NUCltAR SAFETY BOARD OF THE SWEDISH UTILITIES IE CONSE'l POUR LA SECURITÉ NUC1.EAIRE SICHERHEITSRAT DER SCHWEDISCHEN KERNKRAFTGtSELLSOAFTEN

NUCltAR SAFETY BOARD OF THE SWEDISH UTILITIES IE CONSE'l POUR LA SECURITÉ NUC1.EAIRE SICHERHEITSRAT DER SCHWEDISCHEN KERNKRAFTGtSELLSOAFTEN RADETFÖR KÄRNKRAFTSÄKERHET RKS NYTT INOM KXSNKRAFTEN NR 40 - Barsebäck granskat - Frågor efter Tjernobyl mm RKS-86-20 1986-11-10 131 08 SKR TILt '*«08-7829528

Innehållsförteckning o o o o o o Oberoende internationell värdering av Barsebäcks säkerhet ger höga betyg Vad lärde oss den ryska redovisningen on olyckan i Tjernobyl? Xenonförgiftning ingen risk i svenska reaktorer Kan en reaktor explodera som en atombomb? Centerns "awecklingsplan" har fel om svensk reaktorsäkerhet OECD: Säker slutförvaring av kärnkraftavfallet är möjlig

Oberoende internationell värdering av Barsebäcks säkerhet ger höga betyg Redan före Tjernobyl har internationella atomenergiorganet IAEA arbetat med att höja den internationella säkerhetsstandarden på kärnkraftområdet. Bland annat gör man systematiska genomgångar och bedömningar av kärnkraftverk med avseende på viktiga säkerhetsfaktorer. Utvärderingarna görs av expertgrupper (Operational Safety Review Teams, OSART), med 10-15 högt kvalificerade och erfarna deltagare från olika länder. Syftet är trefalt: att bedöma verkets säkerhetsstandard mot internationella normer, att föreslå förbättringar och att samla erfarenhet, som i sin tur kan påverka normerna. En OSART-utvärdering görs vanligen på initiativ av tillsynsmyndigheten i det aktuella landet. Den bygger på genomgångar av anläggningsdokumentationen, samtal med personalen och iakttagelser vid verket. En överenskommelse om OSART-utvärdering av Barsebäck träffades redan förra hösten. Den genomfördes 1-19 september i år, och slutrapporten tillställdes svenska regeringen samma månad. Utöver den tekniska utformningen har man särskilt granskat den mänskliga sidan av driften, så som den kommer till uttryck i administration, utbildning, planering och säkerhetsmedvetande. Omdömena om Barsebäck är så gott som genomgående ytterst positiva. Man pekar på konstruktionsdetaljer som saknar motsvarighet i liknande utländska verk, t ex filtrerad tryckavlastning av inneslutningen (FILTRA), säkerställande av kraftförsörjningen med bl a gasturbiner, och styrstavsmekanismer som är skonsamma mot bränslet. I sammanfattningen sägs: "Barsebäcks kärnkraftverk har en avgjort god konstruktion och utformning, och drivs av högt kvalificerad, effektiv och motiverad personal med en utomordentlig attityd till säkerheten. Det finns goda förutsättningar för att Barsebäcksverkets enastående driftresultat kommer att bestå". Nedan ges några utdrag ur rapporten: Organisation, administration - Ordningen inom anläggningen kan betecknas som exemplarisk. - Materiellt är anläggningen i utomordentligt skick.

- Alla instruktioner som berör drift-, säkerhets- och underhållsfrågor skrivs, granskas och godkänns i överensstämmelse med de säkerhetstekniska föreskrifterna. - Brandbekämpningsutrustningen är av högsta klass. Stor vikt läggs vid att förebygga bränder. Utbildning, kompetens - Utbildningsprogrammet är anpassat till anläggningens specifika behov och baserat på systematisk analys av befattningar och arbetsuppgifter. - Utomordentliga datorbaserade utbildningshjälpmedel står till buds. Återkommande simulatorträning ingår i utbildningen av kontrollrumspersonalen. - Rekryteringen sker till låga nivåer i organisationen. Den personal som avancerar till höga befattningar har därför många års erfarenhet av befattningar på lägre nivå. Detta främjar förståelsen mellan olika kategorier anställda. - Den negativa attityd till kärnkraft som förekommer i samhället kan i framtiden inverka menligt på tillgången av erfaren personal. Man bör gardera sig mot följderna, bl a genom systematisk dokumentation av kompetenskraven. Driftförhållanden - Barsebäck intar en ledande ställning då det gäller hänsyn till den s k mänskliga faktorn i utformningen av kontrollrum och säkerhetsutrustning. - Det ovanligt stora antalet kontrollrumsskift (7 st) gör det möjligt för skiftlagen att var sjunde vecka fungera som kontaktyta mellan kontrollrum och underhållsavdelning genom att delta i planeringen av underhållet. Därmed vidgas kontrollrumspersonalens förståelse för säkerhetsfrågor. Underhall - Underhållspersonalen är väl motiverad och utbildad. Ansvarsfördelningen är klart definierad. - Det är praxis att byta ut defekta komponenter och system i stället för att reparera dem på plats. Man undviker därigenom tidspress vid reparationer. - Alla komponenter som kräver förebyggande underhåll finns katalogiserade, med specificering av historik och underhållsintervall. Datorisering av underhållsrutinerna pågår.

Tekniska stödfunktioner - Det allmänna intrycket är att resurserna för tekniskt stöd är mycket goda. - Den (av myndigheten stipulerade) återkommande probabilistiska säkerhetsanalysen (ÅSAR) är ett viktigt diagnostiskt hjälpmedel. Den nyligen avslutade analysen av Barsebäcksverket demonstrerar att driften kan fortsätta på ett säkert sätt de närmaste 5-10 åren. Metodiken för kommande analyser håller på att förfinas. - Drifterfarenheter tas tillvara i utbildningen. Genom Rådet för kärnkraftsäkerhet (RKS) tillvaratas utländsk erfarenhet. - Mänskligt felhandlande förekommer sällan i Barsebäck. Trender beträffande mänskligt felhandlande i de svenska kärnkraftverken bevakas av RKS. - Moderna system för insamling och övervakning av processdata har nyligen installerats. Strålskydd - Barsebäcksverket uppfyller väl den svenska strålskyddsmyndighetens mål i fråga om personalens dosbelastning, nämligen att den årliga kollektivdosen ej skall överstiga 2 mansievert per gigawatt. - De radioaktiva utsläppen från verket ger stråldoser till de mest utsatta kringboende (s k kritiska gruppen) som är mindre än 1% av den av SSI angivna dosgränsen. Omgivningspåverkan är därför obetydlig. - Strålskydd och omgivningsskydd har successivt förbättrats. Väsentliga förbättringar är FILTRA-anläggningen samt anläggningar för dekontaminering av komponenter och för hantering av fast, lågaktivt avfall. - Vissa ytterligare förbättringar rekommenderas. Installationen av ett provtagningssystem för haveriförhållanden bör påskyndas. Vidare bör skyddet mot oavsiktliga utsläpp av vätskeburen radioaktivitet förstärkas och helkroppsmoniteringen av personalen utökas. Kemi - Bedömningen av processkemin i Barsebäck utfaller mycket positivt. - Både reaktor och matarvattnet håller utomordentligt hög kvalitet. - Strålning och radioaktiv kontaminering ligger på mycket låg nivå i hela anläggningen.

- Ingen interkristallin spänningskorrosion *) av betydelse har förekommit. Det rostfria stål som valts i Barsebäck tycks vara mer korrosionsbeständigt än det i andra kokarreaktorer. - Verket tillgodogör sig snabbt den tekniska utvecklingen på området. Sålunda prövar man syrgas- och vätgasdosering för att förbättra vattenkvalitén. Avancerad analysutrustning har anskaffats. - De ursprungliga koppartuberna i kondensorn har ersatts med titantuber, vilket minskat korrosionsrisken. - Avfallshanteringen är genomgående tillfredsställande. Verksintern haveriberedskap - Inga principiella brister har uppdagats som skulle begränsa kraftverksorganisationens förmåga att vidta samordnade och effektiva åtgärder vid ett tillbud eller haveri. - Vissa ytterligare förbättringar föreslås i den interna haveriberedskapen: resursförstärkning bör övervägas för att minska belastningen på de beredskapsansvariga. Trots goda erfarenheter bör man förbättra anträffbarheten för personal på inkallelselistorna. Dosimetritjänsten kan behöva förstärkas genom avtal med annan, närbelägen organisation. Ytterligare strålskyddsinstrument bör utplaceras. Det datorbaserade dosberäkningssystemet bör förfinas, trots att det används endast som komplement till handberäkningar. Källa: E Abe et al: "Operational Safety of Nuclear Installations, Sweden. Report to the Government of Sweden", Sept 1986. Rapporten finns också i svensk översättning, som gjorts genom Sydkraft. Hela den översatta rapporten kan fås från RKS, Box 5864, 102 48 STOCKHOLM, tel 08-65 28 00. "Interkristallin spänningskorrosion" har ibland kallats "roströta" i massmedia".

Vad lärde oss den ryska redovisningen om olyckan i Tjernobyl? Vid en internationell konferens i slutet av augusti gav ryssarna en.detaljerad redovisning av olyckan. Redovisningen kompletterade snarare än korrigerade vår tidigare uppfattning om haveriet. Som vi redan hade konstaterat, (se Nytt inom Kärnkraften Nr 38) bestämdes olyckans förlopp av några egenskaper som var speciella för denna reaktortyp: den positiva ångblåskoefficienten, som gjorde att reaktoreffekten "skenade", och materialsammansättningen, som ledde till våldsamma kemiska förlopp. Vi hade också konstaterat att reaktorn saknade inneslutning. Huruvida en sådan i rådande läge hade kunnat förhindra de svåra konsekvenserna är dock osäkert. Två avsnitt i ryssarnas redovisning gav oss väsentlig, ny information. Det ena gällde de händelser som utlöste olyckan. Det andra gällde den kvantitativa beskrivningen av hur reaktoreffekten gick ur kontroll. Upprinnelsen till olyckan var att man ämnade göra ett säkerhetstekniskt experiment. Liksom i våra reaktorer är många viktiga komponenter beroende av elförsörjning. Vid nätbortfall och turbinutlösning måste reservkraft kopplas in. Denna erhålls i första hand från reservdieselaggregat (och i Sverige i andra hand från gasturbiner). De sovjetiska dieslarna är uppenbarligen mycket tröga, och man måste finna ett sätt att överbrygga tiden mellan turbinutlösningen och dieselstarten, ca 45 sekunder. Man ville nu pröva om man kunde använda den utrullande turbinens levande kraft för att förse huvudcirkulationspumparna med ström under det kritiska tidsintervallet. Avsikten var att utföra experimentet vid ca 25% av den normala reaktoreffekten. Vid effektnedgången råkade man i reglertekniska svårigheter (se notis om xenonförgiftning). Effekten sjönk långt under den avsedda. För att överhuvudtaget kunna hålla kedjereaktionen igång drog man ut alla styrstavar, så när som några få, ur reaktorhärden. Detta var ett flagrant brott mot säkerhetsföreskrifterna som stipulerar att åtminstone 30 styrstavar måste vara kvar i härden. (I Sverige finns ingen motsvarande bestämmelse: hos oss är en helt utdragen styrstav en säkerhetsfaktor, eftersom den momentant (dvs på mindre än 4-6 sekunder) kan återföras till härden och uppnå full verkan. I Tjernobylreaktorn var motsvarande tid 20 sekunder.) Till slut lyckades man stabilisera reaktoreffekten vid ungefär 6% av normalvärdet, och ansåg sig därmed kunna påbörja experimentet. Av skäl som sammanhängde med experimentet kopplades samtliga åtta huvudcirkulationspumpar in, trots den låga effekten. Härigenom uppstod obalans mellan den starkt reducerade värmeproduktionen och det kraftiga kylvatten-

flödet. Kokningen i härden minskade radikalt, och vattennivåer och tryck i ångsamlingslådorna sjönk under normalvärdena. Detta skulle automatiskt ha utlöst snabbstopp av reaktorn. För att slippa denna "störning" blockerade emellertid operatörerna snabbstoppssignalen, vilket var ännu ett brott mot grundläggande säkerhetsföreskrifter. Till yttermera visso blockerades också andra snabbstoppsindikationer. Genom manuella manövrer korrigerade operatörerna tryck och vattennivåer. Turbinens pådragsventil stängdes som planerat och fyra av huvudcirkulationspumparna anslöts till den utrullande turbinens generator. Allteftersom turbinens varvtal minskade och huvudcirkulationspumparna tappade spänning, minskade kylvattenflödet genom härden, kokningen kom igång och ånghalten ökade. På grund av den positiva ångblåskoefficienten steg nu reaktoreffekten snabbt. Skiftingenjören beordrade manuellt snabbstopp, men eftersom nästan alla styrstavarna var helt ute ur härden, hann de inte verka. I ett desperat försök att rädda situationen bröt operatörerna strömmen till styrstavarnas hållspolar för att stavarna skulle falla ned i infört läge, men lyckades bara momentant hejda förloppet. Reaktorn rusade upp i en första effekttopp, ungefär tio gånger drifteffekten, eller 30 000 megawatt. I en andra effekttopp, som varade ca en sekund, kom reaktorn upp i omkring 50 gånger drifteffekten, eller 150 000 megawatt. Kedjereaktionen avbröts av att bränslet smulades sönder. Reaktorinstrumenteringen förmådde givetvis inte registrera den sista fasen av förloppet. Den har simulerats av ryssarna med en datormodell och är därför behäftad med viss osäkerhet. Vad som hände kan inte längre karakteriseras som härdsmälta, och det är fysikalist meningslöst att tala om temperaturer i så snabba förlopp. Det inträffade var en kärnexplosion. Det måste emellertid kraftigt understrykas att en dylik reaktorexplosion principiellt skiljer sig från en kärnvapenexplosion (se notis nedan). Kärnexplosionen i Tjernobyl följdes av kemiska explosioner och bränder, när het angå och luft reagerade med grafit och zirkonium. Detta ökade förödelsen och bidrog till att sprida radioaktiviteten. Vid en härdsmälta, dvs det allvarligaste härdhaveri som kan inträffa i våra reaktorer, sker en successiv avkokning av de radioaktiva ämnena. De svårflyktiga, såsom uran och plutonium, kominer inte att spridas i större omfattning. I Tjernobyl överensstämde sammansättningen hos det radioaktiva nedfallet i närområdet med sammansättningen på bränslet, vilket bekräftar att en mekanisk spridningsmekanism (explosion) spelat en väsentlig roll.

Det sätt på vilket stationspersonalen skapade förutsättningarna för olyckan genom att bryta mot ett antal grundläggande säkerhetsföreskrifter är helt främmande för svensk driftfilosofi. Samtidigt måste betonas att om motsvarande fel skulle begås vid ett svenskt kärnkraftverk, skulle reaktorns inneboende säkerhetsegenskaper förhindra ett förlopp liknande det i Tjernobyl. Källa: "Haveriet i Tjernobyl och dess konsekvenser" RKS-86-16, 1986-10-15.

Xenonförgiftning ingen risk i svenska reaktorer F d generaldirektören för SKI, Lars Nordström, har i den offentliga debatten utpekat s k xenonförgiftning som en betydelsefull faktor i haveriförloppet i Tjernobyl. Han har hävdat att fenomenet även skulle inverka ogynnsamt på säkerheten hos de svenska reaktorerna. "Xenonförgiftning" är välkänd, både i teorin och praktiken, alltsedan 50-talet. Ädelgasen xenon uppstår vid det radioaktiva sönderfallet av en klyvningsprodukt, jod-135. Den aktuella xenonkärnan, xenon-135, har en ovanligt stark benägenhet att absorbera neutroner och sålunda hindra dem från att delta i kedjereaktionen. Ämnet kallas därför "neutrongift". Det verkar på samma sätt som reaktorns styrstavar. Genom neutronabsorptionen omvandlas emellertid xenonet till ett nytt ämne, som inte fångar in neutroner. Förutom att xenonet försvinner genom neutronabsorption, förstörs det också genom radioaktivt sönderfall. Xenonkoncentrationen i reaktorn bestäms av balansen mellan produktion och svinn. När reaktoreffekten minskas, fortsätter xenonproduktionen under en tid relativt oförändrat, eftersom moderkärnorna av jod-135 redan är för handen. Däremot minskar svinnet genom neutronabsorption, eftersom neutronkoncentrationen minskat med effekten. Resultatet blir att xenonkoncentrationen ökar kraftigt. Först när moderkärnorna börjar sina, tar svinnet på grund av xenonets radioaktiva sönderfall överhand över produktionen och xenonkoncentrationen avtar igen. Om förhållandena i reaktorn är sådana att kedjereaktionen normalt med nöd och näppe kan hållas igång (dvs "reaktivitetsmarginalen" är liten), kan xenontillväxten efter en effektminskning hindra att kedjereaktionen tar ny fart om man åter vill gå upp i effekt. Man kan då tvingas vänta med effektuppgången till dess att xenonet försvunnit, vilket tar ungefär 10 timmar. Tjernobylreaktorn hade liten reaktivitetsmarginal och var därför känslig för xenonkoncentrationen. Olyckan föregicks av successiva effektminskningar med åtföljande xenonuppbyggnad, som i sin tur gjorde det svårt att stabilisera reaktorn på avsedd effektnivå. Operatörerna kompenserade xenonuppbyggnaden genom att dra ut fler styrstavar än vad som var tillåtet enligt säkerhetsföreskrifterna (se notis ovan). Man kan alltså med visst fog hävda att xenonförgiftningen i någon mån, om än mycket indirekt, bidrog till olyckan. Några paralleller med svenska reaktorer kan man dock inte dra, och detta av följande skäl:

- Reaktivitetsmarginalerna är större än i Tjernobyl, varför xenonförgiftningen inte utgör något hinder för effektuppgång. Härav följer att operatörerna inte utsätts för stress genom xenontillväxten, vilket tycks vara ett av Nordströms argument. - Försök att kompensera xenonförgiftningen genom att dra ut styrstavar kan i svenska reaktorer, i motsats till Tjernobyl, inte äventyra säkerheten, eftersom utdragna styrstavar i de förra är en säkerhetsfaktor och i den senare kan bli en oacceptabel risk (se notis ovan). Slutligen bör påpekas att variationen i xenonkoncentration är en långsam process som utan svårighet kan pareras med reaktorernas reglersystem. Nordströms argument har bemötts i DN av Sveriges båda professorer i reaktorfysik, Karl-Erik Larsson, KTH, och Nils-Gcran Sjöstrand, CTH,

10 Kan en reaktor explodera som en atombomb? Vad som hände i Tjernobylredktorn var en "karnexplosion" enligt den vedertagna definitionen av orden "karnexplosion" och "explosion": "Karnexplosion: explosion förorsakad av en kedjereaktion av kärnprocesser i material som kan undergå klyvning eller fusion" (Kärnenergiordlista, TNC55/SMS 2800) "Explosion plötslig expansion, beledsagad av knall och starka mekaniska verkningar, av gaser och ångor som antingen redan varit förhanden eller bildats vid explosionen." (Grosse Brockhaus Enzyklopädie). I informationsverksamheten kring kärnkraft har det varit en central tes att en reaktor inte kan explodera som en atombomb. Har detta vederlagts av Tjernobyl? Svaret är entydigt nej, och detta av principiella skäl. Vid klyvningen av en urankärna frigörs två-tre neutroner. För en självunderhållande kedjereaktion krävs att i genomsnitt åtminstone en av dessa klyver en ny urankärna. I en reaktor är det klyvbara uranet (uran-235) så utspätt med andra material att villkoret nätt och jämnt kan uppfyllas. Flertalet neutroner går förlorade genom absorption i andra ämnen, t ex uran-238, som utgör mer än 90% av bränslet, eller väte som ingår i kylmediet. Den tid det tar från det att en neutron frigörs i en kärnklyvning till dess att den hittar en ny urankärna att klyva är dessutom förhållandevis lång: denna s k generationstid är mer än en tiotusendels sekund. Ett kärnvapen består till ca 90% av lättklyvbart material (uran-235 eller plutonium-239). Nästan alla frigjorda neutroner bidrar därför till att fortplanta kedjereaktionen. Dessutom är generationstiden mindre än en hundramiljondels sekund, alltså tiotusen gånger kortare än i en reaktor. Slutligen är ett kärnvapen försett med särskilda, komplicerade anordningar som förhindrar att uranet redan i början av explosionsförloppet sprängs i sär, vilket skulle avbryta kedjereaktionen. Dessa faktorer samverkar till att inte ens en skenande reaktor, som den i Tjernobyl, kan få tillnärmelsevis samma sprängverkan som det mest primitiva kärnvapen.

11 Centerns "awecklingsplan" har fel om svensk reaktorsäkerhet Rådet för kärnkraftsäkerhet har granskat de delar av centerns "avvecklingsplan" som berör säkeheten i vissa svenska kärnkraftverk. Texten vittnar om bristfälliga kunskaper om de fel som påtalas, och om de åtgärder som vidtagits vid kärnkraftverken för att avhjälpa felen. Okunnigheten gäller också de analyser som har gjorts och de beslut som har tagits av SKI. Detta är särskild anmärkningsvärt då en av författarna till skriften, Lars Nordström, var generaldirektör för SKI under den tid då myndigheten tog ställning till flera av de frågor som behandlas i skriften. Vi ger nedan några exempel på felaktiga framställningar i centerns skrift. Beträffande korrosionsskador i Ringhals 1 sägs bl a: "Ett särskilt problem var vissa rörsvetsar i borsystemet (ett av reaktorns säkerhetssystem, vår anm) som ansiuter till reaktorn. Man har hittat "roströta" i flera svetsade rörskarvar, varav någon inne bland styrdonsrören. Placeringen gör att det är nästan omöjligt att göra något åt det. Felen satt inne i en snårskog av rör, trångt och i strålningsmiljö". Verkligheten är följande: 1983 konstaterades vid ultraljudprovning indikationer på sprickor eller defekter i några reaktorsystem, bland dem ovannämnda borinsprutningssystem. I samtliga fall var det fråga om små defekter i tjockväggiga rör - i borinsprutningssystemet indikerades ett sprickdjup på knappt en hundradel av väggtjockleken. Icke desto mindre byttes systemet ut och ersattes med mera korrosionsbeständigt material. A. 11 övervakning och reparation av detta säkerhetssystem skulle ha varit omöjlig på grund av oåtkomlighet är alltså fel. Systemet går överhuvudtaget inte in bland styrdonsrören. Att defekter upptäcktes i vissa rör under reaktortanken är riktigt, men det rörde sig inte om säkerhetssystem. I stället gällde det två mindre röranslutningar i bottenavdraget till kylsystemet för avställd reaktor. Rören i fråga är inte nödvändiga vare sig vid normal drift eller vid störningar. Man valde att plugga de defekta rören, vilket godkändes av kärnkraftinspektionen. Om detta förfarande skrivs i centerns "avvecklingsplan": "Vad man gjorde var att sätta in en plugg i reaktorns botten. Den skulle stänga inne vattnet i den aktuella systemdelen. På det sättet skall nytt syre inte komma till och därmed skulle förhoppningsvis roströtan avstanna.

12 Men om nu inte roströtan avstannade, vilket man har viss anledning att tro, så måste pluggen som sattes in kunna godkännas som "tryckbärande". Kan den det? Svaret är nej. Pluggen kan rimligen inte klassas som tryckkärisvägg och inte heller som en avstängning likvärdig med t ex en ventil. När det gäller just ventiler så krävs det för övrigt två stycken mellan tryckkärl och omgivning. Pluggen utgör en svaghet i reaktorn Ringhals 11" Dessbättre är framställningen grovt felaktig. Pluggningen och andra samtidiga åtgärder godkändes av kärnkraftinspektionen vid en tidpunkt (augusti 1983) då Lars Nordström var generaldirektör och chef för inspektionen. Pluggningen gjordes med sådan ansättningskraft att förslutningen motstår en tryckskillnad på 20 MPa, dvs tre gånger reaktortrycket vid normal drift. Bakom pluggen har satts in en isolerventil och bakom denna en blindfläns, varför det åberopade kravet på två barriärer mellan tryckkärl och omgivning är väl tillgodosett. Utrymmet mellan pluggen och isolerventilen är dränerat och tryckövervakat, så att begynnande läckage skulle upptäckas. Inget läckage har hittills förekommit.

13 OECD; Säker slutförvaring av kärnxraftiavfallet är möjlig OECD har genom sitt kärnkraftorgan NEA nyligen utgivit en rapport som sammanfattar kunskaperna och bedömningarna beträffande den slutliga förvaringen av kärnkraftens högaktiva avfall. Rapporten, som avgivits av experter från 14 länder, gäller de tekniska lösningarna och säkerheten. Det konstateras att det utbrända bränslet för närvarande i huvudsak mellanlagras i vattenbassänger, och att detta kommer att fortgå i ytterligare 20-50 år. Denna mellanlagringsteknik är nu väl beprövad både då det gäller säkerhet och kostnad. Anledningen till att man ännu inte börjat slutförvara är att avfallsvolymerna än så länge är små, och att slutförvaringsanläggningar därför ännu inte är ekonomiskt motiverade. Dessutom finns tekniska fördelar med att låta avfallet svalna under lång tid före slutförvaret. Samtidigt fastslås att de gångna 20 årens forskningsresultat klart talar för att säker slutlagring i geologiska formationer kan åstadkommas, både för upparbetningsavfall och för icke-upparbetat bränsle. Den forskning som nu pågår, och som gäller långtidsbeteendet hos olika geologiska förvar, skall ligga till grund för valet av förläggningsplatser och optimeringen av anläggningarna. Det understryks att såväl regeringarna som industrin nu bör följa klara linjer och fasta tidplaner i avfallsfrågan, inte minst för att dämpa den ihållande oron hos allmänheten. Med hänvisning till en tidigare OECD-rapport konstateras att den totala kostnaden för avfallsförvaringen kominer att bidra med en liten bråkdel till elproduktionskostnaden. Källa: "Nuclear Spent Fuel Management: Experience and Options". OECD Nuclear Energy Agency, Paris 1986.