? Vilken framtid vill du ha och vad måste vi göra för att den ska bli verklighet? Gensvaret var överväldigande. När tävlingen var avslutad hade vi fått in mer än 170 tal som formligen flödade av kreativitet, nyfikenhet, fakta, statistik, idéer, reflektioner, hopp och drömmar. Gemensamt för dem alla var att de innehöll ett stort mått av optimism samtidigt som de präglades av otålighet och en medvetenhet om att det nu är hög tid att världen samlas. Tävlingen vanns av Evangelina. Hon fokuserade i sitt tal på en fråga som är mycket angelägen för utveckling i allmänhet och för ungdomar i synnerhet, nämligen våra städer. Den snabba urbaniseringstakten är en stor utmaning men innebär samtidigt ännu större möjligheter. Städerna erbjuder oräkneliga miljoner fattiga människor möjligheten till en bättre framtid. I sitt tal citerar Evangelina den indiske arkitekten Charles Correa som säger att "drömmar är vad städer är byggda av". Jag kan inte annat än hålla med. Evangelinas tal gav henne en plats i den svenska delegationen som åker till Rio+20. Jag är stolt över att hon ingår i mitt team under den här historiska konferensen. Men Evangelina är inte ensam. I den här boken har hon fått sällskap av andra svenska ungdomars röster. Tanbir, till exempel, uppmärk- 2

sammar behovet av socialförsäkringssystem. Filippa föreslår att vi ersätter BNP med HDI, Human Development Index (eller mänskligt utvecklingsindex). Jenny skriver om jämställdhet och kvinnors roll i utveckling. Jag skulle kunna berätta hur mycket som helst om alla komplexa och viktiga frågor som de här studenterna har skrivit om. Jag önskar att jag hade kunnat ta med mig vart och ett av alla de tal som kom in. Ungdomar har rätt att komma till tals och bli tagna på allvar, men har även en skyldighet att engagera sig i världen och ta ansvar. För att uppnå global hållbar utveckling och ett fritt och värdigt liv för alla behövs en kombination av långtgående och framsynta åtgärder, initiativ och åtaganden. Att förändra är aldrig lätt. Och vi representanter för regeringar, företag, universitetsvärlden och det civila samhället måste visa ledarskap och mod. Så jag hoppas att ni lyssnar på vad de här tolv svenska ungdomarna har att säga. För deras budskap är tydligt: vi har diskuterat och drömt om en hållbar framtid alldeles för länge. Vi måste agera här och nu i Rio de Janeiro. Gunilla Carlsson Sveriges biståndsminister Gunilla Carlsson och Evangelina Lindberger. 3

Drömmar om en hållbar framtid Evangelina Lindberger, Globala gymnasiet, Stockholm Det här är det vinnande talet. Det valdes från över 170 bidrag från svenska gymnasieelever. Evangelina Lindberger ingår i den svenska delegationen till Rio +20. Vår värld står inför de största utmaningarna i mänsklighetens historia. Klimatförändringar hotar hela planetens framtid och klyftorna mellan fattiga och rika är enorma. Isar smälter, vattennivån stiger och nästan en miljard människor hungrar varje dag. Samtidigt har vi fått helt nya förutsättningar att leva efter. Vi är nu sju miljarder människor som delar den här planeten och ju fler vi blir, desto viktigare blir det att vara rädd om de resurser vi har. För första gången någonsin bor det också fler människor i städer än på landsbygden. Jag går i skolan på Hornsgatan i Stockholm. Det är Sveriges mest förorenade gata i Sveriges största stad. Det är de stora städerna som släpper ut mest och det är där de största utmaningarna finns. Rio de Janeiro är en av världens megastäder. Världens storstäder växer i rasande fart. Den snabba befolkningsökningen och de stora migrationsströmmarna från landsbygden leder till att fler och fler människor hamnar i något av världens oräkneliga slumområden. Samtidigt finns det en enorm potential i städer. På många håll ser vi lokala exempel på hur man i liten skala jobbar med att göra städer mer hållbara. Här i Rio de Janeiro jobbar Favela Verde med mikroodlingar, i Freiburg, Tyskland använder man sig mer och mer av solenergi och i Kina bygger man stora klimatneutrala ekostäder. Drömmar är vad städer är byggda av, säger den indiske arkitekten Charles Correa och jag håller med. I städer möts och blandas alla sorters människor 4

som förenas i sin vilja att skapa en bra framtid för sig själva och sina barn. På samma sätt möts vi här idag i Rio de Janeiro med en delad dröm om att skapa en hållbar framtid. För 20 år sedan när Rio-konferensen hölls fanns jag inte ens. Men jag och många med mig har tänkt leva på den här jorden ett bra tag till. Ungdomars intresse av en hållbar framtid är inget särintresse, det är hela mänsklighetens intresse. Oavsett om vi är rika eller fattiga, kommer från syd eller nord, har vi alla drömmar för vår framtid. På FN-konferensen i Rio de Janeiro för 20 år sedan togs stora kliv för arbetet mot en hållbar värld. Nu måste vi ta ytterligare steg. De som har minst resurser och bidrar minst till klimatförändringarna är de som riskerar att drabbas hårdast. Det är vår skyldighet att skapa rimliga levnadsvillkor för alla på ett sätt som jorden orkar med. Vi måste hitta ett sätt att vända problemen till möjligheter, vi måste göra det tillsammans och vi måste göra det nu. Både på landsbygden och i städer världen över måste arbetet för en grön ekonomi och social och ekologisk hållbarhet ges högsta prioritet. Städer förorenar mest och det är dit människor flyttar i hopp om en bättre framtid. Därför måste vi lägga extra vikt vid att göra städer hållbara. Vår värld står inför de största utmaningarna i mänsklighetens historia. Samtidigt har vi kommit otroligt långt i fråga om teknik som länkar samman människor från alla världens alla hörn och globaliseringen för oss närmare och närmare varandra. Det skapar möten som i sin tur ger förståelse och nya tankar och idéer föds. När vi kommer närmare varandra kommer vi också närmare nya lösningar. Drömmar är vad vi alla drivs och motiveras av. Drömmar är anledningen till att vi möts här i Rio de Janeiro. Men vi ska inte drömma oss bort. Vi måste använda våra drömmar som ledstjärnor och som man gjort här i Rio de Janeiro, i Freiburg och i Kina, omvandla drömmarna till konkreta planer för att tillsammans skapa en hållbar framtid för alla. 5

Det handlar om viljan Rebecka Wahlgren, Hässleholms Tekniska Skola, Hässleholm En gång långt uppe i det kalla Norden, levde en flicka som älskade kunskap över allt annat på jorden. Mest av allt fascinerades flickan över berättelser från fjärran länder och möten med människor från främmande kulturer som öppnade upp till ännu okända perspektiv på saker och ting. Hon fascinerades och gladdes, men samtidigt fylldes hennes inre av en stor förtvivlan. Världen var inte så rosenskimrande som den kanske hade verkat. På sina ställen, märkte hon efter otaliga nyhetsrapporteringar och egna erfarenheter av andra människors livsberättelser, var världen en hemsk och grym plats där utsikterna till att få en bättre framtid spåddes minimala. Med gråten i halsen upprördes flickan av hur djupt människorna föraktade varandra i Israel och Palestina, hur hårt barnen drabbades av stridigheterna som utbröt i Afghanistan, hur bedrövligt grannpojken mådde som blev slagen i sitt eget hem på andra sidan gatan, hur livsförhoppningar slogs i spillror efter tsunamin i sydöstra Asien, hur isarna vid Arktis smälte i en rasande fart, hur familjer slogs i spillror efter en massaker på ön Utøya i Norge, och hur grekerna grät på gatorna efter att ha förlorat sina jobb i skuldkrisen. Finns det en utväg ur denna misär månntro? frågade flickan sig själv en morgon när hon spatserade omkring i vårsolen på prasslande lövstigar. Hur kan någon få de högt uppsatta Vd:arna på multiföretagen att förstå konsekvenserna av sitt handlande när de tar ut miljardvinster till enbart de själva? Hur kan någon övertyga sitt lands befolkning om dess gemensamma ansvar för en grönare och mer hållbar framtid? Hur kan någon påverka sin omvärld om någonting över huvud taget? Flickan tänkte efter ett tag och sedan slog svaret henne som en blixt från klar himmel. Det handlar om viljan, sade hon andlöst till sig själv. Det handlar om viljan att sträva efter att göra gott, viljan att våga göra en förändring. När tanken om att göra världen till en bättre plats väl har slagit rot inuti våra hjärtan, kan vi blicka vidare och börja göra en förändring. Jag måste starta min 6

förändring på en gång, ja nu på momangen. Och så satte flickan av genom skogen i ett rasande tempo, ivrig att ta reda på hur just hon skulle kunna förändra världen. Flickan från det kalla Norden var jag. Även om det var länge sedan nu, kommer jag alltid att minnas den där vårmorgonen när jag grubblade över hur världens alla problem skulle komma till en lösning. Och jag kommer heller aldrig att överge min dröm om att världen kan bli en plats fylld av tolerans och glädje. Den är jag övertygad kommer att existera en gång i framtiden. Men jag har upptäckt att det är svårt att få människor i min närhet att på riktigt bry sig om svältkatastrofen i Somalia, eller någon annan problematik som existerar i vårt multikommunikativa samhälle. Kanske skänker en vänlig själ en hundring eller två till en välgörenhetsorganisation. Det är oerhört bra, för varje insats räknas. Men det är det långt ifrån tillräckligt för att göra en omfattande förbättring av människans levnadsvillkor för en bestående framtid. Det är därför vi har samlats här i Rio de Janeiro idag, mina vänner, för att tillsammans hitta den nyckel, som öppnar hänglåset till en bättre värld inom ramen för vad världens resurser kan hålla. Var hittar vi då denna nyckel? Svaret har jag redan sagt till er; den finns inom oss, inne i våra hjärtan. För att kunna frigöra den, måste vi emellertid sluta leva i den paradoxala sinnesföreställning, som säger att vi både vill ha kakan och äta upp den. Vi vill ha fred på jorden, men inte upphöra med vår vapentillverkning. Vi vill hjälpa de svältande människorna vid Afrikas Horn, men inte om det påverkar vårt lönekonto. Jag säger er, mina vänner: Endast med en vilja till förändring, kommer vi kunna nå den drömvärld vi vill ha? Jag är övertygad om att den viljan finns här idag, både bland de samlade i Rio och över hela jordklotet. Tillsammans kan vi komma fram till en lösning. Tillsammans kan vi finna nyckeln till hänglåset som nu verkar oändligt avlägset. Tillsammans kan vi åstadkomma vadhelst vi önskar, och jag, flickan med de stora drömmarna, är oerhört tacksam för att få delta i denna beundransvärda samarbetskongress. Tack. 7

Framtiden börjar här och nu Christopher Arontaus, Nacka gymnasium, Stockholm Mina damer och herrar. 20 år har gått sedan konferensen om hållbar utveckling senast hölls här i Rio. Det har varit 20 år av utmaningar men också 20 år av framsteg. Vi kan i dag se hur det arbete som lades till grund i millenniemålen bär frukt. Miljontals människor världen över har lyfts ur fattigdom och detta är en stor seger. Det är en seger för människan av människan. Och det är med den här vetskapen som vi nu tillsammans måste fortsätta arbetet för en hållbar värld. Det finns tre delar som är helt avgörande för att även framtida generationer ska kunna leva under goda förhållanden. Den första är kunskap. I dag vet vi att miljontals människor lever i fattigdom, att arbetslösheten världen över är hög och att klimatet förändras. Genom forskning kan vi slå fast detta samtidigt som vi kan upptäcka nya, alternativa lösningar. FN:s globala utvecklingsprogram tar i en rapport från 2011 fasta på att det förändrade klimatet kan komma att sätta käppar i hjulet för de fattigaste länderna på jorden och deras önskan om bättre levnadsvillkor. Genom att utveckla nya och effektivare energikällor kan vi i framtiden reducera utsläppen och bekämpa klimatförändringen. Kunskapen säger oss att de största förlorarna på att klimatet förändras är de som är mest utsatta redan i dag. Med ny kunskap kan vi forska fram nya alternativa energikällor. Med ny kunskap kan vi öka levnadsstandarden. Rätt verktyg utgör den andra viktiga delen. För att kunna åstadkomma förändring på riktigt behövs resurser samt att dessa används på rätt sätt. 8

Internationellt bistånd ska ses över så att de används där de gör som mest nytta. För att bekämpa fattigdom behövs självklart mat och vatten men det behövs också utbildning och möjligheter till arbete. Ett bistånd där det kortsiktiga står i samklang med det långsiktiga är rätt väg att gå för en hållbar utveckling. Den sista och kanske allra viktigaste delen om vi ska lyckas i arbetet för framtiden är samarbete. Samarbetet måste ta sin grund i en vilja att förändra. Genom FN har vi ett system som vi kan glädja oss åt att vi har men som samtidigt går att förbättra. Vi får inte glömma bort vikten av lokalt samarbete. Idéer som uppstår lokalt ska kunna tas tillvara och lyftas på ett högre plan. Idérikedom, diskussion och beslut ska vara samarbetets hörnstenar. Förutom dessa tre delar måste vi även fråga oss själva: vad kan vi själva göra för att nå en mer hållbar värld? Faktum är att det inte bara är politiker som bär ansvaret för var vi kommer att befinna oss om 20 år. Det ansvaret bär också du, jag och alla andra världsmedborgare. Detta är en rätt, en skyldighet, en möjlighet att inte bara hävda sin röst utan att faktiskt också kunna påverka. När vi samlas om 20 år igen så har en ny generation tagit vid. Med kunskapen, de rätta verktygen och ett brett samarbete har fattigdomen reducerats, jobben blivit fler och miljön återhämtat sig. Mina damer och herrar: Låt nu inte detta förbli en utopi! Framtiden börjar här och nu. Tack. 9

Hållbar utveckling Filippa Fahlin, Södra Latins gymnasium, Stockholm En hållbar utveckling tillfredsställer dagens behov utan att äventyra kommande generationers möjligheter att tillfredsställa sina behov. FN insåg vikten av hållbar utveckling redan 1987. Ändå tvingas miljoner människor lämna sina hem på grund av svältkatastrofer i Östafrika samtidigt som miljöproblemen blir allvarligare och svårare att lösa. Inbördeskrigen rasar i Syrien, där tusentals dödas eller lämnas utan familj, husrum och mat; utan liv, rättigheter och frihet. Det har gått 25 år, och ändå blir miljöproblematiken, fattigdomen och kränkningar av mänskliga rättigheter allt allvarligare och allt mer komplexa. Varför är det så svårt att skapa en hållbar utveckling? För att ta itu med de komplexa problemen bör vi se till grunden av det konsumtionssamhälle vi lever i idag, med de mål och ideal som dominerar. BNP är ett generellt mått på välstånd och visar alla varor och tjänster som produceras i ett land. Ju högre BNP, desto högre välstånd, eller? Svagheterna med att använda BNP som måttstock är idealet det innebär; konsumtionen och produktionen dominerar för att visa på ökad välfärd. Att avverka skog genererar arbetstillfällen och högre omsättning, och därmed också högre BNP. Men i denna kapitalistiska kapplöpning tas ingen hänsyn till miljökonsekvenserna. Ovarsam skogsavverkning har förödande konsekvenser för miljön, när hanteras som en oändlig resurs minskar den biologiska mångfalden, jorden blir obrukbar ekosystemen rubbas. Dessutom försvinner arbetena när skogen avverkats och de miljontals arbetarna slungas återigen ut i fattigdom och misär, utan varken social eller ekonomisk trygghet. Vi tävlar, vi vill sälja bäst, vi vill sälja mest. Vi ska producera allt så billigt som möjligt. Vi bryr oss alltså varken om miljöproblematiken eller de orättvisa arbetsförhållanden denna livsstil innebär. Hur kan konsumtionen, produktionen och tillväxten ständigt öka på en planet vars resurser är ändliga? Livsstilen BNP är inte hållbar. 10

Vi bör ändra måttstocken och våra värderingar. Vi människor måste prioritera varandra och vi bör ta hand om jorden, vårt hem och vår källa till frihet och trygghet. Vi behöver social, ekonomisk och politisk omställning. Vi bör bygga ett stabilt samhälle där grundläggande mänskliga behov uppfylls. HDI (human development index) är ett rimligare mått, då det inte bara mäter materiellt välstånd, utan ger en mer komplett bild av mänskligt välmående och lycka. Det är en bättre indikator att följa för att skapa en värld där allas grundliga rättigheter och liv respekteras, där vi föds med samma förutsättningar till ett lyckligt liv. Konsumtionshetsen läggs åt sidan, människors och följaktligen jordens välmående prioriteras! Konsumtion, produktion och tillväxt är djupt rotat; det är konsumtion som vårt moderna samhälle bygger på. Hur ska vi ändra en kultur och ett ideal som prioriterats i över ett århundrade? Jag vill betona utbildningens ultimata betydelse. Vi, unga, börjar våra liv i trygga skolkorridorer, och formas här mer än någon annanstans. Därför är det viktigt att redan i tidig ålder, på en grundlig och folklig nivå, understryka vikten av att av att respektera mänskliga rättigheter, vår planet och varandra. Skolan ger oss kunskap och medvetenhet, den föder en vilja att förändra och förbättra, att ta vårt öde i egna händer och påverka vår framtid. Skolan är startskottet för en social förändring. Den får oss att ställa krav på politikerna och får samhället att omprioritera. En vilja föds att nå en hållbar utveckling som tillfredsställer dagens behov utan att äventyra kommande generationers möjligheter att tillfredsställa sina behov. 11

För 20 år sedan Per Bykodorov, Göteborgs Högre Samskola, Göteborg För 20 år sedan, när världens ledare samlades här i Rio för att diskutera och försöka lösa världsproblemen, var jag ännu inte född. Jag föddes ett år senare, i Sverige, av alla världens länder. Jag hade tur som föddes just där. Min mamma fick den vård och omsorg hon behövde under graviditeten, och jag förlöstes med kejsarsnitt på morgonen den 4 maj 1993. Jag var en välmående bebis. Tiden gick och jag blev ett välmående barn, sedan en välmående ungdom och till sist den välmående unge man som står framför er idag. Det har varit en smärtfri och enkel resa. Jag hade tur. Andra hade inte samma tur. Av de barn som föddes i Niger samma år dog fler än en fjärdedel före sin femte födelsedag. I Nigeria, Moçambique, Mali, Angola och sex andra länder dog fler än en femtedel. I tre länder dog en av hundra mammor vid födseln. De var gravida samma år som min mamma, och de hade förmodligen samma drömmar och samma förhoppningar om sina barns framtid som hon hade. Men de hade inte samma tur. Idag är situationen annorlunda. Idag finns inte längre några länder där fler än en femtedel av alla barn dör innan fem års ålder. Risken för att mamman skall dö i barnsäng är också betydligt mindre. Detta har inte hänt utan hårt arbete. Detta har hänt på grund av möten som detta, människor som er. Om ni någon gång känner att framstegen går för långsamt, eller att ert arbete är hopplöst, titta då tillbaka och fråga er själva: Skulle jag vilja födas idag, eller för 20 år sedan? Svaret är uppenbart: Idag! Världen är en bättre plats idag än för tjugo år sedan, och ni har rätt att känna en viss stolthet över det. Men stolthet får aldrig övergå till självbelåtenhet. 12

Vi får aldrig luta oss tillbaka, aldrig tro att vi är färdiga. Vem som får ett värdigt liv, eller ett liv över huvud taget, bestäms fortfarande till stor del av slumpen. Vi må ha minskat oddsen i detta livets lotteri, men spelet består. Och nya tider skapar nya problem. Vi måste till exempel nu i efterhand erkänna att många av de framsteg som gjorts under de senaste tjugo åren har gjorts på bekostnad av klimatet. Detta är så klart inte hållbart i längden. I framtiden måste vi finna nya, effektiva sätt att hålla en bra balans mellan fattigdomsbekämpning och miljötänkande. Hur skall vi lyckas med det? Jag tror, att det som behövs är inte att vi offrar den ena för den andra. Vi måste klara av att både bekämpa fattigdomen och vårda miljön samtidigt, hur svårt det än må vara. Priset för att försumma den ena eller den andra är allt för högt. Det som behövs är balans. Det som behövs är inte heller symbolhandlingar. De 1,5 miljarder människor som fortfarande saknar ström deltar i Earth Hour varje år, vare sig de vill det eller inte. Man kan inte äta solidaritet. Man kan inte heller mäta framsteg i antalet klick på en Gilla -knapp. Det som behövs är riktig handling. Men det som framför allt behövs är pengar. 1970 lovade världens rikaste länder att ge 0,7 procent av sin bruttonationalinkomst till bistånd. Fyrtio år senare når bara fem, inte särskilt stora länder, det målet. Hela världens bistånd uppgick till ca 130 miljarder dollar år 2010. Det är mindre än hälften av vad de gästarbetare som arbetar i rikare länder skickar tillbaka till sina familjer varje år. Det är mindre en än femtedel av USA:s militärbudget. Ett företag med en omsättning på 130 miljarder dollar skulle inte ens platsa in bland världens tjugo största. Ändå har så många framsteg gjorts! Tänk hur mycket världen hade förbättrats om alla länder hållit sina löften! 13

Pengar är den absolut viktigaste faktorn för om vi skall kunna skapa en bättre värld. Det låter enkelt, men det är sant. Fattigdomsbekämpning, forskning, utbildning, samhällsbyggnad allt kostar pengar. Det finns mycket kvar att göra. Problemen med världsfattigdomen och hållbar utveckling är långt ifrån lösta. Men när jag ser på alla de framsteg som gjorts sedan jag föddes, blir jag hoppfull inför framtiden. Kanske föds någon i morgon som kommer att stå här i Rio och hålla tal om tjugo år. Kanske påbörjar hon eller han sitt tal så här: För 20 år sedan, när världens ledare samlades här i Rio för att diskutera och försöka lösa världsproblemen, var jag ännu inte född. Tack. 14

Möjligheternas framtid Natasha Olsson, Uddevalla gymnasieskola, Uddevalla Ärade världsmedborgare, Knappa utbildningsmöjligheter, undernäring och stora risker för att bli allvarligt sjukdomssmittad av dricksvattnet. Det är vardagen för 8-åriga Simret från Etiopien Det är dock inte bara Simret som lever i en sådan situation. Enligt FN är över 20 miljoner människor på flykt i sina egna hemländer, bara på grund av en stigande hunger. UNICEF har också statistik på att 22 000 barn varje dag dör trots att det hade kunnat förhindras. I jämförelse med min livsstil med hög konsumtion och stor valfrihet i Sverige är det enligt mig orättvist, det är omänskligt att tillåta Simret leva i sådana förhållanden. Istället för att jag spenderar några småpengar på något onödigt, hade jag kunnat rädda ett liv. Istället för att flera länder i Afrika har enorma utgifter för gamla skulder, hade länderna kunnat utveckla deras sjukvård, utbildning och industrier. Enligt FN har bland annat Tanzanias gamla skuld återbetalningar blivit nio gånger högre än utgifterna för sjukvård, samt fyra gånger högre än utgifterna för utbildning. Förutom den direkta fattigdomen är klimatförändringarna ett akut problem. Koldioxidutsläppen har ökat med 40 % i jämförelse med utsläppen år 1990. Konsekvenserna av klimatförändringarna som påskyndas av utsläppen är inte bara något som förväntas komma, utan även något som redan finns idag. Påskyndade klimatförändringar hotar ekosystem kollaps och därmed livets överlevnad. Utöver detta understryker The Human Development Report 2007/2008 från FN att extrem torka och flodöversvämningar förstör användbar jordbruksmark. Klimatförändringarna drabbar alltså direkt fattiga människor som är i liknande situation som Simret. Orättvist, med tanke på att det i första hand är i-länderna med invånare som mig som bidrar med koldioxidutsläppen. 15

För att inse att det lönar sig att försöka påverka utvecklingen i världen är det dock viktigt att känna till de framsteg som sker. Detta är t.ex. att medellivslängden ökar, fattigdomen minskar och tillgången till rent dricksvatten ökar. Ett framgångsrikt projekt är bland annat att fattiga kvinnor genom mikrolån enklare kan starta egna företag. Kvinnorna försörjer sedan familjen genom pengarna som de nu har kontroll över. Med detta vill jag påpeka att det är viktigt att vi ser möjligheter istället för problem, att vi ser individer i Simrets situation som människor med oerhörd kompetens istället för som människor med problem som vi måste hjälpa för att de inte kan hjälpa sig själva. Det vi först och främst måste arbeta för är att ge alla människor samma grundläggande möjligheter. För att komma med lösningar för de problem vi skapat och ge alla lika möjligheter, så utmanas vi att reflektera mer över social rättvisa och mänskliga rättigheter. Rättigheter som inte bara ska utövas i ett land som Sverige eller för en viss åldersgrupp, utan i alla länder och alla generationer. Jag och Simret skall leva med samma grundläggande mänskliga rättigheter, möjligheter och skyldigheter. Ett oundvikligt faktum är nämligen att fattigdom strider mot våra mänskliga rättigheter. Fattigdomen bekämpas inte tillräckligt fort, så trots att de lösningsexempel som föreslås inte anses vara ypperliga ur alla perspektiv är det åtminstone viktigt att fler försök till lösningar för fattigdomen genomförs. I modern tid med ökande växthusgasutsläpp utmanas politiska ledare och andra medborgare i i-länder även att erkänna sitt historiska ansvar, och att initiera djupa och tidiga nedskärningar i utsläppen av växthusgaser. Vi bör fortsätta vår framgångsrika forskning för hållbara energikällor, dock även se till att resultatet av forskningen börjar användas flitigt. Utan mer miljöförbättrande åtgärder hotas som sagt vårt liv på jorden. Så utan en hållbar miljö, kommer hårdragningsvis arbetet för ett hållbart samhälle vara bortkastat. Privatpersoner såväl som företag måste sluta konsumera och producera saker som både förstör människoliv och miljön omkring oss. Istället köpa tjänster eller saker som är producerade på ett hållbart sätt. Varje enskild person här inne kan förändra vår framtid till det bättre genom att innan handlingar tänka igenom dess konsekvenser mer. 16

Sammanfattningsvis utmanas vi att genomföra snabba och märkbara handlingar som bygger på gemensamma värderingar och en gemensam vision; en bättre Jord att leva på. Liksom FN nämnt visar vår historia på att vi inte kan lyckas utan ledning och engagemang av alla. Därmed är det nu ett ypperligt tillfälle för oss att, genom samarbete, lyckas med att hitta möjligheter och lösningar till de problem vi skapat. Det finns nämligen hopp om en hållbar framtid där liv kan räddas och förbättras, ta den! 17

Tillsammans har vår potential inga gränser Sebastian Miller Abdouch, Westerlundska gymnasiet, Enköping Damer och herrar, ambassadörer och världsmedborgare. Låt oss börja med att konstatera att detta toppmöte i sig självt är en seger. Vi har kommit till Rio inte som individer under en viss flagga tillhörande en viss stat utan som medmänniskor i ett gemensamt världssamfund. Det här mötet påvisar en vilja att lösa vår samtids stora problem, en vilja som överskrider nationella gränser. Att se så många av oss samlade här idag är sannerligen glädjande. Denna vilja att förbättra världen, mina vänner, har redan gett resultat. Genom en gemensam satsning har fattigdomen runtom på jorden minskat, allt fler människor har tillgång till rent vatten, analfabetismen motverkas sakta och barnadödligheten har sjunkit. Vi ska glädjas åt dessa framsteg; de är bevis på att vi faktiskt kan göra skillnad. Det har alltså blivit förbättringar, men det beklämmande faktumet är tyvärr att majoriteten av de åtta millenniemål som sattes av FN för över tio år sedan ännu inte nåtts. Fattigdom existerar fortfarande på många håll, det finns fortfarande människor som diskrimineras i samhället på grund av kön, ålder och ursprung. 2,6 miljarder människor saknar fungerande toaletter och andra sanitära rättigheter. Detta är bara några exempel på problem som fortfarande är aktuella. Nej mina vänner, uppdraget är långt ifrån färdigt, vi har fortfarande en lång väg att gå. Det kommer med all säkerhet bli tufft, tufft men aldrig omöjligt. Det som krävs för att uppnå de kvarvarande millenniemålen är barnsligt simpelt men samtidigt oerhört svårt. Det vi måste göra är nämligen en enda sak: Agera! Inte imorgon, inte om fem månader utan nu. Vi måste agera för vår skull, för våra barns och deras barns skull. Vi måste agera för alla otaliga människor världen över som på något sätt är utsatta. 18