ANN-MARI HÄGGMAN Två österbottniska bygdespelmän En av Folkkultursarkivets angelägnaste uppgifter är att genom insamling ute i fält tillvarata den finlandssvenska befolkningens traditioner. Denna del av vår verksamhet ger oss förutom värdefullt traditionsmaterial även en god kontakt med människor runt om i svenskbygderna. Vi har fått följa många livsöden och fått ta del av många gamlas stora levnadsvisdom. Vi har tillbringat verkliga högtidsstunder i sällskap med spelmän och vissångerskor. Många gånger har vi känt en stor tacksamhet mot alla dessa traditionsbärare, som så förtroendefullt och förbehållslöst låtit oss bli delaktiga av deras minnen oc~ tankar. * Två av dem, som jag särskilt minns, är Viktor Andersson (1901-1974) i Jeppo och Emil Granvik (1898-1975) i Munsala. Båda var under sina sista år verksamma inom gruppen Jeppo bygdespelmän, men mest minns jag dem som individuella konstnärer och stora personligheter. * Viktor ansågs under en lång tid som Jeppobygdens förnämsta spelman. Han gned stråken med en kraft och en häftighet som var unik. Spelet var rent och taktfast. Ingen kunde förbli oberörd av de märgfulla toner, som strömmade ut ur hans fiol. Såsom gamla tiders storspelmän var också Viktor medveten om sin färdighet. Han spelade låtarna som de skulle spelas! Hans litet kärva sätt att uttrycka sig kryddades av en frodig folklig humor. Första gången träffades vi år 1968, då han tillsammans med Erik Johan 49 4
Spelmannen V i ktor Andersson i Jeppo. (Foto A-M. H äggman, augusti 1973.) Lindvall och Bengt Enkvist spelade ett tjugotal melodier för mig. Viktor besvärades då av svår andtäppa, men fick han väl vila sig mellan låtarna, så ville han nog spela. Verkligt imponerad blev jag när han dessutom med glimten i ögat och kämpande mot astman sjöng "Trind som en rouvo". Fyra år senare fick vi vår första riktiga pratstund. Vi satt vid hans köksbord och han berättade om sitt liv och sina funderingar. 50
- Hur gammal var du när du började spela? - Jag var nog ganska ung, kanske ätta-tio år. Men jag hade ingen fiol själv utan jag fick spela på morbrors fiolen. Då måste jag också göra nånting för honom. Jag bar in hö, bar in ved och mocka i stallet och sånt där. Farsföräldrarna var arga pä mej. De sa ät far: Nu lär pojken din sej spela och spelar väl sej till helvetet. Det ansågs så syndigt det där spelandet. De var så religiösa. Pä logdanserna spela jag munharpa och senare på danserna spela jag fiol ända till 1918, då jag for till Amerika. - Varför for du? - Jag måste fara och tjäna pengar. Det var ju så fattigt i de här trakterna. Jag var backstugusittarson, sä säger de i passet. Och den titeln var nu inte något vidare. När Viktor kom hem från Amerika började han spela på bröllop. Han blev snart vida berömd. Han var flitig spelman och hade flera olika spelkamrater. Spelmännen blev väl omskötta. De hämtades med häst och kärra och trakterades på bästa sätt. Det hände t.o.m. att Viktor på värdarnas förfrågan bara fick peka ut den flicka han ville ha till nattsällskap. Hans släkting Johannes Hille mindes: "Min kusin Viktor Andersson och jag brukade spela tillsammans på dans. Jag var ung då, när han kom från Amerika. Jag måste alltid bära hem båda fiolerna, när Viktor for och hälsa på flickor." Mest spelade han ihop med Johannes Jusslin. De var de verkliga bröllopsspelmännen. De färdades från Jakobstad till trakterna söder om Vasa. Man började anordna bröllop på onsdagar för att de upptagna spelmännen skulle ha tillfälle att komma. - Var det lönsamt att va ra spelman? - Ja visst. Nog fick man ta vad man ville ha. Men i allmänhet var vi billiga. Vi tyckte det var synd att klå någon. Så vi spela nog mycket billigt. Vi var så mycket med. överallt. Ibland var det så mycket bröllop att vi måste "refuse" en del. - Vad har du arbetat med då? - Nä jag har gjort olika sorts träarbeten, snickeriarbeten och stenarbeten och vad som nu fanns här runtomkring. Och så hade vi ju ett torp och ett par tre kor också. Viktors två söner Henry och Elis blev snart så stora, att de kunde följa med fadern som spelmän på danstillställningar och fester. De var båda mycket musikaliska och det är allmänt känt att när Viktors orkester var tingad att spela, då blev det dansmusik som hette duga. 51
Ett österbottniskt bröllop, troligen år 1919. Brudgum är William Levlin, brud Ellen Löt, som här ses tillsammans med pällhållarna och två spelmän, Johannes Juslin och Viktor Andersson. - Och inte tyckte de om sån där försiktig musik, som t.ex. då någon spelade notvalser och sånt. Det var för allvarsam musik, emot då vi brusa till så där huj! hej! Då blev det liv i dem. Och då hoikka de! Och då var de nöjd. Viktor var mångsidig och skicklig. Därför fick han ställa upp i de mest skilda sammanhang. Han var bröllopsspelman, han spelade på danstillställningar, på hembygdsfester och föreningsfester. Han försökte sig t.o.m. på att ge konserter i ungdomsföreningshuset. Endast i spelmanstävlingarna hade han förvånande liten framgång. Då blev han nervös och spelet blev stelt och onaturligt. Vid Kaustbyfestivalen 1971 fick Viktor äntligen berättigad uppmärksamhet. Men då var han en gammal man och trots att spelet fortfarande var imponerande, så kunde det bara ge oss en föreställning om vilken klämmig musik Viktor presterat i sina glansdagar. 52
Emil Granvik spelade tidvis tillsammans med Viktor. Så ofta blev det ändå inte, för på den tiden var det långt mellan Bärs i Jeppo och bygruppen Rank i Munsala. Tillsammans med Viktor besökte jag Emil sommaren 1973. De två spelmännen hade inte träffats på flera år och de blev så ivriga med sitt spelande, att de båda sekunderade en låt utan att märka att överstämma saknades - den hörde de tydligen vardera i sitt inre. De passade bra ihop. Viktor medveten, dominerande. Emil försiktig, anpassningsbar. "Spela du bara", sade Emil allt som oftast till Viktor, "så följer jag med!" Det kunde inte ha gått vildare till i en dansstuga. Den ena menuetten följde den andra. De tog i för allt de var värda. J ag blev orolig för Viktors hälsa, men mina invändningar överröstades av fiolerna. Viktor pustade och sågade på med fart. Emil följde rytmen med hela kroppen, ögonen brann. Det visade sig att Emil var otroligt skicklig på att sekundera. Han hade en ålderdomlig spelstil (det hade redan Otto Andersson vid något tillfälle sagt honom). Han spelade i krokar och krusiduller. Munsala brudmarsch fick både förspel och eftersläng. Han improviserade så, att han ibland inte riktigt visste var han hade börjat, - han kunde faktiskt börja med en låt och sluta med en annan. Därför tyckte han att det var skönt att få spela med någon annan, någon som hade bättre reda på sig. Emil var glad över mitt besök och jag återvände senare för att intervjua honom. Då sjöng han psalmer för mig med bärande stämma- han hade nämligen också varit liksångare i sina dagar. Och Emil berättade. Han hade en underbar förmåga att skildra allting detaljerat och levande. Han var så vänlig, så mild och anspråkslös. Han talade i historier, ordspråk och vändningar. Och den underfundiga humorn tittade fram överallt. - Hur blir man spelman? - Joo, ser du. Här i byn fanns en spelman, Johan-Erikas-Jutt. H a n var den enda, som de riktigt gilla. Ibland, då han steg opp p å morgon, så tog han fiolen. Och så spela han en lät. Satt där i bara kalsongerna och spela litet. Han spela en menuett. Han spela en till. Han speia flera. Sä sa han åt gumman, att hon skulle gå och kasta en hötapp ät hästen; han hade ju int tid han som spela. Och så spela han och spela. Sä blev det middag och gumman fick gå ut till hästen än en gäng. Och Jutt han bara spela. Sä åt han litet, och så spela han igen. Till slut behövde han int alls klä på sej byxorna den dagen. - - - Joo ser du. Sä blev de till spelmän! 53
Emil Granvik i Munsala sändes som t~ng i spelmanslära till Bagg-Matt. (Foto Mårten Hulden, i augusti 1913.) Emil berättade också om hur han lärt sig spela: - Jag lärde mej spela av min far till att börja med, sen av min kusin K. J. Sandvik. Och så sa Sandvik: "Jaa, nu har du int nä mera att lära av oss. Nu ska du fara till Bagg-Matt." Sä for jag dit jag då. Jag satte mig ner innanför dörren och sa, att jag hade kommit för att höra honom spela. Han sa ingenting på en läng stund. Till slut sa han: Nä brukar du spela ä? Jag sa: Något litet brukar jag nog försöka. Då sa han: Nä försök spela en lät nu då! Int ville jag så riktigt gärna. Men till sist, när han nu bara satt där och vänta och int gjorde nånting, så spela jag då till slut. Nä det var ju int så illa, tyckte han. Sä gick han in i kammarn och kom ut med fiolen. Sä började han spela litet. Så gick han ut på nytt och kom in med en emaljeramugg med sänt där hemtillverkat. Och då börja han spela. Jag försökte följa med då, men det var nog nästan omöjligt. Det var på det sättet att han darra på stråken, trrrr, trrr. Och tillika darra han också med fingrarna. Och han kunde börja samma melodi var som helst. Han spela samma melodi 54
på olika ställen! Han börja på ett och sluta på ett annat, kunde byta hur som helst. Det var alldeles omöjligt att någon skulle kunna spela ihop med honom. Jag sluta jag. Då sa han: Nej, spela du bara! Följ mej bara! Medan han spela så kom några gubbar och börja dricka ur muggen de också. Och så satt de och prata. Efter en stund kom käringarna och var arga på gubbarna. Men gubbarna bjöd opp dem och så dansa de menuett. - - - Och så höll vi på då sedan, precis hela dagen och hela natten. Då jag besökte Emil hade han haft en lång paus från spelandet och konsten hade rostat litet. Men jag lyssnade på äldre bandinspelningar och kände då igen mästaren. Ändå var det inte musiken utan hans person, som fängslade mig mest. Hans levnadsvisdom, saktmodighet och underfundiga humor. På samma sätt som hans musik fick krusiduller, så broderade han också ut sitt tal. Hans charmerande brev återspeglar denna del av hans ovanliga personlighet :... Nu måste jag förmå mig att avsluta denna min redlösa utredning. A no vart e som e vart, sa smedin, då han härda plogbillen och kasta den i sjön. Det äterstår nu bara att sätta mitt ärevördiga namn under, sa prästen. Emil Granvik, Rank, Munsala Välkommen hit och se där vägarna slutar. Emil Granvik och Viktor Andersson, Viktor spelade och Emil följde m ed. (Foto A-M. Häggman, augusti 1973.) 55
Emil och Viktor var två fina spelmansrepresentanter i en svår brytningstid. De började som byspelmän, men de hade också förmågan att anpassa sitt spel till nyare tiders orkestrar och spelmanslag. Länge än minns ortsborna dem med vemod och tacksamhet, och i många melodier lever deras minne för eftervärlden. KÄLLOR: SLS 1123, SLS 1110; FKA band 1962: 43, 44; 1972: 24; 1973: 130-138. 56