Linnés Historiska Landskap Mariette Manktelow
Linnés Historiska Landskap Författare: Mariette Manktelow. Uppsala 2012. ISBN 978-91-85241-04-0 ISSN 1652-0394 Tryck: Byrå4, Uppsala, 2012. Boken ingår som nr 3 i skriftserien Linnés Historiska Landskap och är utgiven i samband med projektets 10-årsjubileum. Linnés Historiska Landskap Omslagsfoton: Lövstaslätten. Mats Wilhelm. Baksidans insida: Ett blomstrande Uppland. Mats Wilhelm. Fibben Halds bild är publicerad med tillstånd från konstnären.
Inledning Carl von Linné är vårt lands mest kände vetenskapsman, vars ban brytande verksamhet utgick från Uppsala för att spridas över hela världen. Hans vetenskap lade en viktig grund för den moderna biologin och är i många stycken ännu giltig, till exempel genom det internationella namngivningssystemet. Han bidrog under sin tid som professor från 1741 till 1778 till att Uppsala blev ett vetenskapligt centrum. Staden och det omgivande kulturlandskapet var hans pedagogiska verksamhetsområde och här efterlämnade han ett rikt kulturarv. Han rustade Uppsala Akademiträdgård Hortus Upsaliensis, nuvarande Linnéträdgården, och fyllde den med växter från hela världen. Ett femtiotal av dessa finns fortfarande kvar Carl von Linné ledde exkursioner kring Uppsala. Här en illustration av Fibben Hald som visar hur det kan ha sett ut, ur boken I Naturens RIken av Inga Borg. Foto: Björn Tingström. i och omkring staden. Genom åren vallfärdade många utländska studenter och forskare till Linné i Uppsala, och somliga av dem fick privatundervisning på hans lantgård Hammarby. De förde med sig sina intryck till hemlandet, vilket gav hans läror stor spridning. Linné var en entusiasmerande lärare och en god pedagog. Han initierade ett pedagogiskt upplagt exkursionssystem runt Uppsala, de så kallade Herbationes Upsalienses. Exkursionerna blev mycket populära och lockade stora skaror av studenter. I Hammarby och Sävja levde Linné sitt privatliv, som innefattade lantbruk, nära kontakt med sockenbor, besök hos vetenskapsmän i trakten, inplantering av exotiska växter samt täta vandringar till Uppsala Akademiträdgård. En förvånansvärt stor del av Linnés miljöer och växtlokaler återfinns än idag. 3
De viktigaste Linnéminnena i Uppsala blev skyddade tidigt. År 1879 köpte den svenska staten in Linnés Hammarby som iordningställdes till museum. Den övergivna Akademiträdgården Hortus Upsaliensis rekonstruerades under 1920-talet av Svenska Linné sällskapet. Uppsala kommun köpte gården Sävja 1973. Samtliga dessa miljöer är byggnads minnen. Kommunen rekonstruerade 1978 tre av de åtta exkursionerna i Herbationes Upsalienses under beteckningen Linnéstigar. Trots detta bevarandearbete fanns det kring Uppsala i början av 2000-talet marker med stark koppling till Linné som var helt utan skydd. Uppsala genomgick samtidigt en stark tillväxt och arbetet med en ny översiktsplan pågick för fullt. Tidigare generationers kunskap om värdet av de linneanska markerna hade mer eller mindre försvunnit. Det linneanska kulturarvet hotades av exploatering. För att möta denna situation startade ett nytt projekt under våren 2002 med namnet Linnés Historiska Landskap. Syftet var att samla och sprida kunskap om linneanska marker kring Uppsala till ansvariga instanser så att det linneanska kulturarvet kunde införlivas som kvaliteter i stadens utveckling. Linnés Historiska Landskap Projektet Linnés Historiska Landskap skapades 2002 som ett fristående, tvärvetenskapligt och tvärsektoriellt projekt. Det drevs av en ideell förening som då bestod av ordföranden Mariette Manktelow, fil. dr. i systematisk botanik och forskare vid Uppsala universitet, Jan Helmer Gustafsson, arkeolog och biträdande länsantikvarie vid Länsstyrelsen i Uppsala län och Rolf Jacobson, biolog och tjänsteman vid Fritids- och Naturkontoret vid Uppsala kommun. Kort därefter utökades styrelsen till att omfatta Urban Emanuelsson, fil. dr. i landskapsekologi och chef för Centrum för biologisk mångfald, Ing-Marie Munktell, fil. dr. i historia och chef för Museum Gustavianum vid Uppsala universitet samt också Mats Wilhelm Pettersson, fil. dr. i ekologi och landskapsfotograf. Björn Tingström blev 2005 webbredaktör för projektets hemsida www. linnaeanlandscapes.org. Kersti Kollberg, journalist, anslöt 2010. Framlidne Börge Pettersson, fil. dr. i systematisk botanik ingick i styrelsen under några år. Projektet sammanställde data om de linneanska markerna, bedrev tvärvetenskaplig källforskning samt genomförde kulturhistoriska och biologiska inventeringar. Resultaten förmedlades till instanser på lokal nivå, kommunal nivå, länsnivå och nationell nivå. På projektets hemsida publicerades nya fakta. Det linneanska landskapet uppmärksammades i mediadebatter och i olika nätverk. 4
Linnés Historiska Landskap förenade källhistorisk forskning med fältundersökningar. Här studerar Rolf Jacobson och Mariette Manktelow 2003 stubben från Linnés bigarråträd och den nya generation bigarråträd som växt upp i Hammarby. Foto: Jan Helmer Gustafsson. Linnéjubileet 2007 firades med många aktiviteter i Uppsala och skapade extra gynnsamma förutsättningar för att bevara det linneanska kulturarvet. Här tågar barnen i blomsterparad på Linnés 300-årsdag 23 maj. Foto: Mats Wilhelm. 5
Projektet kom att bedrivas som helt fristående eftersom dess tvärvetenskapliga och tvärsektoriella arbetssätt gjorde det för brett och svårhanterligt för en enskild institution. Det breda angreppssättet gjorde det också svårt att få finansiering eftersom de flesta finansiärer har begränsande kriterier. Det allra första bidraget kom från Linnean Society of London, något som blev ett genombrott för projektets verksamhet och även visade på de internationella värdena i det linneanska landskapet. Fortsatt stöd gavs av Sparbanksstiftelsen Uppland och för flera projektdelar av Uppsala kommun. Projektet tillämpade en modell för samarbete där optimalt utfall kunde uppnås för samtliga parter. Åtta delprojekt 2002 2012 Projektet Linnés Historiska Landskap planerades att omfatta en tidsram på tio år, från 2002 till 2012, med en halvtidsåterkoppling 2007. De första sex åren var de mest intensiva. Inför Linnéjubileet 2007 var förutsättningarna extra gynnsamma för projektets huvudmål: att övertyga markägare och förvaltare att utöka sina aktiviteter för att bevara det då oskyddade linneanska kulturarvet kring Uppsala. Arbetet indelades i åtta olika delprojekt som beskrivs nedan. 1. Bevarandestrategi 2002 2012 Det linneanska landskapet kring Uppsala utgörs av ett utpräglat slättlandskap där landskapsrum och utblickar från de olika objekten är en viktig del av deras karaktär och värde. I Sverige saknas ett verksamt regelverk för bevarande av stora landskapsrum. Frågan om hur man kan arbeta fram principer för detta har därför varit en viktig fråga för Linnés Historiska Landskap. Ett exempel är området kring Linnés Hammarby, en vidsträckt slätt som i dag berör två olika kommuner. I fonden finns en horisontlinje där varje modernt inslag syns på flera kilometers avstånd. Idag finns en kommunal utvecklingsplan för området kring Bergsbrunna-Söderby, vilken kan påverka utsikten från Linnés Hammarby. En felplacerad byggnad eller en mobilmast kan här göra stor skada även om prövningen för detta helt följt regelverket. I remisshanteringen av Uppsala kommuns översiktsplan 2010 lämnade projektet omfattande synpunkter både avseende riktlinjer för markanvändning och konkret skydd av vissa markområden, varav några synpunkter beaktades. Projektet har under den pågående världsarvsnomineringen av det linneanska landskapet hjälpt till att belysa problemet och formulerat utgångspunkter för frågan om hur man bäst bevarar stora landskapsrum. 6
Utsikten från Linnés Hammarby är en viktig del av platsens upplevelsevärde. Idag finns inget verksamt regelverk för bevarandet av stora landskapsrum. Foto: Mats Wilhelm. 2. Hammarbys 1700-talslandskap 2002 2012 Linné köpte Hammarby och Sävja 1758, och med tiden utökade han sina ägor och blev den största markägaren i Danmarks socken. När Hammarby köptes in av staten 1879 styckade man av själva gården från den omgivande jordbruksmarken och skapade ett museum av det. Man rev då uthusen i Hammarby. Avsaknaden av vidhängande gårdsstruktur gav besökaren en felaktig bild av boningshuset i Hammarby som ett sommarhus i stället för ett levande jordbruk. Jordbruksmarken kring Hammarby kom att ingå i Uppsala universitets Gustavianska stiftelse och markerna odlades kommersiellt som ett akademijordbruk. Det innebar att spår i jordbruksmarken från 1700-talet med tiden hotades att suddas ut, ofta på grund av bristande kunskap. Under 1970-talet sprängdes åkerholmar bort och åkervägar lades igen i tidens anda. I början av 2000-talet var det svårt att få ansvariga intresserade av de linneanska spåren i jordbrukslandskapet kring Hammarby. Under hösten 2002 besökte projektet Linnés Råshult i Småland för att inhämta information om hur man där lyckats förstärka spåren från 1700-talet i landskapet. Därefter utarbetade projektet en utvecklingsplan för Hammarby med omgivningar (Gustafsson et al. 2005) som presenterades för ansvariga markägare och förvaltare. 7
Glädjande nog kom de flesta förslag som Linnés Historiska Landskap beskrivit i utvecklingsplanen för Linnés Hammarby att genomföras eller påbörjas av ansvariga institutioner redan till Linnéjubileet 2007. Uppsala kommun och Länsstyrelsen i Uppsala län uppförde redan 2005 trägärdesgårdar i Linnés kalvhage söder om gården, ett staket som återskapade gränserna i landskapet enligt 1763 års skifteskarta. Miljöminister Lena Sommestad inbjöds 2004 av Linnés Historiska Landskap att återplantera Linnés grindaskar, vilka hade avverkats av åldersskäl på 1980-talet. Uppsala universitet nappade på uppgiften att inför Linnéjubileet återskapa gårdens stall, nu som en entré- och servicebyggnad. Den nybildade föreningen Sällskapet Linnés Hammarby gav även de sitt stöd för denna byggnad, som kom att sponsras av byggföretaget ShBygg. En stor framgång för projektet var när kulturreservatet Linnés Hammarby slutligen kunde invigas den 13 maj 2007 av Uppsala läns landshövding Anders Björck. Kulturreservatet lyder under Länsstyrelsen i Uppsala län och har som målsättning att bevara och återskapa en stor del av Linnés jordbruksmarker kring Hammarby. Linnés Hammarby var från början en levande jordbruksgård i familjen von Linnés ägo. Många spår från 1700-talet är unikt bevarade i det omgivande landskapet som idag har blivit kulturreservat. Foto: Mats Wilhelm. 8
Projektets första bidrag till synliggörandet av linneanska spår i jordbrukslandskapet kring Linnés Hammarby var underlag för upprättandet av gärdesgården kring Linnés kalvhage enligt 1763 års skifteskarta. Foto: Mats Wilhelm. 3. Linnés växter 2003 2006 De växter som utgjorde grunden för Linnés forskning lever på många håll kvar i och omkring Uppsala. En del har spritt sig från Hortus Upsaliensis och växer vilt i staden. I Linnés Hammarby finns ett 40-tal arter kvar som rester från Linnés botaniska odlingar där (Manktelow 2001). Några vårdas som krukväxter av Uppsala universitet, bland annat Linnés lagerträd. En stor del är vilda växtpopulationer som studerades av Linné och hans studenter när de gick på exkursion längs Herbationes Upsalienses. 9
Över 300 arter finns ännu kvar längs Linnés Herbationes Upsalienses. Här växer Kung Karls spira Pedicularis sceptrum-carolinum längs Jumkilsvandringen, Herbatio Jumkilensis. Foto: Mats Wilhelm. Alpsockblomma Epimedium alpinum planterades en gång på Hammarby av Carl von Linné och har överlevt där i över 240 år. Foto: Stephen Manktelow. 10
Ursprungligen verkade projektet för att få till stånd ett forskningsprojekt som kunde identifiera de linneanska växterna med hjälp av DNA-metoder. Eftersom det var svårt att få finansiering för detta ändrades delprojektets inriktning till inventering av växter på gårdar och herrgårdar som ägdes av Linnés kollegor och vänner. Linneanska arter påträffades på flera av dessa platser. Ett samarbete påbörjades med nuvarande Upplands Botaniska Förening för att inventera exkursionsmarkerna längs Herbationes Upsalienses med mål att finna växtpopulationer som överlevt sedan Linnés tid. Som historisk källa användes studentprotokoll från 1700-talet. Projektet har även bidragit med kunskap till Uppsala kommuns botaniska inventering av Sävja 2006 (Englund 2008) samt vid Länsstyrelsen i Kronobergs läns inventering av Råshult (Manktelow 2004). Kunskapen om Linnés kvarvarande växter inspirerade landskapsarkitekt Ulf Nordfjell i sitt prisbelönade bidrag till Chelsea Flower Show 2007, vilket hade beställts av den svenska nationella Linnéjubileumskommittén. Kunskapen om växterna har bidragit till underlaget för Sveriges tentativa världsarvsnominering The Rise of Systematic Biology. Idag finns ett forskningsprojekt som arbetar med att identifiera Linnés växter med hjälp av DNA-metoder. Det drivs av Docent Katarina Andreasen vid Uppsala universitet. 4. Linnés Sävja 2003 2007 Linnés Sävja köptes in av Uppsala kommun 1973 och under de senaste åren har besöksverksamheten och driften skötts av Danmarks Hembygdsförening. I början av 2000-talet identifierade Linnés Historiska Landskap flera behov i Sävja. Hembygdsföreningen uttryckte svårigheter i kommunikationen med markägaren Uppsala kommun. Det fanns behov av såväl botaniska som kulturhistoriska inventeringar av området. Linnés Sävja hade endast begränsade öppettider för allmänheten. Ett föreliggande hot var att det i Uppsalas översiktsplan fanns förslag att omge gården helt med bebyggelse. Detta skulle förstöra de spår av 1700-talets landskap som ännu fanns bevarade kring gården. Linnés Historiska Landskap påbörjade en aktiv kommunikation med Uppsala kommun för att ändra översiktsplanens förslag i Sävja. Projektet stöttade även Danmarks Hembygdsförening i deras målinriktade arbete och kommunikationen med Uppsala kommun. 11
För att visa sitt stöd höll projektet sitt allra första möte i Sävja. Projektet arbetade även på att återskapa Linnés exkursionsvandring Herbatio Danensis. Det gav mycket fokus på Sävja eftersom denna vandring passerade gården. Responsen från Uppsala kommun var mycket bra. Den planerade bebyggelsen intill Linnéminnet stoppades, och med draghjälp från Linnéjubileet 2007 renoverades husen i Sävja, nya staket sattes upp runt gården, en botanisk inventering genomfördes (Englund 2008) och Danmarks Hembygdsförening fick ekonomiskt stöd för att sommartid hålla Sävja öppet för allmänheten dagligen. 5. Herbationes Upsalienses 2002 2010 I början av 2000-talet var de tre så kallade Linnéstigarna (Herbatio Jumkilensis, Herbatio Gottsundensis och Herbatio Waxalensis) i stort behov av renovering. De fem ytterligare vandringarna i Herbationes Upsalienses var inte alls utmärkta i naturen. Protokollen från Linnés exkursioner var till största delen opublicerade och kunskapen om Herbationes Upsalienses var i stort sett begränsad till forskarsamhället. Gården Sävja ägdes av Linné. Den låg nära staden och var en plats som han kunde besöka även mitt i vintern. I det omgivande landskapet finns fortfarande spår kvar från 1700-talets jordbruksmarker. Foto: Ulf Klingström, Creative Common Licens. 12
Linnés Historiska Landskap utarbetade en utvecklingsplan där fyra steg identifierades för att utveckla Herbationes Upsalienses: 1) forskning, 2) rekonstruktion, 3) tillgänglighet och 4) bevarande. För detta utfördes tvärvetenskaplig forskning där botanik och landskapshistoria gav grunden för att rekonstruera vandringarnas ursprungliga sträckning. De handskrivna protokollen tolkades och belystes genom fältstudier längs de olika vandringarna. Där vissa naturtyper var helt utplånade föreslog Linnés Historiska Landskap alternativa sträckningar med rester av den naturtyp som Linné hade visat. Projektet har särskilt påtalat att Herbationes Upsalienses inte rörde sig om stigar, utan breda insamlingsstråk i terrängen, med fasta, återkommande återsamlingsplatser, och har därför myntat begreppet vandringar. Projektet förmedlade ett kunskapsunderlag till Uppsala kommun, vilket användes som grund för en renovering av de tre befintliga Linnéstigarna Kungsängsliljorna upptäcktes 1742 och Linné tog ut sina studenter för att se på dem och den artrika Kungsängen. Foto: Mats Wilhelm. 13
Linnés Historiska Landskap bidrog med ett kunskapsunderlag för sträckningen av Danmarksvandringen Herbatio Danensis. Den upprustades och stod färdig lagom till Linnéjubileet 2007. Foto: Mats Wilhelm. inför Linnéjubileet. Även Danmarksvandringen Herbatio Danensis rekonstruerades och stod färdig 2007. Projektet bidrog till Uppsala kommuns skyltprogram med svenska och engelska texter, broschyrer samt webbplatsen www.linnestigarna.se. Uppsala kommun bekostade inslag av konst längs vandringarna och anordnade i samarbete med Uppsala universitet en särskild utbildning för Linnéstigsguider. Efter ett enträget lobbyarbete beslutade slutligen Uppsala kommunfullmäktige 2006 att rekonstruera alla åtta vandringarna i Herbationes Upsalienses. Linnés Historiska Landskap kunde då bidra med sin kunskap inför rekonstruktionen 2012 av de återstående fyra vandringarna Herbatio Hogensis, Herbatio Uppsaliae-antiquae, Herbatio Husbyensis och Herbatio Ultunensis. Tre områden längs Herbationes Upsalienses är idag inkluderade i Sveriges kommande världsarvsnominering The Rise of Systematic Biology: Årike Fyris, Hågadalen-Nåsten och Fäbodmossen. 14
Gränby Linnéminne invigdes 2003 och fick ytterligare uppmärksamhet under Linnéjubileet som ett Linnéminne med kvinnliga förtecken. Här överlämnar målvakt Maja Åström år 2007 en blomsterfotboll till det unga fotbollslöftet Ingrid Wixner. Foto: Björn Tingström. 6. Gränby Linnéminne 2002 2007 En så gott som okänd plats i Uppsala har varit gården där Linnés dotter Sara Christina (Sara Stina) Linnaea bodde 1798 1835 i Gränby öster om Uppsala. Boningshuset hade brunnit ner 1972, men i trädgården och den omgivande jordbruksmarken fanns fortfarande bevarade spår från Sara Stinas tid. Området hölls öppet genom att det var betesmark för Gränby 4H-gård. Gränby var ett exploateringsområde i Uppsala kommuns översiktsplan. Linnés Historiska Landskap såg en potential i Gränby som en plats att lyfta fram de kvinnor som studerade botanik på 1700-talet men inte kunde studera vid universitetet. Elisabeth Christina Linnaea, en annan av Linnés döttrar, var kunnig i botanik, men saknade koppling till en fysisk plats. Hennes systers hem i Gränby kunde lyfta fram kvinnornas historiska, men bortglömda insatser inom botaniken. 15
Linnés Historiska Landskap fick information om Gränbys historia genom konstnären Hans Lustigs kontakt med Anna Söderberg. Hon var född i Gränby och bodde då fortfarande kvar. Genom intervjuer med henne, källforskning och fältundersökningar togs data fram som gjorde det möjligt att officiellt inviga Gränby 2003 som ett Linnéminne i Uppsala med kvinnoperspektiv. Invigningen skedde av framlidna kommunalrådet Britt Löfgren. Markägaren Uppsala kommun hade visat engagemang i Gränby Linnéminne från allra första början och under Linnéjubileet utökades engagemanget genom invigningen av ett konstmonument. Konstnärerna Anette Wixner och Bodil Gellermark skapade ett konstverk som markerade platsen för det nedbrunna huset. En botanisk inventering av Gränby Linnéminne genomfördes och man fann linneanska växter inom området. Uppsala kommun inrättade Sara Stinas stig för barn med skyltar som gav information om jordbrukslandskapet från Sara Stinas tid och kvinnliga botaniker. En webbplats för Gränby Linnéminne inrättades inför Linnéjubileet. Kunskapen om kvinnliga botaniker och Gränby Linnéminne har inspirerat flera konstnärer och författare. 7. Funbo-Lövsta 2004 2007 Att Funbo-Lövsta utanför Uppsala var ett linneanskt kulturarv var det få som kände till i början av 2000-talet. Gården ägdes en gång av Linnés vän baron Sten Carl Bielke. Pehr Kalm, en av Linnés mest berömda lärjungar, bodde hos Bielke från 1741 1747 innan han reste till Amerika. Linnés Historiska Landskap uppmärksammade Funbo-Lövsta och genom att studera historiska källor och inventera markerna kunde helt nya och unika uppgifter presenteras. Bland annat påträffades här Sveriges äldsta exemplar av sibirisk ärtbuske. Den växer i ett skogsbryn vid åkern Klackmyran. Den planterades av Sten Carl Bielke och studerades av Linné och hans studenter under en exkursion 1747. Kopplingen till Pehr Kalm gjorde att Funbo-Lövsta var av stort intresse för besökare från USA och Canada, de länder som Kalm åkte till. Markägaren Sveriges Lantbruksuniversitet hade dock inte så stor kännedom om sitt linneanska kulturarv. I Uppsala kommun var man inte heller medveten om värdena i Funbo-Lövsta med den intilliggande Lövstaslätten, där Bielkes ängar gränsade till Linnés. I Uppsala kommuns förslag till översiktsplan 2003 var till exempel Funbo-Lövsta ett område för uppförande av ett vindkraftverk och anläggning av ett extra reningsverk för staden. 16
Linnés Historiska Landskap förde en dialog med Uppsala kommun om Funbo- Lövstas historiska värden. Översiktsplanen ändrades för området. Projektet inledde också en dialog med Sveriges Lantbruksuniversitet för att öka kunskapen om kulturarvet efter Kalm, Linné och Bielke. Projektet samarbetade med Malin Eriksson, en landskapsarkitektsstudent vid universitetet, som blev mycket intresserad och kom att skriva två gedigna examensarbeten om Funbo-Lövsta (Eriksson 2006, 2007). När projektet fick information av Hans Ling, jurist vid Riksantikvarieämbetet, att H. R. Rambo i Philadelphia i USA ville återinföra äppelsorten Rambo till Sverige, blev det en lösning för hur informationen skulle spridas om Funbo Lövsta. Rambo är en äppelsort som Kalm dokumenterade under sin Amerika-resa. Projektets förslag till Hans Ling var att trädet kunde planteras i Funbo-Lövsta med Sveriges I Funbo-Lövsta växer Sveriges äldsta exemplar av sibirisk ärtbuske Caragana arborescens. Den planterades på 1740-talet av Linnés vän Sten Carl Bielke som ägde gården och har brett ut sig i skogsbrynet intill Myrtorpet och Klackmyran. Foto: Mariette Manktelow. 17
18 Exempel på konstverk inspirerade av Linnés Historiska Landskap är konstverket Sara Stinas hus av Anette Wixner och Bodil Gellermark (ovan t.v.), som också skapat skulpturen Lisa Stina (ovan t.h.), sammetsblomma av Hans Hedlund (nedan t.v.). planteringsperformance av Marie Öhrn och vit näckros av Margaretha Bååth.
Lantbruksuniversitet som värd. Detta skedde under Linnéjubileet. Den amerikanske ambassadören Michael M. Wood planterade ett äppelträd av sorten Rambo i en mediebevakad ceremoni som drog uppmärksamheten till Funbo-Lövsta som ett linneanskt kulturarv. Malin Erikssons kunskap utgjorde underlag till information om platsens historia i form av en besökstavla, broschyrer och guidningar av henne själv. Vid den senare utbyggnaden av Funbo-Lövsta har Sveriges Lantbruksuniversitet tagit stor hänsyn till platsens linneanska kulturarv. 8. Konstnärer tolkar landskapet 2002 2007 Kopplingen mellan konst och vetenskap har hela tiden varit mycket viktig i Linnés Historiska Landskap. Konsten kan tjäna som en ingång till kunskapsinhämtning. Detta visste Carl von Linné, som praktiserade detta genom att förmedla vetenskap genom utsökt författarskap och briljant talekonst. För att förmedla information om det linneanska landskapet på detta sätt knöt projektet därför till sig en grupp konstnärer med olika uttrycksmedel: Anette Wixner (olja, skulptur), Bodil Gellermark (keramik), Mats Wilhelm (landskapsfotografi), Hans Hedlund (kopparstick, skulptur), Marie Öhrn (teater) och Margaretha Bååth (akvarell). Konstnärerna deltog med olika konstprojekt under 2002 2007, och förenades 2006 i en gemensam utställning i Museum Gustavianum. Även framlidne konstnären Gunnar Brusewitz var engagerad i projektet. Internationellt perspektiv Linnés Historiska Landskap har genom åren blivit kontaktade av personer i andra länder med liknande målsättningar. Projektet åkte 2009 till Åbo i Finland för att assistera Åbo Akademi i arbetet med att bevara kulturarvet efter Linnélärjungen Pehr Kalms verksamhet bland annat på sin gård Sipsalo. Undersökningen ledde till helt nya upptäckter. Vid Sipsalo växte mycket gamla exemplar av rödvide och korgvide. Dessa härstammar troligen från Linnés odlingar i Uppsala Akademiträdgård. Fyndet är särskilt intressant eftersom Linnés exemplar av korgvide är helt försvunnet i Sverige, men alltså möjligen bevarat i Finland. Linnés Historiska Landskaps besök uppmärksammades av media och rapporten blev ett bidrag i den nationella debatten i Finland om att bevara Kalms Sipsalo som ett museum och ett levande kulturarv. 19
Laura Hollsten och Arno Kasvi från Åbo Akademi gläder sig tillsammans med Mariette Manktelow över fyndet av korgvide Salix viminalis och rödvide Salix purpurea vid Sipsalo utanför Åbo i Finland. Foto Mats Wilhelm. Ett världsarv efter Linné Linnés Historiska Landskap har kontinuerligt lyft frågan om att Linnéminnena i Uppsala och andra platser i världen bör nomineras som världsarv, något som även ingick i Uppsala universitets planer inför Linnéjubileet. Projektet har pläderat för att inte bara objekt utan även landskap skulle vara viktiga delar i ett sådant världsarv. När landshövding Anders Björck övertog världsarvsfrågan 2007 bidrog projektet med kunskapsunderlag till utredaren Hans Ling och även till senare projektledare. Det är med stor glädje som projektet 2009 mottog beskedet att UNESCO accepterat den tentativa seriella nomineringen av The Rise of Systematic Biology. När nu Linnés Historiska Landskap firar tio år i september 2012 har projektet valt att blicka framåt genom att fokusera på världsarvsfrågan och den lokala debatten i Uppsala. Logotypen för världsarvet The Rise of Systematic Biology visar landskapselement från sex kontinenter. Illustration: Jonas Lundin. 20
Slutsatser Under Linnéjubileet 2007 bjöds Mariette Manktelow in till Linnean Society of London för att tala vid Jubileumskonferensen över ämnet: Linnean Landscapes Transforming Linnaeus Cultural Context into a Cultural Heritage (Manktelow 2008). Projektet kunde då visa upp att nära nog alla delmål till 2007 hade uppnåtts. Innan projektet startade fanns ingen offentlig diskussion i Uppsala om det glömda och oskyddade linneanska landskapet. Markägare och förvaltare hade begränsad kunskap om och därmed heller inga motiv för att ta på sig ett ökat bevarandeansvar för det linneanska kulturarvet. Efter en inledande period som karakteriserades av osäkerhet om hur man skulle ta till sig förslag och idéer från en helt fristående grupp entusiaster, vann projektets idéer så småningom gehör och accepterades av ansvariga markägare och förvaltare. Linnés Historiska Landskap kom även att refereras till och citeras av gemene man i debattartiklar och insändare samt blev ett begrepp i Uppsalas översiktsplan. Tillsammans med Gamla Uppsala och vikingatiden har Linnés Historiska Landskap numera högsta prioritet i Uppsala kommuns kulturpolitiska program. Projektet startades av en kärntrupp på tre personer, senare utökad till sju. Framgången för projektet hade inte infunnit sig utan en gemensam insats från ett stort antal människor vars hjärta klappade för det linneanska landskapets unika kulturarv. Projektet Linnés Historiska Landskap vill rikta särskilt stort tack till alla medarbetare och vänner som deltagit under 2002 2012. All hjälp, allt stöd, all entusiasm, all vänlighet och allt arbete som lagts ner av såväl ideella krafter som engagerade tjänstemän har gjort att vi tillsammans uppnått ett häpnadsväckande och snabbt resultat. Fortfarande återstår förstås mycket bevarandearbete för det linneanska kulturarvet. Projektets resultat ska ses som vårt bidrag till ökad kunskap om och bevarande av Uppsalas unika linneanska landskap. 21
Referenser Englund, R. 2008. Linneanska växter vid Sävja. I Norman, H. (red.). Linnés Sävja, gården, byn, människorna och historien. Danmarks Hembygdsförening. Eriksson, M. 2005. Sten Carl Bielkes och Pehr Kalms försöksodlingar vid Funbo Lövsta. Examensarbete inom agrarhistoria vid Sveriges Lantbruksuniversitet 2005. Publicerad på www.linnaeanlandscapes.org. Eriksson, M. 2006. Landskapsanalys upplevelsevärden vid Lövstaslätten och Funbo Lövsta. Examensarbete i landskapsarkitektur vid Sveriges Lantbruksuniversitet 2006. Publicerad på www.linnaeanlandscapes.org. Gustafsson, J.H., Manktelow, M., Jacobson, R., Emanuelsson, U. & Munktell, I.-M. 2005. En utvecklingsplan för det historiska landskapet kring Linnés Hammarby. Linnés Historiska Landskap 2. Manktelow, M. 2001. Hammarby ett blommande kulturarv. Svensk Botanisk Tidsskrift 95 (5): 251-313. Manktelow, M. 2004. Råshult Södregårds trädgård och Adonis Stenbrohultensis vad finns kvar? En inventering av kulturväxter i Råshult. Svensk Botanisk Tidskrift 99 (1): 31 59. Manktelow, M. 2008. Linnaean Landscapes transforming Linnaeus Cultural Context into a Cultural Heritage. In Morris, M.J. and Berwick, L. (eds) The Linnaean Legacy: Three Centuries after his Birth. The Linnean Special Issue no 8. Pp. 155 162. Författarens tack Jag vill rikta mitt varmaste tack till vännerna Janne och Roffe för en helt fantastisk resa tillsammans. Ett stort tack även till alla i styrelsen för troget stöd och varm vänskap, och för vårt goda samarbete kring jubileet och denna jubileumsskrift. Sist men inte minst vill jag rikta ett stort tack till alla er som stått mig bi under dessa tio år. 22
Linnés Historiska Landskap har tacksamt erhållit finansiellt stöd av Linnean Society of London, Sparbanksstiftelsen i Uppland och Uppsala kommun.