Vård- och omsorgsassistenters kompetens en litteraturgenomgång
Socialstyrelsen klassificerar sin utgivning i olika dokumenttyper. Detta är ett Underlag från experter. Det innebär att det bygger på vetenskap och/eller beprövad erfarenhet. Författarna svarar själva för innehåll och slutsatser. Socialstyrelsen drar inga egna slutsatser i dokumentet. Experternas sammanställning kan dock bli underlag för myndighetens ställningstaganden. Artikelnr 2006-123-39 Sättning Maj-Len Sjögren Publicerad www.socialstyrelsen.se, september 2006 2
Förord Socialstyrelsen, tillsammans med nio andra myndigheter, lämnade 2004 till regeringen en handlingsplan för kompetensförsörjningen inom kommunernas vård och omsorg om äldre och funktionshindrade. I denna åtog sig Socialstyrelsen att precisera de grundläggande anspråken på yrkeskompetens för omvårdnadspersonalen. Ett sådant arbete har genomförts och rapporterats i Vård- och omsorgsassistenters kvalifikationer. Inom ramen för det arbetet genomförde fil.dr. Agneta Törnquist en litteraturgenomgång. I denna rapport redovisas denna litteraturgenomgång. Ansvarig för arbetet med att beskriva vård- och omsorgsassistenters kvalifikationer är Gert Alaby. Christer Neleryd Chef för äldreenheten 3
4
Innehåll Förord 3 Inledning 7 Bakgrund 8 Vilken yrkeskompetens behöver omvårdnadspersonalen? 12 Vad innebär uttrycket yrkeskompetens? 12 Studier av litteratur och utbildningsdokument 13 Omvårdnadspersonal inom omsorgen om äldre 14 Definition av arbetet 14 Arbetsuppgifter vad man gör 14 Hur man ska vara 16 Vad man ska kunna utbildningsinnehåll 16 Vilka färdigheter är viktigast? 17 Omvårdnadspersonal inom omsorger om funktionshindrade 18 Definition av arbetet 18 Arbetsuppgifter vad man gör 18 Hur man ska vara 19 Vad man ska kunna utbildningsinnehåll 19 Vilka färdigheter är viktigast? 21 Omvårdnadspersonal inom hälso- och sjukvård 21 Definition av arbetet 21 Arbetsuppgifter vad man gör 21 Hur man ska vara 23 Vad man ska kunna utbildningsinnehåll 23 Vilka färdigheter är viktigast? 24 Valideringsdokument 24 Danmark 25 Finland 25 Norge 26 Sverige 27 Vilka färdigheter är viktigast? 28 Varför ska man ha utbildning? 28 Att rekrytera och behålla personal genom utbildning 28 Utbildning höjer statusen på omvårdnadsyrket 29 Utbildning är ett måste i kommunikation, relationer och medicin 29 Slutsatser 30 Referenser 33 Bilaga Svensk och finsk omvårdnadsutbildning 41 5
6
Inledning I rapporten Investera nu åtog sig Socialstyrelsen att utarbeta en kompetensbeskrivning för omvårdnadspersonal inom vård och omsorg om äldre och funktionshindrade. Denna ska användas vid utformning av utbildning och vid validering av yrkeskrav. Kompetensbeskrivningen är ett led i den handlingsplan som myndigheterna som utarbetat Investera nu har föreslagit. Som ett första steg i utformandet av en kompetensbeskrivning har jag fått i uppdrag att utforma ett underlagsmaterial för vidare diskussioner i referensgruppen. Detta underlagsmaterial är baserat på en litteraturgenomgång där studier som är publicerade i form av avhandlingar, vetenskapliga artiklar eller FoUrapporter ingår. En stor del av det skrivna är baserat på svenska studier. Jag har dessutom studerat valideringsdokument från våra nordiska grannländer. Syftet med litteraturgenomgången är att ge en bild av omvårdnadspersonalens yrkeskompetens. 7
Bakgrund I rapporten Investera nu! Handlingsplan för kompetensförsörjning inom vård och omsorg utgiven av Socialstyrelsen (2004) har nio myndigheter samarbetat. De föreslår att tio mål och tio åtgärder läggs fast i en tioårig handlingsplan för kompetensförsörjning inom vård och omsorg om äldre och funktionshindrade. De mål som jag i denna skrivning främst kommer att beröra handlar om att all personal ska ha minst grundläggande yrkeskompetens (mål II). År 2003 fanns det cirka 312 000 anställda (månadsavlönande) inom vård och omsorg i kommunerna. Därutöver arbetade 70 000 timanställda i verksamheten, vilket innebär att 22 procent av personalen inom kommunal vård och omsorg är timanställd. I landstinget arbetade 56 000 personer i motsvarande arbetsuppgifter år 2003. Härtill kommer ett okänt antal som arbetar i företag på uppdrag av landstinget eller inom privat hälso- och sjukvård. Merparten av de insatser som utförs ges enligt socialtjänstlagen (SoL). En fjärdedel av insatserna ges enligt lagen om stöd och service om vissa funktionshindrade (LSS) samt cirka femton procent enligt hälso- och sjukvårdslagen (Socialstyrelsen 2004). Den i särklass största yrkesgruppen, 75 procent av alla anställda, är vårdbiträden, undersköterskor, skötare och vårdare. Därtill kommer enligt Kommunals (2003) beräkningar yrkesgruppen personlig assistent och boendestödjare som beräknas vara knappt tio procent av de anställda inom vård och omsorg. Dessa yrkesgrupper går i denna text under samlingsnamnet omvårdnadspersonal. Enligt kommunala beräkningar behöver cirka 180 000 personer med formell yrkesutbildning rekryteras inom de närmsta tio åren (Svenska Kommunförbundet 2004). Dessa fakta är bekymmersamma eftersom det redan idag är svårt att rekrytera omvårdnadspersonal, oavsett om de har utbildning eller inte. Som tabell 1 visar har nio av tio av omvårdnadspersonalen en gymnasieutbildning och sex av tio har en omvårdnadsutbildning. Dessa uppgifter gäller månadsanställd personal. Bland de timanställda är andelen omvårdnadsutbildade lägre. Tabell 1. Omvårdnadspersonalens utbildning i procent. Anställda 2003 Nyanställda 2003 Omvårdnadsutbildning (vårdgymnasium) 56 43 Övrig vårdutbildning 8 8 Gymnasial/eftergymnasial utbildning (ej vård) 25 37 Förgymnasial utbildning 11 12 Källa Svenska Kommunförbundet: Aktuellt om äldreomsorgen 2004 (s. 46). I Svenska Kommunförbundets årliga statistiska beräkningar av omvårdnadspersonalens utbildning framkommer att av de 16 000 undersköterskor och vårdbiträden som hade rekryterats under år 2003 hade hälften en formell 8
yrkesutbildning. Av dessa hade 25 procent läst omvårdnadsämnen på komvux, 18 procent omvårdnadsprogrammet på gymnasieskolan och åtta procent hade någon annan omvårdnadsutbildning. Av dem som saknade omvårdnadsutbildning hade 37 procent en annan gymnasieutbildning och tolv procent hade förgymnasial utbildning (Svenska Kommunförbundet 2004). Det man kan konstatera är att utbildningsnivån bland de nyanställda sjunker. För att utbildningsnivån ska kunna höjas är det viktigt att de nya som börjar inom äldreomsorgen är bättre utbildade än de som slutar och helst bättre utbildade än genomsnittet av dem som redan är anställda. De flesta kommuner ställer enligt Kommunal (2003) också krav på att undersköterskor och vårdbiträden som anställs ska ha kompetens motsvarande gymnasieskolans omvårdnadsprogram. En något ljusare bild av utbildningssituationen kan utläsas av den undersökning Socialstyrelsen genomförde inom de särskilda boendeformerna år 2001. Undersökningen visade att cirka 75 procent av de månadsanställda vårdbiträdena och undersköterskorna bedömdes ha en formell vård- eller omsorgsutbildning motsvarande lägst gymnasiekompetens (Socialstyrelsen 2001). En bidragande orsak till svårigheterna med att rekrytera omvårdnadsutbildad personal kan vara den låga kapaciteten inom utbildningssystemet, samtidigt som gymnasieskolans omvårdnadsprogram inte har tillräckligt med sökande. Av de 21 000 undersköterskor och vårdbiträden som rekryterades år 2002 kom endast 4 300 direkt från studier (Svenska Kommunförbundet 2003). Man kan konstatera att för att motsvara den långsiktiga efterfrågan på omvårdnadsutbildad personal behöver dagens utbildningskapacitet inom området mer än fördubblas. Vilken utbildning har då de som är anställda inom kommunal vård och omsorg? I en enkätstudie från år 2002 bland 316 vårdbiträdes- och undersköterskeanställda på särskilda boendeformer (ålderdomshem och servicehus) visade det sig att drygt hälften vardera var anställda som vårdbiträden respektive som undersköterskor (Törnquist 2004). Denna fördelning mellan vårdbiträdes- och undersköterskeanställda stämmer väl med andra studier, se bland annat Gustafsson och Szebehely (2001); Socialstyrelsen (2003). 9
Vårdbiträdens och undersköterskors utbildning 120 100 80 60 40 20 0 0 98 20 5 45 45 39 15 47 2 vårdbiträdesut bildning 10-20v vb/komvux vårdlinje komvux Figur 1. I figurens vänstra del ser vi vårdbiträdenas utbildning och i den högra delen av figuren ser vi undersköterskornas utbildning på särskilt boende: ålderdomshem och servicehus, n = 316 (Källa: Törnquist 2004, s 204f). I ovanstående figur kan vi se att majoriteten (58 procent) av vårdbiträdena har gått en 10 eller 20 veckors vårdbiträdesutbildning. Tjugo personer (12 procent) har en gymnasial omvårdnadsutbildning från social servicelinje, vårdlinje eller omvårdnadsprogram. De av vårdbiträdena som har uppgivit att de har gått vårdlinje eller omvårdnadsprogram har inte fullföljt utbildningen och är därför inte behöriga till undersköterskearbete. Av dem som arbetar som vårdbiträden har 45 (27 procent) ingen formell vård- eller omsorgsutbildning. Spridningen mellan de olika utbildningsalternativen är större bland de undersköterskeutbildade. De som har en nyare utbildning, efter år 1991, har antingen gått på ungdomsgymnasiets omvårdnadsprogram (10 procent) eller på komvux (31 procent). En klar tendens är att de undersköterskeutbildade har skaffat sin utbildning som vuxen. Däremot var det endast sex av de vårdbiträdesanställda som höll på att successivt utbilda sig till undersköterska, vilket rimligtvis borde tolkas som om enheterna är långt ifrån intentionen om att den formella utbildningen ska vara omvårdnadsprogrammet och att all omvårdnadspersonal ska ha en undersköterskekompetens (Törnquist 2004). I och med gymnasiereformen år 1991 förändrades omvårdnadsutbildningen från en yrkesutbildning till en yrkesförberedande utbildning och av ovanstående utbildningsalternativ återstår idag omvårdnadsprogrammet på ungdomsgymnasiet alternativt komvux. Elevgruppen som sökt omvårdnadsprogrammet och dess föregångare har de senaste årtiondena genomgått en närmast total förändring. Från att det tidigare varit välmotiverade och högpresterande elever som kommit in i konkurrens ser vi nu alltmer skoltrötta och svagpresterande elever. Elevantalet har successivt minskat och under den sista tioårsperioden har elevantalet halverats. På de flesta orter kommer samtliga in som sökt omvårdnadsprogrammet (Skolverket 2000). Trots den minskande populariteten konstaterar Skolverket (2002) vid en undersökning, tre år efter avslutat gymnasium, att 83 procent av dem som 10
var verksamma var det inom ett målyrke för sin gymnasieutbildning. I en jämförelse med andra yrkesförberedande utbildningar kan sägas att i genomsnitt 40 procent arbetade inom ett målyrke för sin gymnasieutbildning efter tre år. Detta talar för att de som genomgått omvårdnadsprogrammet blir vården trogna. I en avhandling av Eriksson och Gunnarsson (1997) visar författarna på att endast elva procent av omvårdnadsprogrammets avgångselever önskar arbeta med äldre människor, de flesta vill arbeta på sjukhus och då främst på en mottagning (Walldal 1986; Herrman 1998). Enligt Eriksson och Gunnarssons (1997) studie har attityden till att arbeta med äldre försämrats under utbildningens gång. När eleverna började i årskurs ett uppgav en tredjedel att skälen till att söka utbildningen var att de ville hjälpa äldre människor. En försiktig tolkning kan vara att elevens möte med den äldre och äldreomsorgen under den arbetsplatsförlagda utbildningen (APU) har förändrat elevens inställning till att arbeta med äldre. Detta samband går däremot inte att utläsa i SCB:s sysselsättningsregister (1999) där det synliggörs att hela 43 procent av gymnasieskolans omvårdnadselever går till arbete inom äldreomsorgen (se vidare i Törnquist 2001). Förtydligas måste att merparten av dem som utbildas för vård och omsorgsyrken får sin utbildning inom komvux. I Skolverkets (2003) årliga statistik över elever som har slutfört gymnasieutbildning under året framkommer att från omvårdnadsprogrammet på ungdomsgymnasiet slutförde sammanlagt 2 443 elever omvårdnadsprogrammet under år 2003. Samma år deltog sammanlagt 15 443 studerande i kursen omvårdnad på komvux. 1 I Investera nu (Socialstyrelsen 2004) ser myndigheterna att även i framtiden är vuxna den mest betydelsefulla rekryteringsgruppen. 1 På komvux registrerades inte ett utbildningsprogram utan enbart kurser. Skolverket offentliggör statistik över de mest frekventa kurserna och bland dessa ingår ett flertal från omvårdnadsprogrammet, bland annat kursen omvårdnad. 11
Vilken yrkeskompetens behöver omvårdnadspersonalen? I Investera nu (Socialstyrelsen 2004) skriver myndigheterna att kraven på yrkeskompetens i den framtida omsorgen om äldre och funktionshindrade kommer att öka. Den vård och omsorg som kommer att bedrivas inom äldreomsorgen kommer främst att innefatta äldre i hög ålder, ofta med kognitiva funktionsnedsättningar, inte minst demenssjukdom. Allt fler kommer dessutom att ha flera sjukdomar och kommer att vårdas till livets slut. Arbetet med funktionshindrade kommer främst att bedrivas bland personer med psykiska funktionshinder. Den grundläggande yrkeskompetensen bör enligt Investera nu (Socialstyrelsen 2004) ha sin tyngdpunkt i sociala och pedagogiska moment inom omsorg och omvårdnad. Yrkeskompetensen är baserad på stödjande av den äldre och den funktionshindrades resurser rehabilitering och habilitering sjukdomar och skadors konsekvenser förebyggande av sjukdom och främjande av hälsa god omvårdnad självkännedom och samarbetsförmåga god omvärldsorientering muntliga och skriftliga färdigheter i det svenska språket teknisk kompetens (Socialstyrelsen 2004;18). Denna beskrivning av yrkeskompetensen får ligga som ingång i nedanstående litteraturgenomgång. Vad innebär uttrycket yrkeskompetens? Yrkeskompetens som uttryck är sammansatt av kunskap och färdighet. Om kunskapen är att veta något om det vi ska utföra så är själva utförandet färdigheten. Grundantagandet är att i allt arbete som vi utför behövs både kunskaper och färdigheter. Kunskaper är något som vi lär i skola och i arbetsliv men också i den vardag som vi befinner oss i. I de flesta utbildningar ligger tyngdpunkten på ett teoretiskt kunskapsinhämtande och själva färdighetsträningen förläggs då till arbetslivet. Enkelt kan man säga att det är arbetslivet som sköter färdighetslärandet. Olika yrken kräver olika kunskaper och färdigheter. En del yrken kräver långa teoretiska studier medan andra yrken kräver ett större kunskapsinhämtande från vardagen. En del yrken kräver fingerfärdighet medan andra yrken 12
kräver emotionella färdigheter. Man kan konstatera att yrkeskunskapen vare sig kan läras in eller bedömas skild från sitt sammanhang. Men för att betraktas som kompetent räcker det inte att enbart ha kunskaper och färdigheter utan vi ska också ha förutsättningar att finna lösningar på de problem som uppstår i det dagliga arbetet. Dessutom ska arbetet vi utför vara framgångsrikt; vi betraktar inte den som står handfallen i sitt arbete som kompetent. Vad är det då som avgör om individen blir framgångsrik i sin yrkesverksamhet när hon äger ett gott yrkeskunnande? För att komma närmare frågan om yrkeskompetens kan man ta utgångspunkt i Nijhofs och Streumers (1998) sammanställning av uttrycket Key Qualifications. Nyckelkvalifikationer används som en sammanfattande beskrivning av de kvaliteter som gör det möjligt för individen att fungera i en föränderlig tillvaro eller möta nya typer av situationer inom ett föränderligt arbetsliv. Nyckelkvalifikationernas styrka är att både kognitiva, sociala och kommunikativa förmågor lyfts upp såsom värdefulla. Nyckelkvalifikationerna kan delas in i fyra huvudkategorier: kognitiva färdigheter (lära sig, planering, argumentation, problemlösning) kommunikativa färdigheter (läsa, skriva, lyssna) sociala färdigheter och interpersonella relationsfärdigheter (arbeta i grupp, samspelsteknik, emotionell förmåga) personliga färdigheter (självständighet, ansvar, omdöme). Dessa nyckelkvalifikationer har en bred användning och är meningsfulla i de flesta yrken. Nyckelkvalifikationerna är också överförbara från arbete till arbete och behövs idag men också i framtiden. Förutom nyckelkvalifikationer behövs också yrkeskunskaper. Med hjälp av dessa två uttryck, nyckelkvalifikation och yrkeskunskap, kommer jag att kategorisera litteraturen. Dessutom synliggörs i litteratur och valideringsdokument en värdegrund som ska vara förankrad i allt arbete som omvårdnadspersonalen utför. Därmed blir värdegrund den tredje kategorin. Studier av litteratur och utbildningsdokument Omvårdnadspersonalen representerar som vi har sett ett flertal yrkesgrupper. Ett första steg i min litteraturredovisning har därför blivit att beskriva omvårdnadspersonalens arbete ur ett verksamhetsperspektiv. På detta sätt hoppas jag att synliggöra yrkeskompetensen. Därefter följer en kort beskrivning av vad omvårdnadspersonalen anser att de behöver för kunskaper för sitt arbete. Den första delen är indelad i tre områden: omsorgen om äldre och funktionshindrade och hälso- och sjukvård 2 och är i huvudsak baserad på svenska studier. Därefter kommer jag att kortfattat beskriva yrkeskunskap utifrån valideringsinstrument hämtade från de nordiska länderna. Avslut- 2 Eftersom vi inte har haft inriktningsspecifik utbildning sedan i början av 1990-talet så finner jag att det här finns ett behov av att även spegla omsorgen om sjuka. 13
ningsvis ställer jag mig frågan varför omvårdnadspersonalen ska ha utbildning och besvarar den med hjälp av vetenskapliga artiklar. Syftet med litteraturgenomgången är att ge en bild av omvårdnadspersonalens yrkeskompetens. Omvårdnadspersonal inom omsorgen om äldre När vi pratar om omsorgen om äldre innefattar det omvårdnadspersonal som arbetar inom kommunal äldreomsorg. 3 Omvårdnadspersonalen har yrkesbeteckningarna vårdbiträde eller undersköterska. De studier som jag har funnit om omvårdnadspersonal inom äldreomsorg och dess yrkeskompetens har främst berört hemtjänst. Tilläggas bör att man har gjort fler studier på äldreomsorgens omvårdnadspersonal än på personalen i de andra verksamhetsområdena. Definition av arbetet Syftet med omsorgsarbetet är att ge god omsorg med hög kvalitet. Med kvalitet avses att omsorgen om den äldre ska uppfylla och tillfredställa de äldres krav, behov och förväntningar. Omvårdnadspersonalens arbete ska kännetecknas av ett gott bemötande och hög kompetens. Den äldre ska ha möjlighet till stor delaktighet och stort inflytande, god tillgänglighet och kontinuitet och omsorgen ska upplevas trygg och säker. Den äldre ska kunna bo kvar i sitt hem, oavsett om det är ett boende i enskilt hem eller på särskilt boende, även om omvårdnadsbehovet är stort (Proposition 1997/98:113). Omsorgsarbetet med den äldre är ett arbete där omvårdnadspersonalen ger hjälp med sysslor som den äldre inte klarar av och omsorgsarbetet handlar ofta om den äldres mer eller mindre bestående behov av hjälp. Det primära målet för arbetet blir därmed att ta ansvar för den äldres välbefinnande där både praktiskt arbete och relationen mellan omvårdnadspersonalen och den äldre är sammanvävda (Törnquist 2004). Arbetsuppgifter vad man gör Ett vårdbiträdes arbete är enligt Blomdal Frej (1993) indelat i tre huvudkomponenter: det praktiska, det sociala och det existentiella, vilka förenas och integreras i relationen mellan den äldre och omvårdnadspersonalen. I studier av omsorgsarbetet och yrkeskompetens inom äldreomsorger har ett flertal arbetsområden identifierats (se bland annat Astvik 2003; Ellström & Ekholm 2001; Drugge 2003; Ström 1997; Törnquist 2004; Wahlgren 1996 och Zingmark 1991). 4 I de nämnda studierna fastslås att omvårdnadspersonalen ska behärska fem olika arbetsområden och därmed kunskapsområden. Dessa områden består av omsorgsuppgifter, sociala uppgifter, hushållsuppgifter, medicinska uppgifter och administrativa uppgifter. Dessa arbetsupp- 3 Även om tio procent av äldreomsorgen är i enskild regi så är de studier som jag har läst i stort baserade på material från kommunal äldreomsorg (Svenska Kommunförbundet 2004). 4 Det finns relativt många avhandlingar som beskriver omvårdnadspersonalens arbetsuppgifter inom omsorger om äldre, jag har här valt att ta upp de avhandlingar som hanterar frågor om kompetens och yrkeskunskaper. 14
gifter har olika värden för omvårdnadspersonalen och det mest betydelsefulla och själva kärnan i arbetet är omsorgsuppgifterna. Detta arbete definieras som det nära dagliga arbetet med den äldre och innehåller kunskaper och färdigheter som att se till att den äldre får duscha och får hår, naglar och tänder skötta. Men också att den äldre får på sig kläder och får i sig mat. Omsorgsuppgifterna prioriteras alltid före de andra arbetsuppgifterna. De arbetsuppgifter som omvårdnadspersonalen tycker är underprioriterade från ledningshåll är de sociala uppgifterna (se även rapporter från Socialstyrelsen 1997; Svenska Kommunförbundet 1999). Dessa innefattar kunskaper och färdigheter som att ta sig tid att prata, följa med på en promenad, aktivering eller kontakt med anhöriga, tandläkare, läkare eller frisör. Det är den äldres länk mellan enheten och yttervärlden. Bristen på tid för att utföra de sociala uppgifterna leder till stress hos omvårdnadspersonalen (se Gustafsson & Szebehely 2001). Ett av omvårdnadspersonalens mest tidskrävande arbetsområde är hushållsuppgifterna. Omvårdnadspersonalen på de särskilda boendeformerna har dessutom ett dubbelt hushållsarbete: hon sköter den äldres hem men också det gemensamma hemmet. Både den äldres hem och det särskilda boendet ska städas, gardiner ska bytas och tvättas och blommor ska skötas. Det dagliga hushållsarbetet har också det en tendens att ta tid från arbetet med den äldre. Idag är det många enheter som saknar vaktmästare. När politikerna fattar beslut om att kommunen ska ingå i ett miljöprojekt blir konsekvensen att kompostering och källsortering tar vårdbiträdets tid från arbetet med den äldre (se Törnquist 2004). De medicinska uppgifterna består främst i att lägga om sår, dela ut mediciner från dosetter och att ge insulin. Men det kan också innebära att ta hand om en svårt sjuk äldre vilket då kräver en förmåga att kombinera omsorgskunskaper och färdigheter med de medicinska kunskaperna och färdigheterna. Medicinska arbetsuppgifter delegeras av sjuksköterskan och det är sjuksköterskan som har det yttersta ansvaret för att dessa uppgifter sköts på ett kunnigt sätt. Det är också inom detta kunskapsfält som omvårdnadspersonalen finner att de har bristande kunskap. Främst behövs mer kunskaper och färdigheter för arbetet med äldre med demenssjukdom och psykisk sjukdom. Inom de medicinska uppgifterna kan även uppgifter som rehabilitering ingå. Det kan innefatta massage, sjukgymnastiska övningar och gångträning. Det sista av omvårdnadspersonalens fem arbetsområden är det administrativa arbetet ett arbete som omvårdnadspersonalen ser som en delegering av enhetschefens arbetsuppgifter (Törnquist 2004). I det administrativa arbetet ingår arbetsuppgifter som att beställa hem varor, sköta inringning av vikarier vid sjukfrånvaro, att schemalägga arbetet men också att dokumentera det dagliga arbetet hos den äldre. Här krävs kunskaper och färdigheter i att planera och organisera arbetet men också att formulera sig i skrift. Därutöver finner Astvik (2003) att omvårdnadspersonalen har ett socialpedagogiskt arbete som innebär och syftar till att stödja och utveckla den äldres resurser. Det handlar om hjälp till självhjälp med syfte att öka den äldres oberoende och självständighet. 15
Hur man ska vara Omvårdnadspersonalens formas av de relationer som de för tillfället befinner sig i. Det krävs med andra ord en kompetens i arbetet med den äldre och en annan kompetens i samarbetet med kollegan. Omvårdnadspersonalens personliga kompetens gentemot den äldre bygger på hans eller hennes empatiska förmåga, på ödmjukhet, kärleksfullhet och respekt för den äldre. Omvårdnadspersonalen ska med andra ord ha en emotionell kompetens. Lika viktig är den personliga kompetensen gentemot kollegorna, vilket innefattar att vara ärlig, stöttande, lojal, pålitlig och positiv. Omvårdnadspersonalen ska med andra ord ha en ansvarskompetens. I sitt arbete ska hon eller han dessutom vara självständig, flexibel och ha initiativförmåga. Den tänkbara personliga kompetensen som inte hör ihop med vårdbiträdet är snabbhet, effektivitet eller rationalitet (Törnquist 2004). Den personliga kompetensen är en förutsättning för omsorgsarbetets kvalitetsanspråk. En grundförutsättning för god kvalitet är enligt bland annat Ström (1997); Drugge (2003) och Astvik (2004) att organisera verksamheten så att det finns kontinuitet i relationen mellan omvårdnadspersonalen och den äldre. Eftersom arbetet sker i det personliga mötet i en relation kan inte omvårdnadspersonalen bytas ut utan att omsorgsinsatsen förändras. Arbetet handlar också om att knyta an till de äldre som alla är olika personligheter. Det handlar också om att se den äldres behov bakom demens, kristallkronor och valiumtabletter (Wahlgren 1996). Att mötet och relationen är viktig för omsorgens kvalitet styrks av ett flertal forskare (Ström 1997; Eliasson 1992; Szebehely 1995; Silfverberg 1996; Wahlgren 1996, Drugge 2003; Ingvad 2003). I studier från omsorger om äldre visar det sig att den personliga kompetensen i mångt och mycket är lika viktig, om än inte viktigare, än formell utbildning. Vad man ska kunna utbildningsinnehåll I ett stort antal studier fastslås att omvårdnadspersonalen kompetens utvecklas i de erfarenheter som bildas i mötet mellan de äldre och omvårdnadspersonalen, vilket innebär att yrket lärs i vardag eller i arbetet (Berg 1994; Christensen 1997; Daatland 1994; Drugge 2003; Forsgärde & Westman 2002; Gutavsson 1999; Melin Emilsson 1998). Med andra ord så har den erfarenhetsgrundade kunskapen ett företräde framför den utbildningsgrundade kunskapen. Argument för en erfarenhetsgrundad kompetens är att varje möte med den äldre är unik. Kunskapen kan därmed inte vara generell och kan därför inte läras i utbildning, utan betraktas som individuell. Utgångspunkten blir därmed i bemötandet av varje individ. Därmed blir omvårdnadspersonalens relationskompetens äldreomsorgens kvalitetsredskap (Engbom & Hellberg 2004). Motargument till den erfarenhetsbaserade kunskapssynen kan vi se i en studie av Axelsson & Elmståhl (2002) där de finner att outbildad omvårdnadspersonal utsätter de äldre för risk. Axelsson & Elmståhl kräver att omvårdnadspersonalen ska få bättre kunskaper i läkemedelshantering. Ericsson (2003) pekar på att kunskap inte bara är sunt förnuft. De finner att för att arbeta med demenssjuka ska omvårdnadspersonalen ha kunskaper om de- 16
menssjukdom och andra närliggande sjukdomar. Personalen ska även ha kunskaper om sociala faktorer som kan påverka den äldre hälsa men också olika metoder för att utreda vad den äldre med demenssjukdom klarar av och hur den ska behålla denna förmåga så länge som möjligt. Både Axelsson & Elmstål och Eriksson företräder en kunskapssyn som är vanlig inom äldreomsorgen nämligen den att omvårdnadspersonalen främst behöver medicinska kunskaper. Ett liknande resultat fick jag i min studie där både företrädare för äldreomsorgen på kommunal policynivå och på lokal enhetsnivå (enhetschefer och vårdbiträden) menade att det var inom det medicinska arbetsområdet som omvårdnadspersonalen behövde kunskaper (Törnquist 2004; se även Ellström & Ekholm 2001). En av slutsatserna i min studie (Törnquist 2004) var att förutom den medicinska kunskapen så behövde omvårdnadspersonalen i sitt arbete med äldre också ha kunskaper i gerontologi och beteendevetenskap. Kunskaperna ska ha ett tydligt äldrefokus och utifrån kunskaper om det normala åldrandet ska omvårdnadspersonalen kunna identifiera förändringar hos den äldre samt veta hur hon eller han ska bemöta den äldre med denna förändring. Detta tredelade samband, menar jag, ska betraktas som en grundförutsättning för all den kunskap som omvårdnadspersonalen behöver i sitt arbete. Centrum för förståelsen av kunskapen är att förlägga den i dess kontext och använda de grundläggande termer som är gemensamma för kontexten (aktiv, inflytande, trygghet, oberoende, respekt etcetera). Därför bör de tre centrala kompetensområdena gerontologi (kunskapen om den äldre) geriatrik (medicinska kunskaper) och bemötande (psykologi) diskuteras. Här kan vi se att de övriga kompetensområdena som omsorgs- och hushållskunskaper samt sociala och administrativa kunskaper helt naturligt kommer att ingå i förvärvandet av yrkeskunskapen. Därmed skapas en helhet (Törnquist 2004). Sammanfattningsvis kan vi utifrån Runesson och Eliasson-Lappalainen (2000;53) dra slutsatser om att yrkeskompetens inom äldreomsorgen är att ha de kunskaper som behövs för att sköta en annan människas hem och kropp samt förmåga att lyssna och se den andres behov eller önskemål och anpassa hjälpen efter detta. Annan kompetens som behövs är teoretisk kunskap: medicinsk, psykiatrisk och social. Det krävs också att kunna bedöma när andra yrkeskategorier med annan kompetens bör tillkallas. Vilka färdigheter är viktigast? Vi har sett utifrån de refererade studierna att omvårdnadspersonalen inom omsorgen om äldre behöver omsorgskunskaper, sociala kunskaper, hushållskunskaper, medicinska kunskaper och administrativa kunskaper. Tyngdpunkten i arbetet ligger i att ha kunskaper och färdigheter för att klara av omsorgs- och hushållsarbetsuppgifter. De nyckelkvalifikationer som främst har synliggjorts är sociala färdigheter och interpersonella relationsfärdigheter samt kommunikativa färdigheter. Tyngdpunkten ligger i relationsfärdigheterna. Den värdegrund som ska genomsyra arbetet är den äldres välbefinnande. 17
Omvårdnadspersonal inom omsorger om funktionshindrade När vi pratar om omsorgen om funktionshindrade innefattar det omvårdnadspersonal som arbetar inom kommunal handikappomsorg med personer som har ett fysiskt eller psykiskt handikapp alternativt en utvecklingsstörning. Omvårdnadspersonalen har olika yrkesbenämningar såsom personlig assistent, boendestödjare, skötare eller vårdare. De studier som jag har funnit om omvårdnadspersonal och dess yrkeskompetens inom omsorgen om funktionshindrade har främst berört yrkesgruppen personlig assistent. Ett fåtal studier rör omvårdnadspersonal som arbetar med psykiskt funktionshindrade eller utvecklingsstörda. Definition av arbetet I litteraturen går att utläsa att syftet med omsorgsarbetet är att stärka den funktionshindrades möjligheter att leva ett självständigt och oberoende liv. Enligt 6 LSS ska den enskilde i största möjliga utsträckning ges inflytande och medbestämmande över de insatser som ges (SFS 1993:387). Ett grundfundament för omvårdnadspersonalens arbete inom omsorgen om funktionshindrade är att personalen tillsammans med den funktionshindrade ska utföra de sysslor som den funktionshindrade själv skulle ha gjort om han eller hon inte hade haft sitt funktionshinder (Dehlin 1997). Gough och Modig (1996;41) beskriver omsorgsarbetet som ett socialt arbete på det personliga livets villkor. Arbetsuppgifter vad man gör Omvårdnadspersonal som arbetar inom omsorgen om funktionshindrade har enligt Gough och Modig (1996) inte avgränsade och i förväg bestämda arbetsuppgifter utan arbetet består av de uppgifter som den funktionshindrade för tillfället behöver assistans med. Detta innebär att arbetsuppgifterna i stor utsträckning skapas av det den funktionshindrade företar sig, av dennes sysselsättningar och intressen. Att vara omvårdnadspersonal innebär också arbetssituationer där samarbetet innefattar intimitet, fysisk närhet och oavsiktlig insyn i privatlivets förhållanden. Relationens sociala närhet bidrar till behovet av att etablera en personlig relation till den funktionshindrade för att man ska känna sig hemma i den funktionshindrades sociala miljö. Relationen beskrivs av Gough och Modig (1996) som mycket närmare och personligare än andra arbetsrelationer. Att arbeta som omvårdnadspersonal bygger i hög utsträckning på samförstånd (se även Ahlström, Sundmark & Wetterstrand 2001; Hugemark & Wahlström 2002; Jensen 1992). I en studie av Larsson och Larsson (2003) blev de personliga assistenterna ombedda att beskriva sina huvudsakliga arbetsområden. De flesta lade tonvikten vid personlig omvårdnad i vilket ingår att hjälpa till med hygien, toalettbesök, omläggning av sår, av- och påklädning, vändning nattetid, tillsyn, användning av lift med mera. För vissa av assistenterna låg tyngdpunkten på mer utpräglade medicinska uppgifter, till exempel att sköta respirator, sondmata, suga rent, tappa urin, ge sjukgymnastik, rehabilitera etcetera. 18